9789100120313

david lagercrantz

Syndafall i Wilmslow

albert bonniers fรถrlag

Lagercrantz_Syndafall i Wilmslow.indd 3

08-10-24 10.21.49

Av David Lagercrantz: Göran Kropp 8000 plus 1997 Änglarna i Åmsele 1998 Ett svenskt geni - berättelsen om Håkan Lans och kriget han startade 2000 (rev. 2006) Stjärnfall 2001 Där gräset aldrig växer mer 2002 Underbarnets gåta 2003 Himmel över Everest 2005

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012031-3 © David Lagercrantz 2009 ScandBook AB, Falun 2009

Lagercrantz_Syndafall i Wilmslow.indd 4

08-10-24 10.21.49

Till Anne, Signe, Nelly och Hjalmar

Lagercrantz_Syndafall i Wilmslow.indd 5

08-10-24 10.21.49

Opinion is not worth a rush; In this altar-piece the knight, Who grips his long spear so to push That dragon through the fading light, W.B. Yeats, Michael Robartes and the Dancer.

Lagercrantz_Syndafall i Wilmslow.indd 7

08-10-24 10.21.49

1 När bestämde han sig?

Inte ens han visste. Men då tvivlen sjönk undan och bara hördes som avlägsna lockrop övergick den molande tyngden i hans kropp till en bultande oro han egentligen saknat. Livet stegrades. Till och med de blå hinkarna i hobbyverkstaden fick en ny skimrande lyster och i varje iakttagelse rymdes en hel värld, en hel kedja av händelser och tankar, och bara idén att försöka sammanfatta dem vore fåfängt, eller till och med ohederligt.

Han uppfattade ett myller av inre och yttre bilder och även om andningen redan nu var plågsamt snabb, vibrerade en intensiv närvaro i hans kropp som gränsade till det lust­fyllda, precis som om beslutet att dö gett honom livet tillbaka. Framför honom på ett grått bord, fullt av fläckar och små hål som dels var brännmärken men också något annat, kladdigt, fanns en värmeplatta, ett par flaskor med svart vätska och så en förgylld tesked som skulle spela en viss roll i historien. Utanför hördes regnet. Det föll och föll. Aldrig hade himlen öppnat sig så i England under en pingsthelg och kanske på­verkade det hans beslut.

Kanske influerades han överhuvudtaget av mindre saker, som sin hösnuva och av att grannarna, mr och mrs Webb, ­precis flyttat till Styal, och lämnat efter sig en känsla av att livet 9

Lagercrantz_Syndafall i Wilmslow.indd 9

08-10-24 10.21.49

var på väg bort eller rent av pågick någonstans dit han inte var bjuden. Det var inte likt honom att hetsa upp sig över sådant. Å andra sidan var det inte olikt honom heller. Det är sant att han inte berördes som vi andra av det vardagliga. Han ägde en storartad förmåga att strunta i omgivningens tissel och tassel.

Men han greps också av mörka stråk av ingen orsak alls. Små ting kunde få stora verkningar i honom. Obetydliga händelser kunde leda till drastiska beslut eller besynnerliga idéer.

Nu ville han lämna världen i enlighet med en tanke i en barnfilm om lustiga dvärgar, vilket är en ironi förstås. Ironier och paradoxer saknades inte i hans liv. Han hade förkortat ett krig och tänkt djupare än de flesta om intelligensens grundstenar, men förklarats otillräknelig och tvingats ta en motbjudande medicin. För inte länge sedan hade han blivit vettskrämd av en spågumma i Blackpool, och inte gått att tala med på en hel dag.

Vad gjorde han nu?

Han kopplade in två sladdar från taket i en transformator på bordet och placerade en kittel med svart sörja på värme­ plattan. Efteråt bytte han om till en gråblå pyjamas, och tog ett rött äpple från ett blått fruktfat intill bokhyllan. Han avslutade ofta dagen med ett äpple. Äpple var favoritfrukten, inte bara på grund av smaken. Äpple var också… det må göra detsamma. Han klöv frukten i två delar och återvände till hobby­ verkstaden, och då insåg han. Hela hans system förstod, och med oseende ögon tittade han ut mot trädgården. Är det inte underligt, tänkte han, utan att riktigt veta vad han menade.

