9789174994162 by Smakprov Media AB

S v e n s k a Fan s l ä sar p r i s

Guldskölden tilldelades E r i k N i va :

Årets expert/bisittare

Årets krönikör

Årets sportblogg

Årets bästa sportjournalist alla kategorier

U T VĂ&#x201E;G: FOTBOLL

Modernista stockholm

INNEHÅLL

Förord

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . IX

Zmaj od Bosne . . . . . . . . . . . . . . . . . Pay up, Pompey . . . . . . . . . . . . . . . . O Brother, Where Art Thou? . . . . . . . Kärlek utan färg . . . . . . . . . . . . . . . . Två hemland, ett landslag . . . . . . . . . . The American Dream . . . . . . . . . . . . Indiansommar . . . . . . . . . . . . . . . . . Fuerza Mineros . . . . . . . . . . . . . . . . The Wolves of Wall Street . . . . . . . . . . Pier Pressure . . . . . . . . . . . . . . . . . . Det sociala arvet . . . . . . . . . . . . . . . . Wir Sind Alle Dortmunder Jungs . . . . . Berbatov-koden . . . . . . . . . . . . . . . . Tills döden förde dem samman . . . . . . Omöjligt uppdrag . . . . . . . . . . . . . . . Världens mest färgstarka gråhet . . . . . . Förenade av muren, åtskilda av friheten No One Likes ’Em, That Ain’t Fair . . . . El Efecto Chicharito . . . . . . . . . . . . . Trans-Europa Express . . . . . . . . . . . . Ett eko från förr . . . . . . . . . . . . . . . . Fotboll efter döden ~ Del I . . . . . . . . Fotboll efter döden ~ Del II . . . . . . . . Fotboll efter döden ~ Del III . . . . . . . Fotboll efter döden ~ Del I V . . . . . . . När grodor flyger . . . . . . . . . . . . . . . Den långa marschen . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . 15 . . 19 . . 23 . . 27 . . 31 . . 35 . . 39 . . 43 . . 47 . . 49 . . 53 . . 57 . . 61 . . 67 . . 71 . . 75 . . 79 . . 83 . . 87 . . 91 . . 97 . 101 . 113 . 125 . 137

. . . . . . . . 149 . . . . . . . . 153

Landet som hatade fotboll . . . . . . . . Segerguden . . . . . . . . . . . . . . . . . . Filosofens sten . . . . . . . . . . . . . . . . Fotbollen & förtrycket . . . . . . . . . . . Historien, bojorna & frigörelsen . . . . Revolutionsarmén . . . . . . . . . . . . . . Swansea Love Story . . . . . . . . . . . . . A Miracle Day . . . . . . . . . . . . . . . . De 13 stegen . . . . . . . . . . . . . . . . . Captain of a Shipwreck . . . . . . . . . . The Boss Man . . . . . . . . . . . . . . . . Skriet från sidlinjen . . . . . . . . . . . . . Kedjans sista länkar. . . . . . . . . . . . . Vart är ni på väg? . . . . . . . . . . . . . . Traîtres à la nation . . . . . . . . . . . . . Ett annat Europa. . . . . . . . . . . . . . . Return of the Grievous Angel . . . . . . I björnens skugga . . . . . . . . . . . . . . Flaggan, folket, agenten . . . . . . . . . . Pilgrimsvandringen . . . . . . . . . . . . . Los futbolistas solidarios . . . . . . . . . Inte som andra . . . . . . . . . . . . . . . . Vinnaren som förlorade allt . . . . . . . Det albanska derbyt . . . . . . . . . . . . Independència . . . . . . . . . . . . . . . . Den andra sortens fenomen . . . . . . . Landet vi föddes i . . . . . . . . . . . . . . Kolibrin i kolgruvan . . . . . . . . . . . . There Is a Light That Never Goes Out .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. 157 . 161 . 165 . 169 . 173 . 177 . 181 . 187 . 191 . 195 . 199 . 203 . 207 . 219 . 231 . 241 . 243 . 245 . 251 . 255 . 259 . 263 . 267 . 271 . 275 . 279 . 283 . 285 . 289

