Andra delen av fyra
Berättelsen om Blodet
B
itvargen slöt ögonen och gjorde sig beredd att svepa stormvindarna omkring sig. Jag förstod att jag snart skulle kastas iväg, blödande och hjälplös, precis som Fauho. Men i samma stund hittade mina fingrar det jag hade letat efter – och slöt sig runt Kejsarknivens skaft.
Anders Björkelid
i fantasyserien
Tvillingarna Sunia och Wulf dras allt djupare in i kampen mot Kylan. De är i hopplöst underläge och arvet efter fadern är dunkelt men tvingande. De måste färdas till staden Funisburg och tända en av Imperiets gamla vårdkasar i ett uråldrigt torn. När de där försöker varna om Kylans återkomst möts de av misstro och förnekelse. Och tornet har ingen fått tillträde till på hundratals år.
Presscitat om Ondvinter: Scenen är laddad för fortsättningen på en av de intressantaste svenska fantastikdebuterna på länge. Agneta Edwards, HD
Berättelsen griper läsaren från första kapitlet och är stundtals andlöst spännande. Kerstin Hagstrand-Velicu, Btj-häfte 7, 2009
Anders Björkelid
Berättelsen om Blodet andra boken
Eldbarare_insides.indd 4
10-01-27 12.29.54
1 Wulf, vid ett fönster, i staden
•••
– Den är fortfarande kvar! – Vilken då? – Kajan i trädet. Sunia stod längre in i rummet och övade med svärdet, precis som hon gjorde varje morgon. Om dagarna var det jag som fick bära runt på det, men varje morgon och kväll, när ingen annan såg oss, tog hon tillbaka det så hon kunde träna. Jag hade gärna låtit henne ha det jämt. Jag avskydde att tyngas ned av det och skidan slog hela tiden i saker när jag rörde mig. Men det var enklare så här. Vi slapp alla förvånade blickar. Alla nyfikna frågor. Och redan när vi vandrade med hirdjägarna hade de tvingat mig att bära svärdet. – Jaha. Sunia ryckte på axlarna och såg inte ut genom fönstret. Hon var inte överraskad och när allt kom omkring var inte jag det heller. Kajan hade suttit där i flera veckor nu – slagregn eller snålblåst – den väntade alltid på oss, men jag tyckte ändå om att se på den varje morgon. Det hade blivit spännande att se om den fortfarande var kvar. Jag kröp upp och satte mig på fönsterbrädan. Som allting annat i det här huset var den stor – onödigt stor. Det var som om det gamla Imperiet hade velat att dess
• 5 •
Eldbarare_insides.indd 5
10-01-27 12.29.55
väldighet skulle märkas i varje hem där folk av Blodet bodde. Så huset som omgav oss var fyllt av långa, tomma hallar där hästkärror skulle ha kunnat mötas, med salar där människorna verkade krympa till småfolk, och vår sängkammare var stor nog för Sunia att träna i varje kväll. Jag såg ut genom fönstret igen. Utanför rutan var vårdagen gråkall, men här inne var man varm. I en enorm sal längre bort i huset brann en väldig eld med vita lågor och värmde blodet i mig, i Sunia och i alla andra som bodde här. Vi märkte aldrig att vårkylan egentligen kröp in i stenväggarna, annat än när vi slog sönder isen på handfatet om morgnarna. Kajan satt högst upp i en gammal lind som växte i sluttningen utanför vårt fönster. Ena foten var fastkilad i en torr gren som pekade rakt upp mot himlen och när vinden blåste tog den tag i vingarna och svängde fågeln fram och tillbaka. Kajan var död. Hur den hade hamnat där uppe visste jag inte. Kanske hade den fastnat, inte kunnat komma loss och svultit ihjäl. Kanske hade sjukdom, eller skador försvagat den så att den dog i trädtoppen och hakade i en grenklyka när den föll. Den hade funnits där när vi först kom till huset, torr och stel och svart, och trots hällregn och vårstormar hade den suttit kvar. Nu tyckte jag att den var som en vän. Någon som förstod hur vi hade det, jag och Sunia. Ibland trodde vi – hoppades vi – att något höll på att hända. Skugghovet, här och i de andra husen på Kasan, svepte med oss i någon av sina intriger. Eller så kom det ett bud från andra sidan stadsmuren som fick oss att hoppas. Men det var bara vinden som lekte med våra utbredda vingar. I själva verket satt vi fast med foten och kunde bara gunga fram och tillbaka, fram och tillbaka. Så fort vinden mojnade var vi tillbaka där vi börjat.
• 6 •
Eldbarare_insides.indd 6
10-01-27 12.29.55
Bortom linden med kajan kunde jag se stadsmuren och gyttret av hus som höjde sig över den och som var den nya staden. Där fanns ståthållaren som inte längre ville träffa oss, och Hug som kanske ville det, men antagligen inte visste att vi fanns. Ovanför staden höjde sig klippan, där borgruinen stirrade ned mot mig med tomma fönstergluggar. Och bortom den, som en smal nål upp i himlen, vakttornet som vi måste komma in i innan det var för sent. Våren pressade späda skott ur trädens grenar och skir grönska ur marken. Men det var en förrädisk pånyttfödelse. Snart skulle kylan komma. Snart skulle kriget vara över oss. Vi var ensamma mitt bland alla människor och vi var mycket långt hemifrån. Jag satte mig tillrätta i fönstret, såg på hur Sunia virvlade fram och tillbaka över golvet med svärdet och mindes hur det kom sig att vi hamnade här.
