9789100120290

Ingen kommer att tro mig

HÊlène Berr

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 1

09-02-18 13.26.38

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 2

09-02-18 13.26.39

Hélène Berr

Ingen kommer att tro mig Översättning Cecilia Franklin

Albert Bonniers Förlag

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 3

09-02-18 13.26.39

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012029-0 Franska originalets titel Journal d’Hélène Berr Published by agreement with Éditions Tallandier, Paris © Éditions Tallandier, 2008 All rights reserved Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2009 Översättning Cecilia Franklin Omslag Jojo Form Bilder © Mémorial de la Shoah, Paris, Collection Job Tryck ScandBook AB, Falun 2009

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 4

09-02-18 14.14.05

Innehåll

Förord av Patrick Modiano Hélène Berrs dagbok 1942 1943 1944 Ett konfiskerat liv av Mariette Job ”Det stulna fotografiet” Hélène Berrs familj Hélène Berrs lektyr Brev från Hélène Berr till hennes syster Denise

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 5

7 15 17 159 238 263 269 270 271 274

09-02-18 13.26.39

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 6

09-02-18 13.26.39

Förord Av Patr ick Modiano Det är år 1942 och en ung kvinna vandrar på Paris gator. I april börjar hon skriva dagbok eftersom hon under våren får en oroväckande föraning. Det har gått mer än ett halvt sekel sedan dess, men hon är fortfarande närvarande på varenda sida. Hon känner sig emellanåt oerhört ensam i den ockuperade staden, men vi får slå följe med henne dag efter dag. Hennes röst är så levande i den tystnad som rådde i det dåtida Paris …

Den första dagen, den 7 april 1942, hämtar hon en bok hos Paul Valérys portvakterska på Rue de Villejust 40, det är en bok som hon varit djärv nog att be den åldrade poeten dedicera till henne.

När hon ringer på dörren den där eftermiddagen kastar sig en skällande foxterrier mot henne. ”Finns det möjligtvis ett paket till mig här från monsieur Valéry?” På försättsbladet har Valéry skrivit: ”Tillhör mademoiselle Hélène Berr”, och under: ”När jag vaknar är ljuset så milt och det blåa så oerhört blått.”

När man läser Hélène Berrs beskrivning av Paris i dagboken under april och maj tycks den bekräfta Valérys ord. Hélène studerar vid Sorbonne och förbereder sig för en examen i engelska.

Hon har sällskap med en pojke ”med grå ögon” som hon nyligen lärt känna på Humanisthuset på Rue Soufflot, dit de båda gått för att lyssna till en Bachkantat och Mozarts konsert för klarinett och orkester … Hon promenerar genom Quartier Latin i sällskap med honom och några kamrater. Sedan ”gick jag ut i vimlet på Boulevard Saint-Michel. Solen sken”, skriver hon. ”Från Rue Soufflot

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 7

09-02-18 13.26.39

8

ingen kommer att tro mig

till Boulevard Saint-Germain befann jag mig i ett förtrollat land.”

Ibland tillbringar hon någon dag i familjens sommarhus i Aubergenville utanför Paris. Dagen ”har varit fulländad, från den friska, löftesrika och strålande soluppgången till kvällningen som var så rofylld och mild, och som omslöt mig nyss när jag stängde fönsterluckorna”. Hos denna flicka på tjugo år finns en längtan efter lycka, en dragning till skönheten i tillvarons yttre manifestationer och ett sinnelag som är både konstnärligt och oerhört klarsynt.

Hon är starkt influerad av engelsk litteratur och poesi och skulle förmodligen ha blivit en lika känslig författare som Katherine Mansfield. Under läsningen av de första femtio sidorna i hennes dagbok glömmer man nästan dåtidens fasor. Men en torsdag i april, efter en föreläsning på Sorbonne, tar hon och en kamrat en promenad i Luxembourgträdgården. De stannar vid fontänen.

