k a pi t el 19
ina damer och herrar, härmed förklarar jag de sjuttiofemte Hungerspelen invigda!» Hungerspelskommentatorn Claudius Templesmiths röst ekar i mina öron. Nu har jag mindre än en minut på mig att orientera mig. Sedan ljuder gonggongslaget och de tävlande får lämna sina plattor. Men vart? Jag kan inte tänka klart. Bilden av den misshandlade och blodige Cinna uppslukar mig. Var finns han nu? Vad gör de med honom? Torteras han? Dödar de honom? Gör de honom till en stum slav? Det är helt uppenbart att de angrep honom inför ögonen på mig för att få mig ur balans, på samma sätt som de avdelade Darius till min våning. Och visst är jag upprörd. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ner på metallplattan. Men det kan jag knappast göra efter vad jag just bevittnat. Jag måste vara stark. Det är jag skyldig Cinna, som riskerade allt genom att utmana presidenten och förvandla min brudklänning till en härmskrikas fjäderdräkt. Och jag måste också vara stark för de rebeller som, stärkta av Cinnas exempel, kanske i detta nu slåss för att störta regeringen. Min vägran att delta i spelen på regimens villkor kan mycket väl bli min sista upprorshandling. På ren viljestyrka biter jag alltså ihop och tvingar mig att delta i spelet. Var befinner du dig? Jag kan fortfarande inte få något grepp om omgivningen. Var befinner du dig?! Jag avkräver mig själv ett svar och långsamt återfinner mina ögon skärpan. Blått vatten, rosa himmel och en vitglödgad sol vars strålar hamrar ner på – aha, där är ymnighetshornet av blänkande gulmetall, drygt tio meter bort. Först ser det ut som om det ligger på en rund ö, men när jag ser närmare efter upptäcker jag att smala landremsor strålar ut från hornet likt
M
219
ekrarna i ett hjul. Det ser ut att vara tio eller tolv ekrar och de verkar ligga på jämnt avstånd från varandra. Mellan ekrarna finns bara vatten. Vatten och ett par tävlande. Så ligger det alltså till. Tolv ekrar med två tävlande balanserande på metallplattor i varje mellanrum. Den andra deltagaren i min egen vattenfyllda tårtbit är gamle Woof från Distrikt 8. Han står ungefär lika långt till höger om mig som jag har till landremsan på vänster sida. Bortanför vattenytan syns en smal strand och sedan tät grönska åt alla håll. Jag låter blicken svepa över de andra deltagarna men hittar inte Peeta. Han måste vara skymd bakom ymnighetshornet. Jag skopar upp en handfull vatten som slår mot plattan och luktar på det. Sedan slickar jag försiktigt på en fingerspets. Som jag misstänkte är det salt, alldeles som vågorna Peeta och jag såg på stranden vid vårt korta besök i Distrikt 4. Men det verkar åtminstone rent. Det finns inga båtar, inga rep, inte ens minsta bit av drivved att klamra sig fast vid. Nej, det finns bara ett sätt att ta sig till ymnighetshornet. När jag hör gonggongen så dyker jag i åt vänster utan minsta tvekan. Det är längre än jag är van vid och vågorna kräver lite mer skicklighet än den lugna lilla sjön hemmavid, men min kropp känns egendomligt lätt och jag tar mig fram i vattnet utan ansträngning. Kanske beror det på saltet. Det droppar om mig när jag drar mig upp på landremsan och springer mot hornet. Jag ser ingen på väg dit från min sida, men själva hornet skymmer sikten ganska mycket. Jag låter inte tanken på motståndarna få mig att sakta farten. Nu tänker jag som en karriärist och det första jag ska göra är att lägga vantarna på ett vapen. Förra året låg förnödenheterna utspridda över ett ganska stort område runt hornet med de mest värdefulla närmast mitten. Men nu verkar allt vara staplat intill hornets sex meter höga mynning. Min blick fångar omedelbart en gyllene pilbåge på lagom räckhåll och jag rycker till mig den. Någon finns alldeles bakom mig. Jag vet inte vad det är som avslöjar det för mig, om det är att sanden rasar en smula eller bara ett 220
