Bergens va ktare 8 sep.indd 6
09-09-09 16.22.20
Prolog
w
Elden dånade i mitten av cirkeln. Skuggor fladdrade runt den medan mörka gestalter rörde sig och dansade med svärd. Deras dräkter böljade när de ylade över andra röster som höjdes i kvidande sång. Män satt med stränginstrument i knät och spelade melodier medan de markerade takten med fötterna. Framme vid elden stod en rad mongoliska krigare på knä med bar överkropp och händerna bundna bakom ryggen. Som en man visade de den kalla minen för de segerstolta fienderna. Deras befäl, Kurkhask, hade blivit illa tilltygad under striden. Han hade levrat blod över munnen, och högra ögat var igensvullet. Han hade varit med om värre. Kurkhask kände sig stolt över att de andra vägrade att visa fruktan. Han såg de mörkhyade ökenkrigarna skräna och rabbla saker mot stjärnorna medan de viftade med krökta svärd som var fläckade av blod från män han hade känt. De tillhörde ett underligt släkte, tänkte Kurkhask, dessa män som lindade flera lager av tyg om huvudet och bar löst sittande tunikor och vida byxor. De flesta var skäggprydda så att deras munnar bara var en röd springa mellan de svarta stråna. På det hela taget var de längre och mer muskulösa än de största av de mongoliska krigarna. De stank av underliga kryddor, och många av männen tuggade på mörka rötter och spottade bruna loskor på marken. Kurkhask dolde sin avsmak för dem när de rörde sig ryckigt, ylade och dansade och hetsade sig själva till vanvett. Det mongoliska befälet skakade uppgivet på huvudet. Han hade varit alltför självsäker, det visste han nu. De tjugo män som Temuge hade skickat med honom var allihop erfarna krigare, men de var inte en plundringsstyrka. När de försökte skydda kärrorna med gåvor och 7
Bergens va ktare 8 sep.indd 7
09-09-09 16.22.20
mutor hade de reagerat för sent och blivit övermannade. Kurkhask tänkte tillbaka på de senaste månaderna och insåg att det fredliga uppdraget hade invaggat honom i falsk trygghet och gjort honom ouppmärksam. Han och hans män hade befunnit sig i ett kargt landskap med svindlande bergspass. De hade passerat dalgångar där grödor fick kämpa för att överleva och bytt enkla gåvor med bönder som var bland de fattigaste de någonsin hade sett. Men det fanns gott om vilt, och hans män hade stekt fett hjortkött över eldarna. Det var kanske ett misstag. Bönderna hade pekat varnande mot bergen, men han hade inte förstått. Han hade inget otalt med bergsfolken, men under natten hade en mängd krigare anfallit dem, kommit ut ur mörkret med vilda skrik och huggit mot de sovande männen. Kurkhask slöt ögonen. Bara åtta av hans följeslagare hade överlevt striden, men han hade inte sett sin äldste son sedan den inleddes. Pojken hade spanat längs deras väg framåt, och Kurkhask hoppades att han hade klarat sig så att han kunde återvända till khanen och berätta vad som hade hänt. Den tanken skänkte honom något av tillfredsställelse som delvis uppvägde den djupa förbittring han kände. Kärrorna hade tömts på dyrgriparna, och bergskrigarna stal silvret och jaden. När Kurkhask iakttog dem under sänkta ögonbryn såg han att flera av dem nu bar mongoliska kappor med mörka blodfläckar på tyget. Mässandet blev allt intensivare tills Kurkhask kunde se vit fradga samlas i männens mungipor. Han var rak i ryggen när stammens ledare drog sitt svärd och skrikande började gå mot raden. Kurkhask utväxlade sneglande blickar med de andra. ”Efter den här kvällen kommer vi att vara med andarna och få se våra hemtrakters höjder”, sa han till dem. ”Khanen kommer att få höra det. Han kommer att utplåna det här landet.” Hans lugna tonfall verkade driva den arabiske ledaren till ännu vildare ursinne. Skuggor fladdrade över hans ansikte när han lät klingan svepa över en mongolisk krigare. Kurkhask såg på utan att röra en min. När döden var ofrånkomlig, när han kände dess andedräkt i nacken, upptäckte han att han kunde tränga undan all fruktan och möta den med jämnmod, och det fyllde honom med en sorts belåtenhet. Han hoppades att hans fruar skulle fälla många tårar när de fick höra om det. 8
Bergens va ktare 8 sep.indd 8
09-09-09 16.22.20
”Var stark, min vän”, sa Kurkhask. Innan krigaren hann svara höggs hans huvud av. Blodet sprutade, och araberna tjöt och stampade uppskattande i marken. Ledaren flinade med bländande vita tänder mot den mörka hyn. Svärdet svingades igen, och ännu en mongol föll åt sidan på den dammiga marken. Kurkhask kände hur halsen snörptes åt av ilska tills han nästan inte fick någon luft. Han befann sig i ett land med sjöar och klara bergsfloder, trehundra mil väster om Yenking. De bybor de hade mött visade stor respekt för deras främmande ansikten men uppträdde vänligt. Samma morgon hade Kurkhask vinkats av med välsignelser och kladdiga sötsaker som fick hans tänder att klibba ihop. Han hade ridit under en klarblå himmel och aldrig anat att bergsstammarna skickade bud till varandra om hans närvaro. Han visste fortfarande inte varför de hade blivit angripna, om det nu inte helt enkelt var för att stjäla de gåvor och handelsvaror som de transporterade. Han såg mot bergen efter en skymt av sonen och hoppades än en gång att någon skulle bevittna hans död. Det kunde inte bli en vanhedrande död om pojken såg på. Det var den sista gåva han kunde skänka honom. Ledaren måste försöka tre gånger för att hugga av det tredje huvudet. När det till slut blev skilt från kroppen höll han upp det i håret och visade upp det för sina kamrater medan han skrattade och rabblade någonting på deras obegripliga språk. Kurkhask hade börjat lära sig enstaka ord på pashto, men de här männens pladder förstod han inget av. Han såg på under bister tystnad medan dödandet fortsatte tills det slutligen bara var han som fortfarande levde. Kurkhask höjde huvudet och stirrade utan fruktan. Med ens kände han lättnad när han uppfattade att någonting rörde sig långt utanför eldskenet. Något vitt fördes fram och tillbaka i dunklet, och Kurkhask log. Hans son var där ute och signalerade. Kurkhask sänkte huvudet innan pojken hann bli upptäckt. Den avlägsna skymten var borta, men Kurkhask slappnade av, och all anspänning lämnade hans kropp. Khanen skulle bli underrättad. Han såg upp på den arabiske krigaren när mannen höjde den blodiga stålklingan. ”Du kommer att få se mer av mitt folk”, sa Kurkhask. Den afghanske ledaren tvekade, oförmögen att förstå. ”Du ska dö med damm i din mun, du otrogne!” skrek han, men 9
Bergens va ktare 8 sep.indd 9
09-09-09 16.22.20
orden var bara intetsägande ljud för det mongoliska befälet. Kurkhask ryckte likgiltigt på axlarna. ”Du har ingen aning om vad du har gjort”, sa han. Svärdet svepte neråt.
