9789127088368 by Smakprov Media AB

gellert tamas är författare, journalist och dokumentärfilmare. Han har bland annat medverkat i Dagens Nyheter och tv-programmet »Uppdrag granskning«. Hans succébok Lasermannen (2002) har sålts i över 200 000 exemplar, översatts till ett halvdussin språk, belönats med Guldspaden, gjorts till en prisbelönt tvserie och en uppmärksammad teaterpjäs.

Röster om Lasermannen: Detta är en jävla historia och den berättas av Gellert Tamas i en mästerlig reportagebok som på samma gång är en andlös pageturner. Jesper Högström, Svenska Dagbladet Tamas bok är en noggrann, bitvis fullkomligt nödvändig historieskrivning över nittiotalet. Ola Larsmo, Dagens Nyheter Ett tidsdokument som varje politiskt samhällsengagerad medborgare måste ha i sin bokhylla. Den bästa bok som jag har läst på länge. Magnus Utvik, SVT Morgon

Det här är en berättelse om landet Sverige. Steg för steg blottlägger Gellert Tamas hur tjänstvilliga politiker, aningslösa journalister, organiserade högerextremister och högt uppsatta läkare och psykiatriker gemensamt skapar en bild av de så kallade apatiska barnen. En bild byggd på fördomar och vandringssägner, som till slut uppfattas som en sanning. I De apatiska – uppföljaren till succén Lasermannen – tar Tamas än en gång med oss på en obehaglig och närgången resa i maktens och manipulationens landskap.

GELLERT TAMAS DE APATISKA

Foto Monika Franzon

Den elvaåriga flickan har varit sjuk länge, hon rör sig inte, inte heller reagerar hon på beröring, hon talar inte, hon äter inte, dricker inte … Inom några minuter kommer poliser att ta sig in i hennes rum på sjukhuset, koppla bort droppet, bära ner henne till en väntande bil, föra henne till Migrationsverkets förvar i Malmö för att dagen efter förpassa henne ut ur Sverige.

GELLERT TAMAS apati … känslolöshet, likgiltighet, bristande engagemang och intresse. Apati kan förekomma vid depression av melankolisk typ. Den kan också ingå i krisreaktioner, schizofreni och följdtillstånd efter hjärnskador. apati politisk apati, likgiltighet för politiskt deltagande … Apatin kan ha sin grund i misstro mot det politiska systemet och dess företrädare. I allmänhet anses den tyda på brister i demokratin. Ur Nationalencyklopedin

Omslag Lotta Kühlhorn Omslagsfoto Jens Gustafsson/Folio

De apatiska om makt myter omslag.indd 1

09-08-20 10.08.48

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 6

09-08-11 10.55.00

Innehåll

Upptakt En avvisning............................................................................ 15 Ett påstående ..........................................................................20 En födelsedag .......................................................................... 27 Ett mejl ................................................................................... 34 Ett sjukhusbesök ..................................................................... 38 Ett granskande uppdrag .......................................................... 41 De apatiska Onsdag 19 mars 2003 ............................................................. 49 Torsdag 27 mars 2003 ............................................................ 53 Onsdag 23 april 2003 ............................................................. 74 Onsdag 30 april 2003 ............................................................. 89 Tisdag 19 augusti 2003 ......................................................... 102 Torsdag 11 september 2003 .................................................. 117 Måndag 20 oktober 2003 ..................................................... 128 Fredag 21 november 2003 ......................................................155 Onsdag 26 maj 2004............................................................. 163 Onsdag 9 juni 2004 .............................................................. 176 Torsdag 10 juni 2004 ............................................................ 186 Torsdag 19 augusti 2004 ....................................................... 201

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 7

09-08-11 10.55.00

Torsdag 2 september 2004 ....................................................207 Fredag 12 november 2004 ..................................................... 221 Måndag 15 november 2004 .................................................. 246 Torsdag 18 november 2004 ................................................... 256 Fredag 3 december 2004 ....................................................... 276 Måndag 13 december 2004 ................................................... 288 Onsdag 15 december 2004 .................................................... 294 Söndag 26 december 2004 .................................................... 305 Torsdag 5 januari 2005 ......................................................... 306 Måndag 31 januari 2005....................................................... 315 Tisdag 8 februari 2005.......................................................... 336 Torsdag 17 februari 2005...................................................... 344 Onsdag 23 februari 2005 ...................................................... 365 Torsdag 10 mars 2005 .......................................................... 384 Tisdag 22 mars 2005 ............................................................ 392 Tisdag 29 mars 2005 ............................................................ 399 Fredag 8 april 2005 ............................................................... 409 Måndag 11 april 2005 .......................................................... 420 Onsdag 27 april 2005 ........................................................... 430 Torsdag 28 april 2005 ........................................................... 438 Fredag 29 april 2005 ............................................................. 445 Måndag 16 maj 2005 ............................................................ 450 Måndag 15 augusti 2005 ...................................................... 458 Onsdag 17 augusti 2005 ....................................................... 470 Måndag 29 augusti 2005 ...................................................... 474 Fredag 9 september 2005 ...................................................... 480 Lördag 10 september 2005 .................................................... 486 Måndag 19 september 2005 .................................................. 490 Lördag 24 september 2005 ................................................... 494 Måndag 3 oktober 2005 ....................................................... 499 Torsdag 13 oktober 2005 ...................................................... 506 Tisdag 18 oktober 2005 ........................................................ 509 Torsdag 27 oktober 2005 ...................................................... 516

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 8

09-08-11 10.55.00

M책ndag 1 november 2005 .................................................... 522 Tisdag 22 november 2005 ..................................................... 529 Onsdag 23 november 2005 ................................................... 537 Torsdag 24 november 2005 ................................................... 545 Tisdag 6 december 2005 ....................................................... 558 Fredag 16 december 2005 ..................................................... 565 Tisdag 20 december 2005 ..................................................... 573 Tisdag 7 mars 2006 .............................................................. 583 Efterspel ............................................................................... 599 Noter .................................................................................... 608 Tack ...................................................................................... 623

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 9

09-08-11 10.55.00

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 10

09-08-11 10.55.00

apati … känslolöshet, likgiltighet, bristande engagemang och intresse. Apati kan förekomma vid depression av melankolisk typ. Den kan också ingå i krisreaktioner, schizofreni och följdtillstånd efter hjärnskador.

apati politisk apati, likgiltighet för politiskt deltagande … Apatin kan ha sin grund i misstro mot det politiska systemet och dess företrädare. I allmänhet anses den tyda på brister i demokratin. Ur Nationalencyklopedin

