9789137137056

Tamara McKinley

Gryningstimmen Översättning Louise Thulin

Tidigare utgivning Matildas sista vals Jakaranda Stormblomma Den svarta opalen I stormens öga Drömmarnas land Landet bortom haven De modigas rike Arvet Återkomsten

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel Morning Glory Copyright © Tamara McKinley 2011 Omslagsbild Shutterstock Omslagsdesign Anders Timrén Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-37-13705-6

PROLOG

Savannah Winds 1951 Annie Somerville tog upp Lily på höften. Det var inte mycket som skrämde Annie längre – man måste vara både modig och stark för att klara livet i den australiska golfregionen – men den här morgonen var annorlunda.

Spitfirens vrål klöv tystnaden då den ökade farten på den primitiva startbanan och lyfte. Annie och hennes tvååriga dotter försökte skydda ögonen mot sanden som revs upp samtidigt som de följde Spitfiren med blicken tills den uppslukades av det enorma mörka moln som hade dragit in i gryningstimmen.

Det täckte hela himlen och kastade sin skugga över de vidsträckta grässlätterna och rullade fram likt en evighetsvåg som aldrig bröts.

Kammen glittrade och skimrade av iskristaller som bildats under vågens färd över Carpentariaviken.

Molnet var fasansfullt i sin vidunderliga skönhet och Annie höll hårdare om flickan. Rädslan stegrades då hon spanade efter Spitfiren och med bultande hjärta bad en tyst bön till Gud. Så fick hon syn på den, en liten prick som red på vågen, som dök och snurrade likt en leksak och helt obekymrad om faran susade längs kammen.

Annie föreställde sig sittbrunnen där hon visste att hennes make satt och skrattade av lycka över att ha uppfyllt en gammal dröm. Hur skulle han kunna förstå hur rädd hon var och hur hjälplös hon kände sig? För den illa medfarna Spitfiren och den modige, dumdristige mannen som flög den var som ett rö för vinden i det mäktiga gryningsmolnet.

5

2 Fleur hade vankat omkring i våningen utan att kunna koncentrera sig på någonting. Slutligen hade hon somnat på soffan strax före gryningen och när hon vaknade upptäckte hon att klockan var över nio.

Sömndrucken som hon var tog det ett tag innan hon förstod var hon befann sig och ytterligare en stund till innan hon mindes gårdagens gräsliga händelser. Hon stapplade ut i badrummet, tog en lång dusch och slängde på sig lite kläder. Varför hade Greg inte ringt? Och var fanns han? Blicken föll på det urdragna telefonjacket och hon skyndade sig att sticka in det i uttaget igen och letade reda på mobilen.

Det fanns två meddelanden från Greg. Han hade blivit tvungen att ta hand om ett akutfall och sedan bestämt sig för att sova på sjukhuset.

Om hon behövde få tag i honom kunde hon ringa hans sekreterare; han skulle ha mobilen avstängd eftersom han skulle operera hela söndagen och tänkte förmodligen sova över på sjukhuset igen. Han kom inte med någon ursäkt, frågade inte hur hon mådde och sa inget om när han tänkte komma hem härnäst.

Det stod klart att han undvek henne och det kunde Fleur inte riktigt förlåta honom för. Det var fegt och själviskt och hon kunde för sitt liv inte begripa varför hon hade blivit kär i honom och än mindre varför hon fortfarande älskade honom.

Hon motstod frestelsen att ringa honom, lade mobilen på köksbänken och satte på kaffe. Med en kopp espresso i handen gick hon sedan ut på terrassen och slog sig ner i skuggan av parasollet för att gå igenom fredagsposten.

Förutom de gamla vanliga reklambladen från traktens pizzerior och ett erbjudande om medlemskap på ett nytt gym hade Arkitekttidningen kommit och hon bläddrade snabbt fram till sidan med lediga platser. Det fanns fyra intressanta jobb som hon ringade in. Senare på dagen skulle 32

hon skriva ansökningar. Om hon fick ett arbete hade hon åtminstone inte tid att grubbla.

Hon lade ifrån sig tidningen och betraktade det vördnadsbjudande kuvertet av velängpapper som pryddes av logotypen för en advokatbyrå i Sydney. Hon öppnade det och läste med stigande förundran de korta raderna.

Bästa mrs Mackenzie!

Det är min sorgliga plikt att informera er om att mrs Ann (Annie) Somerville, som i många år har varit en högt uppskattad klient hos byrån Hart, Raynor och Hart, är död. I enlighet med hennes önskemål har jag fått i uppdrag att verkställa testamentets föreskrifter och ansöka om bevakningsbevis.

Eftersom ni är universalarvinge till hennes omfattande kvarlåtenskap måste vi träffas för att diskutera testamentet och vad det innebär.

Jag kommer att vara i Brisbane tisdagen den 15 dennes för att delta i en konferens på Hilton International och föreslår att vi ses klockan fyra i foajén. Jag har bokat ett vip-rum på hotellet så att vi kan talas vid ostört, men om tid eller plats inte passar ber jag er ta kontakt med min sekreterare för att avtala något annat.

I hopp om att vi även i fortsättningen får stå till tjänst ber jag att få framföra mina och byråns kondoleanser.

Högaktningsfullt Ms Jacintha Wright ”Det var det värsta!” Fleur stirrade på brevet och vågade knappt tro att det var sant. Hur stor var ”omfattande”? Hon tänkte på en siffra och fördubblade den, tredubblade den, och både fantasin och pulsen skenade i väg.

Så återkom hon till verkligheten och lade långsamt brevet på bordet.

Det måste vara en bluff. Hon hade aldrig hört talas om Annie Somerville, så varför skulle kvinnan lämna henne någonting alls? Det var bara ett av de där Nigeriabreven som utlovade en förmögenhet och egentligen var bedrägeriförsök.

33

Men då hon tittade närmare kunde hon varken hitta något gratisnummer hon måste ringa eller någon begäran om pengar, mejladress eller telefonnummer, och det var inte heller formulerat på samma sätt som de falska breven brukade vara.

Förväntningarna fick ny näring då hon med stigande upphetsning insåg att brevet faktiskt måste vara äkta och vad arvet kunde användas till om det var så stort som hon misstänkte. Inte nog med att hon skulle kunna öppna eget, det skulle också göra henne ekonomiskt oberoende av fadern och maken och kanske även få Greg att ändra sig i frågan om att skaffa barn. De kunde fortsätta med sin nuvarande livsstil i trygg förvissning om att de hade råd med en av de eleganta patriciervillorna nere vid floden som Greg alltid hade drömt om. Där kunde de ha en riktig familj med båten förtöjd vid egen brygga och de stora, soliga rummen skulle eka av barnröster och ljudet av små fötter.

Fleur försökte hålla sig lugn och fokuserad. I sin iver gav hon fantasin alltför fria tyglar och övertygade sig själv om att Greg bara skulle säga ja och amen till hennes planer.

Hon slöt ögonen och bad en tyst bön om att han måtte göra det, att hennes önskningar skulle gå i uppfyllelse, och att Annie Somervilles underbara gåva verkligen existerade.

Hastigt avfärdade hon tanken på att ringa honom. Hon ville drömma lite till innan hon talade med någon och det skulle vara mycket lättare att resonera med Greg om hon inte bombarderade honom med sin stora nyhet likt en exalterad skolflicka.

