9789186634339

Vi 채r inte s책dana som i slutet f책r varandra

KATARINA SANDBERG

Vi 채r inte s책dana som i slutet f책r varandra KATARINA SANDBERG

På s. 148 citeras ”Because I love you” med September (2008), skriven av Jonas Von Der Burg, Anoo Bhagavan, Niclas Von Der Burg.

Titeln Vi är inte sådana som i slutet får varandra är tagen ur Håkan Hellströms låt ”Nu kan du få mig så lätt” från albumet Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000).

Låten är skriven av Håkan Hellström.

Gilla Böcker www.gillabocker.se © Katarina Sandberg 2013 Omslag: Louise Bååth, kingisland.se Tryckt av Bulls Graphics, Litauen, 2013 ISBN 978-91-86634-33-9

Till Antony, för att du trodde på mig.

Mer än någon annan.

Jag ﾃ､r en enda natt. 窶コesultatet.

7

8

Våren 1992 var Beatrice Svensson i Paris. Hon hade gått ut gymnasiet och bestämt sig för att se lite av världen innan hon började läsa till tandläkare. Hon reste själv eftersom ingen skulle förstå ändå.

Packade en väska med åtta par lågklackade skor och åtta par högklackade, sexton klänningar och ett läppstift och en mascara och en eyeliner och en tandborste och en svart anteckningsbok och ett franskt lexikon. Böjde franska verb på flyget.

Varje morgon målade hon noga eyelinern runt ögonen och satte på sig röda läppstiftet. Håret i en stram knut. Betraktade sin spegel­ bild i den ganska smutsiga spegeln på det lite för billiga hotellet.

Hon hade vuxit, det var en ny människa där.

Sedan satte hon på sig ett par lågklackade skor och gick ut i staden. Provade en dräkt på Chanel, åt en baguette på en bänk på en bro över floden Seine, köpte stora ringar och pärlhalsband på en marknad. Satt i barer och drack rödvin. Läste franska romaner och såg svår ut.

Mest av allt minns Beatrice Svensson kvällarna. Varje kväll köpte hon en liten flaska champagne och drack den på sitt rum samtidigt som radion stod på och hon sminkade sig och satte på sig en klänning och högklackade skor. Sedan gick hon ut och tog en drink på någon bar. Pratade med främlingar, och lät dem bjuda henne på middag. Vid elva ursäktade hon sig och sa att hon var mycket trött.

Sedan gick hon ut och dansade. Hon pratade inte med någon på dansställena, lät bara musiken fylla henne och kände det för ett slag som om universum eller åtminstone Vintergatan kretsade kring 9

henne. När musiken tystnade gick hon hem, barfota med skorna i handen, i solupp­gången.

Javisst, det var tyst omkring henne.

Hon var ensam.

Men Beatrice Svensson trivdes för första gången i sitt eget sällskap. Hon valde ensamheten och inte tvärtom. Och när man väljer den, är ensamheten ett trevligt sällskap.

Och Beatrice Svenssons Parisvistelse fortskred. Varje dag var upplagd på samma sätt, förutom Lördagen. Hon kände det redan när hon väcktes av kyrkklockan utanför fönstret. Stadens ljud lät lite annorlunda än de föregående dagarna, eller så är det en efterhandskonstruktion. Blommig klänning och höga bruna skor. Ut på gatan. Den stora stadens ljus väckte allt i henne till liv igen. Det är här jag hör hemma, tänkte hon.

Eftersom det var sista dagen kände Beatrice Svensson att hon var tvungen att besöka ett par sevärdheter. Hon promenerade mot ­Eiffeltornet, gick vilse tre gånger men hamnade till slut framför denna symbol för Paris. Kameran i högerhanden, ett plötsligt infall, hon bad en japansk kvinna att ta hennes foto framför tornet. Kvinnan förstod nog inte franska särskilt väl eller så var hon oteknisk, Beatrice såg att hon riktade kameran alldeles för långt neråt. Eiffeltornet kom inte med, istället blev det ett, visserligen ganska trevligt, foto av strumpbyxeben och skoinklädda fötter. Beatrice orkade inte förklara en gång till, log bara och tackade. Letade efter någon annan bland personer som stod runtomkring henne.

