Janus Beyer
Retorik i rätten FÖR BÄTTRE SAKFRAMSTÄLLNING, FÖRHÖR OCH SLUTANFÖRANDE
Om författaren Janus Beyer, fil.mast. i retorik, arbetar för bland annat den danska åklagarmyndigheten, det danska advokatsamfundet och för en rad advokatbyråer. Han har dessutom varit rådgivare och talskrivare åt flera ministrar och höga företagsledare både i Danmark och i andra länder.
Ett par ord kan vara fruktbara som lucker trädgårdsmylla, bara man vet att strö in dem på rätt ställe, men på denna plats verkade de som en liten hög gatsmuts som någon hade råkat dra med sig in på sina leriga skor. (Musil 1998, s. 98)
Förord Odödliga gudar, sådan oro, sådant tvivel och sådan dyster stämning som ska gripa dig, stackars troskyldiga människa! Vad nu, när han ger sig till att dela upp dina anklagelser i sina beståndsdelar och på fingrarna räknar upp målets enskilda synpunkter? Vad nu, när han sedan går igenom dem en efter en och sveper dem åt sidan och ger dem nådastöten? Du kommer själv verkligen att börja frukta att du har satt en oskyldig i fara. (Cicero, omkring 65 f.Kr., här ur Cicero 2003, s. 53)
Om man gör tankeexperimentet att Cicero – en av juridikens största talare genom tiderna – plötsligt återuppstod i nutida rättssalar, skulle nog det ymnigt blommiga språket framkalla leenden och de ofina personangreppen få åhörarna att förargat skaka på huvudet. Den språkliga stil som präglar dagens rättssalar är på ett helt annat sätt nykter, dämpad och präglad av fakta snarare än av känslor. Och tur är väl det. Det betyder dock inte att åklagare och försvarsadvokater i brottmål inte kan låta sig inspireras av antikens retoriska mästare. Som ung reste Cicero från Rom till Grekland för att lära sig retorik av dåtidens mest framstående retoriker. Cicero fick öva sig i att argumentera för båda sidorna i ett mål. Han fick beskriva omständigheterna med inlevelse, han fick använda olika dispositionsmodeller, och han övade röst och kropp för att kunna entusiasmera församlingar. Efter flera års övning i Grekland och Främre Asien kom han tillbaka till Rom, där han påbörjade sin advokatverksamhet och slutade som senator och historiens kanske störste talare. Inte minst är han känd för målet mot den korrumperade sicilianske senatorn Gajus Verres, världens kanske mest spektakulära brottmål (beskrivet i Harris 2009). Det var inte bara Cicero som hade glädje av sitt retoriska kunnande. De flesta jurister undervisades ända fram till 1800-talet i retorik. Dåtidens jurister måste nämligen vara både retoriskt och juridiskt skickliga, för båda sakerna var avgörande för deras framgång i yrket. Men av ett eller annat skäl vägrade retorikerna att intressera sig för aktuella rättsfall och fastnade i stället i analyserna av antika gestalter i rätten, som Lysias, Cicero och Demosthenes – och juristerna slutade intressera sig för retorik. Efter fler hundra års separation har nu de två ämnena på nytt börjat flirta med varandra. På till exempel dansk juristutbildning har retorik blivit ett obligatoriskt ämne, och 2010 lämnade de första juristerna universitetet med 7
Retorik i rätten retorik som ett av ämnena i sin examen. De flesta stora danska advokatbyråer använder sig i dag av retoriker, och i danska åklagares grundutbildning ingår det fyra dagars utbildning i retorik och praktiskt rättsarbete, där åklagare i små grupper övar på framställning och slutanförande. Övningarna spelas in på dvd och åklagarna får återkoppling på sina insatser. Som jämförelse ägnas bara två dagar åt undervisning i straffprocessrätt. I dag råder det bred enighet om att det krävs mer än juridisk kunskap för att genomföra en bra rättegång – att en huvudförhandling också är en pedagogisk och kommunikativ uppgift där den juridiska substansen ska förmedlas på ett enkelt och tydligt sätt, så att argumenten tydligt framgår. Man kan visst vara en bra jurist utan att vara bra i rätten, på samma sätt som man visst kan vara en bra forskare utan att vara bra på att undervisa. Boken är skriven i syfte att höja advokaters och åklagares retoriska nivå i rätten. Ju bättre försvarare och åklagare har förberett målet, har avgränsat knäck frågan och kan lägga fram en målinriktad och relevant argumentation på ett enkelt och levande språk, desto bättre grund får rätten för sitt avgörande. Och tvärtom gör en dålig retorisk insats ofta det svårt för domarna att få klarhet i målet. Bokens poäng är att om försvarare och åklagare använder sig av några av retorikens grundregler kan det ofta bidra till att förbättra brottmålsprocessen. Jag inriktar mig på de punkter i retoriken som är praktiskt användbara för den som ska upp i rätten här och nu, och som vill ha konkreta råd om sakframställning, förhör och slutanförande. Man ska inte läsa boken om man tror att man därigenom kan lära sig att manipulera rätten till att komma fram till materiellt felaktiga avgöranden. I så fall underskattar man såväl domstolarna som retorikämnet. Domare är alltför skarpsinniga och rutinerade iakttagare för att låta sig manipuleras. Och mani pulation har aldrig varit retorikens område. Ingen har formulerat retorikens mål och relevans i rätten mera precist än ämnets grundare, Aristoteles: Retoriken är nyttig eftersom det sanna och det rätta av naturen är överlägsna sina motsatser. Om därför domen inte faller som den borde, måste nederlaget bero på talaren själv. Detta är klandervärt. (Aristoteles 2012, s. 67–68)
Retorikens mål är alltså att hjälpa till att presentera målet så övertygande som möjligt utifrån tillgängliga argument och bevis i det enskilda målet, det vill säga att kommunicera på ett sätt som gör det möjligt att övertyga domarna. Boken är uppbyggd på det sättet att den huvudsakligen följer huvudförhandlingens kronologi. Efter en introduktion till retoriken följer ett kapitel om att förbereda målet genom att avgränsa målets huvudfråga. Därefter behandlas sakframställningen, och i följande kapitel försvararens möjligheter att placera 8