Född för fotboll . . . . . . . . . . . . . . . Kejsaren från favelan . . . . . . . . . . . . Hägringen från öknen . . . . . . . . . . . Take Care of All My Children . . . . . . Fu-Gee-La . . . . . . . . . . . . . . . . . . . The Dreamkeeper . . . . . . . . . . . . . . En sista sång . . . . . . . . . . . . . . . . . Silvrets skam . . . . . . . . . . . . . . . . . Den arabiska vintern . . . . . . . . . . . . Vaktombytet . . . . . . . . . . . . . . . . . No Holden Back . . . . . . . . . . . . . . . När jublet tystnat . . . . . . . . . . . . . . Att göra bättre av bäst . . . . . . . . . . . Our Endless Numbered Days . . . . . . A Town Full of Bombers . . . . . . . . . De vakande hökarna . . . . . . . . . . . . Den långa vägen hem . . . . . . . . . . . 40 år i gruvorna, 90 minuters fotboll . Once Brothers . . . . . . . . . . . . . . . . Spanish Heart, English Blood . . . . . . Miljoner skäl att sälja sin själ . . . . . . Back to baskiskt . . . . . . . . . . . . . . . Världens bästa playmaker . . . . . . . . . Blood on the Tracts . . . . . . . . . . . . . Tequila, Sexo, Marijuana . . . . . . . . . Den 40-åriga finalen . . . . . . . . . . . Att välja glädje . . . . . . . . . . . . . . . . Vandringsmannen. . . . . . . . . . . . . . Uppbrottet. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. 293 . 297 . 301 . 305 . 309 . 311 . 315 . 319 . 325 . 331 . 337 . 341 . 347 . 351 . 355 . 359 . 363 . 367 . 369 . 377 . 381 . 385 . 391 . 397 . 399 . 403 . 409 . 413 . 419

Redemption Song . . . . . . . . . . För mycket, för tidigt . . . . . . . . Tillbaka till framtiden . . . . . . . Linje Blå ~ AIK . . . . . . . . . . . En annan sorts Diego . . . . . . . My Secret Is My Silence . . . . . . Ballad of the Broken Sea . . . . . Ich bin ein Österreicher . . . . . . Fotbollens väg framåt . . . . . . . Botten upp . . . . . . . . . . . . . . I faderns namn ~ Del I . . . . . . I faderns namn ~ Del II . . . . . I faderns namn ~ Del III . . . . . From Here to Eternity . . . . . . . Una partita infinita . . . . . . . . . Mirakelpojkarna . . . . . . . . . . . Tigerungens stridsrop . . . . . . . Slaveriets VM . . . . . . . . . . . . . Fulländad för kärlekens skull . . Den utvalde . . . . . . . . . . . . . . Svett och etikett . . . . . . . . . . . Motståndsrörelsen. . . . . . . . . . En fotbollsnation blir till . . . . . En fotbollsnation faller samman Drömbäraren . . . . . . . . . . . . . Den eviga flamman . . . . . . . . . Böcker . . . . . . . . . . Dagspress & magasin .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. 425 . 429 . 435 . 4 41 . 455 . 461 . 465 . 469 . 473 . 479 . 485 . 491 . 495 . 499 . 507 . 513 . 519 . 525 . 531 . 537 . 543 . 549 . 565 . 571 . 577 . 589

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 596 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 597