Fleur vände ansiktet mot solen och försökte tänka klart. Om Annie Somerville inte var någon grym människas inbillningsfoster så måste hon vara en släkting – det fanns ingen annan förklaring – men på vilket sätt? Vem var hon egentligen? ”En sak i taget”, mumlade Fleur för sig själv och sandalerna smattrade mot marmorplattorna då hon skyndade över terrassen. Hon slog numret i brevhuvudet på mobilen. Advokater arbetade inte på söndagar och om det var en riktig byrå måste de ha en telefonsvarare.

Snabbt och opersonligt rabblade en kvinna upp namnet på advokatbyrån och informerade om öppettider. Allt lät trovärdigt, men Fleur 34

var ändå cynisk då hon lämnade ett meddelande och bad ms Jacintha Wright se till att kunna legitimera sig när de träffades på tisdagen. Om hon nu ens dök upp.

Hon hade just avslutat samtalet när telefonen i sängkammaren ringde och i hopp om att det var Greg skyndade hon sig att svara. ”Fleur? Det är Margot. Du kommer väl på lunchen i dag? Det är kris och vi måste hindra pappa från att förvärra situationen.”

Hennes äldsta halvsyster gick alltid rakt på sak med diktatorisk röst och det var stört omöjligt att strunta i hennes befallningar. Fleur andades djupt och svalde besvikelsen. Sanningen att säga hade hon glömt lunchen. ”Tyvärr, men jag mår inte riktigt bra. Jag tror jag hoppar över den.” ”Var inte pjoskig”, sa Margot domderande. ”Beth och jag behöver ditt stöd.”

Fleur blev konfunderad. Margot och Beth talade sällan med varandra och brukade aldrig gadda ihop sig mot deras viljestarka pappa. Nyfikenheten var väckt. ”Låter allvarligt. Vad har han gjort den här gången?” ”Det är alldeles för komplicerat att berätta i telefon”, snäste Margot. ”Var hos pappa senast klockan tolv. Kom inte för sent.”

Fleur stirrade på luren. Margot hade lagt på. ”Dominerande kossa”, sa hon högt och kastade en blick på klockan. Den var nästan elva och trots att tanken på att bli indragen i ännu ett familjegräl inte var lockande kunde hon inte undvika det ifall hon ville veta om Annie Somerville hade varit en släkting och vad som fått henne att göra Fleur till sin enda arvinge.

Margot målade omsorgsfullt läpparna med det scharlakansröda läppstiftet och tog sedan ett steg tillbaka för att granska resultatet i badrumsspegeln. Kvinnan som stirrade tillbaka på henne med kritisk blick var lika elegant som alltid, och den välskräddade, gräddvita linneklänningen gjorde full rättvisa åt hennes slanka – en del skulle kanske säga magra – figur. Hon bar guldarmband och en smal klocka, i örsnibbarna satt guldörhängen och vid halsen skimrade ett halsband med australiska söderhavspärlor. Vigselringen hade hon för länge sedan tagit av sig och hon hade inte för avsikt att någonsin bära någon igen.

35

Hon rörde lätt vid håret, nöjd med hur monsieur Paul hade lyckats få fram bruna, kastanjeröda och honungsblonda nyanser i den chica frisyren som nådde en bit ned på halsen. Grått fick en att se gammal ut, och vid sextioett års ålder hade Margot inte för avsikt att bli en tantig matrona som sin syster Beth.

Efter en belåten nick gick hon och hämtade handväskan i sovrummet och kontrollerade att allt var med. Pulsen slog häftigt och tanken på vad som väntade fick de hårt spända axlarna att värka, så hon gick fram till fönstret och betraktade utsikten som alltid gjorde henne lugn.

Lägenheten låg i södra Brisbane och hon blickade ut över staden på andra sidan floden och parklandskapet nedanför sig. Segelbåtar kryssade för att undvika vattenskotrar och racerbåtar, i själva South Bank syntes de färgglada markiserna över söndagens marknadsstånd, och gräsmattor och gångvägar vimlade redan av folk.

Brisbane var ingen liten stad, men den hade en välkomnande, avslappnad atmosfär som hon inte hade funnit någon annanstans. Staden glimmade och glittrade i solen och de gröna tropiska träden stod i bjärt kontrast till det turkosblå vattnet i den breda floden som rann genom dess hjärta.

Klimatet här i södra änden av Queenslands solskenskust var tempererat och det var sällan lika fuktigt som i de mer nordliga tropikerna eller lika hett som i öknarna i väster.

Margots lugn återvände och hon fylldes av sin vanliga fasta beslutsamhet. Hon vände sig bort från utsikten och lämnade lägenheten och några minuter senare satt hon i sin Mercedes och körde längs Kingsford Smith Drive förbi det rikt utsmyckade Breakfast Creek Hotel – där ölförsäljningen redan var i full gång på den berömda uteserveringen – och vidare till Bruce Highway där trafiken var glesare.

Caloundra låg bara tio mil norrut och Margot hade gott om tid på sig att komma dit, men då hon susade fram längs motorvägen kände hon hur modet åter svek henne. Hon avskydde konflikter, men den här verkade oundviklig och för första gången i livet behövde hon systrarnas hjälp för att hindra fadern från att begå ytterligare galenskaper. Egentligen gillade Margot inte att be dem, och hon hade tänkt både länge och 36

väl innan hon lyfte luren, men det var deras framtid också och på tiden att de tog sin del av ansvaret. Fadern hade alltid gjort precis som han ville, hade toppridit dem alla tre, men nu måste han förmås att inse att det hade gått för långt, det måste få ett slut.

Beth tog av sig gummihandskarna, hängde dem snyggt och prydligt på den blanka kranen och lade förklädet över handduksstången. Hon hade varit uppe sedan gryningen och trots att hon hade tagit sig tid att gå i morgonmässan dignade furubordet av pajer, tårtor och kakor som hon hade bakat till kyrkans välgörenhetsbasar dagen därpå. Som ledare för kvinnornas bibelgrupp och stöttepelare i kyrkorådet förväntades det av henne och hon var stolt över att hennes bakverk alltid gick åt snabbt.

Hon betraktade det skinande rena köket och suckade djupt, men inte av tillfredsställelse över ett väl förrättat värv; hon insåg att där var för prydligt – och alldeles för tyst. ”Den sucken kom från hjärtat”, anmärkte Clive och släntrade in i köket klädd för söndagsförmiddagens golfspel. Han lade armen om Beths runda axlar och gav henne en puss på kinden. ”Hur är det fatt, raring?”

Beth lutade sig mot honom, andades in doften av hans fräscha rakvatten och njöt av den sällsynta ömhetsbetygelsen. Vid femtiotvå års ålder var Clive fortfarande stilig med tjockt, ljusbrunt hår och bruna ögon, smärt midja och en mycket yngre mans fysik. ”Det är löjligt egentligen, men jag saknar barnen.” ”Jag tycker det är skönt att få lite lugn och ro och slippa komma hem till ständigt kaos”, svarade han och hämtade golfbagen i skåpet under trappan.

Orden fick henne att resa borst, för under årens lopp hade hon slitit hårt för att hålla hemmet välstädat, men hon ville inte bråka med honom, inte den dagen. ”Melanie börjar snart på universitetet”, sa hon och räckte fram konjakspluntan som han alltid hade i golfbagen, ”och då blir vi helt ensamma.” ”Förr eller senare flyger ungarna ur boet”, mumlade Clive förstrött medan han gick igenom golfutrustningen. ”Men du är ju alltid fullt 37

upptagen av kyrkliga plikter och alla dina kommittéer, så du kommer nog knappt att märka det.” Han plockade fram puttern och granskade den uppmärksamt. ”Den börjar bli lite sliten. Jag borde nog skaffa en ny.”