Förord sig där åklagarens bevis är som svagast. Sedan följer två kapitel om vittnesförhör respektive slutanförande. De följs av tre kapitel om praktisk argumentation. Därefter diskuteras emotionell påverkan på rätten och trovärdighet. Sista delen behandlar först dispositionen, därefter muntlighetens betydelse och hur den kan användas. Avslutningsvis kommer ett kapitel om det fortsatta, självständiga arbetet med att förbättra sin kommunikation i rätten. Notera att boken inte går ut på att ”polera” ett svårt juridiskt innehåll och göra det aptitligt för lekmän. Ett övertygande uttryck är i första hand resultatet av en genomarbetad argumentation. Därför ligger bokens huvudsakliga tonvikt vid att beskriva hur man skär till målet, och hur man bäst skapar tyngd i sitt resonemang. Bakgrunden till att jag har skrivit boken är att jag under de senaste åtta åren samlat erfarenheter från mitt arbete för bland annat danska åklagarmyndig heten, danska advokatsamfundet och en lång rad advokatbyråer, där jag under visar, ger råd i samband med konkreta mål, hjälper till att förbereda slutanföranden och följer med i rätten och ger återkoppling. Många advokater och åklagare har utan att veta om det bidragit med poänger som har hamnat i denna bok. När jag följer med en åklagare i rätten för att ge återkoppling händer det att jag kommer tillbaka med ett tomt anteckningsblock, eftersom jag har låtit mig ryckas med av både försvararens och åklagarens goda pläderingar, allvaret och allt som står på spel för de inblandade. Från min plats bland åhörarna avundas jag dem ofta deras spännande och samhällsnyttiga arbete. Men det motsatta inträffar lika ofta – att brottmålet är mera dött än levande. Att åklagaren förväxlar kravet på objektivitet med ett krav på tråkighet och lägger fram hela målet på ett tungt juridiskt språk utan att ge akt på det som är centralt i målet och på hur man får rättens ledamöter att spetsa öronen. Retorik betyder att man intar mottagarnas position, att man lyfter blicken från det juridiska materialet och funderar över vad som är centralt för ledamöterna i rätten – och anpassar sitt tal så att anförandet lämpar sig för att övertyga i den konkreta situationen. Med andra ord att man gör klart för sig vilka problemställningar som är de mest centrala i målet, vilka av motpartens argument som ska bemötas, i vilken ordning och med vilka formuleringar. Att arbeta med retorik betyder alltså inte att göra slutanförandena mera populärt hållna och mindre juridiska, utan att kommunikationen ska vara mera fokuserad, mera genomtänkt, enklare och relevantare. Boken innehåller många exempel. Även om det oftast råder fritt tillträde till rättssalarna har jag valt att anonymisera målen för att behålla läsarens uppmärksamhet på ämnet i stället för att uppmuntra till spekulationer kring vilka personer som var inblandade i det aktuella målet. Alla namn, platser och annat har ändrats. Det gäller dock inte vissa stora mål som har rapporterats i pres�sen, till exempel terroristrättegången och mordförsöket på Kurt Westergaard. 9
Retorik i rätten I dessa mål har jag inte ändrat på faktiska omständigheter, bara anonymiserat de tilltalade och andra, om de inte redan i förväg har varit kända i offentliga sammanhang. En rad personer förtjänar stort tack. Tack till de försvarare och åklagare som har delat med sig till mig av exempel som illustrerar bokens poänger. Stort tack till chefsåklagaren Claus Henrik Larsen och åklagaren Thomas Brædder för att ha läst tidiga utkast och för att ha gett nyttig och begåvad feedback. Tack till bokens två fackredaktörer, advokaturchef Morten Frederiksen och assessorn Peter Ahleson, för att ha läst boken med kritiska ögon och sett till att den inte blev alltför teoretisk. Också tack till retorikern Heidi Jønch-Clausen för ovärderliga synpunkter på kapitlet om vittnesförhör. Det största tacket går dock till min frus skarpa blick, som upptäcker allt det som ingen annan ser. Janus Beyer Köpenhamn, februari 2013
10
Förord av Janet Svensson När Du är i en situation som kräver av Dig att Du måste ta till orda för att påverka, då befinner Du Dig i en retorisk situation. Det är vad som är möjligt för Dig att göra, givet situationen, som denna bok handlar om. Närmare bestämt är den retoriska situationen här förlagd till en rättssal – retorik i rätten – och där pågår en brottmålsprocess. Det tankegods som boken förmedlar kan tillämpas i vilken annan sådan situation som helst. Begreppet retorik används i betydelsen övertyga. Den Du ska övertyga är domaren och nämndemännen, det vill säga rätten. Du ska övervinna rättens tvivel och tvekan. Retoriken i denna bemärkelse är att leda lyssnaren (rätten) mot Din egen möjliga ståndpunkt, men inte genom manipulation utan genom argumentation. Utifrån en analys av en brottmålsprocess, som tar sin början i åklagarens utveckling av åtalet och fortsätter med försvararens redogörelse för den åtalades inställning, förhör och slutanföranden, förmedlar boken för vart och ett av dessa steg det talade ordets verkan och styrka och hur det kan användas effektivt. Boken ger Dig konkreta verktyg att använda i en rättegång eller process som Du står inför och förväntas agera i. I olika avsnitt behandlar boken hur en sakframställning arbetas fram, hur ett förhör bäst utnyttjas, hur ett argument utvecklas, förstärks eller försvagas och inte minst hur Du framför ett slutanförande. Aristoteles har om talekonst sagt ungefär så här: ”Verkan av ett tal kan aldrig förutses och om mänskligt handlande kan ingen säkert veta, därför får visshet ersättas med antaganden.” Den inneboende osäkerhet som Aristoteles ger uttryck för formuleras inte sällan i domar som att ”det framstår för rätten som”, ”enligt rättens uppfattning”, ”det får anses visat att” et cetera. Om varje part och domare spelar sin respektive roll väl säkerställs att utgången i ett mål blir den bästa möjliga, enligt min mening. Åklagaren har förmånen, eller rättare uttryckt företrädet, att sätta scenen genom sitt gärningspåstående och sin beskrivning av ett händelseförlopp, följt av hur det formulerade problemet i åtalet ska lösas. Så träder försvararen in och ett scenskifte kan bli möjligt. Vi har ett manus och såväl åklagaren som försvararen agerar i detta. Åskådarna – rätten – ska informeras, beröras och påverkas att handla i betydelsen fria eller fälla. Om detta görs med respekt för saken och ordningen kan Du som aktör i rätten 11
Retorik i rätten med omsorg och klokhet vädja till dess förnuft och vilja att lösa problemet, dock aldrig i föreställningen att rätten vill Dig eller det Du företräder det bästa. Det är därför aldrig fel att tänka på lyssnaren – läs domaren – som både dum, lat och elak, alltså inte helt lätt att övertyga. Att övertyga är en konst och kräver sin kunskap och ett arbete. Ett första steg är att läsa Retorik i rätten! (I den bästa av världar tar domaren över och skriver den mest övertygande domen, men det blir en annan bok.) Janet Svensson Fackgranskare för den svenska upplagan Malmö, mars 2015
12
