Andra böcker i serien Stum rädsla Vargavinter Pumaspår
Hoodoo förlag AB www.hoodooforlag.se Amerikanska originalets titel: A Superior Death Copyright © Nevada Barr 1994 Översättning: Marie Olsson Grafisk formgivning: Lena Kehr Författarfoto: Donald Paxton Tryckt 2015 hos ScandBook, Falun ISBN 978-91-981330-4-2
ett De där fiskdödarna är visst beredda att göra vad som helst, tänkte Anna. Vattnet rann nerför vindrutan, men med nöd och näppe kunde hon urskilja en ljusare form som guppade i tvåmetersvågorna som var grå som skiffer och lika oförsonliga. En illgrön blipp på radarn bekräftade båtens ovälkomna existens. En halv kilometer åt nordost meddelade en annan blipp att ännu en idiot var ute i något fullständigt idiotiskt ärende. Hon mixtrade irriterat med radarn, som om hon kunde få dimman att lätta genom att öka skärpan på skärmen. Hon kom att tänka på en gammal bekant, Lou, en axelbred man. De hade diskuterat vad som var så fascinerande – eller inte – med Hemingway. Till slut hade Lou frustrerad levererat den ultimata stöten: ”Du är kvinna. Du kan omöjligt förstå Papa Hemingway.” Anna smällde upp sidofönstret och kände regnet piska mot kinden, rinna in i ärmen. ”Vi förstår oss inte på fiske heller”, ropade hon in i vinden. Båtskrovet slog ner i baksidan på en retirerande dyning. 11
Under ett ögonblick skymde fören sikten genom vindrutan innan den föll undan; en falsk horisont som föll mot ett osäkert slut. Med en krasch och en ridå av vatten fann båten åter sjön. Stöten fick Anna att svära och hon kom på bättre tankar vad gällde ytterligare diskussion med elementen. Annars riskerade hon att bita sig i tungan när nästa våg vräkte sig mot båten. Fem veckor tidigare, när hon för första gången hade släppts ut på Lake Superior med ett sprillans nytt och fräscht förarintyg i plånboken, hade hon försökt trösta sig med specifikationerna för Bertrambåten. Det var en av de mest robusta tjugosexfotsbåtar som tillverkats. Enligt dess supportrar, och dokumentationen som stödde dem, kunde en Bertram motstå i princip vad som helst utom en fiendetorped. På en mer välvillig sjö skulle Anna ha blivit lugnad av den bedömningen. Men på Lake Superiors militärgrå vågor verkade tanken på fiendetorpeder vara det minst onda av diverse onda ting. Felberäkningar kunde påverka torpederna. Det som skickades i väg av en människa kunde hon väja för. Men Lake Superior bara väntade. Sjön hade gott om tid och gott om fiskar att mata. Belle Isle plöjde genom krönet på en tremetersvåg och, under de sekunder med sikt som uppstod mellan vindrutetorkarnas svep och vattnets piskande, såg Anna lanternorna på en liten motorbåt framför sig och femtio meter till höger. Hon tog spjärn mellan instrumentpanelen och förar bänken i höjd med baken, och plockade upp radiomikrofonen: ”Low Dollar, Low Dollar, det här är Belle Isle. Hör ni mig?” Genom det statiska knastrandet svarade en mansröst: ”Japp. Är det du där borta?” Det var inte första gången Anna förundrades över att så många båtförare överlevde Lake Superior varje sommar. 12
Det fanns inga förarkrav. Varje man, kvinna eller barn som kunde få tag på en båt var fri att köra ut den bland reven och grunden, de kommersiella båtlinjerna och helgens nöjesfiskare. För hälften av båtförarna på sjön var kust bevakningens utmärkningar och varningsflaggor – sjö märken, dykare i vattnet, grunt vatten, inga svallvågor – bara ett antal snygga dekorationer längs deras rutt. ”Gå över till sex-åtta.” Anna bytte frekvens från anropsfrekvensen till trafikkanalen. ”Bekräftar, det är mig ni ser. Jag tänker komma upp långsides på er babordssida. Upprepar: babordssidan. På vänster sida”, lade hon till för säkerhets skull. ”Öhum … tio-fyra”, kom svaret. Under några minuter koncentrerade sig Anna helt på att känna båten, motorns kraft, trycket från blåsten och vattnets rörelser. Det fanns de på ön som skulle kunna lägga till vid en virvelvind när det var flod – som Holly Bradshaw som var besättningsman på dykbåten Third Sister och chefsrangern Lucas Vega, och så alla de gamla uvarna från Fisherman´s Home och Barnums´ Island som hade haft kommersiella fiskerättigheter sedan tiden innan Isle Royale blev nationalpark. Anna tillhörde inte den eliten. Hon saknade Gideon, sin ridhäst i Texas. Till och med när han trilskades som mest kunde hon alltid få honom in och ut ur paddocken utan att riskera att skämma ut sig. Belle Isle krävde betydligt större skicklighet och list och var inte alls lika bra sällskap, tänkte hon vresigt. Low Dollar blev synlig ridande på en slät grå våg. Anna sträckte sig ut genom sidofönstret och lade ut en fender för att skydda båtsidan. Fendern i aktern var redan ute. Hon hade glömt att ta in den när hon lämnade rangerstationen i Amygdaloid och den hade studsat i vattnet hela vägen. Jag kommer aldrig att bli en riktig sjöbjörn, tänkte hon. Hon suckade tyst, förde fram höger gasreglage, drog 13
