1 Drömmar om avaritia – girighet
Tänk dig en värld utan pengar. I mer än hundra år har kommunister och anarkister – för att inte tala om extrema reaktionärer, religiösa fundamentalister och hippies – drömt om just det. Enligt Friedrich Engels och Karl Marx var pengar inget annat än ett instrument för kapitalistisk utsugning, som ersatte alla mänskliga relationer, till och med inom familjen, med en kylig penningrelation. Pengar omvandlade, vilket Marx senare försökte visa i Kapitalet, arbetskraft till en råvara, ett överskott skapat genom ärligt arbete, tillvarataget och sedan ”raffinerat”, för att på så vis tillfredsställa den kapitalistiska klassens omättliga hunger efter växande förmögenheter. Sådana idéer är svåra att ta död på. Ända in på 1970-talet fanns det europeiska kommunister som fortfarande längtade efter en penninglös värld, något som uttrycktes i denna utopiska utgjutelse från Socialist Standard: Pengar kommer att upphöra att finnas till … I enlighet med Lenins önskemål kan man använda guld till att bygga offentliga toaletter … I kommunistiska samhällen kommer varor att finnas fritt tillgängliga och vara gratis. Samhällets uppbyggnad från själva grunden kommer att vara utan pengar … Den vettlösa och neurotiska viljan att konsumera och samla på hög kommer att försvinna. Det kommer att bli absurt att bygga en förmögenhet: det kommer inte att finnas pengar att stoppa i fickan eller löntagare att anställa … Den nya sortens människor kommer att påminna om sina förfäder 23
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 23
09-06-29 10.56.10
i pengarnas tid – finansvärldens historia
som jagade och samlade sin föda, som förlitade sig på att naturen skulle förse dem gratis och ofta i överflöd med det de behövde för att överleva, och som inte hade någon oro för morgondagen …1
Ändå har inte någon kommuniststat – inte ens Nordkorea – funnit det praktiskt att göra sig av med pengar.2 Minsta erfarenhet av riktiga jägar- och samlarkulturer visar att nackdelarna med ett penningfritt liv är betydande. För fem år sedan kom helt oväntat medlemmar av nukak-makú ut ur Amazonas regnskog vid San José del Guaviare i Colombia. Nukak var en folkstam som tiden glömt bort, avskild från resten av mänskligheten fram till dess plötsliga uppdykande. De levde uteslutande på aporna de jagade och frukten de samlade och saknade begrepp om pengar. Det är avslöjande att de heller inte hade något begrepp om framtiden. Nuförtiden bor de i en glänta nära staden, där de är beroende av bidrag från staten för att överleva. Frågar man dem om de saknar djungeln skrattar de till svar. Efter att i generationer ha slitit hela dagarna för att finna mat är de förbluffade över att fullständiga främlingar ger dem allt de behöver utan att be om några gentjänster.3 Livet som jägare och samlare är verkligen, som Thomas Hobbes beskrev naturtillståndet, ”isolerat, fattigt, smutsigt, brutalt och kort”. I vissa avseenden kan det säkert vara att föredra att traska runt i djungeln och skjuta apor, jämfört med bondelivets hårda slit för uppehället. Men antropologer har visat att många av de jägar- och samlarstammar som överlevt in i modern tid inte varit lika fredliga som nukak. Bland jívarofolket i Ecuador dog exempelvis nära 60 procent av männen en våldsam död. Siffran för det brasilianska yanomamofolket var nästan 40 procent. När två grupper med så primitiva människor råkade stöta på varandra kan man anta att de snarare började slåss med varandra om de knappa resurserna (mat och fruktbara kvinnor) än inlät sig i handelsutbyten. Jägar- och samlarfolk handlar inte. De rövar. Inte heller sparar de, utan de äter sin mat när och där de hittar den. Därför behöver de heller inga pengar.
24
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 24
09-06-29 10.56.10
Penningberget Det är sant att det har funnits mer sofistikerade samhällen än nukakfolkets, som klarat sig utan pengar. För femhundra år sedan fungerade inkariket, det mest sofistikerade samhället i Sydamerika, också utan pengar. Inkafolket uppskattade ädelmetallernas estetiska egenskaper. Guld var ”solens svett”, silver var ”månens tårar”. I inkariket utgjordes enheten för materiellt värde av arbete, precis som det senare var tänkt att bli i de kommunistiska samhällena. Och precis som under kommunismen var ekonomin ofta beroende av hård centralstyrning och obligatoriskt arbete. År 1532 kuvades emellertid inkariket av en man som, liksom Christofer Columbus, hade kommit till Nya världen för att söka efter och slå mynt av ädla metaller.* Francisco Pizarro var utomäktenskaplig son till en spansk överste och hade 1502 korsat Atlanten för att söka lyckan.4 Han var en av de första européer som tog vägen över Panamanäset till Stilla havet och ledde 1524 den första av tre expeditioner till Peru. Terrängen var svår, maten knapp, och de första infödingar de stötte på var fientliga. Det välkomnande som den andra expeditionen fick när den kom till Tumbesregionen, där invånarna hälsade dem som ”solens barn”, övertygade emellertid Pizarro och hans förbundna att de inte borde ge upp. Efter att ha återvänt till Spanien för att få kungahusets tilllåtelse att genomdriva sin plan att ”utvidga det kastilianska** riket” i egenskap av ”Perus guvernör”, drog Pizarro samman en styrka bestående av 3 fartyg, 27 hästar och 180 män, utrustade med det senaste i vapenväg i Europa: gevär och mekaniska armborst.5 Den tredje expeditionen satte segel från Panama den 27 december 1530. Det tog de förhoppningsfulla erövrarna strax under två år att uppnå det mål de satt för sig: konfrontation med Atahualpa, en av de två kon* Conquistadorerna kom för att finna både guld och silver. Columbus första bosättning, La Isabela på Hispaniola (i dagens Dominikanska republiken), etablerades för att utvinna lokala guldfyndigheter. Han trodde också att han funnit silver, men de enda spåren av det har senare visat sig komma från den provmalm som Columbus och hans män hade med sig från Spanien. ** Från och med giftermålet mellan Ferdinand och Isabella år 1474 till 1700-talet, var det land vi i dag känner som Spanien i teknisk bemärkelse två länder: Aragonien och Kastilien.
