hit ta hem
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 1
09-01-16 13.39.16
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 2
09-01-16 13.39.16
Elisabeth Rynell
Hitta Hem Roman
albert bonniers fรถrl ag
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 3
09-01-16 13.39.16
Av Elisabeth Rynell har tidigare utgivits: Lyrsvit m.m. gnöl 1975 Sorgvingesång 1985 Sjuk Fågel 1988 En berättelse om Loka 1990 Nattliga samtal 1990 Öckenvandrare 1993 Hohaj 1997 Till Mervas 2002 I mina hus 2006
På annat förlag: Veta hut 1979 Onda dikter 1980 Humanismens seger 1982
Diktcitatet av Samuel Beckett på sid. 201 är hämtat ur ”Serena II”, och citaten på sid. 202 och 204 ur ”Serena III”. Översättning Magnus Hedlund.
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012165-5 © Elisabeth Rynell 2009 GGP Media GmbH Pössneck, Tyskland 2009
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 4
09-01-16 13.39.17
Det finns portar i verkligheten. Går man in genom en av de portarna kommer man ut i en annan berättelse. Hur många portar det finns, vet ingen. En del säger sju, en del säger oräkneliga
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 5
09-01-16 13.39.17
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 6
09-01-16 13.39.17
Jag ser en bild. Eller kanske en värld. Mörkret har redan fallit över längorna i gult tegel. Det är kväll i en på alla vis avlägsen förstad. En mycket liten människa, som är en flicka under overallen av blått vindtyg, står och tittar på alla fönstren som det lyser kvällsljus ur i huset mittemot. Det drar en visa genom henne, någon gammal enstavig melodi, som vilse i skogen, som vindsus i träd. Hon försöker titta in i det som är kök i alla fönstren. Där sitter familjerna nu kring köksborden och äter middag på ett porslin som är olikt det porslin de äter på hemma i hennes kök. För det vet hon. Också lukten är olik inne hos de andra. Och maten på tallrikarna är olik. Det är en självklar mat som är enkel att äta – och inte allt det där andra: ögonen inspikade, ansträngt lena tonfallen, torra skräckslagna köttuggorna, sträva kalla kväljande potatisen, såsen slem och plötsligt utsläppta raseriet, hela bordet i storm, upplösta ansiktena, rösterna
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 7
09-01-16 13.39.17
Hon vill in i de andra köken och sitta med människorna där och äta den självklara maten. Hos en del sitter de på pallar kring borden, det har hon sett, sitter och trängs på pallar, så många att de knappt når fram till faten och karotterna och ingen vet vilken tallrik som är vems. I hallarna ligger trasmattor och korvar sig så glatt. Hon är en liten nyanländ människa, hennes blick är blank och klar som en källa och den ser skarpt så man nästan skär sig. Nu står hon på asfaltsgången utanför sin port och tittar. Inga andra barn är ute, bara någon senkommen pappa som med väskan i näven skyndar sig fram. Allt hon behöver göra är att välja en port, den porten eller den porten eller den porten, och så gå upp för trapporna och ringa på någon av dörrarna. Visan går i henne. Den är hård vind nu och gult gräs på ett fält. Det är ett ändlöst fält och en liten grupp människor som färdas över det. Som bylten. Och rörelse också, i henne. Nu går hon över asfalten och över den lilla gatstumpen där nästan inga bilar kör, bort till porten mittemot hennes egen. Om hon hoppar når hon upp till den röda ljusknappen i farstun. Nu blev det ljust. Hon går uppför trappan och stannar och lyssnar och sniffar vid dörrarna. Så en trappa till. Är det här? Är det här hon ska ringa på? Allt tycks med ens skrämmande. De höga brunstrimmiga dörrarna med sina brevlådor med benvita strikta bokstäver blänker i lampljuset. Hon hör röster därinnanför, det ska vara de rätta rösterna, rösterna hon stått därute i mörkret och längtat in till. En gång
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 8
09-01-16 13.39.17
var hon i en annan port och en farbror i undertröja öppnade och röt åt henne att hon skulle gå hem och äta middag hos sin egen mamma och pappa. Då blev hon mycket rädd och sprang hem. Han förstår inte det här, tänkte hon. Han förstår inte hur-det-är. Men det gör hon. Hon vet många saker som hon inte kan säga, för hon har inte orden än. Att det finns alltid en annan berättelse också, där hon är med. Hon hör den inom sig som en sång, hon är i den fast på samma gång inte. Den lilla vita knappen är fin, tycker hon, med sin svarta ring runt sig. Hon trycker in den med tummen, hårt. Nästan meddetsamma öppnas dörren och i samma stund släcks ljuset i farstun. – Nämen i allsindar, säger tanten som öppnar. Hon går bort och slår på lyset igen. – Vad kan en sån här liten tös vilja då? Har du gått vilse? Det luktar lite sött och gott inifrån lägenheten. Hallen ser ut som hemma hos henne, fast ljusare, inte så sträng. Och det ligger en trasmatta på hallgolvet, spräcklig, ljusblåaktig. – Får jag komma in till er, säger flickan. Får jag äta mat hos er? Tanten sätter sig ned på huk och tittar på henne. – Vad heter du? vill hon veta. Flickan ser att hon har blå ögon och alldeles ljust hår, inte alls som hennes mamma. – Jag heter Hild. Får jag komma in till er nu? Och allt är på ett annat sätt därinne. Det finns gardiner fast på annat sätt. Det finns radio fast på annat sätt.