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 11

09-08-11 10.55.00

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 12

09-08-11 10.55.00

Upptakt

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 13

09-08-11 10.55.00

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 14

09-08-11 10.55.00

En avvisning En elvaårig flicka ligger svårt sjuk på Barnmedicinska avdelningen B, på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Hennes lite runda ansikte är blekt, de mörka ögonen är slutna. Flickan har varit sjuk länge, men den senaste månaden har hennes tillstånd förvärrats. Hon har inte rört sig, inte talat, skrattat, gråtit eller gett några andra livstecken ifrån sig. Hennes armar hänger slappt från kroppen. Hon reagerar inte på beröring, hon äter inte, dricker inte och hon bär ständigt blöja. I flickans vänstra armveck sitter en sond som förser hennes kropp med intravenös näring. Den elvaåriga, svårt sjuka flickan vet det ännu inte, men om några minuter kommer poliser att ta sig in på hennes rum, koppla bort droppet, bära ner henne till en väntande bil, köra henne till en fängelseliknande byggnad och låsa in henne bakom galler och taggtråd, för att nästa dag transportera henne ut ur landet. Men än så länge är det lugnt på avdelning B. Mariana Kaurova, som flickan heter, sover fortfarande. Hennes mamma Rita sitter på en stol bredvid dotterns säng och håller hennes hand. Klockan är 08.16 den 26 maj 2003. Ännu är det några minuter kvar innan poliserna är framme. Det ser ut att bli en vacker försommardag, solen skiner och utanför sjukhuset har syrenerna försiktigt börjat slå ut i blom. Den sovande flickan är inte medveten om att hennes avvisning är noga planerad, hon vet inte att tre poliser redan har smugit sig in i sjukhuset via en bakdörr och nu, med hjälp av en vaktmästare, tar sig fram mot barnavdelningen via sjukhusets kulvertar. Mariana känner inte heller till att några av hennes och familjens vänner har tipsat medierna och att reportrar från både lokal-tv och lokaltidningen väntar framför sjukhusets huvudingång och att det är därför som poliserna smyger i kulvertarna. Mariana kan inte heller veta att polisen kommer att lyckas gömma sig undan journalisternas kameror, inte en enda tv-tittare, inte en enda tidningsläsare kommer att se hur en svårt sjuk elvaårig flicka, 15

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 15

09-08-11 10.55.00

förs ut ur en helt vanlig barnavdelning på ett helt vanligt svenskt sjukhus för att låsas in bakom galler och sedan transporteras ut ur landet. Den elvaåriga flickan undrar säkert vad det är för främmande människor som plötsligt kommer in i hennes rum. De bär visserligen inte uniform, men de saknar de vita rockar som hon har vant sig vid och som hon vet att läkare och sköterskor använder. En sköterska kopplar bort droppet. Poliserna placerar Mariana i en rullstol och kör henne sedan ut ur barnavdelningen, bort från de färgglada väggarna med målningar på Bamse och Lille Skutt, på Nalle Puh och åsnan Ior. Marianas mamma Rita småspringer bredvid rullstolen, poliserna har bråttom nu, och försöker hindra dotterns livlösa armar från att åka in mellan ekrarna. När sällskapet kommer fram till källardörren bär en av poliserna Mariana nerför trapporna. Varken vi eller någon av de poliser som kör Mariana i en rullstol genom sjukhusets kulvertar vet vad den svårt sjuka flickan tänker, men vi vet, från polisens anteckningar, att Mariana är vid medvetande och att hennes mörka ögon följer och registrerar det som händer. Mariana ser när polisen kroppsvisiterar hennes mamma, på jakt efter eventuella gömda mikrofoner som kan avslöja för de väntande journalisterna vad som händer i sjukhusets källare. Mariana hör också att polisen, efter den noggranna kroppsvisitationen, beordrar hennes mamma att även ta av sig skorna, något som hon upprört vägrar att göra, med motiveringen att poliserna är paranoida. Mariana är också närvarande när polisen bryter sitt tidigare löfte till mamman att få följa med sin dotter. Hon ser sin mammas förtvivlan, hon hör sin mors vädjanden och hon ser också hur en av poliserna till slut griper tag i mammans axlar, sliter, drar och knuffar henne ut ur transportbilen. Eventuellt hinner Mariana också se sin mammas tårfyllda ansikte innan dörren slås igen och transportbilen, med en rivstart, lämnar barnsjukhuset i Jönköping. 16

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 16

09-08-11 10.55.01

Vi vet inte vad Mariana känner och tänker när hon ser allt detta, men vi vet att hon har gott om tid att fundera. Avståndet mellan barnavdelningen på Ryhovs sjukhus i Jönköping och förvaret i Malmö är 300 kilometer. Det är en lång resa, framför allt för en ensam, svårt sjuk elvaårig flicka som inte har sin mamma, pappa eller storebror bredvid sig, som inte har någon som hon känner som kan trösta, hålla hennes hand, smeka hennes kind, viska några lugnande, kärleksfulla ord i hennes öra eller hålla en varm hand mot hennes panna och stryka bort hårstråna som har fallit ner framför hennes ögon. Vi vet inte heller vad Mariana tänker när hon till slut kissar på sig, men vi vet att den ansvariga polisen, i stället för att omedelbart stanna bilen och torka henne ren, beslutar att, som hon skriver i sin rapport; »göra ingenting åt det hela eftersom vi snart är framme«. Vi vet inte heller vad Mariana tänker när hon till slut, liggande på en bår i sin egen avföring, rullas in på Migrationsverkets förvar i Malmö, men vi vet vad hon ser; kala korridorer, slitna väggar där färgen hänger i flagor, gallerförsedda fönster, ensamma män, för det är en avdelning för män, som vandrar omkring, eller håglöst sitter i ett hörn. Och överallt rakbladstaggtråd; virad runt fönster, på stuprören, på taket och på krönet av den höga mur som omgärdar och skuggar en del av byggnaden. I det officiella byråkratiska språkbruket kallas denna slitna byggnad – som en gång för länge sedan, i en annan tid med andra värderingar, byggdes för att spärra in psykiskt sjuka människor – för ett förvar, men i en elvaårig liten flickas ögon, och troligtvis i de flesta vuxnas ögon också, ser det ut precis som ett fängelse. Vi vet att Marianas pappa, Barasbi, som redan suttit inlåst bakom rakbladstaggtråden i fyra veckor, möter henne. Vid åsynen av dottern – den en gång glada, skrattande, livfulla flickan, som nu ligger framför honom på en bår, stilla, livlös, insvept i en omisskännlig stank av avföring – stelnar han till och tittar tyst, mållöst, på henne. 17

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 17

09-08-11 10.55.01

Barasbi är stum, inga bokstäver finns som kan forma ord och uttrycka känslor för det han ser. Barasbi berättar senare att han försöker gå fram till sin dotter, men hans muskler vill inte lyda. Han står tigande kvar – uppriven, chockad och närmast äcklad av hur myndighetspersoner anser sig kunna behandla en svårt sjuk, elvaårig flicka. Barasbi saknar inte bara ord, det mesta av hans krafter har också lämnat honom. Fyra veckor tidigare, när polisen tog sig in i familjens lägenhet på förläggningen i Sävsjö och meddelade att de beslutat skilja honom från hans sjuka dotter, fru och son, brast allt för honom. På polisstationen i Sävsjö bad han att få gå på toaletten, tog fram ett rakblad – och började skära. På hans vänstra arm lyser fortfarande ärren från de tre snitten över pulsådern och de tretton stygn som läkaren använde för att sy igen hans sår. Vi vet inte om Mariana sover den natten, inlåst i en gallerförsedd cell tillsammans med sin pappa som nyligen försökt begå självmord, men vi vet att ingen läkare undersöker flickan, trots att hon kommer direkt från ett sjukhus, vi vet också att den svårt sjuka elvaåriga flickan inte får några leksaker, inte ens en liten nalle eller något kramdjur. Med hjälp av kriminalvårdens handlingar vet vi också ganska väl vad som händer nästa morgon. Allt går mycket snabbt och effektivt. Två bilar anländer till förvaret klockan 08.15, en kvart senare är de redan på Öresundsbron och exakt klockan 08.45 rullar bilarna, med sin mänskliga last, in på startbanan, framför det väntande passagerarplanet på Köpenhamns flygplats Kastrup. Däremot framgår det inte med ett ord av handlingarna att de tjänstemän som verkställer avvisningen helt struntar i läkarnas noggranna föreskrifter att Mariana endast får »transporteras liggande«. I stället placeras den svårt sjuka flickan halvsittande över två säten. Ett armstöd, som inte går att fälla upp, skär in i hennes rygg under hela flygresan. Flight SK 3453 landar i Berlin enligt tidtabell, klockan är 11.25. Barasbi bär själv sin dotter ut ur planet, nerför flygplanstrappan 18

