Page 1

fadevår, tack för ljuset!

albert bonniers förlag

Ekelund_Fadevår_.indd 3

fredrik ekelund

10-07-08 09.26.20


Av Fredrik Ekelund har tidigare utgivits: Stuv Malmö, kom! 1984 Självgeografi 1991 Taxi sju-två bland drömmare och dårar 1993 Livsöppet 1995 Jag vill ha hela världen! 1996 Nina och sundet 1999 Torget 2001 Pojken i eken 2003 Blueberry Hill 2004 Casal Ventoso 2005 M/S Tiden 2008 På annat förlag: Fotbollskarnevalen. Italiensk resa 1990 (med Ulf Peter Hallberg) Sambafotboll: en bok om Brasiliens nationalsport 2002

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011617-0 © Fredrik Ekelund 2010 ScandBook AB, Falun 2010

Ekelund_Fadevår_.indd 4

10-07-08 09.26.20


Till Mamma, Pappa, Gastis och Kupan

Ekelund_FadevaĚŠr_.indd 5

10-07-08 09.26.20


Ekelund_FadevaĚŠr_.indd 6

10-07-08 09.26.20


”Ricordo tutto, ma non intendo niente.” (”Jag minns allt, men jag förstår ingenting.”) Ur La coscienza di Zeno av Italo Svevo ”Chercher? pas seulement: créer.” (”Söka? Det räcker inte: skapa.”) Ur Du côté de chez Swann av Marcel Proust

Ekelund_Fadevår_.indd 7

10-07-08 09.26.20


Ekelund_FadevaĚŠr_.indd 8

10-07-08 09.26.20


April 1963. Jag bygger ett hus av tid, ett hus med tid. Rum för rum. Bild för bild. Ett hus av ljus och tid.

Ekelund_Fadevår_.indd 9

10-07-08 09.26.20


Ekelund_FadevaĚŠr_.indd 10

10-07-08 09.26.20


Jag kommer uppifrån och seglar in över kvarteren, en tankefågel som ser ljuset falla över radhusen, åkrarna och Bågängsvägen, känner aprilljuset mot mina vingar och drar in den starka aromen av vår i näsborrarna. Blicken glider över radhustaken som är klädda i svart tjärpapp. Sedda ovanifrån: en svart matta som spricker upp här och där i vackra, gröna plättar. Tillbaka hit. Tillbaka dit. Vi landar vid gränsen mellan stad och land där åkrar blir radhus när staden växer. Asfalten ligger som ett svart parkettgolv mellan husen. Det skiner om bilar, hus och människor. Här kan man varken skiljas eller dö. Upsala, Gällivare, Upsala, Sundsvall, Malmö. Resan klar, nu är vi äntligen framme känns det som och ljuset som spills över kvarteren är en lycka att vara i. Allt är så bra planerat här, så rent och modärnt och inte som på de gamla gårdarna på Luthagen med pappor som luktade brännvin, kom ut och ryade i vita undertröjor mot en fond av mörka, stora trämagasin och en mjölkaffär på hörnan. Här: en splitter ny värld utan fyllisar och gatorna heter bäckar: Fiskebäck, Hornbäck, Sva11

Ekelund_Fadevår_.indd 11

10-07-08 09.26.20


nebäck, Humlebäck, Sorlabäck och just sorla bäck är bra för det sorlar av barn överallt. Sorlar, ljuder och sjuder. Vårans gata heter Fiskebäcksgatan och börjar med en liten böj nere vid Essomacken – lite som en bandyklubba ifall man ser den från fågelns perspektiv – och slutar i åkrar där ännu fler hus ska växa fram. I början går jag fel ibland eftersom alla husen liknar varandra; då möts man av felaktiga mammor för ingenting har vuxit upp och husen är stora, vita skokartonger sida vid sida. De vuxna är läkare, psykologer och ingenjörer på Kockums. Nere vid macken bor en familj från Holland. De har flest barn på hela gatan, sju, tror jag. Längst ner på andra hållet bor en familj som är … det där som man inte riktigt vet om man får säja men jag säjer det ändå: judar. De håller på Israel. Det gör pappa med fast han är inte jude. Han är läkare. Det är mamma med. Och vi bor på nummer tretton. Mitt emot oss bor en familj med perfekt skött hus och perfekt skött trädgård. Pappan är på Kockums och mamman klipper gräsmattekanten med nagelsax. Vi är lite slarvigare i vårans familj, har ofta hål i kläderna och mamma lagar inte säschilt bra mat men vi är glada ändå för vi älskar den här nya platsen där vi bor nu. Det här är min adress, f’resten: Fredrik Ekelund Fiskebäcksgatan 13 Kv. 384 Hjortsvampen Hyllie Församling Malmö SV Malmöhus Län (Ma) Skåne 12