tillbaka det vänstra, och smög akterifrån upp vid sidan av den mindre båten. Tillsammans sjönk de ner i en vågdal. Low Dollar rullade och stampade som en rultig liten tant som försökte ta sig upp ur en vattensäng. Relingen låg farligt nära vattenlinjen och Anna kunde se en hink, en skurborste och en tom flaska Heaven Hill-whisky som drunknade i sin egen lilla sjö på det översvämmade däcket. Två män, medtagna av rädsla och den isiga vinden, vadade genom slagvattnet för att hålla fast Belle Isle med båtshakar och bara händerna. ”Flytta på er, låt henne vara, era dumskallar”, muttrade Anna för sig själv. Att ropa skulle ha varit slöseri med tid även om hon skulle ha kunnat göra sig hörd i blåsten. Männen var lika oförmögna att hålla händerna från Belle Isle som en drunknande var oförmögen att hålla händerna från halmstrået i talesättet. Det hördes ett gnisslande ljud av skrov mot skrov när de drog ihop båtarna och omintetgjorde hennes noggranna manövrerande. Mannen i fören, klädd i en alltför stor Kmart-regnrock som vinden ryckte i, tog fram en gul nylonlina och började surra samman de båda båtarna som om han var rädd att Anna skulle överge dem. Hon lade i tomgång och klättrade de två stegen upp från kabinen. Fiskaren på Low Dollars akterdäck började göra fast båtarna mot varandra i aktern. ”Hallå! Hallå!” ropade Anna. ”Gör inte fast min båt vid den där …” ”Skräphögen” var det logiska slutet på meningen, men hon hade Lucas Vegas senaste föreläsning i färskt minne. Den hade handlat om vikten av en positiv kontakt med besökarna och om att bibehålla goda relationer med de arméer av sportfiskare som invaderade ön varje sommar. ”Gör loss linan”, ropade hon mot vinden. ”Knyt upp den.” Mannen, som antagligen var i fyrtiofemårsåldern men 14
som såg äldre ut i en formlös collegetröja och keps med öronskydd, vände ett tomt ansikte mot henne. Han slutade binda men knöt inte upp. I stället tittade han på sin kompis som fortfarande snodde repöglor runt knapen i fören. ”Hal?” bräkte han ömkligt, och ville få bekräftelse från rätt auktoritet. Anna väntade med händerna mot Low Dollars reling. Det gamla badkaret hade tillräckligt med flytkraft kvar och några minuter till eller från skulle inte göra någon större skillnad. Och från den slappa huden på mannens kinder och de utvidgade pupillerna, gissade Anna att han hamnat halvt i chock av rädslan och kylan. Hal avslutade sin hög med scoutknopar och tog sig tillbaka längsmed relingen. Han var yngre än den man som krampaktigt höll fast akterlinan, kanske trettiofem. Rädslan etsade tydliga linjer runt ögonen och munnen men han verkade åtminstone kunna lyssna, även om han kanske inte var helt mottaglig för argument. ”Hej”, sa Anna lugnt. ”Jag heter Anna Pigeon. Och du är Hal?” Han nickade. ”Är det du som är kapten på Low Dollar?” Ännu en nickning. ”Hon ser ut att ha tagit in en hel del vatten.” De vardagliga orden hade avsedd effekt. Uttrycket av liv-eller-död började försvinna från de ljusblå ögonen. Han torkade sig om munnen med ärmen som om han slog om en brytare som skulle få läpparna att fungera. ”Japp”, fick han fram. ”Vi gick på något i Little Todd. Tänkte inte mycket på det. Men när vi hade kommit så här långt tog vi in mer vatten än vi kunde pumpa ut. Det var då vi tog till radion. Jag tror propellern fick en smäll och att vi tar in vatten runt axeln.” Med normaliteten något så när återställd – med tanke på att världen fortsatte att kränga i ett färglöst panorama med 15
