9789100109561

ORDENS DÖD OCH LIV

Så dör de gamla orden: likt snöflingor som efter en tvekande luftfärd faller till marken utan klagan.

Rättare sagt: tigande.

Var finns nu de hundra uttrycken för fjäril?

På Biarritz kust fångade Nabokov upp ett av dessa namn: miresicoletea.

Titta, nu ligger det begravt i sanden, likt skärvan av ett musselskal.

Och de läppar som rörde sig och uttalade just miresicoletea, läpparna på barnen som var våra fäders fäder, de läpparna sover.

Du säger: en regnig dag när jag promenerade på en gata i Grekland fick jag se att guiderna i ett tempel bar gula regnrockar med stora tecknade Musse Pigg-figurer.

Också de gamla gudarna sover.

De nya orden, tillägger du, är gjorda av vulgära material.

Och du talar om plast, om polyuretan, om syntetgummi, och du försäkrar att de alla förstörs mycket snabbt i sopcontainern.

Du ser litet sorgsen ut.

Men titta på flickorna som skriker och leker framför dörren till huset, lyssna noga på vad de säger: Hästen gav sig av till Garatare.

Vad är Garatare? frågar jag dem.

Ett nytt ord, svarar de.

Där ser du, orden uppstår inte alltid på ödsliga industriområden; de är inte nödvändigtvis skapade på reklambyråer.

Ibland uppstår de under skratt, och då liknar de maskrosfjun i luften.

Titta hur de stiger mot himlen, hur snön faller uppåt!

Början

Det var läsårets första dag i skolan i Obaba. Den nya lärarinnan gick från bänk till bänk med listan på elevernas namn i handen. »Och du? Vad heter du?« frågade hon när hon kom fram till mig. »José«, svarade jag, »men alla kallar mig för Joseba.« »Det är bra.« Lärarinnan vände sig till min bänkkamrat, den siste som hon hade kvar att fråga: »Och du? Vad är ditt namn?« Pojken svarade med att härma mitt sätt att tala: »Jag heter David, men alla kallar mig för dragspelarens son.« Våra kamrater, pojkar och flickor i åtta-nio-årsåldern, mötte svaret med fnitter. »Jaså minsann? Är din far dragspelare?« David nickade. »Jag älskar musik«, sa lärarinnan. »En dag ska vi ta hit din far till skolan så att han kan ge en liten konsert för oss.« Hon såg mycket belåten ut, som om hon just hade fått höra en underbar nyhet. »David kan också spela dragspel. Han är en artist«, sa jag. Lärarinnan såg häpen ut: »Är det sant?« David knuffade till mig med armbågen. »Ja, det är sant«, försäkrade jag. »Dessutom har han dragspelet med sig, det står här i tamburen. Efter skolan brukar han gå och öva med sin far.« Jag hade svårt att avsluta meningen, eftersom David försökte hålla för munnen på mig. »Det vore fantastiskt att få höra litet musik!« utropade lärarinnan. »Varför bjuder du oss inte på ett stycke? Jag ber dig, snälla du gör det.« David gick efter dragspelet med motvillig min, som om han var mycket missnöjd med denna begäran. Under tiden ställde lärarinnan en stol uppe på det stora bordet i klassrummet. »Det är bäst att du sitter här uppe så att vi kan se dig allihop«, sa hon.

7

Ögonblicket därpå satt David mycket riktigt där uppe på stolen med dragspelet i famnen. Vi började alla applådera. »Vad tänker du spela?« frågade lärarinnan. »Padam Padam«, sa jag innan han hann svara. Det var den melodi som min kamrat kunde bäst, den som han hade övat på flest gånger eftersom den var obligatorisk i distriktstävlingen i dragspel. David kunde inte låta bli att le.

Han tyckte om att vara skolmästare, speciellt inför flickorna. »Lystring allihop«, sa lärarinnan och lät som en konferencier. »Vi ska avsluta vår första lektion med musik. Jag vill tala om att jag tycker att ni verkar vara mycket skötsamma och trevliga barn.

Jag är säker på att vi kommer att trivas mycket bra tillsammans och att ni kommer att lära er massor.« Hon gav tecken till David och tonerna från melodin Padam Padam fyllde klassrummet.

Almanacksbladet bredvid svarta tavlan visade att det var september år 1957.

