9789176455845

Nuruddin Farah Hemligheter

Nuruddin Farah

HEMLIGHETER Översättning av Lennart Olofsson

Modernista stockholm

Prolog E t t lik, tre hemligheter!

Mitt namn, Kalaman, väcker minnen av hur jag som barn var förälskad i en flicka som var fyra och ett halvt år äldre än jag, minnen i vars kölvatten följer andra händelser i det förflutna.

Likt ett lätt svar på en till synes svår gåta framkallar mitt namn överraskande reaktioner hos många personer när de får höra det för första gången. Det har hänt att somliga, med risk för att framstå som okunniga, högt har undrat: »Men vad är det för ett namn?« Ger man dem en ledtråd, vilket jag gärna gör, puffar dem i rätt riktning, kan man notera att de sakta börjar le, ängsliga likt en sparv som sänker sitt huvud i flodens dis för att dricka.

Sedan brukar de jag talar med säga: »Varför i all världen tänkte jag inte på det?« Under en kort tid funderade jag på att byta namn. Då var jag betagen av Sholoongo, vars djuriska krafter var mäktigare än mina. Jag ogillade mitt ängsliga beteende, inte bara därför att vi var av olika kön utan även därför att min mor betraktade flickans oförvägenhet med illavarslande bävan. Nonno, min far­ far, verkade ibland göra allt han kunde för att få mig att fördjupa vänskapen med henne och hävdade att det var nyttigt för mig att träffa en ung kvinna som var jämbördig med mig. Sedan bytte han samtalsämne och försökte göra mig intresserad av stjärnorna, och mellan ovidkommande avvikningar pekade han ut Vinterga­ tan för mig och förklarade myten bakom den, berättade om de drygt tjugo punkterna på månens bana och hur var och en av dem påverkade vädret och en persons öde.

Sholoongo var så dominerande att jag aldrig kunde uttala mitt namn i hennes närvaro utan att stamma. Min mun öppnades 17

och tungan trycktes mot gommen, men antingen misslyckades jag katastrofalt med K -ljudet eller också var jag oförmögen att komma till L :et innan jag stakade mig. Tungan hade låst sig, och jag förnam en känsla av förtvivlan och inre raseri.

Det gick månader innan jag frågade Nonno varför jag inte kunde stå emot Sholoongos mystiska kraft eller bara ruska av mig hennes förtrollning likt en kråka som ruskar vatten från sin rygg.

Han sa: »Vad jag förstår födde Sholoongos mor henne när stjärnorna stod i ett ytterst ogynnsamt läge. Hon föddes som en duugan, det vill säga ett barn som skulle begravas. Och det var vad hennes mor försökte göra: Hon bar ut spädbarnet i bushen och övergav det där. Men Sholoongo överlevde och hemsökte bybornas samveten, särskilt sin mors.« När han hejdade sig, kanske för att hämta andan, gick jag vidare i tankarna och kunde erinra mig andra versioner som fått näring av andra minnen.

Han sa: »Jag kan inte garantera att det är sant, men enligt det jag fick höra adopterades hon av en lejoninna som uppfostrade henne tillsammans med sina ungar och sedan övergav henne vid en vägkorsning, där några resande hittade henne. De tog med henne till närmaste bebyggelse, vilket råkade vara moderns by.

Du tycker kanske att det är långsökt, men det är just sådant som leder till somligas olycka, myter i överflöd!« »Vad hände sen?« »Hellre än att tillstå något av detta lär Sholoongos mor ha begått självmord. Detta anses vara en ytterst skändlig försyndelse bland folk av den muslimska tron, och modern blev skonings­ löst bestraffad. Hennes lik lades ut och fick ruttna ute i solen.