Hon blir fängslad av solreflexerna och vattnets kluckande, barnens segelbåtar och den blå himlen – den som Paul Valéry talar om i sin dedikation. ”Tyskarna kommer att vinna kriget”, säger hennes kamrat. – ” ’Men vad ska det bli av oss om tyskarna vinner?’ – ’Äsch! Ingenting kommer att förändras. Solen och vattnet kommer alltid att finnas kvar … ’ Jag övervann mig själv och sade: ’Men de kommer inte att låta alla njuta av ljuset och vattnet!’ Tack och lov uttalade jag i alla fall de orden, jag ville inte vara feg.”

Det är första gången hon anspelar på den mörka tid hon lever i och på sin ängslan, men hon gör det på ett så naturligt och lågmält sätt att man anar hur ensam hon känner sig i denna soliga likgiltiga stad. Under senvåren 1942 vandrar hon fortfarande på Paris gator, men kontrasten mellan skugga och ljus har blivit skarpare och mörkret tar alltmer överhanden. Denna måndag den 8 juni måste hon bära den gula stjärnan för första gången. Hon känner att hennes längtan efter lycka och själslig jämvikt är oförenlig med verklighetens svärta och fasansfulla disharmoni. Hon skriver: ”Vädret är strålande, luften är frisk … en morgon som Paul Valérys.

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 8

09-02-18 13.26.39

förord

9

Och det är första dagen jag ska bära den gula stjärnan. Det är de båda aspekterna av livet numera: det friska, det sköna, det nya livet som denna genomskinliga morgon bär med sig, och barbariet och ondskan som representeras av den gula stjärnan.” Sèvres-Babylone – Quartier Latin. Sorbonnes gård. Biblioteket … Samma resväg som vanligt. Hon spanar efter kamraternas reaktioner. ”Jag kände hur olustiga och bestörta de var allihop.” På metrostationen École militaire säger biljettkontrollören: ”Sista vagnen”; dit hänvisas utan undantag alla som bär den gula stjärnan. Hon beskriver sina känslor inför stjärnan: ”Just då var jag fast besluten att inte bära [märket].

Jag betraktade det som en skymf och ett uttryck för lydnad mot de tyska lagarna … I kväll har jag ändrat mig igen; jag tycker att det är fegt att inte bära det gentemot dem som gör det.” Och dagen därpå föreställer hon sig i sin ensamhet att någon ställer henne frågan: ”Varför bär ni den gula stjärnan?” Hon svarar: ”det är för att jag vill pröva mitt mod”.

Senare, den 24 juni, redogör hon utan att höja tonen för den prövning hon nyss genomgått, en erfarenhet som kommer att bli avgörande för henne: ”Jag ville skriva det här redan i går kväll … I morse tvingade jag mig att göra det, därför att jag vill minnas allt.”

Det rör sig om faderns arrestering, den franska polisen har överlämnat honom till avdelningen för ”den judiska frågan” vid Gestapo och därifrån överförs han först till polisprefekturen och sedan till lägret i Drancy. Motiv: hans gula stjärna är inte fastsydd på kavajen.

Han har nöjt sig med att fästa den med hyskor för att kunna flytta den mellan sina kostymer. Polisen tycks inte göra någon större skillnad mellan ”franska” och ”utländska” judar. Hélènes far Raymond Berr, som är gruvingenjör och före detta direktör vid företaget Kuhlmann, har blivit dekorerad med krigskorset och heders­ legionens militärorden och tillhör därför de personer av judisk ”ras” som omfattas av artikel åtta i lagen från den 3 oktober 1940 (”På förekommen anledning har regeringsrätten beslutat att judar som

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 9

09-02-18 13.26.39

10

ingen kommer att tro mig

gjort extraordinära insatser inom det litterära, vetenskapliga eller konstnärliga området i Frankrike skall undantagas från förbuden i denna lag”). Nu sitter han på en hård bänk under polisbevakning.

Hélène och hennes mor har fått tillstånd att besöka honom. Han har blivit fråntagen slips, hängslen och skosnören. ”För att lugna oss förklarade polismannen att det var en order eftersom en fånge hade försökt hänga sig dagen innan.”

