IN N EH Å LL
Författarens tack 9 Författarens kommentar 11 Prolog 13
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19
INTYG OM SÄKERHETSKLARERING 17 BARNLÄKAREN 29 ATT TA SIG DIT 47 DEN GAMLE MANNEN 57 STORA BELÖNINGAR 71 GETHERDEN 81 ADVOKATERNA 99 AFFÄRSMANNEN 113 AFGHANISTAN 123 KABUL 147 DÖDA FÅNGAR 167 HABEASHINDER 179 SAMI AL-HAJ 191 DRAMATIKEN 209 JUMAH AL-DOSSARY 219 VAD PENTAGON SADE 239 POLISCHEFEN 245 POETERNA 257 SERIENUMMER 269 EPILOG 285
Noter 305
FÖR FAT TA R ENS TACK
Jag vill tacka Peter Ryan, Rebecca Dick och Carolyn Welshhans på Dechert. Jag skulle inte ha kunnat åstadkomma detta utan dem och är tacksam för deras orubbliga stöd, meningsfulla återkoppling och vänskap. (Mata inte leguaner med baklava iförd skor med öppen tå.) Ett stort tack till Zofia Smardz på Washington Post, min älskvärda och talangfulla redaktör, vars förståelse och begåvning hjälpte mig att finslipa dessa berättelser. Ett speciellt tack till BBC-reportern Rahman Ullah, till Munir Mujadidi vid USAID i Kabul och till Lal Gul, som är direktör för Afghanistan Human Rights Organization. Jag skulle också vilja tacka min agent, Lynn Franklin, och jag är tacksam mot Clive Priddle och mot folk på förlaget PublicAffairs för att de gav mig en chans och ger ut denna bok. Jag står i tacksamhetsskuld till följande personer för deras hjälp: Tom Wilner vid Shearman and Sterling, Sam Zarifi från Human Rights Watch, John Sifton på One World Research, Clive Stafford Smith och Zachary Katznelson på Reprieve, Emi Maclean vid Center for Constitutional Rights, Dicky Grigg vid Spivey and Grigg, och de federala försvarsadvokaterna Bryan Lessley och Chris Schatz. Tack också till David Sylvester för hans ovärderliga hjälp med poeterna och Salah. Jag är tacksam mot dekan William VanderWyden för hans stöd under juristutbildningen och efteråt. Jag måste också tacka mina inspirerande lärare för allt de har lärt mig under årens
lopp: Lee C. Bollinger, numera vid Columbia University, och Michael Froomkin och Bruce Winnick vid juridiska fakulteten på University of Miami. Tack också till Carlos Lozada på Washington Post, som lät sig övertalas att trycka artikeln ”My Guantánamo Diary”. Framför allt vill jag tacka mina föräldrar, Baba-jaan (den stiligaste läkaren på sjukhuset) och Mumma (den mest osjälviska person som jag känner) för att de uppmuntrar och älskar mig. Jag är tacksam för allt som ni har lärt mig. Många hälsningar till mina andra mödrar, min mormor Amiji, och till mina vackra mostrar Aunty-gul och Gulli. Tack också till Wes och Susan Anson och Joanne Corn. Till sist, ett speciellt tack till Poe för din hjälpsamhet, kärlek och generositet. Tack för att du lyssnade på utkast som jag läste upp – till leda. Ja, och så är jag ledsen att jag hotade med att inte ta med dig i tacken om du inte satt kvar tills jag hade läst upp ännu ett utkast.