hotfulla moln och svallande vågor – tog Anna till orda igen. ”Okej, Hal, nu gör vi så här. Först tar ni på er flytvästar. Har du några?” Han drog fram två orangefärgade västar med tvivelaktigt utseende från under ett säte, och de båda männen satte på sig dem. När Hal hade händerna fria igen, sa Anna: ”Du måste kapa boglinan. Du …?” Hon såg på den andre mannen, som började vakna upp. ”Kenny. Ken.” ”Ken. Du gör loss i aktern. Hal, jag ska ge dig en bogserlina. Gör fast den i fören. Sedan kommer ni båda två ombord på min båt. Low Dollar ligger för lågt i vattnet. Jag vill inte ha någon ombord på henne. Förstår ni?” Kenny började ta loss sin lina och Hal återvände till fören för att dra och rycka i knoparna han hade slagit. Båten klättrade uppför ett slätt kallt vattenberg, vacklade på krönet och gled sedan ner på andra sidan. Kenny skrek till att handen hade fastnat mellan båtarna, men han blev nog mer rädd än skadad. Skriket övertygade Hal om att det var värt att skära av en lina värd 1,59 dollar för att spara tid, i stället för att fumla med de knopar han slagit i desperation. Efter ytterligare en minut var de båda männen ombord på Belle Isle och Anna drog sakta på gasen och båten rörde sig framåt. Bogserlinan spändes och drogs upp över vattnet som piskades upp bakom båten. När Belle Isle kände av den fulla vikten av den halvdränkta Low Dollar, hörde Anna motorerna mullra över utmaningen och sedan gräva sig djupare ner i sjön för att få grepp. Bertrambåten hade kanske inte samma personlighet som en fin häst, men den var stark som en hel flock. Anna var tacksam: glad att ha 16
en pålitlig utrustning mellan sig och Lake Superiors botten, glad att få lämna de havslika vidderna för de mer skyddade naturliga kanalerna och vikarna längs Isle Royales norra kust. Borta bland vågorna till höger kunde hon se Kamloops Islands taggiga klippor. Om sjön hade varit lugnare, eller om Low Dollar hade varit mindre vattendränkt, kunde hon kanske ha bogserat den skadade båten norr om den lilla ön in till rangerstationen på Amygdaloid där hon hade verktyg. Eller till och med runt ända till Rock Harbor där de hade allt, inklusive telefoner och sjöflygplan. Om hon skulle döma efter hur släpet kändes, skulle den obrukbara båten ha tur om den nådde land i dag. Hal blev stationerad på däck för att hålla uppsikt över sin båt. Kenny satt på den höga bänken, på andra sidan föraren, och höll ett krampaktigt tag om instrumentpanelens handtag. Anna hade skickat in honom i förarhytten där han kunde få upp värmen. Den bleka och kallsvettiga huden när hon hjälpte honom över relingen oroade henne. Anna föredrog att stå. Med knäna lätt böjda och tyngdpunkten över tårna balanserade hon på däcket som på en surfbräda. Dimman lättade. Flera kilometer disig kustlinje blev synlig. De dryga trettio kilometer med klippor och vikar som låg mellan Little Todd Harbor och Blake Point var vid det här laget lika välbekanta för Anna som vandringslederna i öknen i Guadalupe Mountains hade varit. I förhoppning om att kunna bekämpa rädslan med kunskap, hade hon tillbringat sina första två veckor som ranger för den norra kusten med att krypköra Belle Isle, med sjökortet i ena handen, ratten i den andra och huvudet ut genom fönstret som en hund i en pickup. Hon hade memorerat utseendet på varje brant udde och varje vik, läget för vartenda grund och undervattenshinder. Lugna, soliga dagar när det var mer sannolikt att sjön 17
skulle ha överseende med några misstag, hade hon täckt över fönstren med gamla kartor och i krypfart navigerat från plats till plats, med blicken fastklistrad vid r adarskärmen och hörseln koncentrerad på ekolodets knatter. Som de flesta landkrabbor var hon inte lika rädd för de grunda vattnen – vikar fulla med stenar och trädstammar som låg till hälften under vattenytan – som hon var för djupen, trots att Lake Superiors brutala kyla skulle dränka henne precis lika skoningslöst några hundra meter från land som några kilometer ut. Det var sällan Anna kom in från öppet vatten utan att få en känsla av att återvända till säkerheten. ”En trygg hamn” – en fras som hon hade hört sedan barnsben – hade fått en djupare mening vid Lake Superiors första ilskna blick. ”Du är ny”, sa Kenny som om han gav ord åt hennes tankar. ”Du var inte här förra året.” Anna riktade åter uppmärksamheten mot sin passagerare. ”En ökenråtta i förskingringen”, svarade hon. ”Jag har varken varit varm eller torr sedan jag lämnade Texas.” ”Det är inte som förr i tiden”, fortsatte han som om hon inte hade sagt något. ”Folk på