10
Bergens va ktare 8 sep.indd 10
09-09-09 16.22.21
DEL ETT
w
Bergens va ktare 8 sep.indd 11
09-09-09 16.22.21
Bergens va ktare 8 sep.indd 12
09-09-09 16.22.21
Kapitel ett
w
Det hade börjat blåsa på den höga åsen. Mörka moln gled fram på himlen och fick skuggor att röra sig över marken. Det var en tyst morgon, och landskapet verkade öde när de båda männen red i täten av en smal kolonn, en jagun med hundra unga krigare. Det fanns kanske ingen annan inom hundra mil från mongolerna, och det enda som störde stillheten var knarrande läder och frustande hästar. När de gjorde halt för att lyssna var det som om tystnaden kom rullande mot dem. Tsubodai var en av den store khanens generaler, och det framgick av hans sätt att föra sig. Hans rustning av järnplattor på en läderkappa var välanvänd och hade hål och rostfläckar här och var. Hjälmen bar spår av det flertal gånger den hade räddat hans liv. Utrustningen var kanske skamfilad, men mannen som bar den förblev lika hård och oförsonlig som vinterns jord. Under tre års plundringar i norr hade han bara förlorat en mindre sammandrabbning och nästa dag återvänt och tillintetgjort stammen innan ryktet hann sprida sig. Han hade bemästrat sitt hantverk i ett land som verkade bli allt kallare ju längre ut i vildmarken han kom. Han hade inga kartor till hjälp, bara rykten om avlägsna städer vid bottenfrusna floder där man kunde steka oxar över öppen eld på isen. Vid hans högra skuldra red Jochi, khanens äldste son. Han hade ännu inte fyllt sjutton år men var ändå en krigare som kunde bli nationens näste ledare och därmed vara Tsubodais befälhavare i krig. Jochi hade en liknande rustning av infettat läder och järnplattor förutom de sadelväskor och vapen som samtliga krigare förde med sig. Tsubodai behövde inte fråga om Jochi hade sin ranson av blodmjöl och torrmjölk, som blandat med vatten blev till en närande dryck. Naturen 13
Bergens va ktare 8 sep.indd 13
09-09-09 16.22.21
hade inget överseende med sådana som såg lättvindigt på överlevnad, och de hade båda två lärt sig vad en sträng vinter innebar. Jochi märkte att han blev granskad, och hans mörka blick for åt sidan, ständigt vaksam. Han hade tillbringat mer tid tillsammans med den unge generalen än han någonsin hade gjort med sin far, men det var inte lätt att göra sig kvitt gamla vanor. Han hade svårt för att lita på någon, även om hans respekt för Tsubodai var obegränsad. Unga vargarnas general hade en naturlig fallenhet för krigföring, trots att han förnekade det. Tsubodai trodde mer på spanare, övning, taktik och bågskytte än något annat, men männen som han ledde såg bara att han segrade, oavsett förutsättningarna. På samma sätt som andra kunde skapa ett svärd eller en sadel skapade Tsubodai arméer, och Jochi visste att det var ett privilegium att få lära sig av honom. Han undrade om det hade gått lika bra för brodern Chagatai österut. Det var lätt att dagdrömma medan han red bland höjderna och föreställde sig hur bröderna och fadern skulle häpna när de fick se hur Jochi hade vuxit och blivit stark. ”Vad är det viktigaste ni har i era packningar?” sa Tsubodai plötsligt. Jochi såg upp mot den ruvande himlen. Tsubodai tyckte om att sätta honom på prov. ”Kött, general. Utan kött kan jag inte kämpa.” ”Inte pilbågen?” sa Tsubodai. ”Vad är du utan en pilbåge?” ”Ingenting, general, men utan kött blir jag för svag för att kunna använda pilbågen.” Tsubodai grymtade när han hörde sina egna ord upprepas. ”Och när köttet är slut, hur länge kan du då klara dig på blod och mjölk?” ”Högst sexton dagar, med tre hästar som får dela på såren.” Jochi behövde inte tänka efter. Han hade fått svaren inpräntade ända sedan han och Tsubodai red ut från Jins kejsarstad med tiotusen män. ”Hur långt kan du färdas på den tiden?” sa Tsubodai. Jochi ryckte på axlarna. ”Tvåhundrafemtio mil med byte av hästar. En och en halv gång den sträckan om jag sover och äter i sadeln.” Tsubodai såg att ynglingen knappt koncentrerade sig, och hans ögon glimmade när han bytte ämne. ”Vad är det för fel på åsen där framme?” sa han rappt. 14
Bergens va ktare 8 sep.indd 14
09-09-09 16.22.21
Jochi höjde överraskat huvudet. ”Jag …” ”Fort! Männen väntar på ditt beslut. Deras liv kan avgöras av vad du säger.” Jochi svalde, men i Tsubodai hade han haft en mästare som lärare. ”Solen står bakom oss, så vi kan ses lång väg när vi närmar oss krönet.” Tsubodai började nicka, men Jochi fortsatte. ”Marken är dammig. Om vi tar oss mot åsens krön i högt tempo driver vi upp ett moln i luften.” ”Det är bra, Jochi”, sa Tsubodai. Samtidigt körde han hälarna i hästens sidor och red hårt mot krönet. Som Jochi hade förutsagt gjorde de hundra ryttarna att ett rödaktigt moln av damm steg och böljade ovanför deras huvuden. Någon skulle säkert se dem och rapportera var de fanns. Tsubodai stannade inte när han kom upp till krönet. Han manade på stoet över kanten, och dess bakben kanade på lösa stenar. Jochi gjorde som han och tog sedan ett dammigt andetag som fick honom att hosta i handen. Tsubodai höll in hästen femtio steg från krönet, där den ojämna marken började slutta mot en dalgång. Utan att behöva några order bildade männen en vid halvcirkel med dubbla led runt honom, som om en pilbåge hade ritats i marken. De var sedan länge förtrogna med den brandfackla till general vars befäl de hade ställts under. Tsubodai stirrade framåt med rynkad