9789170026522 by Smakprov Media AB

– INDEPENDENT ON SUNDAY

”En tempofylld nagelbitare.” – THE TIMES

Klockan är tre. Det är en helt vanlig lördagseftermiddag. Du är i trädgården med ungarna när telefonen ringer. I andra änden av luren är din bästa vän från skoltiden. En person som du inte har träffat på flera år. Det borde vara ett trevligt samtal där ni gör upp planer för att kunna ses och prata om gamla minnen. SIMON KERNICK har välförtjänt hyllats av en enhällig kritikerkår för sina verk lighetstrogna skildringar av brittiskt polisarbete. Hans böcker har nominerats till en mängd priser, däribland en Barry Award för Bästa brittiska roman, och även översatts till en mängd andra språk. Simon Kernick är född 1966 och bor i Oxfordshire.

Men det är det inte. Det här samtalet är annorlunda. Din vän pratar snabbt och flämtar av rädsla. Han låter plågad, som om någon tillfogar honom smärta medan han pratar. Plötsligt ger han ifrån sig ett skrik och yttrar sina sista ord. Sex ord som kommer att förändra ditt liv för evigt … de första två raderna i din adress.

Något är ute efter dig. Och de vill se dig död.

www.simonkernick.se UTAN NÅD är Simon Kernicks genombrottsroman i Stor britannien och fristående från hans tidigare utgivna böcker i Sverige.

”Den skakar om dig och släpper inte taget om dig förrän du har läst ut den.” – DAILY MAIL

ISBN 978-91-7002-652-2

Omslag: Göran Alfred Foto framsida: © Foto författare: © Johnny Ring

BRA BÖCKER www.bbb.se

7 8 9 1 7 0

0 2 6 5 2 2

UTAN NÅD

Förvirrad och skräckslagen lyckas du samla ihop ungarna och lämna huset. I sista sekunden. Ett par minuter senare stannar en bil utanför huset och tre män stiger ur.

SIMON KERNICK

”Kernicks bästa bok hittills. Jag älskade den och slukade den så fort jag kunde.”

MON SIRNICK ”Simon Kernick skriver med gasen i botten. Håll i er!” – HARLAN COBEN

UTAN NÅD

SIMON KERNICK

UTAN NÅD Översättning

Helena Prytz

BRA BÖCKER

Av Simon Kernick har tidigare utgivits Handel med döden 2008 En bra dag att dö 2008 Mord för mord 2009 Uppdrag: Mord 2010

BRA BÖCKER AB Ångbåtsbron 1 Box 892 201 80 Malmö www.bbb.se

Till mina dรถttrar Amy och Rachel

Del ett Lรถrdag

Eftersom bakdörren var öppen hörde jag telefonen ringa. Jag var där ute och försökte avstyra ett bråk mellan mina två ungar om vem som skulle ha såpbubblorna, och det hotade att urarta. Så länge jag lever kommer jag att undra vad som hade hänt om dörren varit stängd eller om ungarnas oväsen varit så högt att jag inte hört telefonen. Klockan hade precis hunnit bli tre en molnig lördagseftermiddag sent i maj, och hela min värld skulle snart rasa. Jag sprang in i vardagsrummet där en fotbollsmatch precis hade börjat på tv. På fjärde signalen svarade jag och undrade om det var min konstant solbrände idiot till chef, Wesley ”kalla mig Wes” O’Shea, som ringde för att diskutera någon liten detalj av ett kundförslag. Han gillade att göra det på helgerna, ofta när det var fotboll på tv. Det gav honom en pervers maktkänsla. Jag tittade på klockan. En minut över tre. ”Hallå?” ”Tom, det är jag, Jack.” Rösten lät andfådd. För ett ögonblick blev jag förvirrad. ”Vilken Jack?” ”Jack … Jack Calley.” Det här var en röst från det förflutna. Min bästis i skolan. Han hade varit best man på mitt bröllop nio år tidigare. Men han var också en person jag inte hade pratat med på nästan fyra år. Det var 9