Sedan erinrade han sig Ethel.

Ethel var modern. Ethel kommer en dag att skriva en bok om honom utan att förstå ett dugg om vad han hållit på med, men till hennes försvar kan sägas att det inte var lätt. Mannens liv bestod av för mycket siffror och hemligheter. Han var annorlunda. Dessutom var han ung, åtminstone i en moders ögon, 10

Lagercrantz_Syndafall i Wilmslow.indd 10

08-10-24 10.21.49

och trots att han aldrig betraktats som en skönhet och hans goda löparfysik hade förfallit sedan ett beslut i domstolen i Knutsford, såg han inte illa ut. Ända sedan han var liten och inte kunde skilja mellan höger och vänster och trodde att julen inföll lite när som helst, ibland ofta och ibland sällan, som andra vackra, roliga dagar, hade han tänkt tankar som var helt och hållet otidsenliga. Han blev en matematiker som ägnade sig åt något så prosaiskt som ingenjörskonst, en okonventionell tänkare som fick för sig att vår intelligens är mekanisk, eller till och med räkningsbar som en lång, vindlande tal­serie.

Men framför allt, och det har mödrar särskilt svårt att förstå, orkade han denna dag i juni inte leva längre, och han fortsatte därför med sina förberedelser som i efterhand skulle upplevas som underligt tillkrånglade. Det var bara det att hans koncentration stördes. Han uppfattade något, fotsteg nere vid ytterdörren, trodde han, knaster av grus, och han slogs av en absurd tanke: någon kommer med goda nyheter, kanske långt ifrån, från Indien eller från en annan tid. Han skrattade till eller snyftade, svårt att avgöra vilket, och han satte sig i rörelse, och även om inget längre hördes, inget annat än droppandet mot taket, fastnade han i tanken: Någon är därute. En vän, värd att lyssna på, och när han passerade skrivbordet tänkte han vill, vill inte likt ett barn som rycker blad från en blomma. Varje detalj i korridoren uppfattade han med en sådan vibrerande exakthet att det skulle ha fascinerat honom en bättre dag.

Med sömngångaraktiga steg gick han in i sovrummet och såg tidningen Observer på nattduksbordet och armbandsklockan med det svarta läderbandet och precis intill placerade han det halva äpplet. Han tänkte på månen som lyste bakom skolhuset i Sherborne, och han lade sig på rygg i sängen. Han såg samlad ut.

11

Lagercrantz_Syndafall i Wilmslow.indd 11

08-10-24 10.21.50

2 Det regnade även dagen därpå och längs Adlington Road kom den unge kriminalassistenten Leonard Corell. I höjd med Brown’s Lane tog han av trilbyhatten för trots regnet kände han sig varm och han tänkte på sin säng, inte på den eländiga bädden i lägenheten, utan den som väntade hos fastern i Knutsford, och när han gjorde det sjönk huvudet mot axeln, som var han på väg att somna.

Han tyckte inte om sitt yrke. Han tyckte inte om lönen, promenaderna, pappersarbetet, det fördömda Wilmslow där aldrig något hände. Så långt hade det gått att han även nu bara kände tomhet. Ändå hade hushållerskan som ringt pratat om ett vitt skum runt den dödes mun och en lukt av gift i huset, och förr om åren skulle samtalet säkert ha väckt lite liv i Corell. Nu trampade han bara på längs vattenpölarna och trädgårdsbuskarna. Bakom låg åkern och järnvägen. Det var tisdag, den 8 juni 1954, och han tittade ner efter husens namnskyltar.

När han fann adressen Hollymeade, vek han in till vänster och möttes av ett stort pilträd som såg ut som en stor gammal kvast, och utan att behöva det stannade han och knöt skorna.

