9789100121624

Den sanna historien om Pinocchios näsa

Leif GW Persson

Den sanna historien om Pinocchios näsa – en roman om ett brott

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Av Leif GW Persson har tidigare utgivits: Grisfesten 1978 Profitörerna 1979 Samhällsbärarna 1982 Mellan sommarens längtan och vinterns köld 2002 En annan tid, ett annat liv 2003 Linda – som i Lindamordet 2005 Faller fritt som i en dröm 2007 Den som dödar draken 2008 Den döende detektiven 2010 Gustavs grabb 2011

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-012162-4 © Leif GW Persson 2013 tryck GGP Media,GmbH, Tyskland 2013

Det här är en ond saga för vuxna barn och om det inte hade varit för den siste tsaren av Ryssland, Nikolaj II, Englands premiär­ minister sir Winston Churchill, Rysslands president Vladimir Putin och kriminalkommissarie Evert Bäckström vid Västerorts­ polisen i Stockholm, skulle det som den handlar om aldrig ha hänt.

I den meningen är detta en berättelse om det samlade och slutliga resultatet av de handlingar som fyra män genomför över en period på mer än hundra år. Fyra män som aldrig träffade varandra, som förvisso levde sina liv i skilda världar, och där den äldste av dem blev mördad fyrtio år innan den yngste av dem ens var född.

Som så ofta förr, och alldeles oavsett i vilket sällskap eller sam­ manhang som han nu har hamnat, är det också Evert Bäckström som kommer att sätta punkt för historien.

Leif GW Persson Professorsvillan, Elghammar våren 2013

I Den bästa dagen i kriminalkommissarie Evert Bäckströms liv.

1 Det var måndagen den 3 juni men trots att det var en måndag och han hade blivit väckt mitt i natten skulle kommissarie Evert Bäckström alltid tänka på den som den bästa dagen i hans liv.

Hans tjänstemobil hade börjat ringa exakt klockan fem på morgonen och eftersom den som ringde tydligen vägrade att ge sig fanns det inte så många att välja på.

– Jaaa, svarade Bäckström.

– Jag har ett mord till dig, Bäckström, sa vakthavande vid Solnapolisen.

– Så här dags, sa Bäckström. Då måste det vara kungen eller statsministern?

– Det är faktiskt ännu bättre. Hans kollega hade svårt att dölja sin förtjusning.

– Jag lyssnar.

– Thomas Eriksson, sa vakthavande.

– Advokaten, sa Bäckström som hade svårt att dölja sin förvåning. Det kan inte vara sant, tänkte han. Det är alldeles för bra för att vara sant.

– Högst densamme. Med tanke på allt som ni har haft gemensamt ville jag vara den förste som gav dig den goda nyheten. Det var Niemi på tekniska som ringde och sa att jag skulle väcka dig.

Så, ett hjärtligt grattis, Bäckström. Ett stort grattis från oss alla här på stationen. Till sist var det ändå du som tog hem den sista potten.

9

– Han är helt säker på att det är ett mord? Att det är Eriksson?

– Hundra, Niemi är hundra. Vårt stackars offer lär visserligen se för jävlig ut men nog är det han allt.

– Jag får försöka stå ut med sorgen, sa Bäckström.

Det här är den bästa dagen i mitt liv, tänkte han när han avslutade det korta samtalet. Klarvaken var han också, klar som kristall i huvudet och en dag som denna gällde det att ta till vara minsta lilla av det som återstod av den. Att inte missa en enda sekund.

Först hade han satt på sig morgonrocken och gått ut på toaletten och lättat på trycket. Det var en rutin som han lagt fast tidigt i livet och sedan följt noga. Att lätta på trycket före sänggåendet och så fort han stigit upp, alldeles oavsett om det behövdes eller inte och helt bortsett från vad hans prostataplågade manliga omgivning tycktes ägna det mesta av sin vakna tid åt.

Rena högtryckssprutan, tänkte Bäckström belåtet medan han stod där med Supersalamin i ett fast grepp i sin högra hand och riktigt kunde känna hur vätskenivån sjönk i hans generöst tilltagna nedre regioner. Hög tid att återställa balansen, tänkte han, och avslutade med ett par rejäla salamiryck för att pressa ut det sista som kunde ha samlats där även under en helt drömlös natt.

Sedan hade han gått direkt ut i köket för att reda sig en rejäl frukost. En ordentlig hög med extra tjocka skivor dansk bacon, fyra vändstekta ägg, rostat bröd med extrasaltat smör och rikligt med jordgubbsmarmelad, färskpressad apelsinjuice och en stor kopp starkt kaffe med varm mjölk. Ett spaningsmord var inget som man tog sig an på fastande mage, och morötter och havrekli var säkert en bidragande orsak till att det så ofta sket sig för hans utmärglade och enfaldiga kolleger.

Mätt och belåten hade han sedan gått in i badrummet, ställt sig i duschen och tvålat in sig i omgångar medan han lät det varma vattnet spola över sin väl avrundade och harmoniskt byggda lekamen. Därefter frotterat sig ordentligt torr innan han rakade sig med hjälp av en vanlig hederlig hyvel och rikligt med löd10

der. Slutligen hade han borstat tänderna med sin elborste och för säkerhets skull gurglat sig med ett uppfriskande munvatten.

Till sist, med raksprit, deodorant och alla andra väldofter noga fördelade på samtliga strategiska ställen på den kropp som var hans tempel, hade han så klätt sig med omsorg. Gul linneko­ stym, blå linneskjorta, svarta, handsydda, italienska skor och en färgsprakande sidennäsduk nedstucken i bröstfickan som en sista hälsning till hans kära mordoffer. En dag som denna gällde det att inte slarva med detaljerna och därför hade han också – dagen till ära – bytt ut sin vanliga Rolex i stål mot den i vitt guld som han fått i julklapp av en tacksam bekant som han hade haft tillfälle att hjälpa ur ett mindre trångmål.

Framför hallspegeln hade han gjort den avslutande kontrollen, sedelklämman i guld med en passande mängd kontanter, det lilla fodralet i krokodilskinn med alla hans kort, båda i hans vänstra byxficka, nyckelknippan och mobilen i den högra, den svarta anteckningsboken, med pennan fästad vid pärmryggen, i vänster innerficka och hans bäste vän, lille Sigge, som vilade tryggt i vristhölstret på insidan av hans vänstra ben.

