Den
smutsiga kuppen MARIA FRENSBORG INGRID FLYGARE
1
1
nere vid ångbåtsbryggan var det fullt av folk. Björkarna från förra helgens midsommarfirande slokade, men fick ändå kajen att se festlig och somrig ut. Jag spanade ut över havet och fäste blicken på den ovanliga båten som närmade sig bryggan. Greenpeace stod det med tjocka svarta bokstäver på fartygets skrov. – Grön fred, sa Gustav och kastade en liten sten i vattnet. – Vad då? sa jag. – Greenpeace. Det betyder grön fred. – Vet jag väl, sa jag och kastade en
sten jag också. Eller gröna ärtor. Fast då stavas det annorlunda. – Vet jag väl, härmades Gustav och sparkade lite retsamt på min sandal. Vi satt på kajkanten och dinglade med benen. Det var inte ofta som så här stora båtar la till i vår vik. De senaste dagarna hade jag sett stora annonser i tidningen. Ett fartyg från miljöorganisationen Greenpeace skulle förtöja
här i Dockvik. Alla som ville skulle få gå ombord och bli bjudna på rulltårta. Inte konstigt att det var mycket folk på bryggan. – Kolla, där står Skofabriks-Arne, sa jag och pekade i smyg mot en man med svarta Dockvikstofflor och bruna nylonbrallor. Tänk att han har tagit ledigt. – Och där står hans dubbelgångare, viskade Gustav.
Mycket riktigt. Bredvid Skofabriks-Arne stod sonen, Robert, som var tillbaka i byn. – Jaså, vi har fått finbesök av Stockholmstoffeln, sa jag. Undrar varför Arne ser så deppig ut när han äntligen har sin son på besök? – Jag tror att han är orolig för fabriken, svarade Gustav. Mamma har sagt att Arne måste slå igen skofabriken efter sommaren om försäljningen inte ökar. 14
– Vad då? Alla vill väl ha Dockvikstofflor? – Nej, de vill ha Foppatofflor, sa Gustav och vred skallen mot folksamlingen. Kolla själv! Gustav hade faktiskt rätt. De flesta skorna på bryggan var gröna, ljusblå eller plastigt rosa. Förutom Skofabriks-Arne och hans son var det bara ICA-Siv som stod stadigt i skinntofflor av den gamla hederliga Dockvikssorten. Och så Tok-Affe, förstås, Dockviks egen knasfarbror, som kom framlufsande vid sjöboden. Även han var skofabriken trogen och vaggade fram mot folksamlingen i sina slitna skinntofflor. En ung tjej med ring i näsan och långt svart hår greppade tag i landgången och 15
sköt ut den mot bryggan. Hon hade en smal orm tatuerad på armen. Snyggt, tänkte jag. – Hej allihop! hojtade tjejen och sträckte inbjudande ut armarna. Välkomna ombord på Rainbow Warrior. – Regnbågskrigaren, sa Gustav och jag samtidigt. – Konstigt namn på en båt, muttrade ICA-Siv och banade sig fram genom folksamlingen. Hon var den första att kliva ombord.
2
i hytten stod ring-i-näsan-tjejen och log med hela ansiktet. När Dockviksborna hade spridit ut sig på de fasta bänkarna runt väggen klappade hon i händerna och busvisslade. Alla tystnade. – Hallå alla glada! Jag heter Liv och nu tänkte jag presentera mina medarbetare: Här har vi Gabbe. Han är vår kapten. Liv nickade mot en man med stort vitt änglahår som just klev in genom dörren. – Hejsan hejsan, sa kaptenen och log lika varmt som Liv. Vilken vacker kust ni har! Tack för att Greenpeace får komma hit.
Han såg inte alls ut som en typisk sjökapten. Tröjan var spräcklig i grönt och rosa, och istället för byxor hade han knutit ett afrikanskt tyg runt midjan. – Och där borta i hörnet står Joel, förklarade Liv och pekade mot den tredje och sista besättningsmannen. Allas blickar vändes mot en smal kille med stora svarta glasögon som stod och lutade sig mot väggen. Han nickade blygt åt gästerna.
– Ja, det är vi tre som jobbar här på Rainbow Warrior, sa Liv och vred av locket på en kaffetermos. Under tiden som ni smakar på Joels goda rulltårta tänkte jag berätta lite om vår organisation Greenpeace. Liv och Kapten Gabbe hjälptes åt att dela ut fika. Doften av nybryggt kaffe blandades med diesellukten från båten och småpratet tog fart runt bänkarna. Joel stod vid bordet i hörnet och skar upp tjocka skivor rulltårta med en stor vass kniv. Andra handen åkte nervöst upp och ner ur byxfickan. På varje bord låg en trave broschyrer om Greenpeace arbete för en bättre miljö. På en av bilderna kunde man skymta Joel. Han hukade bredvid en enorm berguv och såg inte alls rädd ut på fotot, bara stolt. 19
När alla hade serverats gjorde Robert, Stockholmstoffeln, en sen entré. – Fin båt, berömde han och satte sig bredvid sin pappa-kopia. Finns det nåt kaffe kvar? Efter en dryg timme klev Dockviksborna tillbaka över landgången. Förutom kaffe och rulltårta hade de fått en lång före läsning om farliga gifter i havet. Ring-i-näsan-Liv hade berättat ingående om hur viktigt det är att ta hand om Östersjön. Lite för ingående enligt Robert, som inte kunde låta bli att hosta och vrida på sig stup i kvarten. Båtfolket hade även visat bilder på fåglar som fått sina vingar nersmetade av tjockolja. 20
Sedan hade Liv delat ut klistermärken. Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa, stod det under en bild på en regnbåge. Mitt märke tänkte jag sätta fast på cykeln.