Och så var han bara där.

Bruna lockar. En svart kavaj. Hatt på huvudet. Cigarett i mungipan. Och ögonen.

10

Mörkaste bruna nyansen hon sett.

Nu dör jag, tänkte hon.

Hon svalde. Igen. Och igen. Och igen.

Det gick fyra sekunder. Hon hade slutat andas.

Stadens brus var plötsligt så otroligt nära. Det susade i öronen.

Allt snurrade. Och hon föll.

Beatrice Svensson från Sverige, i blommig klänning, föll framför Eiffeltornet utan att kunna förklara varför.

Och plötsligt någons fingrar vid hennes hals, fingrar som trevar efter tecken på liv, en puls. Aldrig har hennes puls varit tydligare än i den stunden, aldrig har hon varit mer levande än med hans brännande långa fingrar mot sin hals. Och ögonen. ”Är du okej? Vad hände?”

Och hon tänker att hon inte vet, men att hon är okej, mer än okej. Vet inte hur hon ska formulera sig på främmande språk så hon bara nickar.

Han granskar henne noga, sedan säger han ”du kanske har vätske­brist, vi måste fixa något att dricka”.

Och Beatrice nickar, tänker på hur hon ska klara en minut i hans närvaro utan att explodera. Men det går en minut, det går flera minuter och visst dunkar hjärtat så hårt att man skulle kunna tro att det ska explodera i bröstet. ”Det är inte konstigt att du faller i de där skorna”, säger han och böjer sig ner och snörar av dem. Hans koncentrerade ansikts­uttryck, fingrarna som följer hans minsta impuls. Han tar ­djävulsskorna i ena handen, Beatrice Svenssons hand i den andra. Styr bestämt både hennes och sina steg mot en liten restaurang. Ser på armbandsuret på den högra armen.

11

”Hon är bara halv fem, men jag är jättehungrig. Har du något emot att äta nu?”

Hon svarar ”nej, absolut inte”. Det blir hennes första ord till honom.

Kyparen säger att han egentligen inte öppnat för kvällen men att han kan göra ett undantag för dem. De sätter sig vid ett bord lite längre in i restaurangen, avskilda. Som att hon skulle behöva något för att skärma av sig från verkligheten. Han beställer in rödvin till dem och skålar och så börjar de prata.

Och egentligen. Beatrice Svensson talar inte så bra franska. Hon är inte så himla säker. Visst, de tragglade imperfektformerna och hur man köper glass och hur man beställer en resa timme ut och timme in på högstadiet, men det här är annorlunda. Nu är det långa formuleringar och genom hennes ord formas ett helt annat liv. Kanske beror det på vinet, kanske på fallet, kanske är hon berusad av hans ostyriga lockar och djuphavsgravar till ögon.

De pratar och pratar och orden vill aldrig ta slut. Han beställer in mat och en flaska vin till och så rinner orden ur dem igen. Hon berättar allt om sig själv utan att säga någonting. Hon säger att hon arbetar som balettdansös och att hon tycker om att måla och promenera. Han lyssnar.

Ibland tystnar hon och rör vid hans hand. Det är som om han var från en annan värld och hon måste veta att han är verklig. Han ler.

Och så går de från restaurangen. ”Fick du något foto?”

Hon förstår inte alls.

12

”Av tornet? Du måste ju visa att du varit där.”

Hon ler och det smittar likt en luftburen sjukdom, plötsligt är hans leende också där och de promenerar bort mot den upplysta järnkonstruktionen. Låter en gammal man i basker fotografera dem.

Svartvitt, två leenden, instängda i smyckeskrinet. ”Jag vill visa dig något”, säger han. ”Någonting dyrbart, min skatt här i Paris. Bär vi inte alla på hemligheter som väntar på att bli upptäckta?”

Så de promenerar längs gatorna. Hon är barfota och röker tre cigaretter i rad. Vill han smaka? Nej, han skakar på huvudet. Och det är vin i hennes kropp och något rusar genom blodet och kanske känner han det för han drar henne till sig. ”Vet du?” säger han.