Fyrtiotvå år senare, i september 1999, var David död och jag stod vid hans grav tillsammans med Mary Ann, hans hustru, på ranchen Stonehams kyrkogård i Three Rivers, Kalifornien. Framför oss stod en man och ristade in det epitafium som skulle stå på gravstenen på tre olika språk, engelska, baskiska och spanska: »Aldrig var han närmare paradiset än då han levde på denna ranch«. Det var inledningen till den begravningsbön som David själv hade skrivit innan han dog och som i sin helhet löd: »Aldrig var han närmare paradiset än då han levde på denna ranch, och det så till den grad att den avlidne hade svårt att tänka sig att det kunde vara bättre i himlen. Det var svårt för honom att skiljas från sin hustru, Mary Ann, och från sina två döttrar, Liz och Sara, men vid sin avfärd saknade han ändå inte den gnutta hopp som krävdes för att be Gud att hämta upp honom till himlen och placera honom bredvid hans morbror Juan och hans mor Carmen och bredvid de vänner som han en gång i tiden hade i Obaba.« »Can we help you?« – »Kan vi hjälpa er med något?« – frågade 8

Mary Ann mannen som ristade in epitafiet, medan hon växlade över till engelska från den spanska som vi talade sinsemellan.

Mannen gjorde en avvärjande gest med handen och bad henne vänta. »Hold on« – »Vänta ett ögonblick«, sa han.

På kyrkogården fanns det två gravar till. I den första låg Juan Imaz, Davids morbror, begraven: »Juan Imaz. Obaba 1916 – Stoneham Ranch 1992. Jag behövde två liv, jag fick bara ett.« I den andra låg Henry Johnson, ranchens förste ägare: »Henry Johnson. 1890 – 1965.« Sedan fanns det i ett hörn ytterligare tre gravar, pyttesmå, i leksaksstorlek. Som David själv hade berättat för mig under en av våra promenader låg här tre hamstrar som hade tillhört hans döttrar. »Det var Davids idé«, förklarade Mary Ann. »Han sa till flickorna att under det här mjuka jordtäcket skulle deras maskotar sova sött, och de accepterade detta med glädje och kände sig mycket tröstade. Men efter ett tag gick fruktpressen sönder, och Liz, som då var sex år, ville absolut att den skulle få en grav.

Därefter kom turen till en plastanka som hade blivit bränd när den föll ner i grillglöden. Och sedan var det dags för en liten speldosa som hade slutat fungera. Det dröjde ett tag innan vi begrep att flickorna avsiktligt förstörde sina saker. Speciellt den minsta, Sara. Det var då som David hittade på det här med orden. Jag vet inte om han pratade med dig om det.« »Det minns jag inte«, sa jag. »De började begrava era ord.« »Vilka ord menar du då?« »Ord på ert språk. Berättade han verkligen inte det för dig?« Jag förnekade åter detta. »Jag som trodde att ni pratade om allting under era promenader«, log Mary Ann. »Vi pratade om saker från vår ungdom«, sa jag. »Fast även om er två och er romans i San Francisco.« Jag hade varit på Stoneham i ungefär en månad, och mina samtal med David skulle ha kunnat fylla många kassettband. Men ingenting spelades in. Ingenting dokumenterades. Det enda som fanns kvar var spår, de ord som mitt minne hade lyckats bevara.

Mary Anns blick var riktad mot ranchens lägsta del. Vid stran9

den av Kaweah, den flod som flöt genom området, gick fem, sex hästar. De betade på gröna ängar mellan granitblocken. »Det där med romansen i San Francisco är sant«, sa hon. »Vi träffades där som turister.« Hon hade på sig en jeansskjorta och en stråhatt som skydd mot solen. Hon var fortfarande en ung kvinna. »Jag vet hur ni träffades«, sa jag. »Du visade mig ju fotografierna.« »Javisst, ja. Det hade jag glömt.« Hon såg inte på mig. Hon såg på floden, på hästarna.

