Nitta Året är 1969 och jag är en 6 årig liten flicka som kommer till Sverige med mina föräldrar och 3 systrar från Hangö. En stad i Finland som jag idag tycker är den vackraste platsen på jorden. Vi kom till en liten ort i Skåne. Mor och far sökte en bättre framtid för oss alla och jobben fanns här och inte på den lilla ort vi lämnade. Har inte så många minnen därifrån förutom att jag minns att det var svårt
att förstå skånskan, men de hade nog lika svårt att förstå min finlandssvenska. Efter cirka ett år fick far och mor jobb i staden Västerås, på ASEA som fabriken hette på den tiden. Ja det känns som det är evigheter sen. Där jobbade de ända till sin pension. Kommer så väl ihåg den spännande känslan att åka tåg och hur stor stationen i Stockholm var. Där bytte vi tåg till vårt nya hem som Västerås skulle bli. Minns de nybyggda höghusen hade aldrig sett så höga hus som var på 6 våningar och vi skulle bo högst upp.
Min skolgång gick utan större problem, jag kan inte säga så mycket om den tiden bara att jag pluggade kanske lite mera än vad mina klasskompisar gjorde. Jag gick ut nian med skapliga betyg 1979. Och det var nu som livet började med friheten och festandet och det kändes som hela världen låg för mina fötter samtidigt som jag inners inne visste att jag var sökande efter något som jag inte visste vad. Festade på i många år och hade några korta
förhållande men som aldrig riktig kändes rätt och som ofta bara rann ut i sanden. Under den här tiden så kom jag också underfund med att jag aldrig skulle gifta mig det stod klart för mig i min unga ålder. Jag var inte som mina systrar i mångt och mycket.
Mina tre systrar sökte sina blivande. De utbildade sig allihop inom sjukvården. Jag gick min egen väg med att välja en helt annan inriktning kontor och distribution hette linjen. Jobbade sent på kvällarna och skolan på dagen och festar på helgerna. Jag sökte inte ett långlivat förhållande utan jag tror jag bara hade kommit till insikt att det inte kommer att hända mig, lite naivt kan jag idag tycka. Man kan nog säga lite att jag var den där lilla tjejen som visste vad hon ville ha samtidigt som hon var sökande efter något som hon inte kunde sätta fingret på. Men en sak var jag säker på, ingen skulle få äga mig med en ring på fingret....Jag var fri och oberoende ville göra allt som jag kunde. Tog körkort direkt vid fyllda
18 år och då öppnades mer av min frihet. Det var en härlig känsla minns jag och det dröjde inte länge innan jag kunde köpa mig en bil som bara var två år gammal med pengar som jag jobbat ihop efter allt kvällsarbeten. Under min unga ålder hade jag min sexuella frihet som jag ansåg att jag som tjej hade rätt till lika mycket som killarna hade, Jämlikhet blev väldigt viktigt för mig och det är det fortfarande. Det killarna kunde göra kunde jag också göra så inget skulle hindra mig för att jag var tjej. Jag har nog aldrig riktigt förlitat mig på att andra könet ska komma och rädda mig på sin gyllene häst, utan jag var nog ganska realistisk av mig och hade inte sådana romantiska drömmar... vad jag ville ha, jag fixade.
Skaffa barn! klockan ringde ganska sent för mig. Mina vänner skaffa barn redan innan 20 års ålder så jag med mina 24 år ansåg man då var ganska sent, iallafall i min vänkrets som jag hade då, idag är det en helt annan femma. Ett vanligt samtal i min vänkrets var just om
drömprinsen och barn som inte var av intresse för mig utan jag prata nog mera och världsliga ting och djupa ämnen. Jag ville upptäcka världen och komma ut på äventyr. Så det har jag upptäckt i vuxen ålder att kvinnor har svårt att vara vän med mig utan det blir mera ytligt och det har nog att göra lite med mig själv också då jag har väldigt lätt att prata om djupa saker och inte har haft eller träffat en vän som passat mitt djupa jag. Alla somrar som barn åkte vi tillbaks till Hangö för att stanna där hela mors och fars ledighet. Mina föräldrar gav mig insikten var mina rötter kom ifrån och när jag köpte min egen bil kunde jag själv ta mig dit på egen hand. Många underbara somrar med bus och bad i havet har jag fått uppleva där och det är mycket tacksam över. Åren går på i vanlig ordning det händer inte så mycket förutom ut och festa med vänner och ibland med mina systrar ända till en kväll en tidig vårdag för 30 år sen som har ändrat mitt liv fullständigt. Det är året som jag fyller 23 och alla mina nära vänner har börjat stadga sig och lever familjeliv.
