Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
Citatet på sidan 84 är hämtat från dikten Romanska bågar av Tomas Tranströmer.
ISBN 978-91-642-0497-4 © Johan Ripås 2016 Utgiven av Piratförlaget Omslag Eric Thunfors Omslagsfoto: Getty Images Tryckt hos Bookwell i Finland, 2016
War games
J a g v ä x t e u p p bland husen med Gunnebostängsel runt tomterna. Det var mitt emellan flower power och stjärnornas krig. Berlinmuren var badmintonnätet och på ena planhalvan stod Sovjetunionens tusenåriga ledare med ansikten karvade i trä och på den andra stod den sprättige cowboyen Ronald McReagan som ville installera laserkanoner i rymden och skjuta prick på de oändliga militärparaderna bakom de ryska patriarkerna. De amerikanska astronauterna väntade spänt i sina hypermoderna rymdskepp och de ryska kosmonauterna stod redo att tända på stubintrådarna till sina rostiga raketer för att plikttroget ta sig an fienden i det avgörande slaget. Under tiden övade båda sidor genom att massbränna koraller och fiskar i atoller långt ut i Stilla havet med jättelika atombomber. Det enda som möjligen talade till Sovjetunionens fördel i den framtida drabbningen var att de var så allvarligt lagda och att de var utomordentligt bra på ishockey. 5
Vårt land var långt men smalt och därför hoppades vi att atombomberna och laserstrålarna skulle passera oss där uppe på himlavalvet på väg till sina mål. I skolan vek vi papperstranor till minne av flickan i Hiroshima som redan fått smaka atomsvampen och det var endast en tidsfråga innan nästa smäll skulle komma. I övrigt hände det inte så värst mycket där vi bodde. Det var antingen vår, sommar, höst eller vinter i glaskulan. I midvinternatten böljade norrskenet i sin magiska dans och om sommaren lyckades man aldrig vakna före gryningen. Pappor skottade snö, klippte gräs och krattade löv. Mammor borstade bort snön från entrétrappor, plockade pinnar och rensade i rabatterna. Klockan 07.54 lämnade bussen vändhållplatsen och hämtade upp oss ungar längs vägen. Vid skolavslutningen spelade vi blockflöjt och sjöng Den blomstertid nu kommer och till jul öppnade vi kalendrar med chokladbitar som smakade teflon. Människor körde Volvo eller Saab eftersom alla andra bilar från utlandet rostade sönder och vi lärde oss att frukta Gud fastän våra föräldrar sa att han inte fanns. Olof Palme var för evigt statsminister och det enda mörkhyade barnet i skolan var en adopterad pojke från Guatemala som hette Torkel. Så var det och så skulle det för alltid förbli. Det som gjorde att våra föräldrar inte var fullt ut identiska var att de jobbade på olika arbetsplatser och inte hade samma färg på bilarna. Men de var inte mer olika än att man 6
kunde byta en förälder mellan familjerna, vilket också hände emellanåt. Den enda vuxna som stack ut var Eva med fittan. Eva hade fått sitt öknamn av en äldre hormonstinn mopedslyngel, enbart på grund av att hon bodde ensam i sitt lilla hus. Ryktet gick att hon bjöd in pojkar, män och gubbar till sin sängkammare och förförde dem så grundligt att de aldrig blev sig själva igen. Eva jobbade extra i kiosken ibland om helgerna, vilket fick papporna i trakten att göra småinköp upp till fem gånger på en och samma dag. Vårt samhällsbygge var färdigt och allting återkom i regelbundna intervaller. Det var första maj, deklarationer, husvagnssemestrar, kräftpremiärer, surströmmingsskivor, Jönssonliganfilmer, påskkärringar och schlagerfestivaler. Det enda punkarungdomarna hade kvar att revoltera mot var tristessen och förutsägbarheten. De hade inga ungdomsgårdar att ha tråkigt i, därför gick de ner till badplatserna och drack folköl i protest och hade mycket roligare. Själv blev jag officiellt syntare när jag var tio år. Jag närstuderade syntstjärnorna i tidningarna Okej och Rocket och kopierade allt. Utseendet fascinerade mig egentligen långt mer än musiken och flera av de planscher jag hade på väggarna var bilder på artister och grupper vars musik jag aldrig ens hört. Men det gjorde ingenting. Deras självständiga miner och fantasifulla frisyrer var en yttre manifestation på att de hade något eget och jag som inte hade något eget kunde i alla fall försöka se ut som så. I Jacobs färggranna 7
stege på teve framträdde syntpopbanden. Det var Depeche Mode, Culture Club, Yazoo och … Alphaville. ”Let’s dance in style, let’s dance for a while.” Låten Forever young handlade om livet utanför grindstolparna och vart man kom om man följde vägen förbi kiosken, skolan, centrum, Skurubron, stan, Maraboufabriken i Sundbyberg, horisonten. Jag brukade sitta under matbordet och titta genom min kikare när Martin Gore eller Boy George sjöng på teve. Då flöt jag samman med den illuminerade verkligheten och jag stod också där på scenen. Kikaren blev min flykt även utanför teven. Jag hamnade nästan i trans när jag med kikarblicken sakta följde grenarna i tallkronorna högt där uppe. En gång vände en stor kråka på huvudet och stirrade rakt in i kikaren med sina svarta tomma ögon. Den höll mig fast med blicken och jag fick för mig att det var Dödens ögon som hade sett mig. Jag blev så rädd att jag blötte ner mig i byxan. ”Du har så livlig fantasi. Den har du fått från din far”, brukade mamma säga. Den fantasin ställde tidigt till det för mig. När vi på geografilektionen i första klass fick i uppdrag att två och två redovisa om en plats i Sverige uppmanade fröken oss att använda fantasin och hitta på en egen spännande historia. De andra barnen berättade om hemligheten under Ales stenar, Livrustkammarens levande rustningar och troll i Värmlands skogar. Jag och min bästa kompis Anton berättade om 8
