DE SVENSKA RISKKAPITALISTERNA En ber채ttelse om makt, pengar och hemligheter
CAROLINA NEURATH JAN ALMGREN
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2014 Carolina Neurath och Jan Almgren och Norstedts, Stockholm Omslag: Niclas Engsäll WS Bookwell, Finland 2014 ISBN 978-91-1-305578-7
Prolog 7 Krisen 12 Städarna på Scandic 22 Miljoninkomsterna 26 Så byggs förmögenheterna 32 Intåget i välfärdssektorn 45 Historien 68 Porträtt – Conni Jonsson 87 Arbetarna på Cloetta 102 Kritikerna 108 Porträtt – Harald Mix 115 Bristen på kvinnor 134 På Jersey 144 Investerarna 166 Porträtt – Robert Andreen 180 Dometic – en mörk historia 197 Intåget i skolvärlden 205 Politikerna 220 Stålarbetarna på Åkers 228 De goda riskkapitalisterna 233 Porträtt – Björn Savén 243 Framtiden 260 Register 273
prolog
Prolog
»Jag förstår att folk blir misstänksamma.«
Hannu Ryöppönen, ordförande i Altors fonder på Jersey
En grå sportbil svänger upp på den smala bakgatan och accelererar förbi en skåpbil som står parkerad längs vägen. Sedan fortsätter stillheten att vila över stadsgatorna på Jersey. Det är förmiddag och januarisolen har ännu inte lyckats tränga sig in mellan byggnaderna. En tonåring i säckiga träningsbyxor och svart tröja står och röker vid ett skyltfönster. Lite längre fram syns två välskräddade affärsmän. Gatorna är trånga och omges av butiker som aldrig tycks ha några besökare. En pittoresk chokladbutik, en pub och en smyckebutik ligger på rad. På en av stans få shoppinggator är det mer rörelse. Allt är en storlek mindre än i en europeisk storstad. Den lilla ön i Engelska kanalen är bara en tiondel av Ölands yta men har 95 000 invånare. Hade det inte varit för den grå sportbilen, en Aston Martin med en prislapp på 1,5 miljoner kronor, skulle det vara svårt att tro att vi befinner oss i ett av Europas mest kända skatteparadis med en finansindustri som dagligen arbetar med skatte7
de svenska riskkapitalisterna
planering, rådgivning och förmögenhetsförvaltning. På Jersey hittar man de svenska riskkapitalbolagens mest hemliga makthavare. Det är känt att bolagen har verksamhet här. Men att det faktiskt är här de formella besluten tas av utvalda styrelser är okänt för de allra flesta. Från styrelserummen på Jersey, eller grannön Guernsey, har några direktörer med finanseuropeisk bakgrund sista ordet om beslut som kan beröra hundratusentals anställda i Sverige. När en svensk skolkoncern med 50 000 elever ska säljas eller när en vårdkoncern för gamla och sjuka ska köpas – då är det här besluten klubbas. Dessa styrelser, långt från Sverige, består till stor del av brittiska bankirer, med gråsprängda mustascher och slitna portföljer. Det är de som pekar ut färdriktningen för de svenska riskkapitalbolagen. Vi befinner oss i ett styrelserum på andra våningen i ett ljust kontorshus på Seaton Place i Jerseys enda stad, Saint Helier. Hannu Ryöppönen, ordförande i riskkapitalbolaget Altors tre fonder, hänger av sig kavajen. Den brittiske ledamoten Peter Bailey behåller sin på. Han placerar en tjock gul pärm med okänt innehåll framför sig. Oklart varför. Båda ger ett nervöst intryck. Peter Bailey är 69 år och bosatt på Jersey sedan 1973. I början av 1990-talet var han med och grundade finansföretaget Abacus Asset Managemnet och har jobbat inom finansbranschen i hela sitt liv. Hannu Ryöppönen fyller 62 i år. Han är född i Finland men bor numera i London och har varit finanschef på skogsbolaget Stora Enso. I slutet av 1990-talet var han finansdirektör på ett annat riskkapitalbolag, IK Investment Partners, tidigare Industri Kapital. Det är första gången Peter Bailey och Hannu Ryöppönen 8
prolog