Aldrig var han var närmare paradiset än då han levde på denna ranch. Mannen som ristade in orden på gravstenen kom fram till oss med papperet där vi hade skrivit ner epitafiet på tre språk. »What a strange language! But it’s beautiful!« – »Vilket konstigt språk, men det är vackert!« sa han och pekade på raderna på baskiska. Han satte fingret under ett av orden: han tyckte inte om det, han undrade om han fick ersätta det med något bättre. »Menar ni ordet rantxo?« Mannen förde fingret mot örat. »It sounds bad« – »Det låter illa«, sa han. Jag såg på Mary Ann. »Om du kommer på något annat så gärna för mig. David skulle inte ha haft något emot det.« Jag letade i minnet. »Jag vet inte, kanske det här …« Jag skrev ordet abeletxe på papperet, en term som i ordböckerna översätts med »boskapsfålla, kreaturshus, beläget utanför byn«. Mannen muttrade något som jag inte uppfattade. »Han tycker att det är för långt«, förklarade Mary Ann. »Han säger att det har två bokstäver mer än rantxo och att han inte har en tum över på gravstenen.« »Då skulle jag behålla det förra«, sa jag. »Alltså blir det rantxo«, avgjorde Mary Ann. Mannen ryckte på axlarna och återupptog sitt arbete.

Vägen som förband stallbyggnaderna med ranchens bostadshus gick förbi kyrkogården. Närmast låg de mexikanska boskapsskötarnas hus; därefter följde det hus som hade tillhört Juan, Davids morbror, och där jag hade installerat mig; högst uppe på toppen av en liten kulle låg slutligen det hus där min vän hade bott tillsammans med Mary Ann i femton år, det hus där Liz och Sara var födda.

Mary Ann gick ut på vägen. »Det är dags för middag och jag vill inte lämna Rosario ensam«, sa hon. »Det behövs mer än en person för att få flickorna att stänga av TV:n och sätta sig till bords.« Rosario var tillsammans med sin man Efraín, ranchens förvaltare, de personer som Mary Ann förlitade sig på när det gällde nästan allting. »Du kan ju stanna kvar här en stund, om du vill«, tillade hon när hon såg att jag gjorde mig beredd att följa med henne. »Varför gräver du inte upp något av orden på kyrkogården? De ligger bakom hamstrarna, i tändsticksaskar.« »Jag vet inte om jag borde göra det«, tvekade jag. »David har som sagt aldrig talat med mig om detta.« »Förmodligen av rädsla för att verka löjlig«, sa hon. »Men inte av något annat skäl. Han hittade på den där leken för att Liz och Sara skulle lära sig något av ert språk.« »I så fall gör jag det. Även om jag känner mig som en inträngling.« »Var inte orolig. Han brukade säga att du var den ende vän han hade kvar där borta på andra sidan jordklotet.« »Vi var som bröder«, sa jag. »Han borde inte ha dött vid femtio års ålder«, sa hon. »Nej, det var hemskt.« »Ja, förfärligt.« Mannen som ristade in gravstenen lyfte blicken. »Är ni på väg härifrån?« frågade han med hög röst. »Inte jag«, svarade jag och gick tillbaka in på kyrkogården.

Jag hittade den första tändsticksasken bakom Ronnies grav.

Den var ganska illa medfaren, men dess innehåll, en pytteliten pappersrulle var väl bevarad. Jag läste ordet som David hade skrivit med svart bläck: mitxirrika. Det var den benämning som man i Obaba använde på »fjäril«. Jag öppnade en ask till. Pappersrullen dolde en hel mening: Elurra mara-mara ari du. Så sa man i Obaba då snön föll stilla.

Liz och Sara hade ätit färdigt och Mary Ann och jag satt ute på verandan. Utsikten var mycket vacker: husen i Three Rivers vilade i skydd av de enorma träden, landsvägen från Sequoia Park gick parallellt med floden. På slättlandet låg fält efter fält med vin och citronträd. Solen var sakta på väg ner men dröjde sig kvar 11

över kullarna som omgav Kaweah-sjön.

Jag såg allt så klart och tydligt, som när vinden rensar luften och framhäver husens silhuetter. Men det fanns ingen vind, mina sinnesintryck hade ingenting med verkligheten att göra. De berodde enbart på David, på minnet av honom, eftersom jag satt och tänkte på honom, på min vän. David skulle inte få se detta landskap igen: kullarna, fälten, husen. Inte heller skulle hans öron nås av sången från ranchens fåglar. Hans händer skulle aldrig mer få känna hur ljumma verandans träplankor var efter en solig dag. För ett ögonblick såg jag mig själv i hans ställe, som om det var jag som just hade dött, och förlustens ohygglighet blev ännu påtagligare för mig. Jag skulle inte ha reagerat starkare om det längs Three Rivers dalgång plötsligt hade öppnats en spricka som hade ödelagt fälten och husen och hotat ranchen. Med ens begrep jag och såg en ny innebörd i det som står i de välbekanta stroferna: »Livet är det största, den som förlorar det har förlorat allt«.