Livet som partypingla passade mig bra i unga år då jag älskade att dansa, visst var det en hel del alkohol också med i bilden men aldrig att jag tog några droger. När min mor fyllde 50 år följde jag med henne och far till Spanien på deras första resa utomlands. Då hade jag kommit över partylivet och var sambo med Niko och vi hade två små grabbar. En kväll gick vi ut på en krog för att dansa inte för att mina föräldrar dansa, det har de inte gjort så mycket i sitt liv tillsammans. Men dansa det gjorde jag. Männen stod på rad för att bjuda upp mig till dans. Och mina föräldrar satt där undrande och fråga mig till slut -var har du lärt dig dansa? och jag svarade glatt -jag är självlärd och har haft förmånen med att dansa med många duktiga danspartner. Pappa skratta och sa "du har nog fått takterna från mig" Mina föräldrar de skojade ofta om vems bästa egenskaper jag fått. Men realistisk som jag är så är jag helt övertygad om att jag har fått lite av båda två. Ett minne som min mor aldrig glömmer var när jag var i ung ålder då vi åker till Hangö för att besöka min moster
Krisse. På ditresan på finlandsbåten så går vi som vanligt till dansen för att lyssna på musik och denna gång var det en man som bjöd upp mig till bugg dans. Jag kan lova att vi verkligen bugga och folk stod och tittade på och klappade händerna. Han svingade upp mig flera gånger i luften och mor hon njöt.
Niko och jag vi tar varje tillfälle i akt till dans och då behövs ingen krog bara skön härlig musik. När ABBA slog igenom med sin Waterloo började mina flick kompisar och jag dansa hemma hos varandra och lärde oss dansa till deras musik. Det är fina minnen som man aldrig glömmer. Små flickor som vi var så blev vi ju kära i Björn och Benny och Björn blev min första pojkvän i fantasin.
På slutet av mitt liv som partypingla så började det kännas som det gav ingenting mera och det var inte lika roligt att gå ut på krogen. Här kom mina tankar om livet och vad jag ville ha ut av det. Jag kom till ett vägskäl som jag inte
visste vilken väg jag skulle ta och det var i samma veva som jag mötte Niko med blandade känslor. Jag jobbade då på ett ålderdomshem för att få ihop pengar som jag ville spara till ett eget boende. Bodde fortfarande hemma, men det var bekvämt och det var lätt att spara.
Niko 5 januari 1985 på min födelsedag satte jag för första gången min fot i Sverige, Trelleborg var staden som jag kom till efter min flykt från mitt hemland Iran. Det rådde krig mellan Irak och Iran. Beslutet att jag var tvungen att fly var flera incidenter och kriget, jag var inte säker där. Blev placerad på Flens flyktingförläggning ett par månader innan jag fick komma till Stockholm och bo hos en vän tills jag åkte tillbaks till Flen för att få besked om var jag ska
vara bosatt. Det blev till Västerås som jag då fick en lägenhet att bo i. Ovissheten under hela den första tiden var både stressande och framför allt osäker att hela tiden gå och vänta på ett beslut om permanent uppehållstillstånd. Men jag var fast besluten att skapa mig ett bra liv här. Jag kommer från norra Iran från staden Rasht. Vi har också de fyra årstiderna, det enda som skiljer Iran och Sverige var att det brukar vara lite mera minusgrader här än där annars hade vi också snö på vintern. Kommer från en stor familj med tre bröder och en syster. Min äldsta bror Manucher lämnade också Iran och bodde många år i Rom och nu bor han med sin familj i Kanada sen många år tillbaka.
