9789144115528 by Smakprov Media AB

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 34270 ISBN 978-91-44-11552-8 Upplaga 2:1 © Författaren och Studentlitteratur 2017 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Martine Castoriano Printed by Dimograf, Poland 2017

INNEHÅLL

Förord 9

1 Vad är kriminologi? 11 Vad är ett brott? 12 Alternativa definitioner 14 Behöver definitionen av brott utvidgas? 15 Avvikande beteende 16 2 Det kriminologiska tänkandets utgångspunkter 19 Häxor och tidelagsmän 19 En ofattbar grymhet? 24 Det moderna rättssystemets grunder 26 Beccaria 28 Bentham 29 Rational choice 31 Determinism 31 Rational choice, determinism och synen på straff 33 3 Brottslighetens omfattning och karaktär 35 Den moderna kriminalstatistiken 36 Problem med att studera brottslighetens omfattning 37 Problem med att studera brottslighetens karaktär 39 Problem med att studera brottslighetens förändringar över tid 41 Offerbrott och offerlösa brott 42 Handlagda brott, uppklarade brott och lagförda brott 43 © F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur

Innehåll

Officiell statistik som källa till kunskaper om rättssystemet 46 Alternativa metoder för studier av brottslighetens omfattning och struktur 47 Självdeklarationsstudier 47 Offerundersökningar 49 Andra alternativa metoder för studier av brottslighet 52 Alternativa register 52 Beräkningar utifrån antaganden 52 Arkeologiska metoder 53 Kvalitativa metoder 53 4 Biologiska och psykiatriska/psykologiska förklaringar till brottsligheten 55 Den biologiska determinismen 55 Den neuropsykologiska forskningen 57 Fallet Phineas Gage 57 Modern forskning om neuropsykologiska faktorer bakom brottsligheten 58 Signalsubstanser 60 Gener och miljö 61 Adhd, damp, CD och andra diagnoser 63 Psykologiska förklaringar 65 Psykoanalysens inflytande 65 Behavioristisk inlärningsteori 66 De kognitiva teorierna 67 KBT 68 5 Socialekologiska teorier och inlärningsteorier 69 Chicagoskolan 69 Socialekologisk teori 70 Differentiella associationer 72 Differentierad förstärkning 74

Innehåll

6 Strain, subkulturteorier och gäng 75 Mertons teori om strain 75 Subkulturteorier 79 Cohen, Cloward och Ohlin 79 Miller 80 7 Symbolisk interaktionism, stämpling och socialkonstruktivism 81 Stämpling 82 Socialkonstruktivism 84 8 Konfliktteorier och kritisk kriminologi 87 Kulturkonflikter 87 Kritisk kriminologi 89 Marxistisk kriminologi 91 Vänsterrealism 93 Feministisk kriminologi 94 Maskulinitetsforskning 95 Intersektionalitet 97 Peacemaking criminology 98 9 Kontrollteorier, rutinaktiviteter och tillfällesstruktur 101 Kontrollteorier 101 Neutraliseringstekniker 101 Teorin om sociala band 103 Självkontrollteorin 105 Rutinaktiviteter och tillfällesstruktur 105 Criminology of place 107

Innehåll

10 Integrerade teorier 109 Crime in the making 110 Situational action theory 112 En dynamisk människosyn 115 11 Samhällets reaktion på brott 117 Straffets funktion 119 12 Prevention 123 Allmänprevention 123 Individualprevention 127 Individuell avskräckning 127 Inkapacitering 129 Kollektiv inkapacitering 130 Selektiv inkapacitering 132 Farlighetsprognoser 134 USA – det fullskaliga experimentet i avskräckning och inkapacitering 136 13 Rehabilitering/resocialisering av förövarna 141 Behandlingstanken, dess uppgång och fall 141 Kritik av behandling 142 Behandlingens återkomst 145 14 Återupprättelse av brottsoffret 149 Viktimologi 149 Reparativ rättvisa 152 Medling 154 Skam och återanpassning 155 Utvärderingar av RR 155

Innehåll

15 Vedergällning 159 Uttryck för den allmänna rättskänslan 161 16 Kritik av påföljdssystemet 165 Abolitionism 166 Rättssystemets effektivitet 169 Kritik av straffrättspolitiken som samhällskritik 173 Litteratur 175 Person- och sakregister 199

FÖRORD

I den andra upplagan av Brottsligheten och samhället ger jag en kort presentation av ämnet kriminologi.1 Avsikten med den här boken är att ge en kort beskrivning av kriminologins fyra centrala frågeställningar: • • • •

Varför straffbeläggs (kriminaliseras) vissa handlingar? Hur studerar man brottsligheten (omfattning, struktur, variation)? Vad orsakar brott (på individ- och samhällsnivå)? Hur reagerar samhället på brott, och inte minst: Hur effektiv är denna reaktion?