Beth såg på medan han kärleksfullt tog upp klubba efter klubba, synade dem och drog de monogramprydda skinnfodralen över klubbhuvudena. Lätt för honom att säga, tänkte hon bittert. Han hade sin revisionsbyrå att sköta i veckorna och golfen på helgerna, medan all den kraft och energi hon lagt ner på att vara en god mor inte längre behövdes. Hon kunde inget annat, och vid fyllda femtio såg framtiden dyster och ensam ut.

Clive hade varit en gammalmodig pappa och inte intresserat sig särskilt mycket för barnen så snart den första glädjen över deras födelse hade lagt sig. Han hade låtit henne ta hand om både hushållet och deras uppfostran medan han själv byggde upp sitt framgångsrika företag och arbetade på att sänka sitt golfhandikapp. För honom skulle livet inte förändras alls. ”Ska du träffa tvillingarna på klubben eller kommer de hit först?”

Rösten var längtansfull, men det tycktes han inte märka. ”Pojkarna kunde inte den här helgen”, svarade Clive och hissade upp bagen över axeln. ”Det var något på universitetet.” Han betraktade henne eftertänksamt och kanske insåg han äntligen hur nere hon var. ”Varför ringer du inte till Angela och hör om hon kan komma på lunch?” ”Det är ingen större idé”, upplyste Beth. ”Vår äldsta dotter är fullt upptagen av sin nyblivne make och den stora villan de håller på att renovera. Dessutom”, tillade hon, ”ska både jag och mina systrar äta lunch hos pappa.”

Clive höjde ett ögonbryn. ”Skönt att jag slipper i alla fall”, utbrast han. ”Så det är där skon klämmer. Du har en uppsyn som om du hade trillat ner i gödselstacken.”

Det grova språket fick henne att rysa. ”Jag tycker om att träffa min familj”, förklarade hon bestämt. ”Det är tomheten i huset som går mig på nerverna.” ”Det ordnar sig säkert.” Clive hissade upp bagen högre på axeln. ”Med både ny make och ny villa kan Angela inte undgå att bli gravid på nolltid 38

och du får sitta barnvakt så ofta att du inte hinner bekymra dig om oss andra”, sa han, log uppmuntrande mot henne och gick.

Beth stod i det skinande rena köket och hörde bilen backa ut från uppfarten och försvinna. Hon blinkade ilsket bort tårarna, arg på sig själv för att hon kände sig så ensam och övergiven, men vad i all världen skulle hon göra med resten av sitt liv?

Det skulle inte bli några barnbarn på länge än. Angela hade redan gjort fullständigt klart att sjuksköterskejobbet skulle komma i första hand och att modern fick ge sig till tåls och inte tjata på henne. Tvillingarna, Joe och Mike, gick sista året på universitetet och hade sällan tid att komma hem, om det inte var för att lämna smutstvätt, tigga pengar eller få sig ett rejält mål mat.

Melanie, minstingen, var nästan arton och hade nyligen flyttat in i ett litet kyffe tillsammans med en väninna, och efter sommaren skulle hon börja ett nytt, spännande liv i Sydney. Beth hade blivit tvungen att acceptera att hennes lilla flicka redan var en främling. Hon förstod sig varken på dotterns avskyvärda musik, den tvivelaktiga pojkvännen eller den fasansfulla klädseln och makeupen. Förr hade de stått varandra nära, men Melanie anförtrodde sig inte längre åt henne och hon ville aldrig gå ut och shoppa eller gå i kyrkan och vägrade till och med att diskutera sina universitetsplaner. Och när hon väl hade flyttat ner till Sydney skulle banden klippas av och Beth skulle förlora henne, precis som hon hade förlorat de andra tre.

Hon gned sig i ansiktet med händerna, drog ett djupt andetag och gick upp på övervåningen för att byta till söndagskläderna. Saken blev inte bättre av att hon grävde ner sig i självömkan, tänkte hon beslutsamt och tog ner kjolen och blusen från galgen. Livet var en gåva från Gud och hon borde vara tacksam för att alla fyra var friska och ambitiösa och inte rädda för att pröva vingarna. Hon hade gett barnen bästa möjliga start i livet, hade uppfostrat dem i Herrans tukt och förmaning. Clive hade rätt, förr eller senare flög ungarna ur boet och det var som det skulle vara.

Den plisserade kjolen satt hårt i midjan och hon hade svårt att få igen blixtlåset. Med ens kände hon sig varm och hon undrade om det var vädret eller ännu en blodvallning. De nattliga svettningarna hade 39

kommit oftare på sistone och hon kände sig tröttare än vanligt. Kanske var det tilltagande midjeomfånget ytterligare ett tecken på att hon var i klimakteriet, tänkte hon då hon satte på sig sidenblusen och knöt rosetten vid halsen.

Missmodigt betraktade hon den medelålders matrona som stirrade tillbaka på henne i spegeln. Kjolen och blusen fick henne att se tjockare ut än hon var, det vågiga håret verkade gråare än någonsin och de praktiska skorna, som hon var tvungen att ha på grund av sina svullna fötter, gjorde henne ännu tantigare. ”Inte undra på att Clive spelar golf jämt”, muttrade hon och stack pärlörhängena i örsnibbarna. ”Har du börjat prata för dig själv, mamma?”

Leende snodde Beth runt. ”Melanie, så roligt att se dig! Jag hörde inte när du kom.”

Förtjusningen övergick i förfärad bestörtning då hon betraktade dottern. Melanie var helt svartklädd, från knähöga Dr Martens-kängor, leggings och minimal kjol till den trasiga T-shirten som hölls ihop med säkerhetsnålar. I ena örsnibben satt en rad ringar, en pärla glittrade i näsan och en annan ovanför överläppen. Ansiktet var vitpudrat och de kraftigt målade ögonen och det svarta läppstiftet fick henne att se ut som en zombie.

Beth tog sig samman och gav henne en kram, hoppades att hennes förfäran inte hade varit alltför tydlig. ”Det är underbart att ha dig här, men du är på tok för mager. Vi måste genast se till att du får något att äta.” ”Det behövs inte, mamma. Pjoska inte.” Melanie sjönk ner på den prydligt bäddade sängen och slingorna av orange och rött i det mörka håret blänkte i solen som strömmade in genom fönstret. ”Jag ska bara hämta några saker.” Hon kastade en blick på moderns klädsel och himlade med ögonen. ”Ska du någonstans?” ”Jag kan lämna återbud”, sa Beth hastigt. ”Det har Margot säkert inget emot.” ”Herregud”, stönade Melanie. ”Ska du hem till morfar?” ”Missbruka inte Guds namn”, förmanade Beth. ”Ja, jag skulle till morfar, men nu när du är här ringer jag och säger att jag inte kommer.”

40

”Gör dig inget besvär för min skull”, sa Melanie, reste sig från sängen och betraktade sin bild i toalettbordsspegeln. ”Moster Margot avskyr ju när du fegar ur, och jag tänkte ändå inte stanna länge.” Hon vred om pärlan i näsan, vilket fick Beth att rysa, och vände sig från spegeln med ett trevande leende. ”Det är alltid en massa saker på gång och folk att träffa, ja, du vet.”

