Ian Sansom

Mr Dixon försvinner Översättning: Øyvind Vågen

Av Ian Sansom har tidigare utgivits på svenska: Fallet med de försvunna böckerna (2011)

ISBN 978-91-86649-40-1 Första utgåvan © Ian Sansom 2006 Originalets titel: Mr. Dixon Disappears Svensk utgåva © Massolit Förlag 2012 Översättning: Øyvind Vågen Omslagsdesign: Sanna Sporrong Form Tryckt i Sverige 2012 av ScandBook www.massolit.se

Till Sean 2005–2006 R.I.P.

1 Han var utled på ursäkterna och lögnerna. Han var trött på undanflykterna och osanningarna, på människor som vägrade att rakryggat säga som det var och ta ansvar för sina handlingar. För honom framstod det som ännu ett symptom på den västerländska civilisationens undergång i kaos och klimatförändringar och miljökatastrofer och krig och svält och förtryck. En långsam, ständigt nedåtgående spiral som ledde allt längre och längre ner. Det var entropi, nemesis, apoteos, omedelbart förestående apokalyps, ren och skär oförskämdhet, och alltihop samtidigt. Folk lämnade inte tillbaka biblioteksböckerna i tid. ”Jag är ledsen, jag glömde”, kunde de säga. Och: ”Jag har legat på sjukhus.” Eller: ”Jag gillade den så mycket att jag lånade ut den till min syster.” (Eller min bror, eller min mor, eller min far, eller min kusin, eller min vän som bor inåt landet, eller i Derry, eller där borta i England, kommer inte du därifrån förresten?) Eller: ”Den där? Den har jag redan lämnat tillbaka.” Eller: ”Nej, det kan inte stämma, den har jag aldrig lånat.” 7

Eller: ”Jag ställde själv tillbaka den i hyllan. Någon annan måste ha lånat den.” Eller: ”Någon måste ha stulit den.” Eller: ”Jag glömde den på bussen.” Eller i badet, eller på semestern, eller i bilen, och den är på service. Och, till och med, en gång: ”Det var en dålig bok, full av fula ord och dumma människor som gjorde dumma saker, så jag slängde den.” (Tja, vad fan hade mrs Onions förväntat sig av Slutstation Brooklyn? Den frågan hade Israel ställt henne, när hon väl hade betalat såväl kostnaden för att ersätta boken som böter, och han med säker hand lotsade henne mot hennes vanliga kärleksromaner tryckta i stor stil och samtidigt fick veta att hon hade en kusin som hade emigrerat till New York i slutet av sextiotalet, att hon hade lekt med tanken att åka över och hälsa på till sin sjuttioårsdag och att hon hade velat ta reda på hur det var där borta, men att hon, ärligt talat, efter att ha läst det där snusket, inte kunde tänka sig att hälsa på. Istället skulle de åka till Donegal några dagar för att träffa hennes syster, nere i Gweedore, vilket för övrigt var en lagom lång resa, och kände Israel förresten till om Frank McCourt hade skrivit några fler?) Men för det mesta när de konfronterades med sina försenade eller ej återlämnade böcker nöjde sig Tumdrums goda invånare med att rynka ögonbrynen, anlägga ett förvånat ansiktsuttryck, snörpa på munnen och utbrista: ”Boken? Vilken bok?” Det var inte alls roligt. Det höll på att ta knäcken på honom. Han baddade ansiktet med kallt vatten och stirrade på sitt nyrakade nylle i spegeln som hängde på en spik ovanför det provisoriska handfatet. 8

Han synade sig själv. I slutet av tonåren och till och med i början av tjugoårsåldern hade Israel tillbringat mycket tid framför spegeln med att försöka bestämma sig för huruvida han såg bra ut eller inte. Det var något av ett projekt, närmast en hobby. Han kunde ägna timmar åt att grubbla. Var inte näsan lite för stor? Satt inte ögonen lite för tätt? Var inte läpparna för fylliga? Var det något fel med öronen? Hur angelägna, viktiga och överväldigande de här frågorna än hade tyckts, verkade de inte längre bekymra honom. Han visste inte varför, men antog att det kom ett ögonblick i livet när en man måste bestämma sig för det ena eller det andra förhållningssättet till sin kran och lära sig leva med det, och kanske hade han nått det ögonblicket, eller så hade Tumdrum helt enkelt botat honom från honom själv. I vilket fall verkade det inte längre bekymra honom om han såg bra ut eller inte. Det som störde honom nu var frågan om han överhuvudtaget var där alls. Eller, frågan om var han befann sig. Han kom ofta på sig själv med att snegla i bokbussens sidobackspegel för att försöka få syn på sig själv, lokalisera sin egen person och söka efter livstecken. Han försökte komma på vem han påminde om. Sin pappa? Nej. Inte pappan. Israel var för bred och för tjock, för rörig och trasslig: glasögonen och näsan och det spretiga håret. Hans pappa hade alltid varit prydligare, hans pappa hade alltid föredragit vårdad fritidsklädsel. Israel påminde mer om pappan till en av hans bästa vänner i skolan. En man som undervisade i konst på gymnasiet, en spänd, bräcklig och bitter man som bar manchesterbyxor, som hade huset fullt av böcker, som ibland lyssnade på jazz och blues och som drack för mycket vin. Och eftersom Israels egen pappa var en tråkig gammal revisor, en måttlig man 9