svagt luftdrag. Jag drar en pil från kogret som fortfarande ligger fastklämt i högen och laddar bågen samtidigt som jag vänder mig om. Finnick står glänsande och bländande några meter bort med treudden höjd till anfall. I hans andra hand dinglar ett nät. Han småler men musklerna i hans överkropp är spända i beredskap. «Så du kan simma också», säger han. «Var har du lärt dig det i Distrikt 12?» «Vi har ett stort badkar», svarar jag. «Jag förstår det», säger han. «Gillar du arenan?» «Inte särskilt. Men det gör väl du. De måste ha byggt den enkom åt dig», säger jag med bitterhet i rösten. Det verkar åtminstone så eftersom jag är säker på att bara en handfull av deltagarna är simkunniga. Och det fanns ingen pool i Träningscentret, så ingen fick chansen att lära sig. Antingen kan man simma eller också får man se till att lära sig illa kvickt. Till och med för att kunna delta i det inledande blodbadet måste man kunna ta sig över tjugo meter vatten. Det ger Distrikt 4 ett enormt försteg. Vi står blickstilla ett ögonblick medan vi bedömer motståndarens vapen och skicklighet. Sedan flinar Finnick plötsligt. «Visst är det tur att vi är bundsförvanter. Eller hur?» Jag anar en fälla och är redo att avlossa pilen i hopp om att den ska hitta hans hjärta innan han spetsar mig på treudden. Han vickar på handen och solen blänker till i något på hans handled. En kedja av eldslågor i guld. Samma smycke jag minns att jag lade märke till på Haymitchs handled den första träningsmorgonen. Först får jag för mig att Finnick kan ha stulit den för att lura mig, men på något sätt anar jag att det inte kan vara så. Haymitch har gett den till honom som en signal till mig. Eller snarare som en befallning om att lita på Finnick. Jag hör andras fotsteg närma sig och inser att jag måste fatta ett beslut genast. «Visst!» fräser jag, för även om Haymitch är min handledare och försöker hålla mig vid liv så blir jag förbannad. Varför har han inte berättat för mig att han hade ordnat det här? Antagligen därför att Peeta och jag hade tackat nej till att skaffa oss bundsför221
vanter. Nu har Haymitch valt en på eget initiativ. «Ducka!» befaller Finnick med kraftfull stämma, helt olik hans vanliga förföriska spinnande. Skillnaden i tonfall gör att jag lyder. Hans treudd susar förbi mitt huvud och avger ett motbjudande läte när den finner sitt mål. Mannen från Distrikt 5, fyllot som spydde på fäktningsgolvet, sjunker ner på knä när Finnick lösgör treudden från hans bröstkorg. «Lita inte på 1 och 2», säger han. Tiden räcker inte till att ifrågasätta det beskedet. Jag vrickar loss kogret. «Ska vi ta varsin sida?» frågar jag. Han nickar och jag rusar runt stapeln av förnödenheter. Med kanske fyra ekrar mellan sig når Enobaria och Gloss just fast mark. Antingen har de simmat långsamt eller så misstänkte de att vattnet gillrats med andra farligheter, vilket inte alls är osannolikt. Ibland är det lika bra att inte fundera på alla risker. Men nu, när de är uppe på land, kommer de att vara framme på några sekunder. «Sett något användbart?» hör jag Finnick ropa. Jag låter blicken snabbt svepa över högens närmaste sida och hittar spikklubbor, svärd, pilbågar med pilar, treuddar, knivar, spjut, yxor, metallföremål jag inte vet vad de heter … inget annat. «Vapen!» svarar jag med hög röst. «Inget annat än vapen!» «Samma här», bekräftar han. «Ta det du vill ha så sticker vi!» Jag skjuter en pil mot Enobaria som kommit så nära att det känns obehagligt, men hon är beredd och dyker tillbaka i vattnet innan den träffar. Gloss är inte lika snabb och jag sätter en pil i hans vad när han är på väg ner i vågorna. Jag slungar en extra pilbåge och ännu ett pilkoger över axeln, stoppar ner två långa knivar och en syl i bältet och stöter ihop med Finnick framför stapeln av föremål. «Den där kan väl du ta hand om?» säger han. Jag ser att Brutus kommer rusande mot oss. Han har tagit av sig bältet och håller det utspänt mellan händerna som ett slags sköld. Jag skjuter mot honom och han lyckas blockera pilen med bältet innan den tränger in i hans lever. Pilen punkterar bältet och det skvätter ut en mörklila vätska som täcker Brutus ansikte. Medan jag spänner bågen på nytt kastar 222