tio kåta samer som gick med i Baader Meinhof-ligan och utförde en våldsam terrorattack mot akvedukten i Håverud. Jag blev visserligen försedd med alla nödvändiga fakta, samt tillägget att samerna var kåta, från den påläste Anton. Men det var ändå jag som fick ta mest stryk eftersom jag skötte själva berättandet. Mitt i historiens upplösning när före detta justitieminister Ove Rainer kom ridande på den brinnande julbocken från Gävle för att göra upp räkningen med samerna avbröt fröken oss bryskt och skickade Anton ut ur klassrummet och mig ner till sjuksyster. Vi fick utförligt förklarat för oss att man kunde hamna i OBS-klass för sådant beteende och både Anton och jag lärde oss att det bästa var att hålla munnen stängd i skolan. Men inom mig byggde jag mina drömmars värld som jag befolkade med sådana som liksom jag sökte en sanning som inte stod att finna innanför klassrummets kalla tegelväggar. Min fascination för människor som verkade utanför den etablerade sociala omsorgssfären och den moraliska acceptansen växte. Till dessa kategorier hörde konstnärer, musiker och skådespelare, men också egenföretagare, utlandssvenskar, homosexuella, väskryckare och människor som var andligt orienterade. Ja, i stort sett alla som samhället i grundmurad konsensus såg på med misstänksamhet. Under ett sommarlov förändrades allt för både mig och Anton. De tolvåriga pojkarna som steg in i sommaren fanns inte kvar när hösten kom. Inget blev sig likt. Att sommaren 9
skulle sluta så våldsamt kunde ingen av oss ana. Men vi var tvungna att försöka väcka den björn som sov – och vi lyckades.
10
Till salu:
Tillfälle att förvärva fastighet med absolut toppläge. Det gamla huset med anor ligger väl insynsskyddat i ensamt majestät på en udde vid den vackra Sågsjön. Njut av kvällssolen och utsikten över vattenspegeln, kyrkan och det dramatiska berget från verandan i västerläge. Kanske med en flaska vin från din egen vinkällare? Såväl tomt som hus är i behov av en rejäl ansiktslyftning. Missa inte detta tillfälle att skapa ditt eget exklusiva drömboende. Byggrätt för 250 kvm finns. Visning lördag 7 september klockan 14–16. Pris: 5 900 000 kr. J a g s t å r o c h hukar bakom returglasåtervinningen utanför Ica Maxi för att undvika en besvärlig bekant när jag får syn på annonsen i mäklarfirmans skyltfönster intill. En normal och sund reaktion vore naturligtvis att notera det roliga sammanträffandet, vänta i lugn och ro tills min bekant försvunnit in i affären och sedan sätta mig i hyrbilen och åka till flygplat11
sen. Jag borde checka in, gå på planet och fortsätta hålla mig borta från mina barndomstrakter som jag så framgångsrikt gjort de senaste trettio åren. Precis som vi lovade varandra den där sommaren. Kanske en smula omoget, men så är det väl med oss alla att vi har någon dörr som vi vill hålla stängd. Jag tillbringade nästan ett helt sommarlov i det där huset. När jag tittar på klockan ser jag att visningen börjar om femton minuter, ungefär lika lång tid som det tar att åka dit. Möjligen är det så att det har uppstått ett oemotståndligt tillfälle, en möjlighet att inkognito ta en tjuvtitt. Förklädd till spekulant skulle jag obemärkt kunna ta mig in i och ut ur mitt barndomslandskap. Det är nog det som gör att jag kommer på andra tankar. Det är söndag, en ljum orange septembereftermiddag och mitt flyg går inte förrän ikväll. I en av mina väskor ligger en keps som jag sätter på huvudet och drar långt ner över pannan innan jag vrider om nyckeln och kör ut på motorvägen. ”Sådana här objekt kommer inte ofta ut på marknaden. Det är ett riktigt A-läge”, säger mäklaren. Mannen i ljusblå tygshorts och seglarskor bredvid honom nickar och bollar med bilnyckeln till sin BMW. Här och var på den bergiga udden strövar prydliga och dämpade spekulanter runt. Det lilla röda huset ser fallfärdigt ut, men det är nog ingen som bryr sig nämnvärt om det. Köparen kommer naturligtvis att riva det och bygga nytt. 12
”Har du fått ett prospekt?” Mäklaren ser på mig med tvivlande blick. Som om han förstår att jag är en gluttare som är där för att turista uppe i ett segment där jag inte hör hemma. Den klara sensommarsjön brer ut sig som den alltid gjort. Där finns berget, kyrkan, horisonten. Mitt urhem här på jorden.