panna. Höjderna omgav en jämn slätt där det rann en flod som svallade av vårens regn. Utmed den rörde sig en kolonn sakta med färggranna flaggor och baner. Under andra omständigheter skulle det ha varit en fängslande anblick, och samtidigt som det knöt sig i Jochis mage kände han något av beundran. Drygt tiotusen ryska riddare red tillsammans med ätternas färger i guld och rött fladdrande ovanför deras huvuden. Nästan lika många kom efter dem i en transportkaravan med kärror och reservhästar, kvinnor, pojkar och uppassare. Just då valde solen att tränga igenom de mörka molnen med skarpa strålar som lyste upp dalgången. Riddarnas rustningar blänkte. Deras hästar var kraftiga och raggiga djur, nästan dubbelt så tunga som mongolernas. Jochi tyckte att även männen som red dem såg underliga ut. De satt som om de var gjorda av sten, bastanta och tunga i metall som täckte dem från kinderna och ner till knäna. Det var bara 15
Bergens va ktare 8 sep.indd 15
09-09-09 16.22.21
deras blå ögon och händer som var oskyddade. De rustade riddarna kom förberedda för strid och hade långa spjut som liknade lansar med stålskodda spetsar. De red med vapnen upprätt och skaftets ände vilande i läderfodral strax bakom stigbyglarna. Jochi såg yxor och svärd hänga vid deras bälten, och varje man hade en bladformad sköld fäst vid sadeln. Vimplar fladdrade ovanför dem, och de såg imponerande ut i fälten av gyllene ljus och skugga. ”De måste ha sett oss”, mumlade Jochi och såg upp mot dammolnet ovanför dem. Generalen hörde honom och vände sig om i sadeln. ”De är inte slättens män, Jochi. De är halvblinda på ett sådant avstånd. Är du rädd? De är så storväxta, dessa riddare. Jag skulle bli rädd.” Jochi blängde på honom ett ögonblick. Från fadern skulle det ha varit ett hån, men Tsubodai talade med något ljust i ögonen. Generalen hade ännu inte fyllt trettio och var ung för att föra befäl över så många. Tsubodai var emellertid inte rädd. Jochi visste att generalen inte brydde sig om de kraftiga stridshästarna och männen som red dem. Istället satte han sin tillit till sina Unga vargars snabbhet och pilar. Jagunen bestod av tio arbaner, var och en anförd av ett befäl. På Tsubodais order var det bara dessa tio män som bar tung rustning. Resten hade lädertunikor under vadderade kappor. Jochi visste att Djingis föredrog ett tungt anfall framför ett lätt, men Tsubodais män verkade överleva. De kunde slå till och galoppera snabbare än de klumpiga ryska krigarna, och det fanns ingen fruktan i deras led. Precis som Tsubodai såg de glupskt nerför sluttningen mot kolonnen och väntade på att bli upptäckta. ”Vet du att din far skickade en ryttare för att jag skulle följa med honom hem?” Jochi nickade. ”Det vet alla.” ”Jag hade hoppats ta mig längre norrut, men jag är din fars man. Han talar, och jag lyder. Förstår du?” Jochi stirrade på den unge generalen och glömde för ett ögonblick riddarna nere i dalgången. ”Javisst”, sa han med uttryckslöst min. Tsubodai sneglade roat på honom. 16
Bergens va ktare 8 sep.indd 16
09-09-09 16.22.21
”Jag hoppas att du gör det, Jochi. Din far är en ledare som man följer. Jag undrar hur han kommer att reagera när han ser hur väl du har artat dig.” Ilska förvred tillfälligt Jochis ansikte innan han slätade till anletsdragen och tog ett djupt andetag. Tsubodai hade på många sätt varit mer som en far för honom än hans egen, men han glömde inte var mannens sanna lojalitet låg. Om Djingis beordrade Tsubodai att döda honom skulle han göra det. När han såg på den unge generalen trodde han att Tsubodai skulle känna ånger, men inte tillräckligt mycket för att hejda hugget. ”Han kommer att behöva lojala män, Tsubodai”, sa Jochi. ”Min far skulle inte kalla tillbaka oss för att bygga någonting eller vila. Han har förmodligen hittat ett nytt land som han tänker slita i stycken. Precis som en varg är han alltid hungrig, även om magen är på väg att spricka.” Tsubodai rynkade ögonbrynen när han hörde khanen beskrivas på det viset. Under tre år hade han aldrig sett någon tillgivenhet hos Jochi när ynglingen pratade om fadern, även om det ibland fanns något av längtan där, men den visade sig allt mer sällan allt eftersom årstiderna avlöste varandra. Djingis hade skickat iväg en pojke, men det var en man som skulle återvända till honom. Det hade Tsubodai sett till. Trots all bitterhet var Jochi samlad i strid, och männen betraktade honom med stolthet. Han skulle göra väl ifrån sig. ”Jag har ännu en fråga till dig, Jochi”, sa Tsubodai. Jochi drog på munnen. ”Det har du alltid, general”, svarade han. ”Vi har haft dessa järnklädda riddare efter oss i tiotals mil och tröttat ut deras hästar. Vi har tillfångatagit deras spanare och frågat ut dem, men jag vet fortfarande ingenting om detta ’Jerusalem’ som de söker eller vem denne ’vite Kristus’ är.” Tsubodai ryckte på axlarna. ”En dag kommer jag kanske att ha honom framför mitt svärd, men världen är stor, och jag är bara en man bland många.” Medan han pratade iakttog han riddarna i rustning och transportkaravanen som kom i deras släptåg och väntade på att bli upptäckt. ”Min fråga, Jochi, är denna. De där riddarna betyder ingenting för mig. Din far har kallat hem mig, och jag skulle kunna ge mig av nu, medan hästarna är feta av sommarens gräs. Varför är vi då här och väntar på utmaningen?” 17
Bergens va ktare 8 sep.indd 17
09-09-09 16.22.21