25
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 25
09-06-29 10.56.10
i pengarnas tid – finansvärldens historia
kurrerande sönerna till den nyligen avlidne inkahärskaren Huayna Capac. Efter att utan vidare eftertanke ha avböjt broder Vincente de Valverdes förslag att underkasta sig kristet styre, genom att föraktfullt kasta sin bibel på marken, återstod för Atahualpa bara att se på medan spanjorerna utplånade hans armé, huvudsakligen med hjälp av den fasa som deras hästar framkallade (sådana djur var okända för inkafolket). Med tanke på hur få spanjorerna var handlade det om en verkligt slående kupp.6 Atahualpa förstod snart vad Pizarro var ute efter och försökte köpa sin egen frihet genom att erbjuda sig att fylla det rum han satt fånge i med guld (en gång) och silver (två gånger om). Allt som allt samlade inkafolket under de följande månaderna ihop 6 000 kilo 22 karats guld och 11 800 kilo rent silver.7 Inte desto mindre avrättade Pizarro sin fånge, som garrotterades offentligt i augusti 1533.8 När staden Cuzco föll krossades inkariket i en orgie av spansk plundring. Inkafolket försökte sig på en resning under ledning av den förmente marionetten Manco Capac 1536, men det hindrade inte det spanska styret från att etableras för överskådlig framtid och symboliseras av uppförandet av en ny huvudstad, Lima. Inkariket upplöstes formellt år 1572. Pizarro själv dog lika våldsamt som han levat, knivhuggen till döds 1541 i Lima i ett gräl med en av sina conquistadorer. Men hans arv till den spanska kronan skulle med tiden överträffa till och med hans egna drömmar. Conquistadorerna hade inspirerats av legenden om El Dorado, en indiankung som påstods täcka sin egen kropp med gulddamm vid festliga tillfällen. I det Pizarros män kallade för Övre Peru, ett öde, dimhöljt bergslandskap, där de som inte var vana vid hög höjd tvingades kippa efter andan, hittade de något lika värdefullt. Där fanns en bergstopp som sträckte sig 4 824 meter över havet, den nästan kusligt symmetriska Cerro Rico – bokstavligen ”den rika höjden” – som utgjorde det perfekta exemplet på den mäktigaste föreställningen om pengar: ett berg av gedigen silvermalm. När en indian vid namn Diego Gualpa 1545 upptäckte dess fem stora silverådror, förändrade han världens ekonomiska historia.9 Inkafolket begrep sig inte på det omättliga begär efter guld och silver som tycktes gripa européerna. ”Inte ens om all snö i Anderna förvandlades till guld skulle de bli nöjda”, klagade Manco Capac.10 26
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 26
09-06-29 10.56.10
drömmar om avaritia – girighet
Inkafolket förstod inte att för Pizarro och hans män representerade silver något mer än bara en glänsande, dekorativ metall. Den kunde förvandlas till pengar: en enhet på ett konto, ett lagrat värde – bärbar makt. Spanjorerna förlitade sig till en början på invånare från närliggande byar som gruvarbetare, som fick lön för sitt jobb. Men villkoren var så hårda att man från och med slutet av 1500-talet tvingades införa ett system med påtvingat arbete (la mita), enligt vilket män mellan 18 och 50 år från de sexton olika höglandsprovinserna inkallades för arbete sjutton veckor om året.11 Dödligheten bland gruvarbetarna var fruktansvärt hög, inte minst på grund av att de ständigt utsattes för ångorna från avdrivningsprocessen, då finfördelad silvermalm trampades till en blandning med kvicksilver, tvättades och sedan brändes för att kvicksilvret skulle försvinna.12 Luften nere i gruvgångarna var (och är fortfarande) giftig och gruvarbetarna tvingades ner i mer än tvåhundra meter djupa schakt, längs de mest primitiva trappor, där de fick klättra upp efter långa grävskift med säckar med malm bundna vid ryggen. Fallande stenar dödade och lemlästade hundratals. Potosí, staden för den nya silverrushen, var, förklarade Domingo de Santo Tomás, ”en port till helvetet, där en stor mängd människor gick in varje år för att offras genom spanjorernas girighet till deras ’gud’ ”. Rodrigo de Loaisa kallade gruvorna för ”infernaliska schakt” och anmärkte att ”om tjugo fullt friska indianer anlände på måndagen kunde hälften vara krymplingar på lördagen”.13 Augustinmunken Antonio de la Calancha skrev 1638: ”Varje peso som präglats i Potosí har kostat tio indianer livet, dödade nere i gruvornas djup.” Efter hand som den infödda arbetsstyrkan minskade importerades tusentals afrikanska slavar för att ersätta dem som ”mänskliga packåsnor”. Ännu i dag dröjer sig något helvetiskt kvar i de kvävande gångarna och tunnlarna i Cerro Rico. Potosí, en dödens plats för dem som tvingades arbeta där, blev platsen där Spanien gjorde sig sin förmögenhet. Mellan 1556 och 1783 gav ”den rika höjden” ifrån sig 45 000 ton rent silver som omvandlades till tackor och mynt i Casa de Moneda (myntverket) för att skeppas till Sevilla. Trots den tunna luften och det hårda klimatet blev Potosí snart en av det spanska imperiets främsta städer, 27
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 27
09-06-29 10.56.10
i pengarnas tid – finansvärldens historia
Cerro Rico vid Potosí: det spanska imperiets penningberg. med en befolkning som, när den var som störst, uppgick till mellan 160 000 och 200 000 människor, större än flertalet europeiska städer vid samma tid. Valer un potosí, ”att vara värd en potosí”, är ännu i dag ett spanskt uttryck för att vara värd en förmögenhet. Det tycktes som om Pizarros seger hade gjort det spanska kungahuset rikt bortom girighetens drömmar. 28
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 28
09-06-29 10.56.11
drömmar om avaritia – girighet