I Hélène Berrs inre uppstår en spricka mellan det lugna studentliv hon dittills levt och åsynen av fadern som övervakas som en brottsling i ett sjaskigt kontorsrum på polisstationen. ”En oöverstiglig avgrund”, skriver hon. Men tonen i dagboken är densamma, hon förblir rakryggad och ger aldrig uttryck för överdriven känslosamhet. Meningarna som alltid är lika korta avslöjar en ovanlig själsstyrka. När fadern interneras i Drancy blir hon – i motsats till dem som är uppslukade av dagliga bekymmer eller har valt att blunda – medveten om den mörka skugga som vilar över Paris sommaren 1942. Hélène har ögonen vidöppna. En annan ung flicka med hennes konstnärliga begåvning och känslighet hade kanske av ren självbevarelsedrift eller rädsla vänt bort blicken eller till och med tagit sin tillflykt till den fria zonen. Men hon gör tvärtom, hon vägrar gömma sig och känner spontant samhörighet med de drabbade. Den 6 juli 1942 infinner hon sig vid UGIF:s huvudkontor där hon anmäler sig som frivillig kontaktperson för de internerade i Drancy och Loiret. Hon har daglig kontakt med fångarnas familjer och blir vittne till fasorna både på ”Vél d’Hiv”1 i Drancy och vid godstågens avfärd i gryningen från stationen i Bobigny. En av de ansvariga inom UGIF säger till henne: ”Här har ni inget att göra! Jag har bara ett råd att ge er och det är att ni ska ta er härifrån.” Men hon stannar och därmed överträder hon oåterkalleligen en gräns.

1 Le Vélodrome d’Hiver, Vintervelodromen, en cykelstadion i Paris.

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 10

09-02-18 13.26.39

förord

11

Hennes mod, hederlighet och rena hjärta får mig att tänka på Rimbauds rader: Par délicatesse J’ai perdu ma vie.2 Hon har föraningar om att hennes hållning kommer att bli ödesdiger. Hon skriver: ”Vi lever timme för timme, inte som förr vecka för vecka.” Hon skriver också: ”Jag kände ett behov av botgörelse, varför vet jag inte.” Man kommer att tänka på filosofen Simone Weil, och vissa sidor i Hélène Berrs dagbok – denna dagbok som hon betraktar som ett brev till Jean, pojken med de grå ögonen som hon träffat i Quartier Latin, trots att hon inte ens vet om han någonsin kommer att läsa den – denna dagbok påminner ibland om Simone Weils hjärtslitande brev till Antonio Atarès från samma tid. Ja, Simone hade kunnat skriva precis som Hélène: ”De vänskapsband som knyts här i år är präglade av uppriktighet, närhet och ett slags djup innerlighet som inte kan mäta sig med något annat. Det är en hemlig pakt som beseglats i striden och prövningarna.” Men till skillnad från Simone Weil avvisar inte Hélène Berr lyckan, hon gläds åt strålande morgnar och promenader med den älskade på solbelysta avenyer, och listan över böcker på nattduksbordet innehåller inga filosofiska verk, bara poesi och romaner.

I hennes dagbok finns en lucka på nio månader. Hon återupptar skrivandet i november 1943. Den vackra handstilen blir kantig och ojämn. Tystnaden under dessa nio månader ger en tydlig anvisning om hur svåra hennes upplevelser varit. Hon skriver: ”Alla mina vänner på kontoret har blivit fängslade.” Ett ledmotiv återkommer 2 Raderna är hämtade ur Rimbauds dikt ”Visa från det högsta tornet”, Samlade

verk, övers. Elias Wraak. I sin helhet lyder versen: ”Sysslolösa ungdom/förslavad av alla,/ömhet och träldom/fick mig att falla./Åh låt tiden vara nära/då alla hjärtan är kära. ”

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 11

09-02-18 13.26.39

12

ingen kommer att tro mig

i hennes anteckningar: ” … de andra vet inte … ” ” … andras oförmåga att förstå … ” ”Jag kan inte tala om det därför att ingen skulle tro mig … ” ”Det finns så mycket man inte kan tala om …” Och så plötsligt ett förtroende: ”Ingen kommer att få veta hur förödande mina upplevelser den här sommaren har varit.”