• 7 •
Eldbarare_insides.indd 7
10-01-27 12.29.55
Eldbarare_insides.indd 8
10-01-27 12.29.55
Första delen Längs gamla vägar
• 9 •
Eldbarare_insides.indd 9
10-01-27 12.29.56
Eldbarare_insides.indd 10
10-01-27 12.29.56
2 Förlorade i minnen
•••
Vi var vilse i minnen som inte var våra egna. Ingen av oss kunde säga hur länge det hade varit så här. Till en början hade det varit annorlunda – det var vi båda överens om. Men hur länge sedan var det som saker började förändras? Månader? År? Ingen av oss visste säkert. Vi var Wulf och vi var Sunia och bandet mellan oss var starkt, men allt annat var flytande. Världen runt oss var dimridåer och spökljus – för trots att allt såg så verkligt och påtagligt ut, gick ingenting att lita på. Vi var inne i Domarringen – en cirkel av resta stenar på en åsrygg, inte mer än femtio steg rakt över. Det var en plats där det borde vara helt omöjligt att gå vilse. Ändå var det vilse vi var. Hur det såg ut för den som befann sig utanför ringen visste vi ingenting om, men här inne irrade vi fram och tillbaka i en ändlös labyrint av minnen och hågkomster, utan någon möjlighet att hitta ut – utan någon som helst aning om ifall vi skulle känna igen utgången om vi såg den. Vi blev aldrig hungriga, vi blev aldrig trötta, men någonstans inuti kändes det som om vi sträcktes ut och blev tunnare och blekare. Som ett slitet tyg som hängt ute i solen och regnet för länge och som man började kunna se rakt igenom. Det var Atlevis som hade stängt in oss här. Fars gamla vän, förrädaren, kejsarmördaren som givit sitt
• 11 •
Eldbarare_insides.indd 11
10-01-27 12.29.56
liv för oss inne i Domarringen. Och platsen hade vaknat, fördrivit våra fiender och sedan slukat oss helt. Vi satt vid fötterna av en kolossal staty i slät, mörk sten. Huvud, armar och kropp hade fallit bort, eller slagits sönder, för länge sedan och nu slutade skulpturen en bit ovanför knäna. Knäskålarna var gott och väl tre manslängder från marken och där uppe hade jord och rötter fått fäste så att ett virrvarr av trädgrenar och klätterväxter hängde över kanten och skuggade oss där vi satt. Himlen var blekgrön och middagssolen svedde gräset brunt på kullarna runt omkring oss. Det var kvävande hett, men trots att vi kände värmen – och att luften vi andades in var torr och smakade järn – var vi inte varma. Det var bara minnet av stekhet sol som sken ned på oss. Det var en bild av något som hade hänt för länge sedan. Frågan var bara vems minne det var och för hur länge sedan. – Ser du honom någonstans? – Säg ”den”, du. Jag tror inte det är mycket kvar av Atlevis längre? – Den då? Ser du den? Sunia skakade på huvudet. Det var Wulf som frågade och hon som svarade, men det kunde lika gärna ha varit tvärt om. Så starkt var bandet mellan oss inne i Domarringen att vi nästan aldrig behövde tala med varandra. Det var en trygg känsla, det enda vi hade att klamra oss fast vid när allt annat var obegripligt. I nästan hela våra liv hade vi kunnat lita på att vi alltid förstod varandra. Att vi aldrig var utestängda från den andra. Sedan hade allt ändrats. Sedan hade ondvintern kommit och tagit allt ifrån oss.
• 12 •
Eldbarare_insides.indd 12
10-01-27 12.29.57
– Var tror du att vi är? frågade Wulf. Är det här Atlevis minnen, eller något annat? Sunia såg sig omkring. – Hur skall man veta det? Statyn kan ju vara någonting från Imperiets dagar. Men gräs och kullar … Hon slog ut med handen och avslutade inte meningen. Det var länge sedan vi insåg att det inte längre bara var Atlevis minnen vi vandrade igenom. Bit för bit hade något annat smugit sig in bland hans hågkomster. Något äldre. Något vilt och oförutsägbart. Något som mindes saker från dimmiga urtider, långt bortom till och med Blodets onormalt långa liv. Sunia var den som först förstod vad det var som hände. – Det är den andra grimmen, sa hon. Den som redan fanns under stencirkeln när Atlevis dog. När Atlevis offrade sig själv för att rädda oss hade han på något sätt blivit en del av Domarringen. Ett spökväsen satt att vakta platsen. En grim. – Men varför visar den oss sina minnen? undrade Wulf. Atlevis vill väl lära oss något. Vad är meningen med det här andra? – Jag tror att den gamla grimmen tar över, svarade Sunia. Jag tror att Atlevis håller på att förvildas. Och det verkade som om hon hade rätt. Varje gång vi försökte få Atlevis att förklara vad som pågick undvek han att svara. Till en början viftade han bara bort frågan, men snart såg han bara på oss med allt mörkare och mer djuriska ögon, när vi försökte avtvinga honom ett svar. Och ibland skrattade han oss rakt upp i ansiktet. Det var ett skratt som vällde upp ur hans strupe, inte som ett ljud, utan som ett mörker, som ett tillstånd som sköljde över världen och förändrade den. Efteråt försvann han alltid in i ett nytt minne och vi fick springa efter för att hinna med.
