9789174990744

»En ojämförlig inspirationskälla, explosivt levande i sin närvaro och sin energi.« SY DSV ENSK A n

Inger Christensen

»Det blir därmed en diktsamling att leva i, hänge sig åt, drunkna i. Den bär på en vildhet som få diktsamlingar, en känsla av obegränsad rikedom.

En ojämförlig inspirationskälla, explosivt levande i sin närvaro och sin energi.« E VA S T R Ö M , S Y D S V E N S K A N

• »Det uttrycker en frihetlig livskänsla som söker utlopp i skapande, kärlek, revolt, utopi, orgasm; samtidigt som dess stränga komposition håller allt på plats och hindrar det från att flyta ut i formlösa fantasier.

En kraftfull demonstration av poesins möjligheter.« M A LT E P E R S S O N , E X P R E S S E N

• »Inger Christensen, ett av Nordens, och världens, starkaste författarskap som försett oss med magiska sonettkransar, rekviem, fjärilar, ljus, gräs – i en lyrik av högsta specifika vikt. Hon är modernist, språksprängare och ordhelare. Människan är i hennes diktning rik och problematisk, tonen hög.

Hos henne klingar tankarna, ande strömmar genom kropparna, i själen bankar kött och blod.« M A R IA S C H O T T E N I U S , DA G E N S N Y H E T E R

• »Den matematiska precision med vilken Christensen tyglade och frigjorde sin skaparkraft är bevarad i översättningen och det är förunderligt hur en formell begränsning kan frigöra så många möjligheter, så många associationsvägskäl.« G E F L E DA G B L A D

• »Tiden talar genom Christensens penna och stämma, samtidigt som det – förhoppningsvis – tidlösa når ända fram.« S U N D S VA L L S T I D N I N G

INGER CHRISTENSEN

Modernista

Det

Översättning: Marie Silkeberg

PROLOGOS LOGOS

SCENEN symmetrier transitiviteter kontinuiteter konnexiteter variabiliteter extensioner integriteter universaliteter

1-8 1-8 1-8 1-8 1-8 1-8 1-8 1-8

HANDLINGEN symmetrier transitiviteter kontinuiteter konnexiteter variabiliteter extensioner integriteter universaliteter

1-8 1-8 1-8 1-8 1-8 1-8 1-8 1-8

TEXTEN symmetrier transitiviteter kontinuiteter konnexiteter variabiliteter extensioner integriteter universaliteter

1-8 1-8 1-8 1-8 1-8 1-8 1-8 1-8

EPILOGOS

PROLOGOS

Det. Det var det. Så har det börjat. Det är. Det fortsätter. Rör sig.

Vidare. Blir till. Blir till det och det och det. Leder vidare än det. Blir annat. Blir mer. Kombinerar annat med mera och fortsätter att bli annat och mera. Leder vidare än det. Blir annat än annat och mera. Blir något. Något nytt. Något oupphörligt nyare. Blir i nästa nu så nytt som något kan bli. För sig framåt. Flanerar. Berör, berörs. Infångar löst material. Växer sig större och större. Ökar sin säkerhet genom att existera som mer än sig självt, får tyngd, får fart, får tag på mer i farten, går in för något annat, ut över något annat, som uppsamlas, uppslukas, snabbt belastas med det som kom först, så tillfälligt började. Det var det. Så annorlunda nu när det har börjat. Så förändrat. Redan skillnad på det och det, eftersom ingenting är vad det var. Redan tid mellan det och det, mellan här och där, mellan förr och nu. Redan rummets sträckning från det till det andra, till mer, till något, något nytt, som nu, i detta nu, var, som i nästa nu är och fortsätter. Rör sig. Fyller ut. Är redan så mycket nog i sig självt att det kan skilja mellan yttre och inre. Spelar, chansar, virvlar. I det yttre. Och tätnar i det inre. Får kärna, substans. Får yta, brott­ ytor, övergångar, undergångar, retning mellan enskilda delar, fri turbulens. Tar en vändning, en helt annan vändning. Vänder och vrider, vänds och vrids.

Och följer en utvecklingskurva. Söker en form. Griper bakåt i tiden.

Vändning efter vändning får en annan vändning. Tas upp till förnyad behandling. Vridning efter vridning turneras. Får struktur i ett oupphörligt sökande efter struktur. Variationer i det inre tillförs material från det yttre. Ändrar karaktär. Lokaliserar behov, fördelar pågående funktioner på nya funktioner. Fungerar för att fungera.

Fungerar för att annat kan fun­gera och för att något annat fungerar.

I varje funktion ett behov av nya funktioner i nya variationer.

Demaskering av ännu omkringfar­ ande löst material som katalysator för allt det redan alltför fasta, det som funnit sin inre tröghet och förlorat sin böjelse för fria förbindelser. Behov av främmande energi till de slutna delarna. Outtömlig energi. Främmande élan. Det var det som skulle till. Ska till. Det som får det andra att göra något annat, något förbehållslöst. Tvingar till ohämmat uppbrott.

Tvingar det tröga till fart. Tvingar det hela till att hända. Det händer. Det hade aldrig hänt utan det främmande. Det hade aldrig kommit någonvart utan det fientliga. Det och det och det skulle fungera perfekt, men utan spänning, utan kraft, utan att sätta sina enskilda delar, sina regler på spel. Utan framstöt. Utan förvirring.

