9789100120689

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 10

08-12-12 10.32.18

D

et sägs att den kom från Afrika, att den följde de för­slavades skrik; att den var tainofolkets bane och uttalades just som en värld gick under och en annan tog vid; att den var en demon som slank in i Skapelsen genom mardrömsdörren som stod på glänt i Antillerna. Fukú americanus, eller i folkmun: fukú – i allmänna ordalag en förbannelse eller dom av något slag; mer specifikt Nya världens förbannelse och dom. Kallas även Amiralens fukú eftersom Amiralen både var dess barnmorska och ett av dess mer framstående europeiska offer; trots att Amiralen ”upptäckte” Nya världen dog han i misär av syfilis medan han hörde (dique) gudomliga röster. I Santo Domingo, det land han ”älskade mest” (det som Oscar mot slutet kallade Nya världens Ground Zero), har Amiralens namn blivit synonymt med båda sorternas fukú, stora som små. Att uttala hans namn högt är att bjuda in katastrofen i sitt eget och sina närståendes hem.

Oavsett namn och härkomst sägs det att européernas an11

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 11

08-12-12 10.32.18

komst till Hispaniola släppte lös fukún över världen, och vi har alla suttit i skiten sedan dess. Santo Domingo må vara fukúns nollpunkt och inkörsport, men oavsett om vi känner till det eller inte är vi alla dess barn.

Men fukún hör inte enbart till det förgångna, den är ingen förlegad spökhistoria som inte skrämmer någon längre. På mina föräldrars tid var fukún verklig som fan, något som vanligt folk trodde på. Alla kände någon som hade åkt på en fukú, precis som alla kände någon som jobbade uppe i Palaciot. Det låg i luften, skulle man kunna säga, fast som allt annat som var viktigt på ön så var det inget man egentligen snackade om. Men förr i världen hade fukún det väl förspänt, den hade till och med en sorts entusiastisk publikvärmare, eller överstepräst, skulle man kunna säga. Vår dåvarande diktator på livstid Rafael Leónidas Trujillo Molina.1 Ingen 1 För er som missade de obligatoriska två sekunderna av dominikansk historia i skolan: Trujillo var en av nittonhundratalets mest ökända diktatorer och styrde Dominikanska republiken mellan 1930 och 1961 med exempellös och fullständigt hänsynslös brutalitet. Han var en satt, sadistisk mulato med grisögon som blekte sin hy, gick omkring i platådojor och hade en förkärlek för klädespersedlar från Napoleontiden. Trujillo (även kallad El Jefe, Den misslyckade boskapstjuven och Rövhålet) skaffade kontroll över i stort sett varje tänkbar del av DR:s politiska, kulturella, sociala och ekonomiska liv med hjälp av en effektiv (och välbekant) cocktail av våld, hotelser, massakrer, våldtäkter, övertaganden och terrormetoder; han behandlade landet som om det var en plantage och han var dess ägare.

Vid en första anblick verkade han bara vara en typisk latinamerikansk caudillo, men hans makt var absolut på ett vis som få historiker och författare har lyckats göra rättvisa – eller ens kunnat föreställa sig, skulle jag vilja säga. Han var vår Sauron, vår Arawn, vår Darkseid, vår diktator som är och komma skall, en personaje som var så bisarr, så pervers, så fruktansvärd att inte ens en sf-författare hade kunnat tota ihop gubbjäveln. Känd för att han bytte ALLA NAMN på ALLA KÄNDA LANDMÄRKEN i Dominikanska republiken för att hedra sig själv (Pico Duarte blev Pico Trujillo och Santo Domingo de Guzmán, Nya världens främsta och äldsta stad, fick heta Ciudad Trujillo); för att han monopoliserade varenda smula av det nationella fädernearvet (vilket snabbt gjorde honom till en av planetens rikaste män); för att han byggde upp ett av halvklotets största militära försvar (killen hade för fan tunga bombplan); för att han satte på varenda

12

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 12

08-12-12 10.32.18

vet om Trujillo var förbannelsens tjänare eller herre, dess agent eller huvudman, men det stod i alla fall klart att de hade en överenskommelse, att de var tajta polare. Man trodde allmänt, även i högutbildade kretsar, att den som intrigerade mot Trujillo skulle drabbas av en mäktig fukú som varade i minst sju generationer. Det räckte att man tänkte dåliga tankar om Trujillo, fuá, så svepte en orkan ut med ens familj till havs, fuá, så blev man mosad av ett klippblock som trillade ner från klar himmel, fuá, så blev dagens räkor morgondagens dödliga magkramp. Vilket förklarar hur det kunde komma sig att alla som försökte lönnmörda honom alltid omintetgjordes, och varför snubbarna som till slut lyckades ta kål på honom alla dog på de mest fruktansvärda vis. Och hur fan var det med Kennedy egentligen?