En gång gjorde jag det, tänkte Beth, men det var i ett annat liv. ”Stanna en stund”, bad hon. ”Det spelar ingen roll om jag blir lite sen och det är så länge sedan vi fick oss en pratstund.” Hon lade handen på dotterns tunna, bleka arm. ”Jag vill så gärna höra hur resan till Sydney gick, hur studenthemmet var och om du har träffat dina lärare ...”

Med en otålig suck drog Melanie åt sig armen. ”Det är bara universitetet, mamma, inget märkvärdigt.” ”Jaha …” Beth stod där utan att veta vad hon skulle säga. ”Men jag skulle behöva ett litet bidrag”, sa Melanie med inställsam, mjukare röst och såg på modern under spretiga ögonfransar. ”Biljetten ner till Sydney kostade en förmögenhet och jag måste betala min del av hyran på Sophies etta.”

Beth tvekade, för hon visste att Melanie skulle ge sig av så snart hon hade fått pengar. ”Vi kan väl dricka kaffe först och du kanske vill ha en bit av min fyllda sockerkaka? Den har alltid varit din favorit.”

Melanie ryckte på axlarna. ”Som du vill”, svarade hon nonchalant och följde efter modern nedför trappan till köket. ”Men jag är egentligen inte hungrig”, tillade hon och slängde sig ner på en stol. ”Bara en liten bit”, trugade Beth och skar snabbt en skiva av den minsta sockerkakan som hade varit avsedd för välgörenhetsbasaren. ”Sedan du flyttade in hos Sophie ser jag dig så sällan och jag tycker om att skämma bort dig när jag får chansen.” Hon lade kakskivan på en assiett och sköt den mot dottern. ”Varsågod. Ät nu.”

Melanie knaprade motvilligt på ett hörn och gav modern en trotsig blick. ”Jag kommer att bli tjock”, protesterade hon. ”Kjolen är redan tajt.” ”Struntprat”, svarade Beth bestämt. ”Du är bara skinn och ben och den där mikrokjolen skulle sitta för hårt på en sticka. Om man nu kan kalla det kjol”, tillade hon. ”Du borde verkligen klä dig lite mer diskret, gumman.”

41

”Börja inte nu igen, mamma!” Melanie rätade på ryggen och burrade upp håret. De tunga silverringarna blänkte på fingrarna, och både tonfall och hållning vittnade om att hon inte tänkte tåla någon kritik. ”Jag har knappt varit här i fem minuter och du tjatar redan på mig.”

Beth tyckte att dottern såg ut som en prostituerad, men hon höll inne med den skarpa kommentar hon hade på tungan och skyndade sig att göra i ordning var sin kopp kaffe åt dem. ”Vi kan väl acceptera att vi tycker olika?” bad hon lågmält. ”Numera ser jag knappt skymten av vare sig dig eller de andra, och när du är nere i Sydney kan vi ju inte längre fika ihop.” Återigen märkte hon att hennes saknad och längtan hördes på rösten och blinkade snabbt bort tårarna som stack i ögonen.

Melanie mosade kaksmulor med pekfingret och slickade av det. ”Jag vill inte hålla mig borta, men tiden bara flyger i väg.”

Beth lyckades klämma fram ett leende. ”Jag vet, och jag försöker förstå. Men jag känner mig lite ensam och övergiven nu när ni barn är så upptagna av era egna liv, och din pappa är ju på jobbet i veckorna och spelar golf på helgerna.”

Melanies min mjuknade. ”Förlåt, mamma. Vi har väl inte varit justa mot dig.”

Värmen som spred sig inom Beth hade inget med klimakteriet att göra och hon tog ivrigt dotterns hand, redo att förlåta. ”Det att bara naturligt att barn flyttar hemifrån. Oroa dig inte för mig, kom bara ihåg att jag finns här om du behöver mig, vad det än gäller ...”

Melanie lät den mörkbruna blicken vila stadigt på henne och tittade sedan bort. ”Mamma, det var en sak”, började hon, ”men då måste du lov...”

En bildörr smälldes igen och hon ryckte åt sig handen. ”Det verkar som om du ska bort på lunch i alla fall”, anmärkte hon och sjönk ihop i stolen. ”Moster Margot är här.” ”Berätta snabbt då, innan hon kommer in. Vad står på?” ”Det var inget, mamma. Allt är bara bra.”

Men det såg inte ut så och hon försökte slingra sig, alltid ett dåligt tecken.

42

Margot steg in i köket och uppfattade genast situationen. Hon nickade avmätt åt Melanie och vände sig till systern. ”Det var allt tur att jag bestämde mig för att hämta dig”, fnös hon. ”Du tycks ha glömt lunchen hos pappa.” ”Det har jag inte alls”, svarade Beth, ”men Melanie tittade oväntat in och jag tänkte att det inte gjorde något om jag blev lite sen.”

Melanie sköt stolen bakåt. ”Bry dig inte om mig, jag ska inte stanna.” ”Men du har ju precis kommit”, protesterade Beth och försökte desperat hålla henne kvar. ”Och du skulle säga någonting då Margot kom och störde.” Hon gav sin äldre syster en giftig blick innan hon åter vände sig mot dottern. ”Vad är det, gumman?” ”Det var inget särskilt”, sa Melanie likgiltigt och slängde med det färgglada håret, ”men om du kan låna mig lite pengar så vore jag dig evigt tacksam.” ”Naturligtvis”, försäkrade Beth hastigt. Besvikelsen gjorde henne klumpig och hon tappade mynt på golvet då hon öppnade portmonnän. Hon räckte dottern tre hundra dollar. ”Säg till om du behöver mer”, fortsatte hon och tog hennes hand. ”Och gå inte. Vi får prata mer när jag kommer hem igen.” ”Tack, mamma.” Till Beths stora förvåning gav dottern henne en puss och en hjärtlig kram innan hon försvann uppför trappan till sitt gamla rum. ”Du skämmer bort den flickan”, sa Margot ogillande där hon stod i dörren, ”och du ger henne alldeles för stor frihet. Inte undra på att hon ser ut som en flykting från Transsylvanien.” ”Eftersom du inte har några egna barn borde du inte yttra dig”, genmälde Beth. ”Det är modernt att se ut så där och jag tycker det klär henne”, tillade hon upproriskt och hoppades att Gud skulle förlåta henne den vita lögnen.

Margot betraktade Beth uppifrån och ner. ”Det verkar som om din gren av familjen inte har fått minsta känsla för stil”, sa hon fränt. ”Ska du inte byta till något mindre gräsligt?”

Beth drog in magen och slätade till kjolen. ”Nej, det tänker jag inte göra. Det är min bästa kjol och blus.”

43

Margot höjde på ett plockat ögonbryn. ”De får dig att se ut som en däcksannons”, konstaterade hon.

Beth rodnade, sårad av piken. ”Jag liknar åtminstone inte en vandrande pinne”, gav hon igen, ”och din klänning skulle passa bättre på en trettio år yngre kvinna.”

Margot ryckte elegant på axlarna och höll upp dörren. ”När jag vill ha klädråd av dig ska jag be om det”, sa hon, ”men innan dess lär nog helvetet frysa till is.” ”Men du bad mig om hjälp i går”, påminde Beth, ”så till någon nytta kan jag tydligen vara.”

