9789100122607

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 6

09-04-27 15.33.13

Kan man vara en och samma människa, precis på samma gång? Jag menar vara två människor. ur Ingmar Bergmans Persona

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 7

09-04-27 15.33.13

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 8

09-04-27 15.33.13

B

ilen svängde av från den stora vägen och fortsatte på en traktorstig som ledde rätt in i skogen. Mörkret hade lagt sig och endast billyktornas kalla sken gav vägledning. Här var tallarna högre än vad som var vanligt på Gotland. De stod tätt mellan snåren, grenarna sökte varandras sällskap som skydd för vinden när stormarna drog in över ön. Fast nu var det vindstilla. Den ensamma bilen skumpade fram för att sedan stanna i gläntan vid det lilla träsket, egentligen inte mer än ett kärr. Månen lyste rund och vit över det spegelblanka vattnet. Dimmorna lättade från ytan, steg sakta mot himlen, löstes upp och försvann i tomma intet.

Paret tumlade ut ur bilen, redan uppslukade av sin lek. Hon fast vid honom, läppar mot läppar, kropp mot kropp, feb­riga händer som sökte sig in under kläderna. Hon skrattade till och ljudet fortplantade sig över vattenytan, studsade mellan knotiga stammar och stenbumlingar, planlöst utspridda här och var som komna från ingenstans. Ett gammalt pilträd sträckte sina grenar över den svarta och kalla sjön, smekte dess stilla yta.

Hon lutade sig emot stammen, bredde ut armarna, slöt 9

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 9

09-04-27 15.33.13

ögonen. Doften av fukt och jord i näsan, den svala och daggfriska luften mot hennes bara hud gjorde henne än mer upphetsad. Han bet hårt i hennes axel, hon skrek till, slet sig loss ur hans grepp och sprang bort mot skogen. Uppe i backen ovanför kärret kom han ifatt, tryckte upp henne mot en tall. Barken skrapade mot hennes rygg. Hans ögon glimmade till i dunklet, långsamt började han knäppa upp knapparna i klänningen. Han lät fingrarna glida utefter hennes bara axlar tills tyget gav vika och föll ner i en hög vid hennes fötter. Hon hade inte brytt sig om behå. I flera dagar hade hon längtat.

Hon rös till. Hans ansikte var så nära, såg främmande ut i månskenet. De var tysta under leken. Han suckade när han lät ena handen glida över hennes kropp, spelade över brösten, stannade till, cirkulerade. Han strök försiktigt med fingertopparna, följde linjen där revbenen gick ihop, ner mot naveln. Vandrade uppåt igen. Långsamt fram och tillbaka tills hon jämrade sig av lust. Under tiden böjde han sig omärkligt mot väskan i gräset nedanför hans fötter. Ena handen bakom ryggen, grävde försiktigt bland innehållet, hittade det han sökte. Hon blundade fortfarande, särade mera på benen. De små, halvt genomskinliga stringtrosorna dolde knappt hennes sköte. Stygga flicka, tänkte han upphetsat. Du visste vad som väntade. Han lät tungan cirkla kring hennes navel, bet henne försiktigt i nedre delen av magen. Den var slät och fast som på en pojke. Så smekte han sig uppåt med bindeln bakom ryggen. Kysste brösten, nådde hennes smala hals. Ett sådant utsatt ställe, tänkte han medan han ömsom nafsade, ömsom slickade den tunna huden. Han kunde känna ådrorna med tungspetsen, hennes blodkärl låg så ytligt. Så höjde han armarna och blixtsnabbt hade han klämt fast bindeln kring hennes ögon. Den svarta 10

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 10

09-04-27 15.33.13

masken täckte dem väl. Han förstod att allt blev svart för henne.

– Men vad gör du, fnissade hon osäkert. Vad tar du dig till?

Hennes händer flög automatiskt upp mot huvudet. Handflatorna lyste vita. De såg ut som två vilsekomna fåglar, tyckte han, fladdrande genom luften utan att veta sitt mål.

– Såja, manade han. Ta det lugnt. Han är inte farlig, bara man är varlig, nynnade han som i den gamla barnvisan.

Samtidigt halade han fram repet som legat dolt i väskan.

Hennes händers tafatta sökande fick ett abrupt stopp när han tog ett bestämt tag kring dem, knöt repet hårt kring handlederna och hissade upp armarna ovanför hennes huvud.