ställer upp på en intervju i egenskap av ledamöter i Altors fondstyrelser. Nu talar de öppet om att det är de som fattar de avgörande besluten när det gäller att sälja eller köpa bolag i riskkapitalbolagets fonder. Men makt är inget de är intresserade av att diskutera. ”Nu går ni in i en politisk diskussion”, svarar Hannu Ryöppönen på frågan om han upplever att han har mycket makt. ”Ett företag måste gå bra finansiellt, det är det vi bryr oss om. Är ett företag framgångsrikt får det också positiva effekter för de anställda. Jag tror inte vi ödslar tid på att fundera över om vi har makt. Våra uppdragsgivare är investerarna i fonden. Det är dem vi ska ha för ögonen när vi fattar våra beslut.” Kanske har han också sitt eget bästa för ögonen. Hannu Ryöppönen och Peter Bailey kan nämligen få en del av vinsten när de deltar i framgångsrika investeringar. De har själva möjlighet att investera i fonderna – vilket de också gör. Riskkapitalbolaget Altor har tre fonder, som totalt förvaltar 33 miljarder kronor. De tre fonderna äger 30 bolag med totalt 30 000 anställda. Altors styrelser på Jersey består av fyra ledamöter. I deras händer vilar framtiden för bolag som Apotek Hjärtat, it-bolaget Dustin, stålföretaget Åkers och den anrika investmentbanken Carnegie. De svenska riskkapitaljättarna Altor, Nordic Capital och IK har alla verksamhet på Jersey. Wallenbergkontrollerade EQT finns på grannön Guernsey, en halvtimmes färja norrut. Orsaken till att man har placerat fondstyrelserna på kanalöarna är enkel – här är skatten för investerarna noll. Det innebär att riskkapitalbolagen startar en fond som investerare världen över fyller med pengar. Pensionsbolag, universitetsstiftelser och försäkringsbolag är riskkapitalbolagens vanligaste ”kunder”. Fonden börjar därefter köpa bolag, ra9
de svenska riskkapitalisterna
tionalisera och komplettera med nya förvärv, för att sedan sälja bolagen tre till sju år senare, det vill säga göra en exit. Försäljningen är ett avgörande inslag i hela affärsmodellen. Redan vid köpögonblicket har många riskkapitalbolag en klar uppfattning om när de ska sälja. Det är därför de ofta anklagas för kortsiktighet. Efter tio år avvecklas hela fonden och investerarna får tillbaka sina pengar, förhoppningsvis med vinst. Pengarna placeras på konton på Jersey eller Guernsey, innan de slussas vidare till investerarnas hemländer. Ett märkligt inslag i hur de mäktiga fondstyrelserna på skatteparadisen jobbar är att ledamöterna själva utser nya ledamöter. Det finns med andra ord ingen valberedning eller bolagsstämma som kan tillsätta och avsätta ledamöter. Hannu Ryöppönen uttrycker saken på sitt sätt: ”Här tittar styrelsen på varandra och frågar: gillar vi den här personen? Säger man ja så är det ordnat.” Samtliga fyra ledamöter i Altors fondstyrelser på Jersey har en finansiell bakgrund. Räcker den kompetensen för att fatta korrekta beslut i de 30 bolag som Altor äger och som verkar inom en uppsjö av branscher som bank, stål, hälsovård, it och handel? Hannu Ryöppönen verkar inte bekymrad. ”Styrelsen är good enough”, är hans korta svar. Han tillägger att det finansiella kunnandet ofta är centralt när bolag ska köpas och säljas. Om han är tillfreds med kompetensen är han desto mer orolig över imagen och det faktum att man håller till på Jersey. ”Jag förstår att folk blir misstänksamma – här sitter vi, okända styrelseledamöter, på en ö i Engelska kanalen och tar massa beslut som berör människor i svenska bolag långt härifrån”, säger han. 10
prolog
Han anser att riskkapitalbranschen har varit dålig på öppenhet. ”Det har gjort att vi blivit lite ’bad boys’. Det tycker jag vi delvis förtjänar. Nu försöker vi ändra på det.” För att förstå varför Hannu Ryöppönen så gärna talar om öppenhet och varför Peter Bailey över huvud taget släpper in journalister i sitt styrelserum på Jersey behöver vi backa bandet innan vi återkommer till ön i Engelska kanalen. För bara ett par år sedan hade ett sådant här besök varit en omöjlighet. I dag är det en nödvändighet.