Och: ”I det här ögonblicket upplever vi historien. De som reducerar den till ord […] kan ju brösta sig. Vet de vad en enda rad av deras storstilade tal motsvarar i individuellt lidande?” Efter den långa tystnaden är hennes röst fortfarande klar, men nu talar hon till oss från ett större avstånd, hon känns nästan lika avlägsen som Etty Hillesum i Het denkende hart van de barak.3 Hon har inte trätt in i den sista kretsen i helvetet ännu. Under sina vandringar i Paris blir hon alltid lika rörd då hon möter tecken på vänskap och hon finner tröst när hon ser den lilla grinden till Tuilerierna, löven på vattnet, stadens strålande skönhet … Hon går till bokhandeln Galignani för att köpa Lord Jim och En sentimental resa genom Frankrike och Italien. Men allt oftare förstår man också av de kortfattade antydningar hon gör att hon ramlat ned i stadens svarta hål, de fördömda zoner vars gatunamn återkommer i dagboken. Rue de la Bienfaisance. Där ligger kontoret där de andra frivilliga, däribland hennes väninna Françoise Bernheim, blir arresterade. Av en slump undkommer Hélène Berr razzian. Rue Claude-Bernard. Barn- och ungdomsverksamheten där de bistra poliserna från avdelningen för ”den judiska frågan” rotar omkring i de deporterades beslagtagna bagage och lägger vantarna på det de vill ha. Rue Vauquelin. Ett hem för unga kvinnor som fängslas i en razzia och deporteras strax innan Paris blir befriat. Centret på Rue Édouard-Nortier i Neuilly. Hélène åker ofta dit, hon tar ut barnen på promenader och när de blir sjuka åker hon med dem till barnsjukhuset på Rue de Sèvres eller till Rothschildsjuk­huset 3 Boken

har fått titeln Letters from Westerbork i den engelska översättningen.

Av Etty Hillesum finns på svenska Det förstörda livet, dagböcker 1941–43.

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 12

09-02-18 13.26.39

förord

13

på Rue de Santerre. Hon beskriver Doudou Wajmryb ”med sitt strålande leende”, lilla Odette, André Kahn ”som jag höll i handen – en av mina älskade småttingar i Neuilly”, och sist men inte minst fyraåringen vars namn ingen vet … Nästan allihop blir deporterade den 31 juli 1944.

En eftermiddag ville jag följa samma gator som Hélène Berr för att på något sätt göra mig en bild av hur hennes ensamhet tedde sig. Rue Claude-Bernard och Rue Vauquelin ligger inte långt från Luxembourgträdgården, de kantar den oas mitt i Paris som döpts till ”le Continent Contrescarpe” av en poet, och det är svårt att föreställa sig att det onda kunde tränga ända dit in.

Rue Édouard-Nortier ligger i närheten av Bois de Boulogne. Det fanns säkert eftermiddagar år 1942 då kriget och ockupationen kändes avlägsna och overkliga på dessa gator. Utom för en ung flicka vid namn Hélène Berr, som var medveten om det barbari och den nöd som omgav henne, men också visste att det var omöjligt att berätta det för vänliga och likgiltiga förbipasserande. Så hon skrev dagbok. Hade hon en föraning om att den skulle bli läst i en avlägsen framtid? Eller fruktade hon att hennes röst skulle kvävas, och att hon i likhet med de miljoner som massakrerades inte skulle efterlämna några spår? När vi nu öppnar Hélènes dagbok får vi lyssna till hennes röst medan vi vandrar vid hennes sida. En röst och en närvaro som kommer att följa oss resten av våra liv.