Om man skriver om en hel vetenskap måste man alltid göra hårda prioriteringar. Dessa prioriteringar blir nästan outhärdligt smärtsamma när det handlar om ett ämne som man har ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt, i mitt fall cirka 40 år. Vad ska man ta med och vad ska man hoppa över? Jag är fullständigt övertygad om att andra kriminologer i stor utsträckning skulle göra andra prioriteringar än jag har gjort. Sedan förra upplagan, som utkom för sju år sedan, har jag uppdaterat texten med nyare forskning och anknutit till några aktuella kriminalpolitiska händelser. Ett nytt kapitel om biologiska och psykologiska orsaker till brott har lagts till, och kapitlet om samhällets reaktion på brott har byggts ut. Jag har också lagt till ett avsnitt om ett embryo till en dynamisk teori om brottslighetens orsaker som jag håller på att utveckla. Trevlig läsning. Jerzy Sarnecki Lidingö 15 maj 2017 1 Denna bok utgör en kraftigt förkortad version av Introduktion till kriminologi (3:e upplagan) som utkom i två band 2015 och 2016.

KAPITEL 3

Brottslighetens omfattning och karaktär

Mediernas brottsrapportering kan lätt ge intrycket att brottslighetens omfattning, karaktär och förändringar över tid enkelt kan beskrivas med hjälp av officiell statistik. Detta stämmer när det gäller vissa frågor. Andra frågor måste emellertid besvaras med andra, till den officiella statistiken alternativa, metoder eller med kombinationer av olika datakällor. Det finns också frågeställningar inom detta område där stor osäkerhet råder på grund av brist på tillförlitliga kunskapskällor. Avsikten med detta kapitel är att göra läsaren mer bekant med kriminologins metoder för att studera brottsligheten, de personer som begår brott, de som utsätts för brott samt de myndigheter som arbetar med frågor rörande brottslighet. Dessa uppgifter behöver vi för att efter en analys kunna besvara ämnets centrala frågeställningar (se kapitel 1). Observera att beskrivningar (t.ex. statistik) ytterst sällan räcker för att besvara viktiga frågor. Först efter att beskrivningen analyserats på ett kompetent sätt är den användbar. För att göra vetenskapliga analyser av ett fenomen behöver vi således god empiri, alltså beskrivningar av det fenomen som ska analyseras. Ofta (dock inte alltid) används statistik för att ge den sortens till synes exakta beskrivningar på olika samhällsföreteelser. Vissa uppgifter om samhället har samlats i olika register sedan lång tid tillbaka. Att se på samhället utifrån kvantitativa utgångspunkter, som vi i stor utsträckning gör i dag, är emellertid något tämligen nytt. De första försöken att skapa teorier om statistiska förhållanden gjordes först under slutet av 1600-talet. De omständigheter man då framför allt intresserade sig för var dödligheten och dess samband med olika miljöer, till exempel boende i staden eller på landsbygden (Liedman 1998: 67). Sverige hör till pionjärländerna på statistikområdet. Tabellverket, företrädaren till Statistiska centralbyrån (SCB), bildades redan 1749 och hör © F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur

3 Brottslighetens omfattning och karaktär

till de första centrala statistikmyndigheterna i världen. Under 1700-talet omfattade statistiska data flera områden av det samhälleliga livet. Bland annat beskrevs födelsetal, sjukdomar, ekonomiska och sociala förhållanden, men även uppgifter om fästningsfångar och tukthushjon, om mördade/ dräpta samt om avrättade personer fanns med i statistiken. Sedan 1830-talet publiceras en årlig lagföringsstatistik. Fångstatistik har publicerats sedan 1857. För Stockholm finns sedan 1866 uppgifter om brott som rapporterats till polisväsendet. En rikstäckande brottsstatistik rörande polisanmälda brott infördes år 1950. Fram till 1994 var SCB ansvarig för kriminalstatistiken, och därefter har ansvaret övertagits av Brottsförebyggande rådet, Brå (von Hofer 1985).

Den moderna kriminalstatistiken Den officiella brottsrelaterade statistiken inkluderar: • Anmälda brott: I statistiken över anmälda brott redovisas samtliga

•

händelser som anmälts och registrerats som brott hos polis, tull och åklagare i landet. Handlagda brott: En ny statistik som publiceras sedan 2014 och som redovisar samtliga anmälda brott där polis, åklagare eller annan utredande myndighet har fattat ett beslut som innebär att handläggningen av brottet avslutas. Misstänkta personer: I statistiken redovisas de personer som efter avslutad utredning av polis, tull eller åklagare bedömts vara skäligen misstänkta för brott. Personer lagförda för brott: Här redovisas de personer som under ett kalenderår befunnits skyldiga till brott genom fällande dom i tingsrätt (domslut) eller genom så kallad lagföring utanför domstol (av åklagaren utfärdat strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse). Personer lagförda för narkotikabrott: Med narkotikabrott avses brott mot narkotikastrafflagen (1968:64) och 6 § lag (2000:1225) om straff för smuggling. Hatbrott: Hatbrottsstatistikens resultat redovisas årligen och utgörs främst av polisanmälningar som Brå efter en särskild granskning har bedömt innehålla hatbrott, men även av självrapporterad utsatthet © F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur

3 Brottslighetens omfattning och karaktär

för hatbrott utifrån Nationella trygghetsundersökningen (NTU), Skolundersökningen om brott (SUB) och Politikernas trygghets undersökning (PTU).1 • Återfall i brott: Här redovisas antalet och andelen personer som registrerats för återfall i brott, tid till första återfall, antal återfall under uppföljningsperioden och risk för återfall. • Kriminalvårdsstatistik: Här redovisas uppgifter om de personer som är intagna i kriminalvårdsanstalt, övervakade inom kriminalvårdens frivårdsorganisation eller intagna i häkte. Vidare redovisas sedan 2005 utsatthet för brott, som inte bygger på uppgifter från rättsväsendet utan på Nationella Trygghetsundersökningar, NTU, som är en stor intervjuundersökning av bland annat utsatthet för brott som genomförs av Brottsförebyggande rådet varje år (Brå 2016a). Jag återkommer till denna undersökning när jag diskuterar alternativa metoder för undersökningar av brottsligheten. Den kanske mest använda formen av brottsrelaterad statistik är den som avser anmälda brott. Det är den sortens statistik som ger oss uppgifter om hur många brott av olika typer som har kommit till polisens kännedom. Just det faktum att brotten måste ha kommit till polisens kännedom för att komma med i den statistiska redovisningen – hur självklart det än förefaller – tycks vålla stora problem för många mottagare av brottsstatistik.

Problem med att studera brottslighetens omfattning Det finns mycket som talar för att de allra flesta av de enligt lag straffbara handlingar som äger rum inte kommer till polisens kännedom och därför inte kommer med i den officiella statistiken. Man brukar i detta sammanhang tala om en dold brottslighet. Ett annat begrepp som används i detta sammanhang är mörkertal. Mörkertalet definieras som kvoten mellan det faktiska antalet brott och antalet brott som kommer till polisens kännedom.

1 I denna statistik ingår alltså även andra uppgifter än data som kommer från rättsväsendet. Jag skriver mera om dessa alternativa metoder för insamling av data om brottsligheten senare i denna bok.

3 Brottslighetens omfattning och karaktär

Ju högre mörkertal, desto större dold brottslighet. Den dolda brottsligheten varierar dock starkt mellan olika brottstyper. Brottsligheten är alltså, generellt sett, i verkligheten betydligt större än vad som framkommer av den officiella statistiken. En del av de händelser som anmäls till polisen som brott är å andra sidan inte brott. Det kan röra sig om olika typer av falska larm, missuppfattningar, borttappade saker eller till och med fall med personer som avlidit till följd av sjukdomar, olyckor eller självmord, men där man inledningsvis inte kunnat utesluta att döden orsakades av ett brott. Man kan också tänka sig att vissa människor avsiktligen gör falska polisanmälningar, till exempel för att få försäkringsersättningar de inte är berättigade till.2 Problemen med att använda den registrerade brottsligheten som mått på den faktiska brottsligheten slutar emellertid inte där. Inte nog med att vi inte kan använda uppgifter om den registrerade brottsligheten för att studera omfattningen av den faktiska brottsligheten – dessutom fungerar uppgifter om registrerade brott inte heller särskilt bra för att beskriva brottslighetens struktur. De brott som anmäls till polisen utgör långt ifrån något representativt urval av samtliga brott. Tvärtom är den (för polisen och den officiella statistiken) synliga brottsligheten kraftigt selekterad. Man skulle kunna säga att denna selektion är till viss fördel för rättssystemet, som med stor sannolikhet skulle kollapsa om alla brott som begås ledde till anmälan. En fördel är att det troligen främst är de grövre brotten som anmäls. Dels är människor mer angelägna om att polisen ska få reda på, utreda och helst gripa förövarna till grövre brott, dels är sådana brott ofta mer synliga. Brottets grovhet och synlighet är dock långt ifrån det enda kriterium som styr vilka brott som kommer till polisens kännedom och som därmed blir synliga i statistiken. En viktig roll spelar också relationen mellan offret och förövaren. Generellt sett kan man säga att sannolikheten för att ett brott ska anmälas till polisen är störst om offret och förövaren inte känner varandra. Ju närmare relationen är mellan offret och förövaren, desto större är sannolikheten att brottet inte anmäls. Det är till exempel välkänt att 2 En bil som anmäls som stulen kan således i själva verket ha skaffats undan av ägaren, som på så sätt vill lura till sig ersättning från försäkringsbolaget. I detta sammanhang rör det sig faktiskt likväl om ett brott, men inte om en bilstöld, vilket brottet anmälts som, utan om ett försäkringsbedrägeribrott.