Det var han som gav grönt ljus till mordet på Trujillo 1961, det var han som gav CIA ordern att leverera vapen till ön.

Inget bra drag, chefen. För Kennedys informatörer lyckades inte förmedla det som varenda dominikan visste, från den rikaste jabao i Mao till den fattigaste güey i El Buey, från den äldste anciano sanmacorisano till den minsta carajito snygg brud han fick syn på, till och med sina underordnades fruar, tusentals och åter tusentals och åter tusentals kvinnor; för att han förväntade sig, nej, krävde att pueblon skulle dyrka honom (talande nog löd landets slogan ”Dios y Trujillo”); för att han styrde landet som om det var ett träningsläger för marinkårssoldater; för att han utan minsta anledning kunde beröva vänner och allierade positioner och egendomar; för att han hade nästan övernaturliga förmågor.

Bland de främsta bedrifterna återfinns: folkmordet på haitier och haitierdominikaner 1937; en av de mest långlivade och mest skadliga USA-stödda dikta­ turerna på västra halvklotet (och om vi latinosar är bra på något så är det att stå ut med USA-stödda diktaturer, så då förstår ni att det var en dyrköpt seger, chilenarna och argentinarna försöker fortfarande överklaga beslutet); upprättandet av världens första moderna kleptokrati (Trujillo var Mobuto innan Mobuto var Mobuto); systematisk bestickning av amerikanska senatorer; och sist men inte minst enade han de dominikanska folken och skapade en modern nation (vilket hans amerikanska marinkårslärare misslyckades med under ockupationen).

13

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 13

08-12-12 10.32.18

i San Francisco: att den som dödade Trujillo skulle dra en fukú över sin familj som var så fruktansvärd att den som Amiralen drogs med skulle framstå som jojote. Vill ni ha ett slutgiltigt svar på Warrenkommissionens fråga om vem som mördade JFK? Låt då mig, er ödmjuke Vakare, en gång för alla avslöja den verkliga sanningen: Det var inte maffian eller Lyndon B. Johnson eller Marilyn Monroes jävla spöke. Det var inte utomjordingar eller KGB eller en ensam beväpnad man. Det var inte bröderna Hunt från Texas eller Lee Harvey eller Trepartskommissionen. Det var Trujillo; det var fukún. Var i coñazo tror ni att Kennedyklanens så kallade förbannelse kommer ifrån?2 Och hur var det med Vietnam? Varför skulle världens främsta stormakt förlora mot ett litet u-land som Vietnam? Blatte, kom igen. Det kanske kan vara intressant att få veta att just som USA ökade sin närvaro i Vietnam inledde LBJ en olaglig invasion av Dominikanska republiken (28 april 1965). (Santo Domingo var Irak innan Irak var Irak.) Det blev en storartad militär framgång för USA, och många av de förband och underrättelseexperter som deltog i ”demokratiseringen” av Santo Domingo skeppades omedelbart över till Saigon. Vad tror ni att dessa soldater, tekniker och agenter bar med sig i sina ryggsäckar, sina portföljer, sina skjortfickor, i näshåren, fastkletat på skorna? Åh, bara en liten present till Amerika från oss öbor, en mindre vedergällning för ett orättfärdigt krig. Just precis, gott folk. Fukú.

Och därför är det viktigt att komma ihåg att en fukú inte 2 Här kommer något för alla knäppa konspirationsteoretiker: kvällen när John Kennedy jr, Carolyn Bessette och hennes syster Lauren störtade med sitt Piper Saratoga befann sig John-Johns pappas favorithemhjälp Providencia Parédes, en dominicana, på Martha’s Vineyard där hon lagade John-Johns favoriträtt chicharrón de pollo. Men fukún får alltid mat först och äter alltid ensam.

14

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 14

08-12-12 10.32.18

alltid slår till snabbt som blixten. Ibland gör den sitt jobb långsamt och tålmodigt, den kan suga ner en blatte lite i taget, som i Amiralens fall eller som med USA på risfälten utanför Saigon. Ibland är den långsam, ibland är den snabb.

Den är domedagslik på det viset, svår att sätta fingret på, svår att värja sig mot. Men var så säker: likt Darkseids omega­ 3 effekt, likt Morgoths bane , oavsett hur många vändningar och avstickare den gör prickar den alltid – och jag menar alltid – sin måltavla.