något som var fel. Det lät som om han hade ont någonstans och fick kämpa för att få ur sig orden. ”Det var länge sedan, Jack. Hur är läget?” ”Du måste hjälpa mig.” Det lät som om han sprang, eller gick väldigt snabbt. Det hördes ljud i bakgrunden, men jag kunde inte avgöra vad det var. Han befann sig definitivt utomhus. ”Vad menar du?” ”Hjälp mig. Du måste …” Plötsligt flämtade han till. ”Åh, herregud, nej. Nu kommer de.” ”Vem är det som kommer?” ”Åh, herregud!” De sista orden skrek han, och jag var tvungen att hålla telefonen ifrån mig. På tv:n vrålade folkmassan när en av spelarna närmade sig mål. ”Vad fan är det som händer, Jack? Var är du?” Nu flåsade han häftigt. Andetagen var som plågade, jämrande flämtningar. Jag hörde att han sprang. ”Vad är det som händer? Berätta!” Jack skrek av fasa, och jag tyckte mig höra ljudet av något slags handgemäng. ”Snälla! Nej!” skrek han med sprucken röst. Tumultet fortsatte i flera sekunder och verkade flytta sig bort från telefonen. Sedan pratade han igen, men inte med mig utan med någon annan. Hans röst lät svag, men det var lätt att urskilja orden. Han sa sex ord. Sex enkla ord som fick mitt hjärta att hoppa till och hela min värld att vackla. De var de två första raderna på min adress. Sedan utstötte Jack ett kort, desperat skrik, och det lät som om han drogs bort från telefonen. Flämtande hostningar följde, och till och med jag som hade levt mitt liv långt ifrån dödens ovärdighet visste instinktivt att min gamle kompis var döende. Och sedan blev allting kusligt tyst. 10

Tystnaden kan ha varat i tio sekunder men det handlade nog snarare om två. När jag stod där som fastfrusen i vardagsrummet – med gapande mun, alltför chockad för att veta vad jag skulle säga eller göra – bröts linjen. De två första raderna i min adress. Platsen där jag levde ett vanligt förortsliv med två ungar och fru sedan nio år tillbaka. Ett ställe där jag kände mig trygg. För ett ögonblick, bara ett ögonblick, tänkte jag att någon måste ha spelat mig ett spratt, att det var ett grymt knep för att framkalla en reaktion. Men saken var den att jag inte hade pratat med Jack Calley på fyra långa år. Senaste gången var när vi råkade på varandra på gatan, en femminuterskonversation som vi hade stulit oss till medan ungarna – som var mycket yngre då, Max var bara baby – gnällde och skruvade på sig i syskonvagnen. Jag hade inte pratat ordentligt med honom sådär som vänner gör på kanske fem sex, kanske till och med sju år. Våra vägar hade skilts åt för länge sedan. Nej, det här var allvarligt. Man kan inte avsiktligt låta så rädd på rösten. Det är något naturligt, något som måste komma inifrån, och det hade det absolut gjort. Jack hade varit vettskrämd och av en god anledning. Om jag inte misstog mig, och det svär jag på att jag inte gjorde, hade jag nyss hört honom dra sina sista andetag. Och hans sista ord var de två första raderna i min adress. Vem ville veta var jag bodde? Och varför? Så här är det: Jag är en vanlig man med ett vanligt skrivbordsjobb i ett stort kontorslandskap där jag basar över ett arbetslag på fyra it-mjukvaruförsäljare. Det är inte särskilt kul, och som jag redan antytt är min chef, Wesley, något av ett svin. Men lönen betalar räkningarna, och jag hade råd med ett fristående hus som är någorlunda okej. Det har fyra sovrum och ligger i en förort. Vid trettiofem års ålder har jag fortfarande aldrig haft några problem med killarna i blått. Min hustru och jag har haft både medgång och 11