11
de svenska riskkapitalisterna
KRISEN
»Barack Obamas presidentvalkampanj har påverkat imagen negativt för hela branschen.«
Mark Maremont, The Wall Street Journal
”I’m Barack Obama and I approve this message.” Det är juli 2012 och fyra månader kvar till presidentvalet i USA. Barack Obama och hans kampanjorganisation har släppt en ny reklamfilm i Pennsylvania, en av delstaterna där det är jämnt mellan demokrater och republikaner. Filmen som handlar om motståndaren och tidigare riskkapitalisten Mitt Romney, inleds som alltid med att Barack Obama själv godkänner budskapet, därefter tar en suggestiv berättarröst till orda: ”Skatteparadis, utländska bankkonton och carried interrest*. Mitt Romney har använt alla knep som finns”, säger rösten och ifrågasätter sedan varför presidentkandidaten Mitt Romney inte vill berätta hur mycket skatt han har betalat under åren som riskkapitalist på Bain Capital. Filmen avslutas med frågan: ”Vad är det Mitt Romney döljer …?” * Vinstdelning eller bonus 12
krisen
Reklamfilmen visas under någon månad och blir uppmärksammad i medierna. Den utsätts också för kritik, en del krönikörer anser att den är hårdvinklad. Men de som har följt Barack Obama vet att det inte är första gången presidenten kritiserar riskkapitalister med kreativa skatteupplägg. I ett tal under sin första presidentvalskampanj 2009 ironiserade Barack Obama över finansbolag, hedgefonder och riskkapitalisters förkärlek till skatteparadis. Då handlade det om Ugland House på den västindiska skatteparadisön Cayman Island, där 18 000 bolag är registrerade på en och samma adress. Barack Obama har sin bild klar av Ugland House: ”Antingen är det här världens största byggnad eller så är det den största skattebluffen i världen.” Barack Obamas utspel visar att kritiken mot riskkapitalbranschen är global. Det är inte konstigt. På kort tid har ett begränsat antal riskkapitalister förändrat samhällsbilden dramatiskt: De har skaffat sig mer makt än många politiker. De tjänar mer pengar än de flesta börsdirektörer. De drar sig inte för kreativa skatteupplägg och har länge varit lika hemlighetsfulla som ett slutet manligt ordenssällskap. Riskkapitalisterna, idoler för unga finanskillar
I Sverige har riskkapitalbranschen fått en särställning. Det är bara i USA och Storbritannien som branschen har växt sig större. I dag förvaltar de fyra stora svenska riskkapitalbolagen, EQT, Nordic Capital, Altor och IK, gigantiska belopp. Totalt rör det sig om 290 miljarder kronor i aktiv förvaltning i sammanlagt ett 30-tal fonder. För att få en uppfattning om storleken på beloppet kan man jämföra med svenska statens samlade utgifter år 2014 som beräknas till 855 miljarder kronor. 13
de svenska riskkapitalisterna
Det finns två sorters riskkapitalister, de små och de stora. Den här boken handlar om de senare, de som köper välmående bolag med stabila vinster och begränsad risk. På riskkapitalspråk kallas de för buy out-fonder eller utköpsbolag. De andra kallas för venture capital och satsar på små nystartade bolag utan vinster och med stor risk. I Sverige har politikerna fått upp ögonen för de stora riskkapitalisterna de senaste åren. Folkpartiets Jan Björklund och finansminister Anders Borg är några av dem som fäktas mot riskkapitalisterna i debatten. Men det finns något ambivalent över politikernas inställning. Ena stunden hugger de, andra stunden blundar de. Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman har gjort bankerna till sina favoritslagträn. Riskkapitalisterna däremot, som enligt Statistiska centralbyrån äger 14 procent av de stora och medelstora bolagen i Sverige, kommer undan med strövis, välplanerad ministerkritik. Ibland har ministrarna till och med oväntat ställt sig på riskkapitalisternas sida. På våren 2012 presenterade Anders Borg ett förslag om ny beskattning av riskkapitalister, som snabbt fick hård kritik både från LO och från toppdirektörer i näringslivet. Förslaget innebar att ett antal riskkapitalister skulle få lägre marginalskatt på en del av sina inkomster. Det tog inte många månader innan finansdepartementet backade och lade förslaget i ”frysboxen”. När vi ber om en intervju i ämnet avböjer de flesta politiker. Skatteminimerande riskkapitalister är inget prioriterat ämne på de ansvariga departementen. Vänsterpartiet däremot har inte dragit sig för att höja rösten, partiet har gjort frågan till sin paradgren. ”När vi står där i debatten och jag tar upp riskkapitalister tittar de andra politikerna bara ner i golvet som blyga skol14
