Ve ron ica roth
i nsurgen t
Ö V e r s ä t t n i n g: K a ta r i n a Fa l K
Modernista stockholm
F Ö r s ta K a P i t l e t J a g vaknar med hans namn i min mun. Will. Innan jag öppnar ögonen ser jag honom sjunka ihop på trottoaren igen. Död. På grund av mig. Tobias sätter sig på huk framför mig och lägger handen på min vänstra axel. Tåget kränger och skakar över skenorna och Marcus, Peter och Caleb står i vagnsöppningen. Jag tar ett djupt andetag och håller kvar luften i lungorna under några sekunder i hopp om att på så vis lätta på trycket som håller på att byggas upp i bröstet. För en timme sedan kändes inget av det som hänt verkligt. Nu gör det det. Jag andas ut men trycket blir kvar. »Kom nu, Tris«, säger Tobias och försöker fånga min blick. »Vi måste hoppa.« Det är för mörkt för att jag ska kunna se var vi är, men om vi ska av betyder det antagligen att vi närmar oss stängslet. Tobias hjälper mig upp och leder mig mot vagnsöppningen. De andra hoppar ut, en efter en. Peter först, sedan Marcus och Caleb. Jag tar Tobias i handen. Vinden friskar i när vi står där på kanten och känns som en vänlig hand som försöker knuffa mig tillbaka in i tryggheten i vagnen. Men vi kastar oss ut i mörkret och landar hårt. Den kraftiga stöten får skottskadan i axeln att värka. Jag biter mig i läppen för att inte skrika högt och söker med blicken efter min bror. 9
»Är du okej?« frågar jag när jag ser honom sitta i gräset och hålla om sitt ena knä. Han nickar. Jag hör honom snörvla till, som om han kämpar med tårarna, och jag måste titta bort. Vi befinner oss på gräset utanför stängslet, flera meter från den gropiga väg som De fridfulla kör på med sina lastbilar när de levererar mat till staden, och från grindarna som de kör ut genom – grindarna som för närvarande är stängda och låsta. Det höga stängslet tornar upp sig framför oss, alltför högt och böjligt för att klättra över och samtidigt alltför robust för att riva ner. »Det ska finnas vakter från De tappra här ute«, säger Marcus. »Var är de?« »De var förmodligen också inblandade i simuleringsattacken«, säger Tobias, »och är nu…« Han gör en liten paus. »Ja, vem vet var de är och vad de gör nu.« Vi hade lyckats bryta simuleringen – hårddisken i min bakficka ligger där som en påminnelse om det – men vi stannade inte för att se vad som hände sedan. Vad hände med våra vänner? Våra familjer? Våra ledare? Våra falanger? Vi har ingen aning. Tobias går fram till ett litet plåtskåp som sitter till höger om grindarna och öppnar det. Där finns en knappsats. »Håll nu tummarna för att De lärda inte har bytt kod«, säger han och knappar in åtta siffror. Det klickar till och grindarna öppnas. »Hur visste du koden?« frågar Caleb. Hans röst låter så plågad att jag blir förvånad över att den inte bryts. »Jag jobbade i De tappras kontrollrum med övervakning av säkerhetssystem«, svarar Tobias. »Vi byter bara kod två gånger om året.« »Vilken tur«, säger Caleb och ger Tobias en försiktig blick. »Tur har ingenting med saken att göra«, säger Tobias. »Jag arbetade bara där för att försäkra mig om att jag skulle kunna ta mig ut om det behövdes.« Jag ryser till. Det låter på honom som om han tycker att vi är 10
instängda. Jag har aldrig tänkt på det på det sättet förut och nu känns det naivt av mig. Vi går tätt ihop. Peter trycker sin blodiga arm mot bröstet – den arm som jag satte en kula i – och Marcus har lagt en stöttande hand på Peters axel. Caleb torkar sig ideligen om kinderna och jag förstår att han gråter, men jag vet inte hur jag ska trösta honom eller varför jag själv inte gråter. Jag tar täten och Tobias går tyst vid min sida, och fastän han inte rör mig så förmedlar han stöd och stadga. Svaga ljusglimtar är det första tecknet på att vi närmar oss De fridfullas högkvarter. Sedan framträder små lysande fyrkanter som så småningom förvandlas till fönster i trähus och glasbyggnader. Innan vi kommer fram till husen passerar vi genom en fruktodling. Mina fötter sjunker ner i jorden och ovanför mig flätar sig trädens grenverk samman och bildar ett slags tunnel. Mörka frukter tynger grenarna, redo att snart släppa taget. Den skarpa och söta lukten av ruttnande äpplen blandar sig med doften av fuktig mylla. När vi kommer närmare lämnar Marcus Peters sida och tar täten. »Jag vet vart vi ska«, säger han. Vi går förbi den första byggnaden och fortsätter mot den andra på vänster sida. Alla hus, förutom växthusen, är uppförda i samma mörka träslag och är grova och omålade. Ljudet av skratt hörs genom ett öppet fönster. Kontrasten mellan det och den tunga stillheten inom mig är skärande. Marcus öppnar en dörr. Om jag inte hade vetat att vi befann oss hos De fridfulla skulle jag bli chockad över bristen på säkerhetsanordningar. De fridfulla verkar ständigt balansera på gränsen mellan tillit och dumhet. När vi kommer in är ljudet av våra knarrande steg det enda som hörs. Caleb har slutat gråta. 11