sjön brukade ställa upp för varandra. Man skulle aldrig passera en båt i sjönöd. Aldrig. Vi kunde för helvete ha sjunkit där ute utan att någon ens skulle ha kastat en tamp till oss. Folk bryr sig inte längre. Det enda de bryr sig om är att hitta en lägerplats före alla andra.” ”Var det någon som körde förbi er?” frågade Anna. Hon tänkte på den andra blippen på radarn. Hon tyckte det var underligt i så pass hård sjö, även om det inte var ovanligt. Sportfiskarnas brödraskap, om det någonsin hade existerat, hade nu till största delen förvisats till sägnerna och hade blivit ännu en romantisk myt om den gamla goda tiden ”Inte direkt förbi. En vit båt med lite grönt – jag kunde 18
inte se namnet, annars skulle jag rapportera dem till kustbevakningen. De gick ute på sjön i närheten av platsen där Kamloops ligger, på väg österut.” ”De kanske inte såg er. Dimman kommer och går. Är du säker på att den inte var vit och röd? Third Sister är på väg åt det här hållet. De ska dyka på Emperor i morgon.” ”Grön. Och de såg oss definitivt. Det gick inte att missa oss. Inte ett tecken. De jävlarna lämnade oss vadande i slagvatten upp till knäna. De hade antagligen hört att regnbågen gick till i Siskiwit och kunde inte vänta. När min pappa tog med mig ut hit för, åh, tjugo år sedan minst …” Anna lät honom pladdra på. Hon kom till och med ihåg att humma och sucka – de lyssnarljud som hennes syster hade lärt henne. ”Det får människor att känna sig väl till mods”, hade Molly sagt. ”Dessutom är det bättre än att jag behöver fråga ’Anna, är du kvar?’ i telefon var femte minut.” Ljuden visade sig vara värda tusentals gånger mer än vad Molly hade betalat AT&T för telefontiden det tog att lära henne. En ranger kunde få mer information med några få välplacerade ”verkligen?” och ”jaså, hmm” än genom en timmes utfrågning enligt regelboken. Folk ville prata. Att i det oändliga mala på om svek, besvikelser och oinfriade förhoppningar verkade ha samma effekt som när ett djur slickade sina sår: det drev ut giftet, lindrade smärtan. Anna lät Kenny prata på, och stack in några av Mollys terapeutiska små ljud, men hon lyssnade inte. Hon hade sina egna sår att slicka, sina egna drömmar och besvikelser. I det ögonblicket skulle hon gladeligen ha gett en veckolön för en enda fin het torr dag, för åsynen av en liten leguan, och för att få känna doften av salvia i vinden. Lika fort som tankarna dök upp, motade Anna bort dem. Sjön tillät inga drömmare, inte när vågorna var tre meter höga och hon hade ett drivankare som var nära att sjunka 19
som drog i aktern. Öknen, med dess dallrande värmeridåer och rena, stjärnbeströdda djupa himlavalv, var till för att drömma i. Det här landet fyllt av dimma och mörka vatten krävde hela ens koncentration bara för den dagliga uppgiften att hålla sig vid liv. I lä om Kamloops Island var vågorna betydligt mindre, lugnande nog. Men Low Dollar hade börjat dra ner Belle Isles akter. Anna drog ner gasreglagen till tomgång. All rörelse framåt upphörde omedelbart. Hon gick ut på däcket där Hal stod och stirrade dystert på den blå vattendränkta klump som var hans båt. ”Vi kommer aldrig att ta oss ända till bryggan i Todd”, sa Anna. ”Du kan inte låta henne sjunka”, sa han ömkligt. ”Hon är inte ens betald än.” Under ett ögonblick stod de tysta, medan däcket gungade lätt. Det var nästan ingen vind här, men de tunna linjerna med vitt skum som piskades upp på vattenytan längre ut lät dem aldrig glömma att lugnet var på nåder. ”Jag kan inte bogsera henne längre”, sa Anna. ”Jag har redan ansträngt min utrustning – och min tur – mer än jag borde. Vi drar in henne så vi kan lossa bogserlinan.” Hon pekade på den ojämna kustlinjen där en udde sköt ut som ett stenfinger parallellt med Isle Royale, huvudön. I det riktningslösa ljuset gick det nästan inte att skilja den från de gröna klipporna och det grå vattnet. ”Bakom den där udden finns det en vik med sandbotten. Jag ska försöka knuffa in din båt dit. Hon kommer att lägga sig på bottnen i grunt vatten och du kan bärga henne när det är mer dagsljus.” När Anna hade lossat bogserlinan tog hon sin båt runt och lade sig bakom Low Dollar och, för mot akter, föste hon in henne i viken som en gris föser en hink genom leran. Till slut vilade Low Dollar på sandbottnen, lutad på ena sidan. 20