U T VÄ G : F O T B O L L

FÖROR D

D e t här är inte boken som jag trodde att jag skulle skriva. Min förra bok publicerades i anslutning till VM 2010. Då hade jag ägnat åtta år åt att åka runt i den nya fotbollsvärlden; den globaliserade, kommersialiserade och medialiserade fotbollsvärlden. Så gott som alla framtidstecken jag hittade där pekade i en och samma riktning. Allt skulle bli sämre. Eller ja, allt skulle i alla fall fortsätta förändras på de sätt som jag personligen hade så väldigt svårt att se charmen med. De rika och slagkraftiga skulle bli ännu rikare och ännu mer slagkraftiga. Fotbollen skulle förminskas till en förutsägbar företagsverksamhet där bara de allra största västeuropeiska bjässarna räknades, där framgång var reserverad för de med de tätaste intäktsströmmarna och de mest frikostiga oligarkerna. Och så blev det ju. Och så blev det ju inte alls. Uppriktigt sagt blir jag både nedslagen och cynisk när jag tänker rationellt kring fotbollens framtid – men lyckligtvis nog besegrar känslorna fortfarande förnuftet i min egen idrottsvärld. Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll? Ja, inte är det investmentbolag, tredjepartsägare och hedgefonder i alla fall, hur relevant det än är för helhetsanalysen. I stället gör jag som de flesta andra. Jag blickar fram mot helgens ligaomgång och känner både nyfikenhet, förväntan och försåtligt hopp. Det här är en samling texter som är skrivna för att spegla det. Där jag tidigare varit ute efter att problematisera den moderna fotbollen riktade jag nu medvetet in mig på de sidorna av den som inspirerar, på allt det som gör att den förblir en positiv samhällskraft med smått ofattbar styrka. Här ryms levnadsglädje, sammanhållning, försoning, beslutsamhet, kamplust, motståndskraft, välvilja, nytänkande och de mest storslagna drömmarna om en annan sorts verklighet både innanför och utanför sidlinjerna. Fotbollen som utväg. Fotbollen som ingång.

E R I K N I VA

Alla nyttjar den inte med ädla syften, och en bok om kraften i 2000talets elitfotboll måste även innehålla några kapitel om maktspelande politiker, våldsglorifierande huliganer och manipulativa agenter. Men de ska inte tillåtas definiera den när så många andra är betydligt bättre lämpade. Spelarna som drivs framåt av kärlek till sin idrott snarare än av girig fåfänga. Klubbarna som utmanar med smartness och mänsklighet i stället för att vinna genom sponsringsavtal och dopade bokslut. Supportrarna som bygger upp de läktare och den kultur som andra vill skövla. För egen del har mycket utgått från en sorts självbevarelsedrift. Inom mig pågår ständigt dragkampen mellan fotbollens ljusa och mörka sidor, och hade jag försökt mig på den där klargörande boken om hur fotbollsekonomin egentligen fungerar befarar jag att jag hade kommit ut ännu mer desillusionerad på andra sidan. Det är inte den vägen jag vill gå. Det är inte den relationen jag vill ha till min gräsplan. Strax innan jag påbörjade det här projektet avled tyvärr Sir Bobby Robson, en av de absolut främsta företrädarna för allt det som jag en gång blev så förälskad i. Under en långt fotbollsresa hade han sett allt, hört allt, gjort allt. Tränat både sitt eget Newcastle United och hela världens FC Barcelona. Åkt till VM både som spelare och förbundskapten för England. Samtidigt som han coachade några av världens största klubbar besegrade han fyra olika sorter av cancer, innan en obotlig typ satte sig i lungorna. Mot slutet visste Sir Bobby Robson mycket väl att han snart skulle dö, och till sist nådde han punkten då det obönhörligen handlade om dagar snarare än veckor. I det skedet av livet prioriterar man nog det som verkligen skänkt glädje och mening under färden, så Sir Bobby Robson åkte på fotboll. Ett sista besök på St James’ Park i Newcastle, arenan som varit hans andra hem i mer än sjuttio år. Hans söner körde honom i rullstol eftersom kroppen redan hade givit upp – men på bilderna från matchen ser man hur hans ögon ändå lyser av förväntansfull entusiasm. Sir Bobby Robson dog fem dagar senare, men ända in till slutet hade han med sig något som fick honom att värdesätta livet. Han vann den enda matchen som i slutändan betyder något. Den här boken är till honom och till alla andra som klarar av behålla tron på fotbollen. ~ E r i k N i va , S t o c k h o l m , a p r i l 2 0 1 4 ~