FÖR FAT TA R ENS KOM MENTA R
Det amerikanska fånglägret vid Guantánamobukten framstår som en utmaning för vårt folk. Det utmanar vår villighet att göra det rätta i krislägen, vid de tillfällen när det är som viktigast och svårast att hålla sig till våra grundprinciper och följa rättssäkerheten. Det som står i centrum för debatten om Gitmo är de trossatser som USA grundades på och som landet länge har hyllats för: övertygelsen att ingen bör sättas i fängelse utan åtal och att alla har rätt att försvara sig vid en rättvis och korrekt rättegång. Fångarna på Gitmo har aldrig fått en chans att bevisa sin oskuld. Man talade aldrig om för dem varför de hade förts till Kuba. Man förhörde dem aldrig inför sittande rätt. Men deras synpunkter måste få komma till uttryck. När jag valde ut fångar för att porträttera dem har jag försökt presentera en grupp av människor med olika bakgrund. De första internerna som jag träffade gjorde ett djupt intryck på mig. Andra erbjöd fängslande berättelser, unika personligheter eller speciella erfarenheter. Jag fick inte prata med någon av de femton ”högprioriterade” fångarna, som till exempel K haled Sheikh Mohammad, som påstås vara hjärnan bakom 11 september-attackerna. Även om vissa av läsarna kan tycka att jag sätter stor och kanske naiv tilltro till fångarnas åsikter, har jag bemödat mig om att verifiera deras skildringar och undersöka militärens mot-
12 min dagbok fr ån guantánamo satta perspektiv. Några läsare kanske också hävdar att fångarna eller de ”fientliga stridande”, som försvarsdepartementet kallar dem, inte är berättigade till skydd enligt USA:s lagar. Detta är ett argument som jag tillbakavisar. Samtidigt som jag tror att det kan finnas både onda och oskyldiga män på Guantánamo, anser jag också att endast en ingående och rättvis rättegång kan skilja de goda från de elaka. Läsaren får själv bedöma förtjänsterna av varje berättelse som återges här. Mitt mål är helt enkelt att berätta historierna om några av de män som USA håller fängslade i Guantánamo Bay, historierna som de själva aldrig har kunnat berätta.
PROLOG
Teheran, den 28 augusti 2003 Telefonen ringer strax efter klockan 23. Waheeda vet att något är fel så fort hon hör rösten i andra änden. Det är hennes svåger Hayat. Hon står i vardagsrummet och håller luren mot örat med båda händerna.* ”Doktor sahib har anhållits”, säger Hayat. Han ringer från Gardez i Afghanistan, hennes man Ali Shahs hemstad. Waheeda har inte talat med Ali på mer än två månader, men hans familj i Afghanistan har gång på gång försäkrat henne att allt är väl med honom. ”Khanum, oroa dig inte så mycket”, säger de. ”Han är väldigt upptagen med förberedelser för att inrätta kliniken och reser runt för att arbeta med parlamentsvalet. Han kan inte ringa dig i Iran just nu eftersom telefonmottagningen på landsbygden här är hemskt dålig.” Men nu får Waheeda höra det som hon har fruktat hela tiden. ”Han anhölls under sin andra natt här”, berättar Hayat. ”Amerikanerna kom till huset … De kom hit och anhöll alla. De grep honom, Sayed, Ismael och Reza också.” Sedan stammar han fram: ”Alla har släppts – utom Ali.” Waheeda känner marken gunga under fötterna. ”Vad är det du säger?” frågar hon. Det är tyst en kort stund. Sedan säger Hayat att han hade hoppats att Ali skulle släppas som * Denna berättelse har rekonstruerats med hjälp av dr Ali Shah Mousovis familj.