Bäckström nickade gillande åt det han såg. Återstod det allra viktigaste. En lagom dos med maltwhisky ur kristallkaraffen som stod på hallbordet. Två halstabletter i mun så fort den goda eftersmaken hade lagt sig, plus ytterligare en näve i sidofickan på kavajen, utifall att.

När han klev ut på gatan sken solen från en molnfri himmel och trots att det bara var i början på juni var det redan tjugo grader i luften. Den första riktiga sommardagen och precis vad man hade rätt att begära en dag som denna.

Vakthavande i Solna hade skickat en målad bil från ordningen med två yngre förmågor, två magra finniga figurer, men han som körde hade åtminstone fattat det grundläggande när det kom till myndighetens ledningsrutiner. Han hade både hållit upp dörren och skjutit fram sin stol så att Bäckström kunde sätta sig i 11

baksätet utan att behöva sitta på busplatsen och skrynkla till sina välpressade byxor.

– God morgon, chefen, sa chauffören och nickade artigt. Ingen dålig dag, det här.

– Ja, det tycks bli en riktig kanondag, konstaterade hans kollega. Roligt att få träffa kommissarien, förresten.

– Ålstensgatan 127, sa Bäckström och nickade kort. För att avstyra ytterligare synpunkter hade han därefter demonstrativt tagit upp sin svarta anteckningsbok och gjort en första tjänsteanteckning. ”Kriminalkommissarie Evert Bäckström lämnar sin bostad på Kungsholmen 0700 för att åka till brottsplatsen”, skrev Bäckström, men budskapet var tydligen inte klart nog för redan innan de svängt ut på Fridhemsgatan var det dags igen.

– Märklig historia, det här. Vakthavande berättade att det tydligen var den där advokaten, den där Thomas Eriksson, som är vårt mordoffer, alltså.

Hans chaufför nickade innan han tog ny sats.

– Det måste väl vara väldigt ovanligt, att någon mördar en advokat, menar jag.

– Ja, det händer väl nästan aldrig, instämde hans kollega.

– Nej, tyvärr, sa Bäckström. Tyvärr så händer det väl allt för sällan. Två jubelidioter till, tänkte han. Varifrån kommer de?

Varför tar de aldrig slut? Varför måste alla bli poliser?

– Tror chefen att han kan ha varit inblandad i någon skit? Han var ju advokat så det ligger väl i farans riktning, om man så säger?

Nu hade fanskapet vänt sig om också. Talade direkt till Bäckström.

– Det är just det jag tänkte fundera på, sa Bäckström avmätt.

Medan herrarna kör mig till brottsplatsen på Ålstensgatan. Under fullständig tystnad. Äntligen, tänkte han. Tio minuter senare hade de stannat utanför en stor och skinande vit stenvilla i femtiotalsfunkis, med egen sjötomt, båthus och brygga rakt ut i Mälaren, som säkert hade kostat sin ägare mer än en livstidslön före skatt för en vanlig polis.

12

Ingen dålig brottsplats. Vad nu fanskapet ska med den kåken till så här dags, tänkte Bäckström.

I övrigt såg det ut som det brukade göra. Den blåvita avspärrningstejpen som hägnade in både tomten och en bra bit av gatan på båda sidor om huset. Två radiobilar och en ledningsbuss från ordningen och i vart fall tre bilar från kriminalen, alldeles för många sysslolösa kolleger som bara stod där och hängde tillsammans med de övriga som redan hade samlats. Några journalister med vidhängande fotografer och åtminstone en kameraman från någon av tevekanalerna, ett tiotal lokala Nicke Nyfiken, betydligt bättre klädda än vad sådana brukade vara och påfallande många av dem som tydligen medförde en eller flera hundar av varierande storlek.

Fast uttrycket i deras ögon var detsamma. En aning rädsla på botten, men mest förväntan och det hopp som närdes av att om nu det värsta hade hänt så hade det i vart fall inte drabbat dem.

Vad betyder alla dagar utom en, mot ett helt liv, tänkte Bäckström. Ett helt liv med den där enda dagen som blev den bästa i ditt liv.

Sedan hade han klivit ut ur bilen, nickat till sin finnige chaufför och hans lika finnige kumpan, nöjt sig med att bara skaka på huvudet åt gamarna från media, medan han satte kurs mot ytterdörren till det hus som för bara några timmar sedan hade varit hans senaste mordoffers hem. Inte den första promenaden i hans liv i det ärendet, helt säkert inte den sista, men just den här gången var det kärt besvär och hade han bara varit ensam skulle han ha steppat uppför trapporna till offrets hus.

13

II Veckan före den bästa dagen var en helt vanlig vecka.

På gott och på ont.

2 Måndagen den 27 maj, en vecka före den måndag som skulle bli den bästa i hans liv, hade varit som måndagar brukade vara, till och med snäppet värre än en vanlig måndag, och den hade börjat på ett sätt som trotsade mänskligt förstånd även för en insiktsfull och luttrad man som Evert Bäckström.

I en rent bokstavlig mening handlade det om två rena dårhusärenden som av obegripliga skäl hade hamnat på just hans bord. För det första en vanvårdad kanin som hade omhändertagits av länsstyrelsen i Stockholm. För det andra en fin man med anknytning till hovet som enligt ett anonymt vittne hade blivit misshandlad med en konstkatalog från den välkända auktionsfirman Sotheby’s i London. Som om inte detta var illa nog skulle brottet dessutom ha inträffat på parkeringsplatsen utanför Drottningholms slott, bara hundra meter från det rum där Hans Majestät Konungen av Sverige, Carl XVI Gustaf, i normala fall intog sin nattvila.

Sedan några år tillbaka arbetade kriminalkommissarie Evert Bäckström vid Västerorts polismästarområde som chef för den avdelning som svarade för utredningar av grova våldsbrott. Det var inget dåligt revir och hade det legat i USA, där vanliga människor hade något att säga till om, hade Bäckström självfallet varit given som deras folkvalde sheriff. Trehundrafemtio kvadratkilometer land och vatten mellan den stora insjön Mälaren 17

i väster och Saltsjön i öster. Mellan tullarna vid gränsen till Stockholms innerstad i söder och Norra Järva, Jakobsberg och Mälarens yttre skärgård i norr.