Utan fel och snedsteg, fällor och möjligheter. Det, som fick vara, 9

skulle aldrig få väsen, om inte det väsensskilda existerade och från sitt överflöd utdelade döden så långsamt att den liknade liv.

Så annorlunda nu när det bara liknar. Så förvandlat. Redan mycket större skillnad på liv och liv än på död och liv. Redan tid som i det stora hela bara kan mätas i liv. Redan rummets ovillkorliga öde, begränsat till ting. Fångat i ett pågående spel. Reducerat till förbehållna detaljer som oavbrutet urskiljer sig, dividerar, differentierar, söker det olikartade, söker fiktionen. Roterar och snor sig, vrider sig, vänder sig, tar en till­ fällig vändning, böjer sig, drar ihop sig i tillfälliga uttryck, söker det skenbara systemet.

Parafraserar. Hyser de enskilda delarnas stora ambition: att utforma allt eller alltet på sitt eget lilla sätt. Vill likna något annat.

Inte längre likna sig själv. Varierar då slumpmässigt. Divergerar i språng. Fluktuerar diffust. Modulerar, nyanserar på sätt som även de moduleras, nyanseras allteftersom. På måfå, försök. Söker en form.

Formar en form, som formar en form. Går längre än det. Håller fast fiktionen. Söker ett icke-liv, som inte är död. Spelar en roll. Går inte att känna igen. Går upp i sina olika roller och stänger tom­heten ute. Förhåller sig fritt till det främmande, fientliga genom att vara främmande för sig själv. Har det inom sig. Refererar till det fientliga, utomstående genom att gå i god för det. Innebära det. Vara införstådd. Innanför spelets regler placera det oavvisliga brottet mot dessa regler som var det en regel. Som om den oavvisliga döden var en självklar vändning. Som bara skulle turneras rätt. Död var är nu ditt brott? Så annorlunda nu när systemet fångar. Så fritt.

Det brinner. Det är solen som brinner. Så lång tid som det tar att bränna en sol. Så lång tid före och så lång tid efter de tider som mäts i liv eller död. Bränner solen sig själv. Brinner upp. En gång. En gång. Intervaller vars längd det inte finns känslighet för.

Inte ens ömhet för. När solen släcks, är liv eller död, sedan länge det samma som det alltid har varit. Det. När solen släcks är solen befriad från allt. Och det. Det var det. Under tiden, ibland medan solen ännu har överflöd nog till att utdela döden så långsamt att den liknar liv, under tiden håller livet igång fiktionen. Under tiden går solen upp, går solen ner. Ljus och mörker skiftar. Det ljusnar, klarnar upp, bländar och ligger i klar dager, klart att dämpas, avskuggas, avkylas, mörkna, försvinna. Himlen är momentant himmel, och momentant mörk. Stjärnor märker ut avstånd och kamou­ flerar det 10

tomma, brinner så länge det varar. Eller mörkret är totalt och det tomma är täckt av moln, mörker dolt med mörker, momentan natt mot en momentan himmel istället för inget, påminner om det som ligger längre föröver än framtiden. Efter. Efter. Så länge det varar. I detta nu. I nästa sätter avståndet in som en blixt mellan mörker och mörker. Urladdningar, stormar, kemi kamouflerar det statiska.

Detta harmoniska minne av inget, av mörker utan mörker, av himmel utan himmel och av tomhet utan frånvarande tomhet, detta ingenting, denna harmoni av harmoniska harmonier kamoufleras med frihet. Täcks av fiktionen. Hålls utanför livet där solen går upp och solen går ner. Så fritt som bara en konflikt formulerar sin stabila modell. Så närmast ömt, så känsligt, som bara ett liv formulerar sin varaktighet, sina enda rörelser. Solen går upp. På en slätt av ljus driver de vita molnen. I ett skred av ljus virvlas de färglösa dimmorna omkring och förtätas till vattenvarelser, världsvana, formerade i skiftande färg. Flanerar. Rör. Och rör sig. På måfå, försök. Söker en form. Hittar ett spel. Spelar en roll, formar ett spel, i en stark kontinuerlig termik rullar de tröga ångorna fram över himlen som om det var tal om frihet. Alltså är det tal om frihet. Solen går upp och solen går ner. Ett systematiskt spel. En mer verklig himmel.

Det tvekar. Det hittar en plats i världen och tvekar i en annan.

En plats, t. ex. just den platsen, där Stilla havet rullar en två tre kon­­ tinenter in mot Atlanten, och omvänt. T. ex. Men tvekar i en annan värld. Det reser sig, kastar sig ut i ansatser, slår snabbt över i skum och sprutar ut det i förfinade detaljer en masse. Men tvekar i en annan värld. Formulerar ljuset i långa böljande perioder, citerar i förbifarten himlen, reflekterar, väver de strålande infallen, de redan färgade uttrycken, men tvekar, mörknar, i en annan värld. Går till ytterligheter och dröjer vid den glittrande ytan, lamé, satin, siden. Och stramar till stoffet. Statiskt, slätt, glider fram över allt, som om det var det hela. Men i en annan värld? Infiltrerar det blanka med fläckar, slipar till ljuskänslig, ny extas. Krusar det släta, plisserar det undflyende, kastar sig ut i en flykt från sig själv, elementens blandning. Vatten och luft.