Jochis ögon var kalla när han svarade. ”Min far skulle säga att det är vad vi gör, att en man inte kan tillbringa sina år bättre än att göra det i krig med sina fiender. Han skulle dessutom kunna säga att du gläder dig åt det, general, och att det är den enda anledning du behöver.” Tsubodais blick var stadig. ”Det skulle han kanske säga, men du gömmer dig bakom hans ord. Varför är vi här, Jochi? Vi vill inte ha deras stora hästar, inte ens som mat. Varför tänker jag riskera krigares liv för att tillintetgöra kolonnen som du ser?” Jochi ryckte irriterat på axlarna. ”Om det inte är så, vet jag inte.” ”Det är för din skull, Jochi”, sa Tsubodai allvarligt. ”När du återvänder till din far kommer du att ha sett all slags strid under alla årstider. Du och jag har intagit samhällen och plundrat städer. Vi har ridit över öknar och genom skogar med så tät växtlighet att vi måste hugga oss fram. Djingis kommer inte att hitta någon svaghet hos dig.” Tsubodai log helt kort åt Jochis stela min. ”Jag kommer att känna mig stolt när män säger att du lärde dig dina färdigheter av Tsubodai den tappre.” Jochi kunde inte låta bli att le när han fick höra tillnamnet från Tsubodai själv. Det fanns inga hemligheter i lägren. ”Där har vi det”, muttrade Tsubodai och pekade på en avlägsen budbärare som skyndade till täten av den ryska kolonnen. ”Vi har en fiende som leder sin styrka från täten, en mycket modig man.” Jochi kunde föreställa sig den plötsliga bestörtningen bland riddarna när de såg upp mot åsen och upptäckte de mongoliska krigarna. Tsubodai grymtade dämpat när ett helt led lämnade kolonnen och började trava uppför sluttningarna med de långa spjuten redo. Han visade tänderna när avståndet minskade. De var så övermodiga att de gick till anfall i motlut. Han såg fram emot att få visa dem att det var ett misstag. ”Har du din befälstacka, Jochi? Ta fram den.” Jochi förde handen bakåt till stället där pilbågens hållare var fastspänd vid sadeln. Han lyfte på en flik av det styva lädret och drog fram en guldtacka som var präglad med ett varghuvud. Den vägde tjugo uns men var ändå så liten att den rymdes i hans hand. 18
Bergens va ktare 8 sep.indd 18
09-09-09 16.22.21
Tsubodai ignorerade männen som envist tog sig uppför sluttningen och vände sig istället mot Djingis äldste son. ”Du har den och rätten att föra befäl över tusen av mina män, Jochi. De som för befäl över en jagun har en av vanligt silver, som den här.” Tsubodai höll upp en större tacka av den vitaktiga metallen. ”Skillnaden är att en tacka av silver ges åt en man som har valts av befälen i jagunens arbaner.” ”Det vet jag”, sa Jochi. Tsubodai sneglade bakåt mot riddarna som mödosamt tog sig närmare. ”Befälen i den här jagunen har begärt att du ska leda dem, Jochi. Jag hade ingen del i det.” Han höll fram silvertackan, och Jochi tog ivrigt emot den och lämnade tillbaka den av guld. Tsubodai var allvarlig och avsiktligt högtidlig, men hans ögon glittrade. ”När du återvänder till din far, Jochi, kommer du att ha erfarenhet av alla befälsgrader och ställningar.” Generalen gestikulerade med handen och högg med den i luften. ”Till höger, till vänster och i mitten.” Han såg över huvudena på de knogande riddarna som red i kort galopp uppför sluttningen och upptäckte något som rörde sig på en klippa långt borta. ”Det är dags. Du vet vad du måste göra, Jochi. Du har befälet.” Utan ett ord till klappade Tsubodai den yngre mannen på axeln, red tillbaka över krönet och överlämnade befälet över jagunen med ryttare till en plötsligt nervös ledare. Jochi kände de stirrande blickarna från hundra män i ryggen när han kämpade för att hålla tillbaka sin glädje. Varje arban med tio män utsåg en man som skulle leda dem, och sedan utsåg dessa en som skulle vara de hundra männens ledare i strid. Att bli vald på det sättet var en ära. En röst i Jochis medvetande viskade att det i själva verket var hans far de hedrade, men han trängde undan den och vägrade att tvivla. Han hade gjort sig förtjänt av rätten, och självförtroendet svällde inom honom. ”Bågskytteled!” ropade Jochi. Han höll hårt i tyglarna för att dölja att han var spänd medan männen bildade en vidare linje så att alla kunde skjuta med sin båge. Jochi sneglade över axeln, men Tsubodai hade verkligen gett sig av och lämnat honom ensam. Männen såg fortfarande på honom, och han anlade den kalla minen, medveten 19
Bergens va ktare 8 sep.indd 19
09-09-09 16.22.21
om att de skulle minnas hans lugn. När de höjde pilbågarna höll han upp sin knutna hand medan hjärtat slog smärtsamt i bröstet. När fienden var fyrahundra steg bort sänkte Jochi armen, och den första skuren av pilar for genom luften. Avståndet var fortfarande för stort, och de som nådde fram till riddarna splittrades mot deras sköldar, som de nu höll högt och framför sig så att nästan hela kroppen var skyddad. De avlånga sköldarna visade sin funktion när nästa omgång pilar träffade ryssarnas led utan att en enda ryttare fälldes. De kraftiga hästarna var inte snabba, men avståndet minskade fortfarande. När det var tvåhundra steg höjde han knytnäven på nytt, och ytterligare hundra pilar väntade på knarrande strängar. På så kort håll visste han inte om riddarnas rustningar skulle rädda dem. Dittills hade ingenting kunnat göra det. ”Skjut som om ni aldrig har ägt en pilbåge!” röt han. Männen runt honom flinade, och pilarna släpptes iväg. Jochi grimaserade