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 9
09-01-16 13.39.17
Det finns smörgås fast på annat sätt. Det finns en pappa fast på annat sätt. Och det finns barn fast på annat sätt, för barnet är så litet att det ligger i en spjälsäng och har blöjor på sig och snart ska sova. Hild går runt med tanten och farbrorn och får se allt detta och hon förklarar hur på annat sätt allt är hemma hos henne. De lyssnar på henne och pratar med henne på sitt annorlunda sätt och hon ser att det inne i vrårna i farbrorns blick finns ett litet sprakande glitter som hon vill vara i. Sedan säger de att nu blir hennes mamma orolig när hon varit borta så länge, och de visar genom fönstret var hennes port ligger och att man ser rakt in i hennes lägenhet och där ser hon nu sin egen mamma som står i köket och brer smörgåsar, sådana smörgåsar som de har hemma hos henne. Och så hjälper tanten henne in i overallen och stoppar fötterna i skorna och farbrorn följer henne ner i porten och ser att hon hittar hem. Kom gärna och hälsa på en annan gång, hade de sagt. Och så hade de berättat för henne att de sett henne genom fönstret redan när hon var en liten bäbis som också hade blöja på sig och inte kunde gå och hur hennes pappa burit runt med henne då, burit och burit, timme efter timme. – Nä, sa Hild då. Så liten har väl aldrig jag varit. Men det gick som ett underligt stråk genom henne när de sa det, det var lukten av det där andra landet där hon också varit, där allting är levande och rör sig konstigt och ändrar sig, som djur eller ansikten. Och sådant som gardiner eller ljusblänk på golv kan vara 10
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 10
09-01-16 13.39.17
otäckt och farligt. En sorts våt köld och sötluktande värme som hastigt kom vid henne; jublet och fasan så nära intill varandra – och så nära henne ännu att hon bara kunde sträcka ut handen och rysande snudda vid det. Fast det vill hon inte för hon är tre år nu och en stor flicka och det där gamla landet är ett brännland och ett skamland som det gäller att inte sjunka ner tillbaka i. Dessutom vet hon att hennes pappa sticks, han har en vass kavaj som gör ont mot kinden och en lukt också som inte var mammans, en av lukterna i gamla landet. Nu är hon inte i dem mer. Hon är på väg ut. Ja, en stor flicka, nästan en storasyster nu när hon träffat tanten och farbrorn med sin lilla pojke i spjälsäng som skulle sova när hon fick vara uppe och som kunde kissa eller bajsa, vad som helst, i sin blöja. Nu kunde hon komma hem och säga nej till de där smörgåsarna som hennes mamma hade brett. Eller säga ja. Kanske bara med smör på. En annan smörgås.
