prolog
Tack för det! Gubbjävel!
P
rofessorn kastade en stirrig blick på mig när han klev ur den svarta BMW:n vid Stenaterminalen: ”Kommer strax, ska bara fixa en grej.” ”Helvete, helvete, helvete! Gubbjävel!” väste jag ut i oktobermörkret och bankade pannan hårt mot ratten. Fan också! Det här kändes inte bra. Inte bra alls. Kvällen var på väg åt helt fel håll. Vi skulle bara ut och glida runt lite efter en vecka mer eller mindre gömda i Kawas lägenhet. Slå ihjäl natten och se om det hände något i centrum. Dagarna innan hade tillbringats i ett töcken. Vi var fortfarande påtända och höga som hus, men rastlösheten kröp i skinnet. Måste bara ut! Vid Järntorget såg jag Professorn, en av mina trogna kunder. Det gick inte att missa hans sorgliga gestalt. När han inte hade pengar till heroin, dög det alltid med det jag kunde erbjuda. Just denna kväll gick han ovanligt ryckigt. Det syntes på långt håll att hans abstinens var svår. Tyckte lite synd om gubben faktiskt. Jag svängde av, stannade till utanför Hagabadet och ropade på honom. När han förvånat stack in sitt stinkande 5
rp_gangsterprinsessan.indd 5
2017-08-16 12:53
huvud genom bilrutan kändes pisslukten som om den transpirerades ur hans mun. Stanken av aceton och odör från en skiten och uttorkad kropp fullkomligt studsade runt i bilen i samma veva som han desperat sa: ”Har du nåt?” ”Har du cash?” frågade jag tillbaka och svalde samtidigt ner spyäcklet som ville upp från magen. Galla! tänkte jag. Hade inte ätit på en vecka och så detta på köpet … får skylla mig själv … hade ju stannat. ”Nä, inte en spänn, men jag kan skaffa.” ”Gör det då!” hörde jag Kawa irriterat säga från baksätet. Vi behövde själva pengar för att klara den kommande tiden och var lika desperata vi. Professorn drog ur huvudet från bilrutan som på given order, backade upp på trottoaren, svängde runt och fick syn på två killar som kom gående emot honom. Vet inte var gubben fick kraft ifrån, men på två röda sekunder hade han sparkat ner killarna på gatan, fått tag på deras plånböcker och satt nu bredvid mig i bilen. ”Kör Johanna! Kör fort som fan härifrån!” skrek han. Ett iskallt pockande surr gjorde sig påmint i magen. Och en intuitiv känsla av att det höll på gå åt helvete vällde upp inom mig. Det kändes välbekant på något sätt, men medan jag la in backen och snabbt svängde ut på Parkgatan igen, hade hjärnan övertygat magen om att det var hunger och suget efter mer tjack som spökade. Inget annat. ”Jävla pundargubbe! Du är fan inte klok! Det ligger ju för fan en polisstation precis där på Fjärde Långgatan. Killarna är säkert redan där”, vrålade Kawa i baksätet. 6
rp_gangsterprinsessan.indd 6
2017-08-16 12:53
Jag körde med hög hastighet västerut för att snabbt ta mig över älven och ut till Hisingen. Centrum kändes definitivt inte säkert, speciellt inte nu efter Professorns helt oplanerade rån. ”Kan du stanna till lite bara, där vid Stena?” Professorn tittade bedjande på mig samtidigt som jag slängde en blick i backspegeln för att kolla om några blåljus var efter oss. ”OK, men det måste gå snabbt som satan. Vi måste till Hisingen och ställa bilen.” Professorn linkade hastigt bort mot Amerikaskjulet… men när jag såg hans ryggtavla ångrade jag att jag stannat … Helvete! Jag blev allt mer stressad och efter ett par evighetslånga sekunder, bestämde jag mig för att sticka därifrån. Gubbjäveln fick klara sig själv. Snabbt gjorde jag en U-sväng och det var då jag såg snutbilen komma emot oss. ”Jaha, vad har vi här då?” Snuten såg mer än lovligt obegåvad ut när han hårdhänt drog mig ur bilen. ”Körkort tack!” ”Vad gör ni här?” ”Vem är förste älskaren?” ”Är det din bil?” ”Kommer ni från Järntorget?” ”Det har varit ett personrån i Haga, har ni sett nåt?” Frågorna haglade över mig där jag stod bredbent och framåtlutad mot bilen. Kawas blick mötte min från andra sidan och knappt synbart skakade han på huvudet med läpparna hårt sammanpressade. Han sa inte ett dugg, inte ett jävla dugg. 7
rp_gangsterprinsessan.indd 7
2017-08-16 12:53
Och jag min vana trogen visste ingenting jag heller. Hörde mig själv svara på snutens frågor lika korkat som korthugget: ”Kör runt bara. Känner inte han. En kompis. Nä. Jaså?” ”Vems är den här då?” Den andra snuten viftade hånfullt med en sliten plånbok och några kreditkort framför näsan på mig. Han hade hittat resterna från Professorns kap, som han varit ”smart” nog att gömma mellan sätena i bilen. Tack för det. Gubbjävel! Återigen kände jag det iskalla surret i magen. Varningssignalen jag borde ha lyssnat på, om jag nu inte varit hög som ett hus. Hur dum får man vara? Det hade hänt en gång tidigare under min karriär, att jag ignorerat magkänslan och då straffade det sig med många, långa månader på ett av Europas hårdaste fängelse. Även vid det tillfället var det ”olyckliga omständigheter” som satte dit mig och att jag tog skulden för någon annan. Nu hände det igen! För ett skitrån! Förbannat också! Men då som nu var jag på intet sätt oskyldig, bara en del av ett förlopp jag inte kunde förhindra, men jag borde ha lyssnat på magen. Så därför, i hamnen, en gråkall oktobernatt, svarade jag uppgivet på polisens fråga med min vanliga standardfras: ”Ingen jävla aning!” Vad jag inte visste då var att detta var sista gången jag befann mig ute på Göteborgs gator. Det var också sista gången på mycket, mycket länge som jag var på fri fot.
8
rp_gangsterprinsessan.indd 8
2017-08-16 12:53