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 13

09-02-18 13.26.39

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 14

09-02-18 13.26.39

Det här är min dagbok.

Resten finns i Aubergenville.

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 15

09-02-18 13.26.39

  FĂśrsta sidan ur dagboken, tisdag den 7 april 1942, sid 17.

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 16

09-02-18 13.26.40

1942 Tisdag 7 april, klockan 4 Jag har precis varit hos … Paul Valérys portvakterska. Jag kom mig äntligen för att hämta boken. Efter lunch sken solen: ingen risk för regnskurar. Jag tog 92:an till Place de l’Étoile. När vi for utmed Avenue Victor-Hugo började jag bli nervös. I hörnet av Rue de Villejust drabbades jag helt kort av panik. Och genast, reaktionen: Jag måste ta ansvar för mina handlingar. There’s no one to blame but you. Och då kände jag förtröstan igen. Jag förstod inte längre varför jag varit rädd. Hela förra veckan, ja, fram till den stunden, tyckte jag att det var den naturligaste sak i världen. Det var mamma som gjorde mig uppskrämd genom att visa hur förvånad hon blev över min djärvhet. Annars hade jag tyckt att det var enkelt. Befann mig i ett drömlikt tillstånd. Jag gick in i nummer 40 och ringde på. En foxterrier kastade sig skällande mot mig och portvakterskan ropade på den. Hon frågade misstänksamt: ”Vad vill ni?” Jag svarade så naturligt jag kunde: ”Finns det möjligtvis ett paket till mig här från monsieur Valéry?” (Fast på avstånd blev jag förvånad över min framfusighet, men avståndet var stort.) Port­ vakterskan gick in i sin bostad igen: ”I vilket namn?” – ”Mademoiselle Berr.” Hon gick bort till ett bord. Jag visste redan att det låg där. Hon tog upp boken som var inslagen i just det vita papper jag föreställt mig och gav mig den. Jag sade: ”Tack så mycket!” Hon svarade vänligt: ”Det var så lite.” Och när jag gick därifrån hade jag hunnit uppfatta att mitt namn stod där med tydlig handstil i

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 17

09-02-18 13.26.40

18

ingen kommer att tro mig

svart bläck på paketet. När jag väl kommit ut ur porten öppnade jag det. På försättsbladet stod det med samma handstil: Tillhör mademoiselle Hélène Berr, och under: När jag vaknar är ljuset så milt och det blåa så oerhört blått, Paul Valéry.

Och jag fylldes av lycka, en glädje som stärkte min förtröstan och som stämde så väl med den lyckliga solen och den blekblå himlen ovanför de bulliga molnen. Jag gick hem med en svag känsla av triumf vid tanken på vad mamma och pappa skulle säga och en förnimmelse av att det fantastiska i grund och botten är det verkliga.

Nu väntar jag på miss Day som ska komma och dricka te. För en stund sedan mörknade himlen plötsligt, regnet piskar gatstenarna och man skulle kunna säga att det är dramatiskt, nyss såg jag en blixt och hörde åskmuller. I morgon blir det picknick i Aubergenville med François och Nicole Job, Françoise och Jean Pineau och Jacques Clère. När jag gick nedför trappan till Trocadéro gladde jag mig åt morgondagen, när allt kommer omkring har jag många ljusa stunder framför mig. Nu har min glädje vänts i dysterhet.

Men solen kommer att visa sig igen, det är nästan över. Varför är vädret så ostadigt? Det är som ett barn som skrattar och gråter samtidigt.

I går kväll somnade jag när jag läst ut andra delen av När regnet kom. Den är enastående. Ju mer jag läser ju vackrare blir boken.

I förrgår var det scenen mellan Fern och hennes mor, de båda gamla ungmörna. I går kväll var det översvämningen, Bannerjees hus och familjen Smiley. Det känns som om jag lever med dessa gestalter. Nu har Ransome blivit en gammal bekant, han är verkligen betagande.