3 Brottslighetens omfattning och karaktär

endast en mycket liten del av allt våld som förekommer inom familjen leder till polisanmälan. Situationen är likartad när det gäller våld mellan vänner och bekanta. Är det däremot så att en person blir utsatt för lika grovt våld av någon som han/hon inte alls känner, är alltså sannolikheten större för att brottet anmäls. Det är viktigt att påpeka att begreppen våld och våldsbrott inte är synonymer. Det finns i vårt samhälle en hel del våldshandlingar som inte är straffbelagda, till exempel sådant våld som polisen har rätt att använda, och även våld som vi vanliga medborgare kan använda, exempelvis i självförsvar. Om en våldshandling utgör lagbrott eller inte beror på vem som utövar våldet och under vilka omständigheter det utövas. Dessutom beror det på graden av våld samt skadan som våldet orsakar. De ovan uppräknade omständigheterna tolkas också olika av olika människor. I en studie genomförd av Åkerström (2001) framgår exempelvis att den kvinnliga personalen som hon intervjuade på ålderdomshemmen inte ville kalla sådana handlingar för våld som patienter begått mot dem och som i andra sammanhang skulle kunna klassificeras som grov misshandel. Självfallet anmäls inte sådant våld till polisen. Det förefaller emellertid som om benägenheten att uppfatta olika våldsincidenter som brott successivt har ökat. Det finns även andra fall där brottsoffret inte vill eller anser sig kunna göra anmälan. Det är till exempel vanligt att personer inblandade i olika typer av brottslighet utsätter varandra för våld, stöld, bedrägeri eller andra brott. Självfallet anmäls inte sådant till polisen. En knarklangare kan ju inte gå till polisen och anmäla att han har blivit lurad på ett parti heroin. Däremot leder den typen av brottslighet ofta till att parterna gör upp på egen hand eller genom ombud – inte sällan med grova våldsbrott som följd. Generellt kan man hävda att om ett brott anmäls eller inte ofta styrs av tämligen rationella överväganden, där utsatta och eventuella vittnen överväger ekonomiska, sociala och även psykologiska för- och nackdelar av att det som de har blivit utsatta för blir allmänt känt och att förövaren eventuellt får sitt straff.

Problem med att studera brottslighetens karaktär De ovan nämnda mekanismerna gör alltså att de brott som hör till den synliga delen av brottsligheten inte kan uppfattas som representativa för © F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur

3 Brottslighetens omfattning och karaktär

hela brottsligheten. Ytterligare ett problem med att få fram kunskaper om brottslighetens struktur hänger samman med de olika bedömningar av ett brott som kan göras av olika instanser. Jag har redan nämnt att en del av de händelser som rapporteras till polisen som brott, senare visar sig inte vara några brott. En företeelse som är ännu vanligare är att de anmälda brotten visserligen visar sig vara brott men att den ursprungliga klassificeringen av brottet (som görs enligt en kodlista som utformats efter lagens beskrivningar av olika straffbara handlingar) förändras efter utredning. Vanligen är det så att polisen, åklagaren och/eller domstolen, efter att närmare ha undersökt omständigheterna kring det aktuella brottet, bedömer att det ska rubriceras som mindre grovt än polisen ansåg i samband med att brottet anmäldes.3 I praktiken kan detta innebära att ett brott som i statistiken över anmälda brott är rubricerat som mordförsök, leder till ett åtal för grov misshandel och i statistiken över lagföringar slutar som en ”misshandel av normalgraden”.4 Det vanligaste är emellertid att ett anmält brott aldrig kommer med i lagföringsstatistiken, eftersom det inte klaras upp av polisen på ett sådant sätt att man får en skäligen misstänkt förövare, som efter sedvanlig rättslig process åtalas och döms. Jag diskuterar detta närmare senare i kapitlet. För den nu förda diskussionen är det dock viktigt att påpeka att i de fall där brottet inte klaras upp, därför att man inte lyckas finna någon misstänkt, så kommer brottet inte heller att genomgå den juridiska granskning som genomförs när polisutredningen fullföljs, åklagaren tar ställning i åtalsfrågan och en dom meddelas. Det ovan anförda innebär att vi inte på något enkelt sätt kan säga att de uppgifter om brottsligheten som bygger på lagförda brott är mer sanna än de som bygger på anmälda brott. Den juridiska granskning som äger rum efter det att brottet anmälts leder visserligen till att man tar bort tveksamheter och att det som blir kvar bara är det som kan styrkas bortom rimligt tvivel. Men denna process innebär samtidigt att allt det som kanske har inträffat, men som inte kan bevisas, kommer att falla bort (Sellin 1967). Det är alltså inte så att den ena formen av uppgifter om registrerad brottslighet är bättre

3 Det motsatta kan förstås också inträffa – även om det är mindre vanligt – nämligen att åklagaren eller domstolen anser att brottet är grövre än det som registrerades av polisen. 4 Man får komma ihåg att brottsrubriceringen, t.ex. i åtalet, inte handlar om vad som inträffade i verkligheten, utan vad åklagaren anser sig kunna styrka (bevisa) inför domstolen.

3 Brottslighetens omfattning och karaktär

än den andra, utan det rör sig om två olika beskrivningar av en verklighet som är synnerligen svårfångad.