14 min dagbok fr ån guantánamo de andra. Men det har gått flera månader nu, och han kan inte längre dölja sanningen. ”O, Allah”, säger Waheeda. ”Vad sade de? Varför?” Men Hayat vet ingenting, kan inte berätta något för henne. Resten av telefonsamtalet är höljt i ett töcken. Waheeda lägger på luren och sätter sig och stirrar på den rödbruna mattan under sina fötter en lång stund. Hayats ord tynger henne. Hon kommer ihåg sista gången hon pratade med Ali, bara några timmar innan han greps. Han var glad att vara i Afghanistan igen. Allt var bra, och hans familj var glad över att ha fått tillbaka honom. Efter att ha bott i Iran i mer än tio år som flykting hade Ali Shah återvänt till Afghanistan för att öppna en klinik efter talibanernas fall. Nu var tiden inne för att åka tillbaka, hade han sagt till henne. När kliniken väl var i drift skulle han komma för att hämta henne och barnen. Som sonen i en ledande familj i Gardez planerade han också att ställa upp i parlamentsvalet till den nya regeringen som leddes av president Hamid Karzai. Och han ville att hon, som var ekonom, skulle förverkliga sin egen dröm om att arbeta i ett fritt Afghanistan. Hon minns att han stod vid dörren innan han reste. Han hade kramat henne, sagt till henne att det inte fanns något att oroa sig för, att talibanerna var borta nu. Deras åttaåriga dotter Hajar sprang fram till honom, och han tog upp barnet i famnen, kysste henne på kinden och frågade henne vad hon ville att han skulle ta med sig till henne från Afghanistan. Dessa bilder krockar med Hayats ord, som ekar i hennes huvud. Hon kan bara komma ihåg fragment av samtalet: tjugo eller trettio amerikanska soldater, militäruniformer, gevär som riktas mot Ali. Bunden till händer och fötter, med förbundna ögon, utsläpad. Gripen. Plötsligt får hon panik och ringer upp Hayat igen. ”Talade du om för dem att det var ett misstag? Talade du om för dem att han bara är läkare?” frågar hon. ”Lugna dig”, svarar Hayat. ”Inshallah, det här kommer att vara över så fort de inser …” Hans röst dör bort.
mahvish rukhsana kh an 15 ”Kan du prata med amerikanerna?” kraxar hon fram. ”Vad sade de?” ”Jag vet inte”, svarar han. ”De sade inget till oss. Vi ska reda upp det här, visa dem att det är ett misstag.” Waheeda håller hårt i luren långt efter det att telefonsamtalet är över. Hon får tårar i ögonen och hon viskar en bön. ”Bismi’Allah – Gud beskydde honom.” Barnen har klivit upp ur sängen och kommit in i rummet. Hon torkar sig snabbt i ansiktet. Elvaårige Kumail frågar vad det är som är fel. ”Amerikanerna kom och bad Baba att följa med dem”, säger hon. ”Men de vill bara ställa några frågor. Det finns inget att oroa sig för. De har gjort ett misstag och när de väl upptäcker att de har fått fast fel person, kommer allt att ordna sig.” ”När kommer de att släppa honom?” frågar femtonårige AbuZar. Han tittar fortfarande på hennes förgråtna ansikte. ”Inshallah, väldigt snart, bachai – mitt barn”, säger Waheeda, och uppmanar dem att be flitigt för deras far. ”Allah hör barns böner.” ”Men Baba kämpade ju mot ryssarna för länge sedan, inte mot amerikanerna. Varför skulle amerikanerna gripa honom?” frågar Abu-Zar. Waheeda är tyst och kramar Hajar hårt. Den lilla flickan vrider sig för att titta upp på sina stora bröder. Hon är yngst och sin fars favorit. Sedan vänder hon på huvudet och trycker det mot sin mors bröst och brister i gråt. ”Hajar-jaan, Baba kommer hem snart. Det är bara ett misstag”, säger Waheeda. Men Hajar fortsätter att gråta och kväver sina skrik i sin mors blus.