Ekelund_Fadevår_.indd 12

10-07-08 09.26.20


Götaland Sverige Europa Världen Vintergatan Universum Jag kallas för Freddan. Min bror kallas för Gastis (men även för Garran) och min syster för Kupan (hon var lik en konjakskupa när hon föddes, säjer pappa). Ibland kallar pappa och mamma mej och min bror för Anaxagoras och Anaximander. Vi vet inte varför. Jag kan alla fall uttala de namnen, det kan inte min bror. Han säjer dessutom Släck när han menar Tänd och tvärtom när han menar tvärtom. Men han är inte konstig för det. Konstig är förresten ett konstigt ord. Allt som är bara lite annorlunda blir lätt konstigt om man använder ordet för ofta men ejänkligen ska det ju bara användas ibland. Som om David. Han är ju konstig på riktigt, kliver in i vår trädgård och går in i vårt hus om bakdörren är öppen – fast han inte bor här! Vår farbror, Fabbro Torsten, är också lite konstig för han blev lobbitimerad, eller vad det heter, men det är inte så konstigt för han hade mycket tankar som förföljde honom och ont i själen, har farmor sagt, så då va man tvungen att göra det man gjorde. Han är rolig fast han är så långsam och vi älskar honom, jag och mina syskon, men han bor kvar i Upsala med ett p och är rätt emsam. Huset är platt och ligger i ett L. Kommer man in i hallen och går rakt fram finns ett vardagsrum. Bakom det finns ett litet rum vi kallar gröna rummet. 13

Ekelund_Fadevår_.indd 13

10-07-08 09.26.20


Det är pappas rum. Där skriver han sin aavhandling (andra pappa/mammaord med utdragna vokaler är: faschineerande, synnpaatisk, joviaalisk, musikaalisk, frustreerad, eenastående och juvenaal). Det är nånting som aldrig tar slut och man kan hålla på med det hela livet fall man vill. Han skriver om nånting med blodet men man kan skriva avhandlingar om va fan som helst, har han sagt en gång. Pappa är Bitr. Överläk. på Flensburgska Barnsjukhuset och har en skarp profil med spetsig näsa. Och är koleriker, säjer min farbror, som är sangviniker, säjer min pappa. Det innebär att man lätt blir arg, koleriker, alltså. Då får han nåt rött över halsen, som sen stiger upp i ansiktet. Samma färg som när han nyser, facktisst. Pappa nyser alltid sju gånger och varje gång låter högre än den förra, som om han skriker och mot slutet – vid den sjunde – vrålar ut nysningen. Då springer vi och gömmer oss på våra rum för att slippa höra. Pappa arbetar nästan alltid och försvinner tidigt på morgnarna, cyklar strängt iväg på sin höga, svarta herrcykel med cykelklämmorna om byxbenen. Vi har f’resten var sitt rum, barna, i den långa delen av L:et. Och ett allrum där vi spelar matser och leker med Märklin. Ibland cyklar pappa till SEMO-Hobby efter jobbet och köper en ny växel eller en stopplint. Då skapar vi nya spår i mörkret, ligger med kinderna mot golvet och ser de svarta loken komma mot oss i full fart. Det luktar metall och bränt och lokens vita ögon är det enda som lyser upp vår lilla stad i mörkret. Då är vi nära pappa, märklinnära, och han varken nyser eller är arg. Han är som oss, ja, som barna, kammansäja, fast större. Min mamma är vacker, snäll, lite sval och har en 14