Motljus och ljus, det självklara, självlysande. Havet, driv­ ande av syre och solfläckar, uppreser en stilla dag en rasande solstorm, hittar det hyperboliska uttrycket för flykt och svämmar över i den sjunde himlen, interferens mellan vågor av ljus och vatten, störtar, sjunker ner under ytan, där havet ligger och badar i ett hav av ljus. Men bränns inte, är långt mer dödligt än så, det ikariska 11

havet. En annan värld. T. ex. en värld av ljud som är stum i sin egen värld, ljudlös. En ytlig värld, fördjupad i sig själv. Eller en oavbrutet sprudlande, bubblande, pärlande värld, i tyst narkos.

En rastlös orolig värld av bedövningar, ett lysande mörker, där ljus och mörker refererar till bristande interferens mellan ljuset och mörkret. Ett liv långt mer dödligt än så. En (annan) värld, som fungerar som en bild av döden i världen. Så känsligt. Redan mycket större skillnad på död och död än på liv och död. Redan rum som i det stora hela enbart kan mätas i död. Det frånvarandes ovillkorliga öde begränsat till vara. Väntan. Tvekar i en annan värld. Fångat i sitt eviga spel. Reducerat till förbehållslösa detaljer som oupphörligen enas och förbinds, konfererar, kombinerar, söker det förtätade. Och söker fiktionen, finner, t. ex. det platslösa. Det letargiska havet.

Det har kommit för att stanna. Så länge det varar. Det har hittat sin slutgiltiga placering. För en tid. Har kommit in i fasta former. (Som hade kunnat utformas på ett annat sätt). Har stelnat i fasta vändning­ ar. (Som hade kunnat turneras annorlunda, fritt). Har arran­ gerat sig i stående uttryck. (Som annars hade kunnat uttryckas fullständigt flyt­ ande). Har ordnat sig, satt sig, ägt rum. En värld har kommit till värl­ den. Inne i världen. Har fått ordning på sin fiktion. T. ex. i en värld av sten, t. ex. i form av fastlandssocklar, orubbligt dolda betyd­elser, som rör sig fram genom bergsmassiv, kommer i dagen som klippformationer, lager på lager av oländig fastslagen mening, så välunderbyggd, i sin egen värld. Djupare, meningslöst, i kemisk sömn vyssjad. Det var det, som rörde sig, ägde rum och äger rum, ständigt jordas till vila. Som glimmer, gnejs och granit. Som kisel och kvarts. Som undertryckt lava, basalt, diabas.

Söker det förstenade perspektivet. Finner det fäst i ett bländverk av vittfamn­ande uttryck. Förädlingar. Klarheter, samman­satta av cinnober och zinkvitt. Guld och silver, platina. Fasta former av renodlat, oförfalskat fiktionsvärde. Ett underjordiskt spel. T. ex. de spelande mörka kristallerna, som fördelar sina lysande färger i blindo. Svart rubin, safir, turkos. Svart genomskinligt glas, diamant. Svarta vita opaler. Svart vitt. Subtila strukturer av organiserad oro, dolda övergångar mellan liv och död. Ett osårbart spel. I en sårbar värld.

Det är som taget ur luften, och sprider sig, griper omkring sig, förmerar sig, kan lika gärna kasta sig ut i det, kastar sig ut, 12

brister och bär frukt. Så exalterat. Ljus och CO2 lagt i dagen i ett ena­­ stående grönt material, som tilltar i omfång. En sommar.

Griper omkring sig som gräs, maskerar jorden med ormbunkar, hemliga sporer till förnyelse, täcker in den med träd, buskar. Växt. Når fram till ett täckande uttryck, dock aldrig fullständigt täckande, alltid med undermeningar, rörelser i bladens skugga. Vänder insidan utåt, kommer med förtäckta anspelningar på det frånvarande, det fientliga, extasen. Griper efter nya metoder för att spela igenom sin lidelse, en lidelse för grönt, en öppning med sårbarheten själv som enda osårbara insats. En sommar. Gör ingen sommar. Men den förkomna sommaren som kommer igen och igen, den förstörda sommaren som banar väg för nästa överflödande återkomst, den dammiga sommaren som reser sig ur stoftet, gör döden odödlig. Som om det oavvända i sig självt var inåtvänt, det förtäckta den egentliga blomstringen, produktiviteten det försvinnande resultatet. En sommar definierad som vinter. Bär mask. Spelar sitt spel till slut, sitt dubbelspel.

I en färgrik duell med sig själv. Bär vårdslöst sin gröna kappa över axlarna, redo att likna en sommar. Och upprepar: Sommaren är död, sommaren kan gott slå ut. Åter skjuta sina friska skott för att nå de saftigaste uttrycken, upprepa det florerande förfallet.

Det har kommit till sig självt. Har kommit att kunna stå för sig självt.

Har vecklat ut sig ur en massa och nått fram till det enastå­ ende.