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 18

09-08-11 10.55.01

på flygplatsen Tegel. Mariana ligger som en liten skadskjuten fågel, med tilltufsade, sönderrivna fjädrar i pappans armar. De övriga passagerarna lämnar plats åt mannen som långsamt och försiktigt bär sin lilla dotter ut ur planet, de tittar med undrande blickar på flickan som ligger närmast avsvimmad, med kraftlöst hängande armar och ben. Det råder en påtaglig, märkvärdig tystnad. Ingen av passagerarna säger ett ord, flera tittar bort – som för att slippa se. Några tyska gränspoliser småspringer fram till mannen med den livlösa flickan i sina armar, även de tittar först förvånat, sedan med alltmer ilska. De har aldrig sett något liknande. De tillkallar omgående ambulans som omedelbart för flickan och hennes far till sjukhus. De tyska myndigheterna har inte fått någon information om Marianas akuta sjukdomstillstånd, ingen svensk myndighet har skickat ner hennes journaler – och ingen kommer heller att göra det. Den ansvariga tjänstemannen på den tyska immigrationsmyndigheten beskriver senare behandlingen av Mariana som »djupt omänsklig« och konstaterar upprört: »Vi var alla chockade, vi kunde inte förstå hur man kunde fatta ett sådant beslut i Sverige.« Mariana Kaurova avvisades den 27 maj år 2003. Tre veckor senare transporterades också hennes mamma och tolvårige storebror ut ur landet. För de svenska myndigheterna var fallet därmed formellt avklarat. Deras ansvar – och intresse – slutar vid den svenska gränsen. Och kanske fi nns det inte heller så mycket mer att tillägga. Ännu ett asylsökande barn har avvisats från Sverige. Ännu en asylsökande familj är »verkställd«. Ärendet är avslutat, handlingarna är arkiverade. Därmed skulle den här historien, om en elvaårig svårt sjuk flicka, kunna vara slut. Men det är kanske snarare här som en berättelse om landet Sverige tar sin början.

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 19

09-08-11 10.55.01

Ett påstående Jag hör det första gången av polisinspektör Peter Johansson. »Det är inte helt ovanligt att familjer använder sina barn till att, hmm … hur ska jag nu uttrycka det … inte må bra för att av den anledningen kunna stanna i Sverige.« Jag tittar förvånat på honom. Vi sitter i ett fönsterlöst konferensrum i polishuset i Jönköping och talar om Mariana Kaurova. Det är den 22 augusti 2003, nästan på dagen tre månader sedan polisen bar ut Mariana från den barnmedicinska avdelningen i Jönköping och transporterade henne ut ur Sverige halvliggande över några flygplansstolar. Jag arbetar med ett reportage om tvångsavvisningar av barn för TV4:s samhällsprogram Kalla fakta och är nyss hemkommen från Berlin där jag har träffat Mariana. Och hennes tillstånd har inte förbättrats sedan avvisningen, snarare är det precis tvärtom. Hon är fortfarande sängliggande, hon kan varken gå eller använda sina armar och hon bär ständigt blöja. Enligt ett utlåtande från chefsläkaren på den ungdomspsykiatriska avdelningen på Humboldtkliniken i Berlin, där Mariana har vårdats sedan avvisningen, lider hon av »post-traumatiskt stressyndrom« och både hon och övriga familjemedlemmar behöver vård. I utlåtandet konstaterar chefsläkaren, med en direkt referens till de svenska myndigheternas agerande, att hela familjen lider av svåra »traumatiska upplevelser«, att Marianas eventuella tillfrisknande kommer att ta lång tid och att »varje form av separation eller destabilisering kan förvärra Marianas psykiska tillstånd, såväl som resten av familjens, på samma sätt som har skett tidigare«. Och nu antyder, ja, mer än så, snarare påstår polisinspektör Peter Johansson att inte bara Mariana, utan också ett stort antal andra sjuka, asylsökande barn, i själva verket är redskap för cyniska, beräknande föräldrar. »Ur ett nationellt perspektiv är det inte ovanligt att familjer använder sig av sina barn för att inte må bra, för att därigenom kunna stanna«, säger han självsäkert. 20

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 20

09-08-11 10.55.01

Jag blir först så överraskad av hans påstående att jag glömmer bort att fråga om han över huvud taget har träffat Mariana. Jag vet inte om Peter Johansson har sett den svårt sjuka flickan, men jag utgår ifrån att han har läst någon av hennes många sjukjournaler, eller åtminstone talat med någon av hennes behandlande läkare och därmed hört att de delar en och samma uppfattning; det är omöjligt att spela det tillstånd som Mariana befinner sig i, ingen elvaårig flicka besitter den formen av skådespelartalanger. Ändå är det just detta polisinspektör Peter Johansson verkar hävda. När jag flera år senare påbörjar arbetet med den här boken plockar jag fram banden som innehåller intervjun med Peter Johansson. Det är en märklig känsla att titta på materialet fyra, fem år senare, och jag slås av hur förvånad min röst låter: »Du menar att familjerna får sina barn att må dåligt?« »Det är påstått så, erfarenhetsmässigt från olika myndigheter, att det förekommer.« »Tror du några föräldrar skulle utsätta sitt barn för att må så dåligt för att få stanna?« »Ja, det påstås att så är fallet.« »Och du tror att det stämmer?« »Ja, i sin desperation för att få stanna!« »Så du säger rent ut att de fejkar?« »Till en viss gräns. Ja! Om man nu vill stanna, om barnen har skaffat sig vänner och har det bra och vill stanna, då är det inte svårt att må dåligt, det finns ju ett mått av dålighet redan, som en grund!« Peter Johansson är säker på sin sak. Hans svar är korthuggna, hans blå ögon tittar intensivt, närmast stirrande på mig. På ärmarna på hans ljusblå skjorta lyser polismärket; tre gula kronor mot mörkblå botten. Polisinspektör Peter Johansson verkar övertygad om att sitta inne med sanningen; asylsökande utnyttjar sina barn till att bli sjuka för att få stanna i Sverige: »Den uppfattningen har jag haft. Jag har arbetat i många år, jag har haft kontakter med kolleger och med folk inom Migrationsverket 21

