9789177010791

J.   D. R O B B | N o r a R O b e r t s Naken i dÜden

J. D. Robb | Nora Roberts

NAK EN I DÖDEN 1 Översättning av Peter Samuelsson

»Ett drama… | Som har i det förflutna sin prolog.« w il li a m sh a k espe a r e

»Våld är lika amerikanskt som körsbärspaj.« r a p ( hu bert gerold ) brow n

5

6

1 H o n vaknade i mörker. Den första dystra antydan till dag slank genom persiennerna och kastade ett snett galler av skuggor över sängen. Det var som att vakna i en cell.

Hon låg kvar en stund och huttrade, instängd, medan drömmen tonade bort. Tio år vid polisen och fortfarande drömde hon.

Sex timmar tidigare hade hon dödat en människa, sett döden komma krypande i hans ögon. Det var inte första gången som hon skjutit med maximal effekt, eller som hon drömt. Hon hade fått lära sig acceptera allt som skedde och bära konsekvenserna av det.

Men det var barnet som plågade henne. Barnet som hon inte hade hunnit fram till i tid. Barnets skrik som hade ekat i hennes drömmar tillsammans med hennes egna.

Allt blod, tänkte Eve, och torkade svetten ur ansiktet med händerna. Att det kunde finnas så mycket blod i en så liten flicka. Och hon visste att hon måste skjuta undan tankarna.

Reglementet föreskrev att hon skulle tillbringa morgonen i tester. Alla poliser vars avlossade vapen förorsakat död måste få emotionellt och psykiatriskt grönljus innan de tilläts ­återinträda i tjänst. Eve betraktade testerna som en relativt lindrig plåga.

Hon skulle klara dem nu precis som hon hade klarat dem förr.

När hon steg upp tändes takljusen automatiskt och lyste dämpat upp hennes väg till badrummet. Hon ryckte till när hon såg sin egen bild i spegeln. Ögonen var svullna av sömnbrist, huden nästan lika blek som på de lik hon skickade till rättsläkarstationen.

7

Hon sköt undan alla sådana tankar och klev in i duschen med en gäspning. »Trettioåtta grader, full kraft«, beordrade hon och bytte ställning så att vattnet träffade henne rakt i ansiktet.

Hon lät det bränna, tvålade lojt in sig medan hon spelade upp händelserna från gårdagskvällen. Testerna skulle inte börja förrän vid nio och hon tänkte använda kommande tre timmar till att slappna av och låta drömmen blekna helt.

Oftast upptäcktes även det minsta tvivel eller samvetskval och ledde till en andra, intensivare omgång med apparaterna och de storögda tekniker som skötte dem.

Eve tänkte vara borta från gatan i högst ett dygn.

Hon satte på sig morgonrocken och gick ut i köket för att programmera in en kopp svart kaffe och lättrostat bröd på sin Auto-Chef. Genom fönstret hörde hon det tunga bruset från flygtrafiken med pendlare som skulle till jobbet och sena hemvändare. Hon hade valt den här lägenheten för många år sedan för att trafiknäten i luften och på marken var täta och för att hon tyckte om stöket och trängseln. Hon gäspade och med blicken följde hon ett gammalt slitet pendelflyg som fraktade arbetare som inte haft turen att få jobba i city eller hemma via länk.

Hon bläddrade fram New York Times på skärmen och ögna­de igenom rubrikerna medan surrogatkaffet tog sig runt i hennes kropp. Hennes Auto-Chef hade bränt vid brödet igen, men hon åt det ändå med en avlägsen tanke på att skaffa en ersättningsapparat.

Hon höll med rynkade ögonbryn på att läsa en artikel om ett stort parti cockerspanielrobotar som skulle återkallas, då hennes videolänk blinkade. Eve slog över till kommunikationsläge och såg sin chef, polisintendent Whitney, dyka upp på skärmen. »Sir.« »Dallas.« Han nickade hastigt och lade märke till det fuktiga håret och den trötta blicken. »En incident på West Broadway 27, artonde våningen. Ni blir spaningsledare.« 8

Eve höjde ett ögonbryn. »Jag står på test. Objekt avlivat klockan 22:35.« »Vi har fått dispens«, sa han tonlöst. »Hämta polisbricka och vapen på vägen dit. Kod fem, Dallas.« »Ja, sir.« Hans ansikte försvann samtidigt som hon reste sig från skärmen. Kod fem innebar att hon rapporterade direkt till befälet, och att alla rapporter var sekretessbelagda och att hon inte skulle ha kontakt med medierna.

I praktiken innebar det att hon bara hade sig själv att lita till.