Byborna sa att inte ens gamarna vågade sig i närheten av den döda kvinnan.« Jag blev förfärad och sa ingenting. »Flickans far dök upp«, fortsatte Nonno, »en sjöman som var hemma på permission. Det kan verka bisarrt, men byborna berät­tade inte hela sanningen för honom. Bara att han måste 18

slakta ett antal getter som en del av en offerceremoni för sin egen skull, ingenting om självmord. Ingen brydde sig heller om att upplysa honom om att hans dotter var född duugan. Kom ihåg att han var borta, ute till sjöss, när hon kom till världen.« »Vad hände när han hade slaktat getterna?« »Han lämnade byn kort därefter och tog med sig dottern till en stad, där han gifte om sig«, förklarade farfar. »Den nya hustrun födde honom en son, Timir. Men sen, helt plötsligt, av okänd anledning, blev hustrun vansinnig. Kvinnans släktingar, som hade hört rykten om denna duugan, pekade vidskepligt på Sholoongo. Fadern vände sig till en lärd man, som föreskrev strutsägg som botemedel.« »Hur vet du allt det här?« Han hade en okynnig glimt i ögonen när han sa: »Jag har lyckats ta reda på det genom oräkneliga välbevarade hemlig­ heters öron.« Jag tog en klunk kallt vatten med en skvätt tamarind, samma förunderliga, magiska dryck med vilken Nonno vätte mina läppar när jag föddes. Min strupe och mitt svalg löstes upp, jag återfick talförmågan, och adamsäpplet fick ryckande liv och fungerade lika smidigt som en nysmord motor. Och jag sjöng de sånger som Sholoongo hade lärt mig. »Varför tror du att hon får dig att stamma?« Jag förklarade med ett drygt åttaårigt barns tveksamma röst att det antagligen var så att jag fick anfall. Sedan jämförde jag min stamning med hicka, för dessa båda saker hade åtminstone en sak gemensam: Att kallt vatten med en skvätt tamarindsaft hade en positiv inverkan på mig.

Nonno sa som om han blivit imponerad: »Det är bra!« En dag, direkt efter en ordväxling mellan mig och Sholoongo om mitt namn, hade hon och jag ett regelrätt gräl. Som vanligt dök Nonnos namn upp i samtalet, och Sholoongo, som kunde vara mycket elak, smädade mina förfäder. Hon beskrev min farfar på det vidrigaste sätt och kallade honom en »garderobslärd«. Trots 19

att jag inte visste vad det betydde kände jag mig skymfad. Jag lämnade henne förnärmad och begav mig till Afgoi, där Nonno hade sin gård, med den bestämda avsikten att fråga honom vad uttrycket »garderobslärd« betydde. I stället blev det så att jag förivrade mig och bad honom tala om för mig varför han hade gett mig namnet Kalaman.

Vi satt i skuggan av ett mangoträd, Nonno och jag, och åt fruktsallad med fingrarna ur samma träskål. Han hade själv gjort denna macédoine av råvaror från sin egen fruktträdgård. Vi tura­ des rättvist om att prata och ägnade varandra odelad uppmärk­ samhet. Han var en mycket storväxt man med stark personlighet vars utstrålning kunde göra mången kvinna vek just där somliga ansågs vara okänsliga. Trots att jag var så ung hade jag noterat att många kvinnor inte var främmande för att låta sig lockas ända till hans sovrum, skrattande och med hälften av knutarna på sin guntiino-dräkt lösgjorda. Jag älskade honom desto mer tack vare dessa uttryck av hämningslöshet, vilka var lika oskyldiga som ett barns, och dyrkade det illvilliga flin som ofta förvred hans anletsdrag.

En del av mig misstänkte att jag gjorde mig skyldig till flagrant trolöshet när jag krävde att han skulle berätta varför han hade gett mig namnet Kalaman; en annan del tyngdes av egendom­ lig bestörtning över min oförmåga att fråga varför Sholoongo hade kallat honom en »garderobslärd«. Så jag uppskattade hans sällskap, så jag älskade visheten i hans tystnad, för han satt maje­ stätiskt med munnen full av outtalade ljud, ett rikligt förråd av nästan sextio års minnen för vilka han hade varit en trofast för­ valtare. Till slut sa han: »Jag gav dig namnet Kalaman därför att det är en återvändsgränd.« Jag förstod inte vad han menade, och det sa jag.