En gång av tegelplattor sträckte sig halvvägs över gårdsplanen för att där upphöra tvärt, och han tänkte: vad har hänt egentligen? även om han givetvis insåg att vad det än var hade det 12

Lagercrantz_Syndafall i Wilmslow.indd 12

08-10-24 10.21.50

inget med tegelgången att göra. Borta vid den vänstra ytterdörren stod en äldre kvinna. ”Är ni hushållerskan?” frågade han, och hon nickade. Det var en färglös liten gumma med ledsna ögon, och tidigare i livet skulle Corell säkert ha smålett varmt och lagt en hand på hennes axel. Nu tittade han bara bistert ner och följde henne in, uppför en brant trappa och det var ingen rolig promenad, ingen spänning fanns i den, ingen polisiär nyfikenhet, knappt ens ett obehag, bara ett ”Varför ska jag hålla på?”

Redan i hallen anade han en närvaro, en täthet i luften och då han gick in i rummet slöt han ögonen, och ärligt talat, vilket kan te sig märkligt med tanke på omständigheterna, tänkte han en och annan opassande tanke av sexuell natur och egentligen finns ingen anledning att gå in på dem nu, inte mer än att de tycktes även honom absurda. När han öppnade ögonen dröjde sig associationerna kvar som en surrealistisk hinna över rummet, men de upplöstes i något annat då han upptäckte sängen, den smala ungkarlssängen, och ovanpå den en död man, liggande på rygg.

Mannen var mörkhårig och troligen drygt trettio. Från mun­ gipan hade vit fradga runnit ner på kinden, och torkat till ett vitt puder. Ögonen var halvöppna och låg djupt inne under en framskjutande, välvd panna. Trots att ansiktet knappast utstrålade frid anades en uppgivenhet i anletsdragen och Corell borde ha reagerat med jämnmod. Han var inte obekant med döden och det här var ingen hemsk död, men han mådde illa och förstod ännu inte att det var lukten, stanken av bitter­ mandel som svävade över rummet, och han såg ut genom fönstret mot trädgården och försökte återvända till de opassande tankarna, men lyckades inte och lade i stället märke till ett halvt äpple på sängbordet. Corell tänkte, vilket förvånade honom, att han hatade frukt.

Han hade aldrig haft något emot äpplen. Vem tycker illa 13

Lagercrantz_Syndafall i Wilmslow.indd 13

08-10-24 10.21.50

om äpplen? Från sin bröstficka tog han sitt anteckningsblock.

Mannen ligger i nära på normal kroppsställning, skrev han, och undrade om formuleringen var bra, det var den väl inte, å andra sidan var den inte överdrivet dålig heller. Bortsett från ansiktet kunde mannen lika gärna ha sovit, och efter att ha hastat ner ytterligare några rader – som han inte heller blev nöjd med – undersökte han kroppen. Den döde var mager, ganska vältränad, men med ett ovanligt mjukt, nästan kvinnligt bröst, och även om Corell inte var överdrivet noggrann fann han inga tecken på våld, inga rivmärken eller blånader, bara lite svart färg på fingertopparna och så fradgan i mungipan. Han sniffade på den och förstod varför han mådde så illa. Stanken av bittermandel trängde in i hans medvetande och han vände tillbaka till hallen igen.

Längst ner i korridoren upptäckte han något märkligt. I en vrå med fönsterglugg mot trädgården hängde två sladdar från taket och på ett bord puttrade en kittel, och bara långsamt närmade han sig. Kunde det vara riskabelt? Nonsens! Rummet var ett slags experimentverkstad. Det fanns en transformator därinne och klämmor för sladdarna, och så flaskor, syltburkar och krukor. Säkert inget att oroa sig för. Men stanken kröp in under skinnet och bara motvilligt lutade han sig över kastrullen. En vidrig soppa bubblade på botten, och plötsligt som från ingenstans erinrade han sig ett framrusande nattåg långt bak i barndomen och han tog spjärn mot bordet, tungt flåsande.