• 13 •
Eldbarare_insides.indd 13
10-01-27 12.29.57
Med tiden blev han ännu märkligare. Han slutade helt att vara vår vägvisare genom minnena. Istället fick vi skynda efter honom genom den ena associationen efter den andra och vi fick allt svårare att förstå sambanden. Så kunde vi gå genom blodiga, obegripliga strider, osynliga för alla som slogs, och se hur hundratals människor av Blodet kämpade mot sedan länge besegrade fiender. Så kunde vi befinna oss i främmande hus och tvingas lyssna på hur Atlevis viskade ömhetsbetygelser i öronen på okända kvinnor. Så kunde vi befinna oss mitt i våldsamma gräl mellan personer vi inte visste något om, om saker vi aldrig ens hade hört talas om. Sedan blev det ännu värre. Atlevis själv blev mer och mer förändrad. Hans ögon mörknade, ansiktet blev djuriskt och ur hans svarta hår växte hjorthorn upp. Kläderna hängde i trasor på hans kropp och ur hålen stack raggig päls fram. Samtidigt dök en ny sorts minnen upp. Vilda landskap, helt utan spår av människor. Skogar som ångade av fuktig väta och där mörka saker med alltför många ben krälade i dunklet av groteskt stora ormbunkar. Svarta fält av sylvassa klippor, där själva stenen kved och läckte stinkande dunster mot en svavelgul himmel. Enorma bergmassiv där regnet ätit tunnlar genom stenen så att klipporna liknade murket trä där myror byggt sina bon. Grimmen som varit Atlevis glömde att den var vår ledsagare. Den blev ett villebråd som vi jagade med allt större desperation. Ofta tappade vi bort den, men för det mesta hittade vi den igen innan ett minne övergick i ett annat. Vår stora skräck var att den skulle gå vidare utan oss. Vad skulle hända då – om vi blev kvarglömda i någon dunkel hågkomst? Kunde vi hitta ut själva? Kunde vi gå så vilse att vi blev kvar här för alltid? Bortglömda inuti ett minne?
• 14 •
Eldbarare_insides.indd 14
10-01-27 12.29.57
– Vad kan man egentligen göra med ett minne? undrade Wulf högt. Han hade lämnat skuggan mellan stenfötterna och ställt sig för att se ut över kullarna och gräset. – Vad menar du? undrade Sunia. Hon försökte tvinga sig själv att bli sömnig och hoppades kunna slumra till i hettan. Men vi hade provat det förut. Utmattade, trötta, kraftlösa – det kunde vi känna oss. Men aldrig sömniga, aldrig dåsiga, aldrig så att vi faktiskt kunde somna. – Är det här som en dröm? fortsatte Wulf. Spelar det ingen roll vad vi gör? Eller skulle vi kunna ändra på ett minne om vi ville? Skulle grimmen minnas det på ett annat sätt då? Går det ens att göra någonting här? Ingen vi möter kan se oss. Stöter vi emot någon märker de inte det. Vad händer om vi har sönder saker? Om vi tänder eld på något? Sunia funderade ett tag på det. Det var länge sedan vi hade sett grimmen nu. Hur länge sedan kunde vi givetvis inte avgöra. Tiden här inne var lika lite verklig som det vi såg och hörde. Inuti oss gnagde en oro som långsamt växte sig starkare för varje ögonblick som gick. Vi delade den, men försökte ändå gömma den för varandra – låtsas som om vi inte kändes vid den. Men vi tänkte samma sak: Hur länge måste vi vänta innan vi är säkra på att vi är ensamma? Innan vi vet att vi är fullständigt och hopplöst vilse? – Försök, sa Sunia efter ett tag. Wulf öppnade munnen för att fråga, men upptäckte svaret hos henne innan han hunnit så långt. – Du tycker att jag skall sätta eld på … vadå? Sunia sa ingenting. Hon lät honom hitta svaret själv. Det var enklare än att förklara. Ord var trots allt något vi bara använde för att höra våra röster. För att bryta tystnaden med något annat
• 15 •
Eldbarare_insides.indd 15
10-01-27 12.29.57
än ihåliga minnen av ljud. – På allt? sa Wulf klentroget. Sätta eld på allt? Han lät förvånad, men i själva verket förstod vi båda två nu. Varför inte se om vi kunde göra ett avtryck på minnet vi fastnat i? Varför inte på allvar ta reda på hur mycket av det som fanns runt omkring oss som vi trots allt kunde påverka? Sunia plockade bland grenarna som fallit ned vid statyns fötter. Wulf drog ihop en liten hög med torrt gräs och döda löv och tog sedan fram sin slidkniv för att skära en lång, tunn läderremsa från skaftet på sin stövel. Sunia räckte honom en kvist, ett par alnar lång och fortfarande så spänstig att den gick bra att böja och med den och remmen tillverkade Wulf en liten båge. Under tiden täljde Sunia till en drillpinne av en kort och tjock gren. Hon spetsade till ena änden, gjorde en skåra för remmen att löpa i på mitten och skar till en liten tapp längst upp. Så gjorde hon en grop i ett annat trästycke och kontrollerade att tappen passade där. I gropen stoppade hon en liten platt sten som skulle ligga mellan tappen och handtaget. Hon önskade att vi hade haft något att smörja gropen med, men som det var fick vi klara oss utan. Att hitta en lämplig eldbräda var svårare. Träet behövde vara tillräckligt gammalt och torrt för att lätt fatta eld, men fortfarande hårt nog att inte gå sönder när drillpinnen snurrade mot det. Till sist hittade vi ett stycke bakom statyns vänsterfot som kunde fungera. Vi trädde upp drillpinnen på remmen, tryckte den mot eldbrädan med handtaget och började snurra på pinnen genom att dra bågen fram och tillbaka. Det gick inte fort. Vi turades om att dra bågen i långsamma tag. Ett tag såg det ut som om eldbrädan var för hård och att pinnen inte skulle rå på den, men så började en grop långsamt formas under spetsen och snart letade sig tunna rökslingor upp från träet.