Vi försjönk i en tystnad som hade något väsande över sig, ett ljud som inte var olikt det från en orm som rör sig i vått gräs. Jag vet inte hur länge jag stirrade på en liten fågel som hade nervösa ryckningar, ett drillande läte, gräddvit buk och gråaktigt bröst, en fågel som trollband mig tills den flög i väg och försvann i sänkan 20

nedanför kullen längre bort. Jag försökte komma fram till om jag hade sett en sådan fågel förut eller vad dess fantastiska namn kunde vara, när hans röst avbröt mina tankar. »Vardagliga namn behöver stöttas upp«, sa han och hejdade sig. Även han hade kanske svårt att identifiera fågeln, tänkte jag.

Han fortsatte: »Vardagliga namn måste nämnas tillsammans med faderns eller farfaderns namn. Eller ännu hellre lägger man till ett skräddarsytt smeknamn på slutet. Annars låter de av någon anledning inte rätt, som om de vore ofullständiga. Ger man ett barn namnet Mohammed frågar alla: ›Mohammed Vem?‹« Han blev tyst och skruvade rastlöst på sig i stolen. Efter en stund tillade han: »Jag var förutseende nog att ge dig namnet Kalaman därför att jag visste att det kunde stå för sig självt, utan att behöva hjälp av din fars namn eller mitt.« Jag lånade några av hans invecklade ord, vilka jag hade förstått till hälften, fyllde på med några av mina egna och undrade högt vad det var som hade fått honom att ge mig ett sådant namn.

Var det något han dolde för mig och som han skämdes över? Jag ville inte vara vanvördig, men det var jag kanske. Sådana saker är för svåra att avgöra, särskilt om man ännu inte har fyllt nio år och flickan som man är förälskad i ställer besvärande frågor till en. Märk väl att ett antal personer, däribland min egen mor och Sholoongo, var av den uppfattningen att Nonno undanhöll en hemlighet. En vän till mor hade den obildade ovanan att hänvisa till storleken eller litenheten hos mäns manslemmar, Nonnos och min fars, vilka enligt henne »väger ett ton«! Varför gjorde inte min det? Var jag eller var jag inte deras avkomling, min fars son, Nonnos sonson? »Såvida inte…« sa jag och blev sedan tyst.

Nonno vidmakthöll sin värdiga tystnad och vägrade att anta min utmaning. Jag hade tidigare repeterat scenen på bussen när jag var på väg till honom, och i mitt manuskript hade han frågat »Såvida inte vad då?« och jag hade förberett ett trevande svar.

Men farfar förblev trogen sina prioriteringar och visste hur han tryggt skulle styra samtalet. Hans sätt att prata sa mig att han var 21

medveten om vart han ville komma. Han sa: »Fördöme denna dag!« Detta var ett av hans favorituttryck, och han brukade använ­ da det när han var upprörd. Han hade sannerligen en uppsjö av sådana fraser, talesätt som antydde hans nervösa eller upprymda sinnestillstånd. Han upprepade: »Fördöme denna dag!« »Du förstår, Nonno«, sa jag, »jag är drygt åtta år, tillräckligt stor för att veta att det finns vuxna hemligheter som det är oklokt att avslöja för pojkar i min ålder. Jag inser det.« Den rastlöshet som svepte över hans anletsdrag sa mig att han tänkte byta samtalsämne. Han försökte dra ett djupt bloss på den otända cigaretten, och när han insåg vad han hade gjort skakade han roat på huvudet. Sedan sa han: »På tal om förtroende«, och fortsatte snabbt som om jag var på väg att avbryta honom: »Din mors bekymmer smittar av sig, och jag kan för min del inte låta bli att smittas av dem, men säg mig, har Sholoongo visat dig sitt kvinnliga förtroende?« Jag fällde en nedsättande kommentar om mor. »Det är inte snällt att säga så om din egen kärleksfulla mor«, påpekade han. »Hon är orolig och kan ha goda skäl att misstro Sholoongo.« Jag återgick till det samtal jag hade författat i tankarna på bussen till Afgoi. Jag överraskade till och med mig själv när jag sa att jag inte trodde att Sholoongo hyste något annat än respekt för min mor. Hon hade ju föreslagit att jag skulle överge min fars namn och ta min mors, vilket man gjorde i vissa andra länder.