Vi hörde några visslingar. En av de mexikanska boskapsskötarna – iförd cowboyhatt – var i färd med att driva upp hästarna från flodstranden. Omedelbart därpå låg allt åter i tystnad. Fåglarna teg. Där nere på landsvägen från Sequoia Park körde bilarna med strålkastarna tända och fyllde landskapet med röda punkter och linjer. Dagen närmade sig sitt slut, dalgången hade lagt sig till ro.

Min vän David hade somnat för alltid. Tillsammans med honom sov även hans morbror Juan och Henry Johnson, ranchens förste ägare.

Mary Ann tände en cigarrett. »Mom, don’t smoke!« – »Mamma, rök inte!« ropade Liz och stack ut huvudet genom fönstret. »Det är en av de sista. Oroa dig inte, är du snäll. Jag tänker hålla mitt löfte«, svarade Mary Ann. »What is the word for butterfly in basque?« – »Vad heter fjäril på baskiska?« frågade jag flickan.

Inifrån huset hördes hennes lillasyster Saras röst: »Mitxirrika.« Liz ropade igen: »Hush up, silly!« – »Tyst med dig, din idiot!« Mary Ann sa suckande: »Hon har tagit sin fars död mycket hårt.

Sara klarar det bättre. Hon är inte så medveten.« Det hördes en 12

gnäggning och så åter visslingen från den mexikanske boskapsskötaren i cowboyhatt.

Mary Ann släckte cigarretten och öppnade en låda i det lilla verandabordet. »Visade han dig den här?« frågade hon. I handen höll hon en bok i folioformat, ungefär tvåhundra sidor, perfekt inbundna. »Det är den utgåva som vännerna i Three Rivers Book Club gjorde i ordning«, sa hon med ett halvt leende. »I en upplaga på tre exemplar. Ett till Liz och Sara, ett annat till biblioteket i Obaba och det tredje till vännerna i klubben som hjälpte honom att ge ut den.« Jag kunde inte låta bli att göra en gest av häpnad.

Om detta visste jag inte heller någonting. Mary Ann bläddrade i boken. »David sa på skämt att tre exemplar var för mycket och att det var rena storhetsvansinnet. Att han borde ha följt Vergilius exempel och bett sina vänner bränna originalet.« Bokens omslag var mörkblått. Bokstäverna var förgyllda. Överst stod hans namn – med moderns efternamn: David Imaz – och mitt på stod titeln på baskiska: Soinujolearen semea – »Dragspelarens son«. Bokryggen var av svart väv utan text.

Mary Ann pekade på bokstäverna. »Givetvis var guldfärgen inte hans idé. När han fick se det tog han sig om huvudet, nämnde åter Vergilius och upprepade det där med storhetsvansinnet.« »Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är förbluffad«, sa jag och granskade boken. »Jag bad honom flera gånger att visa den för dig«, förklarade hon. »Du var ju faktiskt hans vän från Obaba och den som borde ta med det exemplar som skulle till biblioteket i hans hemby. Han sa att visst, det skulle han göra, men senare, samma dag som du skulle ta flyget tillbaka. Han ville inte att du skulle känna dig tvingad att komma med ett utlåtande.« Mary Ann gjorde en paus innan hon fortsatte: »Och det kan ju vara skälet till att han skrev den på ett språk som jag inte begriper. För att inte tvinga mig att ta ställning.« Det halva leendet återkom på hennes läppar. Men den här gången var det mer sorgset. Jag reste mig och gick några steg över verandagolvet. Jag hade svårt att sitta kvar; jag hade svårt att hitta orden. »Jag ska ta med mig boken till 13