Själv brukade han tänka på det som hans eget Bäckström County med närmare trehundrafemtiotusen innevånare. Finast av alla var Hans Majestät Konungen och hans familj som bodde på de kungliga slotten vid Drottningholm och Haga. Dessutom ett dussin miljardärer och åtskilliga hundra som var och en var god för många miljoner. I den andra ändan några tiotusen som inte hade till mat för dagen, som tvingades leva på det sociala eller tigga och begå brott för att ta sig från en dag till nästa. Plus alla vanliga människor, förstås. Alla de där som bara skötte sitt, försörjde sig själva och inte gjorde något väsen av de liv som de levde. I vart fall sällan hittade på något som riskerade att hamna på Bäckströms skrivbord i det stora polishuset i Solna.

Fast alla som bodde där var tyvärr inte funtade på det viset.

Under ett år anmäldes det närmare sextiotusen brott i distriktet.

En majoritet av dem var visserligen enklare stölder, skadegörelser och narkotikabrott men det begicks också åtskilliga tusen våldsbrott och betraktade man brottsligheten i Västerort som helhet så sträckte den sig över hela den sociala skalan. Från en handfull banditer i kritstreckskostym som begick ekonomiska brott för hundratals miljoner till alla tusentals som snattade allt från oxfilé och falukorv, till smink, öl och huvudvärkstabletter på stormarknaderna i områdets köpcentrum.

Med nästan alla av dem var det samtidigt så praktiskt att de lämnade Bäckström kall. Bäckström arbetade med grova våldsbrott. Det hade han gjort i hela sitt liv som polis och det tänkte han fortsätta med tills den delen av hans liv tog slut. Mord, misshandel, våldtäkter och rån. Plus alla andra underligheter som rymdes där emellan i skepnad av pyromaner och pedofiler, hotnissar, huliganer och diverse blandade galningar. Till och med en och annan blottare och fönstertittare som kunde tänkas hysa mer handfasta ambitioner. Sådana ärenden fanns det också så 18

att det räckte och blev över. Tusentals anmälningar per år som hamnade på avdelningen för grova brott. Det var alla dessa fall som skänkte innehåll och mening åt hans liv som polis och skulle han få något uträttat i den delen handlade det mest om att kunna skilja stort från smått. Måndagen före den måndag som skulle bli den bästa dagen i hans liv hade han tyvärr lyckats mindre väl på den punkten.

På Bäckströms avdelning för grova brott inledde man alltid veckan med ett morgonmöte där man summerade det mänskliga elände som inträffat veckan före, rustade sig för det som skulle komma under den nya, och avhandlade en och annan gammal surdeg som var alltför väljäst för att man bara skulle kunna bära ner den i arkivet och sluta tänka på den.

Till sin hjälp hade han ett tjugotal medarbetare varav en som var både tystlåten och fullt fungerande och ett halvdussin som åtminstone gjorde som han sa åt dem att göra. Med de övriga var det som det brukade vara och hade det inte varit för Bäckströms starka hand och fasta ledning, inte minst hans förmåga att skilja stort från smått, skulle naturligtvis buset ha tagit över från dag ett.

Ny vecka, morgonmöte, hög tid för kommissarie Evert Bäckström att åter höja rättvisans svärd och det där pillandet hit och dit med Fru Justitias vågskålar överlät han med varm hand åt alla skönandar och pärmbärare i polisledningen.

19

3 – Var så goda och sitt, sa Bäckström samtidigt som han sjönk ner på sin vanliga plats vid kortändan av det långa sammanträdesbordet. Era lata, odugliga jävlar, tänkte han medan han lät blicken svepa över sina medarbetare. Måndagsmorgon med tomma ögon bakom tunga ögonlock och betydligt fler kaffekoppar än anteckningsblock och höjda pennor. Vad är det som har hänt med kåren, tänkte kriminalkommissarie Evert Bäckström. Vart har alla riktiga konstaplar som jag själv tagit vägen?

Sedan hade han lämnat över ordet till sin närmaste man, som naturligtvis var en kvinna, kriminalinspektören Annika Carlsson, trettiosju. En skräckinjagande figur som såg ut som hon tillbringade sin mesta tid i Solnapolisens eget gym nere i källaren.

Säkert i andra och mer nattliga källarhålor med, för den delen, men den biten ville han helst inte tänka på.

En fördel hade hon dock. Ingen av de andra vågade käfta emot just henne och därför hade hon också snabbt tagit dem genom listan på sådant som hänt veckan före och under helgen. Uppklarat och ouppklarat, framgångar och tillkortakommanden, nya uppgifter och tips, uppdrag och kommenderingar som väntade under den just instundande veckan. Givetvis även allt det där andra av praktisk och administrativ karaktär som alla på avdelningen förväntades ta till sig.

Det hela hade gått som en dans. Klarats av på mindre än en timme och kriminalinspektör Carlsson kunde till och med kröna 20

sin redovisning med att berätta att det mord som hade inträffat tre dygn tidigare numera var uppklarat, erkänt och överlämnat till åklagaren.

Deras gärningsman hade visat sig vara en ovanligt tillmötesgående fyllskalle. På fredagskvällen hade han och hans kära hustru börjat bråka om vilket teveprogram som de borde titta på. Då hade han gått ut i köket, hämtat en vanlig förskärare och avslutat diskussionen. Därefter hade han ringt på hos grannen för att få låna hans telefon så att han kunde ringa efter ambulansen.

Grannen hade inte varit lika hjälpsam. Vis av tidigare erfarenheter hade han vägrat öppna och istället hade han ringt till polisen. Första patrullen var på plats redan efter tio minuter men när kollegerna från ordningen väl tagit sig in i lägenheten var det inte längre aktuellt med några vårdinsatser. Istället hade man satt handbojor på den nyblivne änklingen och ringt in tekniker och utredare för att ta itu med de mer kamerala delarna av det polisiära uppdraget.