Om jag själv tror på det som många har valt att kalla ”den stora amerikanska förbannelsen” spelar egentligen ingen roll. Om man har levat i hjärtat av fukúland så länge som jag hör man sådana här historier hela tiden. Alla i Santo Domingo har en fukúhistoria som valsar runt i släkten. Jag har en morbror med tolv döttrar i Cibao som tror att en gammal älskarinna har kastat en förbannelse över honom så att han inte kan få pojkar. Fukú. Jag har en tía som tror att hon ska förnekas all lycka för att hon skrattade på en rivals begravning. Fukú. Min farfar tror att diasporan var ­Trujillos hämnd för att pueblon svek honom. Fukú.

Det gör inget om ni inte tror på sådant här ”skrock”. Det är till och med bra om ni inte gör det – det är bättre än bra, det är perfekt. För oavsett vad ni själva väljer att tro, så tror fukún på er.

3 ”Och jag är Ålderns konung: Melkor, den förste och mäktigaste bland valar, han som fanns före världen och formade den. Skuggan av min avsikt och föresats vilar över Arda, och allt som där finns böjs långsamt och obevekligt efter min vilja. Men mot alla som du älskar skall mina tankar sända ett förbannelsens moln och det skall tynga ner dem i mörker och förtvivlan. Vart de än färdas skall det onda höja sitt huvud. Var gång de talar skall deras ord bringa dåliga råd. Vad de än gör skall det vändas mot dem själva. Och de skall dö utan hopp, förbannande både livet och döden.”

15

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 15

08-12-12 10.32.18

För ett par veckor sedan, när jag höll på att avsluta den här boken, lade jag av ren nyfikenhet upp tråden fukú på forumet DR1. Nuförtiden kan jag vara lite nördig så ibland.

Responsen blev helt sjuk. Ni skulle se hur många svar jag har fått. De bara fortsätter komma. Och inte bara från domos.

Puertorockarna vill snacka om fufus, och haitierna har något som går ut på samma grej. Det finns trillioner fukúhistorier.

Till och med mamma, som nästan aldrig pratar om Santo Domingo, har börjat dela med sig av sina.

Som ni säkert har gissat vid det här laget har även jag en fukúhistoria. Jag önskar att jag kunde säga att den är bäst av alla – fukú nr 1 – men det kan jag inte. Min historia är varken ruskigast, tydligast, smärtsammast eller vackrast.

Det råkar bara vara den historia som har lagt fingrarna om min hals.

Jag är inte helt säker på att Oscar skulle ha gillat den benämningen. Fukúhistoria. Han var en hardcorekille när det gällde sf och fantasy, han trodde att alla levde i en sådan historia. Han skulle ha frågat: Kan något vara mer sf än Santo Domingo? Kan något vara mer fantasy än Antillerna?

Men nu när jag vet hur allt slutar måste jag fråga: Kan något vara mer fukú?

Till sist Toto, innan det är dags att säga hejdå Kansas: så fort man har nämnt eller råkat höra Amiralens namn, eller så fort fukún har stuckit fram något av sina många fula trynen, har det i Santo Domingo traditionellt bara funnits ett sätt att förhindra att katastrofen slukar en, det har bara funnits en bombsäker formel som kan bryta förbannelsen och rädda en själv och ens familj. Inte helt oväntat har den ett namn.

16

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 16

08-12-12 10.32.18

Ett enda litet ord (som brukar åtföljas av inlevelse­f ullt korsade pekfingrar).

Zafa.

Den var populärare förr i världen, den var större så att säga, i Macondo än i McOndo. Men det finns folk, tío ­Miguel i Bronx till exempel, som fortfarande lägger en zafa på allt. Han är oldschool på det viset. Om Yankees sjabblar bort sig mot slutet av en match är det en zafa som gäller; om någon kommer in med snäckor från stranden – zafa; om man bjuder en man på passionsfrukt – zafa. Det är zafa dygnet runt i hopp om att oturen inte ska få tid att samla kraft. Till och med nu när jag skriver de här orden undrar jag om inte den här boken är en sorts zafa. En alldeles egen motbesvärjelse.

17

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 17

08-12-12 10.32.18

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 18

08-12-12 10.32.18

I

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 19

08-12-12 10.32.18

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 20

08-12-12 10.32.18

ett Gettonörden vid världens slut 1974–1987 GU LDÅ LDER N

V

år hjälte var inte någon sådan där dominikansk snubbe som alla dillar om jämt – han slog inga home runs, var ingen skön bachatero, ingen playboy med klasar av brudar i hasorna.

Bortsett från en period tidigt i livet hade grabben ingen vidare tur med kvinnorna (så otroligt odominikanskt av honom).

Han var sju år då.

Under denna välsignade tid var Oscar något av en casanova. En riktig lekskolekurtisör som alltid försökte pussa på flickorna, som alltid smög sig på bakifrån under merenguen och pumpade till med höften, den förste blatten som lärde sig perriton och som dansade den så fort han kom åt. För på den tiden var han (än så länge) en ”normal” dominikansk kille från en ”typisk” dominikansk familj, hans gryende hallick­egenskaper applåderades av både släkt och vänner.