På dagarna brukade jag hjälpa min far i matbutiken som han ägde och har gjort så länge jag kan minnas. Och på kvällarna umgås med kompisar. Har många fina minnen från min uppväxt där men också oroliga tider från en monarki till en islamisk stat under min
tonårstid och ända fram till min flykt därifrån. Det som jag saknar mest är nog naturen och maten, min mor lagade väldigt god mat. Hon var hemmafru och tog hand om barnen och hushållet.
Började läsa på Amu-center till CNC-operatör och läste svenska, umgicks med nya vänner som också kom fån Iran. Ibland så blev det utekväll på krogen men för det mesta var vi hemma hos varandra, vi hade inte råd att gå på krogen så ofta. Så mitt första år såg ut så, plugga, träffa vänner ända tills jag mötte Nitta.
Den sista händelsen som gjorde att det var fara på färden i mitt hemland. Jag hade pratat med mina föräldrar långt innan denna händelse om att jag har ingen framtid här och troligen kommer jag att bli skickad ut i kriget som pågick med Irak. Men mina föräldrar hade inte riktigt tagit det på allvar ända tills denna dag då vi skulle åka till en stad som heter Mashhad som mina föräldrar gärna ville
besöka. Irans heligaste stad och näst största stad i Iran. En stad som många troende iranier besöker. Inte för att mina föräldrar var troende, min mamma bar duk på huvudet men det var mera för en vana och tradition i hennes släkt, som delvis var troende. När Iran blev en islamisk stat var alla kvinnor tvungna att ha duk på huvudet. Varken jag eller mina syskon är troende och det är på grund av att den muslimska tron inte utövades i vårt hem. Vi hade det nog ganska så bra ställt än många andra familjer i Iran och kan nog säga att vi var ganska så upplysta om vad som hände i Iran och omvärlden. Och både jag och mina syskon fick gå i skola och utbilda oss.
Dagen kom då vi åkte till staden Mashhad och jag kände mig glad för jag hade en vän med mig. Vi var klasskompisar från gymnasietiden. Och jag kände att vi var väldigt goda vänner och kunde lita på varandra. Vi hade varit några dagar i staden då min vän och jag skulle gå till telefonbolaget. Han skulle ringa ett samtal till
flickvännen. Vi kände inte på något vis att vi var förföljda eller iakttagna utan vi hade det trevligt och kände oss bekymmerslösa. Efter samtalet så beslöt vi att vi skulle gå och besöka hans farbror som bodde i staden, han hade en hantverksbutik vid basaren. Vi kommer fram till hans farbror och sonen som var i samma ålder som vi. Det hälsas hjärtligt såsom man gör i Iran när man är släkt "pussar på båda kinderna". Vi sitter ner i butiken och min vän går för att hämta te vid tehuset. Efter en liten stund så kommer två gardister in i butiken och tilltalar mig och min väns kusin skarpt -Ni ska följa med oss och sen greppade de oss i armarna. Jag sa till min väns kusin säg ingenting sätt dig bara i bilen.