Marcus stannar innanför dörrarna till ett stort, öppet rum där Johanna Reyes, representant för De fridfulla, sitter och tittar ut genom fönstret. Jag känner igen henne eftersom Johannas ansikte inte är ett man glömmer i första taget, oavsett om man har sett det en eller tusen gånger. Ett tjockt ärr löper från hennes högra ögonbryn till läppen. Skadan har gjort henne blind på ena ögat och fått henne att läspa när hon talar. Jag har bara hört henne tala en gång, men jag minns det. Hon skulle ha varit en vacker kvinna om det inte vore för ärret. »Åh, tack gode Gud!« utbrister hon när hon får syn på Marcus. Hon går emot honom med utsträckta armar. Men i stället för att omfamna honom rör hon bara lätt vid hans axlar, som om hon precis kom att tänka på De osjälviskas motvilja mot kroppskontakt. »De andra i ditt sällskap kom hit för flera timmar sedan, men de var inte säkra på om du hade klarat dig«, säger hon. Hon syftar på den grupp osjälviska som gömde sig tillsammans med pappa och Marcus. Jag har själv inte hunnit ägna dem en tanke. Hon tittar över Marcus axel, först på Tobias och Caleb, sedan på mig och till sist på Peter. »Åh, kära nån«, flämtar hon när hon ser Peters blodiga skjorta. »Jag ska genast skicka efter en läkare. Jag kan ge er tillstånd att stanna över natten, men i morgon måste vårt samfund fatta ett gemensamt beslut. Och«, säger hon och ser på Tobias och mig, »de kommer inte att vara särskilt entusiastiska över att ha medlemmar från De tappra boende här. Jag måste naturligtvis också be er att överlämna eventuella vapen.« Plötsligt undrar jag hur hon kan veta att jag tillhör De tappra. Jag är fortfarande klädd i grått. I pappas gråa skjorta. I det ögonblicket stiger en aning av hans doft upp, en blandning av tvål och svett, och fyller mina näsborrar, fyller hela mitt huvud med honom. Jag knyter nävarna så hårt att naglarna gräver sig in i huden. Inte här. Inte här. Tobias lämnar ifrån sig sitt vapen men när jag börjar treva 12
efter mitt eget, som är gömt på ryggen, under kläderna, tar han min hand och drar bort den därifrån. Sedan knäpper han sina fingrar runt mina för att dölja sin manöver. Jag förstår att det förmodligen är klokt att behålla ett av våra vapen. Men det skulle ha känts skönt att få lämna ifrån mig pistolen. »Jag heter Johanna Reyes«, säger kvinnan och sträcker fram handen, först mot mig och sedan mot Tobias. De tappras sätt att hälsa. Jag är imponerad över att hon är så medveten om andra falangers sociala koder. Jag glömmer ofta bort hur omtänksamma De fridfulla är tills jag möter dem igen. »Det här är…« börjar Marcus men Tobias avbryter honom. »Jag heter Four«, säger han. »Och det här är Tris, Caleb och Peter.« För några dagar sedan var det bara jag som kände till namnet »Tobias« bland De tappra. Det var en liten bit av hans egen historia som han anförtrodde mig. Nu när vi inte längre är kvar i De tappras högkvarter minns jag plötsligt varför han ville dölja namnet. Därför att det binder honom till Marcus. »Välkomna till De fridfullas förläggning.« Johanna ser mig rakt i ögonen och ler ett snett leende. »Vi ska ta hand om er.« Vi låter dem ta hand om oss. En sjuksköterska ger mig en salva som är framtagen av De lärda för att påskynda läkning, som jag ska smörja på min axel. Sedan får Peter följa med henne till sjukavdelningen för att få armen omlagd. Johanna tar med oss till kafeterian där vi träffar några av De osjälviska som gömde sig tillsammans med Caleb och pappa. Susan är där och några av våra gamla grannar. De sitter vid ett träbord som är nästan lika långt som rummet. De tar emot oss, särskilt Marcus, med återhållna tårar och dämpade leenden. Jag håller Tobias hårt i armen. Det är svårt att möta medlemmarna i mina föräldrars falang, det känns som om jag vacklar som under en tyngd. Av deras liv. Av deras tårar. 13
En av dem ställer en ångande dryck framför mig. »Drick det här«, säger han. »Det kommer att hjälpa dig att sova, så som det har hjälpt andra här att sova. Drömlöst.« Drycken är rosaröd, som jordgubbar. Jag lyfter muggen och häller snabbt i mig innehållet. Under några ögonblick får hettan i drycken mig att känna mig levande igen. När jag sörplar i mig det sista känner jag äntligen hur jag slappnar av. Någon leder mig genom en korridor till ett rum med en säng. Det är allt.