Redan vid det första förhöret morgonen därpå hade också den närmast sörjande erkänt. Han var visserligen inte klar över alla detaljer, det hade ju blivit en hel del under kvällen, men han ville ändå förklara för dem att han redan saknade sin hustru. Hon var visserligen både trilsk, långsint och allmänt omöjlig att leva med – främst för att hon söp så förbannat – men trots alla dessa fel och brister ville han ändå understryka att han faktiskt saknade henne.

– Det tackar vi för, sa Bäckström belåtet och sannolikt var det väl också där som han, i ögonblickets upprymdhet, hade trampat snett. Istället för att bara avsluta mötet, dra sig tillbaka till tystnaden på sitt tjänsterum och i god tid förbereda sig för den lunch som väntade, hade han nickat vänligt mot sin närmaste medarbetare och ställt hel fel fråga.

– Jaha, ja, sa Bäckström. Då var vi väl i stort sett klara? Eller har du något mer innan vi ser till att uträtta lite vanligt hederligt polisarbete?

21

– Jag har två saker, sa Annika Carlsson. Minst sagt udda.

– Jag lyssnar, sa Bäckström och nickade uppmuntrande. Helt ovetande som han ju ändå var.

– Visst, sa Annika Carlsson och ryckte av någon anledning på sina breda axlar. Det första ärendet handlar om en kanin. Ja, åtminstone till en början, om man så säger.

– En kanin, sa Bäckström. Vad fan pratar människan om, tänkte han.

– En kanin som omhändertagits av länsstyrelsen beroende på att ägaren har vanvårdat den, förtydligade hon.

– Hur fan vanvårdar man en kanin? frågade Bäckström. Har vår gärningsman stoppat in den i mikrovågsugnen? Var det inte så alla blivande seriemördare brukade inleda sin karriär, tänkte Bäckström. Med att mikra kaniner och köra katten i torktumlaren? Det här blir bara bättre och bättre, tänkte han, och tydligen var han inte ensam om att tycka så av ansiktsuttrycken hos de övriga närvarande att döma. Plötsligt påtagligt pigga och intresserade till skillnad från när de hade avhandlat alla mänskliga brottsoffer och deras olika lidanden.

– Nej, sa Annika Carlsson och skakade på huvudet. Jag är rädd för att det är en betydligt sorgligare historia än så.

22

4 – Vår gärningsperson är en sjuttiotreårig kvinna. Fru Astrid Elisabeth Linderoth, född 1940, tilltalsnamn Elisabeth, inledde Annika Carlsson. Hon är ensamstående, inga barn, änka sedan fem år, bor i en bostadsrätt i Filmstaden i Solna. Av ren nyfikenhet så slog jag på henne. God ekonomi, bland annat tycks hon ha fått en rejält tilltagen pension efter sin man, och tidigare helt ostraffad. Inte minsta prick hos oss. Numera är hon anmäld för djurplågeri, plus en hel del annat som kom in under förra veckan. Om du frågar mig så är det väl det som har gjort att hon har hamnat här hos oss, på grova brott.

– Vad är det då? frågade Bäckström.

– Våldsamt motstånd, våld mot tjänsteman, försök till misshandel, två fall av olaga hot.

– Men vänta nu, invände Bäckström. Jag tyckte du sa att tanten var sjuttiotre år.

– Som sagt, sa Annika Carlsson. Det är en gammal dam helt enkelt, så det är en mycket sorglig historia. Om du bara orkar lyssna så ska jag dra det hela i korthet.

– Jag är idel öra, sa Bäckström och makade sig till rätta i stolen där han satt.

Drygt en månad tidigare hade länsstyrelsen i Stockholm beslutat att omhänderta en kanin som den misstänkta gärningspersonen ägde. Bakgrunden till detta var i sin tur en polisanmälan som 23

gjorts av en kvinnlig granne till henne bara fjorton dagar innan länsstyrelsen fattade sitt beslut. Något djurplågeri, i en mer aktiv mening, tycktes det heller inte ha varit fråga om. Mer om vanvård och bristande tillsyn. Bland annat skulle kaninens ägare ha åkt bort på semester under några dagar och glömt att ge den mat innan hon åkte. Vid ett flertal tillfällen skulle kaninen också ha påträffats i trapphuset beroende på att ägaren glömt att stänga dörren till sin lägenhet och att den då hade passat på att smita ut. Vid ett av dessa tillfällen hade den också blivit biten av en tax som ägdes av en annan granne i huset.

– Jag får för mig att kaninens matte kanske är betydligt äldre än vad som framgår av uppgifterna i folkbokföringen, sa Annika Carlsson och gjorde av någon anledning en lätt cirklande rörelse med höger pekfinger i höjd med sin högra tinning. Ingångsanmälan gjordes för övrigt till våra kolleger i City vid den nya djurskyddsgruppen. Där tycks man ha agerat med ovanlig snabbhet och en anledning till det kan förstås ha varit att fru Linderoth redan i januari i år varit föremål för liknande insatser. Samma anmälare, samma beslut från länsstyrelsen, fast den gången tycks det ha handlat om en guldhamster.

– Gumman tycks ha trappat upp, skrockade Bäckström.

Bekvämt tillbakalutad och plötsligt på utmärkt humör.

– Trappat upp? Hur menar du då?

– Ja, en kanin måste väl åtminstone vara dubbelt så stor som en guldhamster, förtydligade Bäckström. Nästa gång kanske hon släpar hem en elefant. Vad fan vet jag? Vad jag däremot fortfarande inte fattar är varför hon har hamnat hos oss.

– Då ska jag förklara det, sa Annika Carlsson. I tisdags förra veckan, tisdagen den 21 maj således, när två av våra kolleger från djurskyddsgruppen i City tillsammans med två tjänstemän från länsstyrelsen skulle verkställa hämtningsbeslutet av kaninen i fru Linderoths lägenhet hade hon först vägrat att öppna. Efter viss övertalning hade hon till sist öppnat dörren på glänt, fast med säkerhetskedjan pålagd, samtidigt som hon stuckit ut en pistol 24

genom dörrspringan och sagt åt dem att försvinna omgående.

Kollegerna backade och begärde förstärkning.

– Från Nationella insatsstyrkan? Bäckström såg lystet på Annika Carlsson.