Förord av Fredrik Bohlin Det första som slog mig när jag hörde talas om detta bokprojekt var hur eftersatt ämnet retorik är inom svensk rättsvetenskap och rättskipning. Utbudet av svensk litteratur som berör kopplingen mellan retorik och juridik är begränsat. Man läser inte heller retorik på svenska juristutbildningar, låt vara att muntlig framställning i och för sig har fått allt större utrymme på senare år. Sedan länge finns det också olika rättegångstävlingar som juriststudenter deltar i, där de får träna på både muntlig och skriftlig framställning. Faktum kvarstår. Retorik är inte ett obligatoriskt ämne på de svenska juristutbildningarna. Och bland ”seriösa” jurister rynkas det ofta på näsan när ämnet förs på tal. Denna skepsis grundar sig nog i att man förstår retorikämnet som att det skulle gå ut på att med talekonsten som redskap dupera sin publik och försöka skapa orätt genom att klä en i grunden svag talan i en vacker språklig dräkt. Men så är det ju inte. Att vara en skicklig retoriker handlar inte om att manipulera, utan om att kunna argumentera övertygande för sin sak. Hur domstolens ledamöter uppfattar, förstår och rättsligt bedömer en uppsättning av faktiska omständigheter är givetvis beroende av hur dessa omständigheter paketeras och presenteras. Det är ju så självklart att det egentligen inte behöver sägas. Så varför är då så många svenska jurister skeptiska till retorikens plats inom juridiken? Grovt förenklat skulle jag vilja påstå att allt är den svenska rättsdogmatikens ”fel”. Den vilar ju som bekant på ett rättspositivistiskt vetenskapsideal och är i princip inriktad mot rättstillämparens (läs: domarens) problem. Och just det är problemet. För med en strikt rättsdogmatisk ansats är utrymmet för att göra olika rättsliga bedömningar utifrån en och samma uppsättning faktiska omständigheter begränsat. I stället går metoden ut på att åstadkomma en auktoritativ utsaga om gällande rätt, eller om man så vill, en ”sanning” om hur vissa faktiska omständigheter ska bedömas rättsligt. Tror man att det alltid går att finna en och endast en juridisk sanning i en given uppsättning faktiska omständigheter blir ju retoriken överflödig och betydelselös, eller rent av skadlig och ägnad att fördunkla eller skymma den juridiska sanning som alltid finns i det material som har lagts fram. Apropå just ordet ”finna” visar en enkel sökning på ordkombinationerna ”tingsrätten/hovrätten finner” i olika rättsdatabaser i vilken stor utsträckning 13
Retorik i rätten den strikta rättsdogmatiska metodens och det rättspositivistiska vetenskapsidealets sätt att uttrycka sig än i dag präglar svensk rättskipning. Men rättskipning handlar sällan om att ”finna” en rättslig lösning, utan betydligt oftare om att rättsligt bedöma en viss uppsättning faktiska omständigheter. Och till skillnad från när man ”finner” vad som är rätt finns det per definition flera tillgängliga rättsliga lösningar när man bedömer vad som är rätt. Retoriken kan från denna utgångspunkt berika de juridiska bedömningar som dagligen görs i våra domstolar på åtminstone två sätt. För det första bidrar goda retoriska framställningar till ökad rättssäkerhet. Genom att de viktigaste bevisen och argumenten fokuseras och analyseras mer ingående kan de förväntas bli både mer allsidigt belysta och få större tyngd i den slutliga bedömningen. Med god retorisk förmåga kan åklagare och advokater också fånga juristdomarens och nämndemännens uppmärksamhet, så att de inte tappar tråden eller koncentrationen. För inte är det väl bara den enskilda nämndemannen som kan lastas för att hen – vilket emellanåt tyvärr förekommer – råkar slumra till under en huvudförhandling? Det kanske viktigaste som retoriken kan bidra med för att öka rättssäkerheten är ett bättre underlag för domstolens bedömning. Åklagare och advokater som är skickliga retoriker håller nämligen bättre förhör och säkerställer att förhörspersonen verkligen besvarar de viktigaste frågorna, och det på ett sätt som blir begripligt för rättens ledamöter. På så sätt får domstolen ett mer robust och korrekt underlag för sin bedömning. För det andra kan en mer framträdande plats för retoriken inom juridiken bidra till mer nyanserade och uppriktiga diskussioner om vad som egentligen är ”rätt”. Detta då i kontrast till den rätt- eller felförståelse av juridiskt beslutsfattande som alltför många gånger präglar juristers diskussioner, framför allt om innehållet i gällande rätt. För det finns som sagt sällan en given juridisk ”sanning” som kan appliceras på en viss uppsättning omständigheter. I stället är den bedömning som görs av dessa omständigheter ofta beroende av hur parterna framställer materialet och presenterar sina argument. Denna bok om retorik i rätten visar med många tydliga exempel på vilken betydelse åklagares och advokaters retoriska förmågor har för hur rätten uppfattar, förstår och bedömer omständigheterna i målet. Inte minst spelar deras förmåga att skapa en övertygande ”berättelse”, där bevisning och argumentation knyts ihop i en sammanhängande kedja av händelser, ofta stor roll. Retoriken lär oss nämligen att vi förstår mål som en historia. Det är också som en historia som vi återberättar för andra vad ett mål handlar om. Så just förmågan att skapa en ”röd tråd” där olika bevis och argument kuggar i varandra i en logiskt sammanhållen helhet har ofta stor betydelse, inte minst i större och mer komplexa mål där rätten har ett omfattande material att bedöma. 14
Förord av Fredrik Bohlin Förhoppningsvis kan denna bok bidra till att öppna ögonen hos oss svenska jurister för retorikens betydelse och i förlängningen leda till att retoriken får den självklara plats som den förtjänar även i svenska rättssalar. Jag är övertygad om att boken kan bidra till att åklagare och advokater generellt kan höja sin retoriska nivå i rätten. Det skulle i sin tur leda till att mina och andra domares rättsliga bedömningar skulle bli än mer välgrundade, och i förlängningen även till en bättre domskrivning med ett ökat fokus på de egentliga domskälen. I en intervjuundersökning 2008 om klienternas förståelse av domtexter gav några erfarna advokater uttryck för att de alltför ofta, lite tillspetsat, får spekulera i och själva presentera skäl för sina klienter som domstolen inte förmått uttrycka i domtexten. En högre retorisk nivå i rätten från åklagares och advokaters sida hade förmodligen bidragit till färre sådana otydliga domar. Fredrik Bohlin Fackgranskare för den svenska upplagan Ystad, mars 2015
15
Innehåll 1. Juridik och retorik 1.1 Retorikens fokuspunkter 1.2 Vad innebär det att övertyga? 1.3 Retorisk facilitas 1.4 Controversia 1.5 Retorik i rätten 1.6 Retorik och juridik – en klassisk konflikt 1.7 Kort om retorik
2. Fokus på knäckfrågorna i målet 2.1 Brottmålets tre nivåer 2.2 Fokus på målets huvudfråga/frågor 2.3 Den röriga huvudförhandlingen 2.4 Kort om att avgränsa knäckfrågan i målet
3. Åtalet utvecklas 3.1 Sakframställningens syfte 3.2 Att skapa den röda tråden 3.3 Åklagaren utvecklar åtalet 3.4 Utmaningar 3.5 Sakframställningen är objektiv – men inte opartisk 3.6 Ordval under utvecklingen av åtalet 3.7 Disposition av sakframställningen 3.8 Kort om åklagarens utveckling av åtalet
4. Försvararens möjligheter att manövrera 4.1 De sju möjligheterna att manövrera 4.2 Kort om möjligheter att manövrera
21 22 23 24 24 25 26 29 31 32 33 38 41 43 44 45 45 46 47 50 51 53 55 59 62
5. Förhör 5.1 Ett klart syfte med det enskilda vittnesförhöret 5.2 Vittnesförhör och målets grundberättelse 5.3 Inspirationslista före förhöret 5.4 En frågas struktur 5.5 Förhörsstrategi och vittnestyper 5.6 Typiska förhörsfel 5.7 Kort om förhör