Broadway var rörigt och trångt, en ständig fest alltid fylld av stökiga gäster. Trafiken på gatan och i luften var bedrövlig och täppte till alla utrymmen med kroppar och fordon. Förr, när hon hade uniformstjänst, mindes hon det som en plats fylld av människospillror och fåraktiga turister som alltför upptagna av att fånstirra på skådespelet stod i vägen för förbipasserande.

Till och med vid den här tiden på dygnet rykte det från de fasta och ambulerande stånden som i myllret bjöd på allt från risnudlar till sojakorv. Hon fick väja för att inte köra på en ivrig försäljare vid en rykande Gilda-Grill, och reagerade inte ens på hans uppsträckta långfinger.

Eve dubbelparkerade, undvek en man vars kvalmiga odör stank värre än den sörja han bälgade i sig och klev upp på trottoaren. Hon spanade först upp mot byggnaden, femtio våningar av glänsande stål som skar upp i himlen från sitt betongfäste nere vid marken. Hon hann få två skamliga förslag innan hon var framme vid entrén.

Med tanke på att de fem kvarteren här vid West Broadway kallades Horstigen var hon inte förvånad. Hon viftade med sin polisbricka för den uniformerade polisen i entrén. »Dallas, kriminalpolisen.« »Sir.« Han låste upp porten med sitt Compu-Seal för att hålla nyfikna borta, visade henne sedan till hissarna. »Artonde våningen«, sa han samtidigt som dörrarna slöt sig bakom dem.

9

»Berätta vad som har hänt.« Eve slog på inspelningsapparaten och väntade. »Jag var inte först på plats, sir. All information om vad som hänt har stannat där uppe. En spanare väntar på er där. Det är ett mord och en kod fem i lägenhet 1803.« »Vem ringde in det?« »Vet inte.« Han stod kvar när hissdörrarna öppnades. Eve gick ut och befann sig ensam i en trång korridor. Övervakningskameror riktades mot henne och hennes steg var nästan ljudlösa mot heltäckningsmattans slitna ludd när hon gick mot 1803. Hon struntade i handavläsaren och anmälde sin ankomst genom att hålla polisbrickan i ögonhöjd framför dörrkameran tills dörren öppnades. »Dallas.« »Feeney.« Hon log, glad över att se ett bekant ansikte. Ryan Feeney var en gammal vän och före detta kollega som hade bytt gatan mot skrivbordet och ett toppjobb på Elektrospan. »Så de skickar datanissar nu för tiden.« »De ville ha någon från toppskiktet, och den absolut bästa.« Mungiporna drogs upp i det breda, rynkiga ansiktet, men hans ögon förblev neutrala. Han var liten och knubbig med små tjocka fingrar och rostrött hår. »Du ser trött ut.« »Hård natt.« »Jag hörde.« Han erbjöd henne en kanderad nöt från påsen som han som vanligt höll i handen, granskade henne och försökte avgöra om hon skulle klara av det som väntade i sovrummet.

Hon var ung för sin grad, knappt trettio, med stora bruna ögon som aldrig haft en chans att vara naiva. Hennes Bambi­ bruna hår var kortklippt, av bekvämlighet snarare än stil, men det passade hennes trekantiga ansikte med dess vassa käkben och lilla grop i hakan.

Hon var lång, slank och såg nästan mager ut. Men Feeney 10

visste att hårda muskler spände under skinnjackan. Fast Eve var mer än så – hon hade både hjärna och hjärta också. »Det här är en känslig utredning, Dallas.« »Så mycket har jag redan förstått. Vem är det?« »Sharon DeBlass, barnbarn till senator DeBlass.« Inget av namnen fick några klockor att ringa. »Politik är inte min starka sida.« »En herre från Virginia, yttersta högerkanten, gammal fin familj. Sondottern gjorde en tvär sväng åt vänster för några år sedan, flyttade till New York och skaffade sig licens som professionell eskort.« »Hon var hora.« Eve såg sig om i lägenheten. Inredningen var tvångsmässigt modern – glas och krom, signerade hologram på väggarna och en fräckt röd bar i en nisch. På den breda stämningsskärmen bakom baren flödade sobra pastellfärger som blandades och smälte samman.

Ren och vacker som en oskuld, sa Eve för sig själv, och kall som en hora. »Ingen överraskning precis med tanke på hennes val av bostad.« »Den politiska kopplingen gör det känsligt. Offret är en tjugofyraårig, vit kvinna. Hon mötte döden i sängen.« Eve höjde ett ögonbryn. »Låter poetiskt, det var ju åt sängen hon ägnade sitt liv. Hur dog hon?« »Det är nästa problem. Jag vill att du ska se själv.« På väg över rummet tog de var sin liten flaska och sprejade händerna för att stänga inne fett och fingeravtryck. I dörren sprejade Eve sina sulor för att de skulle bli släta så att fibrer, vilsekomna hårstrån och hudflagor inte fastnade.