21

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 21

08-12-12 10.32.18

När det var fest – och det var väldigt väldigt ofta fest under detta sedan länge flydda sjuttiotal, innan Washington Heights var Washington Heights, innan Bergenline Avenue blev helspanskt i nästan hundra kvarter – var det alltid någon full släkting som tussade ihop Oscar med en liten flicka, och sedan hojtade alla medan pojken och flickan försökte efterlikna de vuxnas hippa rörelser.

Du skulle ha sett honom, suckade hans mamma under sina 4 sista dagar. Han var vår lille Porfirio Rubirosa .

Alla andra pojkar i hans ålder undvek tjejer som om de hade Captain Trips. Inte Oscar. Lillkillen älskade kvinnor, hade mängder av ”flickvänner”. (Han var en knubbig pojke som snabbt drog i väg åt det feta hållet, men hans mamma såg alltid till att han var nyklippt och välklädd, och innan huvudets proportioner förändrades hade han härliga gnistrande ögon och supergulliga kinder, det kan man se på alla bilder.) Tjejerna – systern Lolas kompisar, mammans vänin4 På fyrtio- och femtiotalen var Porfirio Rubirosa – eller Rubi som han kallades i tidningarna – den tredje mest kända dominikanen i världen (först kom Den misslyckade boskapstjuven, sedan självaste kobrakvinnan, María Montez).

Rubirosa var en högrest och intagande snygging vars ”enorma fallos orsakade stor förödelse i Europa och Nordamerika”; han var själva kvintessensen av en jetset­ ande racerbilskörande polobesatt playboy, en representant för trujillatons ”glada sida” (för han var tvivelsutan en av Trujillos mer välkända underhuggare). Som före detta deltidsmodell och stilig vivör ingick han 1932 ett berömt äktenskap med Trujillos dotter Flor de Oro, och trots att de skilde sig fem år senare under det haitiska folkmordets år lyckades grabben hålla sig väl med El Jefe under hela den långa regimen. Till skillnad från sin före detta svåger Ramfis (som han hade täta kontakter med) verkade Rubirosa inte vara kapabel till särskilt många mord; 1935 reste han visserligen till New York för att verkställa El Jefes dödsdom mot exilledaren Angel Morales, men han flydde före det misslyckade mordförsöket.

Rubi var den första stora dominikanska liraren – originalet – och han knullade alla möjliga typer av kvinnor: Barbara Hutton, Doris Duke (som råkade vara världens rikaste kvinna), den franska skådespelerskan Danielle Darrieux och Zsa Zsa Gabor, bara för att nämna några. Precis som polaren Ramfis dog Porfirio i en bilolycka, året var 1965 när hans tolvcylindriga Ferrari sladdade av en väg i Bois de Boulogne. (Det är svårt att överskatta bilarnas roll i vår historia.)

22

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 22

08-12-12 10.32.18

nor, till och med grannen Mari Colón som var runt trettio och jobbade på posten och målade läpparna röda och gick som om hon hade en klocka med kläpp i stället för ett arsle – alla föll till synes för honom. Ese muchacho está bueno! (Låg det honom i fatet att han var ivrig och helt klart hungrade efter uppmärksamhet? Inte alls!) När de åkte till DR och besökte släkten i Baní på somrarna var han som värst, han kunde stå utanför Nena Incas hus och ropa efter förbipasserande kvinnor – Tú eres guapa! Tú eres guapa! – tills en sjundedagsadventist klagade hos mormodern och hon stängde ner hans paraderande fortare än kvickt. Muchacho del diablo! Det är ingen kabaré det här!

Det var verkligen en guldålder för Oscar och den nådde sin kulmen mot slutet av hans sjunde år när han hade två små flickvänner på en och samma gång, hans första och enda ménage à trois. Med Maritza Chacón och Olga Polanco.

Maritza var Lolas kompis. Långhårig och pimpinett och så söt att hon hade kunnat spela en ung Dejah Thoris. Olga, å andra sidan, var inte någon vän till familjen precis. Hon bodde i huset längst bort i kvarteret, det som hans mamma brukade beklaga sig över eftersom det var fullt av puertoricaner som alltid var ute på verandan och drällde och drack öl. (Kunde de inte lika gärna ha gjort det i Cuamo? undrade hans mamma ilsket.) Olga hade typ nittio kusiner som alla verkade heta Hector eller Luis eller Wanda. Och eftersom hennes mamma var una maldita borracha (för att citera Oscars mamma) hände det att Olga ibland luktade gammalt skrev, vilket ledde till att en del av ungarna började kalla henne Pissråttan.