som i det stora hela var nöjd med sina pastellfärgade pull­ ovrar och sina fritidsbyxor, var det den här skäggstubbiga, manchesterbärande, franskfilmtittande sorgliga gestalten som hade kommit att representera vad Israel ansåg vara den fullt utvecklade vuxne mannen. Med ett exemplar av Miles Davies Kind of Blue, tomma vinflaskor och doften av nymalet kaffe hade vännens pappa fått norra London att likna vänstra stranden i Paris, och det var precis där Israel alltid hade förställt sig att han själv skulle hamna till slut. Där skulle han sitta vid ett cafébord och äta croissanter och skriva tankvärda filosofiska verk. Men istället befann han sig här i Tumdrum, i sitt inackorderingsrum i det ombyggda hönsskjulet på Devines gård, och när han sneglade mot golvet, förbi sin stora vita feta mage och sina manchesterbyxor – ett par av mr Devines gamla, blankslitna manchesterbyxor där luddet glänste som grönskimret på en möglig skinka – såg han tomma vinflaskor uppradade överallt i rummet, under sängen och på byrån – återvinningen hade inte nått fram till Tumdrum än – och han tvingades medge att han i takt med stigande ålder så smått började påminna om Miles Davies, att han gillade sitt morgonkaffe precis på hans sätt, eller hade gjort, om han hade kunnat få tag på nybryggt kaffe om morgnarna. Han var inte ens trettio fyllda och hade redan förvandlats till sin bästa väns pappa. Han sköt upp de små runda glasögonen i pannan och gned sig om hakan. Det kändes fruktansvärt. Som att röra vid ett lätt fuktigt, inplastat, skinnlöst kycklingbröst från Marks & Spencer. Inte för att han hade rört vid ett inplastat skinnlöst kycklingbröst från Marks & Spencer på länge, eftersom han var vegetarian och dessutom befann sig mitt i mitten av ingenstans i norra delen av norra 10

Nordirland och var tvungen att köra runt en bokbuss som enligt all rimlighet borde ha skrotats för flera år sedan och förvandlats till en nyskapande offentlig skulptur. Nåväl. Han var ändå här. Israel Armstrong, fil. kand. (med beröm godkänd), och i stort sett det enda som hindrade honom från att bli tokig var den förtjusande Rosie. Rosie Hart, från First & Last, som högst inofficiellt hjälpte honom med bokbussen. Det var ett avslappnat arrangemang men det verkade fungera. De dagar när Ted hade fullt upp med sin taxirörelse (”Teds Taxi: Om du vill åka dit, ring då björnen hit!”), dök Rosie upp och gav Israel ett handtag, hjälpte honom att fylla på hyllorna, sortera lånelapparna och städa ur bokbussen. Hon hjälpte också till med att hitta fram till serviceställena och att låna ut böckerna. Hon var på många sätt den idealiska hjälpredan och bibliotekarien. Hon var ung och presentabel, hon åt inte vitlök, led inte av darrningar eller matsmältningsbesvär, var inte ilsken eller uppvisade några andra excentriska eller antisociala beteenden och hennes bartendererfarenhet innebar dessutom att hon var hård men rättvis och att hon hade ett otvunget sätt att ta folk. Israel kunde å andra sidan ibland framstå som lite … brysk. Han visste om det, och det var inget han var stolt över. Om någon kom in i bokbussen, exempelvis en låntagare – eller en ”kund” som Linda Wei, ansvarig för kultur, fritid och samhällstjänster vid Tumdrumdistriktets stadsdelsförvaltning, insisterade på att kalla dem – började Israel alltid med de bästa intentioner. Han hälsade med ett ”Hej, välkommen!”, försökte vara så glad och munter som en bokbussbibliotekarie rimligen kan förväntas vara och ibland­frågade han till och med om personen kände till 11