Eve var redan försiktig. Normalt hade det varit två till poliser på mordplatsen med video- och ljudinspelningsutrustning. Kriminaltekniker hade stått beredda, som vanligt irriterat otåliga att få söka igenom platsen.

Att hon bara hade Feeney till hjälp innebar att hon kunde trampa fel på många sätt.

11

»Övervakningskameror i lobbyn, hissen och korridorerna«, kommenterade Eve. »Jag har redan taggat videodiskarna.« Feeney öppnade sovrumsdörren och lät henne gå in först.

Det var ingen vacker syn. I Eves ögon var döden sällan en stilla, religiös upplevelse. Det var det fruktansvärda slutet, antingen det handlade om helgon eller syndare. Men det här var skakande, som en scen som arrangerats för att avsiktligt chockera.

Sängen var enorm, med släta persikofärgade satänglakan.

Små, mjuka spotlights riktades mot dess mitt där en sänka i den böljande madrassen varsamt omslöt en naken kvinna.

Madrassen rörde sig med obscent intagande rörelser till den programmerade musiken som strömmade från sängens bakstycke.

Hon var fortfarande vacker, ansiktet stiliserat som på en porträttstudie, omgivet av en kaskad av flammande rött hår.

Hennes smaragdgröna ögon stirrade glasartat mot spegeltaket, och de långa mjölkvita benen och armarna förde tankarna till Svansjön, medan sängen vaggade henne varsamt.

Hennes lemmar var inte konstfullt ordnade nu utan oanständigt särade så att den döda kvinnan bildade ett slutgiltigt kryss i sängens mitt.

Hon hade ett hål pannan, ett i bröstet och ytterligare ett gapade fasansfullt mellan hennes lår. Blodet hade stänkt på de glänsande lakanen, bildat pölar, droppat och skvätt.

Det var blodfläckar på de lackade väggarna, likt morbida teckningar ritade av ett ondskefullt barn.

Så mycket blod var sällsynt, och hon hade sett alldeles för mycket blod kvällen innan för att hålla sig så lugn som hon ville.

Hon fick svälja, hårt, och ansträngde sig för att stänga ute bilden av det lilla barnet. »Har du dokumenterat allt?« »Japp.« »Så stäng av den jävla musiken.« Hon andades ut när Feeney 12

hittade knappen som tystade den. Sängens vågrörelser lade sig sakta och den blev stilla. »Skadorna«, mumlade Eve när hon gick närmare för att undersöka dem. »För prydliga för en kniv.

För ojämna för en laser.« En blixt for genom hennes huvud: gamla utbildningsfilmer, videor från det förflutna, ondska ur historiens djup. »Herregud, Feeney, det ser ut som skottskador.« Feeney tog fram en förseglad påse ur fickan. »Mördaren har lämnat en souvenir.« Han räckte påsen till Eve. »En antikvitet som den här går för åtta-, tiotusen i en laglig samling, dubbelt så mycket på svarta marknaden.« Eve vände och vred fascinerat på den förseglade revolvern i sin hand. »Den är tung«, sa hon halvt för sig själv. »Klumpig.« »Kaliber trettioåtta«, sa han. »Den första jag sett utanför ett museum. Det är en Smith & Wesson, modell tio, blånerat stål.« Han tittade på den med tydlig känslosamhet. »En klassisk pjäs, polisstandard fram till slutet av nittonhundratalet. Den slutade att tillverkas kring tjugotvå, tjugotre, när vapenförbudet kom.« »Vilken historienörd du var då.« Och det förklarade varför hon fått honom som assistent. »Ser ny ut.« Hon sniffade i påsen, kände lukten av olja och eld. »Någon har tagit väl hand om den. Stål som tränger in i kroppen«, sa hon fundersamt när hon gav tillbaka påsen! »Otäckt sätt att dö på, och den första jag sett på mina tio år.« »Min andra. För ungefär femton år sedan, Lower East Side, fest som urartade. Snubben sköt fem personer med en pistol, kaliber tjugotvå, innan han insåg att det inte var en leksak. En jävla soppa.« »Nöjen och leksaker«, mumlade Eve. »Vi får kolla samlarna, se hur många vi hittar som har en sådan. Någon kanske har anmält den stulen.« »Kanske.« »Det är troligare att den kommer från svarta marknaden.« Eve sneglade mot kroppen. »Om hon jobbat några år så har hon datafiler, kundregister, böcker över sina torskar.« Hon rynkade 13