• 16 •
Eldbarare_insides.indd 16
10-01-27 12.29.57
Wulf skar en skåra där glöden kunde samlas och vi snurrade allt snabbare på pinnen tills röken bolmade vit och glöden var kraftig. Då skyndade vi oss att mata glöden med gräs och torra löv och blåste hårt tills de första lågorna flammade upp. Sedan tog det inte lång tid innan en liten eld brann mellan fötterna på den trasiga statyn. Vi såg på varandra. Hur skulle vi fortsätta? Ingen vind blåste och terrängen såg likadan ut åt alla håll. Det fanns ingen möjlighet att förutse hur elden skulle sprida sig. Sunia såg ut över landskapet och ryckte sedan på axlarna. Det spelade ingen roll. Vi hade inget annat syfte med elden än att det skulle brinna. Vi var båda överraskade över att det faktiskt hade gått att göra upp eld. Och nu, när vi hade den, kunde vi lika gärna se hur mycket mer skada vi kunde göra. När allt kom omkring var de här kullarna faktiskt ett slags fängelse och det värsta som kunde hända var att elden lockade fram vår fångvaktare. Wulf tände eld på en lång gren och började svepa med den längs gräset. De torra stråna sög upp lågorna lika girigt som om det hade varit vatten. På andra sidan stenfötterna gjorde Sunia samma sak. På några ögonblick var lågorna mycket mer än en tam brasa. Elden röt, kastade sig upp mot himlen och rusade fram över gräset. Röken – svart och stickande – var snart överallt. Den sved i våra ögon och letade sig in i lungorna tills vi hukade ned och hostade så att vi skakade. Värmen slog mot oss som om den hade varit något fast och hårt och fick oss att tappa andan och flämta vilt mellan hostattackerna. Sunia kröp fram till Wulf. – Vad är det här! skrek hon över dånet från gräsbranden. Rösten var hes och rökig. – Vad menar du? Det är eld. Det är vad det skall vara. Det är
• 17 •
Eldbarare_insides.indd 17
10-01-27 12.29.57
allting som brinner. – Men är det minnet av en eld? envisades Sunia. Vem är det som minns den? Vad är det som säger att den inte kan skada oss? Är vi säkra på att vi inte kan brinna? Wulf svarade inte utan stack resolut in handen i de närmsta lågorna. Han drog tillbaka den med ett skrik och såg skräckslaget på Sunia. – Men om … Han behövde inte säga mer. Vi insåg bara alltför väl vilket misstag vi gjort. Så länge hade vi varit i Domarringen att vi hade börjat ta för givet att ingenting som hände här kunde komma åt oss. Allt vi sett och känt här inne hade varit spökbilder – minnet av hur kylan bet en kall vinterdag, en nästan bortglömd känsla av att dra fingrarna genom pälsen på en hund. Hågkomster som dröjde sig kvar, ekon av verkliga förnimmelser. Men den här elden var något nytt. Den brände och hettade och var verklig. Verklig och livsfarlig. Vi började röra oss i exakt samma ögonblick. Det fanns ingen tid för tvekan och vi visste båda vad som måste göras. Vår enda möjlighet var statyn. Kanske skulle röken döda oss där uppe i alla fall, men lågorna borde inte kunna nå så högt. Sunia pressade ryggen mot statyns vänsterben och kilade fast sig med fötterna mot det högra så högt upp hon kunde. Hon räckte Wulf handen och hjälpte honom upp så att han kunde sitta på henne. Så tog sig Wulf upp en bit till på samma sätt och lyckades dra Sunia ytterligare ett stycke. Sedan blev det lättare. Sprickor och bortfallna bitar i statyn gav visst fotfäste och vi kunde ta oss vidare var och en för sig. Den sista sträckan klättrade vi på rötter och nedhängande grenar. Medan gräsbranden svedde nackhåren, kravlade vi oss upp på den brutna toppen av statyns vänsterben.
• 18 •
Eldbarare_insides.indd 18
10-01-27 12.29.57
Flämtande och hostande stod vi och såg ut över förödelsen nedanför. Elden anföll ivrigt kullarna runt omkring statyn och erövrade hela tiden ny mark. På några ställen var jorden redan svartbränd och utslocknad, men nästan allting annat var ett hav av rödgula lågor som slickade himlen och dansade med varandra i den dallrande hettan. Sunia spanade oroligt ut över slätten. – Var är den? undrade hon. Den måste komma fram nu. Varför ser vi den inte? – Den kanske redan har lämnat det här minnet, sa Wulf uppgivet. Vi kanske är fast här och kommer att brinna upp med allt annat. Sunia sa inget. Hon vände sig och gick bort till statyns andra sida. Där hukade hon ensam ett tag utan att säga något. En främmande känsla snuddade vid Wulfs tankar. Någon sorts upptäckt. Men han hade inte tid att dröja vid den. – Det finns ingenstans där den kan gömma sig nu, ropade han tillbaka till Sunia. Det är bara här uppe som det inte brinner. Här uppe och … Han insåg själv vad han sa innan han hann avsluta meningen. Sunia förstod i samma stund och reste sig upp. Vi vände oss långsamt mot statyns andra ben. Där uppe, bland risiga buskar, under ett krokigt träd med bred och platt krona, stod grimmen. Det fanns nästan ingenting av Atlevis kvar. Den svarta rocken var borta och varelsen hukade på alla fyra. Bara bakbenens böjning antydde att det här var ett väsen som en gång stått på två ben. Pälsen var mörk och raggig, och eldslågorna badade den i rött ljus så att den verkade blodig och sargad. Huvudet var en dovhjorts, men ögonen var djupare, farligare
• 19 •
Eldbarare_insides.indd 19