a nDr a K aP i t l e t J a g slår upp ögonen. Skräckslagen. Mina händer griper hårt om sängkläderna. Men jag springer inte på stadens gator eller i gångarna i De tappras högkvarter. Jag ligger i en säng i De fridfullas förläggning och luften omkring mig doftar svagt av sågspån. Jag byter ställning och rycker till när jag känner någonting hårt mot ryggen. Jag trevar med handen bakom mig tills mina fingrar sluter sig runt min pistol. För ett ögonblick flimrar bilden av Will förbi. Han står framför mig och vi siktar på varandra med våra vapen – handen, jag kunde ha skjutit honom i handen, varför gjorde jag inte det, varför? – och jag skriker nästan hans namn. Sedan är han borta. Jag stiger upp, lyfter på madrassen, skjuter in pistolen och låter madrassen falla. Så fort den är utom synhåll och inte ligger mot min hud längre, känns huvudet lite klarare. Nu när gårdagens adrenalinrusch har klingat av och det som fick mig att sova har slutat verka, är smärtan efter skottskadan i axeln intensiv. Jag är klädd i samma kläder som i går. En bit av hårddisken sticker fram under kudden, där jag stoppade in den precis innan jag somnade. På den finns de simuleringsdata som styrde De tappra och bevisar vad De lärda gjorde. Hårddisken är så viktig att jag knappt vill ta i den, men jag kan inte bara lämna den här. Jag tar försiktigt upp den och kilar in den mellan skåpet och väggen. Helst av allt skulle jag vilja förstöra den, men eftersom jag vet att den är det enda beviset för hur mina föräldrar dog så bestämmer jag mig för att behålla den. 15
Det knackar på dörren. Jag sitter på sängkanten och slätar till håret. »Kom in«, ropar jag. Dörren öppnas på glänt och Tobias sticker in huvudet. Han har samma jeans som i går men bär en mörkröd T-tröja i stället för sin vanliga svarta. Han har förmodligen lånat den av De fridfulla. Färgen ser underlig ut på honom. För skarp. Men när han lutar huvudet mot dörrkarmen ser jag att färgen tar fram en ljusare blå nyans i hans ögon. »De fridfulla ska samlas till möte om en halvtimme.« Han ler snett och tillägger teatraliskt: »För att avgöra vårt öde.« Jag skakar på huvudet. »Aldrig hade jag väl trott att mitt öde skulle ligga i händerna på ett gäng från De fridfulla.« »Inte jag heller. Jag har förresten någonting till dig.« Han skruvar av korken på en liten flaska och lyfter upp en pipett fylld med genomskinlig vätska. »Mot smärtan. Du ska ta en full pipett var sjätte timme.« »Tack.« Jag tar emot flaskan och droppar pipettens innehåll på tungan. Lösningen smakar gamla citroner. Han stoppar in tummen i en hyska i bältet och ser på mig. »Hur är det, Beatrice?« »Kallade du mig precis för Beatrice?« »Jag ville bara testa hur det kändes.« Han ler. »Inte bra?« »Kanske vid högtidliga tillfällen. Initieringsceremonin, valceremonin…« Jag tystnar. Jag skulle precis nämna ett par andra högtider när det slog mig att det bara är De osjälviska som firar dem. Jag antar att De tappra har egna högtider, men jag känner inte till dem. Dessutom känns blotta tanken på att fira någonting just nu så vansinnig att jag tystnar. »Okej.« Hans leende tonar bort. »Men hur är det, Tris?« Det är ingen underlig fråga efter allt som vi har varit med om, men jag stelnar ändå till eftersom jag är rädd att han på något vis ska kunna se rakt igenom mig. Jag har inte berättat för honom 16
om Will än. Jag vill göra det, men jag vet inte hur. Bara tanken på att uttala orden högt känns så blytung att jag tror att jag skulle braka rakt igenom golvet. »Jag…« Jag skakar på huvudet. »Jag vet inte, Four. Jag är vaken. Jag…« Jag fortsätter att skaka på huvudet. Han smeker min kind och låter ett finger glida in bakom mitt öra. Sedan böjer han sig ner, kysser mig och en varm värk strömmar genom min kropp. Jag slår armarna om hans arm och håller den länge. När han rör vid mig blir den urgröpta känslan i bröstet och magen mindre påtaglig. Jag behöver inte berätta det för honom. Jag kan försöka glömma det i stället – han kan hjälpa mig att glömma. »Jag förstår«, säger han. »Förlåt. Jag borde inte ha frågat.