Margot gav henne en syrlig blick. ”Tro mig, jag skulle inte ha bett dig om det inte vore absolut nödvändigt att vi gör enad front mot pappa.

Men kom nu, för guds skull, annars blir vi sena.”

Beth lade armarna i kors. ”Häda inte, du vet att jag avskyr det och jag har ändrat mig”, sa hon utmanande. ”Det här med pappa kan vänta, Melanie är viktigare.” ”Var inte löjlig!” fräste Margot. ”Melanie behöver dig inte, men det gör jag.” Hon drog ett djupt andetag för att lugna sig. ”Jag ber inte dig och Fleur om mycket, men för en gångs skull skulle jag uppskatta lite systerligt stöd.”

Beth kände sig kluven. Hon ville stanna hemma, men Margot hade aldrig förr bett om hennes hjälp – och än mindre Fleurs – så det måste vara allvarligt. ”Kan du ge mig en antydan om vad saken gäller?” ”Inte egentligen. Pappa har varit väldigt vag, men jag har sett tecknen förut och det skulle kunna få bekymmersamma återverkningar på en situation som redan är ömtålig.” ”Okej då”, suckade Beth, ”men jag måste hem igen så fort som möjligt.

Melanie stannar säkert inte länge och jag vill tala med henne.” ”Sätt lite fart nu. Pappa avskyr att vänta.” ”Det vore kanske bra för honom att inte alltid få sin vilja fram”, mumlade Beth medan hon snabbt skrev en lapp till dottern och lutade den mot pepparkvarnen. Hon lade en ren duk över bakverken, ställde ner koppar och fat i diskhon och motstod frestelsen att diska av dem. När Margot var på det här humöret fick man inte reta henne i onödan.

44

Det dunkande ljudet från övervåningen gjorde ytterligare konversation närmast omöjlig. Det var ett ljud som Beth hade kommit att avsky, men som hon saknat djupt, och vetskapen om att dottern fanns bara några meter bort fick henne åter att vilja stanna. ”Du milde tid”, utbrast Margot med en rysning. ”Ska det där kal­ las musik?” Hon väntade inte på svar utan sträckte sig efter systerns handväska och höll fram den mot henne. ”Vi måste härifrån innan mina trumhinnor får men för livet.”

Beth tog handväskan och sockerkaksdesserten med vispgrädde och frukt som hon gjort samma morgon och lämnade sedan motvilligt sitt prydliga radhus. Innan hon klev in i bilen kastade hon en blick mot fönstret till dotterns rum, men gardinerna var fördragna. Som vanligt skulle nog Melanie ha försvunnit långt innan hon själv kom hem igen och hon skulle vara ensam med den outhärdliga tystnaden.

Hon höll hårt om kristallskålen då Margot i alltför hög fart körde längs återvändsgatan, ut ur den lilla staden Buderim, som låg lummigt inbäddad på högplatån, och vidare ner mot kusten.

I fjärran glittrade havet, och höghusen i glas längs den trädkantade stranden i Mooloolaba och Maroochydore skimrade i solen, men Beth skulle ha gett vad som helst för att i stället vara hemma med dotterns musik skrällande i öronen. För ovanlighetens skull hade Melanie varit på vippen att anförtro sig åt henne och hon hade en känsla av att det var mycket viktigare än det som fadern hade att berätta.

Fleur körde längs Bruce Highway med suffletten nere och rockgruppen INXS dånande på stereon. Hon älskade sin bil och känslan av frihet den gav henne. Hon och Greg skulle ta sig igenom krisen, tänkte hon, det måste de, för de kunde inte leva utan varandra.

Men den smärta han tillfogat henne fanns fortfarande kvar och hon vred upp volymen för att försöka utestänga tvivlen. Det hjälpte naturligtvis inte, och hon sänkte den igen då hon kom till de första trafikljusen, för utan vinden i håret var musiken öronbedövande.

Vägen klättrade stadigt uppför bergssluttningen och slingrade sig förbi de exklusiva villor som hade vuxit upp under de senaste tre åren.

45

Järnsmidesgrindar och höga murar dolde svepande uppfarter, prunkande blomrabatter och välskötta gräsmattor som skuggades av palmer. Det här var gräddhyllan och numera bodde miljonärer på det som tidigare varit buskbevuxen ödemark.

Hela den östra kusten höll på att bebyggas och de flesta platser hon mindes från barndomen gick knappt att känna igen. Caloundra var ett typiskt exempel med sin nya strandpromenad, sina dyra höghuslägenheter, restauranger, exklusiva kaféer och designhotell. Staden hade ännu en bit kvar innan den var i klass med Noosas chica kaféliv, men den var på god väg.

Motorn gick på tomgång medan hon tryckte på fjärrkontrollen och väntade på att de tunga grindarna skulle öppnas. Hon hade hjälpt till att rita den eleganta villan när hon arbetade på arkitektbyrån Oz, och samtidigt som hon kände sig stolt över vad hon åstadkommit blev hon lite sorgsen vid tanken på att det säkerligen skulle dröja länge innan hon fick rita något mer.

Den stenlagda uppfarten följde stigningens konturer upp till villan som låg högst uppe på ett krön. Den var byggd i glas, stål och blänkande vit stuckatur och de tre våningarna bildade terrasser likt jättetrappsteg ner mot den enorma oändlighetspoolen som hade utsikt över havet.

Gräsmattorna var gröna och lika jämna som ett biljardbord och palmer, ormbunkar och exotiska växter frodades i blomstersängarna.

Fleur parkerade mellan faderns värstingbil av märket Land Rover och Margots Mercedes. Innan hon gick in i huset satt hon kvar en stund för att samla tankarna och försäkra sig om att det inte märktes på henne att hon åkt känslomässig berg-och-dalbana det senaste dygnet. Fadern var alldeles för skarpsynt, och om han misstänkte att hon undanhöll honom något skulle han inte ge sig förrän han fått veta allt, och just nu var hon inte i form för att parera hans frågor.

Den stora entréhallen var sval och skön efter hettan utomhus och ljudet av hennes sandaler ekade då hon gick över marmorgolvet och in i vardagsrummet. I Fleurs tycke var det villans bästa rum, för bortom palmerna i sina lerkrukor och de djupa skinnsofforna fanns en glasvägg med panoramautsikt över himmel och hav. Hon blev stående och tittade 46

ut medan hon försökte uppamma lite entusiasm inför den förestående familjelunchen. Egentligen hade hon kunnat undvara den, men allt annat var bättre än att sitta hemma ensam och grubbla. Och om det blev tillfälle skulle hon kanske kunna fråga vem den mystiska Annie Somerville var.

Hon suckade djupt och gick tvärs över det blanka cederträgolvet, steg ut på den första terrassen och fortsatte långsamt nedför trappan till den andra. Ljudet av röster fördes upp till henne av den nästan stillastående varma luften och hon stannade i skuggan av en stor blomurna i betong.

Det var inte ofta hon såg dem alla tre tillsammans och det var intressant att studera dem.

Det långa bordet stod bredvid poolen på den nedersta terrassen och skyddades mot det skarpa solskenet av ett enormt vitt parasoll. Hennes pappa, Don Franklin, satt i sin favoritstol vid bordets huvudända. Den skrikiga skjortan stramade över den omfångsrika magen och de vita knälånga shortsen avslöjade hans egendomligt hårlösa, tjocka ben. Han rökte en av sina äckliga cigarrer och diamanten i signetringen gnistrade då han trummade med fingrarna på armstödet. Han var en stor man i ordets alla bemärkelser och sin höga ålder till trots lika viljestark som någonsin.