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 18

09-02-18 13.26.40

19

april 1942

Fylld av spänning inför morgondagen hela kvällen. Det var inte överväldigande, mer som ett slags fördold glädje som jag stundtals glömde och som stillsamt gjorde sig påmind då och då. Förberedelser som inför en resa. Tåget går tre minuter över halv nio. Måste gå upp kvart i sju.

• Onsdag den 8 april Jag har precis kommit hem från Aubergenville. Så genomdränkt av frisk luft, strålande sol, vind, regnskurar, trötthet och glädje att jag varken vet ut eller in. Jag vet bara att jag utan någon naturlig eller synlig orsak fick ett anfall av nedstämdhet före middagen i mammas sovrum, den hade enbart sitt upphov i sorgen över att en så underbar dag måste ha ett slut och att stämningen skulle brytas.

Jag har aldrig kunnat vänja mig vid att underbara upplevelser tar slut. Jag hade inte väntat mig denna förtvivlan. Jag trodde att jag hade vuxit ifrån den sortens barnsligheter, men det kom över mig utan att jag märkte det och utan att jag gjorde motstånd. Och när jag kom hem hittade jag ett brev från Odile och ett från Gérard,1 och hans brev var elakt och sårande. Han driver med mig och med mitt brev. Jag minns inte vad jag skrev men jag trodde att han skulle förstå. Jag tänker svara i samma ton. Ögonlocken faller ihop av sig själva. Brottstycken av dagen dyker upp i mitt trötta huvud, jag ser avfärden från stationen i ösregn och grå himmel, hur vi skrattade och skämtade under tågresan, förkänslan av att det skulle bli en fin dag, den första promenaden i trädgården, det fuktiga gräset och regnet och så plötsligt blå himmel och sol över den lilla ängen. Deck tennis före lunch, köksbordet och den livliga muntra måltiden, disken som vi hjälptes åt 1 Odile Neuburger och Gérard Lyon-Caen.

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 19

09-02-18 13.26.40

20

ingen kommer att tro mig

med, Françoise Pineau som ihärdigt torkade tallrikarna, Job som omsorgsfullt ställde tillbaka dem i skåpet med pipan i munnen.

Jean Pineau som lade ned en gaffel eller ställde tillbaka en tallrik i taget och som varje gång någon kom på honom skrattade och urskuldande slog ut med händerna, promenaden på slätten uppe på höjden i solskenet, det korta intensiva skyfallet, mitt samtal med Jean Pineau, vägen tillbaka till byn där vi hämtade Jacques Clère, promenaden till Nézel under en blekblå himmel och en lysande, allt vidare horisont, den trevliga stunden med osockrad smaklös choklad och bröd med marmelad, känslan av att alla var lyckliga, hemresan med Denise och de båda Nicole2 tätt intill varandra på en bänk för att Job skulle kunna sitta med oss, mina heta kinder, Jean Pineaus vackra ansikte mitt emot, hans klara ögon och skarpa drag, avskedet i metron och leendena som speglade den djupa glädjen över dagen. Allt det där förefaller både besynnerligt nära och besynnerligt avlägset. Jag vet att det är över, att jag sitter här i mitt rum och samtidigt hör jag rösterna, ser ansiktena och gestalterna framför mig, som om jag vore omgiven av levande vålnader. Det beror på att dagen inte längre helt och hållet tillhör nuet, men ännu inte hunnit övergå till det förflutna. Den omgivande still­ heten brusar av minnen och bilder.

• Torsdag den 9 april, på morgonen Jag vaknade klockan sju i morse. Mina tankar var dimmiga. Glädjen från i går, missräkningen på kvällen, tillståndet av unpreparedness nu eftersom jag i förrgår inte hade planerat längre än till gårdagen, min irritation mot Gérard som går över när jag sansar mig eftersom han i grund och botten har skäl att driva med mig, 2 En kusin till Hélène och hennes svägerska. Se sid 270.