Ekelund_Fadevår_.indd 14

10-07-08 09.26.20


gäll röst, som om hon alltid får anstränga sej lite för att höras, hon tycker om att vrida på sej – som om hon aldrig kan stå helt stilla – och fjanta sej, hon gillar att göra grimascher (pappa också), skrattar mycket och är ung för att vara så gammal, bara trettitvå men barnkullen var klar när hon var tjusju fast på de här avsatserna i tidens trappa är hon ofta skymd av pappa och jag ser henne inte lika tydligt. Hon är livrädd för åska, har platt näsa och älskar att jonglera med konstiga läkarord, såna som ändågent, syck’somaatisk, syckååtisk, suisidaal, därmantolåg och päddjaatricker. Hon kan hjula och stå på huvudet, tycker inte att man ska sjååpa sej och svimmade på bion när hon var och såg en film som heter Uässt Sajd Ståri. Sen har vi en svart folkvagn och en trädgård med gräsmatta där vi spelar våra matser. Vi spelar alltid matser, jag och min bror. Året runt. Fopoll, landhåcki, ishåcki, bandy. Pappa ville ta bort staketet till grannen så att han skulle kunna spola en isbana åt barna om vintrarna men det ville inte grannen och med tiden växte alla staket upp ännu högre, ja så högt att kommer man förbi idag går husena knappt att se (se F. Äkelhund, ”Från samhälle till enhälle, en studie i folkhemsförtvining”. Rubäckan Förlag, 2001). Vår syster är ett geni och har en egen värld i sitt rum som jag och Gastis har svårare att förstå oss på med Kulla Gulla, dockor och ointressanta, mesiga kompisar som knappt säjer nåt, rör sej tyst och vajar som små blomstänglar där de går om de nu inte håbbar håbberejp eller håbbar goummiband (till skillnad från mej och Gastis ger hon efter för den skånska dialekten). Därför finns hon inte på samma sätt som jag och min bror. 15

Ekelund_Fadevår_.indd 15

10-07-08 09.26.21


Som att hon är mindre verklig, ja lite tunnare, fast hon heter Kupan (i hennes värld är vi pojkarna, kort och gott, utan namn, och är hon upprörd över något är det, nästan alltid, just pojkarnas fel). Gastis har en kropp som är hård och seg. Fast jag är äldre är han svår att brotta ned och finta bort. Vi slåss inte så ofta men ändå ganska. En gång är jag så arg att jag kastar en dubbeldäckarbuss i skallen på honom så att det börjar blöda och vi är ensamma hemma och då känner jag att jag tycker så mycket om honom men vet inte vad vi ska göra åt blodet som bara rinner ur pannan och han gråter så klart och jag får dåligt samvete. Det får jag för allt, förresten, och det är kanske för att jag, vi, har en kristen bakgrund. Vi är kristna men har ingen gud, kammansäja (det rellischösa, som gör att jag ber aftonbön och ber om ursäkt för mitt liv varje kväll kommer inte från pappa eller mamma, de är ljusa femtiotalsateister, ett slags hedeniusister, inte kristna men kristna ändå genom att vara lutheraner och dyrka Arbetets Gudom; det rellischösa kommer från farmors värld, Upsala Domkyrka, dess svarta, vassa torn, det är den som kastar sin skugga ner i mitt liv) och jag får dåligt samvete för minsta lilla grej jag gör och har jag inte dåligt samvete så får jag dåligt samvete för att jag inte har det, men nu får vi stopp på blodet alla fall. Han såg så liten ut när han blödde, liten och rädd men nu är det över, vi hittar ett plåster, tar ett glas O’boy, gör en smörgås med Koo-marmelad på och nu är det lugnt i allrummet och blodet är borta. Där är ljuset igen, förresten, vårljuset över kvarteren. Det bor ett bonanzajubel i det ljuset, ett jubel över 16

Ekelund_Fadevår_.indd 16

10-07-08 09.26.21


att vara pojke och att få finnas till. Finnas. Till. Ty här äger barnen gatorna, trädgårdarna och lekplatserna. Vi är vårljusets barn och det finns ingenting som kan stoppa oss. Fadevår, tack för den här aprilen.