pannan. »Eftersom det är kod fem får jag knacka dörr själv. Det här är inget vanligt sexualbrott«, sa hon med en suck. »Den som gjorde det här har iscensatt allt med beräkning: det antika vapnet, skadorna nästan på en rak linje längs kroppen, belysningen, ställningen. Vem var det som anmälde det, Feeney?« »Mördaren.« Han väntade tills hon tittade mot honom. »Härifrån. Ringde polisstationen. Ser du att videolänken på nattduksbordet är riktad mot hennes ansikte. Det var det som kom. Bara bilden, inget ljud.« »Han har sinne för det spektakulära.« Eve andades tungt. »Intelligent jävel, arrogant och stöddig. Han hade sex med henne först. Jag sätter min polisbricka på det. Sedan reser han sig upp och gör det.« Hon lyfte armen, siktade, sänkte den samtidigt som hon räknade: »Ett, två, tre.« »Det är kallt«, mumlade Feeney. »Han är kall. Han slätar till lakanen efteråt. Ser du hur prydliga de är? Han ordnar till henne, särar benen och armarna så att det inte finns något tvivel om hur hon livnärde sig. Han är noggrann, nästan så att han har mätt att hon ligger rakt. Mitt i sängen, armar och ben lika mycket isär. Stänger inte av sängen, för den ingår i föreställningen. Han lämnar pistolen för att han vill att vi redan från början ska veta att han inte är vem som helst. Han är mycket egenkär. Han vill inte slösa tid och det ska inte ta för lång tid innan kroppen hittas. Han vill att det ska ske nu. Den omedelbara tillfredsställelsen.« »Hon hade licens både för kvinnor och män«, påpekade Feeney, men Eve skakade på huvudet. »Det är inte en kvinna. En kvinna skulle inte ha låtit henne vara både vacker och obscen. Nej, jag tror inte att det är en kvinna. Vi får se vad vi hittar. Har du kommit in i hennes dator än?« »Nej. Det är ditt fall, Dallas. Jag har bara order att hjälpa dig.« »Kolla om du kommer åt hennes kundfiler.« Eve gick till byrån och började omsorgsfullt söka igenom lådorna.

Dyr smak, tänkte Eve. Det var flera plagg av äkta siden som 14

ingen imitation kunde komma i närheten av. Parfymflaskan ovanpå byrån var exklusiv och luktade dyrt sex.

Innehållet i lådorna var pedantiskt ordnat, underkläderna exakt vikta, tröjorna sorterade efter färg och material. Likadant i garderoben.

Offret hade ett tydligt intresse för kläder och smak för det bästa, och hon tog mycket väl hand om sina saker.

Men hon hade dött naken. »Hon förde noggranna register«, ropade Feeney. »Allt finns här. Listan på hennes kunder, möten – inklusive de obligatoriska hälsoundersökningarna varje månad och besöken på skönhetssalongen varje vecka. Hon använde Tridentkliniken för de förra och Paradise för de senare.« »Båda bäst på sina områden. Jag har en kompis som sparade i ett år för att ha råd med en dags behandling på Paradise. Alla har ju sina intressen.« »Frugans syrra gick dit för sitt silverbröllop. Kostade fan nästan lika mycket som min unges bröllop. Kolla, här är hennes privata adressbok.« »Bra. Du kan väl kopiera alltihop, Feeney.« Han visslade lågt.

Hon tittade över axeln och fick en glimt av den guldinfattade handdatorn i hans hand. »Vadå?« »Det är många höjdare här. Politiker, artister, pengar, pengar, pengar. Intressant, hon har Roarkes hemnummer.« »Vilken Roarke?« »Han heter bara Roarke vad jag vet. Stora pengar. Sorten som rör vid skit och förvandlar det till guldtackor. Du får börja läsa mer än sporten, Dallas.« »Du, jag läser rubrikerna. Hörde du om cockerspanielarna?« »Roarke skapar alltid feta rubriker«, sa Feeney tålmodigt. »Han har en av världens finaste konstsamlingar. Konst och antikviteter«, fortsatte han och kollade att Eve var med och vände sig mot henne. »Han har licens för att samla vapen. Och det sägs att han även vet hur man använder dem.« »Jag får se till att träffa honom.« 15

»Du ska ha tur för att komma så nära honom.« »Jag känner att jag har tur.« Eve gick bort till kroppen för att känna under lakanen. »Han har mäktiga vänner, Dallas. Du har inte råd att så mycket som andas om att det finns kopplingar till honom innan du har något hållbart.« »Feeney, du vet att det är ett misstag att berätta sådant för mig.« Men just som hon började le snuddade hennes fingrar vid något mellan den kalla kroppen och det blodiga lakanet. »Det ligger något under henne.« Försiktigt lyfte Eve axeln på kroppen och förde in fingrarna. »Papper«, mumlade hon. »Förseglat.« Med sin skyddade tumme torkade hon bort blodet så att hon kunde läsa texten.