« Hur skulle du någonsin kunna förstå? är det enda jag kan tänka under några sekunder. Men sedan är det någonting i hans blick som får mig att minnas att han faktiskt också vet någonting om förlust. Han förlorade sin mamma när han var liten. Jag minns inte hur hon dog, bara att vi var på hennes begravning. Plötsligt fladdrar en minnesbild av honom upp i mitt medvetande. Han är omkring nio år gammal och står i sitt vardagsrum och kramar gardinerna. Han är klädd i grått och hans mörka ögon är slutna. Bilden är flyktig och jag förstår att det lika gärna kan vara min fantasi och inte ett verkligt minne. Han släpper mig. »Jag går nu så att du hinner bli klar.« Det gemensamma duschrummet för kvinnor ligger två dörrar från mitt. Golvet är av mörkbrunt kakel och duschkabinerna har väggar av trä och förhängen i plast. På en skylt på väggen står det: KOM IHÅG ATT SPAR A PÅ R ESURSER NA. DUSCHA I HÖGST FEM MINUTER. Vattnet är kallt, så jag skulle inte vilja ha några extra minuter även om jag fick. Jag tvättar mig snabbt med vänster hand och låter den högra hänga. De smärtstillande dropparna som Tobias 17
gav mig verkade snabbt – smärtan i axeln har redan reducerats till ett avlägset dunkande. När jag kommer tillbaka till mitt rum ligger en trave kläder på min säng. Det är en mix av gult och rött från De fridfulla och en del grått från De osjälviska. Det är färger som man sällan ser tillsammans. Jag gissar att det var någon från De osjälviska som var här med kläderna. Det är så typiskt för dem att tänka på en sådan sak. Jag drar på mig ett par mörkröda jeans, som är så långa att jag måste vika upp dem tre gånger, och en alldeles för stor grå skjorta från min gamla falang. Ärmarna hänger ner över fingertopparna och jag rullar upp dem också. Det gör ont när jag rör den högra armen och jag försöker hålla mig till små och långsamma rörelser. Det knackar på dörren. »Beatrice?« Jag känner igen Susans mjuka röst. Jag öppnar dörren för henne. Hon kommer in i rummet med en matbricka som hon ställer ner på sängen. Jag söker i hennes ansikte efter spår av allt det som hon har förlorat – hennes pappa, en av De osjälviskas ledare, överlevde inte attacken – men det enda jag ser är den lugna beslutsamhet som är så typisk för min gamla falang. »Ledsen att kläderna inte passar«, säger hon. »Vi kan säkert hitta några bättre åt dig om De fridfulla låter oss stanna.« »De funkar bra«, säger jag. »Tack.« »Jag hörde att du fick en skottskada. Vill du att jag ska hjälpa dig med håret? Eller med skorna?« Jag ska precis tacka nej när jag inser att jag faktiskt behöver hjälp. »Ja tack.« Jag sätter mig på en pall framför spegeln och hon ställer sig bakom mig. Hon fokuserar helt på sin syssla och undviker att se på sin egen spegelbild. Hon tittar inte upp, inte för en sekund, när hon drar kammen genom mitt hår. Susan frågar inte heller om min axel, om hur jag blev skjuten eller vad som hände efter 18
det att vi hade skilts åt i De osjälviskas gömställe och jag gav mig i väg för att stoppa simuleringen. Jag får för mig att om man skalade av alla hennes lager ända in till den absoluta kärnan, så skulle hon ändå visa sig vara osjälvisk helt igenom. »Har du träffat Robert än?« frågar jag. Hennes bror Robert valde De fridfulla när jag valde De tappra, så han bör finnas någonstans här på förläggningen. Jag undrar om deras återförening kommer att påminna om Calebs och min. »Bara som hastigast i går kväll«, svarar hon. »Han får sörja tillsammans med sin falang, så som jag sörjer tillsammans med min. Men det var trevligt att se honom igen.« Jag hör på hennes tonfall att hon inte har något mer att säga om saken. »Det är verkligen hemskt att det här skulle hända just nu«, fortsätter Susan. »Våra ledare skulle precis göra någonting underbart.« »Jaså? Vad då?« »Det vet jag inte.« Susan rodnar. »Jag vet bara att någonting var på gång. Inte så att jag var nyfiken eller så. Jag bara la märke till grejer.« »Jag hade inte klandrat dig även om du hade varit nyfiken.« Hon nickar och fortsätter att kamma mitt hår. Jag undrar vad De osjälviska ledarna – inklusive pappa – hade tänkt göra. Och jag kan inte låta bli att förundra mig över Susans övertygelse om att det måste ha varit någonting underbart. Jag önskar att jag kunde känna en sådan tillit igen. Om jag nu någonsin har kunnat det. »De tappra har håret utsläppt, va?« frågar hon. »Ibland«, svarar jag. »Kan du göra en fläta?« Med flinka fingrar gör hon en fläta som kittlar mig på ryggen. Jag håller blicken fäst på min egen spegelbild tills hon är klar. Då tackar jag henne och hon lämnar leende rummet och stänger dörren efter sig. Jag fortsätter att stirra på min bild i spegeln men jag ser inte 19