Pengar, brukar man säga, är ett bytesmedel med fördelen att det eliminerar byteshandelns besvär; en enhet på ett konto, som underlättar värdering och beräkning; en värdelagring, som tillåter ekonomiska transaktioner att utföras över både långa perioder och över stora geografiska avstånd. För att fylla alla dessa funktioner på ett optimalt sätt måste pengar vara tillgängliga, överkomliga, uthålliga, utbytbara, bärbara och pålitliga. Med tanke på att de uppfyller merparten av dessa kriterier uppfattades metaller som guld, silver och brons i tusentals år som de ideala monetära råmaterialen. De tidigaste kända mynten är redan från 600 f. Kr. och hittades av arkeologer i Artemistemplet vid Efesos (i närheten av Izmir i dagens Turkiet). Dessa ovala, lydiska mynt, som var präglade i en legering av guld och silver känd som elektrum och prydda med lejonhuvud, var föregångarna till den athenska tetradrachman, ett standardiserat silvermynt med porträtt av gudinnan Athena på ena sidan och en uggla (förknippad med henne på grund av sin vishet) på den andra. Vid tiden för romarriket gjordes mynt i tre olika metaller: aureus (guld), denarius (silver) och sestertius (brons), rankade i den följden i enlighet med hur svårt det var att komma över de olika metallerna, men alla med den regerande kejsarens porträtt på ena sidan och bilden av de legendariska Romulus och Remus på den andra. Mynt fanns inte bara i antikens Medelhavsvärld, men det står klart att de uppstod där först. Det var inte förrän 221 f. Kr. som ett standardiserat bronsmynt infördes i Kina av den ”förste kejsaren”, Qin Shi Huangdi. Mynt av dyrbara metaller associerades med mäktiga härskare, som till viss del hade monopol på myntpräglingen för att utnyttja den som en källa till statsinkomster. Den romerska valutan överlevde själva romarriket. Priser uttrycktes fortfarande i silverdenarer vid tiden för Karl den store, frankernas konung från 768 till 814. Svårigheten bestod i att det var kronisk brist på silver i Västeuropa vid tiden för Karls kröning till Imperator Augustus år 800. Efterfrågan på pengar var mycket större i de mer utvecklade kommersiella centren i det islamiska imperiet, som dominerade södra Medelhavet och Mellanöstern, vilket innebar att det fanns en tendens att tömma det efterblivna Europa på värdefulla metaller. På Karl den stores tid var denarer så sällsynta att man kunde 29
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 29
09-06-29 10.56.11
i pengarnas tid – finansvärldens historia
köpa en karolingisk ko för bara 24 silverdenarer. I vissa delar av Europa använde man pepparfrukter och ekorrskinn som ersättning för pengar; i andra kom pecunia att betyda land snarare än pengar. Européerna försökte komma till rätta med problemet på ett av två sätt. Antingen kunde man exportera arbetskraft och varor genom att byta slavar och timmer mot silver i Bagdad eller afrikanskt guld i Córdoba och Kairo. Eller så kunde man röva till sig ädelmetaller genom att gå i krig med den muslimska världen. Korstågen var, precis som de erövringskrig som följde, lika mycket ett sätt att avhjälpa Europas monetära brist som att omvända hedningar till kristendomen.14 Korstågen var dyra och vinsten blygsam. De monetära problemen för de medeltida och första moderna statsstyrelserna förvärrades ytterligare eftersom man inte kunde lösa vad ekonomerna kallar det stora problemet med små pengar: svårigheten att etablera stabila relationer mellan mynt som tillverkats i olika sorters metaller, vilket innebar att det uppstod en återkommande brist på mindre värda mynt, samtidigt som de sjönk i värde (paradoxalt nog) och utsattes för förfalskningar.15 I Potosí, och på andra platser i Nya världen där man funnit silver i överflöd (framför allt i Zacatecas i Mexico), verkade det därför som om de spanska conquistadorerna hade brutit en begränsning som funnits i sekler. Till en början var det naturligtvis det kastilianska kungahuset, som hade sponsrat erövringen, som tjänade mest på saken. Konvojerna – upp till hundra fartyg åt gången – som transporterade 170 ton silver om året över Atlanten, anlöpte hamnen i Sevilla. En femtedel av allt som producerades reserverades för kungahuset, vilket räckte till 44 procent av de kungliga utgifterna när höjdpunkten nåddes i slutet av 1500-talet.16 Men pengarna spenderades på ett sätt som garanterade att Spaniens nyvunna välstånd också gav hela kontinenten en monetär injektion. Den spanska peso de a ocho, som baserades på den tyska Thaler (varifrån vi senare fått ordet ”dollar”), blev världens första sant globala valuta och finansierade inte bara Spaniens långdragna krig i Europa, utan även Europas hastigt växande handel med Asien. Ändå kunde inte allt silver från den Nya världen kuva den upproriska holländska republiken; kunde inte säkra England åt det spanska kungahuset; kunde inte rädda det spanska imperiet från en obeveklig 30
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 30
09-06-29 10.56.11
drömmar om avaritia – girighet
ekonomisk nedgång. Likt kung Midas upptäckte de spanska 1500-talskungarna Karl I och Filip II att ett överflöd av ädelmetaller kunde vara lika mycket en förbannelse som en välsignelse. Anledningen? De grävde upp så mycket silver för att betala sina erövringskrig att metallen själv föll dramatiskt i värde – det vill säga, dess köpkraft i förhållande till andra varor sjönk. Under den så kallade prisrevolutionen, som påverkade hela Europa från 1540-talet till 1640-talet, steg priset på mat – som inte hade rört sig märkbart uppåt på trehundra år – markant. I England (det land vi har bäst prisdata från) steg levnadskostnaderna sju gånger om under samma period; det är ingen hög inflationstakt jämfört med i dag (en genomsnittlig inflation på två procent om året), men det var en revolutionär prisökning med medeltida mått. I Spanien fungerade dessutom överflödet av silver som en ”resursförbannelse”, på samma sätt som oljeöverflödet i vår egen tid i arabvärlden, Nigeria, Persien, Ryssland och Venezuela, och undanröjde drivkrafterna för annan, mer produktiv ekonomisk aktivitet, samtidigt som räntesökande autokrater stärktes på bekostnad av representativa församlingar (i fallet med Spanien delprovinsernas parlament).17 Det spanjorerna inte förstod var att värdet på ädelmetaller inte är absolut. Pengar är inte värda mer än vad någon annan är villig att betala för dem. Ökad tillgång gör inte ett samhälle rikare, även om den kan berika en regering som har monopol på tillverkningen av pengar. Under i övrigt lika förhållanden innebär monetär expansion bara att priserna stiger. Faktum är att det inte är mer än en historisk tillfällighet att väst under så lång tid satte likhetstecken mellan pengar och metall. Med början för omkring femtusen år sedan använde människor i det antika Mesopotamien lertavlor för att föra protokoll över transaktioner med lantbruksprodukter, som korn eller ull, och metaller som silver. Ringar, tackor eller plattor gjorda av silver tjänade såklart som hårdvaluta (precis som säd), men lertavlorna var minst lika viktiga och troligen viktigare. Många av dem har bevarats, som en påminnelse om att människan när hon för första gången började föra nedskrivna protokoll över sina aktiviteter inte gjorde det för att skriva historia, 31
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 31
09-06-29 10.56.11
i pengarnas tid – finansvärldens historia
Mesopotamisk lertavla från andra årtusendet f. Kr., framsidan (ovan) och baksidan (nedan). Inskriptionen hävdar att Amil-mirra ska betala 330 mått korn till innehavaren av tavlan vid skördetiden. 32
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 32
09-06-29 10.56.13
drömmar om avaritia – girighet
poesi eller filosofi, utan för affärernas skull.18 Det är omöjligt att hålla i dessa antika, finansiella instrument utan att känna vördnad. Även om de är tillverkade av lerjord har de hållit mycket längre än silverdalerna från myntverket i Potosí. En särskilt välbevarad lertavla från staden Sippar (dagens Tell Abu Habba i Irak) härstammar från kung Ammi-ditanas styre (1683–1647 f. Kr.) och säger att dess ägare har rätt till en fastställd mängd säd vid skördetid. En annan tavla, som ristades under hans efterträdares styre, kung Ammi-saduqa, slår fast att dess ägare ska erhålla en viss mängd silver vid slutet av en resa.19 Om den grundläggande idén tycks bekant beror det delvis på att en sedel löser liknande uppgifter. Se bara på de magiska orden på vilken engelsk sedel som helst: ”Jag lovar att på begäran betala till innehavaren en summa av…” Sedlar (som uppstod i Kina på 600-talet) är pappersbitar som i praktiken inte har något eget värde. De är helt enkelt löften att betala (vilket förklarar deras ursprungliga benämning i väst, ”promissory notes”, det vill säga ”löftessedlar”), på samma sätt som lertavlorna var det i antikens Babylon för fyratusen år sedan. På baksidan av en tiodollarssedel står det ”In God We Trust”, men personen man verkligen litar på om man accepterar en sådan sedel som betalningsmedel är efterträdaren till mannen som är avbildad på framsidan (Alexander Hamilton, USA:s förste finansminister), som när det här skrivs råkar vara Lloyd Blankfeins företrädare som chef för Goldman Sachs, Henry M. Paulson. När en amerikan byter sina varor eller tjänster mot en handfull dollarsedlar litar han i allt väsentligt på att ”Hank” Paulson (och i förlängningen den amerikanska centralbankens ordförande, Ben Bernanke) inte ska upprepa Spaniens misstag och tillverka så många sedlar att de till slut inte är värda mer än papperet på vilket de trycks. I dag är vi på det hela taget nöjda med papperspengar – för att inte tala om mynt, som bokstavligen görs av skrot – trots att köpkraften hos en dollar har sjunkit avsevärt under de senaste femtio åren. Värdelagring är det sista man vill beskriva det som. Ännu mer förvånande är att vi nöjer oss med pengar vi inte ens kan se. Dagens elektroniska pengar kan flyttas från vår arbetsgivare till våra bankkonton och vidare till våra favoritaffärer utan att någonsin materialiseras. ”Vir33
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 33
09-06-29 10.56.13
i pengarnas tid – finansvärldens historia
tuella” pengar dominerar numera det som ekonomerna kallar för penningmängden. De kontanter som vanliga amerikaner bär på sig står bara för 11 procent av det monetära måttet M2. Det immateriella draget hos det mesta av dagens pengar är kanske det bästa exemplet på deras sanna väsen. Conquistadorerna lyckades aldrig begripa att pengar handlar om övertygelse, till och med om tillit: att lita på personen som ska betala; att lita på personen som utfärdar de pengar han använder eller på institutionen som garanterar hans checkar eller överföringar. Pengar är inte metall. De är präglat förtroende. Det tycks inte heller spela särskilt stor roll hur man faktiskt präglar det: i silver, i lera, på papper, med flytande kristaller. Allt kan fungera som pengar, från Maldivernas kaurisnäckor till de jättelika stenplattorna på Yapöarna i Stilla havet.20 Och i dagens elektroniska era tycks det dessutom som om ingenting alls också kan fungera som pengar. Pengar utmejslar framför allt den centrala relationen mellan långivare och låntagare. Ta ytterligare en titt på de mesopotamiska lertavlorna. I varje enskilt fall utgjorde dessa protokollförda transaktioner återbetalningar för varor som hade lånats ut; tavlorna skapades och bevarades (ofta i en försluten lerbehållare) tydligen av långivaren som ett protokoll över lånesumman och förfallodagen. Uppenbarligen var kreditsystemet i antikens Babylon ganska sofistikerat. Man kunde överföra