U T VÄ G : FOTBOLL

U T VÄ G : F O T B O L L

ZMAJ OD BOSNE Maj 2010

En vänskapslandskamp kan vara fruktansvärt långtråkig och dötrist och tråkig. Men den kan också ge oss en påminnelse om vad landskamper egentligen handlar om och vad vänskap verkligen innebär. E n dag våren -93 stod det fyra mörkhåriga killar vid sidan av planen där vi skulle träna med Malmbergets AIF:s P78-lag. En hette Arben, en annan Florin och en tredje Denis. Den fjärde förstod vi aldrig exakt vad han hette, men det lät ungefär som det finska ordet för snus – Nuuska – och så fick det bli. De var från Bosnien, fick vi veta. Flyktingar. Vad det verkligen innebar var vi inte tillräckligt gamla för att ta in, men vi förstod i alla fall att de skulle spela med oss framöver. De kunde ingen engelska, jag pratade inte deras språk – men jag visste åtminstone att Faruk Hadžibegić var från Sarajevo. Vi kommunicerade på fotbollska. Vänner blev vi väl aldrig, men vi blev lagkamrater. På många sätt är det betydligt finare. Sommaren 2 003 semestrade jag och min sambo i Sarajevo, besökte gamla krigsmonument, gjorde utflykter upp på gamla OS-berget Bjelašnica och häpnade över att det fanns någon som förstod svenska på i stort sett varenda restaurang. En eftermiddag gjorde jag så där som jag brukar, och släpade med henne till stadsdelen Grbavica. Inte för att titta på alla de fasader där kulhålen fortfarande satt kvar – striderna här på frontlinjen var så intensiva att Grbavica till och med förärades en egen film – utan för att kolla in en fotbollsarena. Anna var så där lagom road, till att börja med. Hon hade ingen som helst relation till järnvägsarbetarklubben FK Željezničar och såg inte det arkitektoniska värdet i ståplatsläktare av betong. Men hon kände igen vanligt, ovanlig vänlig gästfrihet när hon mötte den. Vi hamnade i något undangömt klubbkafé, där gubbarna spelade tärning, drack turkiskt kaffe och delade minnen.

E R I K N I VA

Jag åkte hem med en blåvit Željezničar-tröja. En äkta, en sådan där som knappt gick att få tag på bland nasarna nere på Baščaršijamarknaden. Jag har fortfarande kvar den i garderoben, bär den minst någon gång varje sommar. Drygt två år senare tog jag själv med mig en svensk landslagströja till Bosnien. Jag hade åkt till Bijeljina, en stad som hamnat i den serbiska delen av landet efter Dayton-avtalet. Nästan inga bosniaker bodde kvar där, men av dem som gjorde det hette en Ibrahimović i efternamn. Ibrahim Ibrahimović var en pensionerad brevbärare med sympatier för Tito och fin känsla i sina fotbollsfötter. Han hade fått anbud från Željezničar i sin ungdom, men aldrig vågat satsa på att åka ner till storstan. Enligt honom själv var det han som burit på talangen som hans brorson – Zlatan Ibrahimović – hade ärvt. Han skojade bort mig nere på fotbollsplanen han själv varit med om att anlägga, bjöd på saft och baklava i sin trädgård. I hans sovrum hängde en Sportbladet-affisch på den svenska EM-truppen från 2004. Jag fortsatte att skicka ner Zlatan-klipp till honom i några år, innan det blev så där att det inte längre blev av. Förra hösten åkte jag ner från Sverige till Portugal för att se en av play off-matcherna inför VM. Vi var många hundra som gjorde samma resa. Nere i Lissabon var barerna runt Rosso-torget överfulla av folk som föddes i Tuzla, men växte upp i Malmö. Det blågula bosniska laget var på tröskeln till ett VM-mirakel, och snubblade inte förrän Zlatan Muslimović från Banja Luka och Habo satte bollen i stolpen när han stod fem meter framför ett öppet mål. I morgon spelas en match på Råsunda som i svensk press konsekvent beskrivs som en av de kallaste på årtionden. Jag kan bara inte begripa den inställningen. Själv tror jag inte att jag har sett fram emot en vänskapslandskamp så här mycket i hela mitt liv. Jag är visserligen inte heller överladdad inför att se Olof Mellbergs 101:a a-landskamp – men jag ser väldigt mycket fram emot en alldeles unik, extraordinär publikfest. Bosnien kom aldrig till Sydafrika, de kom hit i stället. Senaste siffran jag hörde var att knappt 23.000 biljetter var sålda till matchen. Hur många av dem har köpts av bosnier? 10.000? 15.000? I alla fall tillräckligt många för att skapa det största bortafölje Råsunda någonsin sett för en landskamp.