10-01-27 12.29.57
och Atlevis svarta hår växte som en man ned över nacken. Så fort den fick syn på oss reste den sig och flydde bort mot den andra kanten. Vi hade varken tid för tankar eller ord. – Stopp! skrek vi båda två, som om vi hoppades att det skulle hejda grimmen, och kastade oss sedan över klyftan mellan statyns ben. Vi klarade båda hoppet och landade hårt bland vassa kvistar. De försökte riva och rispa oss, men de var bara minnen och vi tog oss upp långt innan vi hann känna hågkomsten av någon smärta. Grimmen var redan på väg över kanten och vi slängde oss efter den, utan att hinna tänka. Ett kort ögonblick verkade det som om vi alla föll av statyn, rakt ned i eldhavet. Men så försvann lågorna. Slocknade som om de aldrig varit där. Och tillsammans med dem försvann allt det andra. Gräset, statyn, kullarna, hettan. Vi landade mjukt i snö och hann precis se hur grimmen slank in genom en öppen dörr på ett välbekant hus. Tillsammans med grimmen hade vi hoppat mellan minnen, och nu låg vi i snön på gårdsplanen utanför Atlevis hus i byn med lyktorna. Vi stapplade upp och såg på varandra. Torkade sotet från varandras ansikten och gick sedan upp mot bostadshuset. – Du tror väl inte att vi är ute ur ringen nu? undrade Wulf. Sunia såg sig omkring, men skakade på huvudet. – Det känns fortfarande fel. Det känns inte riktigt som de andra minnena, men fortfarande fel. – Det är sant, instämde Wulf. Det känns tyngre på något vis. Tätare. Men det känns inte som om vi verkligen var här. Inne i huset var ljuset varmt och milt. Sist vi hade varit här – i den verkliga världen utanför stencirkeln – hade rummen varit öde och kalla och möblerna kringslängda
• 20 •
Eldbarare_insides.indd 20
10-01-27 12.29.58
eller sönderslagna. Nu lyste oljelampor i taket, och stolar och bord stod prydligt ordnade längs med väggarna. Det här var Atlevis hem som han mindes det. Men allt stod inte rätt till. Främmande lukter hängde i luften. Fräna, vilda lukter som förde tankarna till rovdjur på jakt men också till skrämda villebråd. Dörrarna runt om i hallen skakade och bågnade och ljuden som kom från andra sidan var väsningar, morranden, skrin och tjatter – så sammanblandade att det var omöjligt att säga om det var ett djur eller tusen som åstadkom dem. Vi förstod båda vad det betydde. Tiden i Domarringen hade på något sätt gett oss en förståelse för de regler som gällde här. Men vi kände båda att vi behövde klä känslan i ord. Göra den till något mer än en vag, obestämbar aning. Sunia började: – Det är Atlevis, sa hon. Han vill visa oss någonting. – Och han håller den gamla grimmen på avstånd, fortsatte Wulf. Han vill att vi skall se något som bara är hans. Som inte är uppblandat med det vilda. Och i munnen på varandra: – Det är bråttom! Vi fattade varandras händer och gick snabbt genom hallen. Vi såg rakt framför oss och försökte låta bli att tänka på dörrarna som buktade och knakade, som om tunga kroppar kastade sig mot dem. Vi visste inte vad som fanns bakom dem, men vi kunde ana. Alla de främmande och avlägsna minnen som vi gått vilse i. Alla uråldriga platser och bortglömda landskap som var en del av Domarringens ursprungliga grim. Vad som skulle hända om dörrarna brast och allt det forsade in i minnet av Atlevis hus, det kunde vi inte föreställa oss. – Det är därför det känns annorlunda här, viskade Sunia. Han
• 21 •
Eldbarare_insides.indd 21
10-01-27 12.29.58
har förstärkt det här minnet. Huset är en fästning som skall hålla alla andra minnen ute. Wulf svarade inte. Han hade blicken fästad rakt fram och tecknade åt Sunia att vara tyst. Hon skärpte blicken och såg in i det skarpa ljus som var rummet framför. Det var en stor sal mitt i byggnaden – här hade en död galgman legat sist vi var i huset. Nu var frusna höstlöv strödda över golvet och solen sken klar och kall över en slänt och en öppning bland höga träd. Det var ett litet stycke vildmark som letat sig in i Atlevis hem. Ett minne som gömts inuti ett annat. Allting var stilla. Allt väntade på att något skulle hända. Vi grep hårt om varandras händer och så hände det. Det var far. Han snubblade in i gläntan och föll omkull bland löven. De knastrade och bröts sönder under honom och han rullade ett stycke nedför slänten innan han kom upp på knä. I detsamma föll fyra svarta skuggor över honom – galgmän med snarorna framme. Far grep efter spjutet som han tappat i fallet, men en av galgmännen var redan bakom honom med snaran spänd mellan händerna. Vi visste vad som skulle komma. Atlevis hade redan berättat det. Men att höra det och att se det var två helt skilda saker. Det gjorde ont. Det gjorde fruktansvärt ont att se honom där på marken. Fortfarande vid liv, fortfarande redo att kämpa, samtidigt som galgmannen lade snaran om hans hals och drog åt. Och från den stunden fanns det ingen återvändo. Far var död. Han hade bara lånad tid kvar. Tid nog att ta sig hem till oss. Att dö hemma. Att be oss göra saker vi inte riktigt förstod. Nu kom minnet av Atlevis rusande ut ur skogen och började driva bort galgmännen med sitt svärd. Snaran om fars hals släppte och han lyckades få tag på spjutet och slöt upp vid Atlevis sida.