biblioteket i Obaba«, sa jag till slut. »Men dessförinnan tänker jag läsa den och skriva och berätta för dig vad jag tycker.« Nu var det tre boskapsskötare som ägnade sig åt hästarna vid flodstranden. De verkade vara på gott humör. De skrattade högt och låtsasslog varandra med sina hattar. Inne i huset var det någon som satte på TV:n. »Han hade länge haft tankar på att skriva en bok«, sa Mary Ann. »Förmodligen ända sedan han kom till Amerika, för jag minns att han pratade med mig om det redan i San Francisco, första gången vi gick ut tillsammans. Men han gjorde ingenting åt det förrän den där dagen då vi åkte och såg på de baskiska herdarnas carvings i Humboldt County. Du känner till dessa carvings, eller hur? Det är de där figurerna som har ristats in med kniv i barken på träden.« Jag kände faktiskt till dem. Jag hade sett dem i ett reportage som baskisk TV hade gjort om amerikanoak, baskerna i Amerika. »I början var David mycket belåten«, fortsatte hon. »Han pratade hela tiden om vad ristningarna betydde och om varje människas behov av att lämna spår efter sig, att säga ›jag har varit här‹. Men plötsligt skiftade han humör. På ett av träden hade han just fått syn på något som han tyckte var oerhört obehagligt. Det var två figurer. Han sa att det var två boxare och att en av dem var bask och att han hatade honom. Just nu kommer jag inte ihåg hans namn.« Mary Ann blundade och letade i minnet. »Vänta ett tag«, sa hon och reste sig. »Jag har ju sorterat hans saker och jag tror att jag vet var jag har lagt fotot som vi tog av det där trädet. Jag går och hämtar det nu direkt.« Det började bli mörkt, men det fanns fortfarande kvar litet ljus på himlen; några moln var ännu solbelysta och rosafärgade, små och runda som bomullstussar att stoppa i öronen. I den låglänta delen av ranchen suddades träden och klippblocken ut tills de såg likadana ut, skuggor av en och samma materia; skuggor som framför allt dominerade flodstranden, där det nu inte längre fanns vare sig hästar eller boskapsskötare i cowboyhattar. Bland de andra ljuden framträdde med ens rösten från en nyhetsupp­ 14

läsare på TV som talade om en brand – a terrible fire – i närheten av Stockton.

Mary Ann tände lampan på verandan och räckte mig fotografiet med en närbild av trädet. Det visade två figurer i kampställning med höjda nävar. Teckningen var grov och tiden hade deformerat linjerna så att man kunde tro att det var två björnar, men bredvid figurerna hade herden ristat in namnen på dem samt datum och plats för deras kamp: »Paulino Uzcudun – Max Baer. 4-VII-1931. Reno«. »Självklart tyckte David illa om det här«, sa jag. »Paulino Uzcudun stod hela tiden på den spanska fascismens sida. Han var en av dem som påstod att Guernica hade förstörts av baskerna själva.« Mary Ann betraktade mig under tystnad. Sedan delade hon sitt minne med mig: »När vi kom tillbaka från Humboldt County visade David mig ett gammalt foto där hans far stod tillsammans med den där boxaren och några andra personer. Han berättade att det hade tagits den dag då idrottsplatsen i Obaba invigdes. ›Vad är det där för människor?‹ frågade jag honom. ›Några var mördare‹, svarade han mig. Jag blev bestört. Det var första gången som han pratade med mig om detta. ›Och de andra, vad var de? Tjuvar?‹ sa jag litet skämtsamt. ›Förmodligen‹, svarade han. Dagen därpå när jag kom tillbaka från college hittade jag honom i arbetsrummet där han höll på med att plocka fram de mappar som han hade tagit med sig till Amerika. ›Jag har bestämt mig för att göra min egen carving‹, sa han. Han menade boken.« Skenet från verandalampan framhävde bokens guldbokstäver.

Jag slog upp den och började bläddra. Stilen var liten, sidorna ordentligt utnyttjade. »Vilket år hände allt detta? Jag menar er utflykt för att titta på dessa carvings och hans beslut att börja skriva.« »Jag väntade Liz. Så det måste vara så där en femton år sedan.« »Tog det lång tid för honom att skriva den?« »Jag vet faktiskt inte exakt«, sa Mary Ann. Hon log igen, som om hon tyckte svaret var lustigt. »Enda gången jag hjälpte honom var när 15

de gav ut den där novellen som du hörde häromdagen.« Novellen som du hörde häromdagen. Mary Ann tänkte på Den förste amerikanen i Obaba, en text som hon hade översatt till engelska för att den skulle publiceras i antologin Writers from Tulare County. Vi hade läst den högt här på ranchen i närvaro av David själv, knappt två veckor tidigare. Nu fanns han inte längre här. Skulle aldrig finnas här igen. Inte någonstans alls. Vare sig på verandan, eller i biblioteket, eller i arbetsrummet, sittande framför den vita datorn som han hade fått av Mary Ann och som han använde fram till bara några timmar innan han togs in på sjukhuset. Sådan var döden, det var så den betedde sig. Utan trams, utan betänkligheter. Den kom till ett hus och ropade: »Nu är det slut!« Därefter gick den vidare till ett annat hus. »Nu när jag tänker efter gjorde jag mer för honom«, sa Mary Ann. »Jag hjälpte honom att översätta två noveller som han hade skrivit om två av sina vänner från Obaba. En av dem hette Teresa.