titeln på boken som han eller hon letade efter. Utan undantag svarade personen – låt oss exempelvis kalla henne för mrs Onions – ”Nej”, varpå det hände att Israel lyckades förbli tålmodig ett ögonblick eller två och kanske säga: ”Okej, men vet du vem som har skrivit den?” Varpå personen – låt oss fortsätta kalla henne för mrs Onions – förstås svarade: ”Äsch, nej”, varpå Israel fick kämpa ett litet tag med sig själv, innan personen, mrs Onions, ofta lade till: ”Men jag känner igen den när jag ser den, för omslaget är liksom blått, och jag tror att min kusin lånade den förra året, och den är ungefär så här stor …” Hunnen så långt förlorade Israel totalt intresset och förmådde inte erbjuda något annat än sitt illa dolda, universitetsutbildade liberala huvudstadsförakt för någon som inte visste vare sig vad hon ville ha eller hur hon skulle skaffa sig det. Men Rosie, kära Rosie, tog det med fattning och försökte leta fram varenda blåfärgad bok i bokbussen och fann hon inte den rätta drog hon sig inte för att beställa ytterligare några blåfärgade böcker som fjärrlån. Det var inga problem alls. Israel förmådde bara inte bry sig tillräckligt. Han gillade tanken på att tjäna allmänheten, men fick verkligen kämpa för att vara en allmänhetens tjänare. Rosie, däremot, var en räddare i nöden. Rosie var verkligen en väldigt speciell person. Israel gillade Rosie, det kunde han inte förneka. Hon påminde honom om någon. Faktum var att hon påminde honom om hans flickvän Gloria, hemma i England. Det fanns förstås saker hos Rosie som Israel inte tyckte om. Det är omöjligt att tillbringa så mycket tid tillsammans med någon i en bokbuss utan att störa sig på och irriteras av personens små ticks och vanor. När allt kom omkring var bokbussen egentligen inget annat än ett gigantiskt 12

kaninhål, eller en bokinklädd fängelsecell, en plats med högst begränsade mänskliga mått, där det inte ens gick att gestikulera yvigt utan att riskera att välta något. I bokbussen levde man sitt liv, fast i miniatyr, och aktade sig för varma drycker. Exempelvis hade Israel svårt för Rosies sätt att äta choklad. Hur hon bara stoppade in en bit choklad i munnen, billig choklad dessutom, och mumsade i sig den som en jordekorre, lika obarmhärtigt som snabbt. Gloria, hemma i London, åt egentligen inte choklad – ”Ett ögonblick i munnen och aldrig från höften försvunnen”, brukade hon säga och klappa på sin getingmidja – och om hon ändå åt choklad, åt hon bara en liten fyrkantsbit dyr, ekologisk choklad. Rosie hade också för vana att sminka sig i bokbussen, även när det var låntagare där, som om hon befann sig hemma, i avskildhet. Gloria skulle aldrig ha gjort något sådant. Innan han kom hit hade Israel bott tillsammans med Gloria – hur länge var det nu? fyra år? – men hade aldrig någonsin sett henne sminka sig offentligt. Nu, när han kom att tänka på det, undrade han om hon hade använt sig av någon form av magiskt smink som aldrig behövde bättras på. Eller kanske han bara hade varit ouppmärksam. Dessutom rökte Rosie och bet på fingernaglarna, vilket var ovanor i de flestas ögon, men det hade Israel ingenting emot. När allt kom omkring var hans ogillande endast av det mildare slaget och överskuggades i det stora hela av allting som han tyckte om hos Rosie. Han gillade att hon hade ett lätt blodsprängt högeröga, vilket hon hävdade berodde på att hon kvävt en nysning och spräckt ett blodkärl, och som fick henne att se … intressant ut. Han gillade att hon aldrig läste ut en roman, att hon hoppade från 13

bok till bok, att hon gjorde hundöron och knökade ner boken i axelväskan, vilket skrynklade och skadade omslagen – En geishas memoarer blev nersmetad med läppstift och hopskrynklad – eftersom han aldrig skulle göra något liknande själv. Han hade alltid varit en fullbordare, en som läste ut en bok om han väl hade påbörjat den. För honom var det liksom oartigt att inte göra det, ungefär som att lämna kvar mat på tallriken. Rosie var en frisk fläkt. ”Varför läser folk sådant här skräp?” kunde han klaga när de lånade ut böcker. ”Slappna av, Is”, brukade hon svara. Hon kallade honom alltid för Is – han tyckte om det också. ”Vem bryr sig?” ”Men vill inte folk utvecklas?” kontrade han. ”Inte nödvändigtvis. Folk läser inte böcker bara för att utvecklas.” ”Det borde de göra. De borde läsa Emerson eller Thoreau eller något sådant.” ”Varför det?” sa hon ”Vad har de skrivit, då?” ”Böcker!” svarade han. ”Viktiga böcker!” ”Och nu är de döda?” ”Ja, naturligtvis.” ”Då är det därför. Ingen vill läsa böcker av döda män­niskor.” ”Varför det?” ”Det är deprimerande.” ”Det är inte deprimerande. Det är … det handlar om … två tusen år av mänsklig civilisation.” ”Leva och låta leva”, svarade Rosie ”Du kan ju läsa Everton och Throw om du vill.” ”Emerson och Thoreau.” 14