K A PITEL 1
INTYG OM SÄ K ERHETSK LARERING
Det var Google som fick mig till Gitmo. År 2005 läste jag på juristutbildningen vid University of Miami. Vi studerade de federala tortyrlagarna på kursen om internationell rätt och hur makthavarna listigt hade kringgått rättsliga principer när de upprättade det militära interneringslägret vid Guantánamobukten på Kuba, där fångar i ”kriget mot terrorismen” kunde hållas kvar på obestämd tid utan att åtalas för något brott. Jag minns inte när jag först fick höra om fångcentret, men vid det laget var det något som alla kände till, en dagsaktuell fråga på nyheterna. När folk sade ”Guantánamo” visste man genast vad de pratade om, och det var inte bara militärbasen som USA har upprätthållit på Kuba sedan kalla kriget. Som juridikstudent och dotter till invandrare tyckte jag att fånglägrets blotta existens var en flagrant kränkning av det som Amerika står för. Hur kunde vår regering skapa kryphål i lagen för att neka fångar rätten till en rättvis rättegång? Jag visste inte om männen på Guantánamo var oskyldiga eller skyldiga – hur skulle någon kunna veta det om man inte gjorde en
18 min dagbok fr ån guantánamo utredning eller ställde dem inför rätta? – men jag ansåg att de borde vara berättigade till samma rättvisa som till och med en våldtäktsman eller en mördare får i USA. Jag var ung och idealistisk. Men det var också de som utformade vår författning när de försökte fastställa en ung nations rättigheter och skyldigheter. Hela mitt liv hade man lärt mig att USA garanterar alla vissa omistliga rättigheter. Mina föräldrar hade lämnat sitt hem i ett annat land för att komma till USA så att deras barn skulle kunna växa upp med alla dessa rättigheter och med de friheter som finns här för alla, oberoende av ens bakgrund eller socioekonomiska status. ”Nu är det inte rätt tillfälle att vara nöjd med sig själv”, brukade min mor säga när jag växte upp. Hon trodde på politiskt och medborgerligt engagemang, och min passion för det och min benägenhet att vara ihärdig kommer från henne. Nästan från första gången som jag hörde talas om fängelset i ”kriget mot terrorismen” ekade min mors ord i mitt huvud. Det var svårt att vara nöjd med sig själv. Min passion berodde delvis på mitt eget afghansk-pashtunska arv. Som amerikan kände jag smärtan av den 11 september, och jag förstod behovet att invadera Afghanistan och krossa talibanerna och al-Qaida. Men jag kände också afghanernas lidande när deras land bombades. Och när hundratals män greps och stoppades in i ett svart hål av internering, många uppenbarligen utan bevis på att de stod i förbindelse med terrorister, ansåg jag att mitt eget land hade slagit in på fel kurs. De var människor som jag och mina släktingar. Jag kunde inte låta bli att tänka på min egen familj. Vad skulle mina mostrar eller kusiner känna om deras män och söner och bröder samlades ihop och deporterades till Kuba? Hur många mödrar och hustrur och barn väntade hemma i Kabul eller Gardez eller andra afghanska städer, väntade på män som inte kunde veta när, om ens någonsin, de skulle kunna återvända hem?
mahvish rukhsana kh an 19 Varför, tänkte jag, skulle de olyckliga afghanerna, bland andra, förvägras chansen att bevisa sin oskuld? En dag, efter det att jag hade kastat in mig i ännu en tirad om det orättvisa med Guantánamo Bay, blev min fästman trött på att lyssna på mitt till synes oupphörliga gormande. ”Varför slutar du inte klaga och engagerar dig om du reagerar så starkt mot det?” frågade han. Så jag satte på datorn och googlade namnen på advokaterna i fallet ”Rasul kontra Bush” i Högsta domstolen, en habeas corpus-process, som var en milstolpe, och som inleddes 2004 av två Guantánamofångar som protesterade mot den amerikanska regeringens vana att hålla kvar fångar på obestämd tid utan att låta dem träffa advokater, ge dem rätten till en rättegång eller rätten att få veta vad de anklagades för. I slutet av juni 2004 slog högsta domstolen fast att fångarna vid Guantánamo Bay måste få tillgång till amerikanska domstolar för att protestera mot sitt frihetsberövande. Ett av namnen som dök upp gång på gång under min sökning med Google var Michael Ratner, en advokat som arbetade för Center for Constitutional Rights (CCR) i New York. Jag började bombardera honom, hans sekreterare och hans kolleger med telefonsamtal och mejl och sade att jag ville hjälpa till med deras arbete för fångar på Gitmo. De bad mig att skicka dem mitt cv. Det dröjde några veckor innan de kom på hur jag skulle kunna hjälpa till på bästa sätt. Advokaterna vid CCR som jag hade kontaktat sammanförde mig så småningom med Peter Ryan på Dechert, en advokatbyrå med huvudkontor i Philadelphia, som representerade femton afghanska fångar. Jag insåg snabbt att advokatbyrån inte hade någon med ett intyg om verkställd säkerhetskontroll som talade pashto, vilket innebar att ingen av advokaterna hade kunnat träffa sina afghanska klienter än.