Han tände cigaretten och sög länge och njutningslystet på den, fyllde bröstet med rök och andades ut smala slingor genom näsborrarna. Han väste och hostade krampaktigt, likt en katt som fått ett fiskben i halsen. »Flickan gör dig till åtlöje, förstår du inte det?« sa han.

Jag hävdade att Sholoongo inte ville mig illa.

I tystnaden som följde lyssnade Nonno och jag på en liten flock starar som kommunicerade inbördes med mjuka pip och klangfulla visslingar. För att rentvå min barndomsförälskelse från skuld förklarade jag att eftersom Nonnos och min fars och 22

mitt eget namn allihop var återvändsgränder skulle det väl inte göra någon skada om jag lade till mors namn till denna märkliga blandning? Det var inte bara rättvist mot kvinnan som burit på mig i nio månader, i mer än ett avseende var det dessutom ett djärvt tilltag i ett land där ingen övervägde att göra något sådant.

Jag lade fram det som om det var min egen idé, inte Sholoongos.

Han var bestämd. »Det vore oklokt av dig«, sa han. »Varför det?« »Därför att du skulle inbjuda till den sorts gemena kommen­ tarer som man bör undvika. Jag är säker på att jag inte behöver påminna dig om att barn med okända fäder i vår del av värl­ den kallas ›de otursdrabbade‹. Många gånger belastas de med smeknamn som hänsyftar på deras mor. Du känner till det enda undantaget från detta: Den somaliska förstavelsen bah står för en mors namn med vilket en kvinnlig anförvant förknippas när det gäller syskon i en polygam familj. Detta gäller inte för dig. Du är trots allt det enda barnet i en monogam familj. Och du vill väl inte att någon ska tro att du är ett oäkta barn?« Den vuxne inom mig tog över med oöverträffat pedanteri när jag invände att vårt samhälle var orättvist mot kvinnor, en åsikt som jag många gånger hade hört Nonno förfäkta med stor vältalighet. Jag fortsatte: »Tänk på det orättvisa! Föreställ dig det skandalösa i att inte tillåtas ta sin mors namn!« Han nickade men sa ingenting. Nonno hade en benägenhet att finna nöje i mina sinnesförändringar och uppskatta min vana att överge barnets natur och anta en vuxens, inte bara vad gällde språket och ordvalet utan även gesterna. Jag var nämligen duktig på att härma och kunde bli andra personer om jag ville. »Det kommer att göra din mor mycket olycklig«, sa han.

Detta var inte min första överilade konfrontation med frågan om faderskap. Jag var knappt sju år när jag påstod att jag hade gjort en kvinna med barn, och ingen lyckades övertyga mig om att jag inte hade gjort det. Vid fyra års ålder minns jag att jag såg en färggrann teckning av solen som far hade gjort, och jag tillskrev honom ofantliga krafter som överträffade en dödlig per­ 23

sons. Då trodde jag att flickor stöptes till sin kvinnliga form inuti sina mödrar, som kunde avla dem utan hjälp av en man, och att pojkar kom ut som pojkar ur faderns penis.

Nonno sa: »Om du inte vill förtreta din mor måste du överge tanken på att fästa avvikande uppmärksamhet på ditt ursprung.« Mina tankar var någon annanstans, upptagna av en klibbig flugfångares nyckfulla rörelser i en död gren på ett träd intill, en flugfångare som övervägde att börja jaga sitt villebråd, en orolig och rädd insekt, ett offer i flykt.

Nonno och jag satt tysta och åt vår fruktsallad i eftermid­ dagens flätverk av skarpt solsken och korsande skuggor. Jag såg fåglar flyga ensamma eller i par eller i flockar, och farfars blick var nästan hela tiden fäst på en särskild fågel som upprepade gånger formade siffran sju med huvudet. »Vad är det som är så speciellt med Sholoongo?« frågade han.