Och den andra …« Mary Ann lyckades inte komma ihåg titeln på den andra novellen. Bara att den också bestod av ett förnamn. »Lubis?« Hon skakade på huvudet. »Martín?« Hon skakade åter på huvudet. »Adrián?« »Ja. Just det! Adrián.« »Adrián var med i vårt gäng«, förklarade jag. »Vi var kompisar i nästan femton år.

Från småskolan till universitetstiden.« Mary Ann suckade: »En av mina vänner från college ville publicera dem i en tidskrift i Visalia. Han pratade till och med om att presentera dem för ett förlag i San Francisco. Men David satte sig på tvären. Han stod inte ut med tanken att de skulle ges ut direkt på engelska. Han såg det som ett svek mot det gamla språket.« Det gamla språket. Det var första gången sedan jag kom till Stoneham som jag anade en bitterhet hos Mary Ann. Hon talade perfekt spanska, med samma mexikanska accent som arbetarna på ranchen. Jag kunde föreställa mig vad hon hade sagt till David vid säkert mer än ett tillfälle: »Om du inte kan skriva på engelska, varför prövar du inte på spanska? Spanskan är ju faktiskt ett av dina närmaste språk. Det skulle göra det mycket lättare för mig 16

att hjälpa dig.« David hade förmodligen gått med på det men skjutit upp beslutet gång på gång. Kanske tills det blev en källa till irritation.

Rosario kom ut på verandan. »Jag går hem till mig. Ni vet ju att Efraín inte klarar ens att bre sig en smörgås. Om jag inte lagar mat blir han utan middag.« »Naturligtvis, Rosario. Vi har haft så mycket att prata om«, svarade Mary Ann och reste sig från stolen. Jag gjorde likadant och vi sa båda adjö till kvinnan. »Jag ska lämna över den till biblioteket i Obaba«, sa jag sedan och pekade på boken. Mary Ann nickade: »Där är det i alla fall någon som kan läsa den.« »På det gamla språket«, sa jag. Hon log åt min ironi, och så gick jag nerför backen i riktning mot Juans hus. Jag skulle lämna Amerika följande dag och måste ägna mig åt packningen.

Mary Ann tog åter upp temat om det gamla språket när vi följande morgon satt och väntade på flygplatsen i Visalia. »Jag antar att du tyckte illa om mig igår och såg mig som en sådan där typisk reaktionär som är emot alla minoriteter. Men du får inte missbedöma mig. När David och Juan pratade med varandra gjorde de det alltid på baskiska, och för mig var det en njutning att lyssna på den musiken.« De ropade ut planet och vi hade inte tid för några längre diskussioner. »Du kanske hade rätt igår«, sa jag. »David skulle antagligen ha tjänat på att skriva på ett annat språk. När allt kommer omkring tänkte han ju aldrig återvända till sitt fosterland.« Mary Ann låtsades inte höra min kommentar. »Jag älskade att höra dem prata«, vidhöll hon. »Jag minns att en gång när jag nyss hade kommit till Stoneham så berättade jag för David hur märklig jag tyckte den där musiken lät, med så många k och dubbel-r. Han svarade med att undra om jag inte hade tänkt på att Juan och han egentligen var syrsor, två syrsor vilse på amerikansk mark, och att ljudet som jag hörde kom när de gned sina vingar. ›Vi börjar röra på vingarna så fort vi blir ensamma‹, sa han. Sådan var hans humor.« 17