mig själv. Jag kan fortfarande känna Susans fingrar mot min nacke, så lika mammas fingrar den där sista morgonen som vi tillbringade tillsammans. Mina ögon fylls av tårar. Jag vaggar fram och tillbaka på pallen och försöker skjuta undan minnet. Om jag börjar gråta är jag rädd att jag inte kommer att kunna sluta förrän jag skrumpnar ihop som ett russin. Det står ett syskrin på toalettbordet. I skrinet finns två trådrullar, en röd och en gul, samt en sax. Jag känner mig lugn när jag löser upp flätan och kammar håret igen. Jag benar håret och kontrollerar att det är slätt på båda sidorna. Sedan börjar jag klippa. Hur ska jag kunna fortsätta att se likadan ut när hon är borta och allting är förändrat? Det kan jag inte. Jag försöker klippa håret så jämnt som möjligt och använder käklinjen som riktmärke. Det är svårast att klippa håret där bak eftersom jag inte kan se vad jag gör. Men jag försöker känna mig fram så gott jag kan. Snart ligger de blonda hårslingorna i en halvcirkel kring mig på golvet. Jag lämnar rummet utan att se mig i spegeln igen. När Tobias och Caleb kommer för att hämta mig en stund senare stirrar de på mig som om jag inte längre vore densamma som i går. »Du har klippt av dig håret«, säger Caleb med höjda ögonbryn. Att konstatera fakta i en situation när man egentligen är förbluffad är ett beteende som är typiskt för De lärda. Hans eget hår står rakt upp på den sida som han har sovit på och ögonen är blodsprängda. »Ja«, säger jag. »Det är… för varmt att ha långt hår.« »Okej.« Vi går tillsammans genom korridoren. Golvplankorna knarrar under våra fötter. Jag saknar det ekande ljudet av mina fotsteg i De tappras förläggning. Jag saknar den svala underjordiska luften där. Men mest av allt saknar jag de senaste veckornas prövningar 20
under initieringen som framstår som små jämfört med den skräck som jag nu plågas av. Vi lämnar huset. Utomhusluften känns som en kvävande kudde över ansiktet. Det luktar av grönska, så som ett blad doftar när man river sönder det. »Vet alla om att du är Marcus son?« frågar Caleb Tobias. »Bland De osjälviska, menar jag?« »Inte vad jag vet«, svarar Tobias och ger Caleb en snabb blick. »Och jag skulle uppskatta om du inte nämner det heller.« »Jag behöver nog inte nämna det. Vem som helst kan se det.« Caleb tittar på Tobias och rynkar pannan. »Hur gammal är du, förresten?« »Arton.« »Och du tycker inte att du är lite för gammal för att vara ihop med min lillasyster?« Tobias skrattar till. »Hon är inte din lilla-någonting.« »Sluta, båda två«, säger jag. En bit framför oss är en grupp gulklädda människor på väg mot en låg och bred byggnad som är byggd helt och hållet av glas. Solskenet som reflekteras i rutorna sticker mig i ögonen. Jag skuggar ansiktet med handen och fortsätter gå. Dörrarna till växthuset står på vid gavel. När vi kommer in i den runda byggnaden ser jag att väggarna kantas av växter och träd i baljor eller i mindre bassänger. De många fläktar som finns i lokalen har som enda uppgift att sätta den varma luften i rörelse och jag svettas redan ymnigt. Men när folksamlingen framför mig tunnas ut och jag ser resten av rummet glömmer jag snart bort den klibbiga värmen. Mitt i växthuset reser sig ett stort träd. Grenarna sträcker sig över större delen av taket och rötterna ser ut att bubbla upp ur marken och bildar ett tätt nätverk av bark. Mellan rötterna ser jag ingen jord utan vatten och nitar i metall som håller rötterna på plats. Men jag borde inte bli förvånad – De fridfulla har ägnat 21