Hon kände föga tillgivenhet för honom. Han hade varit en frånvarande, krävande pappa som trott att dyrbara presenter kunde köpa lojalitet och lydnad när allt hon velat ha var något tecken på att han betraktade henne som en person att älska och vara stolt över och inte som en ägodel.

Men det var också anledningen till att hon blivit den hon var. Hon hade drivits av behovet att stå på egna ben och varit fast besluten att bryta skilsmässotraditionen i familjen genom att ingå ett starkt och varaktigt äktenskap där barn var älskade och inte bara sågs som en formbar tillhörighet. Hon log lite snett. Det verkade som om familjens förbannelse slutligen hade drabbat även henne, men det betydde inte att hon måste finna sig i den.

Hennes båda mycket äldre halvsystrar satt mitt emot varandra vid bordet. Margot smuttade på vin och såg ytterst sval och elegant ut bredvid Beth som svettades i sina tantiga kläder och drack apelsinjuice. Det 47

märktes på henne att den laddade tystnaden gjorde henne besvärad och hon gjorde tappra försök att bryta den.

Fleur tyckte synd om henne och fick lite dåligt samvete. Beth hade varit som en mamma för henne och under sin ensamma barndom hade hon många gånger funnit tröst och stöd i systerns mjuka famn. Det var länge sedan hon besökte Beth som måste känna sig ensam nu när alla fyra barnen hade flyttat hemifrån.

Fleur lovade sig själv att snart hälsa på henne och flyttade blicken till Margot som nästan var en främling för henne. Det berodde främst på åldersskillnaden, men Fleur hade alltid uppfattat sin andra halvsyster som alltför reserverad och kylig för att vilja komma henne nära. ”Varför gömmer du dig där uppe?” ropade Don Franklin. ”Sätt lite fart på påkarna och kom hit!”

Fleur ryckte överrumplad till och tog god tid på sig nedför den sista trappan. Hon gav fadern en pliktskyldig puss på kinden, log mot Margot och satte sig bredvid Beth som ivrigt fattade hennes hand. ”Du är sen”, knorrade Don. ”Det var nära att jag inte kom alls”, upplyste Fleur och sträckte sig efter det kylda vita vinet, ”och om du tänker skrika åt mig på det där ohyfsade sättet går jag igen.”

Det rödblommiga ansiktet sprack upp i ett leende och han dunkade näven i armstödet. ”Ha!” Han blängde på de bägge andra. ”Den flickan har tåga”, sa han stolt, ”och är inte rädd för att säga emot sin gamle far.” ”Hon tar väl efter sin mamma”, anmärkte Margot torrt.

De buskiga ögonbrynen drogs ihop över bleka blå ögon. ”Lämna den satmaran utanför det här”, utbrast Don irriterat. ”Nog brås du på din pappa?” tillade han med en frågande blick på sin yngsta dotter.

Fleur ryckte på axlarna. Hon visste bättre än att ge sig in i den diskussionen. Hennes mamma, Selina, var ett känsligt kapitel. Hon hade lämnat dottern och maken bara två år efter giftermålet, och såvitt Fleur visste hade hon aldrig mer hört av sig. Det var inte förrän Fleur hade fyllt sju som fadern berättade att Selina omkommit i en bilolycka flera år tidigare. Fleur visste inte ens hur hon hade sett ut, för alla fotografier hade bränts upp, och under barndomen hade hon ofta undrat vem 48

Selina var och varför modern inte hade tagit henne med sig. Det rådde ingen tvekan om att Don avskydde henne och det hade varit en sporre för Fleur att bevisa att hon inte var det minsta lik den kvinna som hade övergett dem båda två. Ändå var hon nyfiken på Selina, det måste hon medge. ”Margot sa att du hade något viktigt att diskutera”, sa Beth och bröt den pinsamma tystnaden. ”Nu när vi är här allihop kanske vi kan börja?” ”Det kan vänta till efter lunch”, svarade Don lätt och drog ner den fläckiga basebollmössan över det tjocka vita håret. ”Varför kan vi inte prata om det nu genast? Jag måste hem till Melanie.”

Han gav Beth en ilsken och förstulen blick. ”Vi pratar om saken när jag är redo, inte förr.” Han vände sig om då hushållerskan dök upp med ett fat som dignade av skaldjur. ”I tid som vanligt, April”, dundrade han. ”Jag hoppas du kom ihåg att köpa hummer från Moreton Bay?” ”Självklart, mr Franklin”, försäkrade hushållerskan rappt. Hon gjorde ett tecken åt sin unga medhjälpare som stod i bakgrunden med stora salladsskålar i händerna och så snart allt var framdukat gick de tillbaka upp till huset. ”Det är en duktig kvinna”, sa Don och stoppade linneservetten in­nanför skjortkragen. ”Om hon inte var så pryd skulle jag fundera på att gifta mig med henne.” Han tog en näve räkor och började äta som om han inte hade sett mat på evigheter.

Margot höjde ett ögonbryn och Fleur noterade att hon verkade vara på sin vakt, men tänkte inte närmare på saken medan hon njöt av utsikten och bet i en körsbärstomat. Faderns bordsskick var osmakligt och även om hon inte tittade på honom kunde hon höra hur det krasade när han bet i skaldjuren och hur han smackade med läpparna. Hennes redan dåliga aptit försvann helt.

Lunchen tycktes aldrig ta slut, men Don Franklin var inte den som lät god mat gå till spillo, och han vägrade att diskutera någonting förrän skaldjursfatet var tomt och han hade ätit en enorm portion av Beths sockerkaksdessert. Slutligen lutade han sig bakåt i stolen, torkade sig om munnen och rapade i servetten innan han kastade den på bordet.

49

”Nu när du är klar kan du kanske berätta varför du ville ha hit oss”, sa Margot. ”Jag funderar på att gifta om mig.” Don betraktade döttrarna skadeglatt medan han väntade på deras reaktion. ”Det var det jag befarade”, sa Margot torrt. ”Fast med facit i hand kan man ju tycka att du borde ha bättre förstånd.” ”Margot har rätt.” Beth vek prydligt ihop servetten och lade den bredvid sin tomma assiett. ”När mamma dog gifte du om dig alldeles för snabbt och se bara hur det gick.” Hon såg på Fleur och log. ”Förlåt, jag vet att det var din mamma, men Selina ...” ”Selina var ett misstag, det medges”, avbröt Don, ”liksom Rachel och Dawn, men det är annorlunda den här gången.” ”Det är det med varenda kvinna du träffar”, påpekade Margot iskallt. ”Om du nödvändigtvis måste fördela dina tvivelaktiga gracer så kan du väl ha ditt lilla roliga och sedan dra vidare. Du behöver ju inte gifta dig med dem.” ”Du kanske gillar att leva så, men kom inte och säg att du är lycklig med dina gigolor.” Det syntes en grym glimt i den urvattnade blicken. ”Du som jagar unga hingstar är inte rätt person att kritisera mig.”

Margots mun blev till ett hårt, scharlakansrött streck. ”Ska du säga, din gamla horbock”, svarade hon lugnt. ”Mina älskare tjänar sitt syfte, men jag är inte dum nog att vilja gifta mig med dem. Inte för att det angår dig.”