motgång i vårt förhållande och ungarna konstrar emellanåt, men vi har det bra. Kathy jobbar som lektor i miljöpolitik på universitetet, ett jobb som hon har haft i snart tio år. Hon är omtyckt, duktig på det hon gör och väldigt snygg, även om hon nog inte skulle gilla att jag säger det. Vi är jämngamla, har varit tillsammans i elva år och döljer inga hemligheter för varandra. Vi har inte gjort något orätt, vi betalar skatt och sköter oss. Kort sagt är vi precis som alla andra. Precis som du. Så varför ville en främling veta var vi bodde? En främling som var beredd att döda för att få veta det? Rädslan satte in, den där intensiva skräcken som börjar någonstans i ljumskarna och rusar igenom en som ett expresståg, tills den har infekterat hela kroppen och är redo att förvandlas till fullständig panik. Den instinktiva flyktmekanismen. Känslan man får när man går längs tomma gator ensam på natten och hör fotsteg bakom sig. Eller när någon krossar ett ölglas i ett hörn av baren och kräver att få veta vad i helvete man glor på. Riktig fruktan. Så kändes det. Jag la på luren och stod kvar en lång stund och försökte komma på en logisk förklaring till vad jag precis hade hört. Det dök inte upp någonting, och samtidigt gick inte de mest paranoida förklaringarna heller ihop. Om någon ville prata med mig visste de förmodligen vem jag var. I så fall kunde de enkelt ha tagit reda på var jag bodde utan att fråga någon som knappt kände mig längre. Till att börja med kunde de ha letat i telefonkatalogen. Men det hade de inte gjort. ”Pappa, Max bara slog mig.” Det var Chloe som kom in i huset med gräsfläckar på jeansknäna och det mörkblonda håret i en rufsig röra. Hon var fem år gammal och därmed ett år äldre än sin bror Max men ofantligt mer förståndig. Problemet var att han redan var större än hon, och i småungarnas anarkistiska värld brukar storle12

ken vinna. ”Kan du gå och skälla på honom?” la hon till och såg nedstämd ut, lika omedveten om fara som alla andra barn. Någon var på väg hit. Någon som precis hade dödat min äldsta kompis. Jag hade för mig att Jack Calley bodde ungefär åtta kilometer bort, strax utanför Ruislip där London slutligen övergår i ett grönområde. Om han hade ringt mig från sin hemtrakt skulle personen han hade gett min adress till befinna sig en kvarts bilfärd härifrån vid den här tiden på dagen, kanske mindre om det inte var mycket trafik och personen hade bråttom. ”Vad gör du, pappa?” ”Vänta lite, älskling”, sa jag med ett leende som var så falskt att en politiker skulle ha skämts. ”Jag tänker bara.” Det hade gått två minuter sedan jag la på luren, och jag kunde höra hur mitt hjärta bultade snabbt i bröstet. Dunk dunk, dunk dunk, dunk dunk. Om jag stannade kvar här försatte jag min familj i fara. Men hur skulle jag få reda på vem som var ute efter mig och varför om jag stack? ”Älskling”, sa jag och var starkt medveten om hur ansträngd jag lät, ”nu måste vi gå ut, hem till mormor.” ”Varför det?” Jag satte mig på huk och lyfte upp henne. ”Därför att hon vill träffa dig.” ”Varför?” Ibland är det bäst att inte hamna i en ordväxling med en femåring. ”Kom nu, älskling, vi måste gå”, sa jag och klev ut med henne i famnen. Jag såg att Max hade övergett såpbubblorna mitt på gräsmattan och nu befann sig längst bort i trädgården. Huvudet stack ut från en provisorisk koja högst upp på klätterställningen. Jag ropade åt honom att komma eftersom vi måste gå ut. Hans huvud försvann omedelbart in i kojan. I likhet med många andra fyraåriga pojkar 13