Oaktat det gillade Oscar att hon var så tyst av sig, att han fick brotta ner henne på marken om han ville, att hon var 23

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 23

08-12-12 10.32.18

intresserad av hans Star Trek-gubbar. Maritza var vacker, rätt och slätt, det behövdes ingen mer motivering än så, och hon var alltid i närheten dessutom, och det var ett rent genidrag av honom att fråga chans på dem på samma gång.

Först låtsades han att det var hans främsta hjälte Shazam som ville bli tillsammans med dem. Men när de sa ja slutade han med alla låtsaslekar. Det var inte Shazam – det var Oscar.

Det här var en oskyldigare tid och deras relation inbegrep att stå nära varandra vid busshållplatsen, hålla handen lite i smyg och två mycket allvarliga pussar på kinden, först Maritza och sedan Olga, medan de doldes av några buskar från gatan. (Titta på den lille machon, sa mammans väninnor.

Que hombre.)

Trekanten varade en enda skön vecka. En dag efter skolan trängde Maritza in Oscar bakom gungorna och visade var skåpet skulle stå: Det är antingen hon eller jag som gäller!

Oscar höll Maritza i handen och pratade allvar en god stund om kärleken han hyste till henne, och han påminde henne också om att de hade kommit överens om att dela, men Maritza ville inte höra på. Hon hade tre storasystrar och visste allt hon behövde veta om hur det gick när man delade. Jag vill inte att du pratar mer med mig om du inte gör dig av med henne! Maritza, med sin chokladhy och sina smala ögon, ägde redan den Ogún-energi som hon skulle rikta som ett vapen mot andra resten av livet. Oscar gick dystert hem till sina tecknade teveprogram (från tiden före den koreanska sweatshop-tillverkningen) – till Herculoids och Space Ghost.

Vad är det med dig? undrade hans mamma. Hon gjorde sig i ordning för att gå till sitt andra jobb och eksemen på händerna såg ut som en kladdig måltid som hade stelnat på tallriken. När Oscar snyftade fram ett flickor höll morsan 24

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 24

08-12-12 10.32.18

de León på att explodera. Tú ta llorando por una muchacha?

Hon tog tag i Oscars öra och drog upp honom på fötter.

Mami, sluta! skrek hans syster. Sluta!

Hon kastade honom till golvet. Dale un galletazo, flämtade hon. Sedan får vi se om den lilla putan visar dig någon respekt.

Någon annan blatte än han skulle kanske ha funderat på att ge henne en galletazo. Men det var inte bara det att han saknade en pappa som kunde visa honom de maskulina knepen, han var inte heller ett dugg aggressiv eller krigisk av sig. (Till skillnad från sin syster som slogs mot pojkar och horder av morenatjejer som avskydde hennes smala näsa och halvraka hår.) Oscar hade typ noll i stridsduglighet; till och med Olga med sina tandpetare till armar hade kunnat banka skiten ur honom. Aggressivt beteende och hotelser kom inte på fråga. Så han tänkte igenom saken. Tog inte lång stund för honom att bestämma sig. Maritza var ju trots allt snygg och det var inte Olga; Olga luktade kiss ibland och det gjorde inte Maritza. (En puertoricanska här? sa hans mamma spydigt. Jamás!) Hans logik låg så nära en insekts ja/nej-uträkningar en blatte kunde komma. Han gjorde slut med Olga dagen efter på lekplatsen, med Maritza vid sin sida, och som Olga grät! Hon skakade som en trasdocka i sina ärvda kläder och sina fyra nummer för stora skor! Det rann snor ur näsan på henne och allting!

Längre fram i tiden, när både han och Olga hade förvandlats till överviktiga missfoster, kunde Oscar då och då inte låta bli att känna ett styng av skuld när han såg Olga stövla över en gata eller tomt stå och stirra vid New Yorkbusshållplatsen, han kunde inte låta bli att undra hur mycket hans iskalla nobbning hade bidragit till hennes nuvarande 25

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 25

08-12-12 10.32.18

katastrofala tillstånd. (Det hade inte känts någonting när han gjorde slut med henne, mindes han; han hade inte ens blivit lite rörd när hon började gråta. Han hade sagt: Var ingen bebis nu.)