När vi satt i bilen satte de på oss ögonbindlar och sen började de köra. Under färden som tog kanske en halvtimme så blev jag mycket, mycket rädd och tiden kändes som en evighet. Vi hade ingen aning om vart vi var på väg. Och man hade hört ofta om människor som
försvinner spårlöst bort. Men vi kom fram till sist med ögonbindlar fortfarande för ögonen. Vi fick stå ute en stund i regnet och det kändes som vi stod i en inhägnad gård då man hörde att de låste grindar. Det var kallt och vått, jag var rädd, frös och darra. Efter en stund kommer de tillbaks och förde in oss i ett rum där de börja förhöra oss. Förhöret gick ut på att de ville veta vart vi ringde, vad vi prata om och vilka regimkritiker gupp vi tillhörde. Det var samma frågor hela tiden och de höll på i flera timmar. Jag försökte förklara att vi var vanliga människor som var på några dagars semester i staden, men jag fick ett hårt slag i ansikte. Det var knappt att jag kunde sitta kvar på stolen så hård var smällen. Och så höll det på ända tills vi blev inlåsta i en cell och då tog de av oss ögon bindlarna. Då hade de förhört oss hela dagen. Vi hade varit i cellen en stund då dörren öppnas och en man säger att vi får gå. Min väns farbror hade tagit kontakt med mina föräldrar, vet inte hur de fick ut oss därifrån. Men jag tror att det var på grund av farbrorn som var väl känd i staden med religiös
bakgrund och att han kunde tala för sig. Jag fick skriva på ett papper med mitt namn och sen skulle jag anmäla mig i min hemstad hos gardisternas station när jag återvände. Det fick jag göra i flera månader varje dag.
Men innan jag kom ut därifrån så säger en av gardisterna till mig -om du vill kan du slå mig tillbaks så som jag slog dig. Han säger också att koranen säger att du får göra det. Jag kände på en gång att det var någon form av test från deras sida så det ända jag säger -ni tog fel vi är bara på semesterdagar här i staden.
Efter den här händelsen så tog mina föräldrar allt som jag sagt och berättat på allvar och vi började planera för en flykt från Iran. Vi kunde inte lita på någon, så de enda som visste om planerna var en av mina bröder och min vän. Vi kom i kontakt med några personer som hjälpte till med att planera flykten. Efter att vi hade gått igenom alla flyktvägar så beslöt vi att
det skulle vara säkrast på mindre vägar genom bergen till Turkiet.
Flykt dagen kom och jag tog farväl av mina föräldrar och min bror. Sitter gömd på lastflaket under en presenning i en lastbil som kör i flera timmar. Det var obekvämt och kallt att sitta där på flaket, men det ända jag kunde tänka på var att jag skulle komma ut från Iran. Och att jag var ensam och måste till varje pris klara mig själv.
Flykten genom gränsen till Turkiet gick bra, men väl där så blir jag fast av polisen i en mindre stad och blir förhörd där. Men där fick jag röra mig fritt och jag kom i kontakt med en hjälporganisation som hjälpte mig vidare till Sverige. Sammanlagt tog det en månad för mig att komma till Sverige från det jag lämna Iran på lastflaket på en lastbil tills jag kom till Trelleborg. Jag var nu politisk flykting. Jag har alltid varit väldigt tacksam för mina föräldrar som hjälpte mig hela vägen fram till dagen för
flykten med pengar och synpunkter fast de inte hade jättestora besparingar. Precis som alla andra människor i medelklassen i Iran så fick nog många vända på slanten för att det skulle gå ihop.
Att vara på flykt från sitt hemland är inte något som man väljer utan för att man är tvungen och alla känslor som medför att vara på flykt kan vara mycket skrämmande och förskräckligt stressande. Vad ska hända, vart kommer jag, kommer jag klara mig, kommer jag kunna skapa ett nytt liv i ett annat land, kommer jag bli tillbakaskickad, kommer jag se min familj igen någon gång i framtiden, men framför allt rädslan att inte klara sig själv. Ja det finns många känslor som är väldigt svårt att beskriva med några få ord och som är väldigt svårt för en annan person att förstå som aldrig varit på flykt.
Under mina år här i Sverige så har jag varit tillbaka till Iran ett par gånger under de senaste
12 åren, men varje gång så känner jag obehagskänsla som biter sig fast och är jättesvårt att skaka av sig. Det enda som fått mig att åka dit är för att träffa min familj som finns kvar där och varje gång så har jag sagt aldrig mera.
Samtidigt är jag väldigt glad att jag fick träffa min mamma igen innan hon gick bort för ett par år tillbaka. Pappa och tre av mina syskon finns kvar där, men med dagens teknologi så finns Skype och andra sociala sidor på internet som det går jättebra att hålla kontakt genom.