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 20

09-02-18 13.26.40

21

april 1942

Jean Pineaus allvarliga och passionerade ansikte på tåget, tanken på att Odile har givit sig av för gott just då vår vänskap började spira och fördjupas. Vad ska jag ta mig till utan henne?

• Lördag 11 april I kväll har jag känt en vanvettig lust att bara strunta i allt. Jag har fått nog av att inte vara normal, jag är less på att inte längre känna mig fri som vinden, som förra året, jag är less på att känna att jag inte har rätt att vara som förr. Det känns som om jag är fäst vid något osynligt som jag inte kan lösgöra mig ifrån fast jag vill, jag har kommit att hata detta något och börjat omforma det.

Det värsta är att inför mig själv känner jag mig totalt fri och oförändrad, men mot andra, mot mamma och pappa, Nicole, Gérard är jag tvungen att spela en roll. Därför att de, vad jag än säger, kommer att förbli övertygade om att mitt liv har förändrats. Ju längre tiden går desto större blir avgrunden mellan dessa båda världar. Dels finns det jag som av alla krafter strävar efter att bli som innan, bli det jag som skulle ha funnits om ingenting hade hänt, dels det jag som de andra tror har tagit över. Detta sista jag är kanske något som uppstått i min fantasi. Nej, jag tror inte det.

Ju längre tiden går desto mer fel känns det. Vad är det som gör att jag nu uppfattar situationen som olustig och flyr ifrån den med sänkt blick?

Det var därför jag grät för första gången på flera månader när jag kom hem i kväll och hittade brevet från Gérard. Han skrev att vi inte kommer att ses igen förrän till hösten. Jag grät inte för att jag var ledsen utan för att jag var så utled på den dova olustkänslan.

Jag är så trött på den här falska situationen, den är falsk gentemot honom, falsk gentemot mamma och pappa, falsk gentemot Denise,

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 21

09-02-18 13.26.40

22

ingen kommer att tro mig

Nicole och Yvonne. Jag hade hoppats att hans besök åtminstone skulle skapa klarhet. Men att behöva ha det så här hela våren och sommaren … Och jag kan inte förklara det för någon. När jag hade läst brevet fick jag lust att utmana någon, på vad vet jag inte, jag tänkte att jag skulle hämnas och att jag skulle gå in för det med liv och lust, utan baktankar, för så är det, och sedan trängde jag undan nyheten, begravde den i det kaotiska nuet, sköt upp alltihop till ”morgondagen”, eftersom jag visste att det var en dålig nyhet.

Jag är fullt medveten om att jag förvränger allt, på egen hand, hur kommer det sig?

Orsaken är att jag i grund och botten ständigt kommer till samma slutsats och den är att jag inte kan bestämma någonting förrän jag träffat honom igen och lärt känna honom bättre.

Alla håller med om det, det är bara det att jag inte tror att mamma och pappa förstår att denna slutsats har blivit något absolut och reservationslöst för mig; jag har faktiskt ingen som helst aning om vad som kommer att hända, jag önskar inte den ena eller den andra lösningen, jag väntar som på resultatet av en match jag själv inte deltar i.

Det beror antagligen på min oförmåga att acceptera en situation som inte är klarlagd. Jag skulle vilja att allt var avgjort, kanske för att få det avklarat så att jag kan bli normal igen. Det här är ungefär samma slags obehag som jag känner inför alla plötsliga förändringar i det dagliga livet. Denise skulle säga att jag är ”hemkär”.

Sedan jag kom till den här slutsatsen väntar jag alltså på en match som har blivit mig totalt likgiltig och sker utan min medverkan; det är det enda jag väntar på.

Men det är trots allt en spänning som i långa loppet blir outhärdlig. Det är därför jag inte står ut med tanken på att det ska fortgå så här.

Och det är därför jag har börjat avsky hela den här historien, och det är därför jag nästan avsiktligt förvränger den. I grund och

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 22

09-02-18 13.26.40

april 1942

23

botten vill jag inte förändras, men i sådana här situationer måste det ske en förändring, det är oundvikligt. Och i så fall måste den ske hastigt och framför allt skänka glädje, som förändringar gör när de leder till något gott.