På ett ögonblick var hon fast. Bunden vid trädet, oförmögen att ta sig därifrån. Hjälplöst utlämnad åt honom.

Som han njöt. Det var bara de två där. Endast träden var deras åskådare. Långt borta från allt och alla. Den vanliga civilisationen med sina vanliga normer. Här fanns ett eget universum. Han gjorde som han ville. Hon fastbunden vid trädet. Oseende som ett nyfött barn.

Och han utnyttjade till fullo hennes utsatthet.

11

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 11

09-04-27 15.33.13

I

samma ögonblick som Andrea Dahlberg vek in på deras vanligtvis så rofyllda villagata greps hon av en olustkänsla. Det välmående bostadsområdet Terra Nova, strax utanför Visby, var annars en plats där det inte hände mycket.

Livet gick sin gilla gång bland villaträdgårdarna och radhustomterna. Men plötsligt var det som om det låg något i luften. Hon stannade till, strök svetten ur pannan, lossade vattenflaskan från midjebältet och drack några klunkar. Såg sig omkring, granskade husfasaderna, de få parkerade bilar som stod utefter vägen. Inte en människa i sikte. På ytan var allt lugnt.

Hon var på väg hem från sin vanliga motionsrunda. Intensiv stavgång i rasande tempo. För en gångs skull hade hon inte lyckats få med sig någon av grannkvinnorna. Just denna morgon var alla hennes vanliga promenadväninnor upptagna. Kanske berodde det på regnet eller så skyllde de bara på annat, tänkte hon irriterat. Själv hade hon aldrig låtit vädret hindra henne. Förresten duggade det bara.

Eftersom hon var utan sällskap tvingades hon avverka sina tio kilometer på småstigarna runt om i bostadsområdet 12

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 12

09-04-27 15.33.14

istället. Ganska trist. Hon föredrog skogen, men vågade inte gå där ensam. Fick svårt att koppla av, inbillade sig att det skulle dyka upp en våldtäktsman så fort det prasslade till i närmaste buske.

Magen knorrade, hon promenerade alltid före frukost.

Brände mer fett på så vis, något Andrea Dahlberg var synnerligen intresserad av, även om man inte kunde ana en tillstymmelse till övervikt på hennes vältrimmade kropp. Nu var hon nästan hemma och hade just tänkt på hur mycket hon längtade efter färskpressad juice och vaniljyoghurt med sin egen hemmagjorda müsli. Skivad kiwi och färska hallon från buskarna i det egna växthuset på baksidan. Espresso och morgontidningen. Alltid samma rutin. Denna morgon skulle hon dessutom få avnjuta ett större lugn än vanligt eftersom hon var ensam i huset och ledig från jobbet. Hennes semester hade redan börjat. Sam befann sig uppe i Fårösund på filminspelning och väntades hem dagen därpå. Barnen skulle tillbringa de närmaste två veckorna i Stockholms skärgård hos mormor och mannen hon varit gift med så länge att de kallade honom morfar. De hade rest dit föregående dag. Allt borde vara frid och fröjd.

Men så kom den där känslan och störde. Så dämpad att den knappt var förnimbar. Den viskade henne i nacken. Andrea tittade sig återigen omkring åt bägge håll. Ingen var bakom henne, det var bara hon där på vägen. Den enda hon mött sedan hon kom in i deras område var en man med halmhatt och solglasögon som kom gående på andra sidan vägen.

Han hade höjt handen till hälsning, men hon hade inte känt igen honom. Det kanske var någon som var på besök. Hon rättade till skärmen på kepsen och sträckte på ryggen. Försökte skaka av sig oron.

En lättnad i bröstet när hon upptäckte en av granntjejerna 13

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 13

09-04-27 15.33.14

komma emot henne på långt håll. Som vanligt med barnvagnen. Även om Sandra inte tillhörde hennes allra bästa vänner var hon trevlig att ha att göra med och hon och hennes man tillhörde den vidare umgängeskretsen.

Hon hälsade glatt. De bytte några ord, om vädret, den stundande semestern. Inget särskilt. Sandra verkade stressad, gled undan med blicken, leendet något ansträngt. Strax ursäktade hon sig med att hon hade bråttom och en tid att passa på barnavårdscentralen.

