”karaktärerna gestaltas med lika delar varm sympati och träffande komik.” Boel Peterson, Btj
Karla Brottare och Boris Olsson
”Du vet din bok Karla Brottare? Jag tyckte att den boken var jättebra! Den har humor i sig och jag gillar det!” En läsare, i brev till Anders Sparring
Anders Sparring
Karla Brottare är tillbaka! Men hon har nästan tappat lusten att brottas. Undrar varför? Kanske är det för att storebror Martin tjatar in henne på den där läskiga brottarklubben, där hon första gången träffar den ledsna Boris Olsson. Eller är det för att Rut har blivit konstig och kär? Eller kan det bero på Josef? Josef som är det absolut enda Karla tänker på nuförtiden.
ISBN 978-91-27-13465-2
9 789127 134652
Karla och Boris_omslag.indd 1-3
2013-02-21 16:31
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 1
2013-03-21 16:30
Karla kan brotta ner vem som helst i hela världen. Fast hon bara är åtta år. Hon kan till och med brotta ner sin storebror Martin, som är tio år. Och Jean brottar hon ner hur lätt som helst. Jean är Karlas pappa. ”Kan du inte prova att kramas istället?” undrar Jean. ”Jag kramas inte”, säger Karla. ”Jag brottas. Kom an nu, din fisk!” Men just i dag vill Jean absolut inte brottas. Just i dag är det allhelgonaafton och på allhelgonaafton ska man inte brottas, tycker Jean. Då ska man åka till kyrkogården och titta till sina döda släktingar. Om man har några. 3
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 3
2013-03-21 16:30
Karla har en död släkting. Jeans pappa är död. Han hette Reine och dog långt innan Martin och Karla föddes, så de har aldrig träffat honom. Men de vet att han var rörmokare, precis som Jean. ”Om det inte vore för Reine, skulle jag säkert vara pianist eller något annat tjusigt vid det här laget”, brukar Jean säga. Martin tycker att Jean pratar strunt. ”Vad är det för fel på att vara rörmokare?” Jean svarar inte. Han tittar på sina händer och vänder på dem ett par gånger. ”Inget fel direkt”, säger han efter en stund. ”Det är bara det att de här fingrarna nog skulle passa bättre på ett piano än i ett avloppsrör.” Jean tar firmabilen. ”Rörmokeriet” står det med stora bokstäver på sidorna. I baksätet är det stökigt av rör och smutsiga verktyg, så Karla och Martin får tränga ihop sig i framsätet. Det är varmt och mysigt inne i bilen. Jean har knäppt på bilradion. Han sjunger med när det kommer någon sång som han tycker om. 4
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 4
2013-03-21 16:30
”Non, rien de rien”, sjunger han. ”Non, je ne regrette rien.” Det är franska och betyder ”Nej, inget alls! Nej jag ångrar ingenting!” Jean sjunger bra, tycker Karla. Rent och starkt och med ett litet darr på rösten. Karla klämmer också i. Hon kan inte exakt alla orden i sången, men det går lika bra med låssasfranska. Mot slutet av sången, när en hel orkester brakar loss i bakgrunden och någon hamrar på en stor trumma, känner Karla hur det kommer tårar. Jean parkerar utanför muren som slingrar sig runt hela kyrkogården. Han sitter kvar en stund bakom ratten och tittar mot alla gravarna under de nakna träden. Det har redan blivit mörkt, men överallt syns små prickar av ljus. Karla tycker att kyrkogården glimrar som en stjärnhimmel. ”Jaha, där någonstans ligger han, farsgubben”, suckar Jean. Utanför muren finns en affär där man kan köpa 5
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 5
2013-03-21 16:30
ljuslyktor och vackra blommor eller kransar som man ska lägga på gravarna. Jean köper en stor krans och en lykta med ett ljus i. Lyktan är snygg med lila glas runt ljuset, så att det ska lysa mysigt vid graven. Sen går de för att leta upp Reine. Jean och Martin går från grav till grav och tittar på gravstenarna. ”Nähä, inte här heller”, mumlar Jean och fortsätter till nästa. Det var några år sen de var här sist, och Jean verkar ha glömt bort var Reine ligger. ”Varför ser alla gravstenar exakt likadana ut?” säger han surt. Stenarna står i långa rader som hus nästan. Mellan gravarna går raka gångar som gator. Och överallt lyser ljusen för de döda. Karla tycker nästan att kyrkogården ser ut som en spöklikt upplyst stad. De dödas stad. Hon ryser och tittar efter Jean och Martin. Karla måste titta en stund innan hon får syn på 6
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 6
2013-03-21 16:30
dem. De står en bra bit längre fram vid en grav. Det är mörkt runt dem, men Karla ser hur Jean böjer sig fram och lägger ner kransen. ”Har ni hittat farfar nu?” ropar hon och skyndar dit. Men när hon kommer fram, ser hon att det inte alls är Jean som lägger ner kransen. Det är en helt annan man. Och pojken bredvid honom är inte ens en pojke, utan en liten fru. Gamla är de också. Vita i håret och skrynkliga i ansiktet med stora näsor och gamla ögon som kisar nyfiket på Karla.