11
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 11
09-01-16 13.39.18
Det var så med Hilds familj, att de åt sin middag vid fel tidpunkt. De åt när det var eftermiddag och alla andra barn var ute och lekte som bäst. Det här hängde ihop med ännu en sak som var fel med hennes familj. Hilds pappa gick inte till jobbet om mornarna som alla de andra papporna. Han satt för det mesta hemma. Och då jobbade han inte, sa mamman. Han arbetade. Det undgick inte Hild att det var något som skulle markeras där. Skillnad. Det hette skillnad. Mamman sa det som om skillnad var bra, som om skillnad var finare. Men Hild tyckte illa om skillnad. En pappa som jobbade gick dessutom iväg och var sedan borta hela dagen och det skulle Hild ha önskat att hennes pappa också var. En pappa som a-r-b-e-t-a-d-e satt hemma i sitt a-r-b-e-t-s-r-u-m och fick inte störas. Inte av barn, inte av telefon, inte av olyckor, överraskningar, bagateller eller katastrofer. En sådan pappa var mycket känslig. En frilagd nerv i sin skrivbordsstol. Liksom innanifrån oavbrutet darrande och lystrande efter det störande, det irriterande, som bara inte fick förekomma. 12
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 12
09-01-16 13.39.18
Hild måste försöka vara ett barn trots sin familj. Vara ett barn bland barnen. För där hon bodde vällde barn i drösar ur varenda port. Gatan var en barnens gata, gården var en barnens gård och utanför portarna stod barnvagnar med nya barn i. Överallt fanns mammor som piskade mattor, vädrade sängkläder, skakade dammtrasor och gastade genom fönstren: Lennart å Ulla-Britt! Kristiiina! Björne! Agneeeta! Krister å Karina! Anders å Janne! KOM IN Å ÄT!!! KOM IN Å BYT OM!!! KOM GENAST IN!!! Och barnen signalerade åt varandra: Kicki, din mamma ropade! Krille, du ska in och käka! Agneta, hörde du inte, din morsa lät jättearg! Hild ville hålla undan det mesta av sin familj från barnvärlden därute. Hon hade sin storebror och det var bra, han spelade fotboll och lekte med de stora killarna när han kom hem från skolan. Men allt det där som var innanför dörren när man kom in till henne, lukten, gardinerna, det som var hemma, som var annorlunda, det måste hon skydda eller dölja, låtsas att det inte var nåt fast det var som om det brändes när man kom nära det. Det räckte så bra med att hennes pappa med jämna mellanrum stack ut sitt arga ansikte genom fönstret och hytte med näven. – Ge er iväg härifrån, lymlar! röt han, för hans arbetsrum låg nämligen alldeles ovanför en källarnedgång som lockade till sig många barn. – Jobbar inte din pappa? kunde barnen på gården fråga. – Nä, han arbetar. Faktiskt. 13
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 13
09-01-16 13.39.18
– Vadå arbetar? Vad arbetar han med då? Ja, det visste inte riktigt Hild. Hon var glad att hon kunde säga ”faktiskt”, så hon sa det en gång till. – Faktiskt så arbetar han. Med papper och sånt. Hon visste att det fanns en stark koppling mellan orden pappa och papper. Hennes pappa var ständigt sysselsatt med papper. Han bläddrade, vek, sorterade. Om hon ville ha ritpapper så gick hon in till sin pappa och bad om papper. Han samlade på små och stora papper som han skar till med sin papperskniv. När han inte var arg kunde han vara väldigt lugn och vänlig. Förutom papper kunde man få en tablett eller ett tug�gummi av honom. Han hade alltid. När hon gick in till honom brukade de också jämföra händerna med varandra: om hennes händer var kalla var hans varma och tvärtom. – Nu är jag så kall om händerna så nu måste dina vara varma, sa han. Och så var det. Men barnen på gården lät sig inte övertygas av det där med papper. Det fanns alltid större barn också, som förstod allting mycket bättre. – Äsch, sa de, han är hemma för han inte har nåt jobb. Dessutom är han en jävla gubbe som skriker åt oss. Hör du det? En gubbjävel, en skitfarsa utan jobb! Hild tyckte inte om när andra barn sa något eller tyckte något om hennes pappa. Det bästa vore om han kunde skyddas från alla blickar helt och hållet så kunde hon hitta på en pappa som var bäst av alla pappor på hela gården. En jättestark pappa som var polis. Eller konduktör. Möjligen doktor. 14
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 14
09-01-16 13.39.18
Iallafall försökte hon på alla sätt övertyga sin mamma att hon visst kunde gå ut fast hon hade papiljotter i håret och sitta med de andra mammorna på bänkarna runt sandlådan; de andra mammorna med sjaletterna så självklart spända om sina knöliga papiljotthuvuden. Hild önskade hett att hennes mamma skulle sitta där som om hon var en av dem och sticka och skratta och prata med tanterna i sina papiljotter medan barnen lekte i sanden. Det skulle vara ett sätt att skyla över och rätta till. Den dunkande dolska skammen att vara sådan och sådan, skillnadsskammen att tillhöra sådant och sådant. Hild ville tillhöra flocken, hon ville löpa med de andra barnen i den stora gårdsflocken och hennes mamma och de andra mammorna var med där också, i sjaletter och klutar, städrockar och pumps, det fanns ingenting som hette skillnad, flocken var det enkla, det självklara, Hild visste att hon måste ingå där, var man utanför så dog man. Flocken det var hem, det var världens ordning, hade mamman glömt det? Förstod inte hon att skammen, det var just det att vara utskild? – Men trasmattor kan vi väl ha! Varför kan vi inte ha trasmattor? tjatade Hild. – Nej, jag vill inte ha några trasmattor. – Jamen i hallen, åtminstone i hallen, mamma! Varje skillnad gjorde ont på Hild, den stacks, brände till. Hon ville förstå och ta sig över och ta bort den. Skillnaderna var som höga släta brandmurar resta mellan familjerna. Och det fanns inte ord mot dem. Hon hade inte hittat orden mot dem fast hon höll på hela 15
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 15
09-01-16 13.39.18
tiden, vägde och vägde i sina händer. Det räckte att någon vuxen med sträng röst sa till henne: – Så gör vi inte här-hos-oss. Då kröp hon ihop som ett skrämt djur när den stora fågeln kommer svepande på sina vingar. Att nu kunde vad som helst hända. Nu var hon utslängd åt det ordlösa hjälplösa gamla som gjorde ansiktena suddiga och omöjliga att särskilja och armarna och benen som fäktade, fäktade. Det behövdes så ytterligt lite, så var hon där, tillbaka i det, där det inte gick att stanna kvar. Hon kunde fortfarande känna andedräkten från den gamla tiden, då när tecken och ansikten inte kunde läsas. Men också minnas jublet, ja triumfen, när hon erövrat mammans ansikte: hur hon ägde det, hur hon styrde efter det, att exakt så och så var hennes mammas ansikte och hela världen och inte på något annat sätt. Hon kunde bara inte begripa varför hon nu inte kunde få mamman med sig in i flocken. Så att de var där, alla.