• 22 •
Eldbarare_insides.indd 22
10-01-27 12.29.58
Genast var fienden som bortblåst, men runt fars hals löpte ett ilsket rött band som snart skulle komma att vitna och dras åt. Far lutade sig tungt mot Atlevis och hämtade andan. Atlevis ansikte var blekt av oro och skuld. Han visste att han var skyldig till det som hade hänt. Att han hade lett galgmännen till far. Han försökte säga något, men far bara skakade på huvudet. Sömngångarsakta gick vi närmare, men blodet susade i våra öron och det kändes som om vi skulle drunkna i våra egna känslor. Varför måste vi se det här? Varför behövde vi påminnas om hur far hade dött? – Det var alltid en möjlighet. Fars röst var hes och andfådd. Atlevis svarade något – eller frågade – vi kunde inte höra vilket. Men det kan fortfarande bli som jag hoppas, fortsatte far. Du har en roll kvar att spela. Du kommer att märka det själv. Atlevis ville fråga något, men far viftade otåligt med handen. Han flämtade en stund. Luften väste otäckt när han pressade ned den i lungorna. Sedan fortsatte han, tystare den här gången, och vi tvingades gå ännu närmare för att höra. – Det är slutet jag oroar mig för. Barnen så långt hemifrån. Allting så osäkert. Det kommer att verka så hopplöst och jag vet inte om de kommer att förstå till sist. Nu var fars röst inte stort mer än en viskning. Vi böjde oss fram, så nära att vi kunde känna de båda männens andedräkt; Atlevis tung och nervös, fars svag och pipande. – Sunia har svaret i sig. Jag gömde min hemlighet hos henne när hon var mindre. Men hon kan fortfarande tappa bort den. Jag vill att du också skall förstå mig. Så att det finns en annan utväg. Hans röst var nu så svag att Atlevis måste pressa örat mot hans mun för att höra. Vi försökte stänga ute allt annat. Ljudet av vilda djur bakom oss, vinden som började vina i träden, våra egna
• 23 •
Eldbarare_insides.indd 23
10-01-27 12.29.58
hjärtslag. All kraft lade vi på att höra vad far sa nu. Så plötsligt, helt utan förvarning, tog det slut. Ena stunden stod vi tryckta mot far och Atlevis, nästa blinkade vi mot varandra på åsen där stencirkeln stod. Domarringen hade öppnat sig och vi var fria.
• 24 •
Eldbarare_insides.indd 24
10-01-27 12.29.58
3 Domarringen öppnas
•••
Det var som om verkligheten krympte ihop och växte på samma gång. Cirkeln med de resta stenarna hade verkat så stor förut. Nu var den liten – liten och alldaglig. Domarringens stenar stod tunga och orubbliga. Snön låg packad mot deras sidor. Ingenting tydde på att cirkeln någonsin hade rymt mer än den gjorde nu. Ingenstans såg man spår av att den tills för bara ett ögonblick sedan omfattat en oändlighet vävd av minnen. Men utanför stenarna öppnade sig världen. Där var åsen, där var bokskogen och kullarna ovanför den, där var ängsmarkerna nedanför den. Allt var snötäckt, smärtsamt gnistrande i solen, och högt där uppe välvde sig en himmel, lika isblå som mina och Sunias ögon och så hög att det kändes som om jag föll upp i den. Alla platser vi hade sett, alla vägar vi hade vandrat längs med hade varit skenbilder och minnen. Vi hade hela tiden varit instängda i cirkeln och nu när den öppnades tog den verkliga himlen andan ur mig. För första gången på länge befann jag mig i ett nu – inte i någon svunnen hågkomst – och känslan var nästan outhärdlig. Men ändå var det känslan av förlust som var starkast. Jag var säker på att Atlevis hade velat visa oss något viktigt. Att hemligheten som far skulle berätta för honom var
• 25 •
Eldbarare_insides.indd 25
10-01-27 12.29.59
avgörande på något sätt. Men nu var den borta. Om nu inte fars ord om Sunia betydde att hon visste något jag inte gjorde. Jag vände mig mot Sunia, bara för att märka att hon stod alldeles intill och såg rakt på mig. – Förstod du vad far menade? frågade jag. Vad gömde han hos dig när vi var små? Men Sunia bara skakade på huvudet och fortsatte att stirra på mig. – Sa han någonting till dig, som du inte har berättat? fortsatte jag, men hon gav mig en uppgiven min och en irriterad blick. – Sluta nu, sa hon. Det vet du att han inte gjorde. Det var någonting jag inte begrep. Det var någonting som borde vara uppenbart för mig men som jag missade. Jag kände mig dum, och arg på Sunia som inte bara kunde berätta för mig. Men just som jag tänkte säga det till henne, förstod jag. Hur skulle det ha varit möjligt för far och Sunia att dela en hemlighet utan att jag visste om den. Under hela vår uppväxt hade vi försökt ha hemligheter för varandra. Små saker, mest för att se om det var möjligt. Men så fort någon av oss försökte gömma något för den andra så var det där – flöt upp till ytan och syntes tydligt. Det var en lek vi aldrig tröttnade på: att se hur länge det dröjde innan den andra kom på hemligheten. Bandet mellan oss gjorde det omöjligt att stänga varandra ute. Visst fanns det saker som bara en av oss visste. Men det var oviktiga detaljer. Eller något vi båda hört, men förstått på helt olika sätt. En hemlighet däremot, var stor och otymplig och kunde aldrig gömmas undan. Och på samma gång som jag insåg det, förstod jag vad som hade hänt. Och jag förstod vad det var Sunia försökte göra när hon stirrade intensivt på mig.