krisen
barn”, säger vänsterledaren Jonas Sjöstedt angående partiledardebatten i SVT hösten 2013. *** Conni Jonsson, Harald Mix, Björn Savén och Robert Andreen – det är de fyra portalfigurerna i den svenska riskkapitalindustrin. De har var och en lagt grunden för fyra stora riskkapitalbolag: EQT, Altor, IK och Nordic Capital. De fyra har enligt Skatteverket fått ersättningar på över 900 miljoner kronor under åren 2010–2012. Dessutom antyder Conni Jonsson att han skulle ha tjänat mer om han bara hade plockat ut sin årliga vinst ur bolaget. Conni Jonsson, Harald Mix, Björn Savén och Robert Andreen beskrivs av många unga finanskillar i Stockholm som ”levande legender”. Någon flyger privatjet och har gods med närmast gränslösa jaktmarker, en annan samlar på båtar och kör exklusiva sportbilar. De fyra männen betraktades under många år som lysande finansentreprenörer som i rasande takt köpte bortglömda bolag för att några år senare sälja dem dyrt. En bonustankad företagsledning, lite förvärv, rationaliseringar och hög belåning – och vips hade bolagets värde fördubblats. Champagnekorkarna lär ha gått i taket på de fyra kontoren när pengapåsarna räknades. Att människor i portföljbolagen ibland förlorade sina jobb i kostnadsjakten, att långsiktigheten sattes på undantag och att tempot hade skruvats upp för dem som var kvar i fabrikerna eller i långvårdens korridorer talades det inte lika ofta om. 15
de svenska riskkapitalisterna
Dina och mina pengar
Investerarna stod länge i kö för att få plöja ner dina och mina pensionspengar i riskkapitalbolagens fonder. För det är i huvudsak med hjälp av andras pengar riskkapitalisterna har blivit miljardärer. Pensionspengar – som statliga AP-fonderna, Skandia och amerikanska universitetsstiftelser förvaltar – är kärnan i riskkapitalbolagens framgångssaga. I många år var avkastningen imponerande och kom också pensionsspararna till del. Om det sedan berodde på skickligt hantverk med att utveckla bolagen eller på finansiell ingenjörskonst i den högre skolan råder det delade meningar om. Kritiken mot finansbaronernas sätt att beskatta sina affärer dök upp tidigt. Och inte bara i Sverige. I USA har det sedan länge pågått en diskussion om hur den vinstdelning, eller bonus, riskkapitalisterna tjänar ska beskattas. Den amerikanska juridikprofessorn Victor Fleischer vid universitetet i San Diego i Kalifornien är en av de mer namnkunniga som har kritiserat riskkapitalisternas sätt att minimera sin skatt. Han menar att det finns ett kryphål i lagen som gör det möjligt för riskkapitalisterna i USA att betala kapitalskatt på sin vinstdelning i stället för inkomstskatt med en högre skattesats. Andra talar om en allmänt negativ inställning till riskkapitalbranschen i USA jämfört med tidigare, bland annat på grund av att avkastningen har gått ner. ”Det är viktigt att säga att många av de här firmorna gör ett bra jobb när det gäller att ta över ineffektiva bolag och få ner kostnader och därmed hjälpa ekonomin. Men det finns också gott om exempel på riskkapitalbolag som skyfflar bolag fram och tillbaka mellan olika ägare, som gör sig av med anställda och försämrar kvaliteten”, säger Mark Maremont, Pu16
krisen