sig Brutus ner på marken, rullar den korta sträckan till vattnet och försvinner under ytan. Bakom mig hör jag slamret av metall. «Nu sticker vi», säger jag till Finnick. Den senaste skärmytslingen har gett Enobaria och Gloss tillfälle att ta sig fram till ymnighetshornet. Brutus är inom skotthåll och någonstans i närheten finns säkert också Cashmere. De fyra traditionsenliga karriäristerna har säkert redan ingått en pakt. Om jag bara hade mitt eget liv att skydda, skulle jag mycket väl kunna ge mig på dem nu med Finnick vid min sida. Men jag har Peeta att tänka på. Nu får jag syn på honom. Han står kvar på sin metallplatta i vattnet, nästan mitt framför hornet. Jag börjar springa och Finnick följer efter utan frågor, nästan som om han förstått vad jag tänkt göra. När jag är så nära jag kan komma börjar jag kasta knivarna från bältet för att simma ut till Peeta och hämta honom till land. Finnick lägger en hand på min axel. «Jag hämtar honom.» Plötsligt fladdrar en misstanke inom mig. Tänk om det är ett knep? Finnick försöker kanske vinna mitt förtroende för att kunna simma ut och dränka Peeta? «Jag klarar det», envisas jag. Men Finnick har kastat alla sina vapen till marken. «Du får inte överanstränga dig. Inte i ditt tillstånd», säger han och klappar mig på magen. Javisst, ja. Jag ska ju föreställa gravid, tänker jag. Medan jag försöker klura ut vad det innebär och hur jag bör uppträda – kanske spy eller så – har Finnick ställt sig vid vattenbrynet. «Täck mig», säger han. Han försvinner i en perfekt dykning. Jag lyfter bågen för att avvärja attacker från ymnighetshornet, men ingen verkar intresserad av att följa efter oss. Mycket riktigt har Gloss, Cashmere, Enobaria och Brutus samlats för att välja och vraka bland vapnen. En snabb blick runt arenan visar att de flesta deltagarna fortfarande är fast på sina respektive plattor. Nej, vänta, någon står på ekern till vänster om mig, den som är mitt emot Peetas. Det är Mags. Men hon är varken på väg mot hornet eller försöker fly. I stället plaskar hon ner i vattnet och börjar kajka åt mitt håll. Hennes 223
grå huvud guppar på vågorna. Hon är visserligen gammal, men har man levt åttio år i Distrikt 4 så kan man hålla sig flytande. Nu är Finnick framme hos Peeta och har börjat bogsera honom åt mitt håll med ena armen om hans bröst medan den andra för dem framåt med avslappnade simtag. Peeta följer med utan att kämpa emot. Jag vet inte vad det är Finnick har sagt som övertygat Peeta om att lägga sitt liv i hans händer. Kanske har han visat honom guldlänken. Eller så räckte det med att Peeta såg att jag stod kvar och väntade. När de når stranden hjälper jag till att dra upp Peeta på torra land. «Hej igen», säger han och ger mig en kyss. «Vi har bundsförvanter.» «Ja. Precis som Haymitch ville», svarar jag. «Jag minns inte, gjorde vi upp med några fler?» frågar Peeta. «Bara Mags, tror jag», svarar jag. Jag nickar mot den gamla kvinnan som ihärdigt kämpar sig fram mot oss. «Ja, jag kan då inte lämna kvar Mags här», säger Finnick. «Hon är en av de få som faktiskt tycker om mig.» «Jag har inget emot Mags», säger jag. «Särskilt inte nu när jag har sett arenan. Hennes metkrokar är troligen bästa sättet för oss att få tag på mat.» «Katniss ville ha henne med efter första dagen», påpekar Peeta. «Katniss har riktigt bra omdöme», säger Finnick. Han sträcker ner ena handen och lyfter upp Mags som om hon vore en hundvalp. Hon säger något som jag tycker mig höra innehåller ordet flöte och klappar sedan på sitt bälte. «Titta, hon har rätt. Där kommer en till som har räknat ut det», säger Finnick och pekar mot Beetee som flaxar med armarna i vågorna men lyckas hålla huvudet över vattnet. «Vad då?» frågar jag. «Bältena. De är flythjälpmedel», säger Finnick. «Man måste förstås paddla sig fram, men man drunknar inte.» Jag är på väg att be Finnick vänta så att vi kan få med oss Bee224