U T VÄ G : F O T B O L L

Och de som kommer, de kommer som vänner. Jag vet att det fanns en del tidiga diskussioner i de bosniska supporterleden om att bua åt den svenska nationalsången, men jag vet också att de kvävdes innan de ens hunnit börja. En väldigt, väldigt stor del av bosnien-svenskarna är djupt tacksamma mot ett land som på många sätt givit dem ett andra liv. Själv har jag aldrig varit någon stolt-över-mitt-land-typ – jag har bara inte den relationen till de här frågorna kring identitet och nation – men i morgon kväll går jag till Råsunda, tänker tillbaka på nittiotalet och känner mig lite mer som svensk än jag brukar göra. Jag är väldigt glad över att bo i ett land som haft plats för mina kompisar från Balkan.

U T VÄ G : F O T B O L L

PA Y U P, P O M P E Y Maj 2010

Har ni hört den om serben och israelen och emiratiern och ryssen och killen från Hongkong? Jo, det var de som lekte ägarroulette med Portsmouth och lämnade klubben med miljardskulder. Och kanske hade den funkat som rolig historia ifall den inte vore så satans sorglig. D a g s då. Cupfinaldag. På många sätt är det här matchen som turneringen föddes för. FAcupen är fotbollsromantik, det är underhunden som besegrar oddsen och når den osannolika framgången. Och förutsättningarna blir aldrig mer romantiska, underhunden aldrig större och oddsen aldrig sämre än när nedflyttningsklara konkursboet Portsmouth nu ska koka ihop ett mischmasch för att spela mot ligavinnarna Chelsea. En sista stor föreställning. En sista match innan hamnstadens flaggskepp börjar sjunka ner i bråddjupet. Jag har läst otaliga artiklar om vanskötseln – den rena, cyniska gangsterkapitalismen – som medfört en skuld på ofattbara 134 miljoner pund. Jag har blivit förbannad, såklart, men ändå inte känt så där jättemycket, så där jättestarkt. Det är först nu när människorna bakom siffrorna börjar berätta sina historier som jag blir berörd, som det går upp för mig vad 134 skuldmiljonerspund verkligen betyder. Mittfältaren Michael Brown börjar: – Vi har uppnått något genom cupen. Det är en speciell säsong, trots att vi blir nedflyttade. Det har rent utav varit tragikomiskt på sina håll, men när människor blir av med sina levebröd blir det plötsligt allvar igen. Fotbollsspelare har en väldig tur, vi har det väldigt bra. Men det tar dig tillbaka ner på jorden när man ser folk inom klubben förlora sina jobb. Det är en stor, stor sak – de kan inte ens betala lånen på sina hus. Tug Wilson – jo, han heter verkligen samma sak som den gamla serietidningslegenden – är chef för Portsmouths träningsanläggning. Han är en av alla dem som arbetat under uppsägningshot hela säsongen. – Min tid med Portsmouth började för åtta år sedan med en hink och