EN AV SEX »Det ser handtextat ut«, sa hon och höll fram det. »Killen är snarare smart än arrogant. Och han är inte klar än.« Eve tillbringade resten av dagen med att utföra uppgifter som normalt hade getts till drönare. Hon intervjuade offrets grannar personligen, spelade in uppgifter och sina intryck.

Medan hon åkte genom staden lyckades hon få i sig en snabb macka från samma Gilda-Grill som hon nästan kört på lite tidigare. Efter en sådan natt och morgon som hon haft kunde hon knappast förebrå receptionisten på Paradise för att titta på henne som om hon just skrapats upp från trottoaren.

I receptionen på stadens mest exklusiva skönhetssalong hördes musiken av ett vattenfall i växtligheten. Små koppar med äkta kaffe och smärta glas med brusande mineralvatten eller champagne serverades till dem som satt och väntade i de luxuösa fåtöljerna och på kanapéerna. Hörlurar och mediadiskar med modetidskrifter var gratis.

Receptionisten var försedd med ett par magnifika bröst som vittnade om salongens kroppsskulpturtekniker. Hon hade en 16

åtsittande dräkt med kort kjol i den röda färg som var salongens kännemärke och en osannolik ebenholtsfrisyr formad som ringlande ormar.

Eve kunde inte ha varit mer förtjust. »Jag är ledsen«, sa kvinnan med omsorgsfullt modulerad röst som var lika uttryckslös som en dators. »Vi tar bara emot efter överenskommelse.« »Det är okej.« Eve log och var nästan ledsen att behöva göra slut på hennes förakt. Men bara nästan. »Det här borde duga i stället.« Hon visade sin polisbricka. »Vem hade hand om Sharon DeBlass?« Receptionisten tittade förskräckt bort mot väntrummet. »Våra kunders behov är strängt konfidentiella.« »Visst.« Eve njöt när hon lutade sig vänskapligt fram mot den U-formade disken. »Jag kan prata lugnt och fint så här, så att vi förstår varandra… Denise?« Hon tittade snabbt ner på den diskret glittrande namnskylten på kvinnans bröst. »Eller så kan jag prata högt så att alla förstår. Om du tycker att det förra är bättre kan du ta mig till ett avskilt rum där vi inte stör kunderna, och så kan du skicka in Sharon DeBlass opererare.

Eller vad ni nu kallar dem.« »Konsult«, sa Denise svagt. »Om ni följer med mig.« »Med nöje.« Och det var det.

Förutom på bio och på video hade Eve aldrig sett något så överdådigt. Heltäckningsmattan var en röd dyna som fötterna lyckligt sjönk ner i. Kristallprismor hängde från taket och spred ljus. Luften doftade av blommor och bortklemade kroppar.

Hon kunde kanske inte föreställa sig själv där, att ägna timmar åt att bli insmord med krämer och oljor, bli knådad och skulpterad, men om hon hade velat slösa bort sin tid på fåfänga hade det varit verkligt intressant att göra det under så civiliserade omständigheter.

Receptionisten visade henne till ett litet rum där ett hologram av en sommaräng dominerade ena väggen. Det stilla 17

ljudet av fågelsång och vind förljuvade atmosfären. »Om ni bara väntar här.« »Det går så bra.« Eve väntade på att dörren skulle stängas.

Sedan gav hon efter med en suck och sjönk ner i den mjuka fåtöljen. I samma ögonblick som hon satte sig lyste skärmen bredvid henne upp med ett pip, och ett vänligt, milt ansikte som bara kunde vara en androids strålade leende mot henne. »Hej och välkommen till Paradise. Ditt skönhetsbehov och Din bekvämlighet är vårt enda intresse. Vill Du ha något uppfriskande att dricka medan Du väntar på Din personliga konsult?« »Visst. Kaffe, svart kaffe.« »Självklart. Och vad vill Du ha? Tryck C för att se en lista.« Eve kvävde ett skratt och följde instruktionerna. Hon ägnade följande två minuter åt att överväga alla val och hade till sist begränsat sig till French Riviera eller Caribbean Cream.