16
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 16
09-01-16 13.39.19
Hild stod med ena foten kvar i det landet som kanske kan kallas det magiska, i urtiden. Där fanns förvandlingar, skuggor, mirakel, inga gränser var dragna. De underliga väggarna hon klängt och klättrat på, hit. Hon var till hälften där och till hälften i det nya landet där Skillnaden rådde och bara Orden kunde rädda en. De två världarna skavde sig mot varandra som havet skaver mot stranden. De stora vattnen med sina djup ini sig mot landmassans kompakthet. Hon var i båda, helt och fullt. Inne i henne försökte världarna ropa till varandra, gå in i och över varandra, hon visste inte alltid var hon varit, vad hon sett, vad hon sagt. Och fanns det ord som var i båda? Hon visste att det alltid fanns en annan berättelse också; hon gick i flera, samtidigt, hela tiden. En berättelse var: barnet i snön. Hon, Hild, hade hittat ett litet barn i snön. Det var i urtiden, det höll på att mörkna ute. Då, i snödrivan utanför hennes port, fick hon syn på det. Det låg ett verkligt och levande barn halvt begravt i snön, först 17
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 17
09-01-16 13.39.19
bara något mörkt otydligt mot det vita och Hilds händer som grävde, rotade, sedan detta: det var ett barn. Litet litet barn med snö i ögonen, snö i munnen, snö i nacken, snö i tyget kring det överallt. Hild lyfte darrande upp knytet ur drivan. Hon blåste på det, värmde med sina vanthänder, borstade snö. Nu såg hon ansiktet, små alldeles runda ögon som tittade in i hennes. Det var som ett skalv i henne. Var det de som lagt barnet här, tänkte hon, de som hukande tog sig fram i blåsten på de ändlösa gula fälten och som var som en entonig sång i henne? Kunde de komma hit på riktigt, hit till hennes gata? Jo, jo de kunde komma, de kunde lämna ett litet barn i snön som Hild skulle hitta. Visst var hennes mamma med också? Jo, mamman var där, Hild hade kanske ropat på henne, nu hjälpte hon till att bära in barnet i värmen i lägenheten. De hade virat fram det ur de grå snöiga trasorna som det var lindat i och mamman hade kokat lite välling. De hade ingen nappflaska utan fick mata barnet försiktigt med en tesked. Sedan badade de det för det var smutsigt. Det såg ut som ett barn som inte hade någon mamma, allt det hade på sig var smutsigt, trasigt, nerkissat. Ett litet alldeles övergivet barn som Hild hade hittat. Varsamt sänkte de ned den lilla kroppen i det varma vattnet. Om det var en pojke eller flicka mindes inte Hild efteråt. Det var ett barn med mjuka runda knän och ben som inte kunde stå. – Nu måste bäbisen sova, sa mamman och de hade stoppat om den så fint och lagt den i mammans säng. 18
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 18
09-01-16 13.39.19
Allt var inbäddat i filtar och täcken, bara ansiktet stack fram, alldeles skärt och rent. – Sch! viskade Hild. Nu ska bäbisen sova. Nu ska vi vara tysta så den inte vaknar. Det var kväll, Hild gick också och lade sig, fast i sin egen säng i barnkammaren. Det var så underligt, för sedan nästa dag var barnet borta. Och hennes mamma låtsades att det aldrig hänt, att de inte hittat ett barn i snön. – Men vi tog ju in barnet, sa Hild. Det vet du väl? Det hade hänt, Hild visste det, varje gång hon såg snödrivan utanför mindes hon: där hade barnet legat som en hemligt skimrande sagoskatt i snön. Och det stod ett darrande mörker kring det. Det var en av portarna.
19
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 19
09-01-16 13.39.19