instinktivt när de flesta flög över fiendernas huvuden, som om de avlossats av panikslagna dårar. Bara ett fåtal fann sitt mål, och av dem var det bara några enstaka som fällde en häst eller en man. Nu hörde de dånet från hästarna, och Jochi såg att de främsta riddarna sänkte spjuten inför anfallet. Jochi satt vänd mot dem och kvävde sin fruktan med plötsligt uppblossande ursinne. Han ville inget hellre än att dra sitt svärd och mana på hästen nerför sluttningen mot fienden. Han skakade av vanmakt när han gav en ny order. ”Retirera över krönet!” ropade han. Han ryckte i tyglarna, och hästen började springa. Männen i hans jagun skrek osammanhängande och vände tumultartat när de följde efter befälhavaren. Bakom sig hörde han gutturala röster som höjdes triumferande, och han fick en sur smak i halsen utan att veta om det berodde på fruktan eller ilska. Ilja Majajev blinkade svett ur ögonen när han såg mongolerna vända om likt de usla ynkryggar de var. För tusende gången höll han löst i tyglarna, klappade sig på bröstet och bad en bön till Sankta Sofia om att trampa ner religionens fiender under hästens hovar. Under ringbrynjan och den vadderade tunikan bar han ett benfragment från helgonets finger i en medaljong av guld, det mest värdefulla han ägde. 20
Bergens va ktare 8 sep.indd 20
09-09-09 16.22.21
Munkarna i Novgorod hade försäkrat att han inte skulle bli dödad om han bar den, och han kände sig stärkt av den när riddarna under hans befäl dundrade över krönet. Hans män hade lämnat katedralstaden två år tidigare och först begett sig österut för att överlämna meddelanden till fursten innan de vände söderut och inledde den långa färd som skulle föra dem till Jerusalem. Ilja hade tillsammans med de andra svurit att med sitt liv försvara denna heliga plats mot de otrogna som försökte förstöra dess monument. Det borde ha blivit en färd med böner och fasta innan de använde sina färdigheter med vapen mot gudlösa män. Istället hade de gång på gång blivit attackerade av en mongolisk här som plundrade i området. Ilja ville inget hellre än att komma så nära att han kunde dräpa dem, och han lutade sig framåt i sadeln när hästen gav sig efter de flyende ryttarna. ”Ge dem till mig, O Herre, och jag ska bryta deras ben och trampa på deras falska gudar”, viskade han för sig själv. Mongolerna störtade vilt nerför sluttningen på andra sidan, men de ryska hästarna var starka, och avståndet minskade hela tiden. Ilja uppfattade stämningen bland männen som han hade omkring sig när de skrek och ropade till varandra. De hade förlorat kamrater när skurar av pilar kom farande i nattens mörker. Spanare hade försvunnit spårlöst eller, vilket var ännu värre, blivit hittade med sår som kunde få en man att kräkas. Under ett år hade Ilja sett fler samhällen brännas ner än han kunde komma ihåg, och de böljande molnen av svart rök hade dragit in honom i en desperat jakt. De skövlande mongolerna var alltid borta när han kom fram. Han drev på hästen i galopp, men det trötta djurets sidor arbetade redan hårt, och klumpar av vit och seg saliv flög bakåt och fastnade på hans armar och bröst. ”Framåt, bröder!” ropade Ilja till de andra. Han visste att de inte skulle krokna när stammedlemmarna till slut var inom räckhåll. Mongolerna utgjorde en skymf mot allt som Ilja satte värde på. Allt från Novgorods fridfulla gator till den tysta stillheten och värdigheten i katedralen som var tillägnad hans välsignade helgon. Framför honom fortsatte de mongoliska krigarna oordnat i ett moln av sitt eget damm. Ilja snäste order, och männen slöt sig samman till en solid kolonn, femtio led med tjugo i varje. De band fast tyglarna i sadelknappen och lutade sig framåt över hästens nacke med skölden 21
Bergens va ktare 8 sep.indd 21
09-09-09 16.22.21
och spjutet medan de manade på djuret med enbart knäna. Det kunde knappast ha funnits en sådan styrka av män och järn i världshistorien! Ilja blottade tänderna när han såg fram emot den första blodsutgjutelsen. De flyende mongolernas väg förde dem förbi en höjd som var klädd med gamla bokar och almar. När Ilja dundrade förbi såg han någonting röra sig i det gröna dunklet. Han hann nätt och jämnt ropa en varning innan luften fylldes av vinande pilar. Trots det tvekade han inte. Han hade sett pilarna brytas av mot männens sköldar. Han röt en order om att behålla formeringen, övertygad om att de kunde tränga igenom. En häst skrek panikslaget och stötte till honom på vänster sida, krossade hans ben och vräkte honom nästan ur sadeln. Ilja svor av smärta och drog häftigt efter andan när han såg att ryttaren satt slapp på hästen. Salva efter salva med pilar kom från de mörka träden, och han såg förskräckt hur hans män föll ur sadeln. Pilar gick rakt genom ringbrynjorna som om de var av linne och trängde ut i en kaskad av blod. Ilja skrek vilt och sparkade sin utmattade häst i sidorna. Längre fram såg han hur mongolerna red runt i perfekt ordning, och deras befälhavare stirrade rakt på honom. Mongolerna stannade inte för att spänna pilbågarna. Deras hästar kastade sig framåt som en enda, och krigarna avlossade pilar medan de red. Ilja kände hur en pil slet i hans arm, och sedan tog han spjärn när de båda styrkorna brakade samman. Hans långa spjut träffade en krigare i bröstet, och sedan rycktes det ur hans grepp så snabbt att han trodde att han hade brutit fingrarna. När han drog sitt svärd var handen så domnad att han nästan inte kunde sluta den om skaftet. Rött damm virvlade överallt, och mitt i alltihop red mongolerna likt demoner och sköt pil efter pil mot hans täta led. Ilja höjde skölden och for bakåt när den stoppade en pil. Spetsen syntes tydligt genom trät. Högerfoten halkade ur stigbygeln så att han tappade balansen och vinglade till. Ännu en pil träffade honom i låret innan han hann hämta sig, och han skrek högt av smärta och höjde svärdet när han red mot bågskytten. Mongolen såg honom komma med fullständigt uttryckslöst ansikte. Ilja hann uppfatta att han knappt var mer än en fjunig pojke. Ryssen svingade klingan, men mongolen duckade under den och stötte till 22