Fleur och Beth stirrade på Margot med fasa och beundran. Med ens såg de sin chica, kyliga syster i ett helt nytt ljus. ”Jag håller mig informerad om vad ni sysslar med allihop”, upplyste Don och tände en cigarr. ”På det sättet vet jag var jag har er.”

Beth torkade svetten ur pannan med servetten. ”Jag tycker det är omoraliskt att ha … älskarinnor”, sa hon och stakade sig på ordet, ”men jag håller med om att det inte är någon mening med att du gifter om dig så sent i livet. Du har allt här och April tar väl hand om dig.” ”Hon värmer inte min säng.” ”Du är över åttio”, flämtade Beth och försökte bevara fattningen. ”Inte behöver du väl … sånt … längre?”

50

Don skrattade rått. ”Än finns det liv i gubben, vilket är mer än man kan säga om din käre make. Han tycks inte ha uppfyllt sina äktenskapliga plikter på åratal.”

Beth blev illröd i ansiktet. ”Den sortens prat kan vi undvara, pappa.”

Don log elakt medan han borstade bort skal och bitar av sallad från skjortan. ”Om du inte ägnade så mycket tid och intresse åt Gud skulle Clive kanske inte spela så mycket golf – om det nu är det han gör.” ”Vad är det du antyder?” frågade Beth med tunn, skälvande röst. ”Det där var onödigt”, insköt Fleur innan Don hann vräka ur sig ännu fler giftigheter. ”Om du fortsätter så här går vi.” ”Ni stannar tills jag säger att ni får gå.” Blicken borrade sig in i var och en av dem. ”Jag har inte berättat färdigt om mina planer.” ”Vi är inte längre barn som du kan topprida”, fräste Fleur. ”Vi gör som vi vill, och om du tänker vara otrevlig är det ingen mening med att vi stannar.”

Margot snurrade på vinglaset och fick solljuset att brytas i kristallen. ”Jag tycker vi ska lugna ner oss och lyssna på pappa. Vi kommer ingenvart förrän han har fått säga vad han har på hjärtat.”

Don nickade och puffade på cigarren. ”Så sant som det är sagt, och det är på tiden att ni visar mig lite respekt.” ”Respekt måste förtjänas”, förkunnade Margot. ”Kom till saken någon gång, pappa!”

Han gjorde sig ingen brådska utan betraktade dem länge och väl och det märktes att han njöt av att vara medelpunkten. ”Jag är i bättre form än de flesta män i min ålder, men om några år finns det inte en kvinna som vill ha mig. Smid medan järnet är varmt, det är mitt motto, och därför tänker jag skaffa mig en rar liten kvinna som kan ta hand om mig när orken tryter.” Han flinade åt deras chockerade miner. ”Er kan man ju inte lita på.” ”Nu är du orättvis”, protesterade Beth. ”Jag ringer jämt och ständigt för att höra hur du mår, och jag kommer med kakor och sylt och håller dig sällskap.” ”Jag behöver inte kakor och sylt!” tjöt han. ”Jag vill ha sex, massor av sex.”

51

”Du är osmaklig.” Beth rös och färgen steg på kinderna. ”Du tar livet av dig”, spådde Margot, ”och det är rätt åt dig.” ”Men på ett skönt sätt, eller hur?” Han log med den feta cigarren i munnen och de tjocka fingrarna knäppta över magen. ”Jag kan inte sitta och höra på det här längre”, sa Beth och sköt stolen bakåt.

Fleur tog systern i armen och hejdade henne. ”Märker du inte att han gör det med flit? Precis som vanligt försöker han bara reta upp oss.” Hon vände sig mot fadern och såg kallt på honom. ”Om det bara är sex du vill ha kan du väl anlita ett proffs? När du sedan tröttnar på henne – som du gör på alla kvinnor – kan du lätt byta ut henne.” ”Jag tänker inte betala för sex”, invände han. ”Jag har aldrig betalat i hela mitt liv.” ”Du fick betala massor för att bli av med de senaste två harpyorna till fruar”, påminde Margot, ”och du har betalat för att bli av med andra kvinnor sedan dess. Vartenda förhållande du har haft sedan mamma dog har kostat dig och därmed även oss stora pengar.”

Don satt tyst och blickade ut över havet och munnen rörde sig som om den tuggade på ilskan. ”Det blir annorlunda den här gången”, hävdade han envist. ”Det tvivlar jag på.” Margot gav honom en blick fylld av avsmak. ”Förmodligen är den här kvinnan äldre än Fleur men yngre än Beth och hon är blond med ben upp till armhålorna och har ambitionen att leva lyxliv med ett platinakort till hjärta. Undrar varför jag kommer att tänka på ordet ’lycksökerska’?” Rösten dröp av sarkasm.

I hans ansikte syntes ett liderligt gammelmansflin. ”Du vet precis vilken typ av kvinnor jag föredrar”, sa han i släpande ton, ”men elden har inte slocknat bara för att håret är vitt. Jag ska se till att hon skriver under ett äktenskapsförord.” ”De där förorden är inte ens värda papperet de är skrivna på”, sa Margot. ”Gamla dårar är värst”, insköt Beth. ”Jag är ingen dåre”, gastade han. ”Tiffany är helt nöjd med ...” ”Tiffany?” Med en förfärad min satte sig Margot käpprakt upp i stolen.

52

”Inte den Tiffany som förestår spa-avdelningen på vårt semesterhotell i Coolum, väl?”

Don log. ”Just hon. Tiffany är underbar och så omtänksam. Jag har fallit pladask för hennes charm.” ”För hennes yppiga kurvor, menar du väl”, väste Margot, ”och hon är ju yngre än Fleur!” ”Än sen då?” sa han med en axelryckning. ”Jag kan väl inte rå för att unga kvinnor finner mig tilldragande.” ”Det är dina pengar som är tilldragande”, rättade Fleur, ”och allt det här”, tillade hon och gjorde en gest mot de vackra omgivningarna. ”Är du så fåfäng att du verkligen tror att en ung kvinna som hon verkligen vill ha dig tafsande på sig om nätterna?” Beth såg uppriktigt förvånad ut. ”En man i min ålder har vissa färdigheter som bara erfarenheten ger. Än så länge har jag aldrig fått några klagomål i sovrummet”, upplyste han självbelåtet.

Bilden han målade upp fick alla tre att rysa.

Don vände sig till Margot. ”Jag vill att Tiffany ska ta över som chef för semesterhotellet i Coolum, men eftersom du är vd för företaget behöver jag din namnteckning på papperen.”

Margot bleknade och handen darrade då hon drack en klunk vin för att vinna tid. ”Den frågan måste tas upp inför hela styrelsen innan jag skriver under något”, lyckades hon slutligen få fram. ”Tiffany har ingen erfarenhet av att driva ett hotell. Hon är bara kosmetolog.” ”Hon är skärpt och har en del goda idéer.” ”Styrelsen kommer aldrig att gå med på det.” ”Jag är fortfarande styrelseordförande”, morrade han, ”och styrelsen gör som jag säger. Vi har sex hotell och en motellkedja. Det förändrar ingenting om Tiffany blir chef för det i Coolum och jag har redan lovat henne posten.” ”I så fall får du bryta ditt löfte”, svarade Margot. ”Vi har inte råd att ta den risken och det är uteslutet att lägga hotellets skötsel i händerna på en oerfaren virrpanna som Tiffany.” Äntligen hade hon hans fulla uppmärksamhet och han lutade sig 53

framåt i stolen. ”Vad menar du med att vi inte har råd?”