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 21

09-08-11 10.55.01

och så vidare, så jag är rätt övertygad att det förekommer att man använder sina barn för att öka möjligheterna att stanna. Ja!« Nu börjar jag bli nyfiken. Varifrån har han fått dessa uppgifter? Är det jag som är okunnig? Kanske finns det, som Peter Johansson påstår, ett stort antal myndighetspersoner som kommit i kontakt med fall där föräldrar tvingat, eller manipulerat, sina barn till att låtsas vara sjuka. Kanske har jag ett riktigt stort avslöjande på gång; om ett ohyggligt förfaringssätt, ett relativt välkänt och uppmärksammat fenomen bland professionella myndighetspersoner, men helt okänt för medierna och den breda allmänheten. Min nyfikenhet är väckt, men den är blandad med skepticism. Jag har precis träffat Mariana, jag har läst samtliga hennes journaler och jag delar min bild med läkarna: Hon kan omöjligtvis spela sin sjukdom, i så fall har hon lurat inte bara mig utan ett stort antal läkare och psykiatriker, i två länder och under flera månaders tid. Antingen är Mariana en närmast osannolikt duktig skådespelerska eller så har hennes föräldrar tillgång till något medel, eller drog, som kan försätta Mariana i ett apatiskt tillstånd och som ingen av hennes många behandlande läkare har upptäckt. Men Mariana är bara ett fall, det kan fi nnas andra exempel där den form av manipulation Peter Johansson talar om förekommer, invänder jag inför mig själv. Men i så fall måste det fi nnas konkreta, belagda observationer. Och det borde rimligtvis inte vara så svårt att hitta något eller några av dessa fall. Jag inser att jag måste ha mer information, framför allt mer exakt information; vem eller vilka är det som har sett exempel på manipulation, vilka yrkesgrupper handlar det om, var och när har observationerna skett? Det känns naturligt att börja fråga med utgångspunkt i sjukvårdens erfarenheter: »Har du hört psykologer säga detta, att fallen inte är rätt bedömda?« »Nej, jag har inte hört det från dem!« »Men du har hört det från kolleger?« »Jag har hört det från annat håll, att det förekommer.« 22

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 22

09-08-11 10.55.01

»Men om du nu säger att det fi nns erfarenhet av att föräldrar låter sina barn må dåligt, borde du inte kolla med psykologer eller läkare om det kan vara så?« »Ja, alltså … jag … jag behöver inte kontakta sjukvårdspersonal för att verifiera åt varken det ena eller det andra hållet!« Plötsligt verkar Peter Johansson inte längre lika säker på sin sak. Ju mer precisa mina frågor blir, desto vagare och mer undflyende blir polismannens svar. Han kan inte namnge en enda person, eller ett enda fall inom sjukvården där föräldrar tvingat sina barn att bli sjuka, inte heller har han hört om något liknande fall från någon kollega. Ställd inför konkreta frågor visar det sig snabbt att Peter Johanssons påstådda erfarenheter bygger på – ingenting. »Har du någon gång varit med om att föräldrar fått sina barn att må dåligt?« »Nej, inte personligen.« »Har du träffat någon som varit med om detta?« »Nej, inte personligen.« Jag tittar förvånat på Peter Johansson, på polismärket på den ljusblå skjortan, på de tre kronorna, symbolen för den myndighet som ansvarar för lag och ordning och därmed också på sätt och vis för upprätthållandet av något så diffust och svårgreppbart som den allmänna moralen. Jag kan inte låta bli att ställa den självklara frågan: »Det låter som om du går på rykten och hörsägen?« »Ja, du kan kalla det rykten och hörsägen«, säger Peter Johansson. Hans röst är irriterad och hård, det hörs att han är upprörd: »Jag har inte direkt haft med något sådant ärende att göra, däremot vet jag från kolleger som arbetar med verkställandet av barn, ja, även med vuxna, som ska vara i oerhört dåligt skick när det gäller att hindra verkställandet, men när verkställigheten väl har skett har man tillfrisknat väldigt snabbt, vilket tyder på att det inte varit så allvarligt. Det finns också situationer när man på grund av dessa omständigheter fått stanna och därefter direkt piggnat till, något som inte sjukvårdsmässigt kunnat förklaras.« 23

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 23

09-08-11 10.55.01

»Vilken jäkla tomte va?« Fotografen Ivan Blanco skakar klentroget på huvudet när vi åter kommer ut i solskenet, ut från det fönsterlösa rummet i polishuset i Jönköping och intervjun med polisinspektör Peter Johansson. »Fattar han inte att han i princip har undertecknat sin egen avskedsansökan? Han anklagar en jättesjuk flicka för att fejka, men har inte minsta lilla bevis att komma med. En hög polischef sitter och sprider en massa fördomar, jag satt bara och väntade på att han skulle berätta att dom odlar potatis i vardagsrummet också«, säger Ivan med ett skratt. Jag skakar tyst på huvudet. Även om intervjun har känts märklig, närmast bisarr, är jag inte lika säker som min kollega på de eventuella reaktionerna på polismannens påståenden. Reportaget om Mariana Kaurova visas i Kalla fakta den 20 oktober 2003. Avslöjandet om detaljerna kring hennes avvisning och bilderna på den sjuka flickan, sittande i en rullstol i Berlin, väcker starka känslor. Mängder av tittare mejlar, ringer eller skriver brev till redaktionen. De flesta är förvånade att barn kan behandlas på detta sätt av svenska myndigheter, många är arga, rent av förbannade. Några har – som alltid – en motsatt uppfattning och skriver att inte bara Mariana utan »alla utländska ungjävlar borde låsas in och skickas hem«. När jag började arbeta med Marianas fall sommaren 2003 var målsättningen att undersöka tvångsavvisningar av asylsökande barn. Reportaget fokuserade inte på Marianas sjukdom, utan på den behandling hon utsatts för. Att Mariana hade liknande sjukdomssymtom som de barn som senare kom att kallas »de apatiska barnen« var mer en tillfällighet. Sommaren och hösten 2003 existerade inte begreppet. När jag i efterhand gör en sökning i de större dagstidningarnas arkiv på orden »apatiska barn« får jag inte en enda träff. Det kommer att dröja nästan ett år, till den 24 maj 2004, innan begreppet »apatiska barn« används för första gången, i ett telegram från 24

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 24

09-08-11 10.55.01

TT, som återges av flera av de större dagstidningarna, däribland Dagens Nyheter. Inte heller jag använder begreppet »apatiska barn« i programmet, jag nämner visserligen att Mariana är apatisk, men som en beskrivning av hennes hälsotillstånd, inte som ett samlingsnamn eller etikettering av ett speciellt tillstånd, en sjukdom eller grupp av barn. Ibland innehåller livet märkliga tillfälligheter. Hösten 2003 producerade jag det kanske första större reportaget om apatiska barn i svenska medier – utan att vara medveten om det. Mitt reportage handlade om en sjuk flicka som bars ut ur ett sjukhus för att avvisas – inte om en apatisk flicka som avvisades. Jag valde till slut att inte ta med den del av intervjun med polisinspektören Peter Johansson där han i princip pekade ut Mariana, och andra sjuka asylsökande barn, som simulanter. Det var en av flera svåra frågor som kom upp vid redigeringsarbetet; all journalistik – oavsett om det är ett kortare nyhetsinslag eller ett längre, undersökande reportage – handlar i grunden om detta; att välja ut ett rättvist och representativt urval av den mängd information som finns tillgänglig. Jag hade flera långa samtal med programmets redaktör Kajsa Stål, men till slut var vi överens: Polisinspektör Peter Johanssons påståenden var uppseendeväckande; en hög polischef är beredd att offentligt sprida grova anklagelser om manipulation och simulering som han saknar alla former av belägg för och som, åtminstone i det enskilda fallet Mariana Kaurova, har karaktären av rena vandringssägner. Men vi var också eniga om att den behandling Mariana hade utsatts för inte berodde på en enskild polisman, utan på en rad myndigheters nonchalans, ointresse eller rena misstag. Den brutala avvisningen av Mariana föregicks av ett stort antal beslut från ett flertal aktörer; Migrationsverket, polisen, barn- och ungdomspsykiatrin, öppenvården, slutenvården, socialtjänsten och kriminalvårdens 25