”Ja, ja! Te?” undrade hon. ”Okej, visst”, svarade han, besegrad, och därmed var saken alltid utagerad. Han tyckte om hur Rosie drack sitt te och kaffe. Han gillade hennes breda simmaraxlar och hennes hippieaktiga klänningar. Han gillade sättet hon lade det tjocka, mörka håret bakom öronen och hur hon, när han kom för att hämta henne med bokbussen, ibland hade en handduk virad om huvudet, och ändå hoppade in i skåpbilen och torkade håret under färd. Han gillade hur de brukade sitta i bokbussen och fördriva tiden med att småprata i väntan på att någon låntagare skulle dyka upp. Och han tyckte om … Tja, han tyckte om henne helt enkelt, han tyckte mycket om henne. Inte för att det var något på gång mellan dem. Det var absolut ingenting på gång mellan Israel och Rosie. Det var viktigt att klargöra. Rosie hade sitt ex, som var pappa till hennes son Connor, och Israel hade Gloria – som skulle komma och hälsa på nästa helg, ta sig hela vägen hit efter att till sist ha lyckats hitta en lucka i sitt hektiska schema. Israel och Rosie var bara goda vänner. Han kastade en blick på klockan, drog på sig en t-tröja och sitt gamla linne, som han noterade hade blivit uttänjt runt midjan – det behövde tvättas – och medan han hängde på sig duffeln och knöt de gamla bruna brogueskorna tvingades han medge att livet kanske inte var så pjåkigt i alla fall. Han fick betalt för att köra runt på den vackra, lantliga, kustnära irländska landsbygden i en skåpbil fylld med böcker, och i angenämt kvinnligt sällskap. Kanske var livet som engelsk, judisk, manchesterklädd vegetarian och bokbussbibliotekarie på norra Nordirlands nordligaste kust 15

inte så illa, när allt kom omkring. Se på dig själv, Armstrong, sa han till sig själv och kastade en sista blick i spegeln: du har ingenting att klaga på. Verkligen ingenting alls. Och det gjorde han inte heller. Det vill säga, inte förrän mr Dixon försvann från varuhuset vid världens ände.

2 Det började med ett gräl. Det var alldeles för tidigt för att gräla. Alldeles, alldeles för tidigt. ”Va’ tror’u att du håller på med?” ”Hur sa?” Israel blev totalt överraskad. ”E’ru döv, eller?” ”Nej”, sa Israel. ”Jag är inte döv.” ”Då så.” ”Vadå?” Israel hade vevat ner fönstret och stirrade mannen rätt i ansiktet, och mannen såg inte glad ut. Faktum är att Israel misstänkte att mannen nog aldrig såg glad ut, han hade det där i grunden olyckliga draget över sig. Det var något med det rakade huvudet, det piercade ögonbrynet, de nikotingula läpparna, cigaretten instucken bakom örat, den tätt åtsittande Manchester United-tröjan, som spände över en kalaskula stor som en familjeportion haggis,­och den mörka cyniska blicken. Han såg ut som en man som vaknade arg och gick till sängs vitglödgad av ilska. ”Jag förstår tyvärr inte vad du menar”, sa Israel. ”Vad. Tror. Du. Att. Du. Håller. På med?” 17

”Jag parkerar, och det är faktiskt inte så lätt, utan servos­tyrning och …” ”Okej, men här kan du inte parkera.” Israel hade parkerat bokbussen bredvid en stor silverfärgad Mercedes. ”Förlåt, jag …” ”E’ru blind, eller?” ”Nej, jag är inte blind och inte döv heller. Jag …” ”E’ru irriterát då?” ”Ursäkta, nu förstår jag inte. Är jag …?” ”E’ru irriterát?” ”Irriterát?” ”Ja, irriterát.” ”Illitterat?” ”Ja.” ”Illitterat? Nej, det är jag inte. Jag kan läsa, tackar som frågar. Faktum är att jag, som du ser, faktiskt kör …” ”Då ser’u väl att den här platsen är reserverad? Titta, det står här: RESERVERAD.” ”Jag trodde att ...” ”Tja, du trodde fel.” ”Kan jag inte stå här tills…” ”Nej.” ”Men …” ”De här platserna är reserverade.” ”Ja, men det handlar bara om …” ”Jag sa precis nej. Va’ e’re för fel på dig? Tror du jag skämtar, eller?” Israel lade märke till att mannen hade små fläckar av spott – den äkta varan, tvättäkta slem, likt det runt nosen på galna hundar eller apor – runt munnen. ”Nej, det gör jag faktiskt inte. Jag tror inte att du …” 18