Margot plockade fram en bunt papper ur sin stora handväska. ”Det här är de senaste siffrorna”, meddelade hon lugnt och sköt papperen över bordet. ”Vi räknar med att intäkterna ska stiga de närmaste månaderna tack vare de olympiska spelen i september, men efter jul- och nyårshelgerna kommer vinsterna att sjunka och det blir svårt att hålla hjulen rullande.”

Don slet åt sig papperen och läste sifferkolumnerna. ”Varför har du inte sagt något tidigare?” ”Jag har aldrig fått en chans”, svarade Margot. ”Du har alltid varit upptagen, av den underbara Tiffany, kanske?” ”Men jag anförtrodde dig skötseln av semesterhotellen för att jag trodde att du visste vad du gjorde.” Han slängde papperen på bordet. ”Det gör jag också”, sa hon oberört. ”Det var du själv som lärde upp mig. Jag har varit i hotellbranschen sedan jag slutade på college och gudarna ska veta att jag har sett tillräckligt många konjunktursvängningar för att inte känna igen dem.” Med bister min såg hon på de andra tre. ”Det blir allt svårare att driva enskilda lyxhotell. Folk vill helt enkelt inte betala vad vi måste ta ut när de kan vända sig till någon av de internationella kedjorna och få samma sak för halva priset.” ”Men bokningarna ser bra ut för resten av året och in i januari”, påpekade Beth efter att ha ögnat igenom de utprintade sidorna. ”Är det inte tillräckligt?”

Margot skakade långsamt på huvudet. ”Efter millenniefirandet får vi lite respit tack vare de olympiska spelen”, förklarade hon, ”men vi måste inse att intäkterna har minskat stadigt under de senaste två åren och det finns inga tecken på att det ska bli bättre. Bankerna börjar redan bli nervösa och vi är skyldiga dem en hel del pengar.” ”Det låter oroväckande”, sa Beth. ”Vad föreslår du att vi gör?” ”Vi bör sälja hotellen medan vi kan – Devonshire Hotels bolagsstyrelse har redan visat intresse – och sedan koncentrera oss på motellkedjan.

Den håller oss flytande och bankerna blir nöjda.” ”Är det verkligen så illa?” viskade Fleur. ”Jag är rädd för det.” Margot lutade sig bakåt i stolen.

54

”Kära nån”, sa Beth med darrande röst. ”Men nog borde det finnas något mindre drastiskt att göra än att sälja?” ”Jag tänker inte sälja ett jävla dugg”, röt Don. ”Min pappa startade företaget och jag vägrar att sälja mitt livsverk bara för att vara bankerna till lags.” ”Det måste du om du inte vill gå i konkurs.” ”Konkurs?” Det rödblommiga ansiktet bleknade och han grep hårt om armstöden. ”Du kan inte mena allvar?” ”Jag är dödligt allvarlig”, försäkrade Margot. ”Pengarna rinner ut mycket snabbare än de kommer in. Räntorna på banklånen är illa nog, men det är dyrt att driva hotellen och tillsammans med utgifterna för den här villan och din överdådiga livsstil, för att inte tala om skilsmässouppgörelserna och alla kostnader dina kvinnohistorier har dragit med sig, så kämpar vi hårt för att hålla näsan ovanför vattenytan.”

Don satt tyst och stirrade ut mot havet. Svetten pärlade på överläppen och han var likblek i ansiktet. För första gången i sitt liv tyckte Fleur synd om honom. Han fick inte fram ett ord, och hon hade aldrig sett luften gå ur honom så totalt. ”Jag förstår att du avskyr blotta tanken”, sa hon lågmält i den chockade tystnaden, ”men jag tror att det vore klokt att följa Margots råd. Om vi säljer minskar underskottet och bankerna blir lugna, och det ger oss andrum så att vi kan koncentrera oss på företagets lönsamma sida.” ”Jag håller med”, sa Beth med ostadig röst. ”Jag är ledsen, pappa, men det låter förnuftigt.” ”Vad vet du om saken?” skrek han. ”Lilla fru radhusråtta utan en tanke i huvudet utom Gud och desserter.” Kristallskålen åkte i golvet och gick i tusen bitar på stenplattorna.

Beth kröp ihop och tårarna glänste i ögonen. ”Det ... det var min finaste skål”, stammade hon.

Han gav henne en förintande blick. ”Vad är en skål jämfört med mitt livsverk? Mina föräldrar kom hit från England efter att ha nappat på ett erbjudande som den australiska staten gjorde för att locka hit kvalificerad arbetskraft. Pappa började som vice verkställande direktör på det där första hotellet i Sydney och arbetade praktiskt taget dygnet runt; jag 55

och Annie och vår stackars mamma såg nästan aldrig till honom. Men det gav utdelning när han lyckades köpa det och när han gick i pension ägde han tre av de bästa hotellen i Australien.” Don blängde ilsket på dem i tur och ordning. ”De var hans arv till mig – grunden till allt vi äger i dag – och jag vägrar att sälja till en anonym kedja som ...” ”Det spelar ingen roll vad du tycker”, avbröt Margot. ”Av vad jag har hört i dag står det klart att jag har Fleurs och Beths fulla stöd och resten av styrelsen har redan antytt att de stöder förslaget att sälja.” ”Vad ska jag säga till Tiffany?” ”Säg som det är. Om hon är av den kaliber jag tror får du aldrig mer se röken av henne”, konstaterade Margot. ”Du är en kallsinnig katta”, morrade han. ”Det har jag tvingats till att bli för att klara av dig.”

Fleur såg honom kämpa för att kunna acceptera den bistra sanningen.

Trots att hon var chockad över hur snabbt fadern tvingats på knä var hon inte förvånad över att familjeföretaget hade problem. Det hade varit tal om att sälja tre år tidigare – och på varenda bolagsstämma sedan dess – men Dons översittarfasoner hade tystat protesterna och nu var det kris.

Hon tyckte synd om Margot som under årens lopp hade slitit så outtröttligt med företaget och med att hålla fadern i schack. Det måste ha varit svårt för henne i dag. Men Fleur visste också att Margot hade förhandlat sig till ett rejält belopp vid sin skilsmässa och att företaget betalade henne en saftig lön. Förmodligen var hennes pension lika väl tilltagen.

Men Beth? Stackars Beth som trots allt älskade fadern och gjorde allt för att vara honom till lags. Hon skulle komma att sakna aktieutdelningen om den upphörde, för Fleur misstänkte att pengarna gav henne ett visst mått av frihet.

Hennes egen årliga utdelning hade satts in på ett kapitalkonto med hög ränta så snart Greg fick högre lön, så hon skulle inte bli lika hårt drabbad som de andra. Och sedan var det naturligtvis det mystiska arvet.

Fleur lutade sig bakåt och njöt av vinet medan de andra fortsatte att käbbla runt omkring henne. Var Annie Somerville samma Annie som fadern nyss nämnt? Kunde hon vara hans syster? Varför hade i så 56

fall ingen nämnt fastern tidigare? Men det skulle förklara testamentet.

Och varför hade fastern lämnat allt till henne, Fleur, i stället för att låta systrarna dela lika?

Fleur tömde glaset och blickade ut över havet. Det hade varit ännu en dag med chockartade avslöjanden, och det var definitivt inte rätt tillfälle att börja gräva i familjens historia. Men det måste göras och det snart.

57