E R I K N I VA

en säck med bollar. Vi var rätt rustika på den tiden, för vi tränade på flottans plan innan vi kunde flytta till vår egen träningsanläggning. Efter att klubben sattes under tvångsförvaltning fick jag ett telefonsamtal som gick ut på att jag skulle komma till styrelserummet. En av administratörerna sa att jag fick sparken med omedelbar verkan. Jag hade förväntat mig att förlora jobbet, men det kändes fortfarande hemskt, som när jag lämnade flottan efter tjugoåtta år. Det känns som att ditt liv kommer att förändras för alltid. Det handlar inte om pengarna, det är kamratskapen, känslan av att vara behövd. Efter att Portsmouth försatts under tvångsförvaltning i slutet av februari sades åttiofem klubbanställda omedelbart upp. Inlånade mittfältaren Jamie O’Hara kände att han ville försöka göra något. – När folk började bli av med jobben var det många av killarna som försökte ställa sig upp och säga något, i synnerhet som många av de uppsagda verkligen behövdes runt laget. Och ärligt talat var det inte enbart en fråga om medmänsklighet, utan även en utvärdering av effekterna på fotbollslagets möjligheter. Landslagsmålvakten David James utvecklar: – När jag fick höra talas om alla uppsägningar åkte jag hem med en enda röra i huvudet, tänkte »vad kan jag göra åt det?« Det var inte en fråga om att hålla kvar polare, utan om att rädda värdefull personal. Ett halvdussin av de uppsagda jobbade på träningsanläggningen – massörer, fysioterapeuter och så – och deras uppsägningar skulle påverka våra chanser att hänga kvar. Som spelargrupp enades vi om att stå för deras löner, och på så sätt ha en bättre chans. Vi åkte ur ändå, men jag tror att det gjorde mycket för att vi skulle nå cupfinalen. Tug Wilson har än så länge fortfarande kvar sitt jobb på träningsanläggningen. Han vet inte hur länge till. – Som tur var så bestämde sig spelarna – ledda av David James, Michael Brown och Hermann Hreidarsson – för att betala lönen för mig, massören, materialförvaltaren, analytikern och de två kvinnorna i tvättstugan. Vi fick tillbaka våra jobb, men ärligt talat ville jag inte återvända efter hur jag blivit behandlad. Men Avram Grant sa till mig: »Snälla, kom tillbaka.« De uppsagda var långt ifrån de enda som förlorade pengar på Portsmouths ekonomiska kollaps, men spelarna var samtidigt inte ensamma om att göra sitt för att hålla klubben flytande. Supportern Tom Purnell

U T VÄ G : F O T B O L L

startade en insamling för att se till att ambulanspersonalen på arenan fick betalt. – Vi blev smått chockade av att fansen själva samlade in pengar till oss. Det var fantastiskt, ett oväntat tecken på hur starkt de kände för saken. De fick ihop nästan 4.000 pund till oss. Trots allt tillhör solskenshistorierna undantagen. Ett plundrat Portsmouth sjunker obönhörligen, och många människor dras neråt med dem. Byggjobbaren Terry Clarke är en av dem. – Två veckor före säsongen gjorde jag lite renoveringsjobb i omklädningsrummet på Fratton Park. Jag har inte fått betalt. De har utnyttjat mig eftersom jag älskar Portsmouth. Jag har följt klubben i femtio år, min pappa tog mig till min första match när jag var fyra. Jag har gjort mitt för klubben genom åren – sponsrat ungdomsutvecklingen, presenterat nya klienter för dem – eftersom jag vill det bästa för Portsmouth. Nu har de utnyttjat min lojalitet, då de vet att jag aldrig skulle sätta press på dem. För mig – och alla andra – symboliseras »Pompey« först och främst av bindgalne fyrtiosjuåringen John Anthony Portsmouth Football Club Westwood. Han har inte missat en match vare sig hemma eller borta sedan 1980, bytte namn 1989 och har drygt sextio Portsmouthtatueringar på kroppen. Uppriktigt sagt har jag själv alltid sett honom som en småjobbig effektsökare – kan du sluta ringa i den där satans klockan någonjävlagång? – men det finns några minuter i en nyproducerad minidokumentär som får mig att omvärdera honom. Mitt i sitt patenterade rabblande om sin passion för Portsmouth stannar Westwood upp och berättar om sitt familjeliv. – Jag har bara varit gift en gång. Det räckte… Nä, men ska jag vara ärlig så var jag gift en gång, och det var fina tider, men fotbollen kom liksom i vägen litegrann. Jag glömmer aldrig när vi tog ut skilsmässan. Hon sa: »Jag trodde att du förändrats.« Jag sa: »Du borde känna mig bättre än så.« Det är sorgligt, egentligen, men sånt är livet. Och du får bara ett liv – du måste leva det. Kameran panorerar över ett familjefoto. – Jag har två barn. Pojken är arton år och flickan fjorton år. De tycker att jag är galen – men de förstår passionen. De är Pompey-fans själva båda två.