skulder, vilket förklarar varför det stod ”betala till innehavaren”, istället för långivarens namn. Lerkvitton och reverser utfärdades till folk som deponerade spannmål eller andra varor i kungliga palats eller i templen. Låntagare förväntades betala ränta (en idé som troligen kommer från det faktum att boskapshjordar växer sig större över tid) på nivåer som ofta uppgick till 20 procent. Matematiska exempel från Hammurabis regim (1792–1750 f. Kr.) antyder att man kunde utkräva något som liknade ränta på ränta på långsiktiga lån. Men den grund allt detta vilade på var ytterst den underliggande trovärdigheten i låntagarens löfte att betala tillbaka. (Det är ingen tillfällighet att språkroten till ”kredit” är credo, latin för ”jag tror”.) Låntagare kunde periodvis erbjudas återbetalningseftergifter – Hammurabis lag föreskrev till och med skuldamnesti vart tredje år – men det tycks inte ha avskräckt vare sig privata eller offentliga långivare från att göra affärer med det rimliga antagandet att de skulle få sina pengar åter.21 34
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 34
09-06-29 10.56.13
drömmar om avaritia – girighet
Tvärtom var den långsiktiga trenden i antikens Mesopotamien att den privata finansmarknaden växte. Under 500-talet f. Kr. trädde familjer som den babyloniska Egibisläkten fram som mäktiga markägare och långivare, med handelsintressen som sträckte sig ända till Uruk, mer än femton mil söderut, och österut ända till Persien. De många tusen lertavlor som bevarats från den tiden berättar en del om antalet människor som vid något tillfälle befann sig i skuld till Egibisläkten. Att familjen blomstrade ekonomiskt i fem generationer tyder på att deras lån i allmänhet återbetalades. Det vore inte alldeles korrekt att påstå att kreditgivningen uppfanns i antikens Mesopotamien. Flertalet babyloniska lån var helt enkelt förskott från kungliga eller religiösa lagerhus. Kreditgivning i den moderna betydelse som diskuteras längre fram i detta kapitel skapade man inte. Inte desto mindre var det ett betydelsefullt första steg. Om inte grunden lagts för att låna och låna ut skulle vår världs ekonomiska historia knappast ens ha börjat. Och utan de ständigt växande nätverken av relationer mellan långivare och låntagare skulle dagens globala ekonomi snart köra fast. Vad den berömda sången ur musikalen Cabaret än påstår, är det inte pengar som bokstavligen får världen att snurra runt. Men de ser till att enorma mängder människor, varor och tjänster reser världen runt. Det märkliga är hur lång tid det dröjde och hur mycken tvekan som förekom innan tanken på kreditgivning fick fäste i just den del av världen där den sedan fått sitt mest spektakulära genomslag.
Lånehajar I början av 1200-talet var norra Italien indelat i en mängd konkurrerande stadsstater. Bland de många kvarlevorna från det svunna romarriket återfanns ett numeriskt system (I, II, III, IV …) som var sällsynt illa lämpat för komplicerade matematiska beräkningar, för att inte tala om handelns behov. Det märktes mer än någon annanstans i Pisa, där köpmännen dessutom tvingades hantera sju olika uppsättningar mynt. Vid en jämförelse framstår det ekonomiska livet i Österlandet – i abbasidkalifatet och i Sungs Kina – som betydligt 35
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 35
09-06-29 10.56.13
i pengarnas tid – finansvärldens historia
mer avancerat, precis som vid tiden för Karl den store. Det krävdes att Europa importerade ett modernt finanssystem för att man skulle upptäcka det. I den processen spelade en ung matematiker vid namn Leonardo från Pisa, eller Fibonacci, en viktig roll. Unge Fibonacci, son till en tulltjänsteman från Pisa som var stationerad i dagens algeriska Bejaïa, fascinerades av det han kallade för den ”indiska metoden” för matematik, som var en kombination av indiska och arabiska insikter. Genom att introducera dessa idéer kom han att revolutionera Europas sätt att räkna. I dag är han särskilt ihågkommen för den talföljd som kallas Fibonaccis tal (0, 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21 …), där varje påföljande tal utgörs av summan av de två föregående talen, och där kvoten av ett tal och dess omedelbara föregångare närmar sig det ”gyllene snittet” (omkring 1,618). Mönstret återspeglar en del repetitiva egenskaper som återfinns i naturen (till exempel i fraktalerna hos ormbunkar och snäckor).* Men Fibonaccis tal var bara en av många matematiska idéer från Österlandet som introducerades i Europa tack vare hans banbrytande bok Liber Abaci, ”Boken om räknekonsten”, som publicerades år 1202. I den finner läsaren förklaringar till bråktal såväl som nuvärde (det diskonterade dagspriset för ett framtida inkomstflöde).22 Allra viktigast var att Fibonacci introducerade de indisk-arabiska talsymbolerna. Han gav Europa inte bara decimalsystemet, som jämfört med romerska siffror avsevärt underlättade alla typer av beräkningar; han visade dessutom hur det kunde tilllämpas på kommersiell bokföring, valutaväxling och, vilket var av största vikt, på beräkning av räntor. Särskilt slående är att många av exemplen i Liber Abaci är hämtade ur vardagen och uttryckta i termer av varor som hudar, pepparfrukter, ost, olja och kryddor. De kom att utgöra den matematiska tillämpningen när man tjänade och, framför allt, lånade ut pengar. Ett typiskt exempel inleds så här: En man placerade 100 kilo i ett visst [handels-]hus för 4 denarer per kilo per månad i ränta och tog varje år ut en betalning på 30 * Fibonaccis tal dyker upp i Dan Browns Da Vinci-koden, vilket antagligen är skälet till att så många hört talas om dem. Talföljden dök emellertid upp för första gången under benämningen matrameru (rytmens berg) i den indiske tänkaren Pingalas verk.