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 7
2013-03-21 16:30
”Hej du”, kraxar frun. ”Hej”, säger Karla. ”Har ni sett Jean?” ”Näe, det har vi inte”, säger mannen med mullrande, urgammal röst. ”Lilla barn, har du sprungit vilse bland gravarna?” säger frun och skakar på huvudet. ”Jag tror inte det”, säger Karla. ”Men Jean kan ha kommit vilse.” ”Är han din lillebror?” undrar frun. ”Näe”, säger Karla. ”Han är min pappa.” Karla går vidare. Överallt lyser de tända ljusen och här och var står det folk och tittar på någon grav. Men ingenstans ser hon Jean och Martin. Karla går längre och längre in bland gravarna. Snart har hon kommit till den delen av kyrkogården där folk som dog för mycket länge sen ligger begravda. Här är det inte lika mycket folk. Och det är inte alls lika många ljus som lyser vid gravarna. Istället för gravstenar är det enkla kors av rostigt järn. Det går att läsa vilka som har dött här också. Men det är svårare, för bokstäverna är så snirkliga. 8
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 8
2013-03-21 16:30
Karla går fram till ett litet mörkt kors som står och vinglar för sig själv. Hon måste anstränga sig länge innan hon ser vad det står på korset: Här hvilar lilla Anna. Född 1898. Död 1906. Karla räknar efter och får en klump i magen. Stackars Anna! Hon var lika gammal som Karla när hon dog. Hvilar, betyder nog vilar, tror Karla. Men hon tycker att det är för tidigt att vila när man bara är åtta år. Karla vill aldrig vila. Inte ens när hon ska sova vill hon det. Karla tycker om att klättra i träd och brottas och springa jättefort till skolan. Och hon vill fortsätta med det så länge hon bara kan. Nittio år! Minst. Sen kan hon kanske dö och vila. Men helst inte. Och varför är det ingen som har tänt ett ljus vid Annas grav? Karlas farfar Reine, han ska minsann få både ljus och krans han. Men lilla Anna som bara var åtta år, hon får ligga här helt ensam och bortglömd. Det är ju fruktansvärt orättvist! 9
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 9
2013-03-21 16:30
Karla skyndar sig tillbaka till den nyare delen av kyrkogården. Det är inte lika mycket folk här längre. Snart är allhelgonaafton slut för i år.Varken Jean eller Martin syns till någonstans. De går säkert fortfarande omkring och letar efter Reines grav. Karla tycker att det är ganska klantigt att åka till kyrkogården utan att veta var Reine ligger begravd. Karla blir arg när hon tänker på det. Så typiskt Jean. Hon sparkar till en sten som ligger på marken. Stenen studsar iväg och träffar en gravsten. ”Klong!” låter det. Karla tittar på gravstenen. En vanlig grå sten är det. Lite mossa har börjat växa högst upp. Men namnet är fortfarande lätt att läsa. Reine står det. Jaha ja! Här är den. Det är det här som är Reines gravsten. Men det ligger ingen krans framför stenen och inget ljus är tänt. 10
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 10
2013-03-21 16:30