Dörren öppnades åter innan hon hade hunnit välja. Resig­ nerad reste hon sig och stod ansikte mot ansikte med en utstuderat klädd fågelskrämma. Över hans fuchsiafärgade t-shirt och plommonfärgade ­byxor bar han en öppen, slängande skyddsrock i Paradiserött.

Hans hår låg i ett svall bakåt från det smärtsamt smala ansiktet och gav ett eko av färgen i byxorna. Han räckte Eve en hand, klämde lätt i hennes och stirrade på henne med milda hjortögon. »Jag ber om ursäkt, men jag är helt förbryllad.« »Jag vill ha upplysningar om Sharon DeBlass.« Eve tog åter upp sin polisbricka. »Ah, jo. Jag hörde det. Men all information om våra klienter är strikt konfidentiell. Paradise har lika mycket ett rykte om sin diskretion som att vara framstående.« »Och ni vet så klart att jag kan skaffa en fullmakt, mr…« »Å, Sebastian. Bara Sebastian.« Han viftade med sin magra hand, som gnistrade med ringar. »Jag ifrågasätter inte er aukto­ 18

ritet. Men om ni bara kunde hjälpa mig: vad är föremålet för er utredning?« »Föremålet är mordet på DeBlass.« Hon väntade ett ögonblick, iakttog chocken som trängde fram i hans ögon och dränerade hans ansikte på färg. »I övrigt är mina informationer strikt konfidentiella.« »Mord. Kära nån, är vår förtjusande Sharon död? Det måste vara ett misstag.« Han rutschade nästan ner i en fåtölj, med bakåtkastat huvud och slutna ögon. När monitorn erbjöd honom förfriskningar vinkade han med handen igen. Ljus sprakade från hans besmyckade fingrar. »Å, Gud, ja, darling, jag behöver en brandy. Ett glas Trevalli.« Eve satte sig bredvid honom och tog fram sin inspelningsapparat. »Berätta om Sharon.« »En underbar varelse. Fantastisk, rent kroppsligt så klart, men det var djupare än så.« Hans brandy kom in på en ljudlös, automatiserad vagn. Sebastian lyfte konjakskupan och tog en stor klunk. »Hon hade fulländad smak, ett generöst hjärta och rörligt intellekt.« Han vände sina hjortögon mot Eve igen. »Jag träffade henne för bara två dagar sedan.« »I jobbet?« »Hon hade en fast tid varje vecka. En halvdag varannan vecka och en heldag varannan vecka.« Han snärtade ut en gul näsduk och torkade sina ögon. »Sharon klarade sig själv, trodde starkt på att man måste göra intryck.« »Det är en tillgång i hennes yrke.« »Naturligtvis. Hon arbetade bara för nöjes skull. Pengar var inget hon behövde, med sin bakgrund. Hon gillade sex.« »Med dig?« Det ryckte i hans konstnärsansikte, de röda läpparna snörpte ihop, av trumpenhet eller smärta. »Jag var hennes konsult, hennes förtrogne och vän«, sa Sebastian stelt och slängde scarfen i nonchalant irritation över sin vänstra axel. »Det hade varit taktlöst och oprofessionellt av oss att ha sex.« 19

»Så du kände dig inte sexuellt dragen till henne?« »Det var omöjligt att inte vara sexuellt attraherad av henne.

Hon…« Han gjorde en förnäm gest. »Utsöndrade doften av sex som andra utsöndrar doften av dyr parfym. Ja, Gud.« Han smuttade åter darrande på brandy. »Allt i dåtid. Död. Mördad.« Han tittade på Eve. »Ni sa mördad?« »Det stämmer.« »Kvarteren där hon bodde«, sa han bistert. »Ingen fick säga att hon borde flytta till en mer passande stadsdel. Hon gillade att leva farligt och att skylta med det under näsan på sin aristo­ kratiska familj.« »Var hon och hennes familj osams?« »O, absolut. Hon tyckte om att chockera dem. Hon var en sådan fri själ, och de var så… vanliga.« Han sa det med ett tonfall som antydde att vanlighet var en större dödssynd än mord. »Hennes farfar fortsätter att lägga fram lagförslag om att förbjuda prostitution. Som om inte de senaste hundra åren visat att det måste regleras av hälso- och kriminalpolitiska skäl. Han är också emot födelsekontroll, könsjustering, kemisk balansering och vapenförbudet.« Eve spetsade öronen. »Är senatorn emot vapenförbudet?« »Det är en av hans käpphästar. Sharon berättade att han äger massor av förfärliga antikviteter och ofta orerar om den urmodiga frågan om rätten att bära vapen. Om han fick som han ville skulle vi väl vara tillbaka på nittonhundratalet och mörda till höger och vänster.« »Det begås fortfarande mord«, mumlade Eve. »Nämnde hon någonsin vänner eller kunder som var missnöjda eller aggressiva?« »Sharon hade massor av vänner. Hon drog människor till sig som…« Han letade efter en passande metafor, torkade sina ögon med hörnet på scarfen igen. »Som en exotisk och väldoftande blomma. Och hennes kunder var så vitt jag förstår alla förtjusta i henne. Hon kollade upp dem noggrant. Alla hennes sexualpartners måste hålla en viss standard. Utseende, 20