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 25

09-08-11 10.55.01

transporttjänst. Det var samtliga dessa myndigheters agerande – eller icke-agerande – som sammantaget ledde till att polisen, som sista länk i en lång kedja, förde en svårt sjuk flicka från ett sjukhus till ett gallerförsett förvar och avvisning. Att då ta med – som vi tyckte – närmast makabra uttalanden av en enskild polis, riskerade att förflytta fokus från ett komplext skeende till en enskild tjänsteman. Dessutom ansåg Kajsa Stål att hon varken ville, eller kunde, ge spridning åt uppenbart felaktiga och ogrundade anklagelser i ett enskilt fall. När programmet om Mariana visades hösten 2003 kunde varken jag, Kajsa Stål eller polisinspektör Peter Johansson veta att hundratals andra barn, med liknande symtom som Mariana, bara något år senare skulle ge upphov till en av de mest infekterade samhällsdebatterna i modern tid. Vi visste inte att svenska myndigheter skulle avslå nästan samtliga de sjuka barnens ansökningar om uppehållstillstånd, att tiotusentals människor skulle demonstrera för att låta barnen få stanna i Sverige och att frågan skulle vara timmar ifrån att fälla den socialdemokratiska regeringen. Och naturligtvis kunde varken jag, eller Kajsa Stål, ana att bara något år efter att vi valt att inte publicera – som vi då tyckte – närmast bisarra anklagelser om manipulation från en enskild polisman, skulle en statlig utredning lyfta fram samma tankar kring manipulation som en av förklaringarna till de apatiska barnens tillstånd. Hade vi känt till detta hade vi kanske också valt att redovisa polisinspektör Peter Johanssons påstående: »Jag är övertygad om att föräldrar använder sina barn för att få stanna i Sverige!«

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 26

09-08-11 10.55.01

En födelsedag En svårt sjuk flicka fyller tretton år. Hon firar sin födelsedag tillsammans med sin familj, halvliggande på en parkbänk i Sarajevo. Det kan tyckas vara en märklig plats att fi ra en födelsedag på, speciellt för en flicka som är så sjuk att hon inte ens klarar av att sitta upprätt, men flickans föräldrar har inte valt platsen frivilligt, parkbänken är det enda hem familjen lyckats hitta sedan de avvisades från Sverige några veckor tidigare, tisdagen den 8 juni 2004. Det var en våldsam avvisning, men just i dag försöker flickans föräldrar att inte tänka på händelserna i Sverige, de anstränger sig att muntra upp sin dotter och göra hennes födelsedag så glad och minnesvärd som det nu är möjligt. De sjunger försiktigt för henne med spruckna röster. När mörkret sänkt sig kurar familjen ihop sig, önskar varandra god natt och försöker somna. Den svårt sjuka flickan, som firar sin födelsedag på en parkbänk i Sarajevo, heter Tanja och hon var sjuk redan när hon anlände till Sverige, ett drygt år innan svensk polis släpade ut henne till ett väntande flygplan. Som så många från krigets Bosnien bar också Tanja med sig inre sår, orsakade av våld och övergrepp. Tanjas familj, som är serbisk, levde ett lugnt och tryggt liv i en mindre ort i Bosnien. När kriget kom förändrades allt. En dag bankade det på familjens ytterdörr. Ett halvt dussin bosniska milismän trängde sig in i huset. De var beväpnade med automatgevär, revolvrar och knivar. För dem i huset fanns inget motstånd att bjuda. Det är svårt att argumentera med en kalasjnikov riktad mot huvudet. Milismännen slog sönder inredningen. De tycktes ha roligt, flera av dem skrattade medan de krossade porslinet i köket, tv:n i vardagsrummet och de ärvda möblerna i hallen. Sedan gav de sig på kvinnorna. Medan några av milismännen slet av deras kläder, misshandlade de andra milismännen Tanjas pappa, Dragomir, och tvingade honom att bevittna våldtäkterna. Tanjas farmor dog av skadorna. I kaoset, skriken och oredan, och medan milismännen hällde bensin över resterna av möblerna, lyckades Tanjas föräldrar 27

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 27

09-08-11 10.55.02

fly med de två barnen. Det sista de såg var hur lågorna slog ut genom fönster och dörrar på huset som en gång varit deras hem. Tanjas familj nådde serbisktkontrollerat område, men i ett land i krig fi nns få säkra tillflyktsorter. Dragomir blev inkallad för att slåss på den serbiska sidan. Han vägrade. Trots, eller kanske snarare på grund av, sina upplevelser ville han inte gå i krig med forna grannar och vänner. Tanjas far ville inte bli som milismännen som trängde sig in i hans hus, han ville förbli människa, utan blod på händerna. Dragomir blev inte tvingad till slagfältet, men som straff för sin vägran tilldelades han den lägsta befattningen; att samla ihop lik. Dragomir var föraktad, sedd som en ynkrygg som inte vågade ställa upp för sitt land; en förrädare, helt enkelt. Efter kriget fick han inget arbete, för vem vill anställa en serbisk krigsvägrare? Tanjas pappa började sakta gå sönder, han tillbringade alltfler av dagens timmar på egen hand, muttrande och ibland samtalande med personer som bara han själv såg. Det var tydligt att Dragomir hade blivit sjuk. Tanja var bara ett år gammal när milismännen tog sig in i familjens hus och saknade därför egna minnen av övergreppet, men hennes minnesbilder från en händelse elva år senare var desto klarare. En av hennes klasskamrater lyckades komma över sin pappas revolver. Pojken tog med vapnet till skolan. Han reste sig mitt under en lektion, drog fram revolvern, riktade vapnet mot klassföreståndaren och sköt. Skottet träffade läraren rakt i huvudet och han dog omedelbart. Nästa skott träffade en tillrusande lärare, som skadades svårt. Sedan stoppade pojken revolvermynningen i sin mun, tog ett djupt andetag – och tryckte av. Tanja satt bara några bänkar bort. Hon kände hur blod och varm hjärnsubstans skvätte på hennes ansikte, kläder och hår och sakta rann ner längs hennes kinder. Tanjas föräldrar, Ljubica och Dragomir, insåg att de hade fått nog. De packade några väskor, åkte till Sverige och sökte asyl. 28

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 28

09-08-11 10.55.02

Tanja var nedstämd och deprimerad redan när hon kom till Sverige, problemen började efter skottlossningen i klassrummet. Under tiden i Sverige blev Tanja allt sämre. Efter några månader försökte hon ta sitt liv, men räddades av en vaktmästare på skolan. Händelsen finns nertecknad i hennes journaler: »När vaktmästare Bello tar sig in på toaletten sitter flickan där med en förskärare som hon tänkt skära sig med, han lyckas få bort den från fl ickan och ringer oss på flyktinghälsan.« Fyra månader senare försökte Tanja återigen begå självmord, denna gång genom att försöka »hoppa ut genom ett fönster«. Hon räddades än en gång och fördes därefter akut till Barn- och Ungdomskliniken i Sundsvall. Tanjas väg in i mörkret verkade inte gå att stoppa. Självmordsförsöken ersattes av uppgivenhet. Förtvivlan och inåtvändhet övergick i apati. Tanja satt orörlig i timmar, hon åt knappt och började kissa på sig. Hon tillbringade alltmer av tiden liggande i sin säng. Till slut gav hon upp – och tystnade helt. Tanjas familj var i upplösningstillstånd. Det blev inte bättre av att deras asylansökan avslogs. Även Dragomir hade blivit sämre. Långa stunder försvann han in i sin egen värld. Han gick runt, runt i lägenheten i oändliga cirklar. Han grät ofta, ibland skrek han rakt ut. Tanja, som nu behövde vård dygnet runt, sköttes av sin mamma Ljubica och en äldre bror, Igor. De matade henne, vände på henne och bytte blöjor på henne. Kort tid innan avvisningen skrev en psykiatriker, en kurator och en sjuksköterska i Sundsvall ett gemensamt intyg om Tanjas hälsotillstånd: »Hon fungerar sedan 5 månader tillbaka på spädbarnsnivå, med total avskärmning, förlust av alla basala förmågor och en total uppgivenhet.« Familjens ombud skickade intyget, tillsammans med en ny ansökan om uppehållstillstånd, till Utlänningsnämnden. Begäran avslogs med motiveringen att inget nytt hade tillkommit i ärendet. Den 8 juni 2004 stod uniformsklädda män återigen framför 29