36
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 36
09-06-29 10.56.13
drömmar om avaritia – girighet
kilo. Man måste för varje år beräkna minskningen på 30 kilo av kapitalet och vinsten på de nämnda 30 kilona. Det som efterfrågas är hur många år, månader, dagar och timmar han kommer att ha pengar i huset …
Det skulle visa sig att de italienska handelscentrumen, som Fibonaccis hemstad Pisa och det närliggande Florens, var fruktbara platser för den sortens finansiella rotskott. Men framförallt var det Venedig, under påverkan av sina orientaliska kontakter, som blev Europas ledande finanslaboratorium. Det är ingen tillfällighet att den mest berömde långivaren i västvärldens litteratur bodde i Venedig. Hans berättelse illustrerar på ett lysande sätt de hinder som i sekler försvårade översättningen av Fibonaccis teorier till effektiv, finansiell praktik. Dessa hinder var inte ekonomiska eller politiska. De var kulturella. Shakespeares drama Köpmannen i Venedig bygger på en berättelse ur en italiensk bok från 1300-talet med titeln Il Pecorone (”Dumskallen”), som är en samling skrönor och anekdoter författade 1378 av Giovanni Fiorentino. En av historierna handlar om en rik kvinna som gifter sig med en oförvitlig ung gentleman. Hennes make behöver pengar, vilket får en av hans vänner, ivrig att vara till hjälp, att gå till en kreditgivare för att låna kontanter för sin väns räkning. Kreditgivaren, som precis som Shylock är jude, kräver ett skålpund av dennes eget kött som säkerhet, att levereras om pengarna inte återbetalas. I Shakespeares omskrivning går den judiske kreditgivaren Shylock med på att låna ut tretusen dukater till den hopplöst förälskade kurtisören Bassanio på villkoret att Bassanios vän, köpmannen Antonio, ställer upp som borgensman. Shylock uttrycker åsikten att Antonio är en ”god” man – vilket inte betyder att han är särskilt dygdig, utan att hans kredit är ”tillräcklig”. Shylock betonar emellertid också att det är riskabelt att låna ut pengar till köpmän (eller deras vänner). Antonios skepp är utspridda över hela världen, ett på väg till Nordafrika, ett annat till Indien, ett tredje till Mexico, ett fjärde till England:
37
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 37
09-06-29 10.56.13
i pengarnas tid – finansvärldens historia
… men hans egendom står dock på spel. Han har en tremastare på färd till Tripolis, en annan åt Indien. Dessutom hör jag på Rialto, att han har en tredje åt Mexico, en fjerde åt England – och dessutom har han andra spekulationer både här och der. Men skepp, det är allenast bräder, och matroser ä’ allenast menniskor; det fins landråttor och vattenråttor, vattentjufvar och landtjufvar; sjöröfvare menar jag, och så är det fara för vågor, vindar och klippor. (Översättning Carl August Hagberg) Det är precis därför som varje person som lånar ut pengar till en köpman, om så bara för den tid det tar att segla över havet, måste kompenseras. Vi kallar vanligen en sådan kompensation för ränta: den summa som betalas till långivaren utöver den utlånade summan eller själva kapitalet. Sjöfartshandel av det slag som Venedig var beroende av kunde inte ha bedrivits om inte garanterna på något sätt belönats för att satsa sina pengar på vanskligheter som skeppsvirke och sjömän. Men varför visar sig Shylock vara en sådan skurk att han bokstavligen utkräver ett skålpund kött skuret ur långivarens kropp – i praktiken Antonios död – om han inte kan uppfylla sina förpliktelser? Svaret är givetvis att Shylock är en av många kreditgivare genom historien som tillhört en etnisk minoritet. På Shakespeares tid hade judarna stått för handelskrediterna i Venedig under nästan ett sekel. De skötte sina affärer framför den byggnad som en gång gick under namnet Banco Rosso, där de satt bakom sina bord – deras tavule – på sina bänkar, deras banci. Men Banco Rosso var beläget i ett överbefolkat ghetto på säkert avstånd från stadens centrum. Det fanns goda skäl till att köpmännen i Venedig var tvungna att ta sig till det judiska ghettot om de ville låna pengar. Enligt de kristna var det en synd att låna ut pengar mot ränta. Ockrare, personer som lånade ut pengar mot ränta, hade uteslutits ur kyrkan av Tredje Laterankonciliet år 1179. Konciliet i Wien år 1311–1312 beslutade till och med att det var kätteri att argumentera för att ocker inte var en synd. Kristna ockrare tvingades göra en återbetalning till kyrkan innan de kunde begravas i helgad mark. Framför allt föraktades de 38
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 38
09-06-29 10.56.13
drömmar om avaritia – girighet
av franciskan- och dominikanordnarna, som bildats 1206 och 1212 (precis efter utgivningen av Fibonaccis Liber Abaci). Styrkan i detta tabu bör inte underskattas, även om det helt klart hade försvagats på Shakespeares tid.23 I katedralen i Florens, stadens duomo, finns en fresk av Domenico di Michelino som avbildar den store florentinske poeten Dante Alighieri när denne håller upp sin bok Den gudomliga komedin. I Canto XVII i sitt mästerverk föreställer sig Dante att det finns en särskild plats i helvetets sjunde krets för ockrare: Ur ögonen bröt smärtan fram de kände; än här, än där försökte deras händer ge skydd mot eldens glöd och markens hetta, som hundar gör i varma sommardagar med nos och tassar för att lindra betten från alla loppor, flugor eller bromsar. Några av dessa över vilka glöden så kvalfullt föll betraktade jag noga och ingen kände jag; men jag blev varse att alla bar en penningpung om halsen envar med egen färg och eget vapen, och däråt tycktes deras ögon fröjdas. (Översättning Ingvar Björkeson) Inte heller judar tilläts låna ut pengar mot ränta. Men det fanns en behändig undantagsparagraf i Femte Moseboken: ”Av en utlänning får du ta ränta, men av din broder får du inte ta ränta…” Laglydiga judar kunde med andra ord låna ut pengar till en kristen, men inte till en annan jude. Om man gjorde det var priset social uteslutning. Judarna hade fördrivits ur Spanien år 1492. Judar som enligt ett dekret från 1497 hade tvingats anta den kristna tron sökte, tillsammans med många portugisiska conversos, sin tillflykt till det osmanska 39
