tegelmur kring egendomen. Den sluttade och tornade upp sig som en fästning utmed landsvägen. Nertill i träporten som tjänade som ingång sågade de ut en liten lucka, och genom denna lilla öppning sköts barnen in. Ren fick veta att han också hade kommit den vägen och påträffats en morgon alldeles gyttjig i priorns trädgård. Det hade regnat på natten, och trots att Ren inte hade något minne av ovädret undrade han ofta varför man hade satt ut honom i så dåligt väder. Funderingarna ledde ständigt fram till samma slutsats: att den som lämnat bort honom velat bli kvitt honom till varje pris. Luckan hängde på gångjärn och gick bara att öppna åt ena hållet – inåt. När Ren tryckte på den lilla dörren med fingret kände han styrkan i träramen bakom den. Det fanns inget handtag på barnens sida, inget spår att lyfta i underifrån. Träet var tungt, gediget och gammalt – ett utmärkt ekstycke som många år tidigare hade hyvlats ur en stock ur skogen bakom barnhemmet. Ren föreställde sig gärna att han kunde känna ett mottryck, en mor som sträckte in handen igen, som vilt famlande hade ändrat sig: en tanig vit arm. Under Sankt Antoniusstatyn kivades och skuffades de yngre pojkarna, och de äldre harklade sig nervöst. Broder Joseph gick utmed ledet och rättade till kläderna på dem eller spottade i näven och gnuggade dem i ansiktet. Med sin tjocka mage stötte han till de barn som hade fallit ur ledet. Nu sköt han ut den mot en sexåring som plötsligt fått näsblod av spänningen. ”Dölj det, fort”, sa han och skymde pojken med sin kroppshydda. Tvärs över gården kom fader John allvarsamt gående, och bakom honom kom mannen som kysst hästen. Han var farmare. Kanske fyrtio år. Han hade starka axlar, valkiga fingrar och väderbiten hud i samma färg som ogarvat läder. En skur av bruna fläckar bredde ut sig över panna och handryggar. Han såg inte ovänlig ut. Rocken var ren, skjortan vitpressad, kragen stram kring halsen. En kvinna hade klätt honom. Alltså fanns där en hustru. En mor. 14
Tinti_Den gode tjuven.indd 14
09-06-02 10.31.57