Har tecknat en utvecklingskurva och nått fram till det självskrivna uttrycket. Har förföljt sig själv och av en slump hittat sig själv. Som en självklarhet. Har kommit till att kunna svara för sig själv. Och kan börja för sig själv. Experimentera med rader av fritt stående, fritt svävande uttryck. Stundtals med direkt strömmande ut­tryck. Drömmande.

I en annan värld. Innebära sig själv. Det var det som skul­le till. Ska till. Det som till sist får det att göra något annat. Tvingas av sig själv att spela en roll som något annat än sig själv. Som en självklarhet. Innebära sig själv som en främling, men uppföra sig som en främling inför allt möjligt annat utom inför sig själv. Främmande och fientlig, utomstående. Och förstående. Har äntligen fått ögon att se med och ser sig omkring. Förhåller sig fritt t. ex. till en värld av sten, till en värld av växter, till luft, vatten och till sin egen värld. Som en annan värld. Till sist. Har hittat sina egna ben och kan röra sig bort från sin egen död. Fullständigt fritt. Dock aldrig fullständigt fritt. Alltid som del av en dyrbar förvandling. Så rent av känsligt som bara ett djur kan spela sig igenom sin dödlighet. Animerat. Glömma sig självt. I jakten på allt möjligt annat än sig självt. Glömma sin död. Genom att döda.

13

Allt möjligt. Sätta det i sig. Förtära en annans död. Tömma sig på den.

Låtsas att det bara är något som liknar. En gång. Och i en annan värld.

Det ordnar sig. I sin egen värld. Sidoordnar, underordnar, överordnar. Som om det var tal om ett system. Överhänger och efterställer.

Som om det var tal om ett centrum. Det är tal om rörliga inskott, tillfälliga parenteser, tal om just den grad av irritabilitet som kallas liv. Som framhärdar. Flanerar, berör och berörs. Som rör sig fram från amöba till amöba. Förföljer tillfälliga uttryck för att fånga det individuella: en särskild rund vakuol, en särskild homogen plasma, ett märkligt kluvet energicentrum eller sammantaget: den särskilda form av liv som oavbrutet systematiserar sin vanmakt: bygger upp gisselkamrar, kisel­ nålar, vinterceller. Lägger in flera symmetriplan i en enda manet. Blott för att dö och dö.

Blott för att röra sig mellan här och där. Blott för att sätta i gång något slags produktion. Frambringa rader av fullständigt lika, fullständigt fria individer, som rör sig, enbart för att röra sig mellan här och där. Dock aldrig fullständigt fria. Alltid enbart för att igen och igen sätta igång fiktionen. Hålla ett liv i form. Genom förmering. Hålla en död oformlig. Utanför den fiktiva formen. Alltid lika oöverlagt täcka över sig med glömska. Alltid lika förtäckt hålla sig vid liv mellan här och där. Som om det var tal om en ändlös sträckning. Det är tal om en överfylld punkt. Alltid precis där, där döden spelar under täckmantel. Dock aldrig fullständigt övertäckt. Aldrig utan att öppna musslans skal och låta det mjuka försvinna. Förtäckt.

Som om det mjuka, det mjukt försvinnande, formlösa, i kemisk sömn, glöm­ska vyssjade var det enda. Det. Är det enda. Det. Som om det och det och det var mindre än det. Som om till och med de fasta uttrycken, de stående vändningarna var mindre än det uttryckslösa, det bortvänt vikande.

Som om livet var mindre än döden. Är mindre. Är mera liv definierat som död. Kan kasta sin mask och upprepa: liv är död. Livet kan gott sätta igång. Åter förmera sina former för att nå fram till en tätare formlöshet, upprepa den förmerande formaliteten. Den formella skillnaden mellan sjöstjärnor ormstjärnor, sjökorvar, sjöliljor, levermaskar, kam­maneter hjuldjur, armfotingar bladfotingar rankfotingar, upprepa den rent formella skillnaden mellan krabbor och fjärilar, spindlar loppor.

14

Upprepa: lansettfiskar, manteldjur, mossdjur, död, rundmunnar rockor bredmunnar fisk, försvinnande, paddor, ormar, mjukt försvinnande, form­ lösa, ödlor jätteödlor flygödlor, djupt i kemisk sömn vyssjade. Är det enda. Glömska är det enda. En väv som skrynklas ihop i vinden, damm som flyger bort, vikande, och lämnar fjärilens vingar grå, vittrande i kylan, sniglar som kvävs av jord, skalbaggar gräshoppor som brinner, fiskar som torkar i solen, fryser fast i isen, de stående uttrycken som rivs loss, fladdrar, pulvriseras, omkring, försöksvis söker en form, finner, på måfå t. ex. det formlösa, platsen i oupphörlig rörelse mellan liv och död, platsen där det outtryckta i det uttryckslösa likväl finner uttryck. Löst. Så rentav ömt.

Så fritt som bara en konflikt formulerar sin stabila modell. Så rentav ömt, så känsligt, som bara ett liv formulerar sin varaktighet, sina enda rörelser. En fågel flyger upp försöksvis. Flockar följer efter på måfå. Flaxar, flanerar. Rör och rör sig. Som om det var tal om en frihet. Alltså är det tal om en frihet: en fågel som flyger upp, flockar som följer efter, varken mer eller mindre, vingar som bär mellan här och där så fritt i luften tvungna. Ty aldrig fullständigt fritt, alltid i tvungna figurer, kilar, till sist i fall försvinnande. En fågel som faller, en flock som följer efter.