E R I K N I VA

Spelare, tränare och ägare är bara en liten del av en fotbollsklubb. En fotbollsklubb består huvudsakligen av killen på träningsanläggningen, kvinnorna i tvättstugan, byggjobbaren som arbetar i omklädningsrummet och alltid, alltid supportrarna. Det är för dem som jag hoppas att Portsmouth FC kan vinna i eftermiddag. Det är för deras skull som jag så innerligt önskar att Portsmouth FC fortfarande existerar om fem år.

U T VÄ G : F O T B O L L

O BROTHER, WHER E ART THOU? juni 2010

Med mindre än en vecka kvar till VM-premiären blev Wilson Palacios utburen på bår. Själv var han knappt ens orolig, visste att han skulle se till att bli spelklar oavsett vad. Han och hans familj har gått igenom värre saker på vägen till Sydafrika. I f a m i l j e n Palacios hus finns ett speciellt rum. Där har mamma Orfilia samlat bucklor, urklipp, tröjor, souvenirer – och hon har haft att göra genom åren. Fyra av hennes söner har spelat a-landslagsfotboll för Honduras. Den femte – Edwin – hann fram till U17-landslaget redan som femtonåring. Han kommer aldrig att komma längre. Strax före klockan halv tre på natten den 30 oktober 2007 bröt sig fem maskerade och beväpnade män in hos familjen Palacios. De tog med sig Edwin från sitt sovrum, band hans föräldrar i deras. Mitt emellan de två rummen ligger det med alla pokaler. – Att mina söner valde fotbollen har kostat vår familj mer än sporten någonsin kan betala oss, säger Orfilia Palacios. Redan pappa Eulogio Palacios var profesionell fotbollsspelare. Pengarna från kontraktet med Victoria var visserligen inte stora, men räckte i alla fall för ett enklare hus i Las Mercedes, en ruffig del av Honduras tredjestad La Ceiba. Det var från det huset som Edwin Palacios kidnappades. Familjen har aldrig haft råd att flytta därifrån. – Att vara fotbollsspelare i Honduras ger inga pengar, det är en missuppfattning. Familjen är fortfarande fattig, konstaterar Eulogio Palacios. Det finns ju ett undantag, och det är mellansonen Wilson Palacios. Som tjugotvååring gav han sig ut på en osäker europeisk expedition i jakt på ett riktigt, lukrativt proffskontrakt. Han gjorde det lika mycket för sin familj som för sig själv. – Sanningen är att livet är hårt i Honduras. Gatorna är inte täckta av guld, och folk som mig måste tänka över sina karriärer: Kan jag åka någon annanstans för att skrapa ihop lite pengar till min familj?