Problem med att studera brottslighetens förändringar över tid Brottslighetens långsiktiga utveckling är av stort intresse. Inte minst ger den sortens kunskaper möjligheter att relatera brottslighetens förändringar till förändringar av andra samhällsförhållanden. Ett av de grundläggande problemen handlar återigen om definitionerna av de brottsliga handlingarna. Dessa definitioner förändras som nämnts med tiden. Förutom att vissa handlingar avkriminaliseras medan andra kriminaliseras, vilket innebär att vissa statistiska serier över enskilda brottstyper upphör medan andra påbörjas, ändras också lagens definitioner av olika typer av brott. Exempelvis har den svenska lagstiftningen förändrats genom att allt fler sexuella övergrepp definieras som våldtäkt. Detta är en av orsakerna till att antalet både anmälda och lagförda våldtäkter har ökat, medan anmälningar och lagföringar av bland annat sexuellt tvång och utnyttjande har minskat (Brå 2012a). Även om definitionerna av vissa brott inte förändrats i lagen, kan de mycket väl förändras i rättssystemets praxis. Så är fallet med vissa typer av grov misshandel, respektive vållande till annans död genom grov misshandel, vilka i dag ofta bedöms som försök till mord eller mord (Granath 2007). Ett annat problem är att andelen av den totala brottsligheten som kommer till polisens kännedom förändras. Det är till exempel inte ovanligt att människor börjar polisanmäla vissa typer av händelser som tidigare inte anmälts. Som exempel kan man här nämna våld i skolor och på skolgårdar. Detta våld tycks numera polisanmälas betydligt oftare än tidigare (Estrada 1999). Vissa brott, såsom sexuella övergrepp mot barn, förekom i mycket liten utsträckning bland anmälda brott fram till 1980-talet, trots att den sortens handlingar även tidigare var kriminaliserade. Det var först när frågan om sexuella övergrepp mot barn uppmärksammades i samhällsdebatten som antalet anmälningar om sådana brott började öka (Martens 1990). Ett färskt exempel är sexuellt ofredande – så kallat tafsande på offentliga platser, såsom konserter, allmänna kommunikationsmedel och liknande – som har uppmärksammats under 2015 och 2016 och som har lett till att många (främst unga kvinnor) som utsätts för den typen av övergrepp har © F ö rfat taren och S t uden t li t t erat ur

3 Brottslighetens omfattning och karaktär

insett att de är straffbara handlingar och i större utsträckning börjat anmäla dessa till polisen. Troligen har det också inneburit att fler sådana brott uppges i Brottsförebyggande rådets (Brås) offerundersökningar. Generellt sett finns det mycket som talar för att ökningen av antalet vålds- och sexualbrott, som under de senaste decennierna kan observeras i den officiella brottsstatistiken, till stor del beror på att fler brott av den typen kommer till polisens kännedom. Detta beror i sin tur på att toleransen mot vålds- och sexbrott minskar i vårt samhälle.

Offerbrott och offerlösa brott De exempel som hittills diskuterats avser brott som vanligen har klart definierade offer. När det gäller sådana brott är det i de flesta fall just offren som gör polisanmälan. Den dolda brottslighetens storlek beror alltså, när det gäller dessa brott, på offrets benägenhet att anmäla brottet. Det finns emellertid brott där offren är svåra att definiera och ibland inte ens är medvetna om att de har blivit utsatta för brott. Det gäller sådana brott som rattfylleri, narkotikabrott, miljöbrott och skattebrott. Sådana brott kommer inte till polisens kännedom genom anmälan från offren, utan oftast genom olika typer av myndighetsåtgärder. Dessa brott benämns av polisen spanings- och ingripandebrott. Polisen genomför till exempel en trafikrazzia och får tag på ett antal rattfyllerister genom utandningsprover, vilka genomförs på samtliga bilförare som passerar en viss vägsträcka under en viss tid. Eller också genomför skattemyndigheten en kontroll av de företagare vars deklarationer antyder oegentligheter; alternativt upptäcker den lokala miljönämnden att ett företag inte följer reglerna när det gäller hantering av miljöfarlig verksamhet. Ett annat exempel är att polisen upptäcker personer som köper, säljer och/eller använder narkotika. Antalet brott av denna typ som kommer till polisens kännedom är i mycket stor utsträckning beroende av hur stora resurser olika myndigheter använder för att uppdaga dessa brott samt hur effektiva myndigheterna är i detta avseende. En kraftig lokal ökning av polisanmälda rattfylleribrott kan alltså antingen bero på att antalet personer som kör bil berusade verkligen ökar eller (vilket är mera troligt) på att polisen satsar mer resurser på bekämpning av rattfylleri i detta område. En sådan kraftig ökning av polisens insatser för att uppdaga rattfylleri kan, trots att de anmälda brot42

3 Brottslighetens omfattning och karaktär

ten ökar, i verkligheten leda till att den faktiska brottsligheten minskar där insatser vidtas – folk anser att risken för upptäckt är så stor att de låter bli att ta bilen när de har druckit (ett så kallat rational choice-resonemang). Man kan alltså tänka sig att denna typ av brottslighet minskar i verkligheten, samtidigt som den ökar i den officiella statistiken.