Animerat. I ett skred av liv, i ett liv som löst framkastat i förbifarten formas, jagande in i det formlösa. Blott för att ha levat.

På gränsen, i det ändlöst försvinnande rummet mellan rörelse och isole­rad ro, i de dolda övergångarna mellan liv och död, där, organiserar det i förbigående sin oro, fördelar funktioner, utvecklar organ, system, vävnader och skelett, nöter in sin rutin och repeterar de ­ stående uttrycken, den bestående ordningen. Fungerar för att det fun­ gerar, eller för att något annat kan fungera, eller därför att något annat fungerar, fortsätter sina omöjliga, efterhand medvetet illusoriska försök att avlägsna sig, distansera sig från sin egen livsfara, överleva och förbli i det oändliga mellan här och där. Som om det fanns något att komma bort ifrån. Som om det existerade ett icke-liv som inte var död. Som om en människa inte var en människa. T. ex.

En värld har kommit till världen inne i världen. En hopträngd värld, ett förstenat perspektiv, en oländig fastslagen mening, så välunderbyggd, med betongfundament, stålkonstruktioner, med sammansvetsade 15

blockkomplex, kolossbildningar, fäst i ett bländverk av vittfamnande uttryck, har kommit till världen, har ordnat sig satt sig ägt rum, en stad. Ett standardiserat kaos, med fiktionen i ordning.

På sätt och vis är staden en massa. En porös massa. En klump med hål­rum och skrevor, med gropar, schakt, kanaler och rör, med tunnelgångar, håligheter, underjord och inåtvända kamrar. Lådor sammanlänkade, upphängda på försök till sist fungerande, särskilt lämpliga för förvaring, sluter sig tätt om de därmed inbyggda invånarna. Slussar dem samman, skiljer dem åt ger dem någonstans att vara medan de väntar.

På sätt och vis är staden en förstening, ett ihåligt arrangemang, en förkalkad transatlantisk svamp av betong, vars labyrintiska förgreningar och återvändsgränder tvingar de temporärt närvarande invånarna att söka. Detta sökande sprids över vägnät, busslinjer, tåg, via gatudörrar till trappor, hissar, refuger vidare genom gångar, korridorer, slutligen genom främre lokaler, bakre rum till lokaler där man väntar.

På sätt och vis är staden en labyrint. En labyrint bestående av mindre labyrinter, vars temporärt rörliga invånare håller ordning på fiktionen, rör sig avmätt t. ex. på fabriker, anpassat, rör sig regelbundet, bundet, t. ex. förankrade i tid och rum av de temporärt närvarande tingen, som rör sig avmätt, anpassat, regelbundet bundna till fiktionen, förankrad av invånarna.

På sätt och vis är staden en fiktion. Ett system av funktioner som fungerar för att fungera, för att något annat kan fungera, och därför att något annat fungerar. Ett system av fiktioner, som fingerar för att fingera, för att något annat kan fingera, och därför att något annat fingerar. Den temporärt fungerande fiktionen hålls i temporär ordning av temporärt fingerade kontor osv. osv. tills fiktionen fungerar.

På sätt och vis är staden ett kontor: en central administration av be­ nägenhet, rörelse, illusion. Tillfälliga invånares tillfälliga liv tillfälliga död registrerat, analyserat, omsatt i siffror och tabeller, i kvantitativ statistik. På ett lagom stort slumpunderlag, med en lagom stor materialinsamling av irrationella elements liv, död blir det möjligt att ge illusionen en logisk form.

På sätt och vis är staden en logisk form. En produktion, som producerar en konsumtion, som konsumerar en produktion, osv. En produktion 16

av temporärt närvarande invånare, som konsumerar sig själva, medan de producerar de temporärt närvarande tingen som de på samma sätt konsumerar. Genom denna dubbla konsumtion hålls fiktionen i ordning vilket i sin tur håller ordning på invånarna så att de kan leva logiskt.

På sätt och vis är staden en dubbel glömska. Ett system av konsumtion, som är i stånd att dölja alla dolda övergångar mellan liv och död. En glömska som väjer för att betraktas som glömska. En glömska som är glömd. Gömd under det närliggande närvarande, de temporärt närvarande affärernas närvarande ting och tingens subtila strukturer som organiserar invånarnas oro som ro.

På sätt och vis är staden ro och ordning. Alla de närvarande invån­ arna, som kännetecknas av rörelse och oro, upprätthåller en lugn och stabil sysselsättning, där varje rörelse, varje enskild invånares rörelser, är anpassad till alla de närvarande tingen, och där varje oro, varje enskild invånares oro, kanaliseras i en samlad produktion av alla de närvarande tingen, som upprätthåller ro och ordning.

På sätt och vis är staden en cirkel. De temporärt rörliga invånarna sätter sig själva och varandra i rörelse och sätter därmed cirkeln i rörelse. Ibland, medan cirkeln håller fiktionen igång, rör de tempo­ rära invånarna sig långsamt, står stilla i parker, på platser och torg, eller sitter på bänkar, på restauranger och i biosalonger som om det var tal om frihet. Alltså är det tal om frihet.