20 min dagbok fr ån guantánamo Jag är dotter till afghanska invandrare. Mina föräldrar träffades på läkarutbildningen i Peshawar, en stad i nordvästra Pakistan vid den afghanska gränsen. De kom till Amerika 1977. De hade precis gift sig, och Mumma sålde några av sina bröllopssmycken så att de kunde resa till Amerika. Mumma var tjugosex och Baba-jaan var tjugosju när de kom fram till Baltimore och skrev in sig vid Johns Hopkins University för att avsluta sina studier. Jag föddes ett år senare och min bror Hassan kom två år efter det. Min storebror Ali var född i Iran, där mina föräldrar hade bott en kort period. När de först kom till Amerika plågades Baba-jaan och Mumma av hemlängtan. Mumma brukade skriva långa brev till sina föräldrar eftersom det var för dyrt att ringa utlandssamtal. Till en början gjorde deras nya land dem lite besvikna. De tyckte inte om de stora snabbköpen som sålde kalla pitabröd förpackade i plastpåsar. De saknade det fluffiga, varma naan som bagare vid vägkanten bakade i tegelugnar och de kryddade chapli-kebaberna som lindades in i tidningspapper för att suga upp oljan. Och de såg ensamhet i Amerika, där folk ringer innan de kommer på besök. De var vana vid en ändlös ström av gäster som ringde på oanmälda. Baba-jaan berättade ofta hur han brukade komma hem från skolan, ställa ifrån sig sina grejer och gå från hus till hus för att hälsa på vänner och släktingar. De bestämde sig tidigt för att de skulle lämna Amerika efter att ha avslutat sin specialistutbildning. Men när det blev dags att packa ihop vad de hade i sin lilla lägenhet ändrade de sig. De kände det som sin plikt att ge sina barn de bästa möjligheterna. Och därför stannade de och arbetade till sent på natten på Baba-jaan. sjukhuset så att de skulle ha råd att
mahvish rukhsana kh an 21 skicka den sexårige Ali till en privatskola, där undervisningsavgiften var hälften av deras lön på den tiden. Under årens lopp kom mina föräldrar att beundra och älska Amerika, och så småningom kallade de det hemma. Snart levde de i enlighet med den amerikanska drömmen. Baba-jaan blev en framgångsrik kardiolog. Mumma blev chef för Mumma. neonatalavdelningen på sitt sjukhus nära West Bloomfield i Michigan, där vi bosatte oss. Hon var också politiskt aktiv. Medlemmar av kongressens representanthus kom hem till oss på välgörenhetsmiddagar. Likväl var de mycket angelägna om att vi barn inte skulle tappa kontakten med vårt arv. De brukade överkompensera för sitt beslut att komma till Amerika. Vissa aspekter av amerikansk kultur gjorde min far särskilt orolig för exemplet, eller bristen på det, som de gav mig. Han ville att jag skulle göra karriär, men han var fast besluten att uppfostra en ordentlig, konservativ pashtunsk flicka med traditionella österländska värderingar. Det betydde bokstavligt talat ingen MTV, inga korta kjolar, inga tajta jeans. Ingen alkohol. Ingen skolbal och definitivt inga pojkvänner. Någonsin. ”Du tar det som är bra i den här kulturen och låter bli det som är dåligt”, brukade mina föräldrar säga. Under en period insisterade de på att jag skulle bära traditionella kläder, kameez-partoog, i skolan. Kameez-partoog består av en lång tunik av varierande längd och löst sittande, matchande byxor under den. För kvinnor är de ofta smyckade med speglar eller broderade och finns i många olika färger och tyger. Nu tycker jag att de är vackra, men för en fjärdeklassare var det här en mardröm. Jag ville bara se ut och klä mig som alla