Något som däremot hade gjort ont var när Maritza dumpade honom. Måndagen efter att han hade lämpat Olga överbord kom han till busshållplatsen med sin älskade Apornas planetlunchlåda bara för att upptäcka att den sköna Maritza stod och höll den asfule Nelson Pardo i handen. Nelson Pardo som såg ut som Chaka i Land of the Lost! Nelson Pardo som var så dum att han trodde att månen var en fläck som Gud hade glömt att gnugga bort. (Han fixar det snart, försäkrade han hela klassen.) Nelson Pardo som skulle bli grannskapets inbrottsexpert innan han tog värvning i marinkåren och blev av med åtta tår i det första gulfkriget. Först trodde Oscar att han hade misstagit sig – han hade solen i ögonen, han hade inte sovit tillräckligt den natten. Han ställde sig bredvid dem och beundrade sin lunchlåda, tänk så verklig och diabolisk dr Zaius såg ut. Men Maritza ville inte ens le åt honom! Låtsades att han inte var där. Vi borde gifta oss, sa hon till Nelson och Nelson log ett enfaldigt leende och vände sedan blicken uppåt gatan och spejade efter bussen.

Oscar blev alltför sårad för att kunna säga något; han satte sig på trottoarkanten och kände något överväldigande rusa upp ur bröstet, det höll på att skrämma skiten ur honom, och innan han visste ordet av grät han. När hans syster Lola kom fram och undrade vad som stod på skakade han bara på huvudet. Kolla på den mariconciton, var det någon som sa med ett flin. Någon annan sparkade till hans älskade lunchlåda så att det blev en repa rätt över general Urkos ansikte. När han gick ombord på bussen grät han fortfarande, och chauf26

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 26

08-12-12 10.32.18

fören som var en vida känd före detta PCP-missbrukare sa: Herregud, du är väl för fan ingen bebis heller?

Hur hade dumpningen påverkat Olga? Det han egentligen frågade sig var: Hur hade dumpningen påverkat Oscar?

Oscar tyckte att det verkade som om hans liv spolades ner i avloppet i samma sekund som Maritza dumpade honom – Shazam! De följande åren blev han allt tjockare och tjockare.

De tidiga tonåren gick särskilt hårt åt honom och möblerade om hans ansikte till något som absolut inte kunde kallas sött, fläckade hyn med finnar, gjorde honom osäker på sig själv, och hans intressen – hans favoritgenrer! – som ingen hade sagt ett knyst om tidigare blev plötsligt synonyma med att vara en loser med stort L. Han lyckades inte skaffa några kompisar hur han än försökte, han var för töntig, för blyg och (om man ska tro ungdomarna i kvarteret) för knäpp (han hade för vana att använda stora ord som han hade memorerat dagen innan). Han gick inte längre ens i närheten av några tjejer för i bästa fall struntade de i honom, i värsta fall gav de ifrån sig ett skri och kallade honom gordo asqueroso! Han glömde perritodansen, glömde stoltheten han hade känt när kvinnorna i familjen hade kallat honom hombre. Han fick inte pussa någon mer flicka på mycket mycket länge. Det var som om allt han hade att komma med på tjejfronten hade brunnit upp på en enda jävla vecka.

Inte för att det gick så mycket bättre för någon av ”flickvännerna”. Vad det nu än var för dålig kärlekskarma som hade drabbat Oscar så verkade den även ha drabbat dem. I sjuan hade Olga vuxit sig enormt stor och läskig, hon måste ha haft någon trollgen i sig på något sätt, hon började dricka Bacardi 151 direkt ur flaskan och fick till slut lämna skolan eftersom hon hade för vana att skrika NATAS! mitt under 27

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 27

08-12-12 10.32.19

lektion. Till och med hennes bröst, när hon väl fick sådana, var fladdriga och förskräckliga. En gång på bussen hade Olga kallat Oscar för bakelseätare och han höll på att säga: Hör på den puercan, men han var rädd att hon skulle vända tillbaka och stampa till honom; hans coolhetsindex var redan mycket lågt och skulle inte ha överlevt en sådan paliza, han skulle ha dragits ner till samma nivå som de handikappade och Joe Locorotundo som var känd för att onanera offentligt.

Och den ljuvliga Maritza Chacón? Hypotenusan i vår triangel, hur gick det för henne? Ja, innan man kunde säga Åh, mäktiga Isis hade hon skenat i väg och blivit Patersons skönaste guapa, en av drottningarna i Nya Peru. Eftersom de förblev grannar såg Oscar henne ofta, en getto-Mary Jane, med ett hår som var svart och överdådigt som ett åskmoln, antagligen den enda peruanska tjejen i världen med ett pelo som var krulligare än hans systers (han hade ännu inte hört talas om afro-peruaner, och inte heller om en stad som hette Chincha), med en kropp som var fin nog för att gamla män skulle glömma sina krämpor, och från sjätte klass och uppåt dejtade hon män som var två eller tre gånger så gamla som hon. (Maritza kanske inte var bra på så mycket – inte på sport, inte på skolarbetet, inte på att jobba – men hon var bra på män.) Betydde det att hon hade undkommit förbannelsen – att hon var lyckligare än Oscar och Olga?