På sätt och vis är det tal om frihet. Om att glömma och att bli glömd. Täcka den tillfälliga döden med det tillfälliga livet. Lägga labyrinter tillrätta som döljer den plats, de platser där staden i förbifarten tömmer sig på det den har förtärt: den böjda böjelsen, den orörliga rörelsen och den illusionslösa illusionen. Lagom stora mängder av tillfälligt liv som ger den tillfälliga döden en logisk form.

De fördelas i större eller mindre hus, i större eller mindre lägenheter, med fler eller färre invånare. T. ex. ett större antal i en mindre lägenhet eller omvänt. Fördelningen är bara tillfällig.

De väntar i sovrummet, vardagsrummet, i hallen, i köket, på toaletten på gården, eller väntar i dagrummet, finrummet, i sällskapsrummet, 17

arbetsrummet, tv-rummet, badrummet, i entréer, vindskupor och kammare.

De väntar på gator, i gångar, på gårdar. I källare och på vindar. I skjul, skrubbar, pissoarer. Eller väntar i trädgårdar, på takterrasser. Uthus, solgårdar. I lä på altaner, vid baren, vid simbassängen.

De väntar i höghus, huslängor, radhus, i nya och gamla huskomplex, block, i nya och gamla kvarter, i obeveklig slum, i hyreskaserner och mörka baracker. Arbetarbostäder. Eller väntar i villakvarter.

De väntar i biosalonger. De väntar på bussar och i varuhus, väntar i utställningshallar, vid säljdemonstrationer. Eller i teatrar väntar de, vid mottagningar, konserter, på galaföreställningar.

De väntar på fabriker, där damm sprids från bomull, metaller, från giftämnen, syror och kol, dolda övergångar mellan liv och död. Eller väntar på möten där damm sprids från de blanka borden.

De väntar i fackföreningar, organisationer. Som om det var tal om en ändlös sträckning. Det är tal om en överfylld punkt där döden spelar under täckmantel. Eller de väntar i rådhus, råd och nämnder.

De fördelas på större och mindre funktioner av större eller mindre fiktionsvärde. T. ex. på större funktioner med ett mindre eller helt försvinnande fiktionsvärde. För att hålla samhällsfiktionen vid liv.

De fungerar för att de fungerar, eller för att andra kan fungera, därför att andra fungerar. För att fiktionen fungerar. För att de till­ fälliga liven, den tillfälliga döden får mening i samhällsfiktionen.

De fingerar, för att det är ett samhälle de fingerar, för att de inte är ensamma om att fingera och för att de, med sina tillfälliga liv som enda insats, vill hålla sin tillfälliga död utanför den fiktiva formen.

De fingerar, för att det är en frihet de fingerar, för att de är tvungna att önska att tro sig fria och för att de, när de tror sig fria, glömmer vad frihet är och glömmer sin egen, tillfälliga död.

De fingerar för att det är en ordning de fingerar. Genom att hålla ordning på livet, tror de att de håller ordning på döden. De ordnar livet och standardiserar kaos, allt detta medan döden ordnar allt.

18

De fingerar. Som om det fanns något att komma bort ifrån. Som om döden i kemisk sömn glömska vyssjad var något annat, som om en människa inte var en människa. Som om livet inte var en funktion. Av döden.

De fingerar. Som om det fanns något att se fram emot. Som om livet inte var en ständigt djupare kemisk sömn glömska vyssjad, eller en människa inte en människa, löst framkastad jagande in i det formlösa.

De fingerar för att det är ett liv de fingerar. Fingerar så fritt, som bara en konflikt fingerar sin stabila modell. Så känsligt, som bara ett liv fingerar sin varaktighet, sina enda rörelser. Sin dödlighet.

De fördelas på liv av olika längd. Placeras i ett pågående tillstånd av olika lång varaktighet. Placeras i tillstånd vars längd de inte vet, vars tvära upphörande de väntar hela tiden väntar.

De väntar i kuvöser, sängar, i barnvagnar, daghem, barnhem och för­ skolor. Väntar i skolor, fängelser, hem och uppsamlingsläger. På anstalter för uppfostran, ungdom mentalsjukdom och högre undervisning.

De väntar i sportpalats, ridhus, simhallar. Väntar i bilar och ambulan­ ser, på sjukhus. Väntar och väntar i operationssalar och väntar i respiratorer, i en djupare kemisk sömn glömska vyssjade.

De väntar i baracker för militärer och vapenvägrare. I baracker för smitt­samma sjukdomar och fattigdom. Väntar i kontrolltorn, permanenta kommittéer och överljudsplan. I säkerhetsråd. Vid avfyringsramper.

De väntar i läger för flyktingar, frivilliga och soldater. Väntar i centra för rehabilitering, omsorg och kultur. I sekretariat, styrelser, ministerier, utskott. Och på reklambyråer. Tidningskoncerner.

De väntar på sjukhus, högskolor, vårdhem. Väntar på institutioner för röntgen, medicin och konstgjorda organ. Väntar på ålderdomshem och på olika hem för nedsatt funktion, andnöd och cancer.

De väntar på platser där de lever medan de väntar. Väntar på att leva medan de väntar. Lever för att leva. Medan de lever. Lever för att leva. Medan de lever. Medan de väntar. Medan de lever. Väntar. Lever.