Och hon vet inte alls men andas tre korta andetag till svar ändå.

Och sedan är hans hand runt hennes nacke och läpparna mot hennes och hon tänker att nu dör jag och det gör henne inte det minsta.

Nej, de fortsätter sedan, går långsamt genom staden. Ibland fastnar de i varandra och en kyss eller två eller tre. Men de sliter sig loss och till slut stannar de utanför ett grädvitt hus som på något sätt liknar ett moln och han säger ”nu får du vara lite tyst”.

Han klickar i portkoden (3569) och tar hennes hand i sin och leder in henne. Drar fram en näsduk ur fickan och binder över hennes ögon. Tyget är grovt, det känns lite strävt mot huden. En kontrast i allt det mjuka, tänker hon. En verklighetsförankring. En 13

hiss är de inne i nu och han leder hennes hand till knappen.

Hon vill aldrig att hissfärden ska ta slut. Andas in dofterna, gömmer dem någonstans långt inne. Men den tar slut. Allt tar slut ­någon gång.

En trappa upp, ena foten framför den andra och nattluften slår emot henne. Hon blir osäker, gör en ansats att ta av sig bindeln men hindras av hans hand. De går sjutton steg till.

Sedan: Hans läppar mot hennes ingenting annat – existerar.

Och han tar av henne bindeln. Ljuset flödar mot henne och först ser hon ingenting. När hon ser förstår hon inte hur hon kunde hamna här. En takterrass. Växter. Lampor. Och nattluften är klar häruppe. Det är allt hon vet: Nattluften är klar häruppe.

Och sedan finns det inga fler ord. Såg man dem utifrån skulle man inte se vem som var Beatrice Svensson och vem som var ­Mannen, för han är hon och hon är hanhonhan. Det är inte en hermafrodit, inte en könlös varelse. Det är en enhet. De är en enhet.

Aldrig har det varit så innan.

Det har varit fumliga pojkhänder över hennes kropp som har saknat sammanhang eller mening. Det här är något annat, låt oss inse fakta: Han är inte en pojke från Västerås.

Och det finns inga ord, men hemligheter viskas in i natten ändå.

Det finns ingen början, inget slut.

Bara då.

14

Men timmar går, tiden har sin gång.

Och till dess att staden vaknar med ett gäspande ur sin dvala ska de finnas i varandras armar och i tankarna längre än så. Och han ska tända en cigarett, sätta sig i en stol där på taket och hon ska titta på sitt armbandsur och utan ett ord kyssa honom adjö.

Beatrice Svensson ska ta en taxi för sina sista pengar till det lite för billiga hotellet och hon ska packa sin väska med åtta par lågklackade skor och åtta par högklackade, sexton klänningar och ett läppstift och en mascara och en eyeliner och en tandborste och en svart anteckningsbok men inte ett franskt lexikon. Det ska ha åkt in under sängen som hon glömmer att titta under.

Hon ska ta sig till flygplatsen och allt ska vara en smula dimmigt, världen har suddats ut i kanterna, och hon ska checka in väskan.

Dricka blaskigt Amerikaanpassat kaffe och vara tom på insidan. Hon ska sitta på ett flyg mot huvudstaden i det kalla landet i norr, ta tåget hem. Stänga in sig i sin lägenhet, äta snabbmakaroner i sängen och inte säga ett ord. Lexikonet glömt under en säng etthundra­åttiosju mil bort och det svenska språket plötsligt så främmande. Men på den tredje eller femte eller sjunde dagen ska hon uppstiga från de döda. Resa sig upp och diska, cykla till den första före­läsningen på tandläkarhögskolan. Börja tala igen.

Någonting ska växa i Beatrice Svenssons kropp sedan.

Hon ska få rådet att göra abort.

Av Gunilla och Peter och Nina och Cecilia och Lotta samt Lena och Eva och Maja och Birgitta och Maria och Helena förstås.

Barn? Du som är så ung? Har du tänkt igenom det här? Ska du inte skaffa dig en utbildning först? Hur ska du försörja er? Vem är pappan? Har du tänkt igenom det här? Är det inte bättre att 15

göra abort? Vill du verkligen ge ditt barn ett sådant här liv? DU ­FÖRSTÖR DITT EGET LIV! HAR DU TÄNKT IGENOM DET HÄR? Jaja, du får ju göra som du vill.