”Då så! Flytta på dig och det där skräpet.” Han uttalade skräpet som ”skräppet”. ”Flytta. På. Den. Nu!” ”Okej, visst, ursäkta.” Israel sträckte ut handen genom det öppna fönstret i en ganska blek låt-oss-nu-skaka-handoch-vara-vänner-liknande försoningsgest. ”Vi hamnade lite snett. Jag heter Israel Arm­strong.” Mannen struntade i hans framsträckta hand. ”Jag vet vem du är. Du skulle ha varit här för en halvtimme sen.” ”Jo, jag vet, men jag hade lite problem med bussen på väg hit. Du måste vara fastighetsskötaren?” ”På baksidan!” ”Förlåt?” ”På. Baksidan. Du. Kan. Parkera. Där. På. Baksidan. Baksidan. Förstår. Du?” ”Ja.” ”Okej, bra. Jag går och öppnar för dig.” Herregud! Israel började få ont i huvudet. Han hade inte längre huvudvärk varje dag – bara varannan – eftersom han, ärligt talat, faktiskt hade börjat vänja sig vid livet i Tumdrumdistriktet. Precis som när en fånge till slut vänjer sig vid sina fångvaktare, eller som när vuxna till slut lär sig att leva med en viss morgonstelhet och ledsmärta och känslan av att kanske i någon mån ha gått vilse på vägen mot det ofrånkomliga ödet. ”Flytta på dig!” ”Ja, jag ska”, sa Israel och lade i en växel. Och svar ja, han höll absolut på att vänja sig vid de färgstarka lokalinvånarna och deras lika charmerande som excentriska sätt. Israel hade inte ätit frukost. Det var det som var hans 19

problem. Bara en kopp te innan han lämnade Devines gård, och det var knappast tillräckligt för att mätta en växande ung man som han själv. Sedan ankomsten till Tumdrum hade Israel gått ner lite i vikt tack vare bristen på lättillgängligt vegetariskt protein, men han mätte fortfarande ansenliga 91 centimeter runt midjan och vägde drygt 100 kilo, inte orimligt fet på något sätt, men tillräckligt rejält tilltagen för att folk skulle kalla honom ”stor kille”, och mena det. Han hade tagit ut sig rejält den här morgonen och kunde mycket väl tänka sig en stadig macka med stekt ägg, eller kanske en stor tallrik med gröt och gräddmjölk. Eller Tayto-chips med ost- och löksmak. Eller varför inte en härlig croissant. Nej, han fick inte börja tänka på croissanter eller pains au chocolat eller muffins. Israel fantiserade om frukostbakverk. Det vimlade inte precis av färska frukostbakverk i och runt Tumdrum, även om bagaren på Bröd i nöd gjorde fina kanelscones. Scones var nog det närmaste Tumdrum kom färska bakverk till frukost. Han hade jobbat hårt, fram till midnatt kvällen innan, och gått upp vid sex för att lasta bussen. Idag var den stora dagen. Påskaftonen. Idag var den första dagen för Israels allra första bokbussturnerande utställning, hans debut som bevarare och förmedlare av Tumdrums arv och historia. Idag var dagen när Israel skulle avtäcka Tumdrumdistriktets bokbussponsrade utställning med fem skärmar som skildrade historien om det berömda varuhuset Dixon & Pickering, som firade hundra år i Tumdrumdistriktets tjänst. Och inte nog med det, varuhuset hade dessutom försett alla bönder och bondfruar på hela norra Irlands nordkust med polyesterlakan, figuriner från Royal Dalton och ”Skynda fynda lätta middagar” i Myshörnan, den prisbelönade cafeterian på första 20

våningsplanet, från vilken det klara dagar var möjligt att se ända till Skottland samtidigt som man satte tänderna i en jättepanini med skinka (serverad med pommes frites och ett lätt salladsgarnityr). Det kanske inte skulle upplevas så för dig eller mig, och Israel hade absolut inte upplevt det så för sex månader sedan, men idag smällde det, en verklig tilldragelse, en happening i Tumdrumområdet. Lokalt var Dixon & Pickering nästan lika känt som Giant’s Causeway, lite längre upp längs med kusten. Det var norra Antrims Harrods, Selfridges, Fortnum and Mason, Macy’s, Tiffany’s, Woolworths och Wal-Mart förenat under ett och samma tak, och det hade överlevt och frodats när andra familjeägda varuhus hade gått under. Och gjort det uti hundrade år. Och nu hade ingen mindre än bokbussbibliotekarien Israel Armstrong anlitats för att hjälpa varuhuset att fira tilldragelsen med stil. Israel kunde inte förneka att han kände sig hedrad. Inte heller kunde han förneka att han kanske höll på att bli knäpp. Han körde runt till byggnadens baksida. Läget var verkligen fantastiskt, alldeles intill havet. Faktum var att det inte låg vid havet, beskrivningen gjorde inte läget rättvisa. Man kunde faktiskt inte säga att Dixon & Pickering låg intill havet, Dixon & Pickering låg i havet. Dixon & Pickerings officiella slogan – vilken var tryckt i stor stil på alla varuhusets plastkassar, alldeles under företagets vapen, ett lejon som vilade sida vid sida med ett lamm i en pastoral scen, som också inkluderade fauner och nymfer vilka skuttade runt vid bergets fot, intill havet – var ”Kunden har alltid rätt”, något som enligt Israels erfarenhet var helt fel, i alla fall i och runt Tumdrum samt 21