– Nej, ledsen att göra dig besviken. Vi skickade en av våra egna bilar från ordningen. En av våra kolleger känner tydligen fru Linderoth, hans mamma och hon är visst gamla väninnor, så efter en stunds övertalning hade hon öppnat och släppt in dem.

Hon var visserligen upprörd men i vart fall inte våldsam. Pistolen visade sig vara en antik historia från sjuttonhundratalet. Enligt kollegerna var den oladdad och lär inte ha avlossats under de senaste tvåhundra åren.

– Då så, sa Bäckström.

– Det är inte slut än. Annika Carlsson skakade på huvudet.

– Kan man tänka sig, sa Bäckström.

– Allt är ganska lugnt ända tills den kvinnliga veterinären från länsstyrelsen ska stoppa in kaninen i en bur. Då kommer nämligen fru Linderoth inrusande med en tekanna i högsta hugg och hotar veterinären. Hon avväpnas, placeras i en soffa, kollegerna från City och de där båda från länsstyrelsen lämnar lägenheten medförande kaninen. Våra egna kolleger stannar kvar och pratar med henne. Enligt händelserapporten är hon lugn och samlad när de går därifrån.

– Skönt att höra, sa Bäckström. Enkel fråga. Var kommer alla anmälningar ifrån?

– Från kollegerna i City, sa Carlsson. Dagen därpå. De har gjort anmälan både för egen räkning och för de där båda från länsstyrelsen, våldsamt motstånd, våld mot tjänsteman, olaga hot, försök till misshandel. Totalt tolv olika brott om jag räknat rätt.

– Fattas bara, sa Bäckström. Kärringen är ju ett hot mot hela folkhemstanken. Hög tid att hon sätts på fästning.

– Jag hör vad du säger, jag förstår vad du menar, jag har inga problem med det. Det som möjligen oroar mig är en anmälan om grovt olaga hot som vi får in i torsdags kväll. Den lämnas in 25

direkt till oss här i huset. Anmälaren har själv kommit ner till oss.

Pratat med en av kollegerna som hade jouren.

– Låt mig gissa. Kollegerna vid kanin- och hamsterroteln ville komplettera med något som de hade glömt?

– Nej. Annika Carlsson skakade på huvudet. Anmälaren är fru Linderoths granne. Hon bor i samma hus fast på fyra trappor.

Fru Linderoth bor högst upp i huset, på sju trappor. Det är för övrigt samma granne som anmält Linderoth för vanvård av djur, både kaninen och hamstern om du undrar. Dessutom har hon klagat till bostadsrättsföreningens styrelse vid flera tillfällen, men det är ju en annan historia.

– Vem är hon då?

– Ensamstående kvinna. Fyrtiofem år. Arbetar halvtid som sekreterare på ett dataföretag ute i Kista. Inga noteringar hos oss. Sin mesta tid tycks hon ägna åt olika ideella aktiviteter.

Bland annat är hon talesperson för organisationen Våga Värna Våra Allra Minsta Vänner. Det är tydligen någon mer radikal utbrytargrupp ur Djurens vänner. Där hon tidigare satt i styrelsen, förresten.

– Kan man tänka sig. Har hon något namn?

– Fridensdal, Frida Fridensdal, Fridensdal med s, fridens dal, om man så säger. Namnet är taget och hon är född Anna Fredrika Wahlgren, om du nu undrar.

– Men för helvete, sa Bäckström som kände hur blodtrycket steg. För helvete, det hör du väl själv, Annika. Frida Fridensdal med s, och våga värna våra allra minsta. Det är ju en strålkärring.

Vadå värna våra allra minsta? Är det flatlöss och kackerlackor som hon oroar sig för?

– Jag hör vad du säger, jag förstår hur du tänker. Det var också därför som jag själv hörde henne. Redan i fredags, på hennes jobb eftersom hon vägrade att komma ner till station, om du nu undrar. Enligt vad hon påstår vågar hon inte bo hemma längre.

Hon säger att hon fruktar för sitt liv och att hon därför har flyttat hem till en väninna. Men vad väninnan heter och var hon bor vill 26

hon inte säga. Påstår att hon inte törs. Att hon inte litar på att polisen kan skydda henne. Inte väninnan heller för den delen.

Den senare skulle för övrigt ha varit gift med en polis som både hade misshandlat och våldtagit henne.

– Kan man tänka sig, fnös Bäckström.

– För det första tror jag inte att hon har hittat på det hon säger.

Frånsett de där vanliga mänskliga överdrifterna som sådana som du och jag har lärt oss att leva med. Hon är verkligen rädd. Livrädd, helt enkelt, och när det kommer till hotet som hon berättar om så låter det inte alls bra. Grovt olaga hot, utan minsta tvekan.

– Det säger du, sa Bäckström. Vad har hänt då? Jag kan knappt bärga mig, tänkte han. Säga vad man vill om kollegan Carlsson men särskilt lättskrämd var hon inte.

– Jag kommer till det, men det stora mysteriet är faktiskt ett annat.

– Vilket då?

– Det är helt omöjligt att få ihop det hon berättar, om hotet som hon utsatts för, med gamla fru Linderoth. Det verkar vara en mycket fin gammal dam. Det är inte en siffra rätt, men enligt Fridensdal är hon hundra procent säker på att det är gamla fru Linderoth som ligger bakom hotet mot henne.

– Okej, sa Bäckström. Jag lyssnar.

27

5 På torsdag eftermiddag hade Frida Fridensdal lämnat sin arbetsplats i Kista strax före klockan fem på eftermiddagen, gått ner i garaget, satt sig i bilen och åkt direkt till Solna Centrum för att handla inför helgen. Väl klar med det hade hon åkt hem till sin lägenhet i Filmstaden för att äta en bit mat, titta på teve och sedan gå och lägga sig.

– Enligt vad hon uppger är hon hemma cirka kvart över sex.

Hon lagar mat, äter, pratar med en väninna på telefon. Tittar på nyheterna på teve och det är då det ringer på hennes ytterdörr.

Hon tror att klockan då är strax efter halv åtta på kvällen.

– Hon hade låst dörren om sig? frågade Bäckström som redan kunde räkna ut vad som skulle komma.