Andrea var nästan hemma. Hon passerade egenföretagarna Halldéns rosafärgade mexitegelvilla, bra mycket större och vräkigare än de övriga husen runt omkring med sin tjusiga uppfart med pelare på var sida, rundad trapp och en fontän på gräsmattan. Hon mindes hur hon och Sam hade gjort sig lustiga över det skrytsamma påfundet – vilka trodde Halldéns att de var, familjen Ewing i Dallas?

Regnet hade upphört men det våta i luften dröjde sig kvar.

Gatan låg tom. Fuktigheten fick gräset att dofta, grönskan i de prunkande trädgårdarna var överväldigande så här i början av sommaren. Annat var det när hon och Sam flyttade in i det nybyggda kvarteret med ungarna femton år tidigare. Då bestod markerna kring husen mest av jordhögar och magra, glest utplacerade buskar som utgjorde antydningar till häckar på noggrant utmätta tomtgränser. Nu var området uppväxt och blomstrande. Rymliga villor med välklippta gräsmattor låg på ömse sidor om vägen. Strax var hon framme vid hemmet. Villan låg längst bort, med ett skogsområde bakom.

Ett vitt trähus i sekelskiftesstil trots att det bara var femton år gammalt. Sadeltak, snickarglädje, spröjsade fönster och punschveranda.

När hon närmade sig stelnade hon till. Ytterdörren stod på glänt. Bara en smal glipa visserligen, men tillräcklig för att 14

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 14

09-04-27 15.33.14

hon skulle upptäcka den när hon passerade deras ilsket röda brevlåda som Sam köpt i New York i våras.

Hon tvärstannade. Lyssnade spänt. Inte ett ljud hördes förutom ett stilla droppande från stupröret på garageväggen.

Blicken fastnade på dörren. Kunde hon ha lämnat den öppen när hon gick hemifrån? Det var omöjligt, hon som var så noggrann. En inbiten pedant som jämt kollade att altandörren var låst, att alla fönster var stängda och lamporna släckta innan hon lämnade huset. Hon tryckte alltid in koden till larmet som installerats bredvid ytterdörren, under nyckelskåpet. Inte skulle hon glömma det. Att låsa eller larma.

Ljudlöst smög hon sig närmare dörren. Inga brytmärken.

Hjärnan registrerade datum och klockslag för eventuell senare anmälan till polis och försäkringsbolag. Onsdag, den tjugofemte juni klockan nio och trettiofem. Så mjukt hon förmådde klev hon upp på trappan till förstukvisten, bet ihop vid varje knarr. Stannade upp och lyssnade intensivt efter ljud. Ännu hördes inget därinifrån. Hon höll andan. Försiktigt stack hon in några darrande fingrar i glipan på ytterdörren. Sakta gled den upp.

Tvekande klev hon in i huset.

15

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 15

09-04-27 15.33.14

S

kuggorna rörde sig som långsträckta, ogripbara figurer över köksgolvet. Stina Ek satt barfota direkt på de svala klinkerplattorna, lutad mot köksskåpen i hörnet mellan diskbänken och skafferiet. Knäna uppdragna och armarna korsade över bröstet, fingrarna flätade i varandra.

Blicken följde de orytmiskt böljande mönstren, de löstes upp och fogades ihop, alltefter vindens nyckfulla lek med trädkronorna utanför fönstret. Ljuset föll vackert och huset var alldeles tyst. Solen hade plötsligt tittat fram ur det annars kompakta molntäcket. Barnen hade hämtats av barnvakten direkt efter frukosten. Hon borde packa men kom sig inte för. Hade bara blivit sittande där, oförmögen att göra något alls. Som om luften gått ur henne när huset blev tomt och hon lämnades ensam med sina tankar.

Den kontrollerade fasaden rämnade, musklerna i ansiktet slappnade av, axlarna sjönk och det blev lättare att andas.

Hon behövde inte anstränga sig längre och det gjorde henne trött.

Dagen därpå skulle hon och Håkan åka bort i några dagar med sina bästa vänner: Sam, Andrea, John och Beata.