Handlagda brott, uppklarade brott och lagförda brott Det är långt ifrån tillräckligt att endast studera den polisanmälda brottsligheten. Både kriminologer och allmänheten är också intresserade av de personer som begår brott. Det ställs ofta frågor om ungdomsbrottslighetens utveckling, omfattningen av brottslighet hos flickor respektive pojkar eller, vilket är aktuellt i dagens debatt, andelen brott som begås av invandrare. För att vi utifrån den registrerade brottsligheten ska kunna få fram den sortens uppgifter är det nödvändigt att de anmälda brotten klaras upp av polisen så att man får fram en misstänkt gärningsman, och eventuellt att den misstänktas skuld bekräftas genom dom eller annan lagföring (åtalsunderlåtelse eller strafföreläggande).5 Om problemen är stora när det gäller att använda uppgifter om anmälda brott för att få indikatorer på den faktiska brottsligheten, är problemen mångfalt större om man utifrån uppgifter om brottsmisstänkta eller lagförda personer vill skaffa sig en bild av samtliga personer som begår brott. I detta sammanhang är brottsuppklaring ett viktigt begrepp. Numera redovisas i den officiella statistiken bara en typ av brottsuppklaring nämligen ”personuppklaring”, det vill säga brott som redovisas till åklagaren där det finns en misstänkt person. Tidigare (fram till 2013) redovisade man även så kallade tekniskt uppklarade brott, där beslutet om nedläggning av förundersökning fattades av andra orsaker än att man har funnit en misstänkt straffbar person. Det kunde till exempel handla om att den misstänkta var minderårig, att handlingen inte var brottslig men också att man saknade uppslag för vidare utredning. Av samtliga anmälda brott år 2015 klarades 14 procent upp på person (Brå

5 Se dock nedanstående alternativ till den officiella statistiken som också kan förse oss med sådana uppgifter.

3 Brottslighetens omfattning och karaktär

2016a). Detta är en påtaglig nedgång sedan 2006 då personuppklaringen var 18 procent. Man kan säga att det gamla sättet att räkna brottsuppklaring, där man slog samman personuppklaring med teknisk uppklaring, kraftigt överskattade polisens effektivitet. Men om man bara räknar personuppklaringen innebär det att polisens effektivitet, när det gäller brottsutredningar, underskattas något. Till ouppklarade brott räknar man både sådana brott där den misstänkta är under 15 år och handlingar som efter utredning visar sig inte vara brottsliga. Av Brå:s statistik rörande handlagda brott (Brå 2016a: 13) framgår att polisen direkt avskriver drygt hälften av alla anmälda brott. Angående dessa brott inleder man över huvud taget ingen förundersökning. Många av dessa brott har tidigare redovisats som tekniskt uppklarade. Av den knappa hälften brott som utreddes 2015 blev 31 procent uppklarade på person. Detta nya mått på rättssystemets effektivitet, alltså andelen utredda brott som klaras upp, kallas i den nya statistiken för lagföringsprocenten. Alla dessa mått, andelen handlagda brott, lagföringsprocenten och personuppklaringsprocenten, är emellertid starkt beroende av brottens karaktär och därför mycket olika för olika brottstyper. När det till exempel gäller brott mot liv och hälsa utreddes (handlades) 85 procent av alla polisanmälda brott under 2015, personuppklaringsprocenten var 12 procent och lagföringsprocenten 15 procent. Detta kan jämföras med stöldbrotten av vilka bara 22 procent handlades, 6 procent klarades upp på person och 22 procent lagfördes (Brå 2016b: 23). Låt oss även titta på polisanmälda narkotikabrott 2015. Av dessa hand lades 96 procent, personuppklaringen var 53 procent och lagföring 61 procent (ibid.). Det finns en viss tendens till att de grövre brotten utreds, klaras upp och lagförs i större utsträckning än de mindre grova. En av orsakerna till detta är förstås att samhället satsar större resurser på de allvarligaste brotten. En annan viktig faktor som förklarar den förhållandevis höga uppklaringsprocenten av våldsbrott är emellertid förhållandet att dessa brott är interaktionsbrott, det vill säga brott där offret och gärningsmannen möts. Därför är det både lättare att få uppgifter från offret om gärningsmannen och att få fram teknisk bevisning. Som framgår ovan har narkotikabrott mycket hög uppklaring. Detta 44

3 Brottslighetens omfattning och karaktär

beror på brottets karaktär. Narkotikabrott uppdagas i regel av polisen och en misstänkt person är ofta den person hos vilken man påträffat narkotika. Vägen till uppklaring och lagföring av en sådan person är av uppenbara skäl kort. Också personer som lagförs för narkotikabrott har ofta (dock långt ifrån alltid) en mängd sociala problem. Genom den existerande handläggnings-, uppklarings- och lagföringsstrukturen blir personer med sociala problem överrepresenterade bland de misstänkta och lagförda, vilket i sin tur till exempel bidrar till sammansättningen av den grupp människor som befolkar våra fängelser. Personer som begår ekonomiska brott och andra manschettbrott blir däremot underrepresenterade.6 Eftersom sannolikheten att åka fast för brott ökar med antalet begångna brottsliga handlingar, blir också de mest aktiva brottslingarna överrepresenterade bland de misstänkta eller lagförda. Man brukar i detta sammanhang säga att myndigheterna (och forskarna som ägnar sig åt studier av registrerad brottslighet) känner till de allra flesta av de mest belastade brottslingarna, även om de bara känner till en liten del av deras brott. Ytterligare en faktor som kan tänkas påverka vilka av förövarna som hamnar i polisregistren och därigenom i statistiken, är förövarnas särdrag. Det finns ett visst stöd för tanken att ungdomar, personer med lägre social gruppstillhörighet och personer ur olika etniska minoriteter löper större risk att bli lagförda för brott än äldre personer, personer ur överklassen samt medlemmar i den befolkningsgrupp som är i majoritet i samhället. Finstad (2000) visar till exempel hur den norska polisen, i samband med den del av arbetet som inte är styrt av anrop från ledningscentralen, systematiskt väljer unga män ur underklassen och ofta med invandrarbakgrund för så kallade personkontroller. Ett liknande handlingsmönster hos den danska polisen har rapporterats av Holmberg (1999). Forskningsresultat rörande diskriminering inom rättsväsendet i Sverige tyder på att även här är sannolikheten att bli misstänkt av polisen, vid likartade brott, större om man har invandrarbakgrund, och då i synnerhet utomeuropeisk bakgrund (Sarnecki 2006). När det gäller kvinnor som begår brott förekommer i litteraturen 6 Detta är förstås inte den enda orsaken till att de socialt mest utsatta är överrepresenterade bland fångar. Dessa personer begår vanligen fler straffbara handlingar och de brott de begår, t.ex. grova våldsbrott, renderar dem ofta långa straff.