• 26 •
Eldbarare_insides.indd 26
10-01-27 12.29.59
Jag såg henne rakt in i ögonen och letade efter hennes känslor, efter ekot av hennes tankar inuti mig. Men ingenstans fanns vårt band och jag var ensam med mitt jag, precis som hon. – Det är borta igen, sa jag. – Det är borta igen, sa hon och bet sig i underläppen. – Jag sa att det inte skulle bestå, sa en röst bakom oss. Det var en mörk, vild och främmande röst, men ändå så fruktansvärt välbekant. Det var grimmen. Den stod en bit bort och såg på oss med tomma ögonhålor. Den hade förändrats igen. Återigen bar den Atlevis kläder – den svarta långrocken där guldbrodyren växte ut från ringningen i halsen och täckte hela bröstet. De höga stövlarna. Men huvudet var ett grinande hjortkranium, där hornen stod som döda träd bland testar av mattsvart hår. Ur ärmarna stack björnramar ut, döda och hårlösa, med skinn som nätt och jämnt kunde dölja skelettet under. Och under rocken tittade en skabbig och benig svans fram. Framför grimmen, bara delvis dold av ett kornigt snötäcke, låg det som var kvar av Atlevis kropp. Några oigenkännliga benrester som nästan föll sönder medan vi såg på dem. Svarta trasor med matta fragment av guldbrodyr. Ett svärd som väder och vind förslöat och fläckat med rost. Det var allt. Grimmen hukade över resterna. Det var omöjligt att avgöra vad den tänkte när den såg ned på det som en gång varit en del av den själv. En skälvning drog genom den. – Bandet mellan er. Bandet mellan er och mig. Bandet mellan er och den här platsen. Allt det är brutet nu. Den petade med klorna bland benen. Köld och tö hade slagits om dem och gjort dem mjuka och porösa. Nu verkade de smälta i
• 27 •
Eldbarare_insides.indd 27
10-01-27 12.29.59
solskenet. I grimmens ramar smulades de sönder till mjuka flisor och grötigt benmjöl. – Något av mig själv, något av Atlevis, dröjde sig kvar i den här kroppen, sa den. Nu är det borta. Nu är jag färdig. Vi kan gå skilda vägar. Domarringen är öppen. Det fanns spår av Atlevis kvar i rösten, ett vagt minne av hur han hade låtit när vi först hört honom ropa till galgmännen – när han hade drivit dem ur cirkeln. Men den rösten, den bleka nyansen av mänsklighet, drunknade i mörk och främmande urkraft. Jag mindes plötsligt hur ljuden ropat ur mörkret, sena sommarkvällar då jag lämnade stugvärmen för att kissa i skogsbrynet hemma på gården. Det fanns något stort och svart och djupt som skrek där ute och jag gjorde alltid mitt bästa för att inte lyssna, för att inte höra vad det ville säga mig. Det var natten och skogen som kallade på mig och ville berätta något som jag till varje pris inte ville veta. Men nu kunde jag inte undvika att höra. Och trots att själva orden inte skrämde mig, så gjorde rösten det. ”Domarringen är öppen”, sa grimmen och plötsligt var ingenting säkert längre. Vi var i fara, inte för att någon ville oss något illa, utan för att vi befann oss på samma plats som något uråldrigt och vilt som lätt kunde glömma sig och sluka oss i förbifarten. Jag kände hur kallsvetten bröt fram över hela min kropp och jag visste med ens att jag måste ta mig därifrån. Fort, innan det var för sent. Jag grep tag i Sunias ärm och försökte dra henne med mig, ut genom den närmsta öppningen mellan stenarna. Men hon lät sig inte rubbas. – Stå kvar, sa hon lugnt. Den kan inte skada oss. Jag stirrade på henne. Förstod hon inte att vi måste härifrån? Kände hon inte faran i luften, så påtaglig och stark att den nästan knuffade ut mig ur Domarringen. Sunia tog tag i min axel, höll mig stilla och såg på mig.
• 28 •
Eldbarare_insides.indd 28
10-01-27 12.29.59
– Jag vet hur du känner dig, sa hon. Jag kände samma sak under årsgången när den grimmen förföljde mig. Men det är annorlunda nu. Vi är säkra här. Minns du inte vad grimmen sa till mig den gången? Den sa att ingenting skyddade oss under midvinternatten, för då var Förbundet upplöst. Hon vände sig mot grimmen som varit Atlevis. – Jag har rätt, eller hur? Du kan bara skada oss under midvinternatten. Förbundet, vad det nu är, skyddar oss. Det fanns inga känslor i blicken som hjortkraniet gav henne, men på något sätt anade jag ändå att grimmen var nöjd med Sunia. Att hon på något sätt hade testats och visat sig vara värdig. Jag kände hur skräcken släppte sitt grepp om mig och jag nickade kort åt Sunia när hon såg frågande på mig. Jag hade kontroll över mig själv igen. Det kändes fortfarande som om vi stod alltför nära något livsfarligt vilddjur men jag andades lugnare och mina ben ville inte längre springa iväg med mig. – Vätten talade om det. Far talade om det – vad är Förbundet egentligen? sa jag halvt för mig själv, halvt till Sunia. Men det var grimmen som svarade: – Det är ett avtal. Det är det enda som hindrar mig från att riva er och dricka ert blod. Men det är också någonting som ni har letat efter länge. Den böjde sig djupt över benresterna på marken och rotade bland dem med ramarna. Med två långa klor lyfte den fram en halskedja med en liten metallcylinder som hänge. Överraskande smidigt skruvade den av locket och drog fram en rulle av något som liknade bark. Den rullade upp den och höll den så att vi kunde se. Jag förstod genast vad det var. – Andra biten av fars karta. – Men också …? sa grimmen.