19

De kommer i beröring med varandra och kan därför inte undgå att t. ex. sluka varandra för att kunna tära på varandra för resten av livet.

I första hand dödar de delar av sig själva för att säkerställa att alla resterande delar, även om de är få, finns kvar och eventuellt används.

De finner sin egen inre tröghet och förlorar sin böjelse för fria förbindelser för att de måste finna sig i varandras inre tröghet.

Eller de försöker t. ex. ändra varandras karaktär och behov för att slippa ändra sin egen karaktär och för att deklassera sina egna behov.

De fångar varandra i ett pågående spel och reducerar varandras liv till detaljer av ett liv, som bara av en tillfällighet kommer till uttryck.

De fungerar perfekt, men utan spänning, utan kraft och utan att sätta sina enskilda delar, sina regler på spel för att älska varandra.

De går upp i sina roller för att stänga tomheten ute och förhåller sig fritt till varandra, särskilt genom att vara främmande inför varandra.

Under tiden, ibland medan de ännu har överflöd nog att utdela döden så långsamt att den liknar liv försöker de att älska varandras hat.

De hittar en plats i världen och tvekar i en annan, hittar just den platsen, t. ex. platsen där de tvekar inför att hitta varandra.

De fördjupar sig i varandras yta, förstummas i varandras ljud och fun­ gerar som varandras död, i en rastlös värld av bedövningar.

De blandar sig med varandra, störtar, sjunker ner i varandra, flyter över i varandra, men brinner inte, är långt mer dödliga än så.

De har kommit för att stanna i varandra, så länge det varar och för att nå sin slutgiltiga placering i varandra, gärna för resten av livet.

De har stelnat i varandra, har arrangerat sig med varandra, har fått varandras situation under kontroll och ordning på varandras fiktion.

20

De har lagt lager på lager av oländig fastslagen mening inne i varand­ ra, för att slutligen få en orubblig betydelse för varandra.

De bär varandras mask, för att spela sina spel till slut, sina dubbelspel, och till sist döda sig själva enbart genom att döda varandra.

Och de kan lägga ifrån sig maskerna och upprepa: liv är död. Livet kan gott börja. Lägga sin egen död tillrätta för att upprepa livet.

Efter att ha förföljt varandra och funnit varandra, svarat för varand­ra, t. ex. för varandras dödande av varandra, förmerar de sig.

Efter att ha hållit varandras liv i form genom förmering, börjar de hålla varandras död oformlig och börjar experimentera.

De experimenterar med varandras frihet och börjar med att tala om var­ andras frihet tills de försöksvis låtsas att den existerar.

De experimenterar med varandras konflikter, med gemensamma konflikter och formulerar alla sina konflikter i gemensamma stabila modeller.

De experimenterar med varandras formuleringar, t.ex. med varandras formuleringar om livets längd och sina ev. möjligheter i framtiden.

De experimenterar med gränsen mellan varandra, med gränsen mellan rörel­ se och isolerad ro, det liv de investerar och den död de får.

De experimenterar med varandras funktioner, varandras organ system, vävnader och skelett och nöter in varandras mänskliga rutin.

De experimenterar med varandras försök att överleva varandra och distanserar sig från varandras livsfara, den begynnande formlösheten.

De experimenterar med varandras icke-liv, som om det inte var död och existerar t. ex. som människor, som om de inte var människor.

De existerar som en värld inne i varandras värld och tjänar särskilt som behållare för varandra, för det ena bländverket inne i det andra.

De existerar som labyrinter inne i varandras labyrinter, vars oöverskådliga rörelser de följer, som följde de bestämda system.

21

De existerar som varandras fiktioner, som bilder hopade i varandras illusioner, men låtsas att det är tal om logiska former.

De låtsas att deras stabila produktion av varandras konsumtion ligger i linje med deras egen djupaste längtan efter en konsumtion av varandra.

De låtsas att det är möjligt att glömma varandras tillfälliga död i en värld där närvaro, rörelse, illusion skapar sin egen värld.

De låtsas att deras tillfälliga liv inte är en funktion av döden, inte något löst framkastat, redan formlöst, men en annan värld.

De låtsas att livet inte är en ständigt djupare kemisk sömn glömska vyssjad tilltagande långsam bedövning fall och försvinnande. Intet.

De låtsas att de väntar på att leva, på att göra det möjligt för någon att leva, låtsas försöksvis som i sömnen att de lever.

Någon person går in i ett hus och betraktar gatan från sitt fönster.

Någon person går ut ur ett hus och betraktar sitt fönster från gatan.

Någon person går ner längs en gata och betraktar på vägen de andra.

Någon person går in i ett hus på vägen och betraktar det som sitt eget.

Någon person är alltid på väg och lägger aldrig märke till några hus.

Någon person lägger aldrig märke till de andra, som går på gatan.

Någon person lägger alltid märke till sig själv när han är ute och går.

Någon person går en promenad, för att lägga märke till sig själv.

Någon person lägger märke till sig själv och går in i andras hus.

Någon person kommer ut ur de andras hus men betraktar dem inte.

Någon person kommer hem till sitt hus men tänder inte ljuset.

22

Någon person vill inte bli sedd utan sitter för sig själv i mörkret.