3 Brottslighetens omfattning och karaktär

såväl uppfattningen att de är underrepresenterade i statistiken, i förhållande till sin andel i den faktiska brottsligheten, som uppfattningen att de är överrepresenterade. Under det senaste decenniet har frågan om brottsuppklaring diskuterats i samband med debatten om polisens effektivitet. Det har framhållits att personuppklaringen är låg och dessutom inte har ökat trots att polisen har fått utökade resurser (SOU 2012:13). Inte heller har den polisomorganisation som genomfördes 2015 (i alla fall inte ännu) bidragit till att uppklaringen ökat. Att öka uppklaringen anses vara ett viktigt mål för kriminalpolitiken. Det finns emellertid anledning att inte alltför ensidigt framhålla brottsuppklaringen som mått på hur effektiv polisen är. Till att börja med är måttet personuppklaring ett komplicerat mått som inte är lätt att tolka. Förändringar i uppklaringsprocenten behöver inte bero på förändringar i polisens effektivitet utan kan också bero på förändringar i brottslighetens struktur.

Officiell statistik som källa till kunskaper om rättssystemet Av den ovan förda diskussionen om handlagda brott, brottsuppklaringen och lagföringen framgår att den officiella statistiken inte enbart kan användas för att studera brottslighetens omfattning och struktur, utan också för att studera polisens effektivitet, även om den inte heller i detta avseende ger några enkla och entydiga svar. I många fall kan trots allt uppgifter ur den officiella brottsstatistiken vara enklare att tolka när det gäller olika aspekter av rättsväsendets funktioner. Vi kan, utöver uppgifter om polisens utredningar av brott även få veta hur många personer som misstänks för brott, antalet dömda till olika påföljder, antalet fängelsemånader eller år som personer fällda för olika brott blir dömda till och liknande saker. För att studera ett lands kriminalpolitik är den officiella statistiken ett alldeles utmärkt instrument – i alla fall i demokratier, där den vanligen inte förfalskas. Som exempel på sådana studier kan nämnas en doktorsavhandling av Granath (2007) som analyserar utvecklingen av påföljder mot unga lagöverträdare i Sverige 1980–2006.

3 Brottslighetens omfattning och karaktär

Alternativa metoder för studier av brottslighetens omfattning och struktur I föregående avsnitt visade jag att den officiella statistiken om brott och brottsförövare belastas av allvarliga brister när den används för att studera det faktiska antalet brott och personer som begår dessa. Detta bör dock inte leda till slutsatsen att denna statistik inte alls kan användas för att studera brottsligheten. Statistiken måste emellertid användas med stor försiktighet och utifrån kunskaper om dess beskaffenhet. Ett sätt att få en bättre bild av brottsligheten än den som erbjuds av den officiella statistiken, är att kombinera registerdata med andra datakällor. Nedan går jag mer ingående igenom de olika kriminologiska metoder för att beskriva brottsligheten som kan utgöra alternativ/komplement till statistiska uppgifter från rättsväsendet.

Självdeklarationsstudier Den så kallade självdeklarations- eller självrapportmetodiken går ut på att individer – nästan alltid ungdomar – tillfrågas om sin egen brottslighet och andra typer av avvikande beteende. Oftast ställs i samma undersökning också en mängd andra frågor som rör ungdomarnas bakgrund, familje situation, skolsituation och liknande. Frågorna om brott är sällan så formulerade att de anger specifika juridiska kategorier. I stället frågar man om händelser som de unga varit med om och som i efterhand kan kategoriseras i juridiska termer. Den vanligaste formen för undersökningar av denna typ är att frågeformulär distribueras till elever under skoltid. Eleverna fyller sedan i formuläret i närvaro av läraren. Varje elev fyller i sitt formulär självständigt och stoppar sedan det anonyma formuläret i ett kuvert som klistras igen. Efteråt samlar läraren ihop de igenklistrade kuverten. På så sätt är eleverna garanterade anonymitet. Självdeklarationsmetoden är numera etablerad inom kriminologin. De första undersökningarna av denna typ genomfördes i USA på 1940-talet (Porterfield 1946). Metoden har sedan använts i samband med olika kriminologiska studier. Bland annat har Hirschi (1969) använt sig av självrapportmetodik för att empiriskt testa sin inflytelserika version av kontrollteorin