Sedan skyndade han ut och öppnade ett fönster i det angränsande rummet. Regnet föll. Det var inte klokt vad det föll. Men för en gångs skull svor Corell inte över det. Han gladdes över hur stanken och de mörka hågkomsterna försvann med vinden och vattnet, och någorlunda lugn igen såg han sig om i huset.

En känsla av bohemeri vilade över hemmet. Möblerna var fina, men utplacerade utan tanke eller omsorg, och uppenbart fanns ingen familj, definitivt inte några barn. Corell tog 14

Lagercrantz_Syndafall i Wilmslow.indd 14

08-10-24 10.21.50

upp ett anteckningsblock vid fönsterbrädan. Det innehöll matematiska ekvationer och en gång i tiden hade han kanske förstått lite av det. Nu begrep han ingenting, säkert också för att handstilen var svårläslig och full av bläckplumpar, och han blev irriterad, eller möjligen avundsjuk, och buttert sökte han igenom ett vitrinskåp till höger om fönstret och fann vinglas, silverbestick, en liten fågel i porslin och så en flaska med svart innehåll. Den påminde om burkarna i experimentverkstaden, men till skillnad från dem hade den en påklistrad lapp med ordet kaliumcyanid. ”Det borde jag ha fattat”, muttrade han och skyndade in i sovrummet, och luktade på äpplet. Det stank som flaskan och kitteln. ”Frun”, ropade han. ”Frun!”

Han fick inget svar. Han ropade igen och då hördes steg och ett par tjocka vader klev in över tröskeln. Han stirrade uppfordrande mot det grå ansiktet med de försvinnande, tunna läpparna. ”Vad sa ni att er husbonde hette?” ”Doktor Alan Turing.”

I sitt anteckningsblock noterade Corell dels att äpplet luktade bittermandel, dels namnet som kändes bekant, eller åtmin­ stone, som så mycket annat i hemmet, gav honom dunkla erinringar. ”Lämnade han efter sig något?” ”Vad menar ni?” ”Ett brev eller något som skulle kunna förklara.” ”Menar ni att han skulle…” ”Jag menar ingenting. Jag ställde bara en fråga”, sa han alldeles för strängt och när den arma kvinnan skrämt skakade på huvudet, försökte han låta vänligare. ”Kände ni den döde väl?” ”Ja, eller nej. Han var alltid mycket snäll mot mig.”

15

Lagercrantz_Syndafall i Wilmslow.indd 15

08-10-24 10.21.50

”Hade han varit sjuk?” ”Nu på våren led han av hösnuva.” ”Visste ni att han höll på med gifter?” ”Nej nej, bevare mig väl. Men han var vetenskapsman. Håller inte de…” ”Det beror alldeles på”, avbröt han. ”Min husbonde var intresserad av mycket.” ”Alan Turing”, forsatte han som om han tänkte högt. ”Var han känd för något speciellt?” ”Han arbetade på universitetet.” ”Vad gjorde han där?” ”Han har studerat matematik.” ”Vad för sorts matematik?” ”Sånt ska ni inte fråga mig.” ”Inte det”, mumlade han och vände ut i korridoren.

Alan Turing. Det var något med det namnet, han visste inte vad, inte mer än att det inte hade en bra klang i hans huvud.

Förmodligen hade killen gjort något dumt. Oddsen var ju rätt goda för det om Corell stött på namnet i jobbet, och alltmer nervös gick han runt i huset. Både förstrött och argt plockade han på sig bevismaterial, eller om bevis var för mycket sagt, var det åtminstone material, det var flaskan med gift från vitrinskåpet och så glasburkar från experimentverkstaden, sedan ett par anteckningsblock med uträkningar, och så tre böcker med den handskrivna rubriken Drömmar.

På bottenvåningen knäppte han på en ostämd fiol, och läste de inledande raderna till Anna Karenina, en av få böcker han kände igen i huset, bortsett från några av Forster, Orville, Butler och Trollope, och som så ofta annars flydde hans tankar till landskap där de inte borde vara.