17

Ekelund_Fadevår_.indd 17

10-07-08 09.26.21


Mamma har inte tid att följa med till skolan för hon måste gå till sitt jobb på Hud. Det är första dan. – Det ska nog gå bra, må så gott då, Freddan, hej då! Och så går jag och plötsligt är det svårt att hitta skolan. I början bara raka gator sen svänger det av, och där är de där växthusen och den där … ängle … ängel … tofta … gatan mamma sa, gick vi här igår? Vi börjar snart, paniken känns i magen och jag har redan dåligt samvete fast ingenting hänt och hur går man nu? Där skymtar skolan äntligen, en röd hägring i tegel bakom en brun, våt åker, jag klafsar över fårorna och kommer in på skolgården. Klass 3c, låga byggnaden, Fröken Åkerhagen, det passar bra till mina leriga skor men vid ingången är det slagsmål, en kille som haltar och rör sej hotfullt som ringaren i Notre-Dame mot en som är mindre. En ruta går sönder, blod och glassplitter och jag flyr skrämd, hemåt över åkern. På kvällen förklarar jag vad som hänt och dagen efter går mamma med och jag kommer rätt och det blir tyst i klassen när jag kommer. Allas ögon klibbar vid min kropp och jag får dåligt samvete och rodnar. Det är det yttersta obehaget när folk tittar på en 18

Ekelund_Fadevår_.indd 18

10-07-08 09.26.21


(mej) och det finns ingen plats men Monica Lönbo heter en som är sjuk och där får jag sitta. Bredvid mej sitter Jan-Olof, han är lång, har pondus, svarta glasögon och verkar så säker och trygg i sej själv och lite nyfiken och omtänksam och här är alla skåningar men jag är upplänning, säjer de, och fnissar lite. Som om jag vore från ett annat land. Därför vill jag inte säja så mycket för då röjer jag mitt tal och nu är det obehagligt för jag har inget kautschuk och har skrivit fel och måste räcka upp handen och det avskyr jag, vill ju inte synas, vill bara vara i det tysta, stumma och redan innan handen har åkt upp rodnar jag och det ser de nya klasskamraterna och då blir rodnaden hetare och nu äntligen har Fröken Åkerhagen upptäckt min uppsträckta hand: – Ja-a, Fredrik? – Jo, fröken … jag har inget kautschuk … Och då blir allt tyst, det lilla sorl som fanns nyss försvinner och tystnaden varar i några sekunder, som om ordet aldrig tidigare uttalats i den här delen av världen (etym. från tupí-guaraníns cao tchu, trädet som gråter, dvs gummiträdet, en törelväxt tillh. fam. hevea brasiliensis) men är djup så att mina ord ekar i den och jag undrar vad som är fel och rodnaden växer fort tills huvudet är helt varmt och fröken svarar inte, ser bara förvånat på mej (åker hagen, åker hagen, svara då!). Förstår hon inte svenska? Istället hörs Jan-Olof, vid min sida, tillrättavisande, överseende: – Du, det hittor goummi … Och här förstår jag att det inte bara är ljuset, aprilljuset, som gör att det här är ett annat land (det finns en glasvägg här, hör ni det?, en glasvägg mellan 19

Ekelund_Fadevår_.indd 19

10-07-08 09.26.21


världarna och än idag kan jag skära mej på Malmö och Malmöiterna, som om de, ibland, stannar upp och ser främliggörande på mej när jag pratar, en liten, nästan osynlig glasridå i blicken, varpå jag kastas tillbaka, ner i den där ravinen mellan Skåne och Sverige). De pratar ett annat språk också och de hugger hungrigt, som horngäddor, efter mina ord och värst är Klave. Han är minst i klassen, prydlig, alert och han tycks hitta allas svagheter med en gång, som om han vore utrustad med en svaghetsradar och kan rycka i oss med osynliga trådar (så som han rycker i fullt synliga trådar hemma i sin fina kasperdocksteater). Vägen till min rodnad hittar han med en gång och när han härmar mej – han gör det på ett lite sjungande sätt, så att härmningen blir en liten teaterföreställning – i ord som mört, stort, gjort och fort får han mina tungspets-r att stå fram som idiotiska och främmande ljud. Ja, de låter verkligen löjliga, inte kloka, låter jag så? Då kluckar han av skratt så att hela kroppen skakar, och alla andra skrattar med och hädanefter gäller det att undvika alla ord som slutar på rt eller har rt i sej men jag är ju ingen Perec som kan operera bort vissa stavelser eller bokstäver ur språket och därför slutar det ofta med att jag står där med mina ändelser, skrattad åt som en annorlunding och med rodnaden som pricken över i:et (r:et?).

20

Ekelund_Fadevår_.indd 20

10-07-08 09.26.21

9789100116170  

fredrik ekelund albert bonniers förlag På annat förlag: Fotbollskarnevalen. Italiensk resa 1990 (med Ulf Peter Hallberg) Sambafotboll: en bo...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you