6. Slutanföranden 6.1 Kort om slutanföranden
7. Argumentation och motargumentation i rätten 7.1 Fokus på centrala bevis 7.2 Två argumentationsstrategier 7.3 Bemöt motparten 7.4 Bemötande, trovärdighet och objektivitet 7.5 Olika former av bemötande 7.6 Kort om argumentation och motargumentation i rätten
8. Få rätsida på huvudargumentationen i målet 8.1 Förberedelseschema 8.2 Kort om att få rätsida på målets huvudargumentation
9. Ett fullständigt juridiskt resonemang 9.1 Argumentationsmodellen 9.2 Argumentkedjor och sidoordnad argumentation 9.3 Dåliga argument 9.4 Det fullständiga juridiska resonemanget 9.5 Kort om det fullständiga juridiska resonemanget
10. Emotionell påverkan på rätten
63 64 66 67 70 73 78 81 83 86 87 88 89 90 93 94 97 99 100 102 103 103 106 108 109 116
117 10.1 Patos, etos och logos 118 10.2 Vad är lämpligt bruk av känslomässig vädjan? 120 10.3 Målets inneboende patos 123 10.4 Överdrivet bruk av vädjan till känslor 124 10.5 Att bygga upp trovärdighet 128
10.6 Att förstöra trovärdighet 10.7 Kort om emotionell påverkan på rätten
11. Disposition av slutanförande 11.1 Dispositionselement 11.2 Åklagarens standarddisposition 11.3 Försvararens standarddisposition 11.4 Avvikelser från standarddispositionen 11.5 Metakommunikation 11.6 Typiska dispositionsfel 11.7 Kort om disposition för slutanförande
12. Muntlighet 12.1 Det muntliga materialet 12.2 Den muntliga formen 12.3 Det muntliga framförandet 12.4 Kort om muntlighet
13. Det självständiga arbetet med retorik i rätten 13.1 Individuell insats 13.2 Återkoppling 13.3 När man tar emot återkoppling
130 131 133 134 145 146 148 148 149 151 153 154 161 170 174 177 177 179 181
Referenser
185 Offentligt tryck 185 Litteratur 185
Sakregister
189
1 Juridik och retorik Rättegången handlade om en 8-årig pojke som misstänks ha blivit misshandlad av sin pappa. Men plötsligt såg mamman till pojken att en av nämndemännen i Östersunds tingsrätt slumrade till. – Människor som ska sitta och döma om mitt barn ska inte få sitta och somna till och uppträda ganska nonchalant, säger mamman till TV4Nyheterna Sundsvall. (Expressen, 27 november 2008)
Alltför ofta händer det att den som pläderar överskattar sin egen förmåga som talare och litar för mycket på ögonblickets inspiration. Alltför ofta blir slutanförandet för långt för att det saknas struktur och materialet är osorterat. Och alltför ofta är den som pläderar alltför bunden av de skriftliga handlingar som hen har framför sig för att lägga märke till domarnas gäspningar och tomma blickar. Man behöver inte prata länge med en domare på vilken nivå som helst för att få veta att det är långt mellan de bra slutanförandena. Det är förvånansvärt att man inte anstränger sig mer för att genom slut anförandet göra ett mer positivt intryck på domarna. Vissa dåliga slutanföranden beror på för lite förberedelser, andra på bristande retorisk färdighet och känsla för vad som är syftet med slutanförandet. James C. Raymond är en av de dominerande gestalterna inom det som amerikanerna kallar för ”courtroom persuasion”. Raymond skriver följande om kärnan i huvudförhandlingen och de typiska problem som han uppfattar i rätten: Tilltron till det rättsliga avgörandet beror på åklagares, försvarares och domares förmåga att styra kaos och förmedla sina resonemang i en form som avspeglar en universell logik. Men i stället för att styra kaos återskapar de ofta det, de lyckas inte identifiera målets kärnproblem, de går planlöst igenom förhörsuppgifter och argument, skiftar från vad den ena parten har påstått till vad den andre har invänt, som om de vore journalister som rapporterar om målet, i stället för att analysera det. […] De glömmer att slutanförandets egentliga roll är att dämpa argumentens virvelvindar […]. (Raymond 2004, s. 3)
Alltför många amerikanska åklagare och försvarare verkar alltså återskapa kaos i stället för att skapa ordning och klarhet och ”rensa upp” så att det solklart 21
Retorik i rätten framstår för rätten vilken fråga den ska ta ställning till, och vilka argumenten för och emot är. Retorik och filosofi var de tongivande ämnena i det antika Grekland. Mycket förenklat kan man säga att filosofi handlar om hur världen ser ut, och retorik handlar om hur man förändrar den. Retorikens kärna är persuasio, som kan översättas med att övertyga. Ämnet handlar i sin mest renodlade form om hur man övertygar med sina ord. Inte övertalar, utan övertygar. Och för att kunna övertyga om ett påståendes sanning måste man kunna argumentera väl för det. Men man måste kunna mer än så. Man måste kunna bearbeta hela utläggningen på ett sådant sätt att argumenten kommer till sin rätt, och domstolen låter sig övertygas. För att uppnå det ska man systematiskt arbeta med fem led före en huvudförhandling. Dessa led kallas retorikens förarbetsfaser eller, som här, fokuspunkter.
1.1 Retorikens fokuspunkter Inventio: att hitta de frågor i målet som är ostridiga, det vill säga de frågor som parterna är överens om, och identifiera de centrala argument som talar för och emot ens sak. Dispositio: att strukturera materialet på ett sådant sätt att de centrala argumenten kommer till sin rätt. Elocutio: att framhäva argumenten genom språklig medvetenhet och stilistik. Memoria: att förbereda och komma ihåg argumenten, deras struktur och orda lydelse. Actio: att framföra argumenten på ett levande och övertygande sätt. Alla fem delarna är viktiga för att övertyga domarna. Om så bara ett av leden inte är genomarbetat blir helheten lidande. Även om argumentationen är genomarbetad blir slutanförandet likväl inte fullt övertygande om språket är abstrakt, med många inskjutna satser, och om det tar för lång tid att komma fram till poängen. Och om det inte går att avgöra vad som är fram och bak i de juridiska synpunkterna hjälper det inte att man har en vacker stämma och är bra på att göra konstpauser. En bra åklagare eller försvarare måste behärska retorikens samtliga fem förarbetsfaser: finna de främsta argumenten, disponera dessa, formulera sig, läsa in sig på dem och framföra dem. Retorik handlar alltså som framgår inte bara om smarta ”punchlines” och levande kroppsspråk. Retorik handlar i hög grad om att placera sig i rättens position, hitta huvudbudskapet, klargöra sitt syfte, gå igenom materialet för att hitta de goda argumenten, undersöka invändningar och bemöta dem. Allt 22
1. Juridik och retorik sådant som har att göra med innehållet – att finna, avgränsa och välja ut det. Det skulle därför vara ett missförstånd att tro att juridiken utgör målets hårda kärna, och att retoriken är den sockerlag som får domarna att svälja budskapet. För att på allvar bli en duktig retoriker i rätten behöver de flesta vara beredda att ändra på både sitt sätt att argumentera och sitt sätt att uttrycka sig.