• 29 •
Eldbarare_insides.indd 29
10-01-27 12.29.59
– Förbundet! utbrast Sunia. Hon grep mig om armen och såg ivrigt på mig. Minns du inte? Det var det första minne som Atlevis visade oss. Far, Atlevis och Hug, de tre förrädarna, när de hade gömt Imperiets regalier och skulle rita en karta över platsen tog far fram något som överraskade Hug. Han började säga Förbundet och han trodde nästan inte på att far tänkte riva isär det. Grimmen nickade. Det var en obehagligt ryckig rörelse, som om hjortkraniet hängde löst mellan axlarna på den. – Atlevis … Jag … förstod aldrig varför er far använde Förbundet som skattkarta. Det var en hädelse, en respektlöshet inför något som nästan är lika gammalt som Blodets minne. Länge tänkte … jag … att han bara var praktisk. Att han gjorde vad han måste för att vara säker på att kartan inte gick förlorad. Förbundet är upprättat på ett material som varken väder eller vind, varken tid eller eld rår på. Men nu tror jag inte längre att det är så enkelt. Han hade en baktanke – också med detta. Han hade alltid en baktanke. Grimmen höll fram ramen. Kartbiten låg mellan klorna och kedjan hängde från handloven. – Nu är den er. Atlevis behöver den inte längre. Ni får fullfölja vad er far ville – kanske förstår ni det bättre. Sunia gjorde en ansats att gå fram och hämta föremålen, men grimmen hejdade henne med en gest. – Låt Wulf komma till mig istället, sa den och mörkret i rösten bubblade och sjöd så att nackhåren stod rakt upp på mig. Jag tog ett steg framåt, men stannade tvärt när jag såg in i de tomma ögonhålorna. Det fanns något så livsfarligt kraftfullt i de utmärglade kroppsdelar som stack fram ur Atlevis galgmanskläder. Men det var inte bara tanken på styrkan som verkade ligga spänd som bågsträngar i de spruckna klorna och de korta hornen som skrämde mig. Det var som om det fanns något annat bakom grimmen. Som
• 30 •
Eldbarare_insides.indd 30
10-01-27 12.30.00
om jag bara såg en liten del av någonting mycket större. Något som var obegripligt omänskligt och otämjt och som låg uppdämt strax utanför min uppfattningsförmåga och bara väntade på att släppas löst. – Fortsätt! väste grimmen och mot min vilja stapplade jag fram mot den och sträckte mig efter kartbiten som också var Förbundet. Som om det skydd som fanns hos det skulle omsluta mig och få mig att känna mig trygg bara jag höll i det. Jag skakade så mycket att jag missade två gånger, men sedan lyckades jag snappa åt mig barkbiten och kedjan, nästan utan att röra vid klorna som höll dem. Lättnaden fyllde mig och jag började backa tillbaka till Sunia, men grimmen var inte klar med mig. Blixtsnabbt sköt den fram med armen och grep mig om skuldran. Jag kände hur klorna tryckte som döda grenar genom mina kläder när den drog mig intill sig. Som en grotesk parodi på ett förtroligt samtal lade den skallen mot min axel och viskade väsande i mitt öra: – Wulf, din blick är lättlurad. Du ser vad du vill se. Du fruktar det du inte vill se. Du kommer att ha valt fel långt innan du inser att det fanns ett val. Det är i skuggorna, inte i det klara solljuset, som hon väntar på dig. Men när du inser det är det redan för sent. Den hade ingen andedräkt, men något slog ut från den. En dunst, en varm och fuktig vind. Min näsa fylldes med lukten av murkna höstlöv och rutten svamp och jag kände mig vimmelkantig, bedövad. Grimmens ord betydde ingenting men det fanns någonting som jag måste få veta och jag skulle inte få fler tillfällen att fråga. – Vad sa far till dig? viskade jag tillbaka. Vad ville han att du skulle veta när ni drivit bort galgmännen? Svaret var ett märkligt skrapande ljud, som stenar som pressas och rullar mot varandra – grimmen skrattade. Så släppte den mig
• 31 •
Eldbarare_insides.indd 31
10-01-27 12.30.00
och tog ett par steg bakåt innan skrattet plötsligt tystnade, som om ljudet hade klippts av med sax. Vi stod tigande och såg på varandra ett tag. Jag höll barkbiten och kedjan i händerna och kände hur yrseln släppte mig. Grimmen hukade några steg bort, blickstilla, med den tomma blicken fästad rakt på mig. Så kastade den plötsligt med huvudet och verkade sniffa i luften. Det skrapande skrattet återvände. – Vi får sällskap, sa den. Och just som blodet sipprar fram ur Sunia. Vad skall de tycka om det? Jag vände mig mot Sunia för att se om hon förstod och upptäckte att hon blängde ilsket på grimmen och bet hårt ihop med käkarna. Och när jag såg tillbaka på grimmen var den borta, uppslukad av jorden, och vi var ensamma i Domarringen.
• 32 •
Eldbarare_insides.indd 32
10-01-27 12.30.00
Eldbarare_insides.indd 33
10-01-27 12.30.01
Andra delen av fyra
Berättelsen om Blodet
B
itvargen slöt ögonen och gjorde sig beredd att svepa stormvindarna omkring sig. Jag förstod att jag snart skulle kastas iväg, blödande och hjälplös, precis som Fauho. Men i samma stund hittade mina fingrar det jag hade letat efter – och slöt sig runt Kejsarknivens skaft.
Anders Björkelid
i fantasyserien
Tvillingarna Sunia och Wulf dras allt djupare in i kampen mot Kylan. De är i hopplöst underläge och arvet efter fadern är dunkelt men tvingande. De måste färdas till staden Funisburg och tända en av Imperiets gamla vårdkasar i ett uråldrigt torn. När de där försöker varna om Kylans återkomst möts de av misstro och förnekelse. Och tornet har ingen fått tillträde till på hundratals år.
Presscitat om Ondvinter: Scenen är laddad för fortsättningen på en av de intressantaste svenska fantastikdebuterna på länge. Agneta Edwards, HD
Berättelsen griper läsaren från första kapitlet och är stundtals andlöst spännande. Kerstin Hagstrand-Velicu, Btj-häfte 7, 2009
Anders Björkelid
Berättelsen om Blodet andra boken