Jag tänkte säga någonting men hejdade mig i sista stund.

Jag vågade inte förråda Sholoongo, flickan som delade mina hemligheter och vars dristighet aldrig upphörde att förvåna mig, flickan som i mörkret brukade krypa ner i min säng när hennes halvbror hade börjat snarka i sin säng i samma rum. Jag vågade inte berätta hur hänförd jag var över det diaboliska vi tänkte göra, så upphetsad att jag tveklöst trodde mig kunna bemöta hennes utmaningar med lika stor bravur. Medan andra pojkars skrävel för mig var ett uttryck för deras överdrivet uttalade manliga fåfänga utgjorde vår förstulenhet en motvikt, åtminstone trodde jag det. Det kunde knappast vara den sexuella aspekten av vår samvaro jag gladde mig åt, med tanke på att mitt kön ännu inte hade mognat. Det hade å andra sidan inte min röst heller.

Jag fick mitt första smakprov av henne en kväll när jag väckte hennes okynnighet efter att ha krupit ner i hennes säng för att ägna mig åt vad jag trodde skulle bli lite oskyldigt kel. Oskyldigt eller inte fann hennes ymnighet mig, hon rörde vid mig mellan benen, och jag fick stånd. Jag måste ha vetat vad jag gjorde, för jag höll mitt kön mellan tummen och pekfingret och frågade om hon kunde hitta en hålighet där det kunde sticka in huvudet.

24

Hon skrockade hånfullt och pratade så högt att jag blev rädd för att Timir skulle vakna, men det gjorde han inte. Hon sa: »Ser man på«, och nöp i mitt kön där det gjorde ont, »din är inte större än en navel. Är du säker på att du är din fars son? För hans hänger som en läderstropp.« (I efterhand generar det mig att tänka på hur min manlighet blev sårad varje gång kvinnor som jag åtrådde råkade vara så indiskreta att de kommenterade min litenhet. Jag kände mig föro­lämpad och naturligtvis irriterad, och jag kallade till och med en av dem för hora. Men det var många år senare.)

Nu sa Nonno: »Vad är det som är så speciellt med Sho­­loongo?« »Jag tycker om att hon är så annorlunda«, sa jag. »Hon är så rolig!« Nonno slingrade sig, kanske för att dölja sitt obehag, sedan blev han svävande, och till slut talade han som en äldre man som gav en yngling goda råd. Han sa: »Bortsett från att det uppenbar­ ligen finns en välsignelse eller en förbannelse antar jag att du som avkomma finns till för att reformera din upphovsmans arroganta vanor. Och du har lyckats fantastiskt väl!« Han trodde kanske att jag förstod vad han menade, för han talade länge som om han deltog i ett möte med åldermän, reto­ riskt, med citerade ordspråk, parafraserade dikter och omstuvade myter som stöd för sina argument såväl som en och annan legend.

Han var en stor talare, mycket imponerande. Om jag inte tog någon större notis om vad han sa berodde det på att jag var av den tvivelaktiga åsikten att han pratade med sig själv, inte med mig. Och det lät jag honom göra. Men även jag började prata med mig själv, och jag sa, som till mig själv: »Hon är rolig, det är Sholoongo. Hon är väldigt rolig.« Först mörknade hans ansiktsuttryck. I nästa ögonblick bredda­ des hans anletsdrag av en antydan till ett leende, ett som var avsett att utföra en särskild uppgift, den sorts leende som kunde övergå i en bister min. »Var rädd om dig!« Det var hans sätt att be mig gå, och jag reste mig upp.