litzer Prize-belönad reporter och redaktör på affärstidningen The Wall Street Journal. Han har rapporterat mycket om den amerikanska riskkapitalindustrin. ”En del av riskkapitalbolagens olika avgifter och arvoden är löjeväckande. Det framstår som ett sätt att suga pengar ur portföljbolagen. Barack Obamas presidentvalkampanj 2012, där man flera gånger kritiserade Mitt Romney, har nog påverkat imagen negativt för hela branschen”, säger Mark Maremont. I Sverige har Skatteverkets stora granskning av riskkapitalbranschen, som inleddes 2010, bidragit till att hjälteglorian har hamnat på sned. Ett sjuttiotal riskkapitalister har blivit upptaxerade med 3,4 miljarder kronor. De hyllade blev de jagade. Överklasslivet är intakt, lyxbåtarna finns kvar och paradvillorna runt Stockholm är i behåll men ryktet är nersolkat. Ordet riskkapitalist har blivit ett skällsord, trots att Skatteverket den senaste tiden har drabbats av flera svidande nederlag i den pågående rättsprocessen. ”Går man på middag och säger att man jobbar med riskkapital kan man bli väldigt ifrågasatt, man kan få försvara sig i debatter om vinster i välfärden. Det är inte längre bara folk som röstar på ett visst parti som ifrågasätter oss nu”, säger Helena Stjernholm, Sverige-vd och riskkapitalbolagets IK:s enda kvinnliga partner. Sarah McPhee, tidigare kapitalförvaltningschef på AMF och i dag vd för pensionsjätten SPP Liv, som investerar i riskkapitalbolagen, säger att det under mediestormen funnits ”en viss utfrysning av de här figurerna”. När hon senast träffade Björn Savén, i medierna kallad ”mr Riskkapital”, under ett SNS-seminarium undrade han lite skämtsamt om det var okej att han satte sig bredvid henne, berättar hon. 17
de svenska riskkapitalisterna
Sympati från oväntat håll
Det var medierapporteringen kring Caremas äldreboende Koppargården, med kissblöjor och vanvård, som 2011 öppnade falluckan mot avgrunden. De svenska riskkapitalisterna har fortfarande inte hämtat sig ifrån det fallet. Länge rådde radiotystnad från riskkapitalisterna. Ointresset var kompakt när det handlade om att kommunicera med allmänheten eller journalister. Om tidningarna sökte kommentarer från Conni Jonsson på EQT eller Björn Savén på IK var det som att ropa ut i rymden. Conni Jonsson kallades länge för näringslivets Greta Garbo. Efter Caremaskandalen ändrades det. Strategier omvärderades och krisrådgivare anlitades – budskapet var tydligt: ni kan inte gömma er längre. Triton, riskkapitalbolaget som äger Carema, ringer nu artigt upp efter varje påringning. Tidigare ansåg man sig inte ens behöva en hemsida. Riskkapitalbolagen är utskällda av många. Men inte av alla. Ibland kommer sympatier från oväntat håll. I en frispråkig intervju i Svenska Dagbladet i december 2012, ställer sig den tidigare statsministern Göran Persson på riskkapitalisternas sida. ”Jag tycker att riskkapitalbolagen är lite orättvist behandlade”, säger han. Altors vd Harald Mix, som vi träffade samma dag den veckan i december 2012, såg nöjd ut. Mix sägs vara sylvass när det kommer till affärer, men det gömmer han väl bakom en lugn och vänlig framtoning. Han nickade instämmande angående Perssons utspel. ”Han har ju rätt”, sa Harald Mix. Riskkapitalbolagen lyfter gärna fram att branschen gör nyt18
krisen
ta, att bolagen de äger mår bra, att kontoren på skatteparadisen är nödvändiga och att ersättningarna är rimliga. Göran Perssons poäng är att riskkapitalbolagen som ägarform löser den omtalade bristen på tydliga ägare i det svenska näringslivet. Han medger dock att han hade en annan uppfattning under sin tid som statsminister. Förmodligen är det ingen slump att den förre statsministern hyllar riskkapitalet. Han är inte utan kopplingar till branschen. Riskkapitalbolagen har resurser att kunna locka över i princip vem de vill. Kommunikationsjätten JKL, som Persson är kopplad till, är rådgivare åt flera stora riskkapitalister. Göran Persson är även ordförande i e-hälsoföretaget Cambio Healthcare Systems, som av en händelse ägs av riskkapitalfonden Valedo. En annan tidigare toppolitiker som numera jobbar för riskkapitalbolag är Pär Nuder, socialdemokratisk finansminister mellan 2004 och 2006. Han är industriell rådgivare åt EQT. Varken Pär Nuder eller Göran Persson vill ställa upp för en intervju i ämnet. En annan del av finanshistorien