Bergens va ktare 8 sep.indd 22
09-09-09 16.22.21
honom när han passerade. Världen snurrade under tystnad ett ögonblick, och sedan brakade Ilja i marken och blev omtöcknad. Hjälmens nässkydd trycktes in av stöten och slog av hans framtänder. Ilja reste sig, förblindad av tårar när han spottade blod och bitar av tänderna. Vänsterbenet vek sig, och han föll klumpigt omkull samtidigt som han desperat försökte hitta svärdet som hade fallit ur hans hand. Han hörde hovslag bakom sig just som han såg vapnet ligga på den dammiga marken. Han förde handen till reliken vid bröstet och mumlade en bön när det mongoliska svärdet fann hans nacke och nästan halshögg honom. Han fick aldrig se hur resten av hans män blev slaktade. De var alltför tunga och långsamma för att kunna försvara sig mot krigarna vars befälhavare var Tsubodai, Djingis khans general. Jochi satt av för att undersöka de döda när han väl hade beordrat ett dussin av sina män att söka igenom området och underrätta huvudkolonnen om händelsen. De ryska ringbrynjorna hade inte räddat dem. Många av de utsträckta kropparna hade blivit träffade mer än en gång. Det var bara hjälmarna som hade stått emot pilarna. Jochi kunde inte hitta en enda man som hade fällts av en pil i huvudet. Han tog upp en hjälm och drog pekfingret över en ljus skåra i metallen där en pil hade studsat bort. Det var gediget hantverk. Bakhållet hade fungerat precis som Tsubodai hade planerat, tänkte Jochi sammanbitet. Generalen verkade kunna läsa fiendernas tankar. Jochi tog djupa andetag och försökte bli av med de skakningar som drabbade honom efter varje strid. Det gick inte an att låta männen se honom darrhänt. Han märkte inte att de iakttog honom när han stegade med knutna händer och bara såg att han fortfarande var otålig, en man som aldrig blev belåten, oavsett hur mycket han hade uträttat. Tre andra jaguner hade deltagit i bakhållet. Jochi såg befälen komma ridande från träden där de hade väntat hela natten. Efter flera år tillsammans med Tsubodai kände han var och en av männen som om de var bröder, så som Djingis en gång hade sagt åt honom att det skulle vara. Mekhali och Altan var rejäla karlar, lojala men fantasilösa. Jochi nickade mot dem när de lät hästarna gå mot fältet med de döda. Den siste av dem, Qara, var en kortväxt och senig krigare med ett ansikte 23
Bergens va ktare 8 sep.indd 23
09-09-09 16.22.21
som vanpryddes av ett gammalt ärr. Trots att han var osvikligt formell uppfattade Jochi ett ogillande hos mannen som han inte kunde förstå. Den blängande mannen tyckte kanske illa om honom på grund av fadern. Jochi hade mött många som varit misstänksamt inställda till hans avancemang i graderna. Tsubodai var knappast diskret när han gjorde Jochi delaktig i alla planer och krigslister, på samma sätt som Djingis en gång hade gjort med pojken från uriankaiernas stam som senare hade blivit hans general. Tsubodai såg framåt, medan män som Qara inbillade sig att de bara såg en bortskämd son till khanen som blivit befordrad bortom sina färdigheter. När Qara red fram och grymtade vid åsynen av de döda riddarna insåg Jochi att han inte längre var mannens överordnade. Han hade tagit emot silvertackan inför en väntande strid och kände sig fortfarande hedrad av att ha blivit anförtrodd hundra mäns liv. Trots det innebar det, åtminstone tills vidare, att Qara inte längre behövde vara på sin vakt i närheten av khanens son. Ett enda ögonkast talade om för Jochi att den senige lille krigaren redan hade tänkt igenom saken. ”Varför väntar vi här?” sa Qara plötsligt. ”Tsubodai kommer att gå till anfall medan vi luktar på gräset och står sysslolösa.” Jochi ogillade mannens tonfall, men han talade lättsamt, som om Qara bara hade hälsat på honom. Om han hade varit en sann ledare skulle han redan ha börjat rida tillbaka till Tsubodai. Plötsligt insåg Jochi att Qara fortfarande väntade sig att han skulle ge order, trots hans sänkta rang. Han sneglade på Mekhali och Altan och fann att även de väntade på vad han skulle säga. Det var kanske bara vad de hade vant sig vid att göra, men en idé började ta form i hans medvetande, och han visste att han inte kunde låta tillfället gå honom förbi. ”Ser du deras rustningar, Qara?” sa han. ”Det översta stycket hänger i hjälmen och täcker deras ansikten förutom ögonen. Det andra stycket med järnringar når ända ner till deras knän.” ”Det stoppade inte våra pilar”, sa Qara med en axelryckning. ”När de blir av med sin häst är de så långsamma att det är lätt att fälla dem. Jag tror inte att vi behöver otillräckligt skydd av den sorten.” Jochi flinade mot mannen och gladde sig åt den förvirring han hade orsakat. ”Men det gör vi, Qara.”