Och när hon sitter utan trosor hos barnmorskan ska barn­ morskan säga att det här var väl osedvanligt dumt. ”Du kan säkert hitta en trevlig man så småningom för du ser ju onekligen ganska trevlig ut. Lyssna på mig, jag vill ditt eget bästa: diskbänksrealism är sällan roligt på nära håll.”

Och Beatrice ska se barnmorskan i hennes diskvattenfärgade ögon och säga att tack, det var en ny och intressant aspekt. Sedan ska hon resa sig upp med sin enorma mage och gå ut därifrån.

Hon ska ställa sig i hissen och inse att hon glömt sina trosor inne hos barnmorskan och att hon är akut kissnödig. Hon hinner inte ens fundera, det bara kommer. I efterhand försöker hon trösta sig med att det hade varit förnedrande att gå tillbaka in till Marianne Liljeqvist (leg. barnmorska) igen, men det är en klen tröst för hiss­ kissning utan trosor är mer förnedrande.

Så hon gråter. Gråter för att det är så förödmjukande, för att alla tittar så snett på henne, för att hon är trött och hungrig och inte orkar. Och för att det pratas om att det är kvinnans kropp och kvinnans beslut när sanningen är en annan. Jävla hycklare, tänker Beatrice och flyttar tillbaka hem till mamma.

Mamma som också sa ”Har du tänkt igenom det här?” men sedan började sticka koftor och frysa in puréer. Mamma som när Beatrice gått och lagt sig brukar ställa sig i dörröppningen och se på sitt barn och barnet i henne. En rysk docka.

Höra andetagen, gömma dem inuti.

16

Det blev en tung höst – kylan var kallare och mörkret mörkare.

Beatrice var tyngre. Kyligare. Mörkare.

I takt med barnet växte också osäkerheten.

I takt med osäkerheten växte jag.

17

Människor har olika sätt att hantera existentiell ångest. Vissa städar badrumsskåpet och drar upp långa hårstrån ur avloppet, vissa lyfter tyngder och ror utan åror instängda i en svettluktande lokal, andra fyller på dricksglas efter dricksglas med rödvin från bag-in-boxen och lyssnar på klassisk musik. Inget av dessa alternativ tilltalar mig.

Jag skriver istället.

18

Christer Fuglesang, Mitt namn är Cassiopeja Svensson och jag bor i Stockholm. ”Cassiopeja”, tänker du, ”kan man heta så?”. Tydligen kan man det.

Jag heter Cassiopeja för att jag blev till under en stjärnhimmel en natt i Paris för länge sedan. Min mamma såg inte Cassiopeja den natten. Den enda stjärnbild hon såg och kände igen var Karlavagnen, men även hon förstod att det var omöjligt att döpa ett armt stackars faderslöst flickebarn till Karlavagnen. ”Vill du ta upp Karlavagnen?

Hon ligger i vagnen”, du hör – det fungerar inte. Det blev Cassiopeja istället. Det är tillräckligt utstuderat.

Jag är nitton år gammal och lite osäker på vad jag vill göra med mitt liv. Men jag praktiserar uteslutningsmetoden och det här är vad jag kommit fram till hittills: Jag vill inte bli tandläkare. Istället har jag börjat studera juridik, mest för att jag är ambitiös och tjej och då hamnar man så lätt där. Du studerade teknisk fysik. Hur hamnar man där?

Min mamma upplevde Kärleken en gång. Nu är hon tillsammans med Peter som ser ut som Jan Björklund och jag vet inte om det är roligt eller spännande eller bara skrämmande, men jag tippar på det sista. Jag har en halvsyster också, som ser ut som en liten Barbie. Hon är åtta år gammal och heter Veronika. Det är skrämmande det också, eftersom det alltid är de platinablondaste tjejerna som dricker öl och åker med mopedpojkar vid elva års ålder som heter så.