i Nordirland i allmänhet. Enligt hans erfarenhet hade kunden häromkring nästan alltid fel, om man inte ville göra en stor sak av det, och i så fall borde mottot ändras till ”Kunden får alltid rätt … till slut” eller ”… efter hot om att vidta juridiska åtgärder”. Lokalt var Dixon & Pickering känt som varuhuset vid världens ände, vilket på många sätt var en alldeles korrekt beskrivning. Man kunde ha lyft upp Dixon & Pickering och släppt ner det längs ett smutsigt hjulspår nära en guldgrävarstad mitt i Alaska eller i någon fortfarande underutvecklad kinesisk provins utan att någon hade höjt på ögonbrynen. Man kunde ha satt älg eller stekt ris på menyn i Myshörnan, och det hade smält in perfekt, eftersom Dixon & Pickering trots alla sina pretentioner och försök var och förblev en shoppingupplevelse i obygden. Uppfört 1906 lagerförde Dixon & Pickering fortfarande varor som andra varuhus hade slutat sälja för ett antal år sedan, eller mer exakt vid andra världskrigets upphörande – termounderkläder för honom och henne, tvåfärgat strumpullgarn, ett brett utbud av spiselkrokar och långa grillgafflar, uppvridningsbara väckarklockar och paraffinlampor. Det såg ut som om en lätt knuff skulle räcka för att stjälpa omkull hela den rangliga konstruktionen av gammal stuckatur och kitschiga prydnadsföremål och se den försvinna ner i Irländska sjöns stora vita vågor. Blåsiga dagar sköljde saltvattnet rätt över parkeringsplatsens murar och slog mot varuhusets stentrappa och den nybyggda handikapprampen. Folk sa att om man åkte och handlade på Dixon & Pickering en gång i veckan och parkerade intill muren mot havet skulle bilen inom ett år vara uppäten av salt och rost, precis som skrönan om tanden i Coca-Cola-flaskan. 22

Själva byggnaden var tre våningar hög, bred och vidsträckt, målad i flammande köttfärgad rosa och omgärdad av planterade palmträd. Den påminde Israel om en gigantisk blini med lax och gräslök, och såg verkligen ut som om den hörde hemma någon helt annanstans. Kanske i Miami eller på ett fullastat buffébord på en bar mitzvafest i norra London. I alla fall definitivt inte som något som hade sin hemvist längs den ödsliga nordirländska kusten. Det rådde absolut inget tvivel om att Dixon & Pickering var unikt. Dixon & Pickering var otvivelaktigt – precis som rubriken på en av de fem informativa laminerade skärmarna i Israels utställning påpekade – ett landmärke och en legend. Israel parkerade. Det regnade, förstås. Det regnade alltid i Tumdrum. Även om det i just ett aktuellt ögonblick inte regnade, förberedde det sig för att börja regna, bidade sin tid, väntade tills man hade lämnat huset utan vare sig paraply eller överrock och hunnit längre än halvvägs dit man skulle så att det var för sent att vända om, och då, plötsligt, blev man genomblöt. Trots att det regnade hela tiden kom regnet alltid som en överraskning, smög sig på en. Om det var möjligt för vädret att vara svekfullt och underminerande, var vädret i Tumdrum just så: det var dåligt väder, moraliskt under­ måligt väder; det var ett regn som inte lämnade några synliga spår, inga pölar, bara en allt genomträngande, obarmhärtig fukt, som först satte sig i kläderna, därefter inte gick att skrubba bort från huden och sedan obönhörligen trängde in i själen. Det slags fuktighet som man, om den hade gått att röka, hade blivit beroende av innan man viss­ te ordet av. 23