– Ja, den var låst. Innan hon öppnade hade hon kikat genom titthålet eftersom hon inte väntade besök och hon rent allmänt var försiktig med att öppna för folk som hon inte kände. Utanför stod en man i något slags budjacka, blå jacka med en stor blomsterbukett i handen. Hon fick för sig att det var ett blomsterbud.

Ja, så då öppnade hon, ju.

Att de aldrig lär sig, tänkte Bäckström.

– Sedan går det tydligen ganska fort. Han kliver rakt in i lägenheten. Lägger ifrån sig blommorna på hallbordet. Tittar på henne, håller fingret framför munnen, liksom hyssjar åt henne, men han säger ingenting. Sedan hade han pekat mot soffan i vardagsrummet. Hon har gått in och satt sig. Hon beskriver det som om att 28

hon plötsligt är alldeles tom inuti, livrädd helt enkelt. Hon vågar inte ens tänka på att skrika. Hon får inte luft, vågar inte ens titta på honom. Hon är helt slut, stackaren.

– Vad var budskapet då?

– Först säger han ingenting alls. Han bara står där och när han väl öppnar munnen så talar han väldigt lågt, nästan vänligt, lite övertalande, om jag så säger. Teven står på så hon har till och med lite svårt att höra vad han säger. Men det handlar om tre saker.

För det första att han och hon aldrig har träffats. För det andra att hon aldrig mer ska säga något om Elisabeth och om hon ändå skulle få frågan så ska hon bara ha gott att säga och speciellt om Elisabeths kärlek till djur och hur duktig hon är på att ta hand om dem. För det tredje att han ska strax ska gå. Att hon ska sitta kvar en kvart efter det att hon hört dörren slå igen och att hon inte ska säga ett pip till någon om det som just händer.

– Elisabeth? Han kallar fru Linderoth för Elisabeth? Hon är helt säker på det?

– Helt säker. Kriminalinspektör Annika Carlsson nickade med eftertryck.

– Säger han något mer då? Det här låter inte bra, tänkte Bäckström.

– Ja, tyvärr. Så fort han har klarat av inledningen, som jag just beskrev, så tar han fram en springkniv eller en stilett. Målsäganden beskriver det som att han plötsligt har en kniv i handen. Knycker bara till med högerarmen så står han där med en kniv i handen.

Nog tycker jag det låter som en springkniv eller en stilett, allt.

Hon säger också att han har svarta handskar på händerna. Det är för övrigt först då som hon ser att han har handskar på sig och enligt vad hon säger blir hon då helt övertygad om att han tänker mörda henne eller i vart fall våldta henne.

– Men det gör han inte.

– Nej, istället ler han. Tittar på henne och säger att om hon inte följer hans goda råd så ska han se till att hon får plats med en hel djuraffär i fittan samtidigt som han håller upp kniven och 29

med tanke på den och det han säger så är väl budskapet tydligt nog. Sedan går han ut. Tar med sig blommorna på vägen. Stänger, försvinner, han är puts väck, bara. Inga vittnen. Ingen som har sett något, ingen som har hört något.

– Det är inget som hon har hittat på?

– Nej, du skulle ha sett henne och hört henne. Det räckte gott och väl för att övertyga mig.

– Sedan då?

– Hon sitter där i soffan och skakar tills hon kan samla ihop sig så pass att hon kan ringa en väninna, samma väninna som hon talade med vid sjutiden. När hon gör det så är klockan, enligt hennes mobil, tjugoen minuter över åtta på kvällen. Väninnan kommer över, hämtar henne och de åker tillsammans ner till oss och gör anmälan. Anmälan tas upp klockan kvart över nio på kvällen.

– Väninnan, då? Har du pratat med henne?

– Nej, målsäganden vägrar att tala om vad hon heter. Väninnan har suttit med på förhöret som vittne och stödperson och då har hon uppgett att hon heter Lisbeth Johansson och hon har till och med lämnat både personnummer och ett mobilnummer men tyvärr är det inget av dem som stämmer. Det är alltså hon, väninnan, som skulle ha varit gift med en polis som misshandlat och våldtagit henne. Jag har naturligtvis frågat vår målsägande om varför hon, ja eller båda då, gör på det här viset. Enligt henne beror det på att ingen av dem litar på polisen.

– Signalement, då? Kan hon lämna något sådant? Vägrar tala om vad de heter och bor men skydda dem ska vi lika förbannat, tänkte Bäckström. Flatsmällor, tänkte han.

– Ja, och det är faktiskt riktigt bra. Tyvärr så stämmer det alltför väl på alltför många som är verksamma i den här branschen. Gärningsmannen var klädd i mörka byxor och en blå halvlång jacka med huva i något nylonliknande material. Inga dekaler eller markeringar på jackan och på den punkten är hon helt säker. Svarta handskar, men vad han hade på fötterna vet 30

hon inte säkert. Skulle hon gissa tror hon att det var sådana där vanliga sportskor, sneakers. Vita gympaskor, säger hon själv. Han är cirka en och nittio lång. Kraftigt byggd, vältränad, såg stark ut. Magert ansikte, markerade anletsdrag, ansiktsformen smal, kortklippt svart hår, mörka djupt liggande ögon, markerad och lätt böjd näsa, markerad haka, tredagarsstubb, han talar perfekt svenska utan brytning, luktade varken tobak, svett eller rakvatten. Någonstans mellan trettio och fyrtio år gammal.

Annika Carlsson markerade med pennan i sina anteckningar medan hon pratade.

– Ja, det var väl det hela. Jag tänkte plocka ut lite bilder som hon ska få titta på. Om hon nu går med på att höras igen. Så fort vi är klara med det här mötet kommer ni att ha både anmälan och förhören med henne i er mail.

– Utmärkt, sa Bäckström och höjde för säkerhets skull handen för att förekomma frågor och allt annat onödigt tjafs. Om du tar hand om henne så ska jag ta hand om det som våra kolleger nere i City har prackat på oss. Återstår det där andra, fortsatte han. Du sa att du hade två ärenden. Vad handlar det där andra om? Lika bra att få det överstökat, tänkte han.

– Visst, sa Annika Carlsson och snörpte av någon anledning på munnen. Fast då tror jag nog att det är bäst att Jenny, här, drar det för oss. Det är hon som har haft hand om det, nämligen.