Också jag hade mina minnen. Det gamla språket hade varit ett viktigt ämne för både David och mig. Många av de brev som vi hade skrivit till varandra efter hans avresa till Amerika handlade om det: skulle Schuchardts spådom besannas? Skulle vårt språk komma att försvinna? Var vi, han och jag och alla våra landsmän, i samma läge som den siste mohikanen? »Att skriva på spanska eller på engelska skulle ha varit svårt för David«, sa jag. »Vi är mycket få. Mindre än en miljon människor. Så fort en enda av oss överger språket får man en känsla av att han medverkar till dess utdöende. Det är skillnad för er. Ni är många miljoner. Det händer aldrig att en engelsman eller en spanjor säger: ›De ord som låg i munnen på mina föräldrar tycker jag låter främmande.‹ « Mary Ann ryckte på axlarna. »Nu är det i alla fall ingenting att göra åt saken«, sa hon. »Men jag hade gärna velat läsa hans bok.« Hon reagerade spontant och tillade: »Det händer sällan att en amerikanska tvingas säga: ›De ord som låg i munnen på min make tycker jag låter främmande.‹ « »Bra talat, Mary Ann«, sa jag.

Hon svarade med en ordlek: »Bra klagat, menar du väl.« Plötsligt var hennes amerikanska brytning mycket stark.

De aviserade planets avgång och vi hann inte prata vidare.

Mary Ann kysste mig till avsked. »Jag skriver till dig så snart jag har läst boken«, lovade jag. »Tack för att du kom hit till oss«, sa hon. »Det har varit en svår upplevelse«, sa jag. »Men jag har lärt mig mycket. David hade stor integritet.« Vi kysste varandra igen och jag ställde mig i kö för att gå ombord.

De rosafärgade molnen som jag hade sett kvällen innan från Stoneham fanns kvar på himlen. Från det lilla flygplansfönstret såg de plattare ut, små flygande tefat på den blå himlen. Jag tog fram Davids bok från mitt handbagage. Först kom dedikationerna: två sidor till Liz och Sara, fem till hans morbror Juan, ytterligare några till Lubis, hans vän från barndomen och ungdomsåren, två till hans mor … och så kom själva berättelsen, som han betecknade som »minnesanteckningar«. Jag lade ner boken igen. Jag tänkte läsa den på flyget från Los Angeles till London, 18

i de himmelska sfärer som de stora planen genomkorsar och där det inte finns någonting, inte ens moln.

En vecka senare skrev jag till Mary Ann för att berätta för henne att Davids bok redan fanns på biblioteket i Obaba. Jag sa också att jag hade gjort en fotostatkopia för eget bruk, eftersom de händelser som skildrades var välbekanta för mig och jag själv dessutom spelade huvudrollen i en av dem. »Jag hoppas att du inte har något emot att upplagan utökats med denna fjärde kopia.« Texten betydde mycket för mig. Jag ville ha den till hands.

Därefter förklarade jag för henne hur jag såg på Davids handlingssätt. Vad jag förstod hade han haft mer än ett skäl till att skriva ner sina minnen på baskiska, alltså inte bara det som jag hade antytt på flygplatsen i Visalia och som handlade om att försvara ett minoritetsspråk. David hade kort sagt motsatt sig att hans första liv och hans andra liv, det »amerikanska«, skulle blandas ihop; han hade inte velat dra in henne, hon som var huvudskälet till att han i Stoneham hade känt att han »aldrig hade varit närmare paradiset«, i saker som inte hade med henne att göra. Till slut hade han i valet mellan olika alternativ – som till exempel Vergilius lösning att bränna originalet – fastnat för det mest humana: att ge efter för impulsen att ge spridning åt det han skrivit, men göra det på ett språk som var stängt för de flesta människor med undantag för folket i Obaba och för hans egna döttrar, om de nu uppfyllde hans önskan och bestämde sig för att utöka sitt ordförråd till att omfatta mer än mitxirrika och de andra orden som låg begravda på kyrkogården i Stoneham. »Han ansåg att det fanns en skillnad mellan folket i Obaba och dina döttrar«, framhöll jag. »De förstnämnda hade rätt att få veta vad som skrevs om dem. När det gällde Liz och Sara skulle boken kunna hjälpa dem att lära känna sig själva bättre, eftersom den berättade om deras dagars upphov, en viss David, som oundvikligen skulle leva vidare inom dem och ha en viss inverkan på deras sinnelag, deras håg, deras beslut.« 19