sina liv åt att åstadkomma den här typen av botaniska sensationer, med hjälp av teknologi utvecklad av De lärda. Uppflugen på en rotknut står Johanna Reyes. Hennes hår faller ner över den vanställda sidan av ansiktet. När vi läste falanghistoria i skolan fick vi lära oss att De fridfulla inte har någon officiell ledare – de röstar om allting och deras beslut är nästan alltid enhälliga. De är som delar av en och samma kropp och Johanna är deras mun. De fridfulla sitter på golvet med benen i kors, i täta kluster som vagt påminner mig om trädrötterna. De osjälviska sitter i prydliga rader en bit till vänster om mig. Jag söker med blicken bland dem i några sekunder innan jag inser vad jag letar efter. Mina föräldrar. Jag sväljer hårt och skjuter undan tankarna på dem. Tobias lägger handen mot min rygg och föser mig mot en bänk nära väggen, bakom De osjälviska. Innan vi sätter oss trycker han läpparna mot mitt öra. »Jag tycker om ditt nya hår«, viskar han. Jag tvingar fram ett litet leende. Sedan sätter jag mig och lutar mig mot honom med armen tryckt mot hans. Johanna höjer händerna i luften och böjer på huvudet. Alla samtal i rummet upphör innan jag ens har hunnit blinka. Runt omkring oss sitter De fridfulla tysta. En del med slutna ögon, andra formar ljudlöst läpparna till ord som jag inte kan höra, somliga stirrar bara tomt ut i luften. Varenda sekund som går skaver och irriterar. När Johanna äntligen lyfter på huvudet igen kokar jag av otålighet. »I dag har vi ett mycket brådskande ärende att ta ställning till«, börjar hon. »Vi måste bestämma hur vi – som är människor som alltid eftersträvar fred – ska bete oss i dessa orostider.« Alla fridfulla i växthuset vänder sig nu mot den som sitter närmast och börjar diskutera. »Hur får de någonting gjort?« mumlar jag medan sorlet fortsätter utan att verka vilja mattas av. 22
»Effektivitet är inte viktigt för dem«, säger Tobias. »Det är samförstånd de bryr sig om. Titta bara.« Två kvinnor i gula klänningar reser sig upp och ansluter sig till en grupp bestående av tre män. En ung man flyttar sig för att utvidga sin lilla cirkel och ge plats för gruppen intill. Överallt ser jag de mindre grupperna förändras och expandera och allt färre röster hörs, tills det till slut bara är tre eller fyra stycken. Jag uppfattar bara brottstycken av vad de säger: »Fred… De tappra… De lärda… fristad… inblandning…« »Det här är ju helt skruvat«, mumlar jag. »Jag tycker att det är vackert«, säger Tobias. Jag ger honom en blick. »Vad då?« säger han och skrattar. »Alla har lika mycket att säga till om. Alla känner sig lika ansvariga. Det gör att de bryr sig. Det gör dem snälla. Jag tycker att det är fint.« »Jag tycker att det verkar ohållbart«, säger jag. »Det fungerar säkert för De fridfulla. Men vad händer när alla inte nöjer sig med att sitta och plinka på en banjo eller påta i jorden? Vad händer när någon gör någonting hemskt och när prat inte löser problemet?« Han rycker på axlarna. »Det får vi snart reda på.« Till slut reser sig en person från varje större grupp och går fram till Johanna. De kryssar försiktigt fram mellan människor och trädrötter. Jag förväntar mig att de ska vända sig mot oss andra och tala, men i stället bildar de en ny cirkel tillsammans med Johanna och de andra talespersonerna och samtalar lågmält. Jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer att få veta hur resonemanget går. »De kommer inte att låta oss delta i diskussionen, eller hur?« säger jag. »Det tvivlar jag på«, svarar Tobias. Det verkar vara kört för oss. När alla har sagt sitt sätter de sig ner igen och Johanna står 23
ensam kvar i lokalens mitt. Hon vänder sig mot oss andra och lägger händerna ovanpå varandra. Vart ska vi ta vägen när hon beordrar oss att ge oss av? Tillbaka till staden där allting är osäkert? »Vår falang har alltid haft en nära relation till De lärda. Vi behöver varandra för att överleva och vi har alltid samarbetat«, säger Johanna. »Men vi har också haft goda relationer till De osjälviska och vi anser inte att det är rätt att klippa så starka och långvariga vänskapsband.« Hennes röst är honungslen och flyter fram som honung också, långsamt och omsorgsfullt. Jag torkar svetten ur pannan med baksidan av handen. »Vi tror att det enda sättet för oss att bevara våra goda relationer med båda dessa falanger är att förbli opartiska och hålla oss utanför konflikten«, fortsätter hon. »Er närvaro här, hur välkommen den än är, komplicerar denna strävan.