Jean och Martin har alltså inte varit här än. ”Hallå där!” Karla vänder sig om. Framför henne står en man med arbetskläder. Han håller en spade i handen. ”Har du sett en liten flicka som är åtta år och som letar efter sin pappa?” undrar mannen. ”Näe”, säger Karla. ”Men har du sett en pappa som är ungefär fyrtioett och som letar efter en åttaårig flicka?” Mannen med spaden tittar på Karla en stund. Så ler han. ”Vad heter du om jag får fråga?” ”Karla”, säger Karla. Mannen tar fram sin mobiltelefon och slår ett nummer. ”Jag har hittat flickan!” Jean sitter på en pall i affären där man kan köpa ljus och blommor. Martin står bredvid honom och klappar honom över ryggen. ”Min lilla flicka! Var har du varit?” tjuter Jean när han får syn på Karla. 11
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 11
2013-03-21 16:30
”Letat efter dig!” säger Karla. Jean ger Karla en lång kram. ”Och jag hittade Reines grav”, säger Karla och slingrar sig ur Jeans kram. Jean ler brett. ”Jaså? Gubbfan ligger här i alla fall”, mumlar han. ”Pappa trodde att vi hade åkt till fel kyrkogård”, säger Martin. ”Det hade vi inte”, säger Karla. ”Det är bara det att ni är så dåliga på att leta.” Kyrkogården är alldeles tom när Karla och Jean och Martin kommer fram till Reines grav. Det är bara de tre kvar. Och miljoner ljus som lyser överallt i mörkret. Martin lägger ner kransen framför graven och bugar sig allvarligt. ”Sov så gott, farfar”, säger han. Jean letar fram ett paket tändstickor och tänder försiktigt ljuset. ”Sov så gott, gubbe!” säger Jean. 12
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 12
2013-03-21 16:30
Karla tittar på Jean. ”Tyckte inte du om farfar?” undrar hon. Jean skruvar lite på sig. ”Nja”, säger han. ”Ibland kanske. Men han var en riktig gubbe när han var på dåligt humör. Och det var han för det mesta.” Martin harklar sig. ”Men han var en skicklig rörmokare.” ”Jo”, säger Jean. ”Den bäste.” Jean blir tyst. Han bara står där och tittar på Reines grav. Karla tar Jeans hand och trycker den. Jean trycker tillbaka. ”Farmor då?” säger Karla. ”Hon var väl snäll?” ”Jo, det var hon väl”, säger Jean. ”Men hon flyttade tidigt. Precis som din mamma gjorde.” Det blir tyst igen. Jean bara står där och tittar och det känns väldigt sorgligt runt graven. Efter en stund börjar Martin skruva på sig. ”Jag är hungrig”, säger han. ”Nu åker vi hem!” ”Äh, vi kan väl gå på restaurang?” säger Jean. ”Jag bjuder.” 13
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 13
2013-03-21 16:30
Men när de har kommit tillbaka till bilen kommer Karla på att hon har glömt en sak. ”Vänta här!” ropar hon och springer tillbaka in mot kyrkogården. Jean vill springa efter, men Karla lugnar honom. ”Jag hittar själv”, säger hon. ”Jag är inte värdelös på att leta, som du.” Lyktan vid Reines grav lyser fortfarande fint. Och kransen livar upp på ett trevligt sätt, tycker Karla. ”Förlåt farfar, men du får dela med dig i kväll”, säger hon och tar upp lyktan. Så letar hon sig tillbaka in på den gamla delen av kyrkogården. Lilla Annas grav står där så övergiven, med sitt mörka kors. ”Vila i frid, lilla Anna”, säger Karla och sätter ner lyktan framför korset. Det ser genast mycket trevligare ut runt graven. Sen skyndar hon sig tillbaka, över hela kyrkogården, till Martin och Jean.