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 39
09-06-29 10.56.13
i pengarnas tid – finansvärldens historia
riket. Från Konstantinopel och andra osmanska hamnstäder etablerade de sedan handelsrelationer med Venedig. Judarnas närvaro i Venedig härrör från 1509, då judar från Mestre flydde undan kriget mellan ligan i Cambrai och Venedig. Till en början var de styrande i staden tveksamma till att ta emot flyktingarna, men det blev snart uppenbart att de kunde såväl utgöra en nyttig inkomstkälla som bistå med finansiella tjänster, då de både kunde beskattas och fungera som långivare.24 År 1516 tilldelades judarna av de venetianska myndigheterna en utvald del av staden, vid platsen för ett gammalt gjuteri, som blev känd som ghetto nuovo (getto betyder bokstavligt att gjuta). Där tvingades de stanna på nätterna och under de kristna högtiderna. Stannade man i Venedig längre än två veckor var man ålagd att bära ett gult O på ryggen eller en gul (senare scharlakansröd) hatt eller turban.25 Uppehållstillstånd begränsades till en utfäst period grundad på condotte (kontrakt) som förnyades vart femte år.26 En liknande överenskommelse nåddes 1541 med en grupp judar från Rumänien, som gavs rätten att bosätta sig i en annan enklav, ghetto vecchio. Omkring 1590 fanns det ungefär 2 500 judar i Venedig. Husen i ghettot reste sig sju våningar höga för att kunna ta emot nykomlingarna. Under hela 1500-talet förblev de venetianska judarnas ställning reglerad och sårbar. År 1537, då krig bröt ut mellan Venedig och Osmanska riket, beordrade den venetianska senaten att egendom som tillhörde ”turkar, judar och andra turkiska undersåtar” skulle beslagtas. Ytterligare ett krig, från 1570 till 1573, ledde till att alla judar arresterades och att deras egendom togs i kvarstad tills fred hade uppnåtts, då de dock gavs fria och fick tillbaka sina tillgångar.27 För att undvika samma sak i framtiden vädjade judarna till Venedigs ledning att de skulle få behålla sin frihet om det blev krig på nytt. Lyckosamt nog representerades de av Daniel Rodriga, en judisk köpman av spansk härkomst, som visade sig vara en mycket skicklig förhandlare. Kontraktet han förhandlade fram 1589 garanterade alla judarna status som venetianska undersåtar, gav dem tillåtelse att delta i den levantiska handeln – ett värdefullt privilegium – och tillät dem att öppet praktisera sin religion. Inte desto mindre behölls viktiga restriktioner. Judarna tilläts inte bli skråmedlemmar och fick inte ha 40
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 40
09-06-29 10.56.13
drömmar om avaritia – girighet
sina egna butiker, vilket begränsade deras uppehälle till finansiella tjänster, och deras privilegier kunde dras in med arton månaders varsel. Om de ställdes inför venetianska domstolar var dock möjligheterna som medborgare större än vad de varit för Shylock. Till exempel stämde Leon Voltera år 1623 en viss Antonio dalla Donna, som gått i borgen för en riddare som lånat några föremål av Voltera och därefter försvunnit. En skandal under åren 1636–1637, som gällde mutade domare, där några judar pekades ut, tycks dock återigen ha rest hotet om uteslutning.28 Om än påhittad var alltså historien om Shylock inte helt främmande för den venetianska verkligheten. Faktum är att Shakespeares drama på ett ganska träffsäkert sätt illustrerar tre viktiga poänger vad gäller den tidiga kreditmarknaden: kreditgivarnas makt att kräva utpressningsräntor på en outvecklad kreditmarknad; vikten av domstolar som utan att förfalla till våld kan avgöra finansiella meningsskiljaktigheter; och mer än något annat hur sårbara kreditgivare som tillhör en etnisk minoritet är för mothugg från låntagare som tillhör den etniska majoriteten. För till slut förintas naturligtvis Shylock. Även om domstolen erkänner hans rätt att kräva in sin borgen – att kräva sitt skålpund kött – förbjuder lagen honom att spilla Antonios blod. Och eftersom han är en främling kräver lagen att han förlorar sin egendom och sitt liv för anstiftan till en kristen människas död. Han undkommer först när han underkastar sig dopet. Sedan lever alla lyckliga – förutom Shylock. Köpmannen i Venedig väcker grundläggande frågor om såväl ekonomi som antisemitism. Hur kan det komma sig att låntagare inte alltid sviker sina långivare – särskilt om kreditgivaren tillhör en impopulär etnisk minoritet? Varför förlorar inte Shylock och hans gelikar hela tiden i världen som den ser ut? Lånehajar finns, precis som deras fattiga byten, alltid ibland oss. De frodas exempelvis i östra Afrika. Man behöver dock inte resa till utvecklingsländer för att förstå hur primitiva penninglån fungerar. Enligt en rapport från 2007 av handels- och industridepartementet går ungefär 165 000 hushåll i Storbritannien till olagliga penningutlånare, där de lånar sammanlagt upp till 520 miljoner kronor om året 41
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 41
09-06-29 10.56.13
i pengarnas tid – finansvärldens historia