« Nu kommer det, tänker jag. »Vi har därför enats om att vårt högkvarter i fortsättningen ska vara en fristad för medlemmar ur alla falanger«, säger hon. »Men på vissa villkor. Det första är att inga vapen är tillåtna på förläggningen. Det andra är att om allvarliga konflikter uppstår – som tar sig antingen verbala eller fysiska uttryck – kommer alla inblandade att beordras att lämna förläggningen. Det tredje är att konflikter inte får diskuteras inom förläggningen, inte ens i privata samtal. Det fjärde villkoret är slutligen att alla som bor här måste bidra till samhället genom arbete. Vi kommer att meddela vårt beslut till De lärda, De ärliga och De tappra så snart vi kan.« Hennes blick glider över till Tobias och mig och stannar där. »Ni är alltså välkomna att stanna här så länge ni bara håller er till våra regler«, säger hon. »Det är vårt beslut.« Jag tänker på pistolen under min madrass och på den spända relationen mellan mig och Peter och mellan Tobias och Marcus, och jag blir torr i munnen. Jag är inte bra på att undvika konflikter. 24
»Här lär vi inte bli långvariga«, mumlar jag till Tobias. För bara ett ögonblick sedan dröjde sig ett litet leende fortfarande kvar kring hans mun. Nu ser han sammanbiten ut. »Nej, det lär vi inte.«
tr e D Je K aP i t l e t N ä r jag kommer tillbaka till mitt rum den kvällen trevar jag med händerna under madrassen för att försäkra mig om att pistolen fortfarande är kvar. Mina fingrar snuddar vid avtryckaren och strupen snör ihop sig som vid en allergisk reaktion. Jag drar ut händerna, sjunker ner på sängkanten och sitter sedan där och tar långa, djupa andetag tills obehaget har lagt sig. Vad är det för fel på dig? Jag skakar på huvudet. Ta dig samman. Och det är så det känns. Som om jag måste plocka upp skärvorna av mig själv och sätta samman dem igen. Men samtidigt som det känns som om jag ska kvävas känner jag mig också stark. Jag uppfattar en rörelse i ögonvrån och tittar ut genom fönstret som vetter mot äppelodlingen. Johanna Reyes och Marcus Eaton promenerar sida vid sida och stannar till en stund i örtagården för att plocka några myntablad. Jag är ute ur mitt rum innan jag ens har hunnit fundera över varför jag vill följa efter dem. Jag springer så fort jag kan mot ytterdörren för att de inte ska hinna försvinna ur sikte. När jag väl är ute måste jag vara mer försiktig. Jag rundar den bortre änden av växthuset och ser Johanna och Marcus försvinna in i en gång mellan äppelträden. Jag smyger snabbt in i gången bredvid och hoppas att trädgrenarna ska dölja mig om någon av dem skulle få för sig att vända sig om och titta bakåt. »…är förvånad över tidpunkten för attacken«, hör jag Johanna säga. »Var det så att Jeanine bara råkade vara klar med sin planering av attacken just då eller hände det någonting som utlöste den?« 26
Jag ser Marcus ansikte mellan grenarna. Han pressar ihop läpparna och mumlar något ohörbart. »Jag antar att vi aldrig får reda på det«, fortsätter Johanna och höjer ögonbrynen. »Eller?« »Nej, kanske inte.« Johanna lägger handen på Marcus arm och vänder sig mot honom. Jag står blickstilla och bara väntar på att hon ska upptäcka mig, men hon tittar bara på Marcus. Jag hukar mig ner och kryper mot en trädstam som jag sedan gömmer mig bakom. Barken kliar mot min kropp men jag rör mig inte. »Men du vet«, säger hon. »Du vet varför hon slog till när hon gjorde det. Även om jag inte längre hör till De ärliga kan jag fortfarande se när folk undanhåller sanningen för mig.« »Det är egoistiskt att vara nyfiken, Johanna.« Om jag var Johanna skulle jag klippa till honom för en sådan kommentar, men det gör hon naturligtvis inte. »Min falang är beroende av mina råd«, säger hon i stället. »Och om du sitter inne med viktig information behöver jag ta del av den för att kunna göra en välgrundad bedömning. Jag är säker på att du förstår det, Marcus.« »Det finns en anledning till att du inte vet allt som jag vet. För länge sedan anförtroddes De osjälviska känslig information«, säger Marcus. »Jeanine attackerade oss för att komma över den informationen, och om jag inte är försiktig nu kommer hon att förstöra den. Det är allt jag kan säga.« »Men…« »Nej«, avbryter Marcus henne. »Den informationen är mycket viktigare än du kan föreställa dig. Många av våra ledare offrade livet för att skydda den och jag tänker inte äventyra den nu bara för att tillfredsställa din själviska nyfikenhet.« Johanna är tyst i några sekunder. Det är så mörkt nu att jag knappt kan urskilja mina egna händer. Luften doftar jord och äpplen och jag försöker andas så tyst jag kan. »Förlåt mig«, säger Johanna. »Jag måste ha gjort någonting 27