1.2 Vad innebär det att övertyga? Retorikens nyckelbegrepp är som sagt persuasio, som fritt kan översättas med att talaren lyckas med det som är syftet med yttrandet – att lyckas övertyga. Det är denna snävare betydelse av persuasiobegreppet som används här, eftersom en modern brottmålsförhandling helt enkelt handlar om att övertyga. I grunden handlar rättegången från åklagarens och försvararens synpunkt om att underbygga sin egen tes och bemöta motpartens. I den meningen är dagens brottmålsförhandlingar en retorisk urdisciplin, där försvararen och åklagaren med ord och röst ska övertyga domarna om att antingen fria eller fälla, om att bestämma en mild eller hård påföljd. Bortsett från att rättskällorna i dag är långt mer omfattande och att framför allt juristdomare har en mycket lägre smärttröskel för vädjanden till känslorna, är det samma spel som pågår i tingsrätter och hovrätter som pågick i det gamla Grekland. Persuasio manifesterar sig på tre olika sätt. Så här beskrevs år 25 f.Kr. de tre formerna i en av antikens retoriska handböcker för jurister: Man ska övertyga domarna med hjälp av logos, man ska väcka deras tilltro med hjälp av etos och man ska påverka deras sympati med hjälp av patos. (Cicero 1998)
Dessa tre former gäller även i dag. Man ska inte bara arbeta medvetet och systematiskt med sin argumentation i sak (logos), man ska också bygga upp sin trovärdighet i rätten genom att vara väl förberedd och uppträda professionellt och pålitligt (etos), och dessutom ska man kunna markera målets allvar, så att mottagarna lever sig in i målet (patos). Den övertygande åklagaren eller försvararen förmår dosera de tre formerna i lämpliga mängder. Den som inte övertygar överdoserar vanligen en av dem. Det kan till exempel ske genom ett för ensidigt åberopande av logos, då framställningen blir för torr och detaljerad, och talaren förlorar etos, eftersom hen inte visar att hen har förstått målets mänskliga konsekvenser. Om däremot åberopandet av patos blir för starkt kommer ofta utläggningen att framstå som ihålig och teatralisk.
23
Retorik i rätten
1.3 Retorisk facilitas Det skulle vara bekvämt om man kunde ställa upp fasta regler för hur man helt säkert övertygar andra människor. Men det kan man självfallet inte. Ett argument fungerar kanske bra i ett mål, men dåligt i ett annat. Och en talare kan använda ett ordval som bara skulle låta konstigt om någon annan försökte sig på det. Mycket instrumentella handböcker som rekommenderar att man alltid gör det ena och aldrig det andra ska man undvika. Målet bör i stället vara att man som försvarare och åklagare uppnår retorisk facilitas. Det betyder att man har ett grundläggande spontant och av situationen präglat sinne för att utveckla de centrala argumenten på ett sätt som lämpar sig för det enskilda målet. Att man alltid kan argumentera trovärdigt. Man ska kunna plädera övertygande utan att vara bunden av ett manus, eftersom avgörande frågor kan förändras medan huvudförhandlingen pågår. En sådan facilitas har stor betydelse eftersom slutanförandet kommer strax efter bevisupptagningen, ofta utan paus för eftertanke. Till och med i stora och komplicerade mål, där det ofta dyker upp nya moment i saken, måste man därför kunna ändra sin plan, fläta in nytt material, bemöta nya argument, låta bli att ta upp mindre relevanta argument och så vidare (Lindegaard & Trolle 1975, s. 105).
1.4 Controversia Retorik befattar sig med omstridda frågor där det råder tvivel, och där mottagaren – till exempel en domare – måste bestämma sig för vilken parts argument som i den konkreta situationen har mest substans och verkar mest rimliga – och komma fram till sitt avgörande på grundval av detta. Denna tankegång kallas för controversia, som betecknar ”förnuftig oenighet”, en debattform där båda sidor av saken belyses med argument. I frågor där man inte logiskt kan sluta sig till sanningen hänger avgörandet på en bedömning av vad som är mest sannolikt, vilken version som förefaller mest trovärdig, och vilka argument som upplevs som tyngst vägande i situationen. För att förstå ämnet retorik måste man förstå ämnets förankring i argumentationsteorin. Det finns i grunden två argumentationstraditioner. Den ena är formell logik, demonstratio, som reder ut avgränsade och entydiga element och eftersträvar självklara och evigt giltiga slutsatser. Denna argumentationsform använder sig av matematikens språk och undviker tvetydighet och oklarhet. Detta är inte retorikens område, utan snarare naturvetenskapens. Retorisk argumentation vilar på ett helt annat ideal, argumentatio. Retorisk argumentatio är oupplösligt förknippad med dilemman i en konkret situation och söker vinna mottagarnas stöd för ett konkret påstående, om vilket det kan argumenteras för 24
1. Juridik och retorik och emot. Här är sannolikhetsbedömningar inte felkällor som i den formella logiken. De utgör i stället ofta kärnan i den retoriska argumentationen, när det måste fattas ett praktiskt beslut i frågor där det existerar tvivel, och där det inte finns en förbehållslöst giltig slutsats, utan det råder flera ”konkurrerande sanningar”, som mottagaren ska välja mellan. Retorikens väg till kunskap står därför ofta i överensstämmelse med de överväganden som domstolar måste göra när de avgör brottmål. Rättens ledamöter lyssnar till båda sidor av saken och håller med den part som är mest övertygande och argumenterar bäst. Att domen beslutas utifrån controversia, enligt den kontradiktoriska principen, gör att den får trovärdighet, eftersom två skickliga jurister lagt hela sin intellektuella kapacitet på att argumentera för var sin sida av saken. Det finns alltså ett kunskapsmässigt släktskap mellan den retoriska tanken på controversia och metaforen för rättens beslutsprocess, mellan Fru Justitia med vågen och Fru Rhetorica med svärd i handen och en lilja i munnen. Liljan symboliserar det blomstrande talet (ornatus) och svärdet symboliserar språket som vapen (persuasio) (Fafner 1982, s. 127). Rättvisans gudinna, med de två vågskålarna, som väger åklagares och försvarares ord och dömer över argumenten går för övrigt tillbaka ända till den egyptiska Dödsboken från omkring 2100 f.Kr. När domen över den döde skulle beslutas/bestämmas, vägdes den dödes hjärta mot en fjäder från gudinnan Maat, som härskade över sanning, ordning och rätt. Vägde det inte jämnt, blev den döde snart uppslukad av ett krokodilliknande odjur (Somby 1999, s. 34 f).