Jenny, tänkte Bäckström. Jenny Rogersson, hans senaste och yngsta medarbetare som han hade rekryterat alldeles själv. Jenny med det långa blonda håret, sitt bländvita leende och sin generösa urringning. Jenny, som numera var den enda vägen ut från det dårhus där han tvingades tillbringa sin vardag. Jenny, som var en fröjd för hans ögon, balsam för hans själ, som satte vingar på hans fantasier och bjöd honom chansen att fly till en annan och bättre värld, även en måndag som denna.

31

6 – Tack Annika, sa Jenny Rogersson och lutade sig över pappersbunten som låg framför henne på bordet.

– Jag lyssnar, sa Bäckström kort. Här är det jag som fördelar ordet, tänkte han.

– Tack, chefen, sa Rogersson.

– Ja, om jag skulle börja med anmälan så kom den in förra måndagen, måndagen den 20 maj på eftermiddagen, fortsatte Jenny.

Den lämnas in i receptionen här i huset men vem som gjorde det är oklart eftersom det var lite rörigt med en massa folk som ville ha hjälp med pass, och allt möjligt annat. Anmälan är anonym.

Den består av ett brev som är ställt till polisen här i Solna, texten överst på brevet lyder, jag citerar: Till Kriminalavdelningen vid Polismyndigheten i Solna. Under detta, som rubrik, jag citerar igen: Anmälan om misshandel på parkeringsplatsen utanför Drottningholms slott söndagen den 19 maj strax efter klockan elva på kvällen. Slut citat. Den aktuella händelsen skulle alltså ha inträffat kvällen innan vi får in anmälan. Ja, det är väl vad man kan säga om just detta.

Tillförordnade kriminalinspektören Jenny Rogersson nickade för att bekräfta det hon just hade sagt.

– Vad står det i anmälan då? frågade Bäckström.

– Det är en lång berättelse, närmare två sidor, där anmälaren beskriver det som hänt. Den är utskriven på en dator, prydlig utskrift, välformulerad, inga stavfel, fast lite ostrukturerad kan32

ske, och texten avslutas med att anmälaren säger att hon vill vara anonym men att hon intygar på heder och samvete att det hon har berättat är sant.

– Hon? Hur vet du det? Att det är en kvinna, menar jag? frågade Bäckström. Söte Jesus vilka lökar hon har, tänkte han och lade för säkerhets skull det vänstra benet över det högra om nu Supersalamin skulle börja röra på sig. Plus den där lilla svarta toppen som stramade över alltihopa.

– Jag får för mig det. Jag tycker det framgår ganska tydligt mellan raderna om man så säger. Bland annat nämner hon i förbigående sin döde man. En äldre bildad kvinna, änka, som dessutom bor alldeles i närheten av slottet. Det är jag ganska säker på och om chefen vill kan jag naturligtvis ge fler exempel, sa Jenny Rogersson och log mot Bäckström med alla sina vita tänder.

– Berätta vad som har hänt, sa Bäckström. Herre Gud, tänkte han eftersom Supersalamin definitivt hade upptäckt vad som var på gång och tydligen försökte förvandla hans välskurna byxor till ett cirkustält.

– Enligt anmälaren är hon ute på sin vanliga kvällspromenad för att rasta sin hund. Hon går i sydöstlig riktning genom den del av parken som ligger alldeles utanför stängslet till Slottsparken och när hon närmar sig parkeringsplatsen hör hon två upprörda mansröster. Två män står på parkeringsplatsen på den norra sidan, alldeles vid tennisbanorna, och bråkar med varandra. En av dem är mycket upprörd och skriker och svär åt den andre.

– Jag lyssnar, sa Bäckström som nu för säkerhets skull skjutit fram stolen så att han satt pressad mot bordskivan med Super­ salamin under ett skyddande tak.

– Ja, det står också en bil parkerad bredvid dem men vad det är för märke vet hon inte. Bara att den är svart och ser dyr ut, en Mercedes eller BMW eller något liknande. Men i övrigt är det helt tomt på folk och det finns inga andra bilar där. När hon hör dem så stannar hon, och om jag fattat saken rätt så ställer hon sig i skydd av staketet till tennisbanorna på ett avstånd av 33

ungefär trettio meter från de här båda männen. För att de inte ska upptäcka henne, alltså.

– Okej, okej, sa Bäckström som upplevde ett allt starkare behov av att få något helt annat att tänka på än den djupa klyftan mellan Jenny Rogerssons bröst. Speciellt som hon nu vänt sig direkt mot honom och att avståndet mellan dem var i kortaste laget.

– Rätta mig om jag har fel, fortsatte Bäckström. Två män som bråkar med varandra varav en av dem är mycket aggressiv och skriker och svär åt den andre. Plus vårt vittne då som kommer gående med sin hund och gömmer sig bakom staketet för att inte bli upptäckt.

– Fast egentligen är hon ensam, vårt vittne alltså, svarade Rogersson. Hennes hund är nämligen död. Den dog tydligen redan förra hösten. Det var en kungspudel, förresten. Som hette Sickan. Det skriver hon nämligen också om i sin anmälan.

– Men vänta nu, sa Bäckström. Vänta nu. Menar du att kärringen går runt i parken utanför Drottningholms slott mitt i natten och släpar på en död jycke?

– Jag förstår hur du tänker, sa Rogersson och fyrade för säkerhets skull av ännu ett leende. Men om jag fattat saken rätt hade vår anmälare i alla år som hunden levde, och Sickan blev visst femton år innan han dog, gjort samma kvällspromenad med honom. Alltid samma väg. Från huset där hon bodde i riktning syd, sydöst, runt parkeringsplatsen utanför Drottningholmsteatern, och sedan tillbaka igen. Det hade liksom blivit en rutin för henne och den hade hon tydligen fortsatt med även sedan Sickan hade dött. Fast ensam då, förstås.

– Jag fattar fortfarande inte. Är Sickan en han? En hanhund alltså?

– Ja, visst är det gulligt. Jenny Rogersson log stort med sina vita tänder och fylliga röda läppar. Det är ett smeknamn, alltså, som …

– Jaha ja, sa Bäckström. Men om vi nu …

– Ursäkta att jag avbryter men är det för mycket begärt att få veta vad som faktiskt har hänt? sa Annika Carlsson med frost i 34

stämman och vassa ögon som av oklara skäl borrade sig in i en helt oskyldig Bäckström.