22 min dagbok fr ån guantánamo andra. En gång, när vi skulle bli fotograferade i grundskolan, valde Mumma ut en blå tunik med röda byxor. Jag tog dem motvilligt på mig. Jag minns att jag stod i kö i min färgstarka kameez-partoog och önskade att jag skulle kunna hitta ett hål som jag kunde krypa in i. Mina kläder gjorde flickan bakom mig i kön nyfiken. Jag har glömt hennes namn, men jag minns att hon hade långt blont hår, och hennes mamma hade klätt henne i kjol och blus. ”Varför har du pyjamas på dig?” frågade hon. Jag var väldigt generad. I den åldern vill alla bara smälta in i omgivningen. Jag började byta om när jag kom till skolan. Det var en liten skola, så många av mina vänner och några av lärarna visste att jag brukade klä om mig. Mumma och Babajaan fick aldrig reda på det. När jag blev äldre var min tillvaro skyddad och fylld av restriktioner för att jag inte skulle påverkas av Amerikas sex, droger och rock’n’roll. Jag kände mig undertryckt. Som tonåring tyckte jag verkligen inte om den konstiga maten och kläderna, och jag blev arg när mina föräldrar pratade pashto med mig inför mina vänner. Tacksägelsedagen hemma hos oss var också annorlunda. Vi hade ingen sky, fyllning eller tranbärssås, och vår kalkon var marinerad i kryddor som spis kummin, koriander och tandoori masala. Det som blev kvar gjorde Mumma kalkonkebaber av. Jag bad dem aldrig att göra något på ett annat sätt därför att jag visste att det var lika svårt för dem som det var för mig. Idén om arv var så viktig för dem. Dessutom tyckte Mumma att det amerikanska sättet att laga kalkon var för smaklöst, och hon kunde inte förstå hur kött och tranbärssås passade ihop. ”Jag är amerikan”, minns jag att jag sade till min mormor. ”Jag är född i Amerika, och jag har bott i Amerika hela mitt liv.” ”Nej, det är du inte”, brukade hon invända på pashto. ”Du är en pashtunsk flicka, och framför allt är du en muslimsk flicka.”
mahvish rukhsana kh an 23 När jag kom in på universitetet kände jag att jag höll på att kvävas av förväntningen att jag skulle hålla fast vid traditioner som jag inte var förtrogen med. När jag flyttade in i mitt rum på studenthemmet vid University of Michigan, där det bara bodde tjejer, var jag efter alla mått en väldigt ordentlig österländsk flicka. Jag hade aldrig smakat alkohol eller haft pojkvän. Latent kämpade jag dock med att jag skulle behöva balansera mellan två mycket olika kulturer. Jag kopplade bort tankarna på detta genom att kasta mig in i umgängeslivet på campus. Jag skrev för Michigan Daily, gick med i Fäktningsklubben, deltog i studentdemonstrationer och skaffade mig vänner från hela världen. Jag sög i mig allt inne i och utanför lektionssalen. Men jag var noga med att hålla mig borta från Muslimska studentföreningen, och jag ansträngde mig inte för att bli vän med personer med österländsk bakgrund. När jag var ett par år över tjugo kände jag mig inte tillfreds med livet. Då jag kom hem efter att ha varit borta, testade Baba-jaan mig ibland. ”Har du hittat det du letar efter?” brukade han fråga. Jag visste aldrig vad jag skulle svara honom. Så småningom insåg jag två saker: jag var inte en liknöjd, vanlig, genomsnittlig amerikan, och, vilket var viktigare, jag behövde inte avstå från de pashtunska influenserna för att vara amerikan. Amerika är generöst på ett unikt sätt: det ger utrymme för alla kulturarv och traditioner, många mer komplicerade än mina. När jag flyttade till Miami och började på juristutbildningen hade jag börjat lära mig att laga traditionella maträtter: kabali pillau, mantu, samosa. Jag fattade smak för grönt te och chai. Jag laddade ner pashtunsk musik, började samla broderade pashminasjalar och gick in på Myspace.com för att träffa amerikaner av afghanskt ursprung som satt i samma båt som jag. Och nu ville jag använda både frukterna av min uppfostran
24 min dagbok fr ån guantánamo och mina föräldrars krav på att jag skulle hålla fast vid mina rötter.