Anna lät Hal vada i land för att förtöja båten vid ett träd så att inte sjön skulle kunna dra loss henne under natten och lura tillbaka henne ut på djupt vatten. Anna kände ingen sympati medan hon såg honom vada genom det kalla vattnet. Det var hans båt. Han kunde gott blöta ner sina egna skor och strumpor. Hon tittade förbi Kamloops Island på vågorna som rullade förbi på väg mot Kanada, ut över den sträcka vatten som hon hade kvar att avverka innan hon skulle vara ”hemma”. ”Jag är inte van vid så mycket vatten på en gång”, sa hon till Kenny, som till slut hade vågat sig ut på däck. Han såg förbi henne, och gick sedan tillbaka in utan ett ord. Hal kom tillbaka ombord med famnen full av konserver. Hela deras campingutrustning låg under tre decimeter vatten. ”Ni kommer inte att behöva frysa”, lovade Anna. Det fanns fem sex reservsovsäckar på Belle Isle och lika många yllefiltar från arméns överskottslager. Här där hypotermi var vanligt kändes det inte överdrivet. Halvvägs runt den landpuckel som skilde viken från lägerplatsen i Todd Harbor, vaknade Kenny upp ur sin dvala och krävde att de skulle åka tillbaka till Low Dollar för att hämta några ”personliga” saker. Efter att ha uteslutit medicin, mat och skydd gissade Anna att det var sprit det gällde, och även om hon kunde sympatisera med behovet av en rejäl drink vägrade hon att åka tillbaka i regnet och den mörknande skymningen för att hämta den. Hennes vägran kostade henne de pluspoäng som hon möjligen hade tjänat ihop för att ha fört dem och deras båt in från sjön. När de väl var installerade i skyddet i Little Todd Harbor och hon hade lovat att komma tillbaka med en Homelite-pump nästa morgon, hade de blivit närmast vresiga. Anna lämnade dem att plåstra om sina skadade egon, 21
och gav sig av. Kvart över nio: det skulle bli mat sent i kväll. Hon hade glömt att hon var hungrig. Så här långt norrut var solen först nu på väg ner. Det skulle inte vara helt mörkt ännu på en halvtimme – och det skulle ha dröjt ännu längre om det inte hade varit genommulet. I juni verkade dagarna aldrig ta slut. ”Tre-noll-två på väg till Amygdaloid från Todd Harbor”, blindrapporterade Anna över radion. Sambandscentralen i Rock Harbor stängde klockan sju, men meddelandet skulle spelas in, och om hon skulle sjunka så skulle de åtminstone veta var de skulle börja dyka efter kroppen. Hon ryste ofrivilligt till. En kropp skulle inte vara ensam där nere. Det fanns gott om fartyg som vilade på Lake Superiors botten. I nationalparken utgjorde ett tiotal av dem lockelser för sportdykare: America, Monarch, Emperor, Algoma, Cox, Congdon, Chisholm, Glenlyon, Cumberland och Kamloops. På babords bog guppade bojen som markerade det vrak som låg djupast: Kamloops. Fören vilade på femtio meters djup och aktern på sjuttiofem meters. Det avskräckte dykarna: det var för djupt, för kallt, för farligt. Fem sjömän stod fortfarande på vakt i maskinrummet. Anna hade sett ett undervattensfoto på dem. Djupt, kallt, skyddade från strömmar, inga djur som åt upp dem, svävade de som spöken i det gamla fartyget. Under femtio år hade de svävat ensamma i mörkret. Ända fram till 1977 när dykare hade hittat vraket. Alla år i vattnet hade berövat deras kroppar mycket substans och de var genomskinliga som vålnader. Tänk på något annat, beordrade Anna sig själv. När hon gick in i den välbekanta naturliga kanalen mellan Amygdaloid Island och Belle Isle och såg rangerstationen kura i skydd från stormarna vid foten av den mosstäckta bergssidan, tillät hon sig en kort dröm om cholla-kaktusar 22
och en himmel utan mjölkiga fuktslöjor, en sol med lite eld i sig och mat som var ännu hetare. Efter händelsen med puman i Guadalupe Mountains nationalpark hade hon behövt gå vidare, börja om. I grund och botten var Nationalparksförvaltningen en byråkrati, och i kölvattnet på avslöjandena hade det varit mycket prat och väldigt lite handling. Men Anna hade inte längre känt sig välkommen i västra Texas. Nästa flytt, lovade hon sig medan hon i låg fart manövrerade Bertrambåten fram till bryggan, skulle vara tillbaka till Sydvästern, till öknen. Och med en befordran: tjugotvå tusen dollar per år blev allt svårare att klara sig på. Båten Third Sister, en vacker fyrtiofots motorkryssare med en kabin med högt i tak och en flybridge med röda och vita dekorränder, låg