1.5 Retorik i rätten I antiken använde man retorikens begrepp för att bedöma kvaliteten på tal och agitation i offentligheten, det vill säga politiska tal inför folkförsamlingen och juridiska tal inför folkdomstolen. De första böckerna i retorik skrevs faktiskt som handböcker för talare i rätten. Man tänker retoriskt när man förundrar sig över att den ena advokaten förmår gripa domarna och vinna dem för sin sak, medan den andres ord faller platt till marken. Det antika Grekland var inte någon trevlig, konsensussökande kultur, utan en retorisk diskussionskultur. Det var en tvingande nödvändighet att kunna tala väl och komma med bra argument för att göra sig gällande på den muntliga arenan, dels för att göra sig hörd i de livliga diskussionerna på torg och öppna platser, dels för att kunna bli vald till offentliga ämbeten. Hela kulturen var präglad av retoriken, inte minst rättskulturen. I det demokratiska Athen vilade rättsväsendet på tanken på medborgaren som domare (Andersen 1995, s. 283). Advokater förekom inte, medborgarna förde själva sin talan. De som inte hade talang för att tala offentligt kunde mot betalning köpa ett skrivet tal, som de 25
Retorik i rätten framförde inför domarna.1 Under 200-talet f.Kr. uppstod en praxis där den anklagade kunde hyra en talare som talade å hens vägnar, och det uppstod oratoriska specialister som levde på att försvara sina klienter i rätten. Det var i denna rättskultur som ämnet retorik föddes. Ett rättsväsen som domineras av retoriker i stället för advokater och åklagare kan säkert få vissa att rynka på näsan och tro att folkdomstolarna var rena dårhusen, där domarna ena dagen förfördes till att utmäta stränga straff och den andra till tårdränkta frikännanden. Mest känt är nog Sokrates försvarstal och dödsdomen mot honom för hädelse och utövande av skadligt inflytande på ungdomen.2 Nutidens ögon skulle kunna uppfatta folkdomstolen i Athen som känslans seger över förnuftet, retorikens seger över juridiken.3
1.6 Retorik och juridik – en klassisk konflikt Även om det kan förefalla uppenbart att retorik och juridik är besläktade i rätten, har retoriken inte fått särskilt stort utrymme i de dominerande tänkesätten i skandinavisk rättslig tradition/rättsfilosofi. De två arketypiska och dominerande riktningarna inom rättsfilosofin är den positivistiska och den postmoderna rättsfilosofin. En inflytelserik juridisk tänkare är den danske rättspositivisten Alf Ross. Enligt Ross behövde inte åklagare och försvarare lägga mycket tid på att förbättra sina kommunikativa färdigheter. Positivisterna menade att en korrekt juridisk bedömning inte berodde på en avvägning av argument för och emot, utan var en följd av en logisk slutledning grundad på naturvetenskapligt sanna och obestridliga premisser. Det betyder lite förenklat att det rätta juridiska avgörandet inte beror på en bedömning av två resonemang som ställs mot varandra, som i retorikens controversia, utan på att åklagaren eller försvararen finner det rätta svaret – alltså ”gällande rätt” – i varje rättstvist, och därmed uppnås rättssäkerhet i form av likartade avgöranden i likartade mål. Varje meningsfull utsaga om verkligheten måste alltså direkt handla om eller implicera elementära, omedelbara erfarenheter. Om jag till exempel säger att ”Detta föremål är av krita”, implicerar denna utsaga […] att jag, om jag placerar det under ett mikroskop, kommer att göra bestämda iakttagelser, att jag, om jag häller syra på det, kommer att göra bestämda iakttagelser, att jag, om jag stryker det mot en svart tavla, kommer att kunna iaktta ett vitt streck och så vidare. Alla 1 Ett av de bästa exemplen är Lysias försvarstal mot Simon (Lysias 2002). 2 Sokrates (469–399 f.Kr.) var en inflytelserik grekisk filosof, vars tankar förmedlades av eleverna Platon och Aristoteles. 3 Den bilden är nog förenklad. För en närmare genomgång av förhållandet mellan retorik och juridik i det athenska rättssystemet, se Law and Oratory (Harris 1994).
26
4 Försvararens möjligheter att manövrera Jag undrar om jag under de närmaste femton eller tjugo åren kommer att bli en sådan foglig själ att jag kommer att snyfta andaktsfullt inför varenda människa och ständigt skrika ut att jag är en mördare? (Dostojevskij 2003, s. 598–599)
I följande mål är huvudtvisten enligt åklagaren konjektural (jfr stasisläran som beskrivs i kap. 2), men försvararen lyckades påverka rätten med några kvalitativa argument. Målet handlar om hustrumisshandel. En kvinna anmäler sin man för misshandel. Anmälningen sker nio månader efter händelsen. Det finns inga vittnen, men kvinnan har berättat för sin syster och sin son (från tidigare äktenskap) om misshandeln. Dessa åberopas som vittnen i målet. Mannen förnekar brott. Åklagarens slutanförande: Jag menar att A ska dömas i enlighet med åtalet, det vill säga för misshandel av normalgraden. I de förhör som hållits i målet står ord mot ord.
Den konjekturala konflikten: Det är min uppfattning att man särskilt måste fästa avseende vid målsägandens uppgifter. Det beror på att målsäganden har gett ett mycket trovärdigt intryck. Dessutom stöds hennes uppgifter av vad de båda vittnena har berättat. Det finns därför inga skäl att betvivla att det har gått till på det sätt som hon uppgett. Den åtalade händelsen har nog bland annat föranletts av A:s bristande ekonomiska bidrag till hushållet. Det har tärt på B:s tålamod, och det kulminerar den 25 januari, när hon hade blivit så trött på situationen att hon föreslår att de ska gå i parterapi. Det ”triggade” A och de grälade mycket och intensivt de följande dagarna. När hon två dagar senare utsätts för våld i form av en dansk skalle är förhållandet i realiteten slut. Hon flyttar i all hast med sin son. Det finns inga vittnen till misshandeln, och det finns därför ingen konkret dokumentation, såsom ofta är fallet när misshandel sker inom hemmets fyra väggar. Men B har anförtrott sig åt både sin son och sin syster. Dessutom åt polisen, som tar hennes anmälan så allvarligt att de utrustar henne med ett överfallslarm. Det betyder sammantaget att rätten med säkerhet kan slå fast att A veterligen har
55
Retorik i rätten varit våldsam, och A bör därför dömas i enlighet med åtalet. Påföljden bör med hänsyn till omständigheterna och brottets art bestämmas till åtminstone två månaders fängelse.