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 29

09-08-11 10.55.02

familjens dörr, men denna gång var det inte bosniska milismän utan svenska poliser. Familjen var helt oförberedd, den ansvarige handläggaren på Migrationsverket hade inte meddelat att han lämnat över ärendet till polisen. Ljubica beskrev senare sina känslor när poliserna stormade in: »Framför våra ögon var det verkligen 1992 när dom körde bort oss från vårt hem och misshandlade oss. Då var barnen Igor sju år och Tanja elva månader, men nu är dom vuxna och förstår allt som händer. Just därför är 8 juni en mer tragisk upplevelse och ett hårt slag för min familj. Framför allt för Tanja och min man eftersom dom redan befann sig i en mycket svår psykisk situation.«

Avvisningen av familjen blev våldsam. Efter mer än ett års vistelse i Sverige fick familjen bara några minuter på sig att packa sina tillhörigheter, med stressade poliser hängande över axlarna. Tanja var inte den enda svårt sjuka flicka som denna sommar bars, eller släpades, av poliser till väntande flygplan, ur den aspekten skilde sig denna avvisning inte från andra, det som gjorde den speciell var att Tanjas mamma, Ljubica, skrev sin version av händelsen i ett långt brev till Lotta Meurling, en av många Sundsvallsbor som hade hjälpt och gett stöd till Tanja och hennes familj. »Den hemska morgonen som jag aldrig glömmer vaknade jag klockan 6.30, för att klä på min dotter Tanja och därefter gick jag till tvättstugan och startade tvättmaskinen … Plötsligt öppnades lägenhetsdörren utan att någon knackade på och det enda jag kom ihåg var ordet ’polis’. Dom gick in en efter en och skräcken förlamade min kropp. Det var en hel bataljon. Rädslan blev större och större och mina ben började skaka eftersom jag inte visste vad som höll på att hända med min familj. Vi levde redan under stor press, stort lidande och stor rädsla. Tanja låg i sin säng och min man låg i rummet helt likblek med stel blick utan att andas … Poliserna visade inte något avvisningsbeslut

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 30

09-08-11 10.55.02

eller ens presenterade sig. Det blev fullt kaos i lägenheten och panik utbröt. Dom började kasta ut väskor och diverse saker i hallen och allt de sa var att vi måste lämna Sverige. I samma ögonblick som polisen kom in i lägenheten beslagtog dom telefonen så att vi inte skulle kunna ringa till någon. Jag bad till dom och ville förklara att denna dag måste jag gå med Tanja till doktorn på sjukhuset och att taxin var beställd. Jag grät och bad att jag skulle få stanna en dag till eftersom vi skulle hämta ut tabletter till min man denna morgon, men de ville inte ens lyssna på mig. Det enda poliserna sa var att vi skulle börja packa innan dom tog till hårdare metoder. Rädslan tog över mer och mer och jag kunde inte tro att det här kunde hända i ett civiliserat och humant land där jag hade sökt humanitär och medicinsk hjälp för min familj. Ännu i dag kan jag inte komma över att de kunde göra så mot psykiskt sjuka människor, och framför allt mot en minderårig och psykiskt sjuk flicka som led av en stor depression. Ni kan bara tänka er i vilken situation hon var. Jag var chockad, jag kunde inte packa någonting. De slängde bara saker i väskor och bar ut väskorna från lägenheten. Jag gick ut i köket för att hämta lite mat åt Igor och polismannen sa att det är dags och han tillät mig inte att göra maten. Jag bad om lov att gå på toaletten och polismannen höll i dörren … Poliserna tog min Tanja från sängen, i hennes pyjamas och satte på henne ett par gamla tofflor och bar henne till bilen. Två poliser var följde min man och Igor hela tiden, som om de vore brottslingar i stället för en skolpojke och en psykiskt sjuk människa som man borde beskydda och hjälpa. I stället möttes de av våld, hot och ilska … Jag frågade vad de skulle göra med oss och vart de skulle deportera oss eftersom vi varken har hus eller adress, något som vi fortfarande inte har i dag. De svarade att de ska deportera oss till Sarajevo och att polisen i Bosnien kommer att hjälpa oss att hitta ett boende och att allt hade ordnats … Tanja bar de som

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 31

09-08-11 10.55.02

en säck potatis och kastade in henne i flygplanet. Jag skrek och frågade vad poliserna höll på med, men ingen brydde sig om mig. Jag mådde jättedåligt och mina ben ville inte lyda mig. Dom bar in mig i flygplanet också. När planet lyfte såg Tanja ut som ett lik. Jag var fylld av skräck och ibland kände jag att mitt hjärta slutade att slå. Jag frågade vem som ansvarar för mitt barns öde och oss alla men fick inget svar. När vi anlände till Sarajevo gick alla ut och ingen brydde sig om min Tanja. Ingen bar ut henne från flygplanet. Det gjorde jag och Igor i stället. När den bosniska polisen på flygplatsen märkte att något inte stämde med mitt barn kom dom fram och frågade vad som hänt, och kontaktade omedelbart ambulans. När doktorn kom sa hon att barnet var under stor chock och utsatt för stress och att barnet skulle in på sjukhus. Men doktorn kunde inte hjälpa till på plats … Den svenska polisen hade inget intresse utan lämnade mig och mina barn på gatan. Dessutom ville inte UNHCR komma. Vi sökte hjälp hos diverse organisationer men har inte fått någon hjälp. Vi tillbringade tio dagar i Sarajevo i en park, utan lakan, under himlen.«

Tanja och hennes familj levde nästan två veckor i parken i Sarajevo. Deras tillhörigheter, packade i några få väskor, låg instoppade under parkbänken som Tanja använde som säng. Här låg hon, timme efter timme, dag efter dag, dygnet runt. Till slut förbarmade sig en förbipasserande och lånade ut sitt garage. När senhösten övergick i en allt kallare, fuktigare kyla och temperaturen började krypa ner mot fryspunkten fick den svårt sjuka flickan och hennes familj flytta till en kontorslokal. Det var där familjen bodde när Lotta Meurling kom på besök i oktober, mer än fyra månader efter avvisningen. »Tanja låg på en madrass på golvet med en plastsäck som skydd, i ett tillfälligt lånat kontor/förrådsrum. Hennes mamma berättade att det går att mata henne och att det händer att hon sitter upp och även går till toaletten ibland.« Lotta Meurling konstaterade att Tanjas hälsotillstånd inte hade 32