Dechert gick med på att anställa mig som tolk. Jag hade för avsikt att så småningom försöka engagera mig i de juridiska aspekterna av fallen och hoppades att jag skulle få en afghansk fånge som min egen klient när advokaterna väl hade lärt känna mig bättre. Det här var precis det slags juridiskt arbete som jag alltid hade varit intresserad av. Det första steget var att ansöka om ett så kallat secret-level security clearance, det vill säga ett intyg om säkerhetsklarering*, från försvarsdepartementet eftersom jag troligtvis skulle få ta del av sekretessbelagd information. Jag visste inte vad jag gav mig in på. Bakgrundskontrollen tog ett halvår. Federal Bureau of Investigation (FBI) kontaktade mina före detta hyresvärdar, arbetsgivare och många vänner och grannar från de senaste tio åren. Mellan gymnasiet, universitetet och juristutbildningen måste jag ha flyttat cirka tio gånger, och därför deltog agenter över hela landet i kontrollen. Agenter tog kontakt med mina före detta lärare vid University of Michigan och mina lärare på juristutbildningen. Jag undrade om min skandalöst höga frånvaro i handelsrätt kunde påverka kontrollprocessen. Jag vet inte vad jag tänkte när jag anmälde mig till den här kursen. Varje gång jag faktiskt lyckades ta mig till tvåtimmarsföreläsningen somnade jag medan läraren orerade om artikel 9 i handelsbalken (tro mig, du vill inte veta) eller läste mejl på min bärbara dator. Jag kanske skulle ha ansträngt mig mer om jag hade vetat att FBI en dag skulle granska mina studieresultat och träffa mina dekaner. Agenterna frågade slumpmässigt utvalda vänner och gran* Det finns tre säkerhetsnivåer i USA: ”confidential”, ”secret” och ”top secret”. [Ö. a.]