som har fått dig att tro att du inte kan lita på mig.« »När jag senast avslöjade den här informationen för en falangrepresentant, slutade det med att alla mina vänner mördades«, svarar han. »Jag litar inte på någon längre.« Jag kan inte låta bli – jag lutar mig en aning åt sidan och kikar fram bakom stammen. Både Marcus och Johanna är för upptagna av sitt samtal för att lägga märke till rörelsen. De står tätt ihop men de rör inte vid varandra, och jag har aldrig sett Marcus se så trött ut eller Johanna så arg. Men i nästa ögonblick mjuknar hennes ansiktsdrag och hon lägger handen på Marcus arm igen. Den här gången kramar hon den lätt. »Tillit är en förutsättning för fred«, säger hon. »Så jag hoppas att du ändrar uppfattning. Kom ihåg att jag alltid har varit din vän, Marcus, även när du inte hade många att tala om.« Hon kysser honom på kinden och börjar sedan gå tillbaka mot förläggningen. Marcus står alldeles stilla i några sekunder, uppenbarligen förbluffad, och följer sedan efter. Den senaste halvtimmens avslöjanden får det att gå runt i huvudet på mig. Jag trodde att Jeanine attackerade De osjälviska för att skaffa sig makt, men hon gjorde det alltså framför allt för att få tag på information – information som bara De osjälviska hade tillgång till. Sedan minns jag plötsligt någonting annat som Marcus hade sagt: Många av våra ledare offrade livet för att skydda den. Var pappa en av dem? Jag måste få veta. Jag måste få veta vad som var så viktigt att De osjälviska var beredda att offra sina liv för det. Och så viktigt att De lärda var beredda att döda för det. Jag hejdar mig utanför Tobias dörr när jag hör röster inifrån rummet. »Nej, inte så där«, skrattar Tobias. »Vad menar du? Jag gjorde ju exakt som du.« Den andra rösten tillhör Caleb. 28
»Det gjorde du inte.« »Visa mig en gång till då.« Jag skjuter upp dörren i samma ögonblick som Tobias, som sitter på golvet med ena benet utsträckt, slungar i väg en smörkniv mot den motsatta väggen. Den borrar sig in i en bit ost som de har ställt på ett skåp. Caleb, som står bredvid honom, bara stirrar, först på osten och sedan på mig. »Säg att han är något slags underbarn hos De tappra«, säger Caleb. »Säg inte att du också kan göra det där?« Han ser ut att må mycket bättre – ögonen är inte rödkantade längre och den gamla nyfikenheten är tillbaka, som om han är intresserad av världen igen. Hans bruna hår är rufsigt och skjortan är felknäppt. Han är snygg på ett nonchalant sätt, min bror, som om han inte har en aning om hur han ser ut. »Kanske med högra handen«, säger jag. »Men visst, Four är något av ett underbarn. Får jag fråga varför ni kastar knivar mot en ost?« Tobias fångar min blick när jag säger »Four«. Caleb vet inte om att Tobias alltid bär sin suveränitet med sig i sitt smeknamn. »Caleb kom hit för att diskutera en grej«, säger Tobias, lutar huvudet mot väggen och ser på mig. »Och på något sätt kom vi in på knivkastning.« »Såklart«, säger jag med ett ironiskt leende. Han ser så avslappnad ut där han sitter med bakåtlutat huvud och ena armen över knät. Vi stirrar på varandra några sekunder längre än vad som kan anses vara passande. Caleb harklar sig. »Jag var ändå på väg tillbaka till mitt rum«, mumlar han och tittar från Tobias till mig och tillbaka igen. »Jag läser en otroligt intressant bok om vattenfiltreringssystem. Killen som gav den till mig tittade på mig som om jag var galen bara för att jag ville läsa den. Det är nog egentligen en bruksanvisning för reparationer av vattensystem, men den är verkligen fascinerande.« Han tystnar. »Förlåt. Ni tycker antagligen också att jag är galen.« »Inte alls«, säger Tobias med spelat allvar. »Du kanske också 29