Åklagaren lyckas inte tillräckligt slå fast omständigheterna. Det är ett självklart antagande när åklagaren säger att målsäganden är mer trovärdig än den tilltalade. Det saknas skäl – varför är hon mer trovärdig? Och att rätten med säkerhet kan lägga målsägandens uppgifter till grund för en dom för att polisen har utrustat henne med ett överfallslarm, är inte heller något bra argument. Det vilar på auktoritetstro: När polisen tror på en målsägande, måste domstolarna också göra det. De konkreta skälen saknas. Dessutom knyter åklagarens argument enbart an till målets konjekturala fråga: Har den tilltalade gjort sig skyldig till misshandel eller inte? Som kommer att framgå tar försvararen upp både definitions- och kvalitetsargument i sitt slutanförande. ”Misshandel” omdefinieras till ”äktenskapliga gräl” och det sås tvivel om vittnenas trovärdighet, dels för att de är partiska, dels för att målsäganden enligt uppgift skulle ha ett ekonomiskt intresse av en fällande dom. Försvararens slutanförande: Jag menar att åtalet ska ogillas. Det är rätt som åklagaren säger: I detta mål står ord mot ord. Men åklagaren har bevisbördan. Det betyder att innan man kan straffas måste det bevisas att man har begått ett brott. Det anser inte åklagaren. Hen bygger hela argumentationen på två vittnen som inte har varit närvarande vid den händelse som min klient har åtalats för. När det gäller möjligheten att föra bevisning i detta mål var i realiteten loppet kört redan i januari.
Den konjekturala frågan: Det är säkert riktigt att målsäganden har berättat för sin son och sin syster om sitt förhållande till A. Det är säkert också riktigt att hon har försökt att lösa problemen inom hemmets fyra väggar. Men den 27 inträffar uppenbarligen något, därefter säger hon ”packa” till sonen. De flyttar. Men om hon har blivit utsatt för misshandel av den karaktär som hon beskriver, varför inte då åka till akuten eller polisstationen? Det mest uppenbara svaret är: För att det inte fanns något att anmäla.
Den definierande frågan: Saken är att de den 27 januari råkar i gräl. Hon skäller och gormar över hans bristande bidrag till hushållet, och kanske slår de varandra. Hon erkänner i varje fall att hon också har slagit honom. Det förefaller därför mest som äktenskapliga gräl. När A håller B i öronen kan det lika gärna vara för att tysta ner henne som för att ge henne den omtalade skallen. Det är det ingen som i realiteten vet.
56
4. Försvararens möjligheter att manövrera Den första kvalitetsmässiga frågan: Sonen medger att han ingenting har sett eller hört. Allt han kan berätta har han hört från sin mor. De två, som bor under samma tak, har självfallet diskuterat vad som har hänt. Det är inget konstigt med det. Det är heller inget konstigt att B går till sin syster. Men sonens och systerns vittnesmål förefaller vara grundligt avstämda. Och båda har en så nära relation till B att de självfallet fullständigt litar på vad B har berättat om händelsen. Sonen hamnar ändå i svårigheter. Han säger inte detsamma i dag som han tidigare har berättat i polisförhör. Förhöret är uppläst och godkänt. Till polisen sade han att B hade tydliga märken i pannan. I dag säger han att det inte riktigt fanns något att se när hon kom ner till honom efter det att hon enligt uppgift skulle ha blivit skallad. Det fanns inget blod, inga märken. Hon var bara varm och lite röd i ansiktet, vilket väl är helt naturligt efter ett våldsamt gräl. Det är självfallet mycket viktigt. Ingen har sett eller hört att A skulle ha misshandlat B, och omedelbart efter händelsen fanns det inga tecken på att hon skulle ha blivit skallad av en så stor och stark man som A. Detta är rätt väsentligt.
Den andra kvalitetsmässiga frågan: B befinner sig i en mycket besvärlig situation. Hon har problem med sin förra man och har som en följd av skilsmässan stora ekonomiska problem. Det kostar själv fallet mer att driva två hushåll än ett. Det jag kommer att säga nu är inte trevligt, men det är som upplagt för att se ett samband mellan dessa anklagelser och deras mål om bodelning, som just nu pågår i en annan domstol. Han bor i hennes hus och hon har enligt sina egna uppgifter behållit hans bil och motorcykel för att få tillbaka huset. Det är alltså ett starkt motiv. Om målsäganden får ut den tilltalade ur huset kan hon också behålla bilen och motorcykeln, som väl att märka är av det italienska lyxmärket Moto Guzzi. Det är alltså mycket pengar vi pratar om här. Anmälningen hjälper i ett slag till att lösa målsägandens ekonomiska situation. Det bör därför vägas in i förståelsen av varför anmälan kommer först i november, nio månader för sent – det beror på deras civilrättsliga tvist. Det är lite svårt att ta på allvar att det skulle vara för att polisen gärna vill vänta tills det finns lite mer kött på benen i anmälan. Det uppenbara motivet för anmälaren ser ut att vara att få A ut ur huset och skära bort den tunga ekonomiska delen av deras förhandlingar i bodelningsmålet. Det gynnar B och ställer A i en mycket besvärlig situation när han kommer ut ur fängelset. Det finns inga bevis över huvud taget. Det är bara en son och en syster som inte har sett något själva, och som självklart talar till målsägandens fördel. Därför ska åtalet ogillas.
Försvararen angriper de svagaste länkarna i åklagarens beviskedja. Det finns inga fysiska tecken på misshandel. B åker inte till akuten. Och det går nio månader från det att misshandeln skulle ha skett tills hon anmäler brottet för polisen. Men hen lägger också upp sin argumentation på ett annat sätt än åklagaren. Hen koncentrerar sig nämligen inte på målets konjekturala sida. Som vi 57
Retorik i rätten ser flyttar hen argumentationen till att gälla både definition och kvalitet. I sina strävanden att skapa rimligt tvivel om vad som hänt tar hen upp fler faktorer än vad åklagaren hade förberett sig på. Helt konkret använder åklagaren omkring 150 ord för att förklara varför rätten ska lägga B:s och de båda vittnenas uppgifter till grund för bedömningen medan försvararen använder cirka 500 ord för att så tvivel kring målsägandens och vittnenas berättelser. Även om antalet ord inte säger något om argumentens kvalitet bidrar dessa siffror ändå till att illustrera att försvararen får ut mer av att behandla frågan än åklagaren. Åklagaren motiverar inte varför B är särskilt trovärdig, åklagaren bemöter inte försvararens beskyllning om ett ekonomiskt motiv bakom anmälan, och hen förhåller sig inte heller argumenterande till att varken sonen eller systern har varit närvarande vid någon av händelserna, och inte heller till att sonen har ändrat sina uppgifter. Det står klart att åklagaren har tillmätt den kvalitetsmässiga frågan för liten betydelse. Detta är alltså ett exempel på en åklagare som begår en rad klassiska fel: • Åklagaren har bara förberett sig på att bevisa det som står i gärningsbeskriv ningen och har inte sett målet ur försvararens synvinkel, förutsett egna svagheter och förberett ett bemötande av försvararens argumentation. • Åklagaren förmår inte agera spontant och i stunden förbättra sin argumentation och därmed skapa större tyngd i sin bevisföring. • Åklagaren förmår inte utveckla målets centrala argument. Som tidigare påpekats argumenterar hen utifrån givna/självklara antaganden snarare än resonerande. Inte minst om man tar i beaktande att målet i grund och botten handlar om etos – kommer rätten att tro på målsäganden eller den tilltalade? Just därför är det långt ifrån tillräckligt att åklagaren säger att målsägandens uppgifter är trovärdiga – på vilket sätt är de mer trovärdiga än den tilltalades? Stöd för det kunde ha höjt slutanförandets retoriska kvalitet.1 Försvararen gjorde i gengäld det rätta. Hen placerade sina argument på det ställe i målet där åklagaren är som svagast. Som åklagare ska man förbereda sig på att bemöta de argument som man själv skulle framföra om man var försvarare i målet. Och som försvarare ska man känna till de olika positioner som finns innan man driver sitt mål. Det finns sammanlagt sju grundläggande positioner utifrån vilka man kan driva sitt mål, när målets knäckfråga har att göra med de faktiska omständigheterna. 1 Att sätta ord på vad som gör en person mer trovärdig än en annan kan givetvis ofta vara väldigt svårt. Inte desto mindre har man ofta mycket att vinna på om det i slutanförandet går att förklara varför någons ord ska väga tyngre än någon annans. Man kan med några få skäl påverka rättens bevisprövning.