24
Bergens va ktare 8 sep.indd 24
09-09-09 16.22.22
Högt uppe bland höjderna ovanför dalgången väntade Tsubodai till fots medan hästen nosade på torra tallbarr. Nästan femtusen män vilade runt omkring honom och väntade på hans beslut. Han väntade på de spanare som han hade skickat ut. Tvåhundra sådana hade ridit iväg åt alla håll, och deras rapporter skulle göra det möjligt för generalen att bilda sig en uppfattning om det omgivande området. Han fick veta att Jochis bakhåll blivit framgångsrikt nästan innan det var över. Ettusen färre fiender innebar att det bara fanns tiotusen kvar, men de var fortfarande för många. Kolonnen med riddare rörde sig sakta genom dalgången med floden och väntade på att männen i attackstyrkan skulle återvända segerrusiga. De hade inte fört med sig några bågskyttar till vildmarken, ett misstag som skulle stå dem dyrt. Men de var storväxta och så starka att Tsubodai inte kunde ta riskerna med en regelrätt frontattack. Han hade sett riddare som träffats av pilar men ändå kämpade vidare och hann döda ett par eller rentav tre av hans män. De var tappra krigare, men han trodde inte att det skulle vara tillräckligt. Tappra män träder fram när de blir angripna, och Tsubodai planerade utifrån detta. En hel armé kunde drivas på flykt om omständigheterna var de rätta, det var han säker på. Inte hans egen, givetvis, men en fiendes, vilka de än var. Två av spanarna kom galopperande och avlade rapport om var de hade sett den ryska styrkan senast. Tsubodai lät dem sitta av och rita på marken med käppar för att förvissa sig om att det inte blev några missförstånd. ”Hur många spanare har de ute?” frågade han. Krigaren som ritade med en käpp svarade utan att tveka. ”Tio bakom dem, general, vitt utspridda. Tjugo framför dem och på flankerna.” Tsubodai nickade. Han visste tillräckligt för att till slut kunna agera. ”De måste dödas, framför allt de som finns bakom riddarnas kolonn. Undanröj dem när solen står som högst och låt inte en enda av dem komma undan. Jag går till anfall så snart ni signalerar med en flagga att spanarna är undanröjda. Upprepa era order.” Krigaren pratade snabbt och ordagrant så som han hade fått lära sig. Tsubodai tillät ingen förvirring i fält. Trots användandet av flaggor för att kommunicera över stora avstånd måste han fortfarande 25
Bergens va ktare 8 sep.indd 25
09-09-09 16.22.22
förlita sig på gryning, middagstid och skymning som det enda sättet att ange tid. Tanken fick honom att se upp mellan träden och konstatera att solen inom kort skulle nå sitt högsta läge. Det skulle inte dröja länge, och han kände de bekanta ilningarna i magen inför en strid. Han hade talat om för Jochi att de hjälpte honom att förbereda sig, och det var sant men inte hela sanningen. Tsubodai hade undanhållit att ryssarna förde med sig portabla ässjor i transportkaravanen. Smeder var mer värdefulla än några andra hantverkare de kunde tillfångata, och Tsubodai hade fascinerats av rapporter om kärror av järn som spydde rök medan de rullade. Tsubodai log för sig själv och njöt av den tilltagande upprymdheten. Precis som Djingis var han inte särskilt intresserad av att plundra samhällen och städer. Det var givetvis någonting som måste göras, på samma sätt som man kunde hälla kokande vatten på en myrstack. Det var striderna Tsubodai längtade efter, där den ena efter den andra var ett bevis för eller förbättrade hans färdigheter. Inget gav honom större tillfredsställelse än när han kunde överlista fienderna, förvirra dem och tillintetgöra dem. Han hade hört att riddarna av någon obegriplig anledning var på väg för att uträtta någonting i ett land som var så avlägset att ingen ens visste vad det hette. Det spelade ingen roll. Djingis skulle inte tillåta att beväpnade män red genom hans länder – och alla länder var hans. Tsubodai strök bort strecken i marken med stövelspetsen. Han vände sig mot den andre spanaren, som väntade tålmodigt med djup respekt för generalen. ”Rid till Jochi och ta reda på varför han dröjer”, befallde Tsubodai. ”Han ska finnas vid min högra sida under det här anfallet.” ”Ska ske, general”, sa spanaren och bugade sig innan han skyndade till sin häst och satte iväg mellan träden i halsbrytande fart, Tsubodai kisade mot solen genom grenarna. Han skulle slå till mycket snart. I det dånande ljudet från tiotusen hästar sneglade Anatolij Majajev över axeln mot åsen som lille Ilja hade försvunnit över. Vart hade brodern tagit vägen? Han tänkte fortfarande på honom som lille Ilja, trots det faktum att brodern överträffade honom både i muskelkraft och i sin religiösa övertygelse. Anatolij skakade trött på huvudet. Han hade lovat deras mor att han skulle ta hand om honom, och han var 26
Bergens va ktare 8 sep.indd 26
09-09-09 16.22.22
säker på att Ilja skulle hinna ifatt dem. Han hade inte vågat låta kolonnen göra halt nu när mongolerna hade visat att de fanns i området. Anatolij hade skickat ut spanare åt alla håll, men det verkade som om även de hade försvunnit. Han såg bakåt igen och skärpte blicken när han hoppades få se de tusen männens fanor. Framför honom smalnade dalgången till ett pass mellan höjder som kunde ha varit en del av Edens lustgård. Sluttningarna grönskade av gräs som var så tjockt att en man skulle behöva minst en halv dag på sig för att hacka ner till rötterna. Anatolij älskade landskapet, men han såg hela tiden mot horisonten, och en dag skulle han få se Jerusalem. Han mumlade viskande en bön till jungfru Maria just som det blev mörkt i passet och den mongoliska hären kom ridande mot honom. Spanarna var alltså döda så som han hade befarat. Anatolij svor och kunde inte låta bli att se efter Ilja en sista gång. Det hördes rop bakom honom, och Anatolij vände sig om i sadeln och svor igen när han såg ännu en mörk skara ryttare närma sig snabbt. Hur hade de kunnat ta sig runt honom utan att bli upptäckta? Det stred mot hans tro att fienden kunde röra sig likt spöken bland höjderna. Han visste att hans män kunde skingra mongolerna om de gick till anfall. De hade redan lossat sköldarna och höjt dem medan de väntade på hans order. Som son till en baron var Anatolij den högste officeren. Det var rentav hans familj som hade finansierat alltihop, använt en del av sin enorma förmögenhet för att vinna uppskattning från de kloster som hade blivit så mäktiga i Ryssland. Anatolij visste att han inte kunde gå till anfall med hela transportkaravanen och de bakre leden oskyddade. Ingenting försvagade kämpande män mer än när de blev angripna framifrån och bakifrån samtidigt. Han började ropa en order om att tre av hans officerare skulle gå runt med sina centurior och anfalla bakåt. När han vände sig om uppfattade han en rörelse på en av höjderna och drog en lättnadens suck. Långt borta kom en rad kraftiga ryska hästar tillbaka över krönet med lätt fladdrande baner i brisen. Anatolij uppskattade avståndet och fattade sitt beslut. Han ropade till sig en spanare. ”Rid till min bror och säg att han ska anfalla fiendestyrkan bakom oss. Han måste hindra dem från att ansluta sig till striden.” Den unge mannen skyndade iväg, utan att tyngas av rustning el27