förtöjd långsides med bryggan. En liten grill stod på bryggans grova plankor utan uppsikt. Anna kunde känna doften av grillad fisk. När hon satte foten på bryggan med linorna i handen, hoppade en vig person klädd i en kraftig ylleskjorta och en stickad fiskarmössa ner från däcket på dykbåten, tog över akterlinan och gjorde fast den vid bryggan. Anna gjorde klart förtöjningen av fören, drog åt halv slagen ordentligt och lade linans ände i en prydlig spiral så att ingen skulle snubbla över den. ”Tack, Holly”, ropade hon. Blåsten tog hennes ord och förde dem ut över vattnet. Anna var lika glad för det. När hennes hjälpreda vände sig om, mot det sista ljuset från himlen i väster, insåg hon att det var Hollys bror, Hawk, den tredje personen i Th ird Sisters dykbesättning på tre man. Det var många som gjorde samma misstag. Tvillingarna, som var trettiotvå år, var så lika att de verkade vara en manlig och en kvinnlig sida av samma person. Hawks syster Holly var lång med skarpskurna anletsdrag 23
utan att de såg hårda ut. Hennes mörka hår var mjukt men inte tunt. Kroppen var smärt och muskulös och axlarna breda. Ändå skulle knappast någon få för sig att kalla henne maskulin. Hawk var väldigt lik henne och ändå själva essensen av maskulinitet. Axlarnas rundning och de nariga händernas enkla effektivitet sände ett annat meddelande. Där Holly var kvick, smart och stark, var han kontrollerad, eftertänksam och noggrann. Han lade linan i en perfekt spiral och gick mot henne över plankorna. Ögat kunde kanske förväxla Hawk och Holly, tänkte Anna, men aldrig sinnena. Man måste vara könlös som en snigel för att inte märka skillnaden. När han var framme vid henne vände han sig så att han med ryggen skyddade henne från den bitande vinden. ”Denny har gjort för mycket sallad som vanligt. Gott om gädda”, sa han och nickade mot grillen. ”Du kan väl äta ihop med oss.” Anna stod så nära att hon kunde se den mörka skägg stubben på hans käke. En mild och på något sätt behaglig doft av skotsk whisky värmde hans andedräkt. Hon tvekade. Med lättnaden över att ha fått fast mark under fötterna kom också tröttheten. ”Inga kunder i dag”, lade han uppmuntrande till. ”Vi dök på Cox. Simmade bara lite runt fören för att blöta fötterna. För grov sjö för turister. Och dessutom behövde vi få dyka lite på egen hand.” ”Lite käk skulle smaka bra”, sa Anna. ”Tar ni med det upp? Jag tänder brasan och bidrar med en passande bordsdryck.” Hawk nickade och försvann över relingen till Third Sister medan blåsten förde Anna längs bryggan in till stranden på Amygdaloid Island. Hem, tänkte hon vresigt, men hon var 24
ändå glad att vara där. Rangerstationen för norra kusten undgick med en hårsmån att vara helt bedårande. Den fyrkantiga byggnaden låg ovanför bryggan, utsidan var pittoresk med sadeltak och väggar av stående lockläktspanel som målats rödbrun. Exponeringen för väder och vind hade fått färgen att anta nästan samma nyans som bergväggen bakom byggnaden. Med dörren mitt på och ett spröjsat fönster på vardera sidan om den gav byggnaden intryck av gammal hederlig redbarhet. Två sneda skorstenspipor, krönta med var sin skorstensvindflöjel som skydd mot vind och regn, gav det hela en touche av spjuveraktig excentricitet. Inomhus avslöjade byggnaden sin ålder genom de många små bristerna vad gällde bekvämligheter. Det hade två stora rum. Det främre var Nationalparksförvaltningens kontor. Under det ena fönstret stod Annas skrivbord, en marinradio, och ett vintagekassaskåp från 1919 där pengarna från försäljningen av staten Michigans fiskelicenser förvarades, liksom Annas tjänstevapen när det inte fanns med ombord på Belle Isle. På andra sidan skrivbordet stod tre fåtöljer i Adirondackstil framdragna runt en gjutjärnskamin. En spjälkorg innehöll ved och tändved. Kartor och sjökort delade väggyta med relikter som hade ackumulerats genom åren: en åra med namnen på två sedan länge döda fiskare som hade arbetat utifrån Edisons fiskeri på södra sidan av ön, järnfragment som endast sjöfartsstudenter kunde identifiera, väderbitna träbitar och tre inramade, bleknade fotografier. Det första fotot visade America, nöjes-, post- och förnödenhetsfartyget som hade betjänat ön under dess glansdagar som semesterdestination. Det andra föreställde fören på America som stack upp genom isen, en patetisk trofé som hölls fången i sjöns 25