58
12 Muntlighet Det som snubblar i örats förgård kan inte tränga in och påverka känslorna. (Quintilianus)
Bevisupptagningen och genomgången av personalia är avslutad. ”Det är dags för slutanförandena”, säger rättens ordförande och tittar på åklagaren. ”Åklagaren börjar, var så god …” Åklagaren harklar sig och sätter sig till rätta. Nu kulminerar hela förarbetet. Förundersökningen, juristernas behandling av saken, de långa dagarna i rätten, alla sakkunnigutlåtanden, journaler och vittnesförhör. Nu ska berättelsen läggas fram, bevisningen knytas ihop, omständigheter och juridik sammanlänkas, påföljdsyrkandet läggas fram och motiveras – allt detta i ett sammanhängande tal, där mycket står och faller med om först åklagaren och sedan försvararen kan plädera på ett sådant sätt att rätten spetsar öronen och fäster sig vid de centrala argumenten. Tråkighet är slutanförandets värsta fiende. Därför handlar detta kapitel om hur man förmedlar argumenten så att domarnas intresse väcks och skapar en möjlighet för att de ska låta sig övertygas. Kapitlet är indelat i tre avsnitt:
Det muntliga materialet: I muntlig kommunikation förstår mottagaren abstrakta begrepp genom det konkreta och exemplifierade. Därför använder man sig av berättelser inte bara för att övertyga, utan också för att få domarna att förstå vad målet handlar om. Mycket tyder på att domstolens ledamöter mycket tidigt under huvudförhandlingen organiserar information i en berättarstruktur för att skapa mening i det som presenteras. Därför bör försvararen och åklagaren snabbt se till att få ”grundberättelsen” på plats för att kunna använda den strategiskt, så att berättelsen stöder den övriga argumentationen. Den muntliga formen: Man ska plädera – inte som man brukar skriva, utan som man brukar tala. Det betyder att slutanförandet ska ha en enkel meningsstruktur, vara aktivt och personligt formulerat, med passande översättning av de juridiska fackuttrycken. För att ledamöterna i rätten ska minnas poängerna ska man använda retoriska stilfigurer, nämligen upprepningsfigurer, och åskådliggöra sina poänger med hjälp av jämförelser, exempel och motsatspar. 153
Retorik i rätten
Det muntliga framförandet: Om slutanförandet inte lever upp till principerna för ”den muntliga formen” blir det svårt att framföra det på ett övertygande sätt. Om meningarna är långa och invecklade, abstrakt formulerade på fackspråk, får talaren svårt för att vara närvarande och hålla ögonkontakt med domstolens ledamöter. Ett bra framförande är resultatet av en genomarbetad argumentation, en klar struktur och ett genomtänkt slutanförande. Och den som är bra på att plädera har förmågan att understryka de centrala argumenten med eftertryck, pauser, gester och minspel – fast utan att kroppsspråket verkar ansträngt, utan i stället naturligt, äkta och engagerat.
12.1 Det muntliga materialet Sedan antiken har det varit ett retoriskt huvudkrav att man ska illustrera sina poänger genom att tala i bilder, tala till sinnena och därmed väcka mottagarnas känslor. Detta kallade de romerska retorikerna för evidentia.
Evidentia Evidentia betyder att man beskriver gärningen så att rätten kan se den utspelas för sin inre syn. Evidentia förekommer typiskt sett när brottsoffret berättar om överfallet, slag för slag, spark för spark – på ett sådant sätt att domarna skapar sig bilder av gärningen och lever sig in i händelsen. Det sker till exempel också när åklagaren spelar upp en våldtagen kvinnas telefonsamtal till larmcentralen. Varför hennes röst gör ett så starkt intryck kan vara svårt att förklara. Det är sättet hon talar på, upprördheten i hennes röst, hennes andning, tonläget, pauserna. Alltsammans något som skapar starka bilder på näthinnan. Evidentia kan illustreras med ett norskt försök som syftade till att påvisa felkällor vid användning av vittnen som bevis. En person sätter sig i en taxi, och omedelbart därpå är taxin inblandad i en olycka. Det intressanta är att passageraren i regel är mera benägen att vittna till förmån för taxichauffören än det vittne som har stått i gathörnet och sett det hela ”utifrån”. Poängen är att ens bedömning av omständigheterna präglas av ens synvinkel och från vilket perspektiv man ser omständigheterna. Passageraren har sett olyckan genom samma framruta som taxichauffören och ser därmed händelsen ur chaufförens perspektiv. Därför är det också mera sannolikt att hen är mera vänligt inställd till chaufförens roll (Smith 1998, s. 189–190). Medvetenhet om berättarperspektivet och användning av evidentia ser man också i många slutanföranden. Exempelvis låter åklagaren rätten se en våldtäkt på närmaste håll och från brottsoffrets perspektiv:
154
Retorik i rätten Janus Beyer RETORIK I RÄTTEN vänder sig till var och en som vill bli bättre på att genomföra en kvalificerad huvudförhandling.
Boken följer rättegångens kronologi och bygger på en lång rad exempel från både välkända och mindre kända brottmål. Som läsare får man insikt i hur man målinriktat knyter sina argument nära målets knäckfrågor, hur man tillbakavisar motpartens argumentation, hur man förhör olika typer av vittnen, hur man behåller den röda tråden från sakframställning till slutanförande och mycket mera. Allt detta förmedlas med klara och tydliga poänger som kan användas av den som ska framträda i rätten i morgon. ”Med denna bok cementerar Janus Beyer sin position som Danmarks främsta retoriker på det juridiska området. En ”must-read” för var och en som tar allvarligt på att gå upp i rätten.” (Försvarsadvokat Rasmus KiefferKristensen) ”Retoriken är Ditt vapen, Ditt verktyg för att öka möjligheterna till välformulerad framgång i domstolen. Janus Beyers bok erbjuder nödvändiga metoder och strategier för detta – See you in court.” (Försvarsadvokat Mikael Nilsson)
Janus Beyer, fil.mast. i retorik, arbetar för bland annat den danska åklagarmyndigheten, det danska advokatsamfundet och för en rad advokatbyråer. Han har dessutom varit rådgivare och talskrivare åt flera ministrar och höga företagsledare både i Danmark och utomlands.
ISBN 978-91-40-68840-8
9 789140 688408