Värre än det själsförstörande regnet var att himlen i Tumdrumtrakten alltid tycktes ha samma färg som vägen, och att vägen alltid tycktes ha samma färg som himlen. Grått, grått, grått, miljoner nyanser av grått, vilka Israel nu kunde utantill, och idag, den här morgonen, det var fortfarande tidigt, hade himlen den där sortens beigegrå färg som inredningen i en extremt ful sportbil från 1970-talet, samma färgton som en själlös framtid. Fastighetsskötaren dök upp på baksidan av varuhuset och vinkade Israel till sig i regnet. ”Kör hitåt! Jag visar var’u kan stå.” ”Du skulle inte kunna …” Israel fällde upp luvan på duffeln och gestikulerade halvhjärtat mot skåpbilen och väskorna med stativ och skärmar till utställningen, men fastighetsskötaren hade redan gått därifrån. Israel följde efter honom uppför stentrappan och in i den berömda rosa byggnaden. Bakdörrsingången ledde förbi avdelningarna för köksutrustning och järnvaror, bakmaskiner från Panasonic till vänster och hyllor med batterier till höger. En sliten men ren röd matta ledde genom butiken, förbi sängkläder och sängar, rundade moderna möbler och fortsatte vidare förbi gratulationskort, kontorsvaror, brädspel och lädervaror innan den till slut nådde fram till butikens huvudentré, där man, precis som väntat, kunde köpa presenter, klockor, smycken och kristallglas vid foten av en bred trappa som fortsatte upp till dammode och accessoarer. ”Här är det”, sa fastighetsskötaren och pekade på ett litet utrymme mellan den svängda trappan och ett virrvarr av glasmontrar fulla med vaser, karaffer och örhängen. ”Jag vet inte om jag kommer att få plats med allting …” Men fastighetsskötaren hade redan gått därifrån. 24

Okej, tack så mycket för ingenting. Israel lunkade mödosamt tillbaka genom butiken. Mödo­samt eftersom hans gamla bruna brogueskor sakta höll på att falla isär, dela sig och gå itu, läderöverdelen och de släta lädersulorna förmådde inte hålla jämna steg med lantlivets raska tempo, ständiga klampande och oupphörliga ström av djurfekalier. Han förberedde sig för att lasta ur utställningen genom bokbussens handikappanpassade bakdörr, vilket var lättare sagt än gjort. Bakdörren var faktiskt bättre ägnad att göra en till handikappad än att underlätta påstigningen; den var ganska besvärlig att öppna eftersom någon hade kört in i skåpbilen bakifrån, och när man väl fått upp dörren var man tvungen att binda fast den med en bit snöre eftersom haspen hade ramlat av. Dessutom vägde själva rampen ett ton i sig och var ett litet helsicke att fälla upp eller ner. Å andra sidan var hela skåpbilen på det sättet, och till slut vande man sig vid att så länge man höll koll på oljenivån och däcktrycket och vattnet och såg till att dörrarna var ordentligt oljade och kom ihåg att inte använda fullt tryck på bensinpumpen när man tankade henne och alltid såg till att ha med sig ett antal reservremmar till generatorn och så länge som man alltid hade en hängiven heltidsmekaniker till hands, var hon inte det minsta besvärlig alls. Hon krävde bara lite mer omsorg och underhåll än Israels mammas gamla Honda Civic hemma i London, men man kunde å andra sidan inte få in två tusen böcker och ett fullt justerbart hyllsystem i en Honda Civic. Faktum var att man, såvitt Israel mindes, knappt kunde få in veckans matinköp, en påse sega chokladkolor och en handfull cdskivor i en Honda Civic. Till sin förvåning verkade Israel ha växt ifrån de små stadsbilarna och anpassat sig till 25

skåpbilen och hennes gammeldags, bredbenta landsvägssätt. Han hade vant sig vid att tröska igenom växlarna och vid den obekväma, upphöjda förarpositionen och försonats med att hela tiden lyssna efter skramlande och skakande ljud som betydde att han måste låta Ted titta på motorn innan den skar ihop helt. Så länge Israel inte behövde bry sig om något mekaniskt, så länge allt gick som det skulle klarade han sig galant. Han tittade på klockan. Trots att det var bestämt att Ted skulle möta upp, såg Israel inte röken av honom. Han skulle tvingas klara alltihop på egen hand. Till slut släpade han ut utställningens alla stativ och skärmar ur bussen och genom varuhuset och började sätta upp utställningen. Fastighetsskötaren hade satt på någon slags musik som nu översköljde butikens stora tomma ytor, fyllde upp varenda liten spricka, likt sand på en picknick eller långa vita maskar av – spackelmassa, direkt ur tuben. Abbas ”Dancing Queen” följdes av Chris de Burghs ”Lady in Red” och Elton Johns ”Candle in the Wind”, alla framförda precis lite för långsamt, tempo legato, och med surrande låga ackord. Sångerna flöt in i varandra med hjälp av en flitigt använd altsaxofon som mer lät som ett flygelhorn, ett dämpat flygelhorn. En näsflöjt bar upp melodin. Ljudet var så slemmigt och tjockt att man kände sig alldeles nästäppt och influensig bara av att lyssna på det. Ledmotiv från teveserier på 1970-talet flöt omärkligt över i 80-talshits och Beatleslåtar. De långsamma sångerna spelades för snabbt och de snabba låtarna för långsamt. Han hade redan ont i huvudet, men nu började han faktiskt må illa på riktigt. Händerna var våta av svett. När Linda Wei hade kallat in honom på kontoret och 26