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 32

09-08-11 10.55.02

förändrats sedan avvisningen: »Tanja ligger helt slapp, har ingen blick, reagerar inte. Kroppen är tunn, händerna är kalla. Går hon uppe, så inte är det mycket – hälarna är runda och mjuka.« En dryg månad efter Tanjas födelsedagsfirande på en parkbänk i Sarajevo intervjuades Sveriges migrationsminister Barbro Holmberg av Dagens Nyheter. De alltfler avvisningarna av apatiska barn, bland annat av Tanja, hade fått stark kritik av både barnläkare och ideella organisationer och började nu också uppmärksammas av medierna. Reportern undrade om avvisningarna var förenligt med utlänningslagens portalparagraf att alltid se till barnets bästa. Barbro Holmberg svarade att hon inte enbart ansåg det vara fullt möjligt att avvisa sjuka barn enligt svensk lagstiftning, utan hävdade dessutom att en avvisning ibland också var den bästa lösningen. »Det fi nns fungerande sjukvård i många andra länder, och därför kan det vara i linje med barnets bästa att avvisa även ett sjukt barn.« Migrationsministern viftade bort kritiken mot avvisningarna som grundlös och menade att hon personligen inte uppfattat några brister i myndigheternas arbete. »Jag känner mig väldigt trygg med hur besluten fattas i de här ärendena«, sa Barbro Holmberg. På frågan om hon ansåg att apatiska barn »ska kunna få stanna av humanitära skäl« replikerade ministern: »Det kan jag inte svara på för jag är inte jurist.« Men på en punkt var migrationsministern mycket tydlig. Barbro Holmberg klargjorde det som skulle förbli en av hennes, och den svenska regeringens, huvudargument angående de apatiska barnen. Det är »naturligtvis förfärligt« att så många barn blir apatiska, sa ministern, men var samtidigt noga med att betona att barnens eventuella sjukdom inte hade något samband med den förda politiken: »Det är inte asylpolitiken som gör människor sjuka eller friska.«

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 33

09-08-11 10.55.02

Ett mejl På morgonen den 3 november 2005 sätter sig Annica Ring vid sin dator på Migrationsverket i Solna. Annica Ring tycker om att skriva mejl. Och hon gör det ofta. Ett av dessa mejl kommer att utlösa årets kanske största skandal. Mejlet, skrivet av Annica Ring till sina kolleger, publiceras av Dagens Nyheter några dagar före julafton. Det handlar om avvisningen av den svårt sjuke tolvårige Vlad. Pojken, som har slutat att äta och dricka, har försökt ta livet av sig vid två tillfällen. Första gången åt han tabletter, andra gången, på Barnens sjukhus i Huddinge, virade han en duschslang runt halsen, men personalen hann ingripa i tid och räddade hans liv. Inför avvisningen var Vlad återigen intagen på sjukhus, hans sond togs bort bara några timmar innan avresan. Avvisningen blev våldsam. Poliserna släpade ut Vlads mamma Julia, hon var panikslagen och försökte skydda sig. Vlads pappa kedjades till händer och fötter. Några timmar senare lämnades familjen ensam på flygplatsen i S:t Petersburg. Trots att Vlads läkare i Stockholm gett noggranna instruktioner till Migrationsverket att pojken måste få fortsatt vård skedde inte detta. Inga ryska läkare väntade på flygplatsen och den svårt sjuke Vlad, och hans familj, tvingades till slut att lifta in till staden. Ett halvår senare hade Vlad fortfarande inte fått någon som helst behandling, eller stöd, från den ryska barnpsykiatrin. Men Annica Rings mejl till kollegerna i Solna beklagade inte den brutala avvisningen, eller avsaknaden av vård i Ryssland. Annica Ring bjöd in till fest, för att »fi ra« avvisningen – med champagne. Reaktionerna på Dagens Nyheters avslöjande blev mycket starka. För många blev människosynen på Migrationsverket, som den manifesterades i festandet, själva sinnebilden för en havererad och avhumaniserad flyktingpolitik. Huvudpersonen själv verkade dock ha svårt att förstå upprördheten. Annica Ring försvarade sig 34

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 34

09-08-11 10.55.02

med att det inte alls var champagne – utan »bara ett mousserande vin« från Ryssland som personalen drack. Men denna tidiga novemberdag är Annica Ring fortfarande okänd för allmänheten. Skandalen är ännu några veckor bort, men även denna dag skriver Annica Ring ett mejl på sin dator. Och även detta handlar om svårt sjuka barn. Mejlet är ställt till Marie Hessle, regeringens samordnare för barn med uppgivenhetssymtom, eller apatiska barn som de brukar kallas av media. Annica Ring och Marie Hessle har i flera veckors tid, i största hemlighet, letat efter bevis på att apatiska barn inte alls är sjuka, utan i själva verket simulerar eller förgiftas av sina föräldrar. Och de har varit framgångsrika, åtminstone i sina egna ögon. Annica Ring har samlat ihop ett dussintal namn på misstänkta föräldrar och Marie Hessle har gjort sitt bästa för att hjälpa till. Uppgifterna är överlämnade till polisen, men de två tjänstemännen är inte nöjda. De vill inte att deras misstankar ska stanna innanför polishusets fyra väggar, deras planer sträcker sig betydligt längre än så. Dagens mejl från Annica Ring är kort och koncist. Hon trycker på kommandot »skicka« exakt klockan 09.03: »Vill bara tala om att nu har polisen läckt till media så bollen rullar …«

Det dröjer inte länge förrän Marie Hessle nyfiket svarar: »Hej igen, Har du några detaljer om när, hur, varför och till vilken media? Marie« »…Vad gäller media så är det hittills bar TV4 som hört av sig. Informatörerna här funderar på om de ska lägga ut något på vårt verksnät, jag applåderar vi måste bli mer offensiva. //Annica«

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 35

09-08-11 10.55.02

Hessle verkar nöjd, men har synpunkter på strategin och varnar för risken att media eventuellt kan ta de »stackars föräldrarnas« parti: »Tycker det är bra att vara offensiv om det är rätt tajmat. Det bästa just nu vore om informationen kom från Polisen tycker jag. Media har ju sin dramaturgi … barnen är utsatta av systemet i Sverige, där ju MIV ingår! Håller ni nu på att misstänkliggöra de stackars föräldrarna??? kan de kanske tänka!? Marie«

Annica Rings och Marie Hessles ansträngningar bär frukt några veckor senare. Den 22 november offentliggör Svenska Dagbladet uppgifterna som läckts till dem. Nyheten att polisen misstänker att apatiska barn kan vara förgiftade får ett enormt genomslag. Annica Ring är mycket aktiv i medierna. Till Svenska Dagbladet säger hon att föräldrar tar med sig barn »för att offra i asylprocessen« och konstaterar beklagande att »vi är duktiga på att tycka synd om människor i Sverige«. Men Marie Hessle ligger lågt. Hon vet att det inte vore bra om hennes medverkan i polisanmälningarna blev känd. Hennes uppdrag är ett annat, hon är utsedd av regeringen som nationell samordnare för de apatiska barnen. Läkarkåren, de politiska partierna, medierna och allmänheten förväntar sig att en statlig utredare ska arbeta neutralt och objektivt. Marie Hessle vet att det skulle leda till en skandal om det blev känt att hon parallellt med sitt utredningsarbete bedrivit en form av spaningsverksamhet mot apatiska barn och deras föräldrar, och hon gör allt för att dölja spåren. Marie Hessle diarieför inte mejlväxlingen och raderar dessutom minutiöst samtliga de närmare 50 mejl som har skickats mellan henne och Annica Ring. Och när de ska diskutera extra känsliga frågor, som exempelvis dagen efter att polisanmälningarna har överlämnats, ser Marie Hessle till att detta inte ens finns nedtecknat i mejlform:

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 36

09-08-11 10.55.02

»Hej … Jag vill tala med dig i telefon och berätta om fortsättningen. Kan du ringa? Marie«

Den 2 maj 2006 publicerar regeringens samordnare Marie Hessle den andra delrapporten i den statliga utredningen om de apatiska barnen. Ett av resultaten är smått sensationellt. Utredningen slår fast att manipulation, i form av förgiftning och simulering, tillhör de »omständigheter« som »kan förklara« det apatiska tillståndet. I inledningskapitlet skriver Marie Hessle att en av de »viktigaste händelserna« det senaste året är det faktum att »polisen inlett förundersökningar angående några misstänkta fall av misshandel/ förgiftning«. Men den statliga utredaren nämner inte med ett ord att hon själv har spelat en avgörande roll i dessa anmälningar. Och hon verkar utgå ifrån att ingen heller kommer att få reda på det.

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 37

09-08-11 10.55.02

Ett sjukhusbesök En mycket sjuk, trettonårig pojke, släpas in på ett sjukhus av några skötare. En av dem sparkar hårt, gång på gång, mot pojkens hälar. »Han är inte sjuk«, säger skötaren och riktar ytterligare en spark mot pojken; »Han kan gå om han vill.« Några sekunder senare svimmar pojken. Det här händer inte bakom järnridån på 1950-talet, inte heller på en psykiatrisk klinik i 1800-talets Sverige, utan det sker vid huvudingången till Danderyds sjukhus, ett av Sveriges modernaste och bäst utrustade, där några av de forskare och läkare arbetar som avgör vilka insatser som ska belönas med nobelpriset i medicin. Det är till detta sjukhus som pojken släpas och – efter ett antal välriktade sparkar – svimmar. Det är den 20 juli 2004 och Siri Leithoff blir vittne till händelsen, men vill först ändå inte tro att det som utspelar sig framför henne verkligen händer. Siri Leithoff är en rutinerad advokat med mångårig erfarenhet, först inom affärsjuridik, senare i arbetet med asylfrågor, men trots sin långa erfarenhet har hon aldrig sett något liknande. Siri Leithoff blir så upprörd att hon senare skriver ett brev till verksamhetschefen för barnpsykiatrin på Danderyds sjukhus, Eva-Britt Hallqvist, med kopia till både Rädda Barnen, Barnombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen. I brevet beskriver Siri Leithoff hur hon denna morgon åker till Migrationsverkets lokaler i Solna för att bistå med asylutredningen för en av sina klienter; en familj från det forna Sovjetunionen, med en svårt sjuk trettonårig pojke vid namn Tejipdzjan: »När jag anlände till Migrationsverkets lokaler fann jag Tejipdzjan ligga mycket utmattad tvärs över väntbänken. Jag visste inte då hur pappan hade lyckats ta sig in i lokalen och nedför trapporna med pojken, någon rullstol hade han inte fått med sig. Stödpersonal från sjukhuset syntes inte till. Eugeniahemmet brukar ställa upp med sådan personal i liknande fall.

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 38

09-08-11 10.55.02

Pojkens tillstånd väckte uppmärksamhet i lokalen hos andra asylsökande liksom hos Migrationsverkets personal. Pojken kunde förstås inte höras och heller inte själv vänta under pappans utredning. Därför överenskom jag med Migrationsverkets personal att jag först skulle eskortera pojken tillbaka till sjukhuset varefter utredningen med pappan skulle äga rum. Ingen annan fanns till hands för att hjälpa pappan. Vi fick hjälp av en annan man som hjälpte pappan att bära-släpa pojken ut till taxin. För din kännedom vill jag anmäla följande förhållande, som inte framgår av journalanteckningarna. Jag ringde till sjukhuset för att anmäla pojkens ankomst och bad också om en rullstol vid framkomsten med taxin. Sjukvårdaren Ulf svarade att man inte avsåg att ge en rullstol. Han påstod även till min förvåning att pojken kunde gå. Mina invändningar och beskrivningar av pojkens nuvarande gångkapacitet hjälpte inte. Jag krävde då att personal skulle hjälpa till vid ankomsten eftersom jag inte klarade detta. Så skedde. Sjukvårdaren Ulf mötte upp vid taxin och tre kvinnliga sjukvårdsanställda stod och tittade på. Taxiföraren krävde en rullstol, vilket nekades av Ulf som nästan röt: Han ska gå. Taxiföraren fick hjälpa Ulf att dra T ur bilen och gemensamt med denne släpa honom mot sjukhusingången genom att låsa pojkens armar runt männens axlar. Jag gick bakom och till min förvåning såg jag sagde Ulf sparka pojken på dennes hälar vid upprepade tillfällen. Han klarade att sparka medan han släpade T eftersom de rörde sig i snigelfart. Dessa sparkar var säkert mycket kännbara, eftersom skötaren hade ytterskor och måttade på måfå mot denna känsliga del av underbenen. Syftet var uppenbart att tvinga pojken att gå. Jag såg bakifrån att pojkens huvud sackade. Helt chockerad sprang jag till sköterskorna som såg scenariot framifrån. Där fick jag nästa chock när jag vädjade om stöd. ’Han kan gå om han vill, han kunde gå när han kom hit’, sa en syster som heter Lisa. Hon förde talan för gruppen, de andra nickade instämmande under hela vårt samtal. Jag svarade att det

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 39

09-08-11 10.55.02

ju syntes att han inte med fl it lät bli att gå eftersom hans huvud hängde ned utan styrsel. Oj då, svarade hon, och ropade med kylig röst ordagrant till vårdaren: Du, han har visst tuppat av. Men ingen i personalen rörde en tum för pojken, och metoden för förflyttning medelst släpning och sparkning ändrades inte. Jag framkastade att behandlingen här av barnen inte gick att jämföra med Eugeniahemmets dito behandling. Hon svarade:’ Så gör inte vi.’ Hon fortsatte sedan med kommentarer enligt mina anteckningar i stil med: Han kan gå, det är inget somatiskt fel, pappan tittade på ett tv-program om hur man gör för att få stanna i Sverige, så här gör dom, vi vet, så här gör dom för att stanna.«

När Siri Leithoff skrev detta brev, den 18 november 2004, hade det gått fyra månader sedan Tejipdzjan släpades in på Danderyds sjukhus. Ända sedan den dagen hade den trettonårige pojken, som av skötarna anklagades för att vara en liten simulant, varit sängliggande. Enligt journalerna led Tejipdzjan av »postraumatiskt stressyndrom« och »svår devitalisering«, en sjukdomsbild som med stor sannolikhet var utvecklad redan när Tejipdzjan avsvimmad, släpades in med hjälp av sparkar på Danderyds sjukhus. Siri Leithoffs brev föranledde inga åtgärder vare sig från Barnombudsmannen – eller Diskrimineringsombudsmannen.

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 40

09-08-11 10.55.03

De_apatiska_inlaga_5_20090811.indd 41

09-08-11 10.55.03

GELLERT TAMAS DE APATISKA

Foto Monika Franzon

Omslag Lotta Kühlhorn Omslagsfoto Jens Gustafsson/Folio

De apatiska om makt myter omslag.indd 1

09-08-20 10.08.48