När jag var liten hade jag två önskningar: jag ville ha en pappa och så ville jag rida. Ingen av dem slog in, för Jan Björklund kan 19

knappast räknas som ett substitut till en pappa och mamma var allergisk så jag fick inte börja rida. Jag läste i alla fall mycket hästböcker, kunde allt om hovkratsar och ryktning. Jag har nämligen alltid varit en smula teoretiskt lagd. Det tänker jag mig att du och jag har gemensamt.

Min första och största kärlek hittills är Stålmannen. Jag var kär i honom när jag var, uppskattningsvis, sju till nio år gammal och mitt hjärta hoppade en, två, tre, fyra gånger varje gång jag såg honom. Såhär i efterhand tänker jag att jag överdrev. Jag misstänker nämligen att kärleken är en klyscha, vilket jag finner ganska ironiskt då jag själv är skapad ur den största klyschan jag någonsin hört talas om.

Min främsta fobi här i världen är elvaåriga tjejer. Med taniga kroppar och nästanbröst, osäkra skratt och fula kläder. Jag vill ha så lite med dem att göra som möjligt och det går ganska bra. Min mamma tycker att det är ”en idiotisk fobi” och har bestämt sig för att boka in en tid hos en psykolog som ska utföra KBT på mig. Jag tvivlar på att det kommer att hjälpa och kan tycka att det finns annat att lägga tid och pengar på. Det är visserligen ett argument som många använder när det gäller rymdforskning också.

Alla mina kompisar från gymnasiet är ute och reser nu efter studenten. De vill hitta sig själva och det gör man mycket lätt eller bra eller så i till exempel Australien eller på en strand i Thailand, har de hört. Själv är jag mycket seriös och läser Brott och straff och går på föreläsningar om straffrätt. Två inte helt tillfredsställande sysselsättningar.

Jag gillar att sitta på kafé med vänner och bekanta och så gillar jag att resa. Inte för att det är så spännande eller intressant med andra kulturer utan för att det känns som att jag är på väg någonstans när 20

jag färdas och hittills har mitt liv saknat riktning. Kan du också känna så? Var det detta som drev dig ända ut i rymden?

Så. Det blev långt. Det enda jag ville säga var egentligen följande: Jag heter Cassiopeja Svensson, är nitton år gammal och bor i Stockholm. Jag har precis flyttat/flytt hemifrån och är rädd. Jävligt rädd.

Jag har sett dig på tv och läst väldigt många artiklar om dig. Du verkar inte rädd. Du verkar dödssäker på allt. Dödssäker på dig själv och din plats i världen. Jag undrar hur du blev det. Hur du kom fram till att det var i rymden du skulle vara. Hur vet man det om man aldrig varit där?

Hemskt tacksam för svar.

Vänliga hälsningar, Cassiopeja Svensson.

21

Christer Fuglesang, Mitt namn är Cassiopeja Svensson och jag bor i Stockholm. ”Cassiopeja”, tänker du, ”kan man heta så?”. Tydligen kan man det. Jag har precis flyttat/flytt hemifrån och är rädd.

Jävligt rädd. Jag har sett dig på tv och läst väldigt många artiklar om dig. Du verkar inte rädd. Du verkar dödssäker på allt. Dödssäker på dig själv och din plats i världen.

Jag undrar hur du blev det. Hur du kom fram till att det var i rymden du skulle vara. Hur vet man det om man aldrig varit där? Hemskt tacksam för svar.

Vänliga hälsningar, Cassiopeja Svensson För tjugo år sedan föll Beatrice i Paris, handlöst, framför Eiffeltornet, för en mörklockig man. Resultatet av detta heter Cassiopeja Svensson och har nyss flyttat till Stockholm för att studera juridik. Hennes kursare har bostadsrätter och förlovar sig och tycker att allt är ”så himla romantiskt”, vilket bara stärker Cassiopejas övertygelse om att kärleken är en klyscha, en konstruktion för att Hollywood ska tjäna pengar. Hon påpekar gärna att det är ironiskt att hon själv är skapad ur den största klyschan av alla. Kräks lite på idén om tvåsamheten.

Tills hon träffar Casper, och själv faller.

22

ISBN: 978-918663433-9