– Ja, ursäkta, det blev lite rörigt här, konstaterade Jenny Rogersson som inte verkade ta vid sig. För att ta det kort, då, så har vi alltså en mansperson, vår gärningsman, som är mycket upprörd, som skriker och svär åt den andre mannen, vårt offer således, samtidigt som han viftar med något som han håller i handen och som vårt vittne först uppfattar som en tjock rörstump.

Sedan går han bara fram och slår till den andre rakt över ansiktet så att han ramlar omkull och därefter börjar han sparka på offret som kravlar omkring på alla fyra på parkeringsplatsen medan gärningsmannen sparkar och slår med den där rörstumpen. Sedan försöker han tydligen stoppa in den mellan benen på sitt offer samtidigt som han ger honom en rejäl avslutande spark i baken.

Sedan har han bara gått därifrån, satt sig i bilen och åkt iväg. Med en rivstart. Samtidigt som hans offer tagit sig upp på benen igen och springande flyr från platsen.

– Såg hon registreringsnumret på bilen? Annika Carlsson var fortfarande kort i tonen.

– Nej. Det hann hon aldrig uppfatta. Fast hon är ganska säker att den sista siffran kan ha varit en nia och att hon får för sig att även den näst sista siffran var en nia. Två nior på slutet, alltså, och att det var en stor, svart bil som såg dyr ut. Det är hon helt säker på.

– Den där rörstumpen då? Tillhygget. Jag fattar det som att den blev kvar på parkeringsplatsen.

– Ja, visst. Rogersson nickade förtjust. Det är helt fantastiskt, för det visade sig att det var ju ingen rörstump.

– Ingen rörstump? Annika Carlsson lät inte lika förtjust.

– Nej, det var en konstkatalog som han som slog hade rullat ihop och det var därför som hon uppfattade den som en rörstump. Den kommer från en känd engelsk auktionsfirma. Den är världsberömd, förresten. Konstfirman alltså. Jag googlade på den, den heter Sotheby’s och ligger i London. De säljer dyra 35

tavlor och möbler och mattor och antikviteter och den här katalogen innehåller bilder på en massa föremål som såldes på en auktion i London i början på maj. Bara fjorton dagar innan vår gärningsman tydligen använder den för att misshandla sitt offer med. Jag har den här förresten, sa Jenny Rogersson och höll upp en genomskinlig plastficka med en katalog med gröna pärmar och texten Sotheby’s på omslaget. Vår anonyma anmälare hade skickat med den. Hon hittade den på parkeringen och förstod att det var den som hon måste ha sett. Katalogen och hennes anmälan låg i ett sådant där vanligt tjockt kuvert som man kan köpa på posten. Dessutom är det blodfläckar på den, på katalogen alltså.

Både stänk och utstryk av blod. Med största sannolikhet offrets blod med tanke på vad vårt vittne berättar.

– Hur kan du veta att det är blod?

Annika Carlsson vägrade tydligen att ge sig. Inte mycket värme till övers för den medsystern, tänkte Bäckström.

– Jag bad kollegan Hernandez, han som jobbar på tekniska att testa. Fläckarna testar positivt för blod. Han skickade förresten en tops till SKL för DNA-bestämning.

– Du tror att vårt offer kan vara daktad, sa Bäckström. Vad det nu skulle vara bra för? Hela historien var ju klockren, tänkte han. En korvryttare som spöar upp en annan korvryttare. Typiskt bögbråk och förmodligen för att de kommit ihop sig om priset på någon antik dildo som tillhört en tredje korvryttare. Vilken normal människa skulle komma på tanken att börja veva med en auktionskatalog?

– Nej, han är ju inte det, sa Rogersson. Det är det som är så fenomenalt med den här anmälan. Vår anmälare kände nämligen igen offret. Det är en granne till henne. Hon har känt honom i många år, så hon är helt säker. Hon berättar bland annat att de bara bor något kvarter ifrån varandra. Jag har slagit på honom.

Han är helt ostraffad. Det verkar vara en sådan där riktigt fin människa. Kompis till kungen, kanske. Man vet aldrig.

– Berätta, sa Bäckström. Hans vän Supersalamin verkade ha 36

lugnat ner sig. Måste ha varit den där döda jycken, tänkte han.

Eller de där båda analakrobaterna, som fått honom att tappa koncentrationen, helt enkelt.

– Han heter Hans Ulrik von Comer, friherre, han är en sådan där adlig typ, sextiotre år gammal. Gift med två vuxna barn, två döttrar som båda är gifta. Han bor i ett hus som han hyr. Det ligger bara några hundra meter från slottet och det ägs tydligen av hovförvaltningen. Dessutom verkar han ha anknytning till hovet.

Han är något slags konstkännare, filosofie doktor i konsthistoria, och han tycks hjälpa hovet med att se över och vårda sina samlingar av konst och antikviteter. Dessutom har han en firma som handlar med konst, gör värderingar, hjälper folk med att köpa och sälja konst, och sådana där saker.

– Har han kommit in med någon anmälan? frågade Bäckström trots att han redan visste svaret. Gift med två döttrar och varför väcka lilla hustrun alldeles i onödan? Morsning, tänkte Bäckström.

– Nej, det är det som är så konstigt, sa Rogersson. Jag hittade ingen anmälan från honom. Så jag ringde upp honom och berättade att vi fått in en anonym anmälan om att han skulle ha blivit misshandlad och frågade hur han nu ställde sig till det. Han förnekade det bestämt. Påstod att han inte ens varit hemma när det skulle ha hänt. Han lät ganska upprörd faktiskt.

– Surprise, surprise, sa Bäckström och tittade demonstrativt på sin klocka. Okej, okej, fortsatte han. Om du frågar mig så låter det här som ett typiskt avskrivningsärende. Skriv av anmälan som ”Ej brott” så att vi inte lortar ner statistiken i onödan. Jag kan sätta en kråka på skiten. Då avslutar vi genomgången. Om det skulle vara något annat som någon har på hjärtat finns jag på mitt rum fram till lunch. Sedan måste jag tyvärr gå på ett möte på länskriminalen så då får ni försöka klara er utan mig.

37