Tveksamt. Oscar tyckte att det verkade som om hon tyckte om att bli slagen av sina pojkvänner. Hon råkade i alla fall ut för det varenda gång. Om en kille slog mig, sa Lola stöddigt, skulle jag tugga sönder hans ansikte.

Se Maritza: när hon hånglar på trappan till sitt hus, när hon hoppar i eller ur någon ligists bil, när hon puttas omkull på trottoaren. Oscar brukade betrakta hånglandet, i- och 28

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 28

08-12-12 10.32.19

urhoppandet och puttandet under hela sin glädjelösa sexbefriade ungdom. Vad skulle han annars ha gjort? Hans sovrumsfönster vette mot hennes hus och han kastade alltid förstulna blickar åt hennes håll när han satt och målade sina D&D-miniatyrer eller läste den senaste romanen av Stephen King. Det enda som ändrade sig under de här åren var bilmodellerna, storleken på Maritzas häck och musiken som pumpade i bilhögtalarna. Först latin freestyle, sedan Ill Will-hiphop och till sist, precis mot slutet, ett kort tag bara, Héctor Lavoe och grabbarna.

Han sa hej till henne nästan varje dag, glad och låtsat förnöjd, och hon sa hej tillbaka, likgiltigt, men det var allt.

Han kunde inte föreställa sig att hon mindes deras pussar – själv skulle han förstås aldrig glömma dem.

DE ENFA LDIGAS INFER NO

H

igh school, det var Don Bosco Tech, och eftersom Don Bosco Tech var en katolsk pojkskola som packats till brädden med ett par hundra vilsna hyperaktiva ungdomar var den en outsinlig källa till lidande för en fet sf-läsande nörd som Oscar. I Oscars ögon kunde high school närmast liknas vid ett medeltida spektakel, som att sitta i stocken och ta emot slag och glåpord från en vildsint mobb med sinnessvaga dårar. Det var en erfarenhet som han trodde skulle göra honom till en bättre människa, men så blev det inte riktigt – fanns det någon lärdom alls att dra av den långa prövningen lyckades han inte få fatt på den. Varje dag klev han in genom skolans dörrar som den feta ensamma nördiga grabb han var, och det enda han kunde tänka på var 29

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 29

08-12-12 10.32.19

frigivningsdagen när han äntligen skulle få slippa den här ändlösa fasan. Öh, Oscar, finns det bögar på Mars? – Öh, Brunöga, sitt på den här. Första gången han hörde termen de enfaldigas inferno visste han precis var någonstans det låg och vilka som befolkade det.

När det var dags för andra året på high school vägde Oscar in på massiva 110 kilo (120 när han var deprimerad, och det var han ofta) och det var uppenbart för alla, särskilt för famil5 jen, att han hade blivit kvarterets parigüayo . Han hade inte fått ett skit av de superkrafter som en normal dominikansk ung man brukar vara begåvad med. Han kunde inte ragga upp en brud om det så gällde livet, visste inte vad sport var överhuvudtaget, kunde inte spela domino, hade ingen som helst koll på sin kropp och kastade tjejkast när han någon gång var tvungen att få i väg en boll. Han var inte bra på musik, hade inte vett att göra affärer och kunde inte dansa.

Inget flyt, inget tugg, ingen stil. Och värst av allt: inget bra utseende. Han bar sitt halvkrulliga hår i en puertoricansk afrofriss, hade ett par enorma socialtjänstglasögon – hans 5 Det pejorativa parigüayo, och Vakarna håller med om detta, är en förvanskning av den engelska neologismen ”party watcher”. Ordet fick allmän spridning under den första amerikanska ockupationen av DR som pågick mellan 1916 och 1924.

(Visste ni inte att vi blev ockuperade två gånger under nittonhundratalet? Oroa er inte, när ni får barn kommer de inte att veta att USA ockuperade Irak.) Under den första ockupationen rapporterades att soldater i de ockuperande styrkorna ofta gick på dominikanska fester, men i stället för att haka på och ha kul ställde sig utlänningarna vid sidan av dansgolvet och tittade på. Vilket förstås måste ha verkat som världens konstigaste grej. Vem går på fest för att titta på? Hädanefter blev alltså marinkårssoldaterna parigüayos – ett ord som i dagens språkbruk avser en person, vilken som helst, som står bredvid och tittar på medan de andra roffar åt sig tjejerna. Grabben som inte dansar, som inte fattar grejen, som låter andra driva med honom – det är han som är som är parigüayon.

Om man skulle slå upp parigüayo i Uppslagsverk över dominikanska företeelser skulle man få se ett träsnitt föreställande Oscar. Det var ett öknamn som skulle komma att förfölja honom resten av livet och leda honom till en annan betraktare, Vakaren, han som sitter och fluktar på månens blå baksida.