När det Wallenbergkontrollerade riskkapitalbolaget EQT i januari 2012 hade bestämt sig för att stegvis påbörja sin flytt av fonder från skatteparadiset Guernsey slog man på stora trumman. Bolaget bjöd in till en välbesökt pressträff i sina lokaler på Blasieholmen i Stockholm. Journalister fick trängas kring det ljusa långbordet i ett av konferensrummen. Men den som ville ha något av nyhetsvärde på den här ”presskonferensen” fick utrusta sig med stort tålamod. I nära en timme höll olika delägare presentationer med långa utlägg19
de svenska riskkapitalisterna
ningar om hur mycket bra man gjort för olika bolag innan man kom till temat för dagen – skatteparadisen. Direktörerna avlossade några obegripliga skämt vid sina sifferfyllda powerpointbilder. Den enda som skrattade högt var bolagets presschef, sedan såg han sig osäkert omkring. Vi journalister utbytte stressade blickar. Någon lämnade salen i protest. Mötet säger något om bolagens mediestrategi och vittnar om en bransch som fortfarande är omogen – på flera plan. En sak har i alla fall krisen i branschen förändrat: de tidigare hårt konkurrerande aktörerna har förts samman. Tidigare har det varit en ständig strid på kniven firmorna emellan. Nu har de fått en ny gemensam fiende: opinionen och politikerna. Det måste hanteras och branschföreningen, Svenska Riskkapitalföreningen, har blivit det självklara forum där riskkapitalisterna lägger upp sina strategier. När vi har arbetat med boken har det blivit tydligt att det är fler än Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som provoceras av riskkapitalisternas inkomster. En toppdirektör på en storbank kallar ersättningsmodellerna ”perversa”. ”Något har slagit slint när man kan tjäna hundratals miljoner, ja miljarder på att köpa och sälja bolag. Man måste fråga sig hur det är möjligt? Är de värda de här pengarna?” säger direktören och skakar på huvudet. En sak är klar, för de anställda i de riskkapitalägda bolagen är det inte någon avslappnad miljonärstillvaro som hägrar. Många vittnar om stressen och om känslan av att vara en schackpjäs som flyttas runt.
20
krisen
*** Det här är berättelsen om Conni Jonsson, Harald Mix, Björn Savén och Robert Andreen. De har på 20 år skrivit svensk modern finanshistoria och byggt upp förmögenheter som andra bara kan drömma om. Men det här är också berättelsen om Niklas Strömberg, Charida Lindén, Mario Izquierdo och Juan Torres. De har ingen förmögenhet, några av dem är utan jobb men de har något gemensamt: de har alla jobbat i riskkapitalägda bolag. De är en annan del av den svenska finanshistorien.
21
De är mäktiga, rika och hemlighetsfulla. På kort tid har de fyra riskkapitaljä arna EQT, IK, Altor och Nordic Capital förändrat den svenska samhällsbilden dramatiskt. De mäktiga delägarna har skaffat sig mer makt än många politiker och tjänat mer pengar än de flesta börsdirektörer kan drömma om. Det svenska riskkapitalets hemligaste makthavare hi as på Jersey och Guernsey, kända ska eparadis i Europa. Från styrelserum på öarna i Engelska kanalen tas beslut som får konsekvenser för svenska skolbarn, gamla på vårdhem och över 100 000 anställda i olika bolag i Sverige och utomlands. Trots inträdet i den svenska välfärden har riskkapitalisterna länge varit lika hemlighetsfulla som e manligt ordenssällskap. I De svenska riskkapitalisterna öppnas dörrarna till denna slutna värld. De prisbelönta journalisterna Carolina Neurath och Jan Almgren har intervjuat de nya makthavarna. Men de har också mö människorna som drabbats av riskkapitalets eviga vinstjakt: de anställda som förlorat jobbet, gymnasisterna som såg sin skola gå i konkurs och hotellstäderskan som måste hinna städa varje rum på fem minuter.
www.norstedts.se