E R I K N I VA

Han försökte i Belgrad, i Cagliari, i Monaco och i London utan att lyckas. Till sist fick han ett erbjudande från Birmingham City; provspel med ett sex månaders lånekontrakt i potten. Wilson Palacios accepterade, imponerade och fick göra Premier League-debut i slutet av september 2007. Därefter hann det knappt ens gå en månad innan hans bror rövades bort. I slutet av november 2007 höll så familjen Palacios en känsloladdad presskonferens. Mamma Ofilia pratade mest, grät häftigast. Hennes yngste son hade då varit försvunnen i prick en månad. – Jag står inte ut längre. Ge mig Edwin tillbaka – jag ber er på mina bara knän att släppa min son. Vi har inte gjort något för att förtjäna det här lidandet, och jag vet inte ens vad de vill längre. Vi har betalat pengarna de krävde. De hade ju det, familjen. Omedelbart efter att beskedet om kidnappningen nått England så flög Wilson Palacios tillbaka till Honduras. Där andra Premier League-spelare spelade två matcher i veckan ägnade han tjugo dagar åt att förhandla med brottslingar, där andra fotbollsproffs köpte lyxbilar betalade han drygt 1,5 miljoner kronor i lösensumma. Ändå kom aldrig Edwin hem. Pappa Eulogio hade drabbats av en hjärtattack några veckor tidigare. Nu befarade mamma Ofilia att detsamma – eller något ännu värre – var på väg att hända henne. Hon höll presskonferensen på gränsen till upplösningstillstånd. – Mitt hjärta värker också, verkar vara på väg att sluta slå. Någon måste berätta för mig vad som har hänt, var han är. Ifall han är begravd någonstans vill jag veta det. Som det är nu kväver mig den här situationen långsamt till döds. Wilson Palacios telefon ringde till sist strax efter klockan ett på natten mot den 9 maj, 2009. Hans familj hade då levt i limbo under nästan ett och ett halvt år. Efter att ha pressat några medlemmar av det kriminella gangstergänget Mara 18 hade honduransk polis hittat fram till kvarlevorna av en människa i ett bergsområde några timmar från La Cebia. De var mer eller mindre säkra på att de tillhörde Edwin Palacios. Hans berömda storebror befann sig på ett hotell i Liverpool, några timmar ifrån en bortamatch mot Everton. När Tottenhams manager

U T VÄ G : F O T B O L L

Harry Redknapp kom ner för att äta frukost vid sjutiden möttes han av en hålögd honduran. – Han var för artig för att väcka mig, så han hade suttit med sin väska packad i lobbyn hela natten. Jag kunde bara häpna, för att sedan fixa fram en bil som körde honom till London där han kunde flyga hem. Wilson Palacios spelade inte för Tottenham igen den säsongen. Hans lillebror begravdes den 29 maj, 2009. Det var länge oklart ifall Wilson Palacios någonsin skulle spela fotboll igen. Han funderade ut och in, vacklade fram och tillbaka, innan han till sist bestämde sig. – Jag var väldigt nära att sluta, men mina nära vänner och min familj rådde mig alla att fortsätta spela, fortsätta framåt, fortsätta kämpa. Alla som någon gång sett honom spela fotboll har samtidigt också fått en rättvisande stilstudie av hans karaktär. – Ända sedan jag var barn har jag alltid varit ganska tuff mentalt, stark. Jag har alltid varit tuff och beslutsam, och det har hjälpt mig nu. Ett tag pratades det om att Palacios blivit bitter gentemot sitt hemland, att han hade för avsikt att fortsätta spela, utan att representera ett Honduras märkt av brottslighet och korruption. – Men det hade inte givit oss vår bror tillbaka. Och totalt sett tycker jag i alla fall att den honduranska polisen skötte sitt jobb. Det hade kunnat bli så att namnet Palacios helt försvunnit från den honduranska landslagstruppen. I stället dök det upp tre gånger om när VM-truppen presenterades. Trots skräckbilderna på hur Wilson Palacios bars ut från den sista träningsmatchen på bår är han nu på plats i Sydafrika, tillsammans med både Johnny och Jerry Palacios. De är här för att skriva historia – aldrig tidigare har tre bröder deltagit i samma VM-turnering – och de är här för sin mördade lillebrors skull. – Allt jag gör inom fotbollen är för honom, och jag gör det eftersom jag vet att han vakar över mig någonstans. Någonstans har i alla fall familjen fått ett avslut på sin helveteshistoria. På något sätt har Wilson Palacios kommit ut på andra sidan med både sin livsglädje, sin fotbollskarriär och sin djupa katolska tro i behåll. – Ingen av oss är här för evigt, och vi har lämnat över vår bror i Guds händer nu. Vi vet att han är på ett bättre ställe nu – och att han därifrån kan se oss spela VM för Honduras.