30

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 30

08-12-12 10.32.19

”musavvisare” som enda vännerna Al och Miggs kallade dem – stoltserade med en motbjudande mustaschskugga på överläppen och ägde ett par tätt sittande ögon som fick honom att se lite efterbliven ut. Ögon som Mingus. (En jämförelse som han själv gjorde en dag när han gick igenom sin mammas skivsamling. Hon var den enda oldschool dominicana han kände som hade dejtat en moreno, tills Oscars pappa satte p för just den helafrikanska världsfesten.) Du har fått din abuelos ögon, sa Nena Inca under ett av hans besök i DR, vilket borde ha varit en tröst – vem vill inte likna en förfader? – fast just den här förfadern hade slutat sina dagar i fängelse.

Oscar hade alltid varit en ung nörd – en sådan kille som läser Tom Swift, älskar serietidningar och kollar på Ultraman – men när han började high school hängav han sig fullständigt åt sina favoritgenrer. På den tiden då de flesta av oss spelade väggboll och kastade S och provkörde storebrorsans bil och smugglade ut tomma lik framför föräldrarnas ögon frossade han i en stadig ström av Lovecraft, Wells, Burroughs, Howard, Alexander, Herbert, Asimov, Bova och Heinlein, och till och med i böcker av De gamle som redan hade börjat blekna – E.E. ”Doc” Smith, Stapledon och killen som skrev alla Doc Savage-böckerna. Han tog sig hungrigt från bok till bok, från författare till författare, från period till period. (Som tur var för honom hade biblioteken i Paterson så dåligt med pengar att förra generationens nörd­litteratur fortfarande stod kvar på hyllorna.) Det hade inte gått att bända loss honom från en film eller ett teveprogram eller en tecknad serie där det förekom monster eller rymdskepp eller mutanter eller domedagsmaskiner eller förutspådda öden eller magi eller onda skurkar. Det var endast i denna 31

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 31

08-12-12 10.32.19

sin strävan som Oscar visade prov på det snille hans mormor envist menade var hans fädernesarv. Han kunde skriva alv­ iska, prata chakobsa, skilja mellan en slan, en dorsai och en lensman in i minsta detalj, visste mer om Marvels universum än Stan Lee och han var rollspelsfanatiker. (Om han bara hade varit någorlunda bra på tevespel skulle det ha blivit full pott, men trots att han ägde en Atari och en Intellivision räckte reflexerna helt enkelt inte till.) Om han som jag hade kunnat dölja att han var en otaku hade kanske livet blivit lite mindre pissigt för honom, men det kunde han inte. Grabben bar sin nördighet som en jediriddare bär sin ljussabel och en lensman sin lins. Han hade inte kunnat verka normal om 6 han så hade velat.

6 Hur den enorma kärleken till de här genrerna uppstod verkar ingen riktigt veta. Kanske berodde det på att han härstammade från Antillerna (vem är mer sf än vi?) eller att han bodde i DR de första två åren av sitt liv och sedan brutalt rycktes bort till New Jersey – ett enda litet green card gjorde inte bara att världen förbyttes (från tredje till första) utan även århundradet (från nästan ingen teve och elektricitet till massor av båda sorterna). Efter en sådan omvälvande upplevelse misstänker jag att endast de mest extrema scenarierna duger. Kanske tittade han på Spindelmannen lite för mycket i DR? Gick han på för många Run Run Shaw-kung fu-filmer, lyssnade han på för många av abuelas spökhistorier om el Cuco och la Ciguapa? Berodde det kanske på hans första bibliotekarie i USA som gjorde läsningen till en drog, på den sprakande elektricitet han kände när han rörde vid sin första Danny Dunn-bok? Kan man helt enkelt skylla på tidsandan (för var inte det tidiga sjuttiotalet nördarnas gryning?) eller att han under det mesta av barndomen inte hade någon enda vän? Eller var det något djupare, något nedärvt?

Vem vet.

Det står i alla fall klart att han lyckades ta sig igenom ungdomstidens allra tyngsta dagar just för att han var en så hängiven läsare/überfan (i brist på bättre ord), men det fick honom också att sticka ut mer än han redan gjorde på Patersons hårda gator. Han föll offer för andra pojkar – slag och knuffar och kalsonggrepp och trasiga glasögon och helt nya bokklubbsböcker från Scholastic, till det subventionerade priset femtio cent styck, rivna itu framför ögonen på honom. Gillar du böcker? Nu har du två! Hö-hö. Ack, ingen kan vara så förtryckande som de förtryckta. Till och med hans mamma tyckte att han hade knäppa intressen. Gå ut och lek med dig! kommenderade hon minst en gång om dagen. Pórtate como un muchacho normal.

32

Diaz_Oscar_Waos_inlaga_ny.indd 32

08-12-12 10.32.19