Någon person går omkring i mörkret, han letar efter ljus i ett hus.

Någon person har tänt i sitt hus men väntar inte att någon kommer.

Någon person väntar alltid på någon men har glömt att tända ljuset.

Någon person väntar att någon ska komma för att bjuda in honom i huset.

Någon person visar en annan att huset har försvunnit bland de andra.

Någon person visar en annan att just det huset inte kan vara det rätta.

Någon person släckte ljuset i rätt hus och gick sen sin väg.

Någon person har gått en promenad för att inte visa någon fel hus.

Någon person har gått sin väg för att han betraktade huset fel.

Någon person har gått fel väg för att han såg ljus från ett hus.

Någon person har gått rätt väg när någon visade honom fel.

Någon person visade en annan fel väg, och går in för att tända ljuset.

Någon person tänder ljus i rätt hus men ser det inte själv.

Någon person är blind och behöver inte alls det rätta huset.

Någon person behöver ett hus men är inte tillräckligt blind.

Någon person behöver en annan tillräckligt mycket för att bli blind.

Någon person visar några vägen, även om han aldrig har sett dem förr.

Någon person har försvunnit, för att han blev visad rätt väg.

Någon person har försvunnit för någon som i annat fall hade följt honom.

Någon person slår följe med någon, som han annars inte behöver.

23

Någon person är blind för någon som annars skulle ha följt honom.

Någon person blir förföljd av någon som annars är försvunnen.

Någon person är tillräckligt förföljd för att försvinna i huset.

Någon person är försvunnen i huset och går knappt fram till fönstret.

Någon person har försvunnit i ett annat hus som annars är övergivet.

Någon person har försvunnit på gatan och visar sig inte för någon.

Någon person är övergiven och kommer bara fram vid mörkrets inbrott.

Någon person överger sitt hus till vilket han aldrig återvänder.

Någon person bryter sig in i ett hus och bor där så länge som möjligt.

Någon person bor i ett hus som annars är övergivet dag som natt.

Någon person bor i ett hus vars fönster inte vetter åt gatan.

Någon person bor i ett hus utan fönster och har slutat att se.

Någon person bor i ett hus utan ljus och betraktar aldrig sig själv.

Någon person har slutat att vänta på någon och går aldrig ut.

Någon person har slutat se på ljuset och har till sist blivit blind.

Någon person har slutat visa någon hur ensam han är i mörkret.

Någon person har försvunnit i sitt hus och har aldrig sett sig själv.

Någon person är alldeles ensam i sitt hus och behöver inte de andra.

Någon person har försvunnit bland de andra och har sen inte synts till.

Någon person är ensam med sig själv och har aldrig känt de andra.

Någon person är ensam med de andra och har aldrig känt sig själv.

24

Någon person är ensam för att han aldrig kunnat tänka sig något annat.

Någon person är ensam för att han hade kunnat tänka sig något annat.

Någon person är ensam för att han försvunnit in i sina egna tankar.

Någon person är alltid ensam och betraktar sig själv som döende.

Någon person är död och ligger i ett hus med fönster åt gatan.

Någon person är död och ligger inne i ett hus där lyset är tänt.

Någon person ligger död i ett hus som annars är fullständigt övergivet.

Någon person ligger död där man aldrig väntat sig att hitta någon.

Någon person är död och dyker plötsligt upp bland de andra.

Någon person är död och betraktas av dem som ändå går förbi.

Någon person är död och bärs ut ur sitt hus vid mörkrets inbrott.

Någon person är död och betraktas av några som till sist blivit blinda.

Någon person står stilla och är till sist ensam med den andre döde.

LOGOS

SCENEN symmetrier

1 Öde utan att någon någonsin varit där, dog och så inte längre var där; där utan att vara vare sig en bestämd eller godtycklig plats, utan att vara godtycklig av sin brist på platslöshet, utan att vara bestämd av sin platslöshet, utan bestämmelse, godtycklig eller ej.

Som det rena varat där ingenting finns.

Utanför: allt det smutsiga farten döden det ödelagda orden saften början förvirringen: inuti.

29

Det är den danska systemdiktningens viktigaste monu­ment, en magnifik skapelseberättelse som ritar upp flera av sextiotalets mest verksamma ideologiska och estetiska positioner. Det obetydliga ordet »det« växer i en grandios gest ut till ett universum, en värld genomkorsad av samtida röster: kvinnorörelsens frågor, ideologikritiska ansatser, diskussionen om språkets spännvidd.

I översättning av Marie Silkeberg.

INGER CHRISTENSEN [1935–2009] föddes i Vejle på Jylland. Hon debuterade med diktsamlingen Lys 1962 och har utöver poesi och prosa också skrivit dramatik och essäistik. Hennes författarskap är ett av 1900-talets viktigaste. »Jag är glad att jag inte är poet. Då hade kanske senkommenhetssmärtan övertrumfat glädjen i att plötsligt inse att den bästa, samtida diktsamlingen redan är skriven – för 40 år sedan.« A M ELIE BJÖRCK, G ÖTEBORGS-POSTEN

»Ett ytterst angeläget och vackert diktverk.« PÄ R THÖR N, A FTON BL A DET

i s b n 9 7 8 - 9 1 - 74 9 9 - 0 74 - 4

9 789174 990744