och betalar tillbaka tre gånger så mycket. Om man vill förstå varför enmansutlånare oavsett etnicitet nästan alltid är impopulära räcker det att man besöker min hemstad Glasgow. De ansatta hyreskomplexen i stadens östra delar har under lång tid varit rika vatten för lånehajar. I områden som Shettleston, där mina farföräldrar bodde, bär fönstren i de nedgångna hyreshusen stålluckor och busskurerna är fulla med gängklotter. En gång i tiden drevs Shettlestons ekonomi av de lönekuvert som delades ut till arbetare på Boyds järnverk. Nu drivs den av de bidrag som sätts in på de arbetslösas postkonton. Förväntad livslängd för männen i Shettleston är omkring 64 år, tretton år mindre än genomsnittet i Storbritannien och samma som i Pakistan, vilket betyder att en nyfödd pojke troligen inte kommer att leva tillräckligt länge för att ta ut sin statspension. Den sortens utsatta områden i Glasgow är perfekta jaktmarker för lånehajar. I området Hillington var Gerard Law den främste lånehajen i tjugo år. Han använde puben Argosy på Paisley Road West som kontor, där han tillbringade merparten av arbetsveckan trots att han själv var helnykterist. Laws system var enkelt. Låntagare gav honom sina bidragsbevis eller betalkort och fick i gengäld ett lån vars villkor han antecknade i sin lånebok. När det var dags för en bidragsutbetalning fick låntagaren sitt kort tillbaka av Law, som sedan väntade på ränteinbetalningen. Själva låneboken var anmärkningsvärt simpel: en godtycklig samling transaktioner, där samma tjugo eller trettio namn eller smeknamn dök upp gång på gång, vid sidan av summor av skiftande storlek: ”Beardy Al 200”, ”Jibber 1 200”, ”Bernadett 2 000”, ”Wee Caffy 15 000”. Räntan som Law vanligen tog ut av sina klienter låg på otroliga 25 procent per vecka. För det mesta lånade Beardy Al och hans likar hundra kronor för att betala tillbaka hundratjugofem (lånesumman plus räntan) en vecka senare. Ofta kunde emellertid inte Laws klienter betala i tid; knappast överraskande med tanke på att en del människor i stadsdelen tvingades leva på så lite som sjuttiofem kronor om dagen. Så de lånade ännu mer. Snart fanns det klienter som var skyldiga honom tusentals, kanske tiotusentals kronor. Det är inte särskilt förvånande att det gick så fort för dem att helt fastna i lånefällan. Tjugofem procent per vecka leder med ränta på ränta till över elva miljoner procent per år. 42
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 42
09-06-29 10.56.13
drömmar om avaritia – girighet
En lånehaj grips: Gerard Law förs bort av poliser från Glasgowpolisens enhet för olaglig utlåning. I ett långt perspektiv har räntorna i Europa haft en tendens att sjunka. Så hur kan det komma sig att det finns människor i Storbritannien i dag som betalar åttasiffriga räntor på triviala lån? Det handlar, minst sagt, om lån som man vore tokig om man inte lät bli att betala. Faktum är att en del av Laws klienter inte var normala i mentalt hänseende. Ändå fanns det uppenbarligen skäl till att hans normala klienter ansåg det oklokt att svika sina åtaganden gentemot honom, oavsett hur mycket det än handlade om utpressning. Tidningen Scotsman formulerade det så här: ”Hans offer var livrädda för att missa en betalning på grund av hans rykte” – trots att det inte är klart huruvida Law någonsin faktiskt använde sig av våld.29 Bakom varje lånehaj, som fallet Shylock visar, gömmer sig ett outtalat hot. Det är lätt att fördöma lånehajar som omoraliska, till och med som kriminella. Gerard Law dömdes till tio månaders fängelse för sitt beteende. Ändå är det nödvändigt att vi förstår de ekonomiska argumenten för det han gjorde. För det första lyckades han dra fördel av det 43
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 43
09-06-29 10.56.13
i pengarnas tid – finansvärldens historia
faktum att det inte fanns någon vanlig finansiell institution som var villig att låna ut pengar till de arbetslösa i Shettleston. För det andra tvingades Law till girighet och samvetslöshet just av det skälet att hans klienter faktiskt med stor sannolikhet kunde tänkas försumma sina lån. Lånehajens grundläggande problem är att hans affärer är alltför småskaliga och riskabla för att tillåta låga räntor. Samtidigt innebär de höga räntorna att försumlighet blir så sannolik att skrämsel är det enda som kan garantera att folk fortsätter att betala. Hur lärde sig då långivare att lösa denna grundläggande motsägelse: om de är för generösa tjänar de inga pengar; om de är för hårdföra, som Gerard Law, slutar det med att människor ringer polisen? Svaret är att växa sig stor – och att växa sig mäktig.
Bankernas tillkomst Shylock var långt ifrån den enda långivaren som hade upptäckt fordringsägarens inneboende svaghet, speciellt om långivaren var utlänning. I början av 1300-talet dominerades finansmarknaden i Italien av de tre florentinska husen Bardi, Peruzzi och Acciaiuoli. Alla tre försvann på 1340-talet sedan två av deras huvudklienter, Englands kung Edvard III och kung Robert I av Neapel, försummat sina lån. Men om det ger en bild av kreditgivarnas potentiella svaghet så visar framväxten av familjen Medici på raka motsatsen: deras potentiella makt. Kanske ingen annan familj har lämnat ett sådant avtryck på en epok som det släkten Medici satte på renässansen. Två av familjens medlemmar blev påvar (Leo X och Clemens VII); två blev drottningar av Frankrike (Katarina och Maria); tre blev hertigar (av Florens, Nemours och Toscana). Följdriktigt skrevs deras historia av den oefterhärmlige analytikern av politisk makt, Niccolò Machiavelli. I rollen som beskyddare av konsten och vetenskapen bistod de alla tidens genier från Michelangelo till Galilei. Deras slående arkitektoniska arv möter fortfarande besökare i Florens. Se bara på Villa Cafaggiolo, San Marco-klostret, San Lorenzo-basilikan och de spektakulära palats där hertigen Cosimo de’ Medici bodde i mitten av 1500-talet: 44
INLAGA_Ferguson_I pengarnas tid_inlaga_TRYCKKLAR.indd 44
09-06-29 10.56.13