Det ringde på dörren. Det var Alec Block, hans kollega. Han kände Alec märkligt dåligt med tanke på hur nära de arbetade och hade han uppmanats att beskriva honom skulle han inte 16

Lagercrantz_Syndafall i Wilmslow.indd 16

08-10-24 10.21.50

komma på mycket mer än att han var skygg och räddhågsen och behandlades illa av de flesta på stationen, men framför allt att han var fräknig och rödhårig, oerhört rödhårig. ”Mannen verkar ha kokat gift i kastrullen där borta och doppat ett äpple i sörjan och tagit sig ett par tuggor”, förklarade Corell. ”Självmord?” ”Verkar så. Jag mår illa av den här jäkla stanken. Kan du se om du hittar något självmordsbrev?”

När kollegan försvann iväg tänkte Corell återigen på det framrusande nattåget och det gjorde honom inte bättre till mods. Då han på nedervåningen stötte ihop med hushållers­ kan sa han: ”Jag behöver tala med er mer ingående snart. Men under tiden vill jag att ni väntar utanför. Vi kommer att spärra av huset”, och i ett anfall av vänlighet ryckte han åt sig ett paraply i farstun och när hon protesterade och sa att det var doktor Turings fnös han i hemlighet, det var väl ändå väl vördnadsfullt. Ett paraply kunde hon väl låna. Då hon accepterade och försvann ut på gården vandrade han runt i huset igen. Uppe hos den döde fann han ett exemplar av Observer från den 7 juni, vilket indikerade att mannen hade levt i går, och han antecknade det och en del annat. När han ögnade igenom ett nytt häfte med matematiska kalkyler greps han av en egendomlig lust att lägga till några tal som skulle komplettera eller slutföra mannens ekvationer, och som så ofta förr blev han en inte särskilt fokuserad polis. Det var givetvis bättre ställt med Block.

Han dök upp med en min som om han funnit något ytterst intressant. Det hade han inte, det var i vart fall inget självmordsbrev, däremot något som tycktes tala i en annan riktning: ett par teaterbiljetter för den kommande veckan och en inbjudan till Vetenskapsakademins möte den 24 juni som 17

Lagercrantz_Syndafall i Wilmslow.indd 17

08-10-24 10.21.50

mannen tackat ja till men aldrig skickat iväg, och även om Block nog insåg att det inte var mycket till fynd, hoppades han uppenbarligen att han fått upp ett nytt spår. Mord var de inte precis bortskämda med i Wilmslow, men Corell avfärdade genast tanken. ”Det betyder inget.” ”Varför då?” ”För att vi alla är komplicerade satar”, sa Corell. ”Vad menar du?” ”Även den som vill dö, kan planera för en framtid. Vi är alla slitna mellan det ena och andra. Dessutom kan han ha fått idén i sista stund.” ”Han verkar ha varit mycket lärd.” ”Det är möjligt.” ”Jag har aldrig sett så mycket böcker.” ”Det har jag. Men det är något annat med honom också”, fortsatte Corell. ”Vadå?” ”Jag kan inte komma på det. Vet bara att det är något som inte är bra. Stängde du av plattan däruppe?”

Alec Block nickade. Det kändes som han ville lägga till ett par ord men inte visste om han vågade. ”Finns det inte lite väl mycket gift i huset?” sa han. ”Jo”, svarade Corell.

Det fanns tillräckligt för att döda ett helt kompani, och de diskuterade det en stund, men kom ingen vart. ”Känns lite som om han ville leka alkemist? Eller åtmin­ stone guldsmed”, sa Block. ”Varför säger du så?”

Block berättade att han funnit en förgylld sked i experi­ mentverkstaden. ”Det är ett rätt fint arbete. Men det syns ändå att han gjort det själv. Du kan titta på den däruppe.”

18

Lagercrantz_Syndafall i Wilmslow.indd 18

08-10-24 10.21.50

”Verkligen”, sa Corell med en viss spelad entusiasm, men han lyssnade knappt längre.

Han var återigen försjunken i tankar.

19

Lagercrantz_Syndafall i Wilmslow.indd 19

08-10-24 10.21.50