14
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 14
2013-03-21 16:30
Utanför Karlas hus växer ett äppelträd. Trädet är gammalt och trött och det har inte växt några äpplen där på flera hundra år, tror Karla. Men det är bra att klättra i. Några av grenarna sträcker sig ända fram till Karlas fönster. Om Karla är extra försiktig (och om inte Jean ser på) kan hon klättra ut genom badrumsfönstret och sätta sig tillrätta på någon gren. Och titta på Josef. Josef bor i huset som står just intill Karlas. Husen står så nära varandra, så ibland tänker Karla att hon och Josef nästan bor i samma hus. Josef är lika gammal som Karla, men mycket ordentligare på något sätt. Hur mycket Karla än 15
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 15
2013-03-21 16:30
försöker, spiller hon alltid lite, lite mjölk på bordet när hon äter frukostgröt. Det skulle Josef aldrig göra. Om Karla tycker om någon brottar hon ner dem. När Josef tycker om någon, ler han bara. Och glimrar med ögonen. Det händer ibland att Josef kommer hem till Karla och frågar om de ska leka. ”Kan vi väl”, säger Karla och hoppas att Josef inte hör hur lycklig hon blir. Karlas rum ligger på tredje våningen. Högst upp under taket bor hon. Sista biten måste man gå i en trappa som är vinglig och knarrar elakt om man inte sätter ner fötterna på rätt ställe. När man har kommit uppför trappan står man framför en smal dörr som också knarrar. ”Välkommen”, säger Karla och släpper in Josef. Josef säger inte så mycket. Han står mest där och ler och glimrar med ögonen. Karla försöker glimra tillbaka. Men det är svårt. Blicken både vill och vill inte stanna kvar i Josefs ögon. 16
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 16
2013-03-21 16:30
Hon blir svag i knäna och magen snurrar ihop sig till en varm sten. Det finns bara en sak att göra. Brottas! Josef är inte så vidare bra på att brottas. Han är lös som en tygdocka i kroppen. Karla behöver bara lägga armarna runt honom, så ramlar han ihop på golvet.
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 17
2013-03-21 16:30
”Du vann!” säger han mjukt. Karla har en brottarmatta som täcker hela golvet, så det gör absolut inte ont att brottas här. Ändå måste Karla fråga om Josef gjorde illa sig. ”Nej då!” säger Josef. Han ligger där på brottarmattan och glimrar med ögonen och håret glänser som svart silver. Karla skulle vilja känna på Josefs hår. Men Josefs ögon är så glimriga att Karla inte ens kan titta ditåt. Så det blir en brottningsmatch till. Och kanske en till. Och sen måste Josef gå hem och äta middag. Det är nästan skönt när han går, tycker Karla. Det känns lugnare på något sätt när han inte är i hennes rum längre. Ändå längtar hon till nästa gång han kommer tillbaka. Josef går i en skola som ligger inne i stan. I Josefs skola måste man kunna spela fiol eller sjunga jättefint för att få gå. ”Typiskt Josef ”, tycker Martin. 18
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 18
2013-03-21 16:30
Men då tittar Karla ilsket på honom och Martin blir tyst. Karla tycker att det är bra att Josef går i en annan skola. Nu är det ingen annan i hennes klass som vet att han finns. Josef är bara hennes. I Karlas skola finns det bara vanliga barn. Några är korta, andra är långa. Några är helsnälla, andra kan vara dumma ibland. Det finns de som är bra på att brottas och de som är jättedåliga. Och alla vill brottas med Karla. Det brukar bli en lång kö av barn utanför kuddrummet på fritids. En efter en får de gå in och bli nerbrottade. Karla tror att hon tycker om varenda en av dem. Men det finns ingen som glimrar med ögonen som Josef. Jo, Ola glimrar med ögonen. Men bara när han tittar på Sandra. Men eftersom Ola sitter bredvid Sandra i klassrummet, glimrar han med ögonen mest hela dagarna. Sandra är så fin och ordentlig och har borstat håret så att det glänser. 19