I kväll skulle jag kunna slänga mig på sängen om jag ville och gråta och säga till mamma att jag vill hålla fast vid det jag var innan. Och mamma skulle säkert trösta mig och jag skulle somna med smaken av tårar i munnen men med frid i sinnet. Men då skulle mamma oroa sig ännu mer där hon ligger i rummet bredvid.

Och jag vet inte ens om jag skulle kunna göra det. Det skulle vara ett utslag av self-pity och jag har blivit hård mot mig själv därför att jag tror att det är absolut nödvändigt just nu. Det är det enda skälet, för jag skulle inte låta min värdighet hindra mig.

Värdighet inför mamma vore ett brott. Och det är inte för att få uppmärksamhet eller för att visa upp en känsla eller en oro som jag innerst inne inte upplever, vilket oundvikligen skulle göra det hela cheap. Nej, jag skulle vara fullkomligt ärlig och uppriktig.

Men jag vill inte göra mamma illa. I kväll fick pappa meddelande om ett kommande beslagtagande3 och mamma tar det hårt fast hon döljer det.

It sufficeth that I have told thee, mitt pappersark, allt känns redan bättre.

Nu tänker vi på något annat. På hur overkligt vacker den där sommardagen var i Aubergenville. Den var fulländad, från den friska, löftesrika och strålande soluppgången till kvällningen som var så 3 Beslagtagande eller ”ekonomisk arisering” innebar konfiskation av egendom,

hus och företag med judiska ägare. En rad åtgärder som vidtogs av den tyska ockupationsmakten i samarbete med Vichyregeringen hösten 1940 berövade successivt judarna deras ägodelar som därefter förvaltades av en provisorisk administration.

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 23

09-02-18 13.26.40

24

ingen kommer att tro mig

rofylld och mild, och som omslöt mig nyss när jag stängde fönster­ luckorna.

När vi kom fram i morse skalade jag potatisen och sedan gick jag ut i trädgården förvissad om att det skulle göra mig lycklig. Jag återupplevde mina intryck från i somras, de är starka och klara och har väntat på mig som gamla vänner. Det gnistrande ljuset över köksträdgården, glädjen som följer på den hänförande vandringen upp till höjden i morgonsolen, lyckokänslan vid varje ny upptäckt, den svaga doften av blommande buxbom, binas surrande, en fjäril som tvekande och lätt berusat fladdrar förbi. Allt det där kände jag igen, med en säregen glädje. Jag satt kvar och drömde på bänken där uppe och lät mig omsvepas av den rofyllda stämningen, mitt hjärta smälte som vax och varje sekund lade jag märke till något nytt och storslaget, en fågel som övade sitt drillande i de fortfarande kala träden, duvornas avlägsna kuttrande som jag inte uppfattat tidigare och som skänkte tystnaden liv, kvittret från andra fåglar, och när jag roade mig med att betrakta daggdropparna i gräset och vred en aning på huvudet såg jag hur de som genom ett under skiftade färg från diamant till smaragd och sedan till gyllenrött.

En av dropparna blev till och med rubinröd, den såg ut som en liten strålkastare. Plötsligt när jag lutade mig bakåt för att se världen upp och ned, slog det mig hur färgerna i landskapet som bredde ut sig för min syn harmonierade på ett fantastiskt sätt; himlens blå färg, kullarnas dämpat blåaktiga toner, de rosa, mörka och disigt gröna fälten, de ljusbruna och rödockra hustaken, det fridsamt grå kyrktornet, allt badade i ett lysande milt sken. Bara det friskt gröna gräset vid mina fötter tillförde en skarpare accent, som om det var det enda levande i ett drömlandskap. Jag tänkte: ”På en tavla skulle man tycka att det där gröna var overkligt ihop med alla dessa pastellfärger.” Men det var verkligt.

•

Berr_Ingen kommer att tro mig.indd 24

09-02-18 13.26.40