16

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 16

09-04-27 15.33.14

De var grannar i Terra Nova. Alla hade flyttat dit samtidigt när husen just varit färdigställda och det rådde nybyggaranda i området. Namnet Terra Nova betydde passande nog ny mark. Barnen var små och de hade träffats på dagis eller i lekparken. Åren hade gått och ett oräkneligt antal föräldramöten, barnkalas, middagar och fester senare hade de svetsats samman, med tiden hade de blivit praktiskt taget oumbärliga för varandra. De hjälptes åt med hämtning och lämning till barnens skolor och fotbollsträningar, byten av matrecept och utlåning av högtryckstvättar och vedkapar.

Om höstarna hade de gemensamma lövräfsningsdagar med tillhörande eldning och korvgrillning, de hjälptes åt med tapetseringar och ombyggnationer. Och inte bara vardagen: de hade gemensamma middagar och fester, den årliga kräftskivan, julglöggen, valborgsmässoafton och midsommarfirandet. Traditionerna höll de hårt på och festerna skulle alltid gå till på samma sätt. Några gånger hade de gjort avsteg från det vanliga vilket fått olyckliga konsekvenser. Ingen av dem ville riskera att förlora den inrutade gemenskapen, så numera höll alla sig till de outtalade reglerna. I varje fall utåt.

Sedan några år tillbaka hade en ny tradition skapats. Tre par i området som var alldeles särskilt nära vänner gjorde en kortare resa varje sommar. En vuxenresa utan barn. Idén kom från Sam Dahlberg, han var en stark drivkraft i gänget, påhittig och kreativ. Nu när barnen blivit större kunde de gott kosta på sig en resa utan dem i några dagar en gång om året, tyckte han. Men det skulle inte vara en vanlig resa, den måste innehålla någon aktivitet, något originellt. Och de fick inte vara borta för länge, så att det blev för svårt med barnpassningen. Några dagar bara.

De hade ridit på Island, åkt forsränning i Jukkasjärvi, cyklat runt bland vingårdar i Provence och fjällvandrat på 17

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 17

09-04-27 15.33.14

Nordkap. I år hade de bestämt sig för en enklare variant.

Först skulle de besöka den årliga Bergmanveckan på Fårö, sedan fortsätta till Stora Karlsö för att studera de tusentals sillgrissleungar som så här års hoppade ner från de branta kalkstensklipporna för att ge sig av mot vinterhärbärget i södra Östersjön. Fenomenet var en berömd begivenhet.

Hon reste sig upp och suckade. Utanför fönstret hann hon precis uppfatta hur Andrea promenerade förbi i shorts och linne som smet åt kring hennes långa, vältrimmade kropp.

Hon gick i ett hysteriskt uppskruvat tempo, såg oförskämt pigg och hurtfrisk ut. Ibland tröttade Andreas effektivitet ut henne, hon orkade inte hänga med i svängarna. Hon hade avböjt att delta när Andrea ringt och frågat tidigare. Tydligt hade hon uppfattat besvikelsen i väninnans röst, men kunde inte hjälpa att hon inte hade någon lust. Det var inte som förr.

Numera sprang hon mest. När hon var ensam i skogen fick tankarna fritt spelrum. Ofta vandrade de iväg till andra sidan jordklotet. Stina var adopterad från Vietnam och så länge hon kunde minnas hade hon burit på en stark längtan efter sina rötter. Fragmentariska bilder dansade runt i hennes huvud. Dofterna från Hanois slumområden satt fast i näsborrarna, hennes mormors seniga händer i diskbaljan, fötter mot stengolvet, dasset på gården. Just fyllda fem lämnades hon på barnhemmets trappa med en lapp kring halsen och en leksakskanin i famnen. När hon var sex kom en ofattbart storvuxen tant och farbror och tog henne därifrån. Sin biologiska mor hade hon inget minne av, inte heller fadern. Mormors ansikte kom fortfarande till henne om natten. En rynkig tandlös gumma, med små svarta streck till ögon, nariga, men varma händer. Hon saknade de där trygga händerna. Hade längtat efter dem i hela sitt liv. De var hemma för henne, men 18

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 18

09-04-27 15.33.14

troligtvis fanns de inte mer. Hon själv hade fyllt trettiosju och mormor hade varit gammal redan då, när hon var fem. Inte för att det var någon idé att försöka söka upp henne. Redan i tonåren hade Stina prövat att kontakta barnhemmet, men det var stängt sedan flera år tillbaka. Hon försökte få hjälp av ambassaden, men det visade sig vara svårt. Uppgifter om henne saknades. Allt hon hade var adressen där det gamla barnhemmet hade legat. Hennes adoptivföräldrar hade övertygat henne om att det knappast var någon idé att åka dit.