tee och Wiress, men Beetee är tre ekrar bort och jag kan inte ens se Wiress. Vad jag vet kanske Finnick skulle döda dem lika kvickt som deltagaren från Distrikt 5, så därför föreslår jag att vi ger oss av. Jag ger Peeta en båge, ett koger med pilar och en kniv men behåller resten själv. Men Mags drar i min ärm, pladdrar och blir inte nöjd förrän jag har gett henne sylen. Sedan biter hon tag om handtaget med sina tandlösa gommar och sträcker upp armarna mot Finnick. Han kastar sitt nät över axeln, hystar upp Mags ovanpå, tar treudden i sin fria hand och så springer vi bort från ymnighetshornet. Där sandstranden slutar tar en brant, skogsbevuxen slänt vid. Fast skog är fel ord. Det är i alla fall inte en sådan skog som jag är van vid, det är en djungel. Det främmande, nästan bortglömda ordet dyker upp i min hjärna. Jag har hört talas om det i samband med ett annat hungerspel eller från min far. De flesta träden är okända och har släta stammar med få grenar. Marken är svart och fjädrande och mestadels täckt av klängväxter med färggranna blommor. Fastän solen är het och skiner klart, är luften varm och mättad med fuktighet och det känns som om man aldrig kommer att kunna bli riktigt torr här. Havsvattnet dunstar snabbt från overallens tunna blå tyg men nu är den redan klibbig av svett i stället. Peeta tar ledningen och hugger sig fram genom den täta växtligheten med sin långa kniv. Jag tvingar Finnick att gå näst efter Peeta, för även om han är den starkaste så har han händerna fulla med Mags. Och fastän han är styv med treudden så passar det vapnet sämre i djungeln än mina pilar. Uppförsbacken är brant och värmen påfrestande och snart är vi andfådda. Men Peeta och jag har tränat intensivt och Finnick är ett fysiskt praktexemplar. Trots att han bär Mags på axeln, så tillryggalägger vi en och en halv kilometer av branten innan Finnick ber om en paus. Och jag misstänker att det ändå är mer för Mags skull än för hans egen. Djungeln skymmer hjulet och vattnet så jag klättrar upp i ett träd med gummiaktiga grenar för att se bättre. Och sedan önskar jag att jag hade låtit bli. 225
Marken runt ymnighetshornet ser ut att blöda och vattnet har mörkröda fläckar. Kroppar ligger på marken och flyter i vattnet. Eftersom alla är klädda i exakt likadana kläder kan jag inte avgöra vem som har överlevt och vem som är död. Det enda jag ser säkert är att några av de små blå gestalterna alltjämt slåss. Tja, vad hade jag trott? Att segrarnas handslag i går kväll skulle medföra något slags allomfattande vapenvila på arenan? Nej, det hade jag aldrig trott. Möjligen hade jag hoppats att folk skulle … hejda sig lite. Inte vara fullt så blodtörstiga och vänta lite med att ställa om sig till massakerläge. Ni kände varann allihop, tänker jag. Ni betedde er som vänner. Jag har bara en riktig vän härinne. Och han kommer inte från Distrikt 4. Jag låter den svaga, kvalmiga brisen svalka mina kinder medan jag kommer fram till ett beslut. Trots armlänken borde jag få ett slut på allt och helt enkelt skjuta Finnick. Vårt förbund har egentligen ingen framtid. Och han är för farlig för att släppa lös. Jag kanske inte kommer att få något mer tillfälle att döda honom än nu, när han tillfälligtvis litar på oss. Det vore hur enkelt som helst att skjuta honom i ryggen medan vi går. Visst vore det värt allt förakt, men skulle det bli mer hjältemodigt om jag väntar och lär känna honom bättre? Blir skyldig honom en massa? Nej, det är nu det måste ske. Jag kastar en sista blick mot slagskämparna och den blodiga sanden för att stålsätta mig och sedan glider jag ner till marken. Men när jag landar upptäcker jag att Finnick och jag har följts åt i planeringen – som om han visste vad jag har sett och hur det har påverkat mig. Han står med en av sina treuddar lyftad i en nonchalant försvarsposition. «Vad är det som händer därnere, Katniss? Har de tagit varandra i hand och svurit en ed om ickevåld? Och sedan kastat vapnen i havet i trots mot regimen?» frågar Finnick. «Nej», svarar jag. «Nej», upprepar Finnick. «Därför att det som har hänt ligger i det förflutna. Och ingen av oss här på arenan segrade av en tillfällighet.» 226