13
Döden kom, men gick
Jag såg Peder första gången en sen fredagseftermiddag, samma dag som skolavslutningen. Jag hade gått hemifrån för att fiska eftersom min styvfar Tom börjat dricka så fort han kom hem. Mamma gick på komvux på fredagseftermiddagar och hon mötte alltid Tom ute på grusgången för att ta bilen till sina lektioner i engelska. Genom köksfönstret på övervåningen brukade jag se hur mamma bar in konsumkassarna och systempåsen genom ytterdörren medan Tom skyndade in i garaget bredvid med den verkliga helgransonen gömd i en väska. Så fort mamma hade backat ut förbi grindstolparna knäckte han den första ölen där nere och då brukade jag ta mitt fiskespö och gå till sjön. Eftersom vi bodde i ett suterränghus kunde jag smita ut på tomten genom altandörren på övervåningens baksida. Jag skulle försöka hålla mig hemifrån så mycket som möjligt under sommarlovet. Det var i och för sig ganska lätt eftersom vi barn förväntades vara utomhus från tidig morgon fram till mid14
dagen. Men det var kvällarna och nätterna hemma som jag helst ville undvika. Den här fredagen var inget undantag. Jag hörde Tom rapa ljudligt och antog att han skulle bli kvar i garaget ett tag, så jag skyndade ner till matkassarna och hittade Aftonbladet i en av dem. Det var en enda avdelning jag var intresserad av. Sidan med roliga historier kallades Trumslagarpojkarna och jag brukade skicka in mina alster dit. Jag bläddrade fram till rätt sida men hann inte kontrollera om jag hade blivit publicerad innan jag hörde Tom komma gående genom pannrummet. Jag lade tillbaka tidningen och tassade uppför trappan igen och försvann ut på baksidan. Tvärs över den lilla viken från bryggan där jag brukade sitta och fiska fanns ett mindre rött trähus beläget på en udde. Det var inte längre än femtio meter över vattnet bort dit. På andra sidan udden sträckte sjön ut sig i en större vik med en dramatisk stupande bergvägg som fond. Det sades att en simlärare iklädd högt skurna badbyxor någon gång på femtiotalet svingat sig ut i ett graciöst svanhopp där uppifrån. Tyvärr kom han aldrig upp ur vattnet igen och sedan dess hette det Svanberget. Jag kunde inte minnas att jag någonsin sett en enda människa i huset. Men den här eftermiddagen var det inte öde. Dörren stod på vid gavel och rockmusik hördes. Det fanns ingen bil med öppen bagagelucka och väskor runt, som det 15
brukade göra när sommargästerna anlände. Mot väggen stod däremot en gammal cykel lutad och där inne rörde sig någon fram och tillbaka. Jag vevade in linan och fäste kroken i handtaget på spöt. Längs viken fanns en knappt skönjbar stig bakom vassruggarna. Den löpte över en sank allmänning som fortsatte in i skogen i en myrmark. Men någon hade för länge sedan placerat ut brädor som det fortfarande gick att gå på. Ju närmare jag kom huset, desto tydligare blev ljuden. Någon storstädade. Ut genom dörren kom en märklig figur. Han var lång och mycket smal med håret i korvar och glest stripigt skägg. Mannen dansade fram i en liksom flytande rytm, inte alldeles olikt vasspinnarna som vajade runt mig. Han höll händerna viftande högt över huvudet så att magen kunde skönjas under den vita t-shirten och den korta blå jeansjackan. Då och då stannade han till och flöt upp på tå med benen tätt ihop. Han fyllde bröstet med luft genom näsan och stod blick stilla ett ögonblick innan han fortsatte sin dans med vinden. Han såg lycklig ut och med sitt fladdrande hår och skägg flöt han ihop med naturen och blev en del av den. Jag hade aldrig sett en vuxen människa bete sig så. När det var fest i grannskapet stod män och kvinnor och trampade vatten en bit ifrån varandra framför stereoapparaten för att framåt natten hänga trött över varandras axlar. Det här var något annat. Med kvällssolen bakom sig påminde han om bilden av Jesus i taket ovanför koret i Boo kyrka. 16
Mannen verkade vara ensam i huset men hade samtidigt så roligt. Han flängde runt och knuffade en osynlig ballong eller en boll ovanför huvudet som en del av dansen. Han nynnade och blundade och föreföll så lätt i stegen att jag var tvungen att kontrollera att hans fötter verkligen nådde ända ner till marken. Så stannade han till igen och höll ut armarna framför sig, fortfarande blundande. Han liksom kittlade i luften och så trampade han med fötterna. Det var häpnadsväckande med så mycket glädje i en och samma ensamma person. Han var den första vuxna människa jag stött på som fick mig att stå ut med tanken att jag själv en gång kanske skulle bli vuxen.
17