9789100121259

Page 1

Prolog Vissa nĂ€tter nĂ€r jag sover ensam drömmer jag Ă€nnu om Whitethorn House. Det Ă€r alltid vĂ„r i drömmen och ljuset Ă€r alltid svalt och eftermiddagsdisigt. Jag gĂ„r uppför de nötta stentrapporna och knackar pĂ„ – den stora mĂ€ssingsklappen, svart av Ă„lder och med en tyngd som alltid kommer som en överraskning. En gammal gumma med förklĂ€de och ett kvickt, obevekligt ansikte slĂ€pper in mig. Sedan hĂ€ktar hon fast den stora, rostiga nyckeln i skĂ€rpet igen och gĂ„r sin vĂ€g lĂ€ngs grusgĂ„ngen under de blommande körsbĂ€rstrĂ€den och jag stĂ€nger efter henne. Huset Ă€r alltid tomt. Sovrummen Ă€r kala och ljusa. Mina steg ekar mot golvet och stiger virvlande upp genom solskenet och dammolnen till det höga taket. Lukten av vilda hyacinter som svĂ€var in genom fönstret och lukten av bonvax. Vita fĂ€rgflagor frĂ„n fönsterbĂ„garna och rankor av murgröna som svĂ€nger över fönsterbrĂ€det. Sömniga skogsduvor utanför nĂ„gonstans. I vardagsrummet stĂ„r pianot öppet, trĂ€et glĂ€nser av kastanj, blĂ€ndande nĂ€stan sĂ„ att man inte kan se pĂ„ det i solstrĂ„ken, vinddraget blĂ€ddrar som ett finger i de gulnande notbladen. Bordet Ă€r dukat för oss, med fem kuvert – tallrikar av benporslin och vinglas med hög fot, nyplockad kaprifol slingrande ur en kristallskĂ„l – men matsilvret Ă€r glanslöst och flĂ€ckigt och de tjocka damastmönstrade servetterna Ă€r krĂ„siga av damm. Daniels cigarettetui ligger pĂ„ hans plats vid huvudĂ€nden av bordet, öppet och tomt sĂ„ nĂ€r som pĂ„ den ensamma brĂ€nda stickan. NĂ„gonstans i huset, svaga som en knappt hörbart knĂ€ppande nagel: hasningar, viskningar. Mitt hjĂ€rta stannar nĂ€stan. SĂ„ de Ă€r alltsĂ„ inte borta, jag har fĂ„tt allt om bakfoten. De gömmer sig bara, de Ă€r kvar, för tid och evighet. Jag följer de svaga ljuden genom huset, ett rum i sĂ€nder, stannar upp efter varje steg och lyssnar, men jag Ă€r aldrig snabb nog: de slinker bort likt hĂ€gringar, alltid just dĂ€r pĂ„ andra sidan dörren eller dĂ€r lĂ€ngst upp 7

French.indd 7

09-11-24 13.03.34


i trappan. En kvÀvd fnissning, knarrande trÀ. Jag lÄter garderobsdörrarna stÄ öppna, jag tar tre trappsteg i ett kliv, jag slÀnger mig runt rÀcket dÀr uppe och uppfattar en rörelse i ögonvrÄn: den flÀckiga gamla spegeln, mitt ansikte, som skrattar.

8

French.indd 8

09-11-24 13.03.34


1 Det hĂ€r Ă€r Lexie Madisons historia, inte min. Jag skulle gĂ€rna berĂ€tta den ena utan den andra, men det lĂ„ter sig inte göras. Jag trodde en gĂ„ng att jag hade trĂ„cklat ihop oss i kanterna med mina egna hĂ€nder och dragit Ă„t stygnen, men att jag kunde repa upp dem nĂ€r jag ville. Nu tror jag att allt gick sĂ„ mycket djupare och hade sĂ„ mycket lĂ€ngre underjordiska förgreningar, utom synhĂ„ll och bortom min kontroll. SĂ„ hĂ€r mycket Ă€r Ă€ndĂ„ mitt: allt vad jag gjorde. Frank lĂ€gger hela skulden pĂ„ de andra, mest pĂ„ Daniel, medan Sam av nĂ„gon dunkel och lĂ€tt bisarr anledning sĂ„ vitt jag kan avgöra tror att det var Lexies fel. NĂ€r jag sĂ€ger att det inte stĂ€mmer ger de mig försiktiga sidoblickar och byter samtalsĂ€mne – jag har fĂ„tt kĂ€nslan av att Frank tror att jag lider av nĂ„got slags olustig variant av stockholmssyndromet. Polisinfiltratörer kan ibland drabbas av det, men sĂ„ Ă€r det inte. Jag försöker inte skydda nĂ„gon, det finns ingen kvar att skydda. Lexie och de andra kommer aldrig att fĂ„ veta att de fĂ„tt skulden och skulle inte heller bry sig om de fick veta det. Men tro mig i alla fall om lite mer Ă€n sĂ„. MĂ„hĂ€nda var det nĂ„gon annan som delade ut korten, men det var jag som plockade upp dem frĂ„n bordet, och jag hade mina skĂ€l. Det du framför allt bör hĂ„lla i minnet om Alexandra Madison Ă€r följande: hon har aldrig existerat. Frank Mackey och jag hittade pĂ„ henne en vacker sommareftermiddag för lĂ€nge sedan pĂ„ hans dammiga kontor pĂ„ Harcourt Street. Han sökte efter nĂ„gon som kunde jobba under tĂ€ckmantel och infiltrera en knarkliga pĂ„ University College Dublin. Kanske mer Ă€n nĂ„got annat i hela mitt liv ville jag ha det jobbet. Han var en legend: Frank Mackey, alltjĂ€mt i trettioĂ„rsĂ„ldern styrde han redan över polisens hemliga operationer; den bĂ€ste polisinfiltratören nĂ„gonsin i Irland, sades det, hĂ€nsynslös och orĂ€dd, som en lindansare som aldrig anvĂ€nde skyddsnĂ€t. Han tog sig in i IRA-celler och kriminella gĂ€ng som om det handlade om att gĂ„ pĂ„ puben. Alla hade berĂ€ttat 9

French.indd 9

09-11-24 13.03.34


historien för mig om nĂ€r Snake – en yrkesgangster och femstjĂ€rnig idiot som en gĂ„ng knĂ€ckte ryggen pĂ„ en av sina egna för att denne inte bjöd laget runt nĂ€r det var hans tur – hade blivit misstĂ€nksam och hotat Frank genom att sĂ€tta en spikpistol mot hans huvud. Frank hade tittat Snake i ögonen utan att blinka och fintat bort honom sĂ„ att Snake till slut dunkade honom vĂ€nskapligt i ryggen och gav honom en förfalskad Rolexklocka som gottgörelse. Frank bĂ€r den Ă€n idag. Jag var en sprillans gröngöling som gĂ„tt ut polishögskolan i Temple­ more för mindre Ă€n ett Ă„r sedan. NĂ€r Frank ett par dagar tidigare meddelade att han behövde poliser med universitetsutbildning som kunde tas för studenter strax över tjugo hade jag patrullerat i en alldeles för stor neongul vĂ€st i en liten stad i Sligo dĂ€r alla ortsborna var obehagligt lika varandra. Han borde ha gjort mig nervös, men det gjorde han inte, inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Jag ville sĂ„ gĂ€rna ha uppdraget att jag inte kunde tĂ€nka pĂ„ annat. Hans dörr stod öppen och han satt pĂ„ skrivbordskanten klĂ€dd i jeans och en solblekt blĂ„ t-shirt och blĂ€ddrade i min akt. Hans rum var litet och stökigt, det sĂ„g ut som om han mest anvĂ€nde det som förvaringsplats. Skrivbordet var tomt, det fanns inte ens bilder pĂ„ familjen; i hyllorna samsades pĂ€rmar med bluesskivor, kvĂ€llstidningar, en kortlek och en damkofta med prislappen kvar. Jag bestĂ€mde mig för att jag gillade honom. ”Cassandra Maddox”, sa han och tittade upp. ”Ja, sir”, svarade jag. Han var normallĂ„ng, kraftig men vĂ€ltrĂ€nad, med breda axlar och kortklippt brunt hĂ„r. Jag hade vĂ€ntat mig nĂ„gon som sĂ„g sĂ„ alldaglig ut att han praktiskt taget var osynlig, kanske som Cancer Man i Arkiv X, men den hĂ€r mannen hade grova, nĂ€stan burdusa drag och brett sittande blĂ„ ögon, och ett slags nĂ€rvaro som fick luften att dallra i heta strimmor efter honom dĂ€r han passerade. Han var inte min typ, men jag var vĂ€ldigt sĂ€ker pĂ„ att han fick mycket kvinnlig uppmĂ€rksamhet. ”SĂ€g Frank, ’sir’ Ă€r för pappersvĂ€ndare.” Han talade med gammal Dublindialekt, diskret men medveten, som om han ville provocera. Han gled ner frĂ„n skrivbordet och rĂ€ckte fram en hand. ”Cassie”, sa jag och tog den. Han pekade pĂ„ en stol och satte sig pĂ„ skrivbordet igen. ”Det stĂ„r hĂ€r”, sa han och knackade pĂ„ min akt, ”att du arbetar bra under press.” 10

French.indd 10

09-11-24 13.03.34


Det tog mig en sekund innan jag förstod vad han syftade pĂ„. PĂ„ den tiden nĂ€r jag var aspirant och utplacerad i en nedgĂ„ngen del av Cork hade jag lugnat en panikslagen psykotisk tonĂ„ring som hotade att skĂ€ra halsen av sig med sin farfars rakkniv. Jag hade nĂ€stan glömt den hĂ€ndelsen. Inte förrĂ€n dĂ„ kom jag att tĂ€nka pĂ„ att det var dĂ€rför jag var aktuell för det hĂ€r jobbet. ”Jag hoppas det”, sa jag. ”Hur gammal Ă€r du? Tjugosju?” ”Tjugosex.” Ljuset frĂ„n fönstret lyste upp mitt ansikte och han tittade lĂ€nge och eftertĂ€nksamt pĂ„ mig. ”Du skulle kunna gĂ„ för tjugoett. Utan problem. Det stĂ„r hĂ€r att du har studerat tre Ă„r pĂ„ universitet. Var?” ”Trinity. Psykologi.” Han höjde pĂ„ ögonbrynen och spelade imponerad. ”Ser man pĂ„, en riktig akademiker. Varför gick du inte klart?” ”Jag utvecklade en tidigare okĂ€nd allergi mot angloiriska dialekter”, sa jag. Det gillade han. ”Skulle du fĂ„ utslag pĂ„ University College Dublin ocksĂ„?” ”Jag fĂ„r vĂ€l se till att ta min antihistaminmedicin som jag ska.” Frank hoppade ner frĂ„n skrivbordet och gick fram till fönstret och gav tecken Ă„t mig att följa med. ”Bra”, sa han. ”Ser du paret dĂ€r nere?” En kille och en tjej gick gatan fram och pratade. Hon tog fram nycklar och öppnade porten till ett trist hyreshus dĂ€r de gick in. ”BerĂ€tta nĂ„got om dem”, sa Frank. Han lutade sig med ryggen mot fönstret, satte tummarna i bĂ€ltet och iakttog mig. ”De var studenter”, sa jag. ”VĂ€skor med böcker i. De hade varit och handlat mat – bĂ€rkassar frĂ„n Dunne’s. Hon har mer pengar Ă€n han; hennes jacka var dyr medan hans jeans var lappade fast utan att vara moderna.” Ӏr de tillsammans? VĂ€nner? Delar lĂ€genhet?” ”De Ă€r ihop. De gick nĂ€rmare varandra Ă€n vĂ€nner och lutade huvudena mot varandra nĂ€r de pratade.” ”Har de varit ihop lĂ€nge?” Jag gillade det hĂ€r, det hĂ€r sĂ€ttet att tĂ€nka. ”Ett tag”, sa jag. Frank höjde ett ögonbryn som en frĂ„ga och ett ögonblick blev jag osĂ€ker pĂ„ hur jag visste, men strax föll det pĂ„ plats. ”De tittade inte pĂ„ varandra 11

French.indd 11

09-11-24 13.03.34


nĂ€r de pratade. NykĂ€ra tittar hela tiden pĂ„ varandra, mer stadgade par behöver inte bekrĂ€ftelse lika ofta.” ”Bor de ihop?” ”Nej, i sĂ„ fall skulle han ocksĂ„ ha trevat efter sina nycklar. Det Ă€r hennes lĂ€genhet. Men hon delar den med minst en person. BĂ„da tittade upp mot fönstret: de kollade om gardinerna var frĂ„ndragna.” ”Hur Ă€r förhĂ„llandet.” ”Bra. Hon fick honom att skratta – oftast skrattar inte killar Ă„t tjejskĂ€mt om de inte fortfarande Ă€r pĂ„ flirtstadiet. Han bar bĂ„da matkassarna och hon höll upp porten Ă„t honom innan hon gick in: de Ă€r omtĂ€nksamma mot varandra.” Frank nickade. ”Bra. Att jobba som infiltratör handlar till femtio procent om intuition – och dĂ„ menar jag inte nĂ„got övernaturligt dravel. Jag menar att man mĂ„ste lĂ€gga mĂ€rke till saker och kunna analysera dem innan man ens Ă€r medveten om att det Ă€r det man gör. Resten handlar om snabbhet och djĂ€rvhet. Om man vill sĂ€ga nĂ„got eller göra nĂ„got ska man göra det pĂ„ en gĂ„ng och med övertygelse. Om man stannar upp och tĂ€nker efter Ă€r man körd, kanske till och med död. Man kan ofta inte ha kontakt med nĂ„gon under ett eller tvĂ„ Ă„rs tid. Har du familj?” ”En faster och hennes man”, sa jag. ”PojkvĂ€n?” ”Ja.” ”Du kommer att ha möjlighet att kontakta dem, men de kommer inte att kunna kontakta dig. Skulle de gĂ„ med pĂ„ det?” ”De blir sĂ„ illa tvungna”, sa jag. Han stod fortfarande och lutade sig lojt mot fönsterkarmen men jag uppfattade den skarpa blĂ„ glimten i hans ögon: han iakttog mig med stor uppmĂ€rksamhet. ”Det handlar alltsĂ„ inte om nĂ„gon colombiansk knarkkartell och du kommer mest att ha att göra med personer som stĂ„r lĂ„ngt ner i hierarkierna – i alla fall till att börja med – men du ska veta att arbetet inte Ă€r utan risker. Och du ska veta att hĂ€lften av de hĂ€r mĂ€nniskorna för det mesta Ă€r höga som hus och den andra hĂ€lften tar sin verksamhet pĂ„ vĂ€ldigt stort allvar, vilket innebĂ€r att ingen skulle dra sig för att döda dig. Är det nĂ„got som skulle skrĂ€mma dig?” ”Nej”, sa jag och jag menade det. ”Inte alls.” ”Underbart”, sa Frank. ”Vi hĂ€mtar fika, sĂ„ sĂ€tter vi igĂ„ng och jobbar.” 12

French.indd 12

09-11-24 13.03.34


Det tog mig en stund att förstĂ„ vad detta innebar: jag var antagen. Jag hade vĂ€ntat mig en tre timmar lĂ„ng intervju och en trave mĂ€rkliga tester, med rorschachplumpar och frĂ„gor om min mamma, men Frank höll inte pĂ„ med sĂ„dant. Jag vet fortfarande inte exakt nĂ€r han bestĂ€mde sig. LĂ€nge vĂ€ntade jag pĂ„ rĂ€tt tillfĂ€lle att frĂ„ga honom. Nu Ă€r jag inte lĂ€ngre lika sĂ€ker pĂ„ att jag vill veta vad han sĂ„g hos mig, vad det var som sa honom att jag kunde vara bra pĂ„ det hĂ€r. Vi fick tag i kaffe som smakade brĂ€nt och ett paket chokladkakor frĂ„n lunchrummet och Ă€gnade resten av dagen Ă„t att fantisera ihop Alexandra Madison. Jag valde namnet – ”Det Ă€r lĂ€ttare för dig att komma ihĂ„g dĂ„â€, sa Frank. Madison eftersom det Ă€r tillrĂ€ckligt likt mitt eget efternamn för att jag ska vĂ€nda mig om och Lexie eftersom jag hade en lĂ„tsassyster som hette sĂ„ nĂ€r jag var liten. Frank hĂ€mtade ett stort pappersark och ritade en tidsaxel över hennes liv. ”Du föddes pĂ„ Holles Street-sjukhuset den första mars 1979. Pappa, Sean Madison, Ă€r en obetydlig diplomat med placering i Kanada – det Ă€r för att vi snabbt ska kunna fĂ„ ut dig om det behövs: en familjekris sĂ„ att du mĂ„ste resa din vĂ€g. Det innebĂ€r ocksĂ„ att du flyttade omkring nĂ€r du var liten, vilket förklarar varför ingen kĂ€nner dig.” Irland Ă€r litet; alla har en kusin till en flickvĂ€n som gick i samma skola som man sjĂ€lv. ”Vi skulle kunna göra dig till utlĂ€nning, men jag vill inte krĂ„ngla till det med en brytning. Mamma, Caroline Kelly Madison. Arbetar hon?” ”Hon Ă€r sjuksköterska.” ”Försiktigt. TĂ€nk snabbare och var uppmĂ€rksam pĂ„ implikationer. Sjuksköterskor mĂ„ste ha ny legitimation i varje land de kommer till. Hon Ă€r utbildad men hon slutade jobba nĂ€r du var sju och ni flyttade ifrĂ„n Irland. Vill du ha syskon?” ”Visst, varför inte”, sa jag. ”Jag kan ta en bror.” Det var nĂ„got berusande i detta. Jag ville hela tiden brista ut i skratt, bara av den lĂ€ttsinniga friheten i situationen: slĂ€ktingar och lĂ€nder och möjligheter bredde ut sig framför mig och jag valde som jag behagade; jag kunde ha vĂ€xt upp i Bhutan med sjutton bröder och systrar och egen privatchaufför om jag ville. Jag stoppade en kaka till i munnen innan Frank fick syn pĂ„ mitt leende och tĂ€nkte att jag inte tog det hĂ€r pĂ„ allvar. ”Som du vill. Han Ă€r sex Ă„r yngre, sĂ„ han Ă€r just nu i Kanada med era förĂ€ldrar. Vad heter han?” ”Stephen.” Min fantasibror; jag hade livlig fantasi som liten. 13

French.indd 13

09-11-24 13.03.34


”Kommer du överens med honom? Hur Ă€r han som person? Snabbare”, sa Frank nĂ€r jag drog efter andan. ”Han Ă€r en riktig viktigpetter. Fotbollsgalen. Han brĂ„kar hela tiden med mamma och pappa eftersom han Ă€r femton Ă„r men med mig pratar han fortfarande 
” Solen lyste in i vinkel över skrivbordsskivans Ă€rrade trĂ€. Frank luktade rent, som tvĂ„l och lĂ€der. Han var en bra lĂ€rare, en fantastisk lĂ€rare; han skrev ner datum och platser och hĂ€ndelser med svart kulpenna, och Lexie Madison tonade fram som en polaroidbild ur intet, rullade upp frĂ„n sidan och svĂ€vade ut i rummet som rökelse, en flicka som sĂ„g ut som jag och med ett liv ur en halvglömd dröm. NĂ€r blev du ihop med en kille första gĂ„ngen? Var bodde du? Vad hette han? Vem var det som gjorde slut? Varför? Frank letade fram ett askfat, skakade fram en Player till mig ur sitt paket. NĂ€r solstrimmorna rutschat av skrivbordet och himlen utanför fönstret började skymma snurrade han runt pĂ„ stolen, tog en flaska whiskey frĂ„n en hylla och spetsade kaffet: ”Det hĂ€r Ă€r vi vĂ€rda”, sa han. ”SkĂ„l.” Vi gjorde henne till en rastlös sjĂ€l, Lexie: smart och bildad, hade alltid varit en snĂ€ll flicka, men vĂ€xte upp utan att slĂ„ sig till ro nĂ„gonstans och hade sedan aldrig lĂ€rt sig knepet. Lite naiv kanske, lite tanklös, lite för villig att berĂ€tta allt man bad henne om utan att tĂ€nka efter. ”Hon Ă€r ett lockbete”, sa Frank rakt pĂ„ sak, ”och hon mĂ„ste vara lockande för att langarna ska hugga. Hon mĂ„ste vara sĂ„ oskuldsfull att de inte ser henne som ett hot, tillrĂ€ckligt ordentlig för att de ska ha anvĂ€ndning för henne och tillrĂ€ckligt rebellisk för att de inte ska undra varför hon vill leka med dem.” Det var mörkt nĂ€r vi var klara. ”Bra jobbat”, sa Frank och vek ihop tidsaxeln och gav den till mig. ”Det börjar en utbildning till kriminalpolis om tio dagar, jag kan fĂ„ in dig dĂ€r. Sedan nĂ€r du kommer tillbaka hit fortsĂ€tter vi. NĂ€r universitetet börjar i oktober ska du vara dĂ€r.” Han tog sin skinnjacka som hĂ€ngde pĂ„ kanten av bokhyllan, slĂ€ckte och stĂ€ngde om det mörka lilla kontorsrummet. Jag gick tillbaka till busstationen. Jag var omtumlad, innesluten i magin, svĂ€vande i en hemlighet, en helt ny vĂ€rld, med en prasslande tidslinje i uniformsfickan. Allt hade gĂ„tt sĂ„ snabbt och var sĂ„ lĂ€tt. Jag ska inte gĂ„ in pĂ„ allt det som förde mig frĂ„n hemliga operationer till 14

French.indd 14

09-11-24 13.03.34


familjevĂ„ldsroteln. Den korta versionen: universitetets frĂ€msta tjackpundare blev paranoid och högg mig med kniv, som kompensation för att ha skadats i tjĂ€nsten fick jag jobb pĂ„ mordroteln och mordroteln visade sig vara en avstjĂ€lpningsplats för idioter, sĂ„ jag stack. Det hade gĂ„tt flera Ă„r sedan jag sist tĂ€nkte pĂ„ Lexie och hennes korta skuggliv. Jag Ă€r inte den som brukar dröja vid det som varit, i varje fall försöker jag lĂ„ta bli. Gjort Ă€r gjort, att tro nĂ„got annat Ă€r slöseri med tid. Men nu tror jag att jag redan frĂ„n början visste att Lexie Madison skulle fĂ„ betala ett pris. Man kan inte först hitta pĂ„ en person, en mĂ€nniska som minns sin första kyss och har humor och en favoritmacka, och förvĂ€nta sig att nĂ€r hon inte lĂ€ngre fyller nĂ„got syfte ska hon lösas upp i tunna luften igen och bli till nĂ„gra lösa anteckningar och lite kaffekask. Jag tror att jag frĂ„n början visste att hon en dag skulle hitta tillbaka till mig igen. Det tog henne fyra Ă„r. Hon valde tillfĂ€llet vĂ€l. En tidig aprilmorgon kom hon och knackade pĂ„, nĂ„gra mĂ„nader efter att jag slutat pĂ„ mordroteln. Jag var pĂ„ skjutbanan. Skjutbanan vi anvĂ€nder ligger mitt i Dublin i underjorden under hĂ€lften av stans bilar och ett lager smog. Jag hade inte behövt vara dĂ€r – jag har alltid varit en skicklig skytt och min licens skulle inte förnyas förrĂ€n flera mĂ„nader senare – men sedan en tid hade jag vaknat alldeles för tidigt för att börja arbeta och var för rastlös för att göra nĂ„got annat. Skjutbanan var det enda som fick det att sluta krypa i mig, tyckte jag. Jag tog tid pĂ„ mig, rĂ€ttade till hörselskydden och kontrollerade pistolen; jag vĂ€ntade tills de andra fokuserade pĂ„ sina mĂ„ltavlor, sĂ„ att de inte sĂ„g hur jag under de första skotten fylldes av energi som en tecknad figur i en elektrisk stol. Om man har lĂ€tt att flippa ut krĂ€vs vissa fĂ€rdigheter: man fĂ„r lĂ€ra sig vissa subtila tekniker för att ta sig runt det, se till att folk inte mĂ€rker. Har man lĂ€tt att lĂ€ra kan man snart ta sig igenom en hel dag som om man vore en helt normal mĂ€nniska. SĂ„dan hade jag inte varit tidigare. Jag tyckte att nervbesvĂ€r passade för kvinnor i Jane Austen-romaner och heliumpipiga smĂ„tjejer som inte vill bjuda till; det var lika osannolikt att jag skulle bli skakis i en krissituation som att jag skulle ha luktsalt i handvĂ€skan. NĂ€r universitetets mĂ€sterknarkare knivhögg mig var det inget som fick mig att tappa fattningen. Polisens psykolog Ă€gnade flera veckor Ă„t att försöka övertyga mig om att jag var chockskadad, men till sist gav han upp och medgav 15

French.indd 15

09-11-24 13.03.34


att jag mĂ„dde bra (i nĂ€stan beklagande ton; det var inte ofta han fick knivskurna poliser att leka med och jag tror att han hade hoppats att jag drabbats av nĂ„got fint syndrom) och lĂ€t mig Ă„tervĂ€nda till arbetet. Det Ă€r kanske genant att det som fick mig pĂ„ fall inte var ett uppseendevĂ€ckande massmord eller en gisslankris som slutade i katastrof eller en försynt snubbe som förvarade likdelar i plastbyttor i köket. Min sista utredning pĂ„ mordroteln var sĂ„ enkel, det liknade sĂ„ mĂ„nga andra, det fanns inga varningstecken: bara en död liten flicka en sommarmorgon, och min kollega och jag som satt och drĂ€llde pĂ„ roteln nĂ€r larmet kom. UtifrĂ„n sett verkade det till och med som om allt gick bra. Officiellt löste vi mordet pĂ„ en mĂ„nad, samhĂ€llet skyddades frĂ„n en ogĂ€rningsman, i medierna och i statistiken sĂ„g allt ut att vara frid och fröjd. Det var inga spĂ€nnande biljakter, ingen avgörande slutstrid, inget sĂ„dant; jag var den som klarade mig sĂ€mst, i alla fall fysiskt, och det handlade bara om nĂ„gra rivsĂ„r i ansiktet. Det blev inte ens Ă€rr. PĂ„ det stora hela avlöpte allt med ett lyckligt slut. Men bakom fasaden. Operation Vestalis: om du Ă€n idag nĂ€mner det namnet för nĂ„gon pĂ„ mordroteln, sĂ„ kommer till och med den som inte kĂ€nner till hela historien att ge dig en menande blick, med höjda hĂ€nder och ögonbryn, samtidigt som han distanserar sig frĂ„n katastrofpellen som nĂ€mner skiten och de oavsiktliga skadorna. PĂ„ alla sĂ€tt som spelar nĂ„gon roll misslyckades vi och vi gjorde det i stor skala. Det finns mĂ€nniskor som Ă€r som smĂ„ tjernobylolyckor och som glimmar som tysta och vĂ€xande giftutslĂ€pp: om du kommer nĂ€ra dem kommer varje andetag att frĂ€ta sönder dig inifrĂ„n. Somliga utredningar Ă€r olycksbringande och obotliga och förstör allt de kommer i kontakt med – du kan frĂ„ga vilken polis som helst. EfterĂ„t drabbades jag av en mĂ€ngd symptom som skulle ha fĂ„tt en psykdoktor att hoppa jĂ€mfota i lĂ€dertofflorna, men tack och lov kom ingen pĂ„ tanken att skicka mig till psyket för ett klösmĂ€rke i ansiktet. Det handlade om de gamla vanliga tecknen pĂ„ chock – darrningar, tappad aptit, ryckningar varje gĂ„ng det ringde pĂ„ dörren eller i telefonen – med ett par egna variationer. Min koordinationsförmĂ„ga spelade mig spratt; för första gĂ„ngen i mitt liv snubblade jag pĂ„ mina egna fötter, slog i dörrposter, dunkade huvudet i skĂ„pkanter. Och jag slutade drömma. Tidigare hade mina drömmar svĂ€mmat över av bilder, snurrande eldpelare pĂ„ mörka berg, vinrankor som sprĂ€ngde sig igenom 16

French.indd 16

09-11-24 13.03.35


tjocka tegelmurar, hjortar som hoppade lĂ€ngs stranden i Sandymount invirade i band av ljus; efterĂ„t drabbades jag av tjock svart sömn som praktiskt taget klubbade mig i samma sekund som huvudet snuddade vid kudden. Sam – min kille, Ă€ven om tanken pĂ„ att han var det ibland fick mig att rycka till av förskrĂ€ckelse – sa att jag skulle lĂ„ta det ta den tid det tog, att det skulle vĂ€rka ut. NĂ€r jag svarade att jag inte var sĂ„ sĂ€ker pĂ„ det nickade han stillsamt och sa att det ocksĂ„ skulle lĂ€ka ut. EmellanĂ„t gick Sam mig pĂ„ nerverna. Jag övervĂ€gde den bland poliser traditionella utvĂ€gen – att supa, tidigt pĂ„ dagen och ofta – men jag var rĂ€dd att jag skulle ringa opassande samtal klockan tre pĂ„ natten för att tala ut, plus att jag upptĂ€ckte att skjutövningarna var nĂ€stan lika effektiva för att bedöva mig, men utan de snaskiga bieffekterna. Med tanke pĂ„ hur jag reagerade pĂ„ höga ljud var detta aningen mĂ€rkligt, men jag hade inget att invĂ€nda. Efter de första skotten gick en sĂ€kring nĂ„gonstans i mitt huvud och den övriga vĂ€rlden tystnade och försvann i fjĂ€rran, mina hĂ€nder slöt sig hĂ„rt om kolven och allt som existerade var jag och papptavlan, den skarpa vĂ€lbekanta doften av krut och ryggmusklerna som spĂ€ndes till spjĂ€rn mot rekylen. EfterĂ„t var jag lugn och bedövad, som om jag tagit valium. NĂ€r effekten slĂ€ppte hade jag klarat mig igenom ytterligare en dag och jag kunde Ă€gna mig Ă„t att slĂ„ huvudet i vassa kanter i hemmets trygga vrĂ„. Jag blev sĂ„ bra pĂ„ att skjuta att jag fick nio av tio fulltrĂ€ffar pĂ„ trettio meter och den skinntorre lille mannen som skötte anlĂ€ggningen hade börjat titta pĂ„ mig med en hĂ€sttrĂ€nares blick och tala om polismĂ€sterskapen. Jag var klar vid sjutiden den morgonen. Jag befann mig i omklĂ€dningsrummet och gjorde rent pistolen och försökte slĂ„ mig i slang med tvĂ„ killar frĂ„n sedlighetsroteln utan att ge dem intryck av att jag ville Ă€ta frukost med dem, nĂ€r mobilen ringde. ”Jösses”, sa en av killarna. Ӏr inte du pĂ„ familjevĂ„ld? Vem orkar ge frugan stryk sĂ„ hĂ€r tidigt?” ”Om nĂ„got Ă€r viktigt finns det alltid tid”, sa jag och bökade fram skĂ„pnyckeln ur fickan. ”Det kanske Ă€r hemliga operationer”, sa en av de unga killarna med ett grin mot mig. ”Som behöver en prickskytt.” Han var storvuxen och rödhĂ„rig och han tyckte att jag var fin. Han stod sĂ„ att jag skulle notera hans muskler och jag hade kommit pĂ„ honom med att kasta en blick pĂ„ mitt ringfinger. 17

French.indd 17

09-11-24 13.03.35


”De mĂ„ste ha hört att vi inte var lediga”, sa hans kompis. Jag fiskade upp telefonen ur skĂ„pet. PĂ„ displayen stod det sa m o’neill och symbolen för missade samtal blinkade i ena hörnet. ”Hej”, sa jag. ”Hur Ă€r det?” ”Cassie”, sa Sam. Han lĂ€t hemsk pĂ„ rösten: andfĂ„dd och illamĂ„ende, som om nĂ„gon slagit honom i magen. Ӏr allt okej?” Jag vĂ€nde sidan Ă„t sedlighetsroteln och gick undan i ett hörn. ”Det Ă€r inget med mig. Vad? Vad Ă€r det?” ”Herregud”, sa Sam. Han gjorde ett hĂ€ftigt ljud som om han hade svĂ„rt att andas. ”Jag har ringt fyra gĂ„nger. Jag skulle just skicka nĂ„gon hem till dig för att leta. Varför har du inte svarat?” Det hĂ€r liknade inte Sam. Han Ă€r den tĂ„lmodigaste person jag vet. ”Jag Ă€r pĂ„ skjutbanan”, sa jag. ”Mobilen lĂ„g i skĂ„pet. Har det hĂ€nt nĂ„got?” ”FörlĂ„t, jag menade inte att 
 förlĂ„t.” Han gjorde det dĂ€r hĂ„rda ljudet igen. ”Det var ett larm. Jag Ă„kte pĂ„ det.” Mitt hjĂ€rta dunsade till hĂ„rt en gĂ„ng i min bröstkorg. Sam jobbar pĂ„ mordroteln. Jag förstod att det var bĂ€st att jag satte mig, men jag lyckades inte fĂ„ knĂ€na att lyda. Jag lutade mig mot skĂ„pen istĂ€llet. ”Vem Ă€r det?” frĂ„gade jag. ”Va? Nej 
 Gud, nej, det Ă€r inte 
 Jag menar, ingen vi kĂ€nner. Eller i alla fall tror jag inte 
 Du, kan du komma hit?” Jag lyckades dra efter andan igen. ”Sam”, sa jag. ”Vad sjutton Ă€r det som har hĂ€nt?” ”Bara 
 kan du inte bara komma hit? Vi Ă€r i Wicklow, utanför Glenskehy. Du vet vĂ€l var det ligger? Följ bara skyltningen, Ă„k igenom Glenskehy och fortsĂ€tt rakt söderut, efter ungefĂ€r en kilometer kommer en liten avtagsvĂ€g till höger – du ser polisens plastband. Vi möter dig dĂ€r.” Killarna frĂ„n sedlighetsroteln började se intresserade ut. ”Jag gĂ„r pĂ„ om en timme”, sa jag. ”Och jag hinner bara Ă„ka ena vĂ€gen pĂ„ den tiden.” ”Jag ringer. Jag sĂ€ger till familjevĂ„ld att vi behöver dig hĂ€r.” ”Det gör du inte alls. Sam, jag Ă€r inte pĂ„ mordroteln lĂ€ngre. Om det handlar om mord sĂ„ rör det inte mig.” En mansröst i bakgrunden: en sĂ€ker, lĂ„ngsam och otvungen röst som det var svĂ„rt att inte lĂ€gga mĂ€rke till, men jag kunde inte placera den. 18

French.indd 18

09-11-24 13.03.35


”VĂ€nta lite”, sa Sam. Jag klĂ€mde fast telefonen mellan örat och axeln och började montera ihop pistolen igen. Om det inte var nĂ„gon vi kĂ€nde, dĂ„ mĂ„ste det vara nĂ„got obehagligt för att Sam skulle lĂ„ta sĂ„ dĂ€r, nĂ„got vĂ€ldigt obehagligt. I Irland Ă€r mord fortfarande för det mesta enkla: knarkuppgörelser, inbrott som spĂ„rar ur, Ă€kta makar som slĂ„r ihjĂ€l varandra, en invecklad slĂ€ktfejd i Limerick som har sabbat statistiken i flera decennier. Till skillnad frĂ„n andra lĂ€nder har vi aldrig upplevt mardrömslika vĂ„ldsorgier: seriemördare, utstuderad tortyr, kĂ€llare fulla av lik som tjocka lager av höstlöv. Men det Ă€r bara en frĂ„ga om tid. De senaste tio Ă„ren har Dublin förĂ€ndrats sĂ„ snabbt att tanken svindlar. Den keltiska tigern har gett oss lite för mĂ„nga med egen helikopter, lite för mĂ„nga trĂ„nga kackerlacksmyllrande helveteslĂ€genheter och alldeles för mĂ„nga som hatar sina lysrörsbelysta liv i kontorsbĂ„sen och som bara lyckas stĂ„ ut genom att tĂ€nka pĂ„ helgen, varefter det börjar om igen, och under tyngden hĂ„ller vi pĂ„ att kollapsa. Mot slutet av min tid pĂ„ mordroteln kĂ€nde jag att det var pĂ„ vĂ€g: kĂ€nde den visslande galenskapen i luften, staden som krökte rygg och vred sig som en rabiessmittad hund innan ett raserianfall. Förr eller senare skulle det första mardrömsfallet komma. Officiellt har vi ingen som jobbar med gĂ€rningsmannaprofiler, men pĂ„ mordroteln, dĂ€r de flesta inte gĂ„tt pĂ„ universitetet och dĂ€r de var mer imponerade av mig Ă€n de hade anledning till, brukade de be mig. Jag var okej pĂ„ det; pĂ„ fritiden lĂ€ste jag mycket facklitteratur och statistik för att hĂ„lla mig uppdaterad. Sams polisinstinkter skulle ha överskuggat hans beskyddarinstinkter om han kom till en mordplats och möttes av nĂ„got som var tillrĂ€ckligt ruskigt och han skulle ha ringt efter mig om han behövde göra det. ”VĂ€nta lite”, sa den rödhĂ„rige. Han hade slutat sin uppvisning och satt rakt pĂ„ bĂ€nken. ”Jobbade inte du pĂ„ mordroteln?” Det var just det hĂ€r som gjorde att jag inte ville bli alltför mycket tjenis med folk. Jag hade hört den dĂ€r ivern i rösten alldeles för ofta de senaste mĂ„naderna. ”Jo, en gĂ„ng i tiden”, sa jag och log mitt blidaste leende och gav honom en blick som sa: ”Du ska nog inte prata om det.” Rödluvans nyfikenhet och hans libido utkĂ€mpade en snabb duell. Tydligen listade han ut att chanserna för hans libido var smĂ„ eller obefintliga, för nyfikenheten segrade. ”Var det du som höll i den dĂ€r utredningen?” sa han och rutschade nĂ„gra skĂ„p nĂ€rmare. ”Den mör19

French.indd 19

09-11-24 13.03.35


dade ungen. Vad var det som hĂ€nde egentligen?” ”Allt som folk sĂ€ger Ă€r sant”, svarade jag. I andra Ă€nden hade Sam en dĂ€mpad diskussion, korta frustrerade frĂ„gor avbröts av den lĂ€ttsamt slĂ€piga rösten och jag visste att om den rödhĂ„rige bara kunde hĂ„lla kĂ€ften ett tag sĂ„ skulle jag komma pĂ„ vem det var. ”Jag har hört att din kollega tappade kontrollen och hade sex med en misstĂ€nkt”, meddelade Rödluvan hjĂ€lpsamt. ”Det har jag ingen aning om”, sa jag samtidigt som jag försökte befria mig frĂ„n min skottsĂ€kra vĂ€st utan att tappa mobilen. Min första ingivelse var – fortfarande – att sĂ€ga till honom att gĂ„ och leka med sig sjĂ€lv, men varken min före detta kollega eller hans kĂ€rleksliv var lĂ€ngre mitt problem. Sam kom tillbaka pĂ„ mobilen och lĂ€t till och med Ă€nnu mer spĂ€nd och uppjagad Ă€n förut. ”Kan du sĂ€tta pĂ„ dig solglasögon och en luva eller mössa eller nĂ„t?” Jag stannade upp med vĂ€sten halvt över huvudet. ”Vad i helvete?” ”Jag ber dig, Cassie”, sa Sam, och han lĂ€t sĂ„ spĂ€nd som om han skulle gĂ„ sönder nĂ€r som helst. ”SnĂ€lla.” Jag kör en urĂ„ldrig vespa, vilket Ă€r totalt ocoolt i den hĂ€r stan dĂ€r man Ă€r vad man Ă€ger, men den Ă€r ganska praktisk. I stadstrafik tar den sig fram fyra gĂ„nger sĂ„ fort som en genomsnittlig stadsjeep, den kan faktiskt parkeras och den spar tid i umgĂ€ngeslivet, för jag vet att om nĂ„gon tittar snorkigt och nedlĂ„tande pĂ„ den kommer han eller hon nog inte heller att bli min nya bĂ€stis. NĂ€r jag kom ut ur stan var det perfekt motorcykelvĂ€der. Det hade regnat pĂ„ natten, ett kraftigt snöblandat regn som smattrade mot fönstren, men framĂ„t morgonen hade regnet avtagit och dagen var bitande klar, den första nĂ€stanvĂ„rdagen. Andra Ă„r nĂ€r vĂ€dret var sĂ„ hĂ€r brukade jag Ă„ka ut pĂ„ landet i hastigheter som grĂ€nsade till det olagliga och sjunga för full hals i fartvinden. Glenskehy ligger utanför Dublin, inbĂ€ddat i Wicklowbergen, inte nĂ€ra nĂ„got sĂ€rskilt. Jag har bott i Wicklow i halva mitt liv och har aldrig kommit nĂ€rmare det Ă€n nĂ„gon enstaka vĂ€gskylt. Det visade sig vara ett typiskt sĂ„dant dĂ€r stĂ€lle: nĂ„gra spridda Ă€ldre hus intill en kyrka dĂ€r det hölls gudstjĂ€nst en gĂ„ng i mĂ„naden och en pub och ett nĂ€rlivs, tillrĂ€ckligt litet och avskilt för att till och med den desperata generation som finkammar landsbygden efter hus som de skulle kunna ha rĂ„d med 20

French.indd 20

09-11-24 13.03.35


ska förbise det. Klockan var Ă„tta en torsdagsmorgon och storgatan – för att anvĂ€nda bĂ„de ”stor” och ”gata” lite slarvigt – var vykortsvackert ödslig. DĂ€r fanns bara en gammal dam som drog en kundvagn förbi en granitstaty som rests till Ă„minnelse av Gud vet vad, smĂ„ sockersöta hus i en slingrande lĂ€nga bakom henne och ovanför alltsammans höjde sig bergen gröna och bruna och likgiltiga. Jag kunde förestĂ€lla mig ett mord hĂ€r, med en bonde involverad i en fejd om en staketdragning som pĂ„gĂ„tt i generationer, en kvinna vars man blivit vĂ„ldsam av sprit och lappsjuka, en man som delat hus med sin bror fyrtio Ă„r för lĂ€nge: vĂ€lbekanta brott med djupa rötter som var lika gamla som Irland sjĂ€lvt, inget som skulle fĂ„ en erfaren mordutredare som Sam att jaga upp sig. Och den dĂ€r andra rösten pĂ„ telefonen skavde i mig. Sam Ă€r den ende kriminalare jag vet som inte arbetar med en partner. Han tycker om att segla ensam och i varje utredning arbetar han med nĂ„gon ny – lokalpoliser som behöver hjĂ€lp av en expert, inrotade parhĂ€star pĂ„ mordroteln som vill ha en tredje person i en större utredning. Sam kommer överens med alla, han Ă€r den perfekte reserven och jag önskade att jag visste vem av alla som jag hade arbetat med som han hjĂ€lpte den hĂ€r gĂ„ngen. Utanför byn smalnade vĂ€gen av, slingrade sig uppĂ„t bland de ljusa Ă€rttörnebuskarna och Ă„kerlapparna blev mindre och stenigare. TvĂ„ mĂ€n stod lĂ€ngst upp i backen. Sam, ljushyllt och stabil och spĂ€nd, med fötterna brett isĂ€r och hĂ€nderna i kavajfickorna; och ett par meter ifrĂ„n honom en annan person med höjt huvud, bakĂ„tlutad mot den hĂ„rda vinden. Solen stod fortfarande lĂ„gt och deras skuggor förvandlade dem till jĂ€ttelika, olycksbĂ„dande silhuetter som nĂ€stan var för blĂ€ndande att titta pĂ„ mot de flyende molnen i bakgrunden, likt tvĂ„ budbĂ€rare som kom gĂ„ende ur solen lĂ€ngs den skimrande vĂ€gen. Bakom dem fladdrade och slog brottsplatstejpen. Sam höjde ena handen nĂ€r jag vinkade. Den andre lade huvudet pĂ„ sned, snabbt och kort som en blinkning, och jag visste vem han var. ”Knulla mig baklĂ€nges”, sa jag innan jag ens hunnit av vespan. ”Det Ă€r Frankie. Var kom du ifrĂ„n?” Frank lyfte upp mig i en enarmad kram. PĂ„ fyra Ă„r hade han inte förĂ€ndrats ett dugg. Jag var ganska sĂ€ker pĂ„ att han till och med bar samma slitna skinnjacka. ”Cassie Maddox”, sa han. ”VĂ€rldens bĂ€sta lĂ„tsasstudent. Vad har du haft för dig? Vad menar du, familjevĂ„ldsroteln?” 21

French.indd 21

09-11-24 13.03.35


”Jag hĂ„ller pĂ„ att rĂ€dda universum. Jag har fĂ„tt ett Star Wars-svĂ€rd och allt.” Jag uppfattade Sams plĂ„gade förvirring – jag brukar inte prata om mitt jobb som infiltratör pĂ„ universitetet, jag tror inte att han ens hört mig nĂ€mna Frank – men det var först nĂ€r jag vĂ€nde mig om mot honom som jag insĂ„g hur hĂ€rjad han sĂ„g ut, alldeles vit kring munnen och med uppspĂ€rrade ögon. NĂ„got inom mig drog ihop sig: det var nĂ„got illavarslande. ”Hur Ă€r det?” frĂ„gade jag och tog av mig hjĂ€lmen. ”StrĂ„lande”, sa Sam. Han försökte le, men leendet var snett. Ӂ-hĂ„â€, sa Frank med lĂ„tsad fjollighet och höll mig pĂ„ armlĂ€ngds avstĂ„nd. ”Titta pĂ„ dig, gumman. Är det sĂ„ hĂ€r de senaste kriminalarna klĂ€r sig?” Senast han sĂ„g mig hade jag haft militĂ€rbyxor och en tröja med texten: ”Miss Kittys glĂ€djehus behöver DIG.” ”LĂ€gg av, Frank”, sa jag. ”Jag har i alla fall bytt klĂ€der ett par gĂ„nger de senaste Ă„ren.” ”Nej, nej, nej, jag Ă€r imponerad. Verkligen exekutivt.” Han försökte snurra runt mig; jag slog bort hans hand. För att undvika missförstĂ„nd: jag hade inte klĂ€tt mig som Hillary Clinton. Jag hade pĂ„ mig mina arbetsklĂ€der – en svart byxdress, vit skjorta – och jag var inte sĂ„ förtjust i dem sjĂ€lv, men nĂ€r jag började pĂ„ familjevĂ„ld hade mitt nya befĂ€l hela tiden tjatat pĂ„ mig om vikten av att visa upp en ”professionell” fasad och att bygga upp allmĂ€nhetens förtroende, vilket man tydligen inte kan göra i jeans och t-shirt, och jag orkade inte göra motstĂ„nd. ”Tog du med solglasögon och luva eller nĂ„t?” sa Frank. ”Det passar ju perfekt med den dĂ€r utstyrseln.” ”Har ni kallat hit mig för att diskutera mina klĂ€der?” frĂ„gade jag. Jag tog fram en gammal röd basker ur min axelvĂ€ska och viftade med den framför honom. ”NĂ€, vi fĂ„r ta det en annan gĂ„ng. HĂ€r, ta de hĂ€r.” Frank drog fram ett par solglasögon ur fickan, motbjudande saker med spegelglas som skulle ha passat Don Johnson 1985 och rĂ€ckte mig dem. ”Om jag ska trava runt och se ut som en idiot hoppas jag att det finns en jĂ€kligt bra förklaring”, sa jag och synade dem. ”Vi kommer till den. Om du inte gillar dem kan du ju ha pĂ„ dig hjĂ€lmen.” Frank vĂ€ntade tills jag ryckte pĂ„ axlarna och satte pĂ„ mig idiotmaskeringen. Ivern över att ha trĂ€ffat honom igen hade förbleknat och jag blev Ă„ter stel. Sam sĂ„g ut som om han mĂ„dde illa, Frank ingick i 22

French.indd 22

09-11-24 13.03.35


utredningen och ville inte att nĂ„gon sĂ„g mig: allt pekade pĂ„ att en polis som jobbat under tĂ€ckmantel mördats. ”Lika snygg som alltid”, sa Frank. Han höll upp brottsplatstejpen sĂ„ att jag kunde böja mig under den och allt kĂ€ndes sĂ„ vĂ€lbekant; jag hade gjort denna snabba manöver sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger att det under brĂ„kdelen av en sekund var som att komma hem. Jag trevade instinktivt efter pistolen vid min sida och tittade efter min partner över axeln, som om det hĂ€r var ett larm som jag Ă„kt pĂ„, innan jag kom pĂ„ mig sjĂ€lv. ”SĂ„ hĂ€r Ă€r det”, sa Sam. ”Cirka kvart över sex i morse var en Richard Doyle hĂ€rifrĂ„n trakten ute och rastade sin hund pĂ„ den hĂ€r vĂ€gen. Han slĂ€ppte hunden sĂ„ att den kunde springa lös pĂ„ fĂ€lten. Det ligger ett förfallet hus en bit frĂ„n vĂ€gen och den sprang in dĂ€r men kom inte tillbaka ut igen. Till slut följde Doyle efter. Han hittade hunden dĂ€r den stod och nosade pĂ„ en död kvinna. Doyle tog sin hund, skyndade ut och ringde polisen.” Jag slappnade av en aning: jag kĂ€nde ingen annan kvinna som jobbade som polisinfiltratör. ”Och vad gör jag hĂ€r dĂ„?” frĂ„gade jag. ”För att inte tala om dig. Har du börjat pĂ„ mordroteln utan att nĂ„gon berĂ€ttat det för mig?” ”Du kommer att förstĂ„â€, sa Frank. Jag följde efter honom pĂ„ vĂ€gen och jag sĂ„g bara hans bakhuvud. ”Tro mig, du kommer att förstĂ„.” Jag tittade över axeln pĂ„ Sam. ”Oroa dig inte”, sa han lugnt. FĂ€rgen började Ă„tervĂ€nda i hans ansikte, i lysande ojĂ€mna flĂ€ckar. ”Det kommer att gĂ„ strĂ„lande.” VĂ€gen gick uppför och var snart bara en lerig stig med vildvĂ€xande hagtornsbuskar pĂ„ bĂ€gge sidor, för smal för tvĂ„ personer att gĂ„ sida vid sida pĂ„. I glipor i hĂ€cken syntes ett virrvarr av lapptĂ€cksrutiga gröna fĂ€lt med utspridda fĂ„r – ett nyfött lamm brĂ€kte nĂ„gonstans lĂ„ngt bort. Luften var sĂ„ kall och mĂ€ttad att man hade kunnat dricka den, solen silade sina lĂ„nga gyllene strĂ„lar genom hagtornen. Jag övervĂ€gde att bara fortsĂ€tta och vandra över krönet och Ă€nnu lĂ€ngre, lĂ„ta Sam och Frank ta hand om det myller och den svarta flĂ€ck som jag antog vĂ€ntade oss hĂ€r pĂ„ morgonen. ”DĂ„ var det dags dĂ„.” HĂ€cken lĂ€mnade plats Ă„t en förfallen stenmur kring ett vildvuxet fĂ€lt. Huset lĂ„g trettio eller fyrtio meter frĂ„n vĂ€gen: ett av de svĂ€lttorp som ligger kringströdda pĂ„ den irlĂ€ndska landsbygden, övergivna pĂ„ artonhundratalet av död och utvandring och som ingen velat ha till23

French.indd 23

09-11-24 13.03.35


baka sedan dess. En blick rĂ€ckte för att förstĂ€rka min kĂ€nsla av att jag borde ha hĂ„llit mig lĂ„ngt frĂ„n det som pĂ„gick hĂ€r. FĂ€ltet borde ha sjudit av fokuserad, lĂ„ngsam rörelse – uniformerad polis som betade av grĂ€set med böjda huvuden, tekniska byrĂ„ns personal i vita overaller upptagna av kameror och mĂ„ttband och fingeravtryckspulver, bĂ„rbĂ€rare som lastade ut en bĂ„r. IstĂ€llet stod tvĂ„ ensamma uniformerade poliser och trampade i dörren till torpet och sĂ„g bortkomna ut och ett par ilskna rödhakar studsade omkring pĂ„ gavlarna, indignerat pipande. ”Var Ă€r alla?” frĂ„gade jag. Det var Sam jag frĂ„gade men Frank svarade: ”Cooper har redan varit hĂ€r” – Cooper Ă€r statsobducenten. ”Jag tĂ€nkte att han borde titta pĂ„ henne sĂ„ snabbt som möjligt och bestĂ€mma tiden för döden. Tekniska byrĂ„n kan vĂ€nta; bevisen försvinner ingenstans.” ”Men herregud”, sa jag. ”De kommer att göra det om vi trampar pĂ„ dem. Sam, har du utrett dubbelmord tidigare?” Frank höjde ett ögonbryn. ”NĂ„gon mer som har dött?” ”Du, nĂ€r teknikerna kommer hit. Sex personer som klampar omkring pĂ„ en brottsplats innan de har gett klartecken? De kommer att döda dig.” ”Det Ă€r det vĂ€rt”, sa Frank muntert och slĂ€ngde ett ben över muren. Jag vill hĂ„lla det hĂ€r hemligt ett litet tag till och det Ă€r svĂ„rt om det kryllar av tekniker. Folk brukar lĂ€gga mĂ€rke till dem.” NĂ„got var allvarligt fel hĂ€r. Det hĂ€r var Sams ansvarsomrĂ„de, inte Franks. Sam borde ha varit den som bestĂ€mde vad som skulle göras med bevismaterial och brottsplats och vem som skulle tillkallas och nĂ€r. Vad som Ă€n fanns dĂ€r inne var det nĂ„got som skakat honom sĂ„ pass mycket att han lĂ„tit Frank svepa in och buffla honom ur vĂ€gen och genast lystet börja lĂ€gga upp utredningsarbetet pĂ„ det sĂ€tt som passade honom för dagen. Jag försökte fĂ„nga Sams blick men han höll pĂ„ att slĂ€pa sig över muren och sĂ„g inte pĂ„ oss. ”Kan du klĂ€ttra över murar i den dĂ€r munderingen”, frĂ„gade Frank rart, ”eller vill du ha hjĂ€lp?” Jag gjorde en grimas mot honom, svingade mig ner i fĂ€ltet och stod med högt blött grĂ€s och maskrosor upp till fotknölarna. Stugan hade bestĂ„tt av tvĂ„ rum nĂ„gon gĂ„ng för lĂ€nge sedan. Ett av rummen var mer eller mindre intakt – det mesta av taket fanns till och med kvar – men i det andra skilde bara spillror av vĂ€ggar och fönster 24

French.indd 24

09-11-24 13.03.35


inne frĂ„n ute. Åkervinda och mossa och smĂ„ slingrande blĂ„ blommor hade fĂ„tt fĂ€ste i springorna. NĂ„gon hade sprejat SHAZ vid dörren, inte sĂ€rskilt snyggt, men huset lĂ„g för otillgĂ€ngligt för att vara tillhĂ„ll för nĂ„gon: till och med kringstrykande tonĂ„ringar hade lĂ€mnat det ifred, sĂ„ att det fick störta samman i sin egen lĂ„ngsamma takt. ”Kriminalinspektör Cassie Maddox”, sa Frank, ”polisinspektör Noel Byrne och konstapel Joe Doherty, frĂ„n Rathowens polisstation. Glenskehy tillhör deras distrikt.” ”Som vi fĂ„tt för vĂ„ra synder”, sa Byrne. Det lĂ€t som han menade det. Han var i femtioĂ„rsĂ„ldern, hade insjunkna och vattniga ögon och luktade blöt uniform och förlorartyp. Doherty var en gĂ€nglig grabb med beklagliga öron och nĂ€r jag rĂ€ckte honom handen studsade han till pĂ„ ett sĂ€tt som var som taget ur en serietidning; jag hörde nĂ€stan hur det lĂ€t boing nĂ€r ögonen for tillbaka in i skallen pĂ„ honom. Gud vet vad han hade hört sĂ€gas om mig – poliser har en mer effektiv rykteskvarn Ă€n den minsta bingoförening – men jag hade inte tid att tĂ€nka pĂ„ det just dĂ„. Jag gav honom bara ett leende och en stel blick och han mumlade nĂ„got och slĂ€ppte min hand som om den brĂ€ndes. ”Vi skulle vilja att Maddox tar sig en titt”, sa Frank. ”Ja, det skulle jag tro”, sa Byrne samtidigt som han synade mig. Doherty gnĂ€ggade nervöst. ”Beredd?” frĂ„gade Sam lugnt. ”SpĂ€nningen Ă€r olidlig”, sa jag. Det lĂ€t argare Ă€n jag avsett. Frank duckade redan för att stiga in i stugan och drog undan de hĂ€ngande björnbĂ€rsrankorna framför dörren till det inre rummet. ”Damerna först”, sa han med en flott gest. Jag hĂ€ngde machobrillorna i ena skalmen i halsen pĂ„ tröjan, drog efter andan och steg in. Det borde ha varit ett stillsamt litet rum fyllt av smĂ€rta. Sneda, lĂ„nga solstrimmor bröt igenom hĂ„len i taket, filtrerades genom nĂ€tet av kvistar framför fönstret och dallrade som om de reflekterats i vatten. En familjs hĂ€rd som legat kall i hundra Ă„r, med högar av fĂ„gelbon som trillat ner i skorstenen och en rostig jĂ€rnkrok till kitteln som hĂ€ngde redo. En skogsduva muttrade förnöjt nĂ„gonstans i nĂ€rheten. Men den som nĂ„gon gĂ„ng har sett en död mĂ€nniska vet hur luften förĂ€ndras: den enorma tystnaden, frĂ„nvaron som ett svart hĂ„l, tiden som stannat och molekylerna som fryst till is omkring den dĂ€r orörliga 25

French.indd 25

09-11-24 13.03.35


saken som fĂ„tt kunskap om de yttersta tingen, de som han aldrig kan berĂ€tta om. Oftast Ă€r den döde det enda i rummet. Men mordoffer Ă€r annorlunda; de Ă€r inte ensamma. Tystnaden slĂ„r upp som ett öronbedövande vrĂ„l och luften Ă€r strimmig och flĂ€ckig av handavtryck, kroppen ryker av mĂ€rken efter den dĂ€r andra personen som krĂ€ver lika mycket uppmĂ€rksamhet: mördaren. Det första som slog mig hĂ€r var emellertid det obetydliga avtryck som mördaren hade avsatt. Jag hade stĂ„lsatt mig inför saker som jag inte ville tĂ€nka pĂ„ – nakna och utflĂ€kta, hĂ€tska sĂ„r som satt för tĂ€tt för att rĂ€knas, kroppsdelar liggande i hörnen – men den hĂ€r kvinnan sĂ„g ut som om hon hade lagt sig tillrĂ€tta pĂ„ golvet och andats ut en sista lĂ„ng och jĂ€mn suck, som om hon valt tid och plats sjĂ€lv utan assistans frĂ„n nĂ„gon annan. Hon lĂ„g pĂ„ rygg i skuggorna framför eldstaden, snyggt och prydligt med fötterna ihop och armarna efter sidorna. Hon var klĂ€dd i en kort uppknĂ€ppt yllerock med bred krage; under hade hon blĂ„ jeans – upp- och igendragna – gymnastikskor och en blĂ„ tröja med en knytbatikstjĂ€rna pĂ„ bröstet. Det enda som inte var normalt var hennes hĂ€nder, som var hĂ„rt knutna. Frank och Sam hade stĂ€llt sig bredvid mig och jag gav Frank en frĂ„gande blick – Och vad Ă€r grejen? – men han tittade bara pĂ„ mig, hans min avslöjade ingenting. Hon var av medellĂ€ngd, hade samma kroppstyp som jag, kompakt och pojkaktig. Hennes huvud var vĂ€nt frĂ„n oss, mot den bortre vĂ€ggen, och i det skumma ljuset sĂ„g jag bara korta svarta lockar och en bit av kĂ€kbenet, en liten haka. ”HĂ€r”, sa Frank. Han satte pĂ„ en liten men stark ficklampa och fĂ„ngade hennes ansikte i en skarp liten gloria. Ett ögonblick blev jag förvirrad – Hade Sam ljugit? – för jag kĂ€nde igen henne nĂ„gonstans ifrĂ„n, jag hade sett henne tusentals gĂ„nger förut. Jag tog ett steg framĂ„t sĂ„ att jag sĂ„g ordentligt och hela vĂ€rlden blev plötsligt tyst, förvandlad till is, mörkret kom vrĂ„lande in frĂ„n kanterna och bara kvinnans ansikte lĂ„g blĂ€ndande vitt i mitten, för det var jag. NĂ€sans vinkel, de breda ögonbrynen, varje liten krökning och vinkel var klar som is: det var jag, med blĂ„a lĂ€ppar och stel, med skuggor mörka som blĂ„mĂ€rken under ögonen. Jag hade ingen kĂ€nsel i hĂ€nderna, fötterna, jag kĂ€nde inte att jag andades. Under en sekund trodde jag att jag svĂ€vade, avskuren frĂ„n mig sjĂ€lv och buren pĂ„ vinden. ”KĂ€nner du henne?” frĂ„gade Frank, nĂ„gonstans ifrĂ„n. ”En slĂ€kting?” Det var som om jag inte lĂ€ngre kunde se; mina ögon tog inte in 26

French.indd 26

09-11-24 13.03.35


henne. Hon var en omöjlighet: en feberhallucination, ett tjutande hĂ„l i naturlagarna. Jag insĂ„g att jag stod blickstilla pĂ„ hĂ€larna med en hand halvvĂ€gs pĂ„ vĂ€g till hölstret, varje muskel spĂ€nd och redo att slĂ„ss pĂ„ liv och död med denna kvinna. ”Nej”, svarade jag. Min röst lĂ€t fel, som om den kom nĂ„gonstans utifrĂ„n mig. ”Har aldrig sett henne förr.” Ӏr du adopterad?” Sam vred hĂ€ftigt pĂ„ huvudet, förvĂ„nad, men rĂ€ttframheten var bra, den hjĂ€lpte som om han nypt mig. ”Nej”, sa jag. Under ett obehagligt gungande ögonblick började jag faktiskt undra. Men jag har sett fotografierna, min mamma trött och leende i en sjukhussĂ€ng, nyfödda jag vid hennes bröst. Nej. ”Vilken sida liknar du?” ”Vad?” Det tog mig en sekund. Jag kunde inte ta blicken frĂ„n kvinnan. Jag fick tvinga mig sjĂ€lv att blinka. Inte undra pĂ„ att Doherty och hans öron hade studsat till. ”Nej. Mammas sida. Inte för att min pappa sprang omkring och det hĂ€r Ă€r 
 Nej.” Frank ryckte pĂ„ axlarna. ”Det var i alla fall en tanke.” ”Det sĂ€gs att alla har en dubbelgĂ„ngare”, sa Sam tyst vid min sida. Han stod för nĂ€ra, det tog mig ett ögonblick att förstĂ„ att han stod redo att stötta mig, bara utifall att. Jag Ă€r inte den som brukar svimma. Jag bet hĂ„rt och snabbt i insidan av lĂ€ppen; smĂ€rtan gjorde mitt huvud klarare. ”Har hon inget id-kort pĂ„ sig?” Jag visste – jag hörde det pĂ„ den mikroskopiska pausen innan de svarade – att nĂ„got var fel. Fan, tĂ€nkte jag, med en ny klump i magen: stulen identitet. Jag var inte helt sĂ€ker pĂ„ hur det gick till, men det rĂ€ckte att kasta ett öga pĂ„ mig och med en gnutta fantasi sĂ„ sĂ„g man framför sig hur denna kvinna hade anvĂ€nt sig av mitt pass och köpt nya BMW i mitt namn. ”Hon hade ett studentleg pĂ„ sig”, sa Frank. ”Nyckelring i vĂ€nster rockficka, en ficklampa i höger, plĂ„nbok i höger framficka pĂ„ jeansen. Tolv euro och vĂ€xel, ett telefonkort, ett par gamla kvitton och det hĂ€r.” Han fiskade upp en genomskinlig bevispĂ„se frĂ„n en hög vid dörren och daskade den i min hand. Det var ett studentleg frĂ„n Trinity College, blankt och digitaliserat, inte som de laminerade pappbitar vi hade haft pĂ„ min tid. Kvinnan pĂ„ fotot sĂ„g fem Ă„r yngre ut Ă€n det blekvita, insjunkna ansiktet i hörnet. 27

French.indd 27

09-11-24 13.03.35


Hon log mitt leende mot mig och hade en randig ballongkeps pĂ„ sniskan, och ett ögonblick fĂ€ktade mina tankar förtvivlat: Men jag har vĂ€l aldrig haft en sĂ„dan randig, nĂ€r skulle jag ha 
 Jag lĂ„tsades att jag mĂ„ste luta kortet mot ljuset för att lĂ€sa texten, sĂ„ att jag kunde vĂ€nda axeln mot de andra. Madison, Alexandra J. Under ett svindlande ögonblick stod allt klart för mig: Frank och jag bar skulden till det hĂ€r. Det var vi som hade byggt upp Lexie Madison, bit för bit, ben för ben och fiber för fiber, vi hade döpt henne och under nĂ„gra mĂ„nader hade vi gett henne ett ansikte och en kropp, och nĂ€r vi kastade bort henne hade hon velat mer. Hon hade Ă€gnat fyra Ă„r Ă„t att Ă„ter ta fast form, ur den mörka jorden och nattens vindar, och sedan kallade hon hit oss för att se vad vi hade gjort. ”Vad i helvete”, sa jag nĂ€r jag kunde andas igen. ”NĂ€r lokalpolisen ringde in och de slog pĂ„ hennes namn i datorn”, sa Frank samtidigt som han tog tillbaka bevispĂ„sen, ”fanns det en flagga vid hennes namn: om nĂ„got hĂ€nder denna kvinna, ring mig snarast. Jag har aldrig brytt mig om att ta bort henne ur systemen; jag tĂ€nkte att hon kunde komma till anvĂ€ndning igen nĂ„gon gĂ„ng. Man vet ju aldrig.” ”Jo”, sa jag. ”Det menar du inte.” Jag stirrade pĂ„ liket och samlade mig: det hĂ€r var inte nĂ„gon golem, det hĂ€r var en kvinna av kött och blod, fast död. ”Sam”, sa jag. ”Vad vet vi?” Sam kastade en snabb, forskande blick pĂ„ mig; nĂ€r han förstod att jag inte tĂ€nkte svimma eller skrika hysteriskt eller vad han nu hade förvĂ€ntat sig, nickade han. Han började bli sitt gamla vanliga jag. ”Vit kvinna”, sa han, ”runt trettio Ă„r, ett sticksĂ„r i bröstet. Cooper sĂ€ger att hon dog kring midnatt plus minus en timme. Han kan inte vara mer exakt: chocktillstĂ„nd, temperaturförĂ€ndringar i omgivningen, om hon var fysiskt aktiv nĂ€r hon dog, och sĂ„ vidare.” Till skillnad frĂ„n de flesta andra hade jag lĂ€tt att komma överens med Cooper, men jag var glad att jag missat honom. Det kĂ€ndes som om det lilla torpet var för fullt, fullt av klampande skor och folk som skruvade pĂ„ sig, obehagliga till mods med blickarna pĂ„ mig. ”Knivhuggen?” frĂ„gade jag. Sam skakade pĂ„ huvudet. ”SvĂ„rt att sĂ€ga. Vi fĂ„r vĂ€nta och se vad tekniska byrĂ„n sĂ€ger, men allt regn i gĂ„r natt spolade bort det mesta – vi kommer inte att hitta nĂ„gra fotavtryck pĂ„ vĂ€gen, blodspĂ„r, inget 28

French.indd 28

09-11-24 13.03.35


sĂ„dant. Vad det nu Ă€r vĂ€rt skulle jag sĂ€ga att det hĂ€r inte Ă€r den primĂ€ra brottsplatsen. Hon stod Ă„tminstone pĂ„ benen ett tag efter att hon blivit stucken. Ser du det dĂ€r? Blodet har droppat rakt nerför benet pĂ„ jeansen.” Frank lyste tjĂ€nstvilligt upp stĂ€llet. ”Och hon har lera pĂ„ bĂ„da knĂ€na och det finns en reva i det ena, som om hon sprungit och ramlat.” ”Som om hon försökt gömma sig”, sa jag. Bilden slog emot mig som nĂ„got ur en glömd mardröm: vĂ€gen som slingrade bort i mörkret dĂ€r hon sprang, fötterna hjĂ€lplöst halkande i gruset och de jagade andetagen i hennes öron. Jag mĂ€rkte att Frank drog sig försiktigt bakĂ„t, utan att sĂ€ga nĂ„got, han bara iakttog. ”SĂ„ kan det vara”, sa Sam. ”Mördaren kanske följde efter, eller hon trodde att han gjorde det. Vad vi vet kan hon ha lĂ€mnat spĂ„r hela vĂ€gen frĂ„n hans ytterdörr, men i sĂ„ fall Ă€r de borta nu.” Jag ville göra nĂ„got med hĂ€nderna, riva dem genom hĂ„ret, över munnen, nĂ„gonting. Jag stoppade dem i fickorna för att hĂ„lla dem stilla. ”SĂ„ hon gick in hit och kollapsade.” ”Inte precis. Jag tror att hon dog dĂ€r borta.” Sam drog undan björnbĂ€rsrankorna och nickade mot ett hörn i det yttre rummet. ”Vi har hittat nĂ„got som ser ut som en rĂ€tt stor blodflĂ€ck. Vi vet inte exakt hur mycket blod – vi fĂ„r se om tekniska byrĂ„n kan hjĂ€lpa oss – men om det Ă€r sĂ„ mycket kvar efter en sĂ„n hĂ€r natt skulle jag tro att det var vĂ€ldigt mycket till att börja med. Antagligen har hon suttit upp mot vĂ€ggen – det mesta av blodet Ă€r pĂ„ framsidan av tröjan och i knĂ€t och pĂ„ baksidan av jeansen. Om hon har legat skulle det ha runnit lĂ€ngs sidan. Ser du det hĂ€r?” Han pekade pĂ„ kvinnans tröja och slanten trillade ner med ett brak: det var inte knytbatik. ”Hon har snott tröjan och tryckt den mot sĂ„ret för att stoppa blödningen.” Kurande lĂ„ngt inne i hörnet, forsande regn, blodet som sipprade varmt mellan fingrarna. ”SĂ„ hur har hon tagit sig hit?” frĂ„gade jag. ”Mördaren hann ikapp henne till sist”, svarade Frank. ”Eller nĂ„gon gjorde det i vart fall.” Han böjde sig och lyfte en av kvinnans fötter i skosnöret – det högg till i min nacke nĂ€r han rörde vid henne – och lutade ficklampan sĂ„ att den lyste upp hĂ€len pĂ„ hennes gymnastikskor: sliten med brun, ingrodd smuts. ”Hon blev slĂ€pad. Efter att hon var död, för det har inte samlats nĂ„got blod under henne: nĂ€r hon lĂ„g hĂ€r blödde hon inte lĂ€ngre. Kil29

French.indd 29

09-11-24 13.03.35


len som hittade henne svĂ€r pĂ„ att han inte har rört henne och jag tror honom. Han sĂ„g ut som om han skulle spy, sĂ„ det finns inte en chans att han gĂ„tt nĂ€rmare Ă€n han behövde. Hon har i alla fall flyttats kort efter att hon dog. Cooper sĂ€ger att det var innan likstelheten satte in – och hon har inte varit sĂ€rskilt lĂ€nge i regnet. Hon Ă€r knappt blöt. Om hon hade varit utomhus hela natten skulle hon ha varit genomblöt.” LĂ„ngsamt, nĂ€r mina ögon vant sig vid det skumma ljuset, gick det upp för mig att alla de mörka flĂ€ckar som jag tagit för skuggor och regnvatten egentligen var blod. Det var överallt: i strimmor över golvet, hade drĂ€nkt igenom hennes jeans, lĂ„g som skorpor pĂ„ hennes hĂ€nder upp till handlederna. Jag undvek att se pĂ„ hennes ansikte, att se nĂ„gon i ansiktet. Jag höll blicken pĂ„ hennes tröja utan att fokusera, sĂ„ att den stjĂ€rnformade flĂ€cken blev suddig. ”NĂ„gra fotavtryck?” ”Nix”, sa Frank. ”Inte ens hennes egna. Man skulle inte tro det, med all skit pĂ„ golvet, men som Sam sa: regnet. Det enda vi har i det andra rummet Ă€r en helvetes massa lera, med fotavtryck som matchar killen som ringde och hans hund – det Ă€r en av anledningarna till att jag inte var alltför orolig att ta hit dig. Samma sak ute pĂ„ vĂ€gen. Och hĂ€r inne 
” Han lĂ€t ficklampan svepa utmed kanterna, nosade i hörnen: breda rĂ€nder av fejad smuts, alldeles för slĂ€t. ”Det var sĂ„ det sĂ„g ut nĂ€r vi kom. Alla avtryck som du ser omkring henne Ă€r frĂ„n oss och Cooper och lokalpolisen. Den som flyttade hit henne stannade kvar och stĂ€dade efter sig. Vi har hittat en stor gren frĂ„n en Ă€rttörnsbuske ute pĂ„ fĂ€ltet, antagligen avbruten frĂ„n den stora busken vid dörren. Jag gissar att han anvĂ€nt den för att sopa golvet innan han gick. Vi fĂ„r se om teknikerna kan hitta blod eller fingeravtryck pĂ„ den. Och mer Ă€n bristen pĂ„ fotavtryck 
” Han rĂ€ckte fram ytterligare en bevispĂ„se. ”Ser du nĂ„got som inte stĂ€mmer?” Det var en plĂ„nbok, vitt fusklĂ€der, med en sydd fjĂ€ril i silvertrĂ„d och med matta spĂ„r av blod. ”Den Ă€r för ren”, sa jag. ”Du sa att hon hade den i framfickan pĂ„ jeansen och hon blödde ner i knĂ€t. Den borde vara tĂ€ckt av blod.” ”Bingo. Fickan Ă€r genomdrĂ€nkt av blod men av nĂ„gon anledning har den hĂ€r knappt en flĂ€ck? Samma sak med ficklampan och nycklarna: inte en droppe blod. Det verkar som om gĂ€rningsmannen gick igenom hennes fickor och sedan torkade av hennes saker innan han 30

French.indd 30

09-11-24 13.03.35


stoppade tillbaka dem. Teknikerna fĂ„r ta fingeravtryck pĂ„ allt som legat kvar tillrĂ€ckligt lĂ€nge, men jag skulle inte hoppas för mycket pĂ„ nĂ„got anvĂ€ndbart. NĂ„gon har varit vĂ€ldigt noggrann.” ”NĂ„gra tecken pĂ„ att det handlar om ett sexuellt övergrepp?” frĂ„gade jag. Sam ryckte till. Men jag hade redan passerat den punkten. ”Cooper vill inte sĂ€ga nĂ„got med sĂ€kerhet förrĂ€n efter obduktionen, men inget vi hittat tyder pĂ„ det. Vi kanske kan ha tur och hitta frĂ€mmande blod pĂ„ henne” – mĂ„nga knivmördare skĂ€r sig – ”men i stort sett förvĂ€ntar jag mig inget DNA.” Mitt första intryck – en osynlig mördare som inte lĂ€mnat nĂ„gra spĂ„r – var inte lĂ„ngt ifrĂ„n sanningen. Efter nĂ„gra mĂ„nader pĂ„ mordroteln kan man sĂ€ga om det Ă€r ”ett sĂ„nt dĂ€r fall” pĂ„ flera mils hĂ„ll. Med hjĂ€lp av det sista klara hörnet av mitt huvud fick jag pĂ„minna mig att hur det Ă€n verkade var allt det hĂ€r inte mitt problem. ”Bra”, sa jag. ”SĂ„ vad har ni att gĂ„ pĂ„ dĂ„? NĂ„got om henne förutom att hon Ă€r student pĂ„ Trinity och anvĂ€nder ett falskt namn?” ”Byrne frĂ„n lokalpolisen sĂ€ger att hon kommer frĂ„n trakten”, sa Sam. ”Bor i Whitethorn, en knapp kilometer hĂ€rifrĂ„n, med ett gĂ€ng andra studenter. Det Ă€r allt han vet om henne. Jag har inte pratat med de andra studenterna Ă€nnu eftersom 
” Han gjorde en gest mot Frank. ”Eftersom jag har bett honom att vĂ€nta”, sa Frank lugnt. ”Jag har en liten idĂ© som jag ville testa pĂ„ er tvĂ„ innan utredningen gĂ„r upp i en högre vĂ€xel.” Han höjde ett ögonbryn och nickade mot dörren och poliserna. ”Vi kanske ska ta en svĂ€ng.” ”Varför inte”, sa jag. Den döda kvinnan pĂ„verkade luften i rummet pĂ„ nĂ„got konstigt sĂ€tt, som ett brus, som det nĂ„lvassa pipet som finns kvar nĂ€r man tryckt pĂ„ ”mute” pĂ„ tevens fjĂ€rrkontroll; det var svĂ„rt att tĂ€nka klart. ”Om vi stannar för lĂ€nge i samma rum kanske universum förvandlas till antimateria.” Jag gav tillbaka bevispĂ„sen till Frank och torkade handen pĂ„ byxorna. Ögonblicket innan jag gick ut genom dörren vred jag pĂ„ huvudet och sĂ„g pĂ„ henne över axeln. Frank hade slĂ€ckt ficklampan, men nĂ€r vi drog undan björnbĂ€rsbusken strĂ„lade vĂ„rsolen in, och innan min skugga Ă„ter blockerade ljuset flammade hon upp ur mörkret under brĂ„kdelen av en sekund, med bortvĂ€nd haka och knutna hĂ€nder och strupen i en arg bĂ„ge, skimrande och blodig och obarmhĂ€rtig som en skĂ€rva av min egen gengĂ„ngare. 31

French.indd 31

09-11-24 13.03.35


Det var sista gĂ„ngen jag sĂ„g henne. Jag tĂ€nkte inte pĂ„ det dĂ„ – mina tankar var pĂ„ annat hĂ„ll – och det verkar omöjligt nu, men de dĂ€r tio minuterna, som ligger vassa som ett pressveck över mitt liv: det var enda gĂ„ngen vi nĂ„gonsin var i samma rum. Poliserna stod som hopsjunkna sĂ€ckar dĂ€r vi lĂ€mnat dem. Byrne var frĂ„nvarande och stirrade katatoniskt framför sig. Doherty undersökte ett finger pĂ„ ett sĂ€tt som fick mig att tro att han just petat sig i nĂ€san. ”DĂ„ sĂ„â€, sa Byrne sĂ„ snart han vaknade ur sin trans och registrerade att vi var tillbaka. ”DĂ„ sticker vi dĂ„. SĂ„ har ni henne för er sjĂ€lva.” Ibland Ă€r lokalpoliser pĂ€rlor som kan rabbla fakta om alla i trakten, rĂ€kna upp ett halvt dussin möjliga motiv och servera en misstĂ€nkt pĂ„ ett silverfat. Andra gĂ„nger vill de mest lĂ€mna ifrĂ„n sig skitgörat och fortsĂ€tta spela kort. Det hĂ€r var tydligen en av de andra gĂ„ngerna. ”Vi vill att ni stannar en stund till”, sa Sam, nĂ„got som jag sĂ„g som ett gott tecken – det sĂ€tt som Frank styrde och stĂ€llde pĂ„ fick det att krypa i mig. ”Kriminalteknikerna kanske behöver er hjĂ€lp i sökandet och jag ska be er om all lokalinformation ni har.” ”Hon Ă€r uppenbarligen inte hĂ€rifrĂ„n”, sa Doherty och torkade fingret pĂ„ byxorna. ”Ungarna uppe i Whitethorn House har blĂ„st in med vinden. De har inget med Glenskehy att göra.” ”Lyckliga satar”, mumlade Byrne mot bröstet. ”Men hon bodde hĂ€r pĂ„ orten”, sa Sam tĂ„lmodigt, ”och hon dog pĂ„ orten. Det innebĂ€r att vi kommer att bli tvungna att stĂ€lla frĂ„gor hĂ€r pĂ„ orten. Ni kan nog hjĂ€lpa till eftersom ni verkar kĂ€nna till det hĂ€r stĂ€llet.” Byrnes huvud sjönk Ă€nnu lĂ€ngre ner mellan skuldrorna. ”Det bor bara mentalfall hĂ€r”, sa han dystert, ”helt sjuka. Det Ă€r allt man behöver veta.” ”NĂ„gra av mina bĂ€sta vĂ€nner Ă€r mentalfall”, sa Frank muntert. ”Ta det som en utmaning.” Han vinkade glatt och fortsatte ut pĂ„ fĂ€ltet med fötterna svischande i det blöta grĂ€set. Sam och jag följde efter. Utan att titta pĂ„ honom anade jag den oroliga rynkan i Sams panna, men jag orkade inte lugna honom. Nu nĂ€r jag kommit hit ut kĂ€nde jag mig bara arg, odelat och osminkat arg. Mitt utseende och mitt gamla namn: det var som att komma hem och mötas av nĂ„gon som helt kallt stĂ„r och sjunger klĂ€dd i ens egna 32

French.indd 32

09-11-24 13.03.36


mysbyxor och lagar mat i ens eget kök. Jag var sĂ„ upprörd att jag knappt kunde andas. Jag tĂ€nkte pĂ„ fotografiet och ville bara dunka mitt leende ur hennes ansikte. ”SĂ„â€, sa jag nĂ€r vi kom ikapp Frank lĂ€ngst upp pĂ„ fĂ€ltet, ”det var ju skoj. Kan jag Ă„ka och jobba nu?” ”FamiljevĂ„ld mĂ„ste vara roligare Ă€n jag trodde”, sa Frank och spelade imponerad, ”om du har sĂ„ brĂ„ttom. Solglasögonen.” Jag behöll glasögonen pĂ„. ”Om hon inte Ă€r offer för vĂ„ld i hemmet, och jag har inte sett nĂ„got som pekar i den riktningen, har hon inte ett jĂ€vla dugg med mig att göra. SĂ„ varför har ni slĂ€pat hit mig?” ”Men hallĂ„, vi har saknat dig, Ă€lskling. Vi tar till vilka medel som helst.” Frank flinade mot mig. Jag gav honom en otĂ€ck blick. ”Och allvarligt talat, tror du verkligen att hon inte har ett skit med dig att göra? Vi fĂ„r vĂ€l se vad du sĂ€ger nĂ€r vi försöker identifiera henne och alla som nĂ„gonsin trĂ€ffat dig flippar ur och ringer in ditt namn.” All min ilska pös ur mig. Det enda som fanns kvar var en obehaglig tom magkĂ€nsla. Frank, den lille kuken, hade rĂ€tt. I samma sekund som kvinnans ansikte hamnade i tidningen tillsammans med en frĂ„ga om hennes rĂ€tta namn skulle en flodvĂ„g av mĂ€nniskor slĂ„ över oss; de som hade kĂ€nt mig som Lexie, henne som Lexie, mig som mig, och alla skulle vilja veta vem det var som var död egentligen och vilka vi var om vi alltsĂ„ inte var Lexie Madison, och det skulle bli en total kortslutning i spegelhuset. Ni fĂ„r tro mig om jag sĂ€ger att det var först dĂ„ som det slog mig att detta omöjligt kunde viftas bort med ett: Vet inte vem hon Ă€r, vill inte veta, tack för att ni slösat bort min förmiddag, vi ses en annan gĂ„ng. ”Sam”, sa jag. ”Skulle det gĂ„ att vĂ€nta med att offentliggöra hennes bild en eller ett par dagar? Bara sĂ„ att jag hinner varsko lite folk.” Jag hade ingen aning om hur jag skulle berĂ€tta det hĂ€r. Jo, faster Louisa, det Ă€r sĂ„ att vi har hittat en död kvinna och 
 ”Nu nĂ€r du sĂ€ger det sĂ„â€, sa Frank. ”Intressant nog passar det bra med en liten idĂ© som jag hade.” Det lĂ„g en hög med mossbevuxna stenbumlingar i ett hörn av fĂ€ltet. Han tog nĂ„gra steg baklĂ€nges och satte sig och gungade med ena benet. Jag hade sett den dĂ€r blicken förut. Den innebar alltid att han skulle sĂ€ga nĂ„got vĂ€ldigt, vĂ€ldigt upprörande som om det var ingenting. ”VadĂ„, Frank?” frĂ„gade jag. 33

French.indd 33

09-11-24 13.03.36


”Jo”, började han sĂ€ga samtidigt som han satte sig bekvĂ€mare bland stenarna och knĂ€ppte hĂ€nderna bakom huvudet, ”vi har ju en unik chans hĂ€r, tycker ni inte? Det vore synd att slösa bort den.” ”Har vi?” sa Sam. ”Har vi?” sa jag. ”Jo, ja. Jösses, ja.” Ett vĂ„gat leende började dra i Franks mungipor. ”Vi har chansen att utreda ett mord frĂ„n insidan. Vi kan placera en erfaren kriminalpolis mitt i ett mordoffers liv.” Vi stirrade pĂ„ honom. ”Har ni nĂ„gonsin stött pĂ„ nĂ„got liknande? Det Ă€r sĂ„ hĂ€ftigt, Cass. Som ett konstverk.” ”Skitverk, snarare”, sa jag. ”Vad fan snackar du om?” Frank slog ut med armarna som om det var uppenbart. ”Hör nu. Du har ju varit Lexie Madison förut, eller hur? Du skulle kunna vara henne igen. Det gĂ„r – nej, vĂ€nta lite, lyssna pĂ„ mig – om hon inte Ă€r död, bara skadad, eller hur? Du skulle kunna plocka upp trĂ„darna och fortsĂ€tta dĂ€r hon slutade.” Ӂh, herregud”, sa jag. ”SĂ„ det Ă€r dĂ€rför det inte Ă€r nĂ„gra tekniker och bĂ„rbĂ€rare hĂ€r. SĂ„ det Ă€r dĂ€rför du har tvingat mig att klĂ€ ut mig som en jĂ€vla idiot. SĂ„ att ingen ska se att du har en inhoppare.” Jag slet av mig mössan och stoppade den i vĂ€skan. Till och med för Frank hade det hĂ€r varit snabba vĂ€ndningar. PĂ„ nĂ„gra sekunder efter att han kom hit mĂ„ste han ha fĂ„tt idĂ©n. ”Du skulle komma Ă„t saker som ingen polis nĂ„gonsin kan hitta, du kan ta dig nĂ€ra personer som hon stod nĂ€ra, du kan peka ut misstĂ€nkta 
” ”Du vill anvĂ€nda henne som lockbete”, sa Sam, med eftertryck. ”Jag vill anvĂ€nda henne som spanare”, sa Frank. ”Det var hon i alla fall sist jag kollade.” ”Du vill ha henne dĂ€r sĂ„ att gĂ€rningsmannen kommer tillbaka och försöker avsluta det han pĂ„börjat. Det Ă€r ett lockbete.” ”SĂ„ vadĂ„? Jobbar man som infiltratör Ă€r man ett lockbete hela tiden. Jag ber henne inte om nĂ„got som jag inte skulle vara beredd att göra sjĂ€lv nĂ€r som helst, om 
” ”Nej”, sa Sam. ”Inte en chans.” Frank höjde ett ögonbryn. Ӏr du hennes morsa eller?” ”Jag leder utredningen av det hĂ€r mordet och jag sĂ€ger absolut nej.” 34

French.indd 34

09-11-24 13.03.36


”Du kanske borde tĂ€nka lite lĂ€ngre Ă€n tio sekunder innan du 
” Det var som om jag inte var nĂ€rvarande. ”HallĂ„?” sa jag. De vĂ€nde sig om och stirrade pĂ„ mig. ”FörlĂ„t”, sa Sam, med ett tonfall mitt emellan generat och trotsigt. ”Hej pĂ„ dig du”, sa Frank och flinade. ”Frank”, sa jag, ”det hĂ€r mĂ„ste vara den mest idiotiska idĂ© jag hört nĂ„gonsin. Har du hĂ„l huvet? Har du en skruv lös och tappat skruvmejseln? Du Ă€r 
” ”Vad Ă€r det som Ă€r sĂ„ idiotiskt?” frĂ„gade Frank sĂ„rat. ”Men för i helvete”, sa jag. Jag drog med hĂ€nderna genom hĂ„ret och snurrade runt ett helt varv samtidigt som jag försökte tĂ€nka ut var jag skulle börja. Berg, fĂ€lt, frĂ„nvarande lokalpoliser, fallfĂ€rdigt torp med död kvinna: det hĂ€r var ingen snurrig dröm. ”Okej, till att börja med Ă€r det omöjligt. Jag har inte ens hört talas om nĂ„got liknande.” ”Men det Ă€r ju det som Ă€r sĂ„ hĂ€ftigt”, förklarade Frank. ”Om man försöker spela nĂ„gon som finns i verkligheten har man högst en halvtimme pĂ„ sig, Frank, och dĂ„ mĂ„ste man ha ett vĂ€ldigt avgrĂ€nsat mĂ„l. Det kan man göra för att lĂ€mna över nĂ„got eller hĂ€mta nĂ„got eller sĂ„, frĂ„n nĂ„gon man inte kĂ€nner. Det hĂ€r skulle handla om att hoppa in i en kvinnas liv, bara för att jag Ă€r lite lik henne 
” ”Lite?” ”Vet du ens vad hon har för fĂ€rg pĂ„ ögonen? TĂ€nk om de Ă€r blĂ„ eller 
” ”Ta mig inte för en fullstĂ€ndig idiot, raring. De Ă€r bruna.” ”Eller tĂ€nk om hon Ă€r programmerare eller spelar tennis? TĂ€nk om hon Ă€r vĂ€nsterhĂ€nt? Det skulle inte gĂ„? Jag skulle vara brĂ€nd inom en timme.” Frank tog upp ett knöligt cigarettpaket. Han hade den dĂ€r blicken igen; han Ă€lskade utmaningar. ”Jag tror pĂ„ dig, pĂ„ att du kan. En cigg?” ”Nej”, sa jag, trots att jag var röksugen. Jag kunde inte sluta vanka fram och tillbaka i det lĂ„nga grĂ€set mellan oss. Jag tycker inte ens om henne, ville jag sĂ€ga, vilket var obegripligt. Frank ryckte pĂ„ axlarna och tĂ€nde. ”LĂ„t mig oroa mig för om det Ă€r möjligt. Det kanske det inte Ă€r, sĂ„ mycket kan jag ge dig, men jag fĂ„r fundera pĂ„ det medan vi gĂ„r vidare. NĂ„got mer?” Sam tittade bort och stod med hĂ€nderna djupt nerstuckna i fickorna. Han lĂ€t mig svara. ”Mer?” sa jag. ”Det gĂ„r lĂ„ngt bortom allt som Ă€r 35

French.indd 35

09-11-24 13.03.36


etiskt försvarbart. Kvinnan mĂ„ste ha haft familj och vĂ€nner. Ska du sĂ€ga till dem att hon lever och bara behöver sys ihop lite, medan hon egentligen ligger pĂ„ patologen och blir dissekerad av Cooper? Men för fan, Frank.” ”Hon lever under falskt namn, Cass”, sa Frank förstĂ„ndigt. ”Tror du verkligen att hon haft kontakt med sin familj? NĂ€r vi kan spĂ„ra upp dem kommer det hĂ€r att vara över. De behöver inte fĂ„ veta nĂ„got.” ”Hennes vĂ€nner dĂ„? Lokalpoliserna sa att hon bor ihop med ett gĂ€ng studenter. TĂ€nk om hon har ett förhĂ„llande?” ”De som bryr sig om henne”, sa Frank, ”vill att vi ska fĂ„ fast den skyldige. Vad som Ă€n krĂ€vs. Det Ă€r vad jag hade velat.” Han blĂ„ste rök mot himlen. Sam skruvade pĂ„ sig. Han tyckte att Frank var en viktigpetter. Men Sam hade aldrig jobbat som infiltratör, han kunde inte veta: poliser som jobbar under tĂ€ckmantel Ă€r annorlunda. Det finns inget de inte Ă€r beredda att göra, mot sig sjĂ€lva eller nĂ„gon annan, för att komma Ă„t den de Ă€r ute efter. Det var meningslöst att argumentera med Frank om det hĂ€r, han menade vad han sa: om hans barn blev mördat och nĂ„gon undanhöll det för honom för att ta fast den skyldige, skulle han acceptera det utan knorr. Det Ă€r en av de största lockelserna i att jobba som infiltratör, hĂ€nsynslösheten, att det inte finns nĂ„gra antingen eller; det Ă€r en drog som Ă€r sĂ„ stark att man tappar andan. Det var en av anledningarna till att jag slutade. ”Och sen dĂ„?” frĂ„gade jag. ”EfterĂ„t, tĂ€nker du bara sĂ€ga: ’Ojsan, förresten, vi glömde berĂ€tta att hon dĂ€r Ă€r en dubbelgĂ„ngare; er kompis dog för tre veckor sedan?’ Eller ska jag fortsĂ€tta som Lexie Madison tills jag blir gammal och dör en naturlig död?” Frank kisade mot solen och funderade pĂ„ detta. ”SĂ„ret kanske blir infekterat”, sa han, mer upplivat. ”DĂ„ fĂ„r du Ă„ka in akut och lĂ€karna kommer att göra allt som modern medicin har att erbjuda, men inget hjĂ€lper.” ”HerrejĂ€vlar”, sa jag. Det kĂ€ndes som jag inte hade sagt nĂ„got annat under hela morgonen. ”Vad i hela friden fĂ„r det hĂ€r att verka som en bra idĂ© i dina ögon?” ”Fler invĂ€ndningar?” frĂ„gade Frank. ”Kom igen dĂ„, utmana mig.” ”Dessutom”, sa Sam, fortfarande med blicken mot vĂ€gen, â€Ă€r det jĂ€kligt farligt.” 36

French.indd 36

09-11-24 13.03.36


Frank höjde ett ögonbryn, lade huvudet pĂ„ sned Ă„t Sam och gav mig ett spefullt samförstĂ„ndsleende. Under en vinglig sekund fick jag tvinga mig sjĂ€lv att inte le tillbaka. ”Dessutom”, sa jag, â€Ă€r det redan för sent. Byrne och Doherty och den andre med hunden, vad han nu heter, vet att det ligger en död kvinna dĂ€r inne. Försöker du sĂ€ga att de kommer att hĂ„lla tyst bara för att du vill det? Han med hunden har sĂ€kert redan berĂ€ttat för halva Wicklow.” ”Han med hunden heter Richard Doyle och jag tĂ€nker inte försöka tysta honom. SĂ„ fort vi Ă€r klara ska jag tacka honom för att han rĂ€ddat livet pĂ„ en ung kvinna. Om han inte hade haft en sĂ„dan sinnesnĂ€rvaro och slagit larm hade det kunnat sluta illa. Han Ă€r en hjĂ€lte och han fĂ„r berĂ€tta för hur mĂ„nga han vill. Och du sĂ„g ju Byrne. Han trivs inte sĂ„ bra med sin plats i vĂ„r Ă€rorika kĂ„r. Om jag antyder att han kan fĂ„ förflyttning om han spelar sina kort rĂ€tt kommer han inte bara att hĂ„lla tyst sjĂ€lv utan Ă€ven se till att Doherty gör det. NĂ„got mer?” ”Dessutom”, sa jag ”sĂ„ Ă€r det onödigt. Sam har utrett massor av mord, Frank, och han har löst de flesta utan att behöva ta till nĂ„gra vrickade konststycken. Det du talar om skulle ta flera veckor att förbereda 
” ”I alla fall flera dagar”, rĂ€ttade Frank. ”
 och vid det laget kommer han att ha nĂ„gon. I alla fall om du inte sabbar spaningsarbetet genom att tvinga alla att lĂ„tsas som om det inte skett nĂ„got mord. Det enda det hĂ€r leder till Ă€r att du slösar med din och min och alla andras tid.” ”Skulle det förstöra ditt arbete?” frĂ„gade Frank Sam. ”Rent hypotetiskt. Om du sa till allmĂ€nheten – i sĂ€g ett par dagar – att det handlar om överfall och inte mord. Skulle det?” Till slut suckade Sam. ”Nej”, sa han. ”Egentligen inte, nej. Det Ă€r ingen större skillnad mellan att utreda ett mordförsök och ett fullbordat mord. Och som Cassie sa, vi mĂ„ste i alla fall gĂ„ varsamt fram med det hĂ€r i nĂ„gra dagar, tills vi tagit reda pĂ„ vem offret Ă€r, sĂ„ att det inte blir alltför mycket sammanblandningar. Men det Ă€r inte poĂ€ngen.” ”DĂ„ sĂ„â€, sa Frank. ”Det hĂ€r Ă€r alltsĂ„ mitt förslag. Oftast brukar ni ha en misstĂ€nkt inom tre dygn, eller hur?” Sam svarade inte. ”Det stĂ€mmer vĂ€l?” ”Jo”, sa Sam. ”Och det finns ingen anledning till varför det skulle vara annorlunda nu.” 37

French.indd 37

09-11-24 13.03.36


”Nej, ingen alls”, instĂ€mde Frank glatt. ”Idag Ă€r det torsdag. Bara över helgen kan vi hĂ„lla alla dörrar öppna. Vi sĂ€ger inte till nĂ„gon offentligt att det handlar om mord. Cassie hĂ„ller sig hemma sĂ„ att mördaren inte fĂ„r syn pĂ„ henne och vi har ett ess i rockĂ€rmen om vi skulle vilja. Jag tar reda pĂ„ allt jag kan om tjejen, bara utifall att – fast visst, det hade behövt göras Ă€ndĂ„, eller hur? Jag ska inte vara i vĂ€gen, det har du mitt ord pĂ„. Som du sĂ€ger, ni kommer sĂ€kert att ha ögonen pĂ„ nĂ„gon till pĂ„ söndag kvĂ€ll. Om ni har det försvinner jag, Cassie Ă„tervĂ€nder till familjevĂ„ldsroteln, allt blir som vanligt och ingen skada Ă€r skedd. Om ni av en hĂ€ndelse inte har det 
 ja, dĂ„ har vi kvar möjligheten.” Vi svarade inte. ”Jag ber bara om tre dagar”, sa Frank. ”Inga förpliktelser. Hur mycket kan det kosta?” Sam sĂ„g marginellt lugnad ut, men inte jag, för jag visste hur Frank arbetar: med smĂ„ smĂ„ steg, dĂ€r varje steg verkar ofarligt och menlöst tills man plötsligt, pang, befinner sig i en situation som man inte alls önskat sig. ”Men varför, Frank?” frĂ„gade jag. ”Svara pĂ„ det och visst, bra, dĂ„ kan jag sitta inne en fantastisk vĂ„rhelg och titta pĂ„ skrĂ€p pĂ„ teven istĂ€llet för att gĂ„ ut med min kille som en normal mĂ€nniska. Du talar om att slĂ€nga bort en enorm massa tid och arbete pĂ„ nĂ„got som kan visa sig överflödigt. Varför?” Frank skuggade ögonen med handen sĂ„ att han kunde glo pĂ„ mig. ”Varför?” upprepade han. ”Herregud, Cassie! För att vi kan. För att ingen i polishistorien har fĂ„tt en sĂ„dan möjlighet. För att det skulle vara helt jĂ€vla underbart. VadĂ„, kan du inte se det? Vad fan Ă€r det för fel pĂ„ dig? Har du blivit en jĂ€vla pappersvĂ€ndare?” Det kĂ€ndes som han slagit mig i magen med full kraft. Jag slutade vanka och vĂ€nde mig om och tittade mot bergssluttningen, bort frĂ„n Frank och Sam och bort frĂ„n polismĂ€nnen som vred pĂ„ sina halsar för att glo in i stugan pĂ„ mitt blöta döda jag. Efter en stund sa Frank bakom mig, nu med mjukare röst: ”Ledsen, Cass. Jag hade bara inte vĂ€ntat mig det av dig. Av mordroteln, visst, men inte av dig av alla mĂ€nniskor. Jag trodde inte att du menade 
 Jag trodde att du bara ville vrida och vĂ€nda pĂ„ allt. Jag förstod inte.” Han lĂ€t uppriktigt hĂ€pen. Jag visste mycket vĂ€l att han bearbetade mig och jag kunde ha rĂ€knat upp alla verktyg han anvĂ€nde, men det spelade ingen roll; han hade rĂ€tt. Fem Ă„r eller ett Ă„r tidigare, hade 38

French.indd 38

09-11-24 13.03.36


jag hoppat pĂ„ ett sĂ„nt hĂ€r blĂ€ndande makalöst Ă€ventyr och stĂ€llt mig vid hans sida, jag skulle redan ha varit igĂ„ng och kollat om den döda kvinnan hade hĂ„l i öronen och hur hon kammade benan. Jag tittade ut över fĂ€lten och tĂ€nkte vĂ€ldigt tydligt och oengagerat: Vad fan har det blivit av mig? ”Okej”, sa jag till sist. ”Vad ni sĂ€ger till media Ă€r inte min sak; ni fĂ„r göra upp sinsemellan. Jag hĂ„ller mig undan i helgen. Men det betyder inte att jag gĂ„r med pĂ„ det hĂ€r. Är det klart?” ”SĂ„, nu kĂ€nner jag igen dig”, sa Frank. Jag hörde pĂ„ rösten att han log brett. ”Ett ögonblick trodde jag att utomjordingar hade planterat in ett chip i hjĂ€rnan pĂ„ dig.” ”Dra Ă„t helvete, Frank”, sa jag och vĂ€nde mig om. Sam sĂ„g inte glad ut, men jag orkade inte oroa mig för honom just dĂ„. Jag ville vara för mig sjĂ€lv och tĂ€nka över det hĂ€r. ”Jag har inte sagt ja Ă€nnu”, sa Sam. ”Det Ă€r naturligtvis upp till dig”, sa Frank. Han verkade inte alltför oroad. Jag visste att han kanske skulle möta ett större motstĂ„nd Ă€n han trodde. Sam Ă€r ganska sorglös och lĂ€ttsam, men ibland sĂ€tter han ner foten och att dĂ„ fĂ„ honom att Ă€ndra sig Ă€r som att försöka rucka pĂ„ ett hus som hamnat i ens vĂ€g. ”Men bestĂ€m dig fort. Om vi ska göra det, i alla fall tillsvidare, mĂ„ste vi snabbt som ögat fĂ„ ut en ambulans hit.” ”BerĂ€tta vad du kommer fram till”, sa jag till Sam. ”Jag Ă„ker hem. Ses vi ikvĂ€ll?” Frank höjde ett ögonbryn. Poliser som jobbar under tĂ€ckmantel har oftast ett imponerande nĂ€tverk av informanter, men de undviker för det mesta pĂ„ ett nĂ€stan övertydligt sĂ€tt allmĂ€nt skvaller och Sam och jag hade hĂ„llit en ganska lĂ„g profil. Frank gav mig en road blick med tungan snurrande innanför kinden. Jag nonchalerade honom. ”Jag vet inte nĂ€r jag blir klar.” ”Vi ses snart igen, Ă€lskling”, sa Frank glatt. Han hade en ny cigarett i munnen och vinkade till avsked. Sam följde mig tillbaka över fĂ€ltet, tillrĂ€ckligt nĂ€ra för att hans axel skulle snudda mig beskyddande; jag fick kĂ€nslan av att han inte ville att jag skulle tvingas gĂ„ förbi den döda kvinnan sjĂ€lv. Egentligen ville jag vĂ€ldigt gĂ€rna fĂ„ en andra titt, helst ensam och under en lĂ„ng tyst stund, men jag kĂ€nde Franks ögon i nacken och jag vred inte ens pĂ„ huvudet nĂ€r vi passerade huset. 39

French.indd 39

09-11-24 13.03.36


”Jag ville förvarna dig”, sa Sam plötsligt. ”Mackey sa nej. Han insist­ erade och jag tĂ€nkte inte tillrĂ€ckligt klart för att 
 Jag borde ha gjort det. FörlĂ„t.” Uppenbarligen hade Frank precis som varenda annan jĂ€vel i min vĂ€rld hört ryktas om Operation Vestalis. ”Han ville se hur jag skulle ta det”, sa jag. ”Kollade mina nerver. Och han Ă€r bra pĂ„ att fĂ„ som han vill. Det Ă€r ingen fara.” ”Den hĂ€r Mackey. Är han en bra polis?” Jag visste inte vad jag skulle svara. ”Bra polis” Ă€r inte ett uttryck vi tar lĂ€tt pĂ„. Det implicerar en hel vĂ€rld av saker och förhĂ„llanden och har olika betydelse för olika poliser. Jag var inte alls övertygad om att Frank passade in pĂ„ Sams definition, eller ens pĂ„ min, om jag tĂ€nkte efter. ”Han Ă€r förbannat smart”, sa jag till sist, ”och han fĂ„r fast de som Ă€r skyldiga. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Ska du ge honom hans tre dagar?” Sam suckade. ”Om du inte har nĂ„got emot att sitta hemma i helgen, sĂ„ visst, dĂ„ kan jag göra det. Det skulle faktiskt inte skada att undvika uppmĂ€rksamhet tills vi har en aning om vad det hĂ€r rör sig om – ett namn pĂ„ offret, en misstĂ€nkt, nĂ„got. Det skulle minska förvirringen. Jag Ă€r inte överförtjust i tanken pĂ„ att vĂ€cka falska förhoppningar hos hennes vĂ€nner, men visst tror jag att det kan mildra chocken – ge dem nĂ„gra dagar att vĂ€nja sig vid tanken pĂ„ att hon kanske inte klarar sig 
” Det var pĂ„ vĂ€g att bli en strĂ„lande dag; solen torkade grĂ€set och det var sĂ„ tyst och stilla att jag kunde höra smĂ„ smĂ„ insekter som sicksackade in och ut mellan blommorna. Det var nĂ„got med de gröna bergssidorna som gjorde mig nervös, nĂ„got omedgörligt och hemlighetsfullt, som en bortvĂ€nd rygg. Det tog mig en sekund innan jag förstod vad det var: de lĂ„g öde. Ingen frĂ„n hela Glenskehy hade kommit för att se vad som pĂ„gick. Ute pĂ„ vĂ€gen, skymd av trĂ€d och hĂ€ckar sĂ„ att ingen sĂ„g, drog Sam mig intill sig. ”Jag trodde att det var du”, sa han med munnen i mitt hĂ„r. Han talade lĂ„gt och med skĂ€lvande röst. ”Jag trodde att det var du.”

40

French.indd 40

09-11-24 13.03.36


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.