intellekt, uppfostran och duglighet. Som jag sa: hon njöt av sex i alla dess former. Hon var… äventyrslysten.« Det passade in på leksakerna som Eve hade funnit i lägenheten. Piskor och sammetsklädda handklovar, väldoftande oljor och hallucinogener. Utbudet på de två sammankopplade virtuella upplevelsevisiren hade varit chockerande till och med för någon så avtrubbad som Eve. »Hade hon någon relation privat?« »Ibland dök det upp män, men hon tappade snabbt intresset.

Senaste tiden pratade hon om Roarke. Hon hade träffat honom på en fest och kände sig attraherad. Hon skulle faktiskt träffa honom senare på kvällen samma dag som vår senaste konsultation. Hon ville ha något exotiskt, för de skulle äta middag i Mexiko.« »I Mexiko. Det måste alltså ha varit i förrgår kväll.« »Ja. Hon pratade knappt om något annat. Vi lät henne ha zigensk frisyr och huden fick en anings guldton – helkroppsbehandling. Rascal Red på naglarna, och en charmig borttagbar tatuering med en rödvingad fjäril på vänster skinka. Dygnet­ runtsmink så att det inte skulle smeta. Hon såg fantastisk ut«, sa han med tårar i ögonen. »Och hon kysste mig och sa att hon kanske var kär den här gången. ›Önska mig lycka till, Sebastian.‹ Så sa hon när hon gick. Det var det sista hon sa.«

21

2 I n g e n sperma. Eve svor över obduktionsrapporten. Om hon haft sex med mördaren hade hennes val av preventivmedel dödat hans små fotsoldater vid kontakten och utplånat alla spår av dem inom trettio minuter efter utlösningen.

Omfattningen av skadorna hade gjort undersökningen av eventuell sexuell aktivitet resultatlös. Han hade blåst ur henne antingen för symbolikens skull eller för att skydda sig själv.

Ingen sperma, inget blod utom offrets. Inget dna.

Kriminalteknikernas dammsugning av mordplatsen gav inga fingeravtryck – inga alls: inte offrets, inte hennes städspecialists och i synnerhet inte mördarens.

Alla ytor hade torkats av minutiöst, även mordvapnet.

Mest avslöjande var enligt Eves åsikt övervakningsvideorna. Åter satte hon in hissbilderna i sin bordsmonitor.

Videodisken laddades.

Gorham Complex. Hiss a 2–12–2058. 06:00.

Eve snabbspolade, såg timmarna flyga förbi. Första gången öppnade sig hissdörrarna klockan tolv på dagen. Hon saktade ner och smällde till apparaten när den hackade, studerade sedan en nervös liten karl som steg in och bad om femte våningen.

En harig torsk, bestämde hon sig roat för när han drog i kragen och stoppade en minttablett i munnen. Hade antagligen fru och två barn och ett fast kontorsjobb som gjorde det möjligt för honom att sticka i väg en timme i veckan för ett lunchnyp.

Han steg av på femte våningen. Enstaka prostituerade åkte ner till lobbyn, somliga återvände med kassar och uttråkade miner. Ett fåtal kunder kom och gick. Det blev mer aktivitet runt åtta. Några av de boende gick ut, flott klädda för middag, andra kom tillbaka för avtalade möten.

22

Vid tio kom ett elegant par tillsammans in i hissen. Kvinnan lät mannen öppna hennes päls, under vilken hon inte hade på sig mer än ett par stilettklackade skor och en tatuerad ros vars stjälk började vid skrevet och vars blomblad konstnärligt snuddade hennes vänstra bröstvårta. Han smekte henne, något som juridiskt sett var olagligt på säkerhetsklassat område. När hissen stannade på artonde våningen drog kvinnan ihop pälsen och de gick därifrån småpratande om pjäsen de just sett.

Eve antecknade att hon skulle förhöra mannen nästa dag.

Det var han som var offrets granne och kollega.

Glappet kom exakt klockan 00:05. Bilden ändrades nästan omärkligt, med bara en svag blinkning, och fortsatte 02:46.

Två timmar och fyrtioen minuter var borta.