25

Då hörde vi en enorm smäll nerifrån floden, lite till höger om hans skog. Vi hann knappt tänka på vad det kunde vara förrän Nonnos hushållerska kom och tillkännagav att en kro­ kodil hade simmat i väg med en av hans arbetare. Det kom fler män, och en av dem trodde att knallen vi hade hört kom från Fidows luntbössa – Fidow var Nonnos alltiallo. Nonno gick in i bungalowen, kom ut beväpnad med ett gevär och tänkte ge sig av med ett antal lantarbetare som bar på spjut och alla möjliga sorters klubbor och yxor. Jag förstod att han var fast besluten att antingen rädda mannen ur krokodilens käftar eller döda den. Alla visste att just denna krokodil var en plåga, en glupsk best som, efter att ha fått smak på människoblod och för inte så länge sedan dragit i väg med två småflickor och deras mor, skulle komma tillbaka. På den tiden misstänkte man i farfars by att krokodilen hade släpat i väg flera andra människor, mitt på ljusa dagen till på köpet.

Han lät sig inte ryckas med av den upphetsning som den hot­ fulla, rovgiriga krokodilen väckte. Han talade med lugn röst och tonfallet hos den som kanske inte skulle komma tillbaka på länge.

Han sa till mig: »Jag tycker att du ska ta med dig honungskrukan hem, och var rädd om dig.« När jag blev ensam kände jag mig vimmelkantig och lätt om hjärtat, och jag var överdrivet otålig att återförenas med Sho­ loongo, min älskade, som jag skulle mata med den honung som Fidow samlat upp och som Nonno hade skänkt mig. Frågan var om hon skulle ta emot mig?

En glimt av ännu ett dristigt tilltag syntes nu i Sholoongos vänstra öga när hon drog med mig från stället där en kvinna hade inlåtit sig i meningslöst raljerande med hennes halvbror, Timir. Sladdertackan Barni delgav honom de senaste nyheterna om en grannes son, vars föräldrar hade gift bort honom, ännu inte fjorton år fyllda, med hans kusin och lekkamrat. Jag visste att kvinnan var barnlös, att hon hade varit gift tre gånger och att hon var äldre än min mor, och det var allmänt känt att hon hyrde 26

ett rum i ett hus några grindar längre bort. Barni hade inget egentligt yrke, och likt många kvinnor i somaliska städer visste man inte riktigt hur hon förtjänade sitt uppehälle.

Sholoongo berättade att Barni var ivrig att lära känna henne och Timir, eftersom hon var intresserad av deras far, Madoobe.

Jag minns inte vem det var som förklarade för mig att Barni hade blivit kär i deras far. Madoobe hade varit sjöman och försörjde sig numera på att tämja vildhästar, vilka han exporterade till Mel­ lanöstern och enligt ryktet tjänade en förmögenhet på. Dessutom påstods han vara den förste somalier någonsin som använde en struts för att vakta hästarna och zebrorna, en bedrift som gjorde honom till något av en celebritet. »Hör på henne«, sa Sholoongo och sneglade hånfullt åt Barnis håll. »Bla, bla, bla, herregud, hon slutar aldrig och godtar inte ett nej från far.« Jag citerade mors kloka ord om att kärleken är undergiven.

Ingen kunde säga vad Barni såg hos Madoobe, vars humör bestäm­des av om hans förmögenhet växte eller krympte och vars försvinnanden var höljda i dunkel – han kunde vara borta i en månad och nedlät sig aldrig till att bli utfrågad om vad han hade gjort. Jag visste att Madoobe brukade sova så dags och att Barni skulle vara där hela dagen om det behövdes, tålmodig likt en groupie som väntade på att få se en skymt av sin idol.

Men nu när vi var utom hörhåll för Barni och Timir förstod jag att Sholoongo hade något ofog i tankarna. För mitt framför näsan på mig höll hon upp ett papper på vilket någon med bly­ erts hade ritat vad jag tog för ett par fylliga läppar med en tumme som stack ut ur ena hörnet. Jag visste inte vad jag skulle tro och såg henne flina. Jag tyckte att hon såg ut som en sjörövare som just hittat en skattgömma. »Berätta vad du ser!« befallde hon.

Jag mumlade några ord därför att jag inte ville erkänna mig besegrad eller säga fel. Vid mitt andra försök att förklara vad teckningen föreställde såg jag en mediterande yogi, en sittande sadhu som saknade ett ben. Tanken hade knappt hunnit formu­ 27

leras förrän jag insåg att jag faktiskt höll teckningen uppochner.