I slutet av brevet citerade jag de ord som David hade använt som avslutning på sitt verk: »Under skrivandet av var och en av dessa sidor har jag tänkt på mina döttrar, och ur denna deras närvaro har jag hämtat det mod som krävdes för att fullborda boken. Jag tror att det är logiskt. Man får inte glömma att till och med Benjamin Franklin, som var en ganska oengagerad far, tar med ›behovet av att lämna ett minne efter sig åt sina barn‹ på sin lista över berättigade skäl till att skriva en självbiografi.« Mary Ann svarade på ett vykort från postkontoret i Three Rivers. Hon uttryckte sin tacksamhet över brevet och över att jag hade uppfyllt Davids önskan. Hon ställde dessutom en fråga till mig. Hon ville veta mitt omdöme om boken. »Mycket intressant, mycket tät«, svarade jag. Hon skickade då ett nytt vykort: »Jag förstår. Händelserna ligger tätt inpå varandra, som ansjovisar i en glasburk.« Beskrivningen var ganska träffande. David hade föresatt sig att berätta allt, utan att lämna några luckor; men en del händelser som jag hade förstahandsminnen av och som jag tyckte var viktiga framhävdes inte tillräckligt starkt.

Några månader senare, då seklet snart var slut, underrättade jag Mary Ann om det projekt som hade börjat mogna inom mig efter återkomsten från USA: jag ville skriva en bok med Davids text som grund, skriva om och utvidga hans memoarer. Inte som den som river ett hus och uppför ett nytt på samma plats, utan som den som på ett träd påträffar en carving av en herde, som nu är borta, och bestämmer sig för att fylla i linjerna i teckningen för att göra figurerna på den tydligare. »Om jag gör det på det sättet«, förklarade jag för Mary Ann, »så kommer skillnaden mellan den gamla teckningen och den nya att med tiden suddas ut och kvar i barken kommer endast att finnas en enda inristning, en bok med ett huvudsakligt budskap: Här var två vänner, två bröder.« Kunde hon ge mig sitt tillstånd? Jag hade för avsikt att börja så fort som möjligt.

Som alltid svarade Mary Ann med vändande post. Hon sa att 20

hon gladde sig åt nyheten och meddelade att hon skulle skicka de papper och fotografier som jag kunde ha nytta av. Hon försäkrade dessutom att hon handlade i sitt eget intresse, »för om du skriver boken och den sedan översätts till ett för mig begripligt språk kommer jag inte att ha några svårigheter att känna igen vilka rader som beskriver det liv som David levde innan vi träffades i San Francisco. Förmodligen kommer ärren efter dina rättelser och tillägg att läka så bra att en utomstående inte märker dem; men jag delade över femton år av mitt liv med honom, och jag kommer att kunna särskilja verken av bådas era händer.« I ett PS föreslog Mary Ann till och med en ny titel, Min brors bok, samt betonade att jag inte fick glömma bort Liz och Sara, »för som du själv sa för några månader sedan kan de ju så småningom komma att läsa boken och jag skulle inte tycka om att se dem utsättas för något onödigt lidande«.

Jag skrev tillbaka till Stoneham och lugnade henne angående hennes båda döttrar. Jag skulle tänka på dem för varenda sida jag skrev, de skulle även för mig vara en närvaro. Jag önskade att min bok en dag skulle hjälpa dem att leva, att finna sig bättre till rätta i världen. Givetvis var inte alla mina önskningar lika storsinta.

Också jag drevs av egenintresse. Jag avstod inte från att lämna mitt eget avtryck och förkastade således det andra alternativet, det att bara bli en redaktör för Davids verk. »Det kommer att finnas människor som inte kan förstå mitt handlingssätt och som kommer att anklaga mig för att slita bort trädets bark och stjäla Davids teckning«, förklarade jag för Mary Ann. »De kommer att säga att jag är slut som författare, att jag inte kan skriva en egen bok och att jag därför söker mig till en annans verk; den yttersta sanningen är emellertid en annan. Sanningen är att allt eftersom tiden går och man får händelserna på större avstånd börjar huvudpersonerna att likna varandra: gestalterna överlappar varandra. Så tror jag sker med David och mig. Och kanske till viss del även med våra vänner från Obaba. De linjer som jag tillför Davids teckning kan inte vara falska.« 21

Det har gått tre år sedan det brevet och boken är redan ett faktum. Den har kvar den titel som den hade från början i stället för den som Mary Ann föreslog. Men i övrigt är både hennes och mina önskningar uppfyllda: det finns ingenting i boken som kan skada Liz och Sara; inte heller saknas något av det som under vår och våra föräldrars tid inträffade i Obaba. Boken innehåller de ord som dragspelarens son skrev ner och lämnade efter sig, men även mina ord.

22