vintriga grepp länge efter det att fartyget hade gått på grund och sjunkit i North Gap utanför Washington Harbor. Det tredje fotot, ett långt blänkande undervattensfotografi, visade fartygets en gång i tiden så eleganta linjer som försvann bort i sjöns mörker. Fören på America låg knappt en meter under ytan, medan aktern vilade tjugofem meter ner. Lugna dagar när vattnet var klart fick Anna svindel av att titta ner på det gamla vraket. Det sista fotot hade fångat den känslan av svindel, som att falla ut i rymden. Ingen av de här inredningsdetaljerna hade dammats av på åtminstone ett år, och antagligen längre än så. Musspillning, som fallit ner från vinden under den långa vintern när Isle Royale var fast i isens grepp och stängd för mänskliga besök, gav takbjälkarna en gråaktig färg. Spindelväv rörde sig sakta i draget. Den bakre rummet i huset var bostadsutrymmet. En kamin, bara hälften så stor som den på kontoret, stod inträngd i ett av hörnen. Mitt emot, längs väggen under ett fönster med utsikt mot berget fanns en sliten bänk med en diskho och en handpump. En gasspis med två plattor, ett gasdrivet kylskåp och en duschkabin i aluminium stod längs den korta norra väggen. En smal trädörr ledde ut till baksidan där man kom till utedasset efter att ha passerat propantanken. Annas säng, en byrå och en garderob stod mot innerväggen. Bredvid sängen, där den spruckna linoleummattan med blå och röda stänk slutade med en uppböjd kant, låg en urblekt oval trasmatta. När Annas huskompis Christina hade kommit på besök från Houghton, hade hon stått på den mattan som en kvinna skulle kunna stå på en ö i en stigande sjö av slakteriavfall och kommenterat rummet: ”Så mysigt. Öppen planlösning uppdelad i olika 26
användningsområden.” Men hon hade skrattat, och innan hon och Alison – hennes femåriga dotter – hade åkt hem igen, hade hon lyckats göra det till ett hem åt Anna. Ett färgglatt lapptäcke och handgjorda kuddar lyste upp sängen. Mexikanska mattor i varma färger prydde väggarna och skyddade mot drag. Alisons bidrag var ett genomskinligt duschdraperi dekorerat med saxofonspelande smokingklädda alligatorer. Christina och hennes dotter hade känt Anna mindre än ett år. När Anna lämnade Guadalupe, där Christina hade jobbat som sekreterare, följde de med henne. Nu delade Anna året mellan ön om sommaren och parkhögkvarteret i Houghton i Michigan om vintern, där hon delade ett hus med Chris och Ally. När Anna hade flyttat ut till ön tidigt i maj, hade hon blivit förvånad över hur mycket hon saknade dem. Hon hade alltid betraktat sig själv som en ensamvarg. Anna tände oljelamporna och gjorde upp eld i båda kaminerna, öppnade spjäll och ventiler för att få fart på dem. Den här regniga junidagen luktade hela stället av fukt och råttspillning. Värmen och ljusen fick henne att kvickna till igen och gav de illa medfarna rummen en romantisk känsla. Ett skydd undan stormen, tänkte Anna medan hon skalade av sig de grå och gröna klädlagren och tog på sig torra fleecebyxor och en huvtröja. Om hon fick lite tid – och ett skapligt rödvin – så skulle hon nog kunna gilla stället. En smäll i ytterdörren meddelade att besättningen på Third Sister hade anlänt, och Anna ropade ett överflödigt ”Kom in”, när Denny Castle, Hawk och Holly blåste in på det yttre kontoret. Vinden som förde dem med sig doftade av mesquiterök och whisky. Holly var lite dragen – inte full, men lite på snusen. 27
Hennes ögon brann av alkoholframkallad feber och kinderna var rödare än vad som kunde förklaras av vinden. Hon hade en flaska Black & White i jackfickan, med etiketten synlig som om hon utmanade någon att kommentera det. Dimman fick det korta mörka håret att klistra sig mot pannan i skulpterade lockar. Hon såg ut som en varelse utav storm och hav, en siren redo att sjunga någon nutida Odysseus i kvav mot klipporna. Hawk drack inte mycket, även om han tog ett glas whisky när Holly trugade honom. Hans blick lämnade sällan systerns ansikte och han verkade nästan rädd för eldarna som brann där. Denny Castle var kapten på Third Sisters dykkoncession, ett privat företag som var verksamt i parken med tillstånd av Nationalparksförvaltningen, NPS. Han var äldre än tvillingarna Bradshaw, närmare hennes egen ålder, skulle hon tro, men han kunde ha varit allt mellan trettiofem och fyrtiofem. Livet på och under vattnet hade gjort hans ansikte väderbitet tills det blivit både åldrat och ålderslöst, som trä som hade nötts nästan lent. Det fanns ännu inget grått i håret, men i så blont hår skulle det knappt märkas, det skulle bara ha blivit en aning blekare. Han hade långt hår och samma frisyr som general Custer en gång hade. Men där upphörde likheten med den mytomspunna person som krigade mot indianer. Ingen mustasch, inget skägg. Denny Castles ansikte utstrålade en djup och ständig omtanke. Det var ett utseende som attraherade kvinnor som mal till en låga, endast för att de skulle upptäcka att de blev brända av hans likgiltighet. Omtanken var för sjön, en orubblig kärlek till Lake Superior i alla hennes sinnesstämningar. Det fanns en historia om stormarna på Lake Superior om att det ibland kom tre vågor i rad, varje våg större och kraftigare än den föregående. Det var den tredje som drev 28
fartyg i döden. Vågorna kallades för de tre systrarna. Det var de, påstods det på sjön, som hade dränkt Edmund Fitzgerald. Denny brukade säga att han hade mött den tredje systern och gift sig med henne. Om man skulle tro skvallret hade han under de senaste elva åren definitivt tillbringat mer tid ombord på Third Sister än vid någon kvinnas frukostbord. Denny drack inte, och inte heller pratade han. När han sprang tillbaka ut i natten för att kolla middagen, hällde Anna upp ett glas Mondavi rödvin till sig själv, och medan hon undrade vad sjutton som var på gång, satte hon sig vid kaminen. Det låg en spänning i luften som drevs av en växelström mellan de tre dykarna. Anna frågade inte vad som hänt. Utan tvekan skulle det snart flyga några avslöjande gnistor. Efter några minuter kom Denny in från duggregnet, med ett fat sotad fisk i händerna. Lampljuset glittrade i vattendropparna i hans hår och fick dem att glänsa i orange, som en gloria av ädelstenar runt hans ansikte. ”Gott, superiorgott”, meddelade han. ”D´Artagnans sista måltid. Det skålar jag för”, sa Holly. Trots spriten var rösten tydlig och lågmäld men Denny ryckte till som om hon hade skrikit åt honom. ”Glömde salladen …”, sa han och stängde sig ute igen i natten på andra sidan stugdörren. Hawk böjde sig ner och matade kaminen med några vedklabbar. Anna gissade att vad det än var som bekymrade Holly så tärde det på honom. Åter fick hon känslan att de var två sidor av samma person. Den här natten var det Holly-sidan som talade. Hawk stod tillbaka, en reservoar av styrka som hon kunde utnyttja. ”Porthos och Aramis”, sa Anna högt. När hon såg de båda ansiktena, så lika, hade hon fattat anspelningen. ”Hur länge har ni tre dykt ihop?” 29
En tår, blodfärgad i skenet från elden, blänkte till på Hollys kind. Hon viftade bort den som om den var en fluga. ”Alltid”, sa hon. ”Sju år.” Hawk definierade ”alltid”, men det lät som om även han tyckte att det kändes som alltid. ”Sedan vi lärde oss vad dykning var för något. Sedan Third Sister hade kortbyxor. Sedan vi slutade strula runt”, sa Holly skarpt. ”Alltid.” Anna väntade, men det kom ingen fortsättning. Denny kom tillbaka med salladen och verkade ta för givet att han skulle servera dem. Han röjde undan på Annas skrivbord och dukade fram tallrikar och bestick. Anna var för trött för att hjälpa till och Hawk och Holly verkade fast beslutna att låta honom passa upp. När han var klar drog han fram en pall och satte sig på den. Han var den enda vid bordet. Den enda som verkade intresserad av maten. ”Vi firar”, sa han, men såg inte på dem utan ner på sin tomma tallrik. ”Jag gifter mig i morgon.” ”Med en riktig kvinna?” frågade Anna överraskad. Holly började skratta. Hawk vände bort ansiktet från Denny, från sin syster. Det fanns lika mycket smärta i hans blick som det hade funnits i Hollys skratt. Anna reste sig, tömde glaset och skakade av sig deras bedrövelse. Hon var trött. Hon var hungrig. Kanske hade de gjort en dykning för mycket. Djupet kunde röra om i hjärnan. Hon tog med sig vinflaskan till bordet och satte sig i snurrstolen av trä. Maten var klar och den var gratis. ”Grattis, Denny!” sa hon oberört. ”Kan du skicka salladen, tack.”
30
Vill du veta mer om andra bรถcker i serien, om fรถrfattaren eller om nationalparken, se fรถrlagets hemsida: www.hoodooforlag.se