visat honom hur han skulle sätta upp skärmutställningen – eller det ”kardborrbandskompatibla utställnings- och förevisningssystemet”, som hon föredrog att kalla den – hade hon gjort det på några minuter med ett körsbärsscones i ena handen, och det hade sett hur enkelt ut som helst, men precis som med det mesta här i livet, visade det sig vara enkelt först när man visste hur det skulle göras. För Israel tog det två händer och Gud vet hur lång tid av att pressa och klicka ihop stängerna och lyfta skärmarna på plats, till ackompanjemang av Boney M, Stevie Wonder, Kris Kristoferson, Céline Dion och ledmotivet ur Miami Vice. När han väl fått utställningen på plats var den dock ganska stadig och han intalade sig att hans femskärmiga utställning, helt i färg, om Dixon & Pickerings historia faktiskt såg riktigt bra ut. Han kunde inte förneka att han faktiskt var stolt över sitt arbete. I dagsläget, vid just den här tidpunkten, visste Israel, till sin egen förvåning och till andras otvivelaktiga häpnad, om de nu förmått uppbåda minsta lilla intresse, förmodligen mer om varuhusets historia än någon annan nu levande själ. Han visste allt om hur den ursprunglige mr Dixon, sybehörshandlaren som var en man med visioner, hade ärvt pengar av en avlägsen släkting, som emigrerat för att söka lyckan i New South Wales i Australien, och om hur mr Dixon hade slagit sig ihop med den ursprunglige mr Pickering, modisten som var en man med öga för detaljer, och om hur de två männen hade drömt om ett varuhus som kunde konkurrera med dem i Dublin och London och sälja tjusiga varor, fint porslin, tapeter och djurfoder. Han kände till hur de hade samlat in pengar till byggnaden från olika finansiärer och hur den revolutionerande stålramsbyggnaden hade uppförts delvis på plats, delvis i Glasgow 27

och sedan skeppats över. Han kunde allt om varuhusets ursprungliga inredning, hur de små mahognybåsen på bottenvåningen, där klockdoktorn William Patterson huserat i ett, barberaren i nästa och skräddaren mr E. Taylor mitt­ emot, på 40-talet hade ersätts av diskar i målad furu, och hur hela varuhuset på 60-talet gått över till öppen planlösning i samband med att den ekpanelklädda entréhallen gjordes om och svängdörrarna avlägsnades och ersattes med några av modernaste snitt i skinande metall och plast, och att allt som nu återstod av byggnadens ursprung­ liga interiör var den gamla trappan. Israel hade noggrant läst sig till och skrivit ner allt detta från The Impartical Recorders arkiv och från Dixon & Pickerings gamla affärsliggare, som nu förvarades i biblioteket i Rathkeltair. Lika omsorgsfullt och kärleksfullt hade han återgivit allt detta i form av laminerade texter och foton, vilka han med sina egna händer och med hjälp av häftstift hade nålat fast på det kardborrbandskompatibla utställnings- och förevisningssystemet. När han tog ett steg tillbaka för att beundra sitt verk, sitt hantverk, norra Antrims största varuhus motsvarighet till Bayeuxtapeten – till tonerna av Michael Jacksons ”Beat It” arrangerad för flöjt och klassisk gitarr – såg han att det han hade skapat var gott. När han tog steget tillbaka gick han olyckligtvis också rätt in i en av de fristående glasmontrarna Till hans stora fasa börja montern vackla och drog i fallet med sig skyltningen med miniatyrteddybjörnar i kristall, porslinssurikater, kattungar i keramik, snidade ugglor samt skotska terrier, elefanter och grisar med samlarvärde. Och när den föll träffade den en annan glasmonter. Och den i sin tur en annan. 28

”Åh …”, började Israel men hade inte tid att avsluta meningen, eftersom han gjorde sitt bästa för att förhindra dominoeffekten av fallande tjusiga varor. Han försökte hålla fast de vältande montrarna, men han var för sent ute, och när han väl fick stopp på vältandet hade fem montrar gått sönder och spruckna skålar, muggar och karaffer, armbandsklockor, berlockarmband, medaljonger och små glasljusstakar låg utspridda överallt. Detta var presentapokalypsen, och Israel stod mållös inför den. ”Beat It” hade övergått i John Lennons ”Imagine”. Fastighetsskötaren dök upp. ”Vad i …” ”Förlåt”, sa Israel. ”Förlåt?” ”För det här …” ”Strunt i det.” ”Säkert?” Något var på tok här. Fastighetsskötarens redan från början spöklikt bleka och fräkniga anlete hade förvandlats till något ännu mer spöklikt och blekvitt.” ”Vad har hänt?” frågade Israel. ”Mår du inte bra?” ”Allt är borta.” ”Vad är borta?” ”Allt”, sa fastighetsskötaren. ”Pengarna. Vi har blivit rånade.”