Bergens va ktare 8 sep.indd 27
09-09-09 16.22.22
ler vapen. Anatolij vände sig framåt med växande tillförsikt. Nu när de bakre leden hade skyddats var hans män fler än de som kom galopperande mot honom. Det tog honom bara några ögonblick att ge de order som behövdes, och han visste att han kunde slå sig genom mongolerna likt en bepansrad näve. Anatolij riktade sitt långa spjut över hästens öron. ”Anfallsformering! Framåt, för den vite Kristus!” Anatolijs spanare red i full galopp över den dammiga marken. Snabbhet betydde allt medan två fiendestyrkor närmade sig kolonnen. Han red med kroppen så långt framåtlutad som möjligt. Hästens huvud rörde sig upp och ner tillsammans med hans eget. Mannen var ung och uppjagad och kom nästan ända fram till Ilja Majajevs män innan han förskräckt höll in hästen. Bara fyrahundra män hade kommit tillbaka över åsen, och de hade fått uppleva helvetet. Bruna blodfläckar syntes på många av dem när de närmade sig, och det var något underligt med deras sätt att rida. Plötsligt förstod spanaren och slet panikslaget i tyglarna. Det var för sent. En pil träffade honom under en av hans fäktande armar, och han sjönk ihop över hästens huvud och fick djuret att skena. Jochi och de andra mongolerna tittade inte länge på den liggande gestalten när de galopperade förbi. Det hade tagit lång tid att dra av ringbrynjorna från de döda kropparna, men bluffen fungerade. Inga fiender kom ridande mot dem för att stoppa dem, och även om ryssarna inte var medvetna om det blev de angripna från tre sidor. När sluttningen planade ut manade Jochi på hästen och drog upp det tunga spjutet ur läderfodralet. Det var otympligt, och han måste anstränga sig för att hålla det stadigt medan han och hans män dundrade mot den ryska flanken. Anatolij red i full galopp, mer än ett halvt ton kött och järn som koncentrerades i en spjutspets. Han såg en skälvning i de främsta leden när de mongoliska bågskyttarna avlossade de första pilarna. Fienderna var snabba, men i den farten kunde kolonnen inte stoppas eller ens ändra riktning. Ljuden från hovar och pilar som träffade sköldar var öronbedövande, men han hörde skrik bakom sig och insåg att han måste koncentrera sig. Han var befälhavare, och när han kunde tänka 28
Bergens va ktare 8 sep.indd 28
09-09-09 16.22.22
klart skakade han förfärat på huvudet. Han såg hur Ilja gick till anfall mot huvudflanken och högg ner män som hade svurit familjen Majajev sin trohet inför pilgrimsfärden. Medan Anatolij bevittnade det hela med gapande mun såg han att männen var mindre och att deras rustningar var blodiga. Några hade blivit av med hjälmarna under den första sammandrabbningen och blottat skrikande mongoliska ansikten. Då bleknade han, insåg att brodern var död och att det dubbla angreppet kunde slå ut hans bakre led. Han kunde inte vända, och även om han röt hektiska order var det ingen som hörde honom. Framför honom lät mongolerna dem komma och sköt tusentals pilar mot de ryska ryttarna. Sköldarna blev illa åtgångna, och kolonnen rörde sig likt ett skadat djur. Män stupade i hundratal. Det var som om en lie svepte över kolonnens främsta led och skar rakt genom levande män. Bakom honom hann mongolerna upp transportkaravanen och dödade alla på kärrorna som höjde ett vapen. Anatolij försökte tänka och urskilja detaljer, men han var omgiven av fiender. Hans spjut skar upp ett långt sår på en hästs hals, och han blev nerstänkt med varmt blod. Ett svärd glimmade, och när Anatolij tog emot hugget på hjälmen var han nära att förlora medvetandet. Någonting träffade honom i bröstet, och plötsligt kunde han inte andas, inte ens för att ropa på hjälp. Han försökte få i sig en gnutta luft, men det gick inte, och han slog i marken så tungt att de sista plågorna dövades. Vid eldarna den kvällen red Tsubodai genom lägret med tiotusen män. De döda riddarna hade plundrats på allt värdefullt, och generalen hade glatt männen med att avstå från sin sedvanliga tiondel. För dem som inte fick betalt för att strida var samlingen med blodfläckade medaljonger, ringar och ädelstenar något att sätta värde på i det nya samhälle som Djingis höll på att skapa. En man kunde bli välbärgad i stammarnas här, även om de alltid utgick från det antal hästar de kunde köpa för sina rikedomar. Tsubodai var mer intresserad av riddarnas ässjor och även vagnshjulen med ekrar. De var skodda med järn och enklare att reparera än de solida skivor som mongolerna använde. Tsubodai hade redan gett de tillfångatagna smederna instruktioner om att visa sina färdigheter för hans timmermän. 29
Bergens va ktare 8 sep.indd 29
09-09-09 16.22.22
Jochi undersökte ena framhoven på sin favorithäst när Tsubodai red fram till honom. Innan den yngre mannen hann buga sig hedrade Tsubodai honom med att sänka huvudet. Männen i den jagun som Jochi hade anfört kunde känna sig stolta. Tsubodai höjde handen och visade Jochi den guldtacka som han hade tagit från honom före middagstid. ”Du fick mig att undra hur ryssarna kunde återvända från de döda”, sa Tsubodai. ”Det var ett djärvt drag. Ta tillbaka den här, Jochi. Du är värd mer än silver.” Han slängde guldtackan genom luften, och Jochi fångade upp den och ansträngde sig att verka samlad. Just då var det bara lovord från Djingis själv som skulle ha betytt mer för honom. ”I morgon ska vi rida hemåt”, sa Tsubodai, lika mycket för männens räkning som för Jochis. ”Var redo i gryningen.”
30
Bergens va ktare 8 sep.indd 30
09-09-09 16.22.22