För att dölja min förlägenhet sa jag: »Vad sa Timir? Har du visat den för honom?« »Min halvbror ser en veterinärs hand som försöker dra ut en kalvs framben för att förlösa den«, svarade hon.

Utan att säga någonting riktade jag all min uppmärksamhet mot hennes haka, där hon hade ett ovanligt långt hårstrå, som det var så härligt att peta på. På hennes enträgna begäran beskrev jag sedan vad jag såg, nu när jag höll teckningen rättvänd. Jag höll upp långfingret med de andra fingrarna invikta, putade med läpparna som om jag sög på ett halvkrökt finger och gned sedan pekfingret mot underläppen.

Hon sa: »Fingrar, munnar och läppar, korkar!« Jag kände hur hett blod strömmade till kinderna och mot ögonen. Först kunde jag varken se eller höra någonting, inte ens mitt eget hjärtas slag. Under tiden började Sholoongo, som hade ett antal klumpiga sätt att ta mig i skrevet, smeka mig tills jag blev hård. Hon viskade att jag var en kork och att hon var en flaska medan hon drog fingret över min gylf. Hon brukade säga att hon var hålet i en flöjt och att jag var fingret. Det var först mycket senare, då mina öron hade tömts på lustans ljumma blod, som jag hörde Barnis röst. Jag är inte säker på vad hon sa, men det lät som: »När man inte har turen med sig!« Jag minns att jag då kunde känna smaken av min lycka i min egen saliv, en ström av blod, fingerborgsmått av finaste kvalitet, Sholoongos utsökta läckerhet!

När jag åter kom att uppfatta Barnis samtal med Timir påstod kvinnan att Madoobes hjärta var »lika hårt som förhårdnaderna på en kamels tunga«. Timir nickade, inte därför att han höll med henne utan därför att han ville slippa henne.

För min del var jag beredd att följa Sholoongo till världens ände i hopp om att hon skulle vara så generös att hon tog emot mig i sig. »En tumme i en mun, tänder som sluts om nageln!« När hon gjorde det hörde jag ett utrop: »Aj, du gör mig illa! Var försiktig!« 28

*

Från det ögonblick då mor först fick se Sholoongo visste jag att hon skulle tycka illa om henne. Så snart flickan var utom hörhåll sa hon faktiskt: »Akta dig, hon är lika farlig som en strömförande kabel.« Och hennes råd? »Om jag var som du skulle jag vara försiktig och inte röra vid henne med mina bara händer, som om hon vore elektrisk.« På den tiden var jag intresserad av saker och tings ursprung, av hur floder blev till och varför de flöt och vart. Jag ställde mängder av frågor till Nonno om var barn kom ifrån och hur, var de döda hamnade och huruvida de som blivit begravda därefter vaknade i sina gravar och omedelbart blev återfödda, och i så fall i vilken form, som ett barn eller en annan vuxen, eller låg de kvar hopkurade likt ormar som slagits medvetslösa? Jag ägnade mig åt självrannsakan, i mitt huvud surrade alla dessa obesvarade frågor entonigt likt en svärm ilskna bin. Var det kanske därför jag ville ändra mitt namn, eftersom dess ursprung inte sa mig någonting?

Om alla givna namn hade sina inre slitningar, brukade jag tänka, och alla nyförvärvade sina födslosmärtor, gällde precis samma sak för alla nya vänskapsförhållanden. Då kunde väl min och Sholoongos vänskap inte vara något undantag?

Mor blev upprörd när hon hörde mig tala tillgivet om någon annan än de närmaste släktingarna. (»Ingenting är som blods­ band«, brukade hon säga, och hennes lojalitet mot familjen var så genomsyrad av övertygelse att jag brukade vänta tills hon inte såg mig längre innan jag lät ett hånleende tänja ut mina anletsdrag.

Jag kände trots allt till en annan sorts blod, Sholoongos, vilket jag tog del av, en hemlig ritual som mor inte visste någonting om.)

Såvitt jag visste var jag inte ett olyckligt barn, men mor hade anledