9789100120825

Det mesta av fÜljande är sant.

Tartgeneralslutkorr.indd 5

09-10-13 16.50.37

Tartgeneralslutkorr.indd 6

09-10-13 16.50.37

Nu, Hasse P, går du in i litteraturen. Här och nu.

Vi har skickat några exemplar av boken till boendet och vill du ha fler är det bara att säga till. Hoppas du orkar läsa, och inte bara går runt och visar omslaget för tjejerna på fiket. Allt finns ju med här – allt det roliga, allt det idiotiska. Precis som du ville. Ingen tillrättalagd skit.

Många år efter ditt äventyr i Köping började du åka på chartersemest­ rar. Flygresorna skrämde livet ur dig, så du brukade dra dig undan på toaletten. Där tog du av dig koftan, tryckte upp den mot brandvarnaren samtidigt som du böjde dig ner i brunnen och blåste ut cigarettröken.

En gång gick larmet ändå och planet mot Cypern togs ner i Odense. Du hota­des med miljonböter, men snackade dig ur det.

Alla cigaretter! Du har rökt drygt en miljon har vi räknat ut, men den du tände på sjukhuset i Köping den 13 november 1984 känns som den viktigaste. Du låg inlagd för dubbelsidig lunginflammation, ändå rökte du. Ändå tänkte du att det kändes nyttigt att röka den där kvällen. För att du mådde så bra, för att du hade fått din idé.

Du var fyrtio år, dansant, skuldsatt, stilig som en infrånkylankommen spion. Spriten skulle du aldrig mer röra. Misstagen – fyra äktenskap, tolv förlovningar, några konkurser – låg bakom dig. Nu hade du korn på riktig framgång. Du skulle rädda din nya hemstad och bli älskad på kuppen.

Nog brann det i ditt bröst; rökringarna hostade du ut till oigenkänn­ lighet. Men nikotinet och framtidstron f ick fäste i blodet, och med ett pipande ljud från lungorna smidde du dina planer.

Det känns fint att börja där, på lasarettet i Köping en kväll i ­november 1984.

Kommer du ihåg?

Tartgeneralslutkorr.indd 7

09-10-13 16.50.37

Tartgeneralslutkorr.indd 8

09-10-13 16.50.37

- 1984 November

H

asse P gladdes över att gamlingarna satt i sjukhusets teverum och väntade på honom. De brukade alltid hasa dit vid fem, ­efter middagen, och gamnacka sig genom aftonen. Generationen som byggt landet, som sett tuberkulosen i vitögat, och istället för en guldklocka belönats med landstingets doftblandning av överkokt pasta, såpa och svag apelsinsaft. De omringades av Ikea-planscher med spännande frukter som nyligen nått Sverige. Kiwi och nät­melon, avbildade i gryningen, daggduschade, som ett sätt att marknadsföra åldringarnas nästa hållplats – paradiset.

Hasse P närmade sig teverummet med god fart, svepte fram genom korridorerna, morsade på överläkaren från Etiopien, tyckte om de här ögonblicken. Snart skulle han få göra en liten entré, pigga upp stämningen där inne. Han började gnola på en Svensktoppenfavorit: ”I en sal på lasarettet, där de vita sängar står, låg en liten bröstsjuk flicka, blek och tärd med lockigt hår.”

Han passerade i ett huj barnens läshörna. Serietidningar låg kasta­ de på golvet bredvid ett misshandlat kinaschack. Det var bättre på tuberkulosens tid, insåg han. Då bytte ungarna bokmärken med var­ andra och läste högt ur Barnen ifrån Frostmofjället.

Någon ropade rossligt inifrån teverummet. ”Nu börjar det!”

9

Tartgeneralslutkorr.indd 9

09-10-13 16.50.37

Hasse P lutade sig mot dörrkarmen. Gamlingarna tycktes mer engagerade än vanligt. Några av dem böjde sig till och med framåt.

Ingen sov. Han blev nyfiken. ”Vad kollar ni på för skit?”

Hasse P gillade inte teve. Möjligen pampiga serier som Törnfåglar­na eller Herrskap och tjänstefolk, men inte tramsiga svenska program­ ledare som åtnjöt massornas uppmärksamhet och – ännu värre – respekt. Som Hagge Geigert, en dryg göteborgare som babblade med kändisar i en studio och höjdes till skyarna för det. Eller CarlUno Sjöblom, Notknäckarsadisten från Stockholm som läxade upp småbarns­familjer från landet. Hasse P gillade den gamla skolans underhållare. Hollywood. Han älskade Jack Nicholson. Gökboet hade han sett två gånger, och i Hasses ögon gick det en rät linje mellan Nichol­sons karaktär i filmen och honom själv på Köpings lasarett – en sprakande personlighet omgiven av dreglande dönickar. ”Jahaja … Jan Guillou, den pajasen.”

Om Hasse P inte visste vad han skulle angripa hos en person dög alltid bredspektramissilen ”pajas”. Och när han såg Jan Guillou ­fylla teverutan den här kvällen fick det räcka. Hellre säga något snabbt än att bli stående som en jävla idiot. Att han råkade uttala Guillou som Gill-jo fick han inga minuspoäng för i det här sällskapet. Istället möttes han av en drös uppspelta, gnällbältesfärgade röster: ”Det ska bli Köööping på teve!” ”Köö …” ”Han pratar om Köööping!” ” … PING!” Hasse P förstod inte. En fruktansvärt gammal man – kanske ­döende – väste genom en bärbar hjärt-lungmaskin: ”Dom filmade ju nere på Hökartorget i höstas!”

Hasse P, som flyttat till Köping bara två veckor tidigare, hade missat teveteamet med en månad. Han lade an en nonchalant min. ”Filmade vadå?”

10

Tartgeneralslutkorr.indd 10

09-10-13 16.50.37

”Vanligt folk! Dom pratade om järnvägsstationen, folkparken och allt sånt där. Vanligt!”

Hasse P svalde hårt och famlade efter cigaretterna. En ilning gick genom kroppen på honom. Nu skulle en samling Köpingsbor ­hamna på teve. Inte han.

Det var en skakig tid för den lilla staden vid Mälaren. Hösten 1984 hade de lokala dråp­slagen avlöst varandra.

Först var det fiaskot med Köpinghallen.

Någon på kommunen hade tänkt långt utanför boxen. Tanken var att bygga en ny inomhusarena för konserter och mässor i Köping – med kapacitet för 20 000 människor. Förslaget lades fram den 10 maj 1982 och en följetong inleddes i lokaltidningen Bärgslagsbladet, som snabbt började skicka ut förhoppningsfulla rubriker som: Köping får eget Scandinavium? och Rod Stewart till Köping?

Kostnaden skulle bli enorm, omkring 40 miljoner kronor, men påhejarna försäkrade att projektet skulle bli en framgång.”Ikea i Köping har ju en miljon besökare per år”, klargjorde Hans Friman på kommunen. Samma höst fick staden finfrämmande, då Bosse Hansson från Tipsextra och Sportspegeln kallades in för att bidra med expertis som yrkesman med åtskilliga arenabesök i bagaget. Men refe­ratet i Bärgslagsbladet dagen därpå kunde knappt dölja det chocktillstånd som Hanssons krassa kommentarer skapat i Folkets Hus: ”Ni måste bygga ett presscenter som är lika stort som själva arenan.

Ena läktaren måste också vara vikt åt media, det har ni förstås tänkt på!”

Man höll god min, men det här var omtumlande nyheter.

Arbetet gick vidare. Framförallt behövdes en medfinansiär. En hand sträcktes ut till Tipstjänst, som bestämt sig för att delta i byggan­ det av fyra större arenor i Sverige. Av den anledningen fick ­Köping snart ett nytt kändisbesök i form av Lars-Gunnar Björklund, marknadsdirektör för Tipstjänst. Med majoriteten av Köpings­borna var 11

Tartgeneralslutkorr.indd 11

09-10-13 16.50.37

han emeller­tid ”Lars-Gunnar”, som kommenterade hockey med den senige före detta Djurgårdsbacken Rolle Stoltz. Åren med Rolle hade gagnat Lars-Gunnar mer än han själv kunnat föreställa sig.

Hockey­charmörens söderkisiga ofarlighet hade spillt över på LarsGunnar och skänkt honom en pilsnerfilmskvalitet som rimmade väl med hans rondör och som gjorde att det kändes trevligt när han pratade stockholmska.

Köerna ringlade sig därför långa utanför Folkets Hus den 10 mars 1983 när Hans Friman och hans gäng skulle övertyga Tipstjänst om att Köping var redo för en jättehall. Alla ville få en glimt av den runde lille mannen med den snabba repliken.

Lars-Gunnar suckade tungt när han såg folkmassorna. Ännu ett uppträdande. Han ville i rollen som marknadschef ta steget bort från showandet och istället grotta ner sig i McLuhans kommunikationsteorier och sådant som verkligen intresserade honom. Men det började bli tydligt att hans anställning som marknadsdirektör mest var en PR-kupp för Tipstjänst. Ironin i detta gick honom inte förbi, och bitterheten tog nästan strypgrepp i taxin utanför Folkets Hus. Dessa bönder, svältfödda på upphetsning. När som helst skulle de få syn på honom, och han visste precis hur det skulle gå till. Först skulle någon snorig unge börja blänga, knappt förmögen att ta in det oerhörda – att det faktiskt var han som satt där i taxin. Sedan skulle ungen börja dra i mammas ärm. Mamma skulle inte märka det, men ungen skulle då börja skrika ”hanfrånteve!” och så skulle en omedelbar dominoeffekt inträda med fler och fler människor som upptäckte honom. Och så skulle de – till synes utan att märka det själva – dra sig mot taxin som en långsam lavin av kött.

Chauffören harklade sig amatörmässigt. Lars-Gunnar hade betalat och borde verkligen gå ur bilen, men han kände sig plötsligt mycket gammal. Kraven och förväntningarna. Det var något annat när han var ute med TV-laget. Då var de ett gäng; Uffe Elfving 12

Tartgeneralslutkorr.indd 12

09-10-13 16.50.37

var en jävel på kallprat med gubbarna, Bosse Parnevik var barnens favo­rit och kvinnorna älskade att svärma kring Ove Kindvall. Själv kunde han liksom sjunka undan och enklare ta vad som kom i hans väg – kanske någon fjant som frågade hur det var med Rolle. Det gick an. Men här … Ensam och utstirrad. Gud vet hur Hyland hade det när han var ute på sina grejer. Å andra sidan hade Hyland för länge sedan släppt alla egenkrav på att uppföra sig anständigt. Han gjorde vad som föll honom in, sablade ner autografjägare helt utan skam. Ibland hade Lars-Gunnar rodnat över hans övergrepp, samtidigt som han kommit på sig själv med att avundas friheten som Hyland måste känna när han landar på Bromma flygplats, alltid går rakt förbi taxikön och hoppar in i första bästa bil.

Trots att det verkade så bekvämt hade Lars-Gunnar aldrig kunnat koppla loss sin egen medmänsklighet på det där sättet. Samvetet satte stopp. Osannolikheten i att han, just han, nått den här berömmelsen, den förtjänade han ju inte – skulle Tipstjänst ens behålla honom om han blev av med hockeyn, och vad skulle han göra utan … ”Alltså, jag har en annan körning, och …” ”Förlåt.”

Lars-Gunnar tog ett djupt andetag, kollade att han hade med sig plånboken. Han fick knappt upp dörren för allt folk som nu trängt upp sig mot bilen, men lyckades till slut orma sig ut. ”Hallå hallå! Jahärvarelivat!”

Som de skrattade. Åt vadå? Han sade ju ingenting. Här var det ­livat!

Dessa satans tomma fraser som rivit ner applåder i hans närhet de senaste åren. Och blickarna. Som om han kommit för att hela de sjuka.

Vad skulle ha hänt om han och TV-laget hade ställt upp i riksdagsvalet? Lars-Gunnar skakade av sig olusten, nickade åt en gubbe som höll upp dörren till Folkets Hus – och som han uppenbarligen förväntades känna igen.

13

Tartgeneralslutkorr.indd 13

09-10-13 16.50.37

Artikeln i Bärgslagsbladet dagen därpå konstaterade generöst att Lars-Gunnar Björklund rivit ner ”stora skrattsalvor”, men framför­ allt – och det här var mer bekymmersamt – att han kritiserat nöjes­ livet i Köping. ”Folk kräver lite hålligång om de ska komma till en sån här hall.

Då räcker det inte om stans största attraktion är att gatubelysningen tänds och släcks två gånger per dygn!”

Den här osannolika och plötsliga halshuggningen av stadens nöjes­ utbud hade paralyserat Köpinghallens frontfigurer. Länge, för länge, hade tystnaden dominerat Folkets Hus, innan Hans Friman till slut hade kvidit att ”tydligen har dom något på gång nere vid OK”, utan att kunna utveckla sig närmare.

Följetongen om Köpinghallen rullade vidare det kommande året, men det projekt som en gång verkat nästan oundvikligt kändes ­efter Lars-Gunnar Björklunds besök mer och mer långsökt. Den 2 november 1984 delgav Bärgslagsbladet dödsdomen, med rubriken Därför uteblev Köpinghallen. Tipstjänsts pengar skulle istället läggas i Jönköping.

Bara några dagar senare kom nästa smäll. Och om Köpinghallen mest varit en storartad dröm som aldrig realiserats, så var det här mer konkret och problematiskt.

Det gällde ju Ikea.

Bara en enda gång har Ikea stängt ett varuhus. En gång på ett halvt sekel. Det inträffade i Köping den 3 november 1984 – dagen efter beskedet om att Köpinghallen nu var historia.

Ett år tidigare hade den första varningssignalen hörts. I en intervju med Bärgslagsbladet sade Ikeas dåvarande marknadschef Lennart Ekmark att Ikea i Köping klarade sig sämst i Sverige och att de i dagsläget ”inte skulle ha valt Köping som etableringsort”. Det här stökade till det i traktens kollektiva självförtroende. Ikea hade ju varit ett kvitto på att stan var att räkna med. Det fanns många svenska städer som Köping, men bara ett fåtal hade fått den nådiga nicken 14

Tartgeneralslutkorr.indd 14

09-10-13 16.50.37

av möbeljätten från Älmhult. Det hade varit som att bli vald tidigt i brännboll, fast på nationell nivå.

Med Ikea kom lullullet till stan, och det blev också problemet. Ikea blev inte ett ställe man åkte till för att handla, utan kom mer att likna ett nöjesfält. Det som tilltalade var bollhavet, lakritsremmarna och polkagrisarna, läsken på tapp och smatterbanden som såldes från parasiterande husvagnar på parkeringen. När stan kokade sommaren 1975 var Ikea ensamma om luftkonditionering, och mammorna drev runt där i timmar med sina nyfödda. Istället för att konsumera ägnade de sig åt att palla svalka. Och det här lullullandet skulle straffa sig.

Den 3 november 1984 klappade varuhuset ihop. Men det värsta var nog att det återuppstod några dagar senare – i den ­närliggande storebrorskommunen Västerås. Detta frammanade en aggressiv provinsialism hos västeråsarna, som frossade i Köpingsbornas olycka.

Lokaltidningen VLT:s löpsedel Början till nedgång i Köping är bara ett exempel från den här hösten. Även Bärgslagsbladet rycktes med i domedagsstämningen. Den 13 november publicerades en arti­kel vars öppningsrader måste tillhöra de mest nedslående och uppgivna i svensk tidningshistoria: ”Ikea har lämnat Köping och 70-talet bakom sig – nu är det Västerås och 90-talet som gäller.”

Inte ens Köpings lokaltidning – som under den svåra tiden viftat obrutet med framtidstrons fana – orkade längre hålla masken.

Köping tillhörde 70-talet. Västerås tillhörde framtiden.

Samma kväll som Köpingsborna mötts av den här apokalyptiska prognosen bänkade de sig för att åtminstone få njuta av sin hemstad på teve.

15

Tartgeneralslutkorr.indd 15

09-10-13 16.50.37

Rekordmagazinet var en fortsättning på Jan Guillous etermediala genombrott Magazinet. Hasse P hade alltid haft svårt för Guillou, som han tyckte var lika dryg som Hagge Geigert om inte värre. Han stirrade på teven, där programledaren mötte hans blick med ett snett leende som antydde att visst, det här är ett tungt samhälls­program där vi vädrar landets rättsröta, men nu ska vi ha roligt! ­Guillou tog ett litet andetag så att det väste i mikrofonen och började sedan tala. ”Vi ska ha en … hrrm … intressant tävling om vilken stad i Sverige som är den tråkigaste staden. Vi börjar ikväll med Köping.”

Hasse P förstod direkt att något var fel.

Ingen annan i sjukhusets teverum tycktes ha tagit in vad Guillou egentligen hade sagt. Det uppsluppna babblet samt tilltagande demens bidrog till att fördunkla vad som höll på att hända.

Inslaget började. Ordet ”Tråktoppen” fyllde rutan och i bakgrunden visades bilder på järnvägsstationen. Den fruktansvärt gamle mannen skrek ut sin glädje. ”Stationen!”

Gubben vände sig runt till de andra för att få bekräftelse på att det här verkligen hände. ”Ser ni? Tågstationen är på teve!”

Hasse P koncentrerade sig på inslaget, där reportern Per Malm nu predikade: ”Det är fredagskväll i Köping i västra Västmanland, och det är inte så roligt. Men vi kanske ska börja från början. Köping är en industristad, den har cirka 27 000 invånare och är ofta lite svår att få syn på.

Röken från Supras fabrik ger staden en lätt beslöjad prägel.”

Mardrömslika bilder satte tonen för resten av reportaget, där ­Köping försvann i giftgul dimma. Några vykort trängde igenom som samtliga var utvalda i syfte att lustmörda staden: det folktomma och regniga Hökartorget, grå fabriksbyggnader, molinskt tomma dansgolv och, som en pikant detalj, neonskylten utanför Hantverkaren där hälften av bokstäverna i ”Restaurang” hade slocknat så att bara ”uran” lyste.

16

Tartgeneralslutkorr.indd 16

09-10-13 16.50.37

Mellan dessa bilder hade korta intervjuer kilats in med folk på stan som svarade på frågan Vad är roligast med Köping? Svaren blev i den här kontexten aningslöst komiska. Ett äldre par svarade: ”Det är kul på servicehuset”, och som amen i kyrkan kom slow ­motion-bilder på bricklunchande åldringar. Nähä, inte slow ­motion … De bara rörde sig så där långsamt!

Fyra högstadietjejer hade lurats att framföra ett litet sångnummer.

Texten var enkel: ”Köping är en vacker stad, vacker stad, vacker stad.”

Klipp till: utsikten från den 92 meter höga silon, där en brunfärgad Köpingså knappt kunde förnimmas genom fabriks­röken.

Det sju minuter långa inslaget var en avrättning. Man kan spekulera i vad som motiverat redaktionen till det här originella public servicegreppet. Kanske hade en frustration fötts under reportrarnas många resor genom Sverige. De flesta av dem var medelålders före detta kvälls­tidningsjournalister som med ljus och lykta sökte hålligång och snedknull efter det dagliga värvet, och besvikelsen över stängda nöjesetablissemang i en liten stad som Köping är inte att leka med.

Sisådär femton Köpingsbor kläddes i clownnäsa, men värst drabbades Pekka Rihimäki som jobbade i silon. När mikrofonen räcktes fram mot honom levererade han reportagets mest osannolika replik: ”Jag tycker att det är rätt roligt här vid silon, det är det! Här kan alla åldersgrupper njuta av vår utsikt. Alla från lekskolan till pensionärs­ föreningen är här och njuter några timmar ibland.”

Klipp till: Köpingsåns gyttjiga vatten sett lite grann från ovan.

Några kilometer därifrån kände sig Pekka Rihimäki kluven. Han insåg förstås att han lurats till månen – så fort han sett att inslaget kallades ”Tråktoppen” hade han fattat att det här skulle bli skonings­ löst. Han fortsatte titta med ett tilltagande sug i magen. Pekka kom ihåg exakt vad han hade sagt till reportern, eftersom han upprepat det för alla han träffat veckorna efter intervjun. Så visst förstod han att orden ”det är rätt roligt här vid silon” kunde ställas i komisk kon17

Tartgeneralslutkorr.indd 17

09-10-13 16.50.37

trast till vad som syntes där uppifrån en dimmig dag med kameran riktad åt fel håll.

Visst hade han nu blivit byfåne.

Allt detta insåg han.

Men han hade också varit på teve. Det var förstås barnsligt att tänka så, men han hade fanimej varit på teve!

Ett leende blottade fler och fler tänder i överkäken. Han försökte kväsa det, men kunde inte. Hela skallen rusade av intryck. Vad var det, någon sorts … odödlighet? Hans ögon tårades.

Ett knippe finska pinnar skramlade mot glasbordet och förde honom tillbaka till vardagsrummet.

Just det.

Iris.

Pekkas fru Iris brottades med en egen liten paradox. Hon vågade knappt erkänna det för sig själv, men sanningen var att hon blivit påtagligt avundsjuk när Pekka hade ringt från silon och berättat att teve hade varit där och frågat vad som var det bästa med stan.

Det var väl rimligt att hon som chef för Fritids­förvaltningen också borde figurera i ett inslag om Köping? Vad ingen visste var att hon hade cyklat ut på stan och letat efter teveteamet – faktiskt ägnat resten av arbetsdagen åt det utan att lyckas – sedan ältat i veckor vad hon kunde ha sagt om hon bara fått chansen, hur hon kunde ha talat sig varm om sina motionsslingor, för att inte tala om de nya, fina busskurerna!

Hon ryste vid tanken på hur Guillou och gänget hade kunnat förlöjliga henne med hjälp av dessa busskurer. Hon var således tacksam för att hon inte hade blivit inblandad. Men hon var också ursinnig, då hon till fullo förstod vilken skadeglädje det här skulle föda bland bekanta och kollegor.

För sexton år sedan hade hon valt mellan Pekka och greken Otello, som tagit hennes oskuld på en strand och lockat med olivlundens 18

Tartgeneralslutkorr.indd 18

09-10-13 16.50.38

sorglösa tunikaliv. Men det var sådant andra vågade. Hon flyttade till Västmanland. Och nu hade en stämpel bankats ner: Iris Widing var gift med Köpings mest korkade människa.

Liknande komplicerade känsloförlopp utspelade sig över hela Köping den här kvällen, den 13 november 1984, när 27 000 invånare under stor vånda slets från ett tillstånd av stolthet över att deras stad visades på teve, till överraskning över inslagets vinkel, till förundran över att man ens fick göra så där med skattebetalarnas pengar, till ilska över Stockholms­jävlarnas storebrorsfasoner, till uppgivenhet och sorg över att … ja, att det kanske låg något i det där ändå.

På Centralhotellet hade Köpings tre basketproffs som vanligt bänkat sig för att slå ihjäl en matchfri kväll med en isfylld plasthink, ett helrör vodka och var sin Cuba Cola. Trion var en geografisk mix av amerikansk baskettalang som stannat på ung-och-lovande-nivå.

Jerry Basker­ville kom från Philadelphia. Charles Stephenson från Boston. Tyrone Alexander från Baltimore. De var alla över 205 centi­ meter långa – och svarta, vilket exotifierade dem avsevärt i västra Mälardalen. Baskerville var mest karismatisk och den naturlige leda­ ren. Han såg ut som Richard Pryor, vilket inte betydde någonting i Köping (även om somliga sett filmen Dårfinkar så hade de bara lagt Gene Wilder på minnet, eftersom han också medverkade i filmen The Woman in Red, som påminde om låten The Lady in Red).

Kanske låter det märkligt att tre unga amerikaner kunde försörja sig på att spela basket i Köping hösten 1984, men Köping GIF nosade på Elitserien, vilket eleverade basketspelarna till lokala superstjärnor.

Addera tall-dark-and-handsome-faktorn och vips så inser du det rimliga i att de vodkaklunkande herrarna på Centralhotellet upplevde sina livs högtryck den här vintern. ”Ey! WOLFMAN!” Jerry Baskerville kallade Wolfgang Siegmund för Wolfman, just 19

Tartgeneralslutkorr.indd 19

09-10-13 16.50.38

för att den timide Wolfgang var raka motsatsen till en Wolfman.

Detta roade Baskerville, som börjat missbruka Wolfgangs vilja att vara amerikanerna till lags. Oj, vad han hade tänjt gränserna för vad room service kunde betyda i en svensk småstad (en Bookmaker toast? klockan fyra på morgonen? en tisdag? coming right up, mr Baskerville)! Men Wolfgang hade drivit Centralhotellet i nitton år och aldrig haft gäster som Baskerville, Stephenson och Alexander, så han ställde glatt upp. Han väckte personligen Baskerville klockan tio varje morgon med frukost på sängen. Knaperstekt ­bacon, hönökaka med räkost, svart kaffe och ”OJ”. (En morgon hade Wolfgang överraskat Baskerville med att kunna denna amerikanska förkortning för apelsinjuice.) Andra gäster kom och gick. Försäljarna på Volvo, filterinspektören på Supra och allt det där vanliga svenska, och det är klart att han behandlade även dem väl, men amerikanerna, de var bara så … ­levande på något sätt. ”WOLFMAN!” Wolfgang trippade uppför trapporna till Baskervilles rum.

Knacka­de. ”Get in here, motherfucker!”

Wolfgang log åt Baskervilles raka uttryckssätt och njöt i hemlighet av situationen. Det var inte många i Köping som kallats ”mother­ fucker”. ”What is it, Jerry?” ”What’s up with Coping on TV?” Wolfgangs engelska hade vaknat till ordentligt sedan ­Baskerville flyttat in för knappt ett år sedan. Ingen kunde föreställa sig hur mycket han övade. Inte ens hans fru Gurli kände till Berlitz-parlören han brukade smyga fram ur nattduksbordet när hon somnat. Eftersom Gurli retade honom för hans svansande efter Baskerville kände han sig tvungen att smussla med det, men han kunde inte få nog.

Hans relation till jänkaren påminde honom om tugget mellan Nick Nolte och Eddie Murphy i 48 timmar. Rått men hjärtligt. Kärlek 20

Tartgeneralslutkorr.indd 20

09-10-13 16.50.38

över ras­gränserna. En känsla av att man inte klarade sig utan varandra. Att man aldrig skulle formulera det så, men att man faktiskt kanske älska­de varandra. Wolfgang hade en önsketänkande bild av ­deras samtal som rappa replikväxlingar ur en komedi. När han släckt ­lampan kunde han tänka tillbaka på dagens möten med Baskerville och ägna sig åt några minuters revisionism, måla upp konversationer där han verkligen slängde käft med sin egen Eddie Murphy. ”Ah, he says that Köping is the most fucking boring town in Sweden. We were watching downstairs.” ”Most boring town? Who is that asshole?”

Wolfgang undlät sig ett fnitter. ”Jan Guillou is a famous journalist. He was in prison and he wrote a book about childs beating him when he was a child.” ”I’ll whoop his ass! Son of a bitch.”

Språket! Det här upplevde ingen annan!

De vände sig mot teven, där den olycksalige Pekka Rihimäki ­talade sig varm om utsikten från silon. Wolfgang pekade mot skärmen. ”That man is saying that the seelo is a nice fucking place, and the view is …” ”We get it, Wolfman. It’s like New Jersey.”

Amerikanerna var så pass mediekunniga att de direkt kunde dekonstruera den diaboliska tekniken som byggde reportaget: Hitta en godtrogen local som säger något positivt om Köping och klipp direkt till något trist som kontrasterar. Ka-ching!

Baskerville skakade på huvudet. Det här fick inte nå kompisarna i Philly. Han hade hackat i sig tillräckligt med skit för att han flyttat till ”commie Sweden”. Nu visade det sig alltså att han bosatt sig i Sovjetsatellitens allra tråkigaste stad.

I dörren tvekade Wolfgang. Stämningen i rummet hade sjunkit påtagligt och amerikanerna tittade hålögda mot teven. De var nog färdiga med honom nu. Han smög ut ur rummet och stängde nästan ljudlöst dörren.

21

Tartgeneralslutkorr.indd 21

09-10-13 16.50.38

Hon hade sett mycket – gud vet att hon hade sett nästan allt – men det här var något nytt. En strippklubb som plötsligt förvandlades till ett teverum!

På Västra Långgatan 12 drev Draguta Kogălniceanu, långt från myndigheternas blickar, en erotisk salong (den benämning hon själv föredrog), men månadsbetalningarna till hyresvärden skickades för säkerhets skull från täckmantelföreningen Jukeboxens ­Vänner. Ovanför den diskreta entrédörren satt också en plikttrogen skylt prydd med en laminerad A4-bild på en jukebox, som blekts skoningslöst under klubbens fyraåriga existens.

Fram till för en halvtimme sedan hade allt varit som vanligt den här tisdagskvällen. På plats fanns sju, åtta farbröder som ”jobbade över” och försköt familjetristessen med en timmes snusk. För att hålla fasaden intakt – och för att det roade dem – hade många av gubbarna under åren skaffat jukeboxar och faktiskt blivit intresserade av deras historia. ”Visste du att Rock-Ola-jukeboxen inte fick sitt namn efter rockmusiken”, undervisade de sina fruar, ”utan efter David Cullen Rockola, som i början av 30-talet började tillverka flipperspel och juke­ boxar till Al Capones svartklubbar!”

Ett visst mått av självbedrägeri spelade säkert också in. Genom att på det här sättet underblåsa ett triviaintresse dövade många av gubbarna sina dåliga samveten. Närmast schizofrent intalade de sig att de egentligen befann sig i källarlokalen för att prata om den animerade påfågeln på Wurlitzers 850-modell från 1941, medan dansen som pågick framför dem bara var ett slags tryffering.

Strax efter åtta hade dansösen Lo tvingats konstatera att hon tap­ pat publikens uppmärksamhet. Fyra gånger i veckan tog 26-åringen bussen från Eskilstuna för att sätta snäckskal på brösten och dansa.

Hon var mycket skicklig, vilket gjorde det än mer förvånande att hon, mitt under Madonnas ”Holiday”, noterade att gubbarna inte längre tittade på henne, utan på den väldigt lilla svartvita teve som Draguta ställt upp för att stå ut med monotonin. Allt annat var som van22

Tartgeneralslutkorr.indd 22

09-10-13 16.50.38

ligt och gubbarna satt fortfarande framför henne med sina löjliga kostymbyxbulor, men samtliga huvuden var vridna i exakt samma vinkel åt vänster, som en pausad Wimbledonpublik. Den risiga antennen som sugkoppats fast ovanpå teven gjorde sitt bästa, men mottagningen nere i källaren trasslade. Trots det kunde Lo se … var det silon? Hon slutade dansa och kisade mot rutan. Köping? Vad gjorde Köping på teve?

Draguta var 83 år och kom från Rumänien, och om Kiviks marknad sysslat med att dela ut specialpris för lång och trogen tjänst inom dekadensen så hade Draguta legat prima till. Rotterdam på 20-talet, Berlin 1929–1945, ockuperade östzonen 1945–1951, en sväng till Köpenhamn, New York, San Francisco, Hamburg, tillbaka till ­Berlin i början av 70-talet. Hon tyckte om hamnstäderna; den snabba omsättningen av folk, ivern att fånga dagen under lastningens arton timmar. Samma hunger som rådde i Rotterdam eller Newcastle hade hon mött när hon för några år sedan flyttat till Köping för att slå sig till ro med en yngre lyftkransoperatör, som dött knall och fall för fyra år sedan och lämnat henne ensam med pensionsförsäkringen Jukeboxens Vänner.

Hon hade alltså sett mycket, men hon hade aldrig sett ­kåtgubbar låta en teve distrahera dem från en ung kvinnas nakna kropp. Det märkliga inträffade däremot nu att Lo lämnade scenen och gick och satte sig vid teven. Gubbarna följde efter, men den här gången utan den febriga åtrå som annars fyllde dem när de befann sig i närheten av en dansös. Den vanligtvis så tydliga uppdelningen i runk­gubbe och runkobjekt hade lösts upp. De hade nu förenats i en radi­kalt annor­ lunda upplevelse, där ilskan över oförrätten från den gemensamme fienden Guillou mjukade upp blygheten och fick fart på surret.

Argast var gubbarna, som ägnat ett helt yrkesliv åt lokalindustrin.

En högt uppsatt chef på Triofrakt kramade sin nyckelknippa så inten­sivt att han skar små rispor i handflatan. Kunde han verkligen se Pekka Rihimäki i ögonen efter det här? Å ena sidan en jävla bra, lojal kille som lyfte fram sin arbetsplats i teve, å andra sidan …

23

Tartgeneralslutkorr.indd 23

09-10-13 16.50.38

fullständigt uppe på läktaren. Kunde det bli någon facklig härva? Även Draguta surnade till. Efter åren av rotande i de smutsigaste hörnen av den erotiska subkulturen hade hon hittat ett hem i Köping.

Hon var inte dum, hon insåg att det var en sävlig småstad, men den här uthängningen var orättvis.

Samtidigt … När hon betraktade den tomma lokalen, det ihåliga skalet av en jukebox intill dansgolvet, tussarna av damm och löv som klamrade sig fast i de sotade ventilationslocken, sin lilla samling kunder och deras kollektiva sammanbrott … Den där pizdan Guillou med käften full av sloboz hade såklart inte rätt. Men han hade heller inte fel, tvingades hon erkänna för sig själv. Frågan var bara vad hon skulle göra åt saken. *** Hjärtat hamrade så snabbt. Hasse P kunde känna pulsen i tinningarna, i fingertopparna, i magen, på en punkt mellan ögonen, ja i själva ögonen och faktiskt också i tårna. Och så i bröstet förstås, där haubitsen briserade ett par gånger i sekunden. Det var som i gamla dagar, tänkte han. Han måste vara försiktig nu. Inte låta det här skena iväg.

Lugnt och fint. En sak i taget.

Han låg på rygg i sjuksängen och ansträngde sig för att hålla ögonen stängda. Andades djupt. In genom munnen och ut genom näsan, som han lärt sig.

Eller var det tvärtom? Han andades in genom näsan och ut genom munnen istället. Var det bättre? Svårt att säga. Tankarna fladdrade i hundranittio och gång på gång kom han på sig själv med att stirra upp i taket. Han behövde sova nu, vågade knappt titta på klockan.

04:36. Helvete.

Han rullade över på höger sida.

24

Tartgeneralslutkorr.indd 24

09-10-13 16.50.38