tyckte han inte om att göra som han blev tillsagd. Normalt sett ställde det inte till med några problem. Jag brukade strunta i det och låta honom göra som han ville. I dag var det en katastrof. Jacks ord spelades upp om och om igen i mitt huvud. ”Åh, herregud, nej. Nu kommer de!” Angelägenheten. Rädslan. De kommer. De kommer hit. Jag tittade på klockan. Fem över tre. Det var fyra minuter sedan jag hade svarat i telefonen. Tiden gick fortare än vanligt. ”Kom nu Max, vi måste komma iväg. Nu.” Jag sprang bort till klätterställningen med Chloe i famnen. Jag brydde mig inte om hennes klagomål. Hon försökte ta sig ur mitt grepp, men jag släppte inte taget. ”Men jag leker”, ropade han inifrån kojan. ”Det bryr jag mig inte om. Vi måste gå nu.” Jag hörde att en bil svängde in på vägen utanför. Det var ovanligt. Vårt bostadsområde ligger på en hästskoformad väg med utskjutande återvändsgator. Om man kör längs vägen hamnar man till slut där man började. Huset ligger på hörnet av en av återvändsgränderna, och det kommer bara en bil var tjugonde minut som mest. Bilen saktade in. Stannade. Jag hörde en bildörr slå igen längre ner i återvändsgränden. Jag var överdrivet paranoid, men hjärtat fortsatte att banka. ”Kom nu, Max. Jag menar allvar.” Han fnittrade, lyckligt ovetande om min rädsla. ”Kom och ta mig.” Jag satte ner Chloe och klev in i kojan. Max drog sig så långt bort han kunde och fnittrade fortfarande, men hans uppsyn ändrades när han såg mitt ansiktsuttryck. ”Vad är det, pappa? Vad är det som är fel?” ”Det är okej, det är inget som är fel, men nu måste vi åka till mormor fort.” 14

Han såg orolig ut, nickade och klättrade ut. Jag tog båda barnen i handen och försökte hålla mig så lugn som möjligt när jag ledde dem genom huset och ut till bilen. De ställde frågor, men jag lyssnade inte riktigt. Jag ville att de skulle gå snabbare. På avstånd uppfattade jag bilarna ute på huvudvägen. Ovanför mig hördes det ihållande dånet från ett passagerarplan som cirklade bortom de vita molnens obrutna tak. Grannens nya hund skällde och någon klippte gräset. Normalitetens lugnande ljud, men i dag var de inte det minsta lugnande. Det var som om jag befann mig i ett slags skrämmande parallellvärld där faror lurade överallt utan att någon annan kunde se och förstå dem. Jag spände fast ungarna i bilstolarna. Precis när jag skulle sätta mig i förarsätet kom jag på att det var bäst att ta med övernattningssaker åt dem ifall de inte skulle komma hem på ett tag. Jag försökte tänka ut vad jag skulle säga när jag dök upp hos svärmor med dem. Han som var best man på mitt bröllop ringde nyss för första gången på flera år. Medan vi pratade blev han mördad, och nu är hans mördare ute efter mig. Det lät så besynnerligt att till och med jag skulle ha ifrågasatt mitt förnuft om jag inte hade varit så förbannat säker på dess tillförlitlighet. Och Irene hade aldrig gillat mig heller. Hon hade alltid tyckt att hennes dotter med sin akademiska bakgrund och sin examen från Cambridge var alldeles för fin för en mjukvaruförsäljare. Åtta minuter över tre. Sju minuter sedan jag svarade i telefonen. Jag fick säga till Irene att något hade dykt upp på jobbet. Att det kanske var bäst att ungarna sov över hos henne. Och sedan? Vad skulle hända dagen därpå? Jag uppmanade mig själv att sluta försöka analysera allting och bara komma iväg. ”Sitt kvar i bilen, okej? Jag ska bara hämta lite övernattningsgrejor.” 15