mahvish rukhsana kh an 25 nar om jag någonsin hade varit inblandad i komplotter för att störta USA:s regering. Det var underligt. Jag hade svårt att komma ihåg ens att mata mina sällskapsdjur, en frett och chihuahuan Sofie, för att inte tala om att tänka ut en plan på att fälla regeringen. De ville veta om jag hade alkohol- eller drogproblem eller förbindelser med terroristgrupper eller terrororganisationer. De körde omkring i min fästmans kvarter och sökte upp honom på jobbet. Och de frågade konsekvent alla om jag hade finansiella svårigheter eller om jag gjorde av med för mycket pengar. De var tydligen oroliga för att någon skulle kunna muta mig att avslöja hemligstämplad information. En vän i Boston ringde mig sedan FBI hade frågat ut henne, och frågade på skämt om min handväska och mina stövlar ur Chloés vinterkollektion kunde betraktas som bevis för att jag lät pengarna rinna mellan fingrarna. Jag antog att jag inte skulle få intyget när agenterna tog kreditupplysning på mig. Som förstaårsstudent på universitetet hade jag låtit lura mig av kreditkortskillarna på campus som gav bort slumpvis utvalda leksaker och T-tröjor om man fyllde i en ansökan. Och dåraktigt nog aktiverade jag alltid korten när de kom på posten. På några månader lade jag ut maxbeloppet på tre kreditkort på kläder. Under mitt andra år vid universitetet hade kreditorerna börjat ringa mig hemma. I likhet med så många nittonåringar hade jag fortfarande lika lite ansvarskänsla som yngre tonåringar, och tyckte att jag var ganska smart, så jag sade till dem som ringde att denna ”Mahvish” som de försökte nå hade flyttat till Egypten för gott. Till slut fick kreditorerna tag i mina föräldrar, som blev rasande men betalade mina skulder. Jag förmodade att med tanke på kursen i handelsrätt och mitt lättsinniga sätt att handskas med kreditkort i det förflutna skulle försvarsdepartementet inte betrakta mig som en person som kan hantera sekretessbelagd information.
26 min dagbok fr ån guantánamo Men i december 2005 fick jag ett samtal från en FBI-agent som bad mig att komma till Broward County-kontoret för en intervju. Eftersom jag bodde i South Beach och sällan vågade mig utanför Miami Beach utom när jag skulle till campus, körde jag vilse och fastnade i en bilkö på väg till mötet. Jag ringde agenten och bad honom att träffa mig i South Beach en annan dag. Eftersom jag fick dåligt samvete, vilket inte hände ofta, berättade jag för honom att trafiken var fruktansvärd och att jag aldrig skulle hinna tillbaka i tid för föreläsningen i handelsrätt. I stället uppmanade han mig att stanna där jag var och sade att han skulle komma till mig. Jag körde in på parkeringsplatsen utanför en Einstein’s Bagels och väntade. Cirka femton minuter senare stannade en man som bar mörka solbrillor och en gammaldags kostym, och såg ut som en Arkiv X-wannabe, bredvid mig. Jag bad honom att visa legitimation. Jag blev besviken när han inte drog fram en guldfärgad bricka av samma slag som jag hade sett så många gånger på tv. Han började ställa en massa frågor och brydde sig inte om att ta av sig solglasögonen. ”Ingår det i era arbetsmetoder att bära mörka solbrillor även när ni inte är i solen?” frågade jag honom vänligt. Han tog av sig glasögonen och kastade en hastig blick på mig. Jag var nöjd och log mot honom. Han frågade mig om jag hade träffat några utländska medborgare när jag var i Italien nyligen. Jag lyckades låta bli att svara på ett lättvindigt sätt och säga något i stil med att man brukar träffa italienare i Italien. ”Inga, bortsett från butiksinnehavare och folk som arbetade på hotellen”, svarade jag. Jag måste ha gett honom tillfredsställande svar eftersom jag så småningom fick mitt intyg. Jag fick ett samtal från försvarsdepartementet och man informerade mig om ”yppandeförbudet”, beslutet om att skydda sekretessbelagd information relaterad till Guantánamo Bay. Jag underrättades om att jag bara kunde diskutera hemligstämplad information med andra
mahvish rukhsana kh an 27 om de ”behövde veta”. Sekretessbelagd information kunde inte diskuteras via mejl eller oskyddade telefonlinjer. Om jag behövde prata om hemligstämplad information med någon, måste jag göra det med persiennerna stängda – för att förhindra att någon läste på läppar. Hemligstämplade dokument fick bara fotokopieras med speciella kopieringsapparater på försvarsdepartementets säkrade inrättning. Man skulle ta kopior av ett tomt papper efteråt för att rensa kopieringsapparatens minne. Det kändes som om jag vore James Bond, och ”behöver veta” blev snart inneordet i min umgängeskrets. Efter genomgången gav jag mig iväg på min första resa till basen den 29 januari 2006.