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 19
2013-03-21 16:30
”Har du borstat håret i dag?” frågar Ola och glimrar med ögonen. ”Kanske det”, säger Sandra och tittar ner i bänken. Sandra säger mest bara ”kanske det”. Och hon tittar ner hela tiden, så Karla vet inte om hon glimrar med ögonen. ”Ola är kär i Sandra”, skriker Rut så att Karla får ont i öronen. Fröken Gudrun håller just på att skriva någonting på vita tavlan och kommer alldeles av sig. Pennan lämnar ett långt fult streck, där det skulle vara en tvåa. Hon vänder sig om och tittar ut över klassrummet. Men hon vet redan att det är Rut som har ropat. Det är alltid Rut som har ropat. ”Hörru du, Rut!” säger Gudrun med långa stränga R: ”Hörrrrru du, Rrrrrrrut!” Rut krymper ihop vid sin bänk. ”Förlåt fröken!” piper hon. 20
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 20
2013-03-21 16:30
”Vad har vi sagt om att skrika i klassrummet?” Gudrun går fram till Rut och ställer sig på huk bredvid hennes bänk. ”Du måste börja tänka dig för”, säger hon trött. ”Så att vi får arbetsro här i klassen.” ”Det är det jag tänker göra också”, säger Rut och ser allvarlig ut. ”Från och med nu.” Lilla superblonda Amir, som sitter längst fram, vänder sig om och ler brett. ”Vi får väl se hur det går med det”, fnissar han. ”Det kommer att gå bra!” ropar Rut och knycklar ihop ett papper och kastar det så hårt hon kan på Amir. Sen får Rut gå ut i korridoren. Karla tycker synd om henne. Men ibland blir hon också arg på Rut. Det händer till och med att hon skriker till Rut att hon är dum i huvudet. Då brukar Rut bli liten och säga förlåt med sin allra mjukaste röst.
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 21
2013-03-21 16:30
Förr i världen var Karla och Rut fiender. Rut sa elaka saker om Jean och Karla hade ont i magen nästan varje dag. En gång slogs de till och med och Karla smällde till Rut på näsan så att hon fick näsblod. Men det är länge sen nu. ”Du är min bästa vän”, brukar Rut säga och titta allvarligt på Karla. ”Glöm aldrig bort det!” ”Jag lovar!” säger Karla. När lektionen är slut och hela klassen ska gå ner till fritids, sitter Rut på pall utanför klassrummet och är röd runt ögonen. ”Jag har gråtit som sjutton här ute”, säger Rut till Karla. Karla lägger armen om Rut. ”Jag tänkte paxa kuddis när vi kommer till fritids”, säger hon. ”Vill du brottas?”
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 22
2013-03-21 16:30
Karla känner hur Rut spritter till i hela kroppen. ”Jaaaaa!” ropar hon så att Karla får pip i öronen. Gudrun, som just håller på att säga hej då till lille Amir, kommer alldeles av sig igen. ”Rrrrut!” suckar hon. Rut tittar på Karla och säger med låg och mjuk röst. ”Ja, det vill jag, hemskt gärna. Bara vi två!”
23
Karla Brottare och Boris Olsson.indd 23
2013-03-21 16:30
”karaktärerna gestaltas med lika delar varm sympati och träffande komik.” Boel Peterson, Btj
Karla Brottare och Boris Olsson
”Du vet din bok Karla Brottare? Jag tyckte att den boken var jättebra! Den har humor i sig och jag gillar det!” En läsare, i brev till Anders Sparring
Anders Sparring
Karla Brottare är tillbaka! Men hon har nästan tappat lusten att brottas. Undrar varför? Kanske är det för att storebror Martin tjatar in henne på den där läskiga brottarklubben, där hon första gången träffar den ledsna Boris Olsson. Eller är det för att Rut har blivit konstig och kär? Eller kan det bero på Josef? Josef som är det absolut enda Karla tänker på nuförtiden.
ISBN 978-91-27-13465-2
9 789127 134652
Karla och Boris_omslag.indd 1-3
2013-02-21 16:31