De började protestera, men jag stängde dörren och sprang in i huset och upp till deras rum där jag hastigt slängde ner pyjamas, tandborstar och allt annat de kunde komma att behöva i en väska. Jag visste att varje steg var en kapplöpning mot tiden. Elva minuter över tre. När jag sprang ut ur huset mindes jag de gurglande, hostande läten som Jack hade utstött när han blev attackerad. Dödens ljud – det måste de ha varit. Men vem ville döda en vanlig advokat som Jack Calley, en man som det gick bra för men som knappast stack ut i mängden? Och vad viktigare var – betydligt viktigare – vem ville få information av honom om var jag, den obetydlige försäljaren Tom Meron, och hans familj bodde? När jag kom fram till bilen svor jag högt. Båda ungarna hade tagit av sig säkerhetsbältena och tramsade. Chloe hade klättrat igenom mellanrummet mellan framsätena och lekte med ratten, och det enda jag såg av Max var hans ben som stack upp i luften när han letade efter något där bak. Båda två skrattade, som om inget som helst var på tok i deras värld – och det var det ju inte heller. Det var bara i min som allt var galet. Jag öppnade dörren och kastade väskan förbi Chloe och ner på passagerarsätet. ”Kom nu ungar, vi måste sticka”, sa jag, lyfte upp min dotter och tryckte tillbaka henne genom mellanrummet. ”Det är jätteviktigt.” ”Aj! Det gjorde ont.” ”Sätt dig på din plats, Chloe. Nu.” Jag svettades när jag sprang runt till dörren på passagerarsidan där bak, slet upp den, ryckte upp Max och knuffade honom på plats. Med darrande händer spände jag fast min son igen, sträckte mig över honom och gjorde likadant med hans syster. ”Vad är det som händer, pappa?” frågade Chloe. Hon såg rädd ut. Hon var inte van vid att se mig uppträda så konstigt. Det ligger inte i min natur att bli panikslagen. Om jag ska vara ärlig finns det inte mycket i mitt liv som skapar panik, och det var 16

därför det var så svårt för mig att behålla lugnet nu. Allting var som en mardröm, något som borde drabba någon annan. En invecklad bluff som skulle sluta i skratt på alla håll. Men så var det inte. Jag visste det. Jag rotade runt i jeansfickan efter bilnycklarna, hittade dem och slog på tändningen. Klockan på instrumentbrädan visade sexton minuter över tre, men jag kom ihåg att den gick fyra minuter för fort. Elva minuter sedan telefonsamtalet. Herregud, hade det gått så lång tid? Jag backade ut från uppfarten och körde fram till korsningen där jag blinkade vänster i riktning mot huvudvägen. Lättnaden jag kände när jag ökade farten var påtaglig. Det kändes som om jag hade flytt från något fruktansvärt. Så löjlig jag var. Det måste finnas en logisk förklaring till det jag nyss hade hört. Det bara måste det. ”Lugna ner dig”, muttrade jag för mig själv. ”Lugna ner dig.” Jag tog ett djupt andetag och kände mig redan bättre till mods. Jag skulle lämna barnen hos Irene, ringa Kathy och sedan köra hem igen. Och det skulle inte finnas någon där. Jag skulle leta upp Jack Calleys nummer, ringa och se om allt stod rätt till. I den trygga kokong som min rullande bil utgjorde började jag övertyga mig själv om att Jack inte hade kommit till skada. Att det där gräsliga kvävningsljudet inte var hans sista suck innan han dog en ensam död. Att allt var som det skulle. En hundra meter lång och relativt rak väg ledde från vår återvändsgränd till T-korsningen med huvudvägen mot London. När vi kom fram saktade jag in och blinkade åt vänster. En svart Toyota Land Cruiser som såg ut som en stridsvagn kom emot oss på huvudvägen i hög fart. Jag såg två personer i keps och solglasögon i framsätet. När bilen befann sig tio meter från oss bromsade föraren häftigt och svängde in i området utan att signalera. Jag skulle precis förbanna honom för bristen på hövlighet när jag la märke till att bilens sidorutor vad tonade. Jag blev skräckslagen. En främ17

mande bil som anlände bara elva minuter efter att Jack hade ringt. Om man var riktigt snabb hann man köra från Jacks hem på elva minuter. Det kunde inte vara en slump. Jag betraktade bilens framfart i backspegeln med en torr, sur smak i munnen. Rädslan fick hjärtat att stiga i bröstkorgen. Vår återvändsgränd var den tredje på höger sida, strax före en skarp kurva. Land Cruisern passerade den första återvändsgränden, sedan den andra. Femton meter före vår tändes bromsljusen. Åh nej, nej. Snälla, nej. ”Varför åker vi inte, pappa?” ”Kör, pappa. Kör, pappa.” Land Cruisern svängde in i vår återvändsgränd och försvann utom synhåll. Det var då jag med säkerhet visste att personerna i bilen var ute efter mig. Jag körde ut på huvudvägen och ökade farten. Rösterna från mina två barn och Jack Calley – desperata, döende Jack Calley – studsade omkring i huvudet likt otydliga ekon i fjärran.