3 Brottslighetens omfattning och karaktär

(social bonding theory, se kapitel 9). Ett annat exempel är Junger-Tas med flera (1994, 2003), som har använt metoden för att jämföra ungdomsbrottslighetens omfattning och karaktär i olika länder. Liknande jämförelser mellan självdeklarerad ungdomsbrottslighet i nordiska huvudstäder har publicerats 2007 (Kivivuori 2007). Självrapportundersökningarna fick, när de först kom, ett stort inflytande över kriminologernas förståelse av brottsligheten. Så länge studier av brottsligheten begränsade sig till brott som kom till polisens kännedom kunde brottslighet uppfattas som något ovanligt – ett avvikande beteende (se kapitel 1). Självrapportundersökningarna visade dock att mindre grova brott var mycket vanliga; de flesta ungdomar som undersöktes rapporterade att de begick något slag av brottsliga handlingar. I Sverige började man använda självrapportmetoden under 1960-talet (Elmhorn 1969; Olofsson 1971). Under de senaste decennierna har flera större undersökningar genomförts i Sverige med hjälp av denna metod. Dolmén och Lindström (1991) har använt den som ett led i att studera brottsligheten i ett antal stadsdelar i Stockholm. Ward (1998) har jämfört omfattningen och karaktären av ungdomsbrottsligheten i Örebro åren 1971–1996. Ring (1999, 2001) har genomfört undersökningar av självrapporterad brottslighet bland ett representativt urval av svenska ungdomar, vilka gick i grundskolans årskurs 9 åren 1995, 1997 och 1999. Brottsförebyggande rådet fortsätter att genomföra dessa studier vartannat/vart tredje år (Brå 2000a, 2003, 2006, 2010a, 2013a, 2016b). På så sätt har vi numera en längre serie med uppgifter om ungdomsbrottslighetens omfattning som utgör ett alternativ till den officiella statistiken. Stockholms skolförvaltning har sedan 1972 genomfört självdeklarationsundersökningar av brottslighet liksom av alkohol- och narkotikaanvändning bland elever i nionde klass samt i årskurs 2 i gymnasiet i stadens skolor (Qvarnström & Mårtensson 1996; Cannertoft 2010). Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, slutligen, har använt denna metod för att studera omfattningen av alkohol- och narkotikabruk bland svenska ungdomar sedan början av 1970-talet (nu senast Henriksson & Leifman 2011). Självrapportstudier är således väletablerade både internationellt och i den svenska kriminologiska forskningen. Detta innebär emellertid inte att metoden är problemfri. Tvärtom medför också denna metod en mängd problem som forskarna måste ta hänsyn till. Exempelvis förekommer det 48

3 Brottslighetens omfattning och karaktär

att de tillfrågade individerna undanhåller en del av sin brottslighet, bland annat därför att de inte litar på de försäkringar om anonymitet och integritet som forskarna ger. Det är inte heller ovanligt att ungdomar fyller i självrapportformulär på skämt och då anger betydligt större brottsbelastning än den de faktiskt har gjort sig skyldiga till.7 Självrapportundersökningar påverkas också av minnesfel. De kraftigt brottsbelastade ungdomarna kommer sällan ihåg alla mindre allvarliga brott de har begått. Eftersom undersökningarna ofta syftar till att beskriva brottsligheten under en viss tid är det dessutom inte ovanligt att minnesfel angående tiden då brottet begicks påverkar resultatet. Generellt sett är metoden mer lämplig för att studera mindre allvarliga brott och förseelser och mindre lämplig för att studera grövre brott. De senare kan troligen med större framgång undersökas med hjälp av uppgifter från polisregistret. Dessutom anses självrapportmetoden vara mindre lämplig för att studera skillnader i brottslighet mellan ungdomar ur olika samhällsklasser eller etniska grupper. Man räknar med att ungdomar från underklassen och ur etniska minoriteter i större utsträckning än andra tenderar att underrapportera sin brottslighet (Hindelang m.fl. 1981). I en doktorsavhandling från 2011 diskuterar Andersson självdeklarerande metodik inom kriminologi utifrån ett vetenskapsteoretiskt perspektiv. Hon finner bland annat att resultaten från den typen av studier avspeglar inte bara individens faktiska brottslighet utan även hans eller hennes attityder, värderingar och självsyn. Svaren består alltså av en blandning av individens syn på sig själv och rapportering av konkreta händelser.

Offerundersökningar Offerundersökningarna liknar självrapportundersökningarna på det sättet att man även här frågar människor om deras erfarenheter av brottslighet. I det här fallet handlar det dock om erfarenheten av att ha varit utsatt för brott. I motsats till självrapportstudier använder man sig i offerstudierna oftare av intervjuer än av enkäter. Så har man till exempel vid fyra tillfällen: 7 Just detta påverkar sällan utfallet av undersökningarna, eftersom skämtarna ofta är lätta att identifiera och kan uteslutas ur studien. Det finns också andra metoder för att undvika risken för kraftig överskattning av den självrapporterade brottsligheten (se Ring 1999).