På övervakningsdiskarna från korridoren på artonde våningen var det likadant. Nästan tre timmar var raderade. Eve hämtade sitt kallnade kaffe medan hon grunnade på det. Han har kunskaper i säkerhetssystem, funderade hon, är tillräckligt bekant med byggnaden för att veta var videodiskarna finns och hur man manipulerar dem. Och han tog tid på sig. Obduktionen fastställde tidpunkten för döden till klockan två.

Han hade varit med henne i nästan två timmar innan han dödade henne och i nästan en timme efter att hon var död. Ändå hade han inte lämnat ett enda spår.

Duktig pojke.

Om Sharon DeBlass hade antecknat ett möte, privat eller i jobbet, för midnatt, hade det också raderats.

Så han hade känt henne tillräckligt väl för att veta var hon hade sina filer och hur han skulle komma åt dem.

Av en ingivelse lutade sig Eve framåt igen. »Gorham Complex, Broadway, New York. Ägare.« Hon kisade när informationen dök upp på skärmen.

Gorhan Complex, ägt av Roarke Industries, huvudkontor Femte avenyn 500. Roarke, ordförande och VD. Bostad i New York: Central Park West 222.

23

»Roarke«, mumlade Eve. »Du dyker visst upp överallt, Roarke?« upprepade hon. »All information, på skärm och i utskrift.« Hon struntade i det inkommande samtalet på länken bredvid henne, smuttade på kaffet och läste vidare.

Roarke – förnamn okänt – född 2023-10-06, Dublin, Irland ID-nummer: 33492-ABR-50. Föräldrar: okända. Civilstånd: ogift. Ordförande och VD för Roarke Industries, grundat 2042. Större filialer: New York, Chicago, New Los Angeles, Dublin, London, Bonn, Paris, Frankfurt, Tokyo, Milano, Sydney.

Utomjordiska filialer: Station 45, Bridgestonekolonin, Vegas II, Free-Star One. Fastighetsaffärer, export-import, sjöfart, underhållning, medicin, transport. Uppskattat brutto­värde: 3.800.000.000 dollar.

Flitig kille, tänkte Eve med höjt ögonbryn när en lista på företag dök upp på skärmen. »Utbildning«, begärde hon.

Okänd.

»Straffregister?« Inga uppgifter.

»Ta fram Roarke, Dublin.« Inga fler uppgifter.

»Men skit då. Mr Mystisk. Signalement och bild.« Roarke. Svart hår, blå ögon, 1,88 m, 78 kg.

Eve grymtade när datorn listade signalementet. Hon fick medge att i Roarkes fall var en bild värd tusen ord.

24

Hans bild stirrade tillbaka mot henne från skärmen. Han var nästan larvigt vacker: det smala, estetiska ansiktet, käkbenen som framträdde som strimmor och de skulpterade läpparna. Ja, hans hår var svart, men datorn hade inte sagt att det var tjockt och kraftigt och att det svepte tillbaka från en bred panna och slutade någon decimeter ovanför breda axlar. Hans ögon var blå, men detta ord var på tok för simpelt för att fånga färgens intensitet eller kraften i hans blick.

Till och med på en bild kunde Eve se att det här var en man som jagade det eller den han ville ha, fångade det, tog för sig och inte brydde sig om trams som att ta troféer.

Och ja, hon trodde nog att han var kapabel att döda om och när det passade honom. Han skulle göra det kallt, metodiskt och utan att svettas av ansträngning eller nervositet.

Hon samlade ihop sina hårda fakta och bestämde sig för att prata med Roarke. Mycket snart.

När Eve hade lämnat stationen för att åka hem spottade himlen snö mot henne. Hon kollade i fickorna utan hopp och fann att hon verkligen hade glömt handskarna hemma. Hon körde genom stan utan mössa och handskar, med bara skinnjackan till skydd mot den bitande vinden.

Hon hade tänkt lämna in sitt fordon för reparation. Hon hade bara inte haft tid. Men nu hade hon gott om tid att beklaga sig där hon kämpade sig genom trafiken, huttrande på grund av den strejkande värmen.

Hon svor på att om hon kom hem utan att ha förvandlats till en isbit skulle hon beställa tid hos mekanikern.

Men när hon kom hem gick hennes tankar till mat. Redan när hon låste upp dörren drömde hon om varm soppa, kanske en rejäl hög med chips, om hon hade några kvar, och kaffe som inte smakade som om det var avloppsvatten i ledningarna.

Hon såg paketet på en gång, den platta kvadraten alldeles innanför dörren. Hennes vapen satt i hennes hand redan innan hon tagit nästa andetag. Hon svepte över rummet med vapnet 25