Han kastar en snabb blick mot Peeta. «Utom möjligen Peeta.» Alltså har Finnick förstått samma sak som Haymitch och jag. Om Peeta. Att Peeta är en i grund och botten bättre människa än vi andra. Finnick dödade den där deltagaren från Distrikt 5 utan att blinka. Och hur lång stund tog det innan jag började döda? Jag sköt för att döda när jag siktade på Enobaria, Gloss och Brutus. Peeta skulle åtminstone ha försökt förhandla först för att undersöka om det var möjligt att få med fler i vår pakt. Men vad skulle det tjäna till? Finnick har rätt, jag har rätt. De som befinner sig på arenan kröntes inte för sin barmhärtighet. Jag håller kvar hans blick och försöker jämföra hans snabbhet med min egen, tiden det tar för min pil att nå hans hjärna med tiden det tar innan hans treudd träffar min kropp. Jag ser att han väntar på min första rörelse. Han försöker räkna ut om han ska parera först eller anfalla direkt. Jag känner att vi nästan har nått fram till ett beslut när Peeta beslutsamt ställer sig mitt emellan oss. «Hur många döda var det, då?» frågar han. Flytta på dig, din idiot, tänker jag. Men han står orubbligt kvar. «Svårt att säga», svarar jag. «Åtminstone sex stycken, tror jag. Och de slåss fortfarande.» «Nu fortsätter vi. Vi behöver vatten», säger han. Än så länge har vi inte sett några spår av vare sig bäck eller någon annan vattensamling med färskvatten och saltvattnet är odrickbart. Än en gång påminns jag om förra tävlingen då jag var nära att dö av uttorkning. «Ja, och det snart», säger Finnick. «Vi måste ha tagit betäckning när de andra kommer på jakt i natt.» Vi. Oss. Jakt. Okej, det vore kanske lite tidigt att döda Finnick. Hittills har han ju gjort nytta och han har faktiskt blivit märkt och godkänd av Haymitch. Och vem vet vad natten kan föra med sig? I värsta fall kan jag döda honom när han sover. Med det låter jag tillfället gå mig ur händerna. Finnick gör detsamma. Frånvaron av vatten gör min törst intensivare. Jag håller noga utkik 227
medan vi vandrar uppåt men utan framgång. Efter ungefär en och en halv kilometer till börjar jag ana slutet på skogen och antar att vi är uppe på sluttningens krön. «Kanske har vi bättre tur på andra sidan krönet. Hittar en källa eller något.» Men det finns ingen annan sida. Jag inser det före de andra, fastän jag är längst bort från krönet. Min blick uppfångar en konstig, vågig ruta hängande likt ett skevt fönster i luften. Först tänker jag att det är solljuset eller kanske vågor av hetta från marken. Men rutan sitter på samma ställe hela tiden och flyttar sig inte när jag byter läge. Det är då jag kopplar ihop rutan med Wiress och Beetee i Träningscentret och inser vad vi har framför oss. Mitt varningsrop når läpparna i samma ögonblick som Peeta viftar med kniven för att hugga bort några klängrankor. Det hörs ett kraftigt sprakande och under ett ögonblick försvinner träden och jag ser tom luft ovanför en smal bit bar mark. Sedan kastas Peeta bakåt från kraftfältet och slår omkull både Finnick och Mags. Jag rusar fram till Peeta, som ligger orörlig och intrasslad i klängrankor. «Peeta?» Det luktar svagt av bränt hår. Jag säger hans namn igen och ruskar om honom lite, men jag får ingen kontakt med honom. Mina fingrar fumlar över hans mun men jag känner ingen andedräkt fastän han flåsade alldeles nyss. Jag trycker örat mot bröstet på honom, mot samma fläck där jag alltid vilar huvudet, där jag vet att jag kan höra hans hjärta slå starkt och rytmiskt. Nu hör jag bara tystnad.
228