Hon skulle inte hitta det hon sökte. Sorgen och saknaden efter sitt ursprung och mormors händer låg som en mörk tyngd i hennes inre. En skugga över hennes tillvaro.

Hon försökte släta över, tänka på vilken tur hon hade haft.

Hon hade lika gärna kunnat dö av svält ute på gatan eller sålts till någon av Hanois många bordeller. Istället hade hon fått ett tryggt och ombonat liv, inget fattades henne.

Adoptivföräldrarna hade varit lugna och snälla, om än avståndstagande på något oförklarligt vis. De höll en viss distans, det kändes som om de innerst inne upplevde henne som en främling, hur mycket de än försökte visa henne att de älskade henne, att hon var deras alldeles egen dotter.

På riktigt. De behandlade henne väl och med respekt, men godnattkramarna kändes närmast pliktskyldiga, adoptivmodern sa ofta att hon älskade henne, men det var utan värme. Hennes moderliga omsorger präglades av en osäkerhet som Stina kände under hela uppväxten. Någon gång kunde hon komma på sin mamma med att betrakta henne i smyg. Blicken var då förundrad, näst intill skrämd och hon tyckte sig till och med ana en viss avsmak. Den blicken sa mer än alla års försäkran om kärlek, fina födelsedagspresenter och generösa fickpengar. Ibland undrade Stina varför föräldrarna hade skaffat henne. Hon anade att hon i varje 19

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 19

09-04-27 15.33.14

fall inte hade infriat deras förväntningar.

Så fort hon fyllde arton flyttade hon hemifrån, sökte till olika flygbolag och anställdes på det största. Det dröjde inte länge förrän hon träffade Håkan på en resa över Atlanten.

Han såg ut att vara minst tio år äldre och utstrålade en självsäkerhet hon aldrig förut träffat på hos en man. De hade småpratat mer än hon brukade göra med passagerarna och innan han gick av hade han gett henne sitt visitkort.

Några dagar senare greps hon av en ingivelse och ringde.

Han hade låtit glad på rösten och bjudit ut henne på lunch i Stockholm. Ett år senare hade hon flyttat in till honom på Gotland, i det hus han och hans tidigare fru bott i. Till en början var det en plåga. Håkan hade redan två barn och en hund och runt omkring fanns alla grannar och tidigare vänner han och hans exfru umgåtts med. Och så kom hon där. Sexton år yngre flicksnärta, dessutom med asiatiskt utseende – som direktimporterad. Visst hade folk ansträngt sig för att vara snälla, men hon hade anat vad de sa när hon vände ryggen till. Det var en befrielse att flytta därifrån till det nybyggda Terra Nova, där alla började från början. Ingen kände någon annan. Hon hade varit gravid och genast fått nya vänner. Det räckte med ett besök på mödravårdscentralen. Där hade hon träffat Andrea som också var nyinflyttad och väntade barn. De blev bästa vänner och så småningom utökades bekantskapskretsen.

I takt med att familjen och umgänget kring dem växte hade Stina blivit tryggare. Och visst hade de ett bra liv, hon och Håkan. Två fina flickor, stort hus med trädgård och swimmingpool som de hade låtit installera förra året när Håkan fått en extra stor bonus från sitt företag. Hon trivdes fortfarande bra med jobbet som flygvärdinna. Kanske passade atmosfären i kabinen henne. Det var flyktigt, man var alltid 20

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 20

09-04-27 15.33.14

på väg, hade bara ytliga kontakter, band sig inte vid någon.

Arbetskamraterna kom och gick, det var ständigt nya människor man skulle samarbeta med.

Tomheten hade hon fyllt på sitt eget vis. Ingen anade vad som pågick i det fördolda, men snart skulle allt ändras. Hennes liv skulle ta en dramatisk vändning. Samtidigt som hon blev skräckslagen när hon tänkte på konsekvenserna insåg hon att det var oundvikligt. Hon hade nått ett vägskäl. Hennes trygga tillvaro skulle kastas omkull i ett slag och det var hon själv som valde.

Det fanns inte längre någon väg tillbaka.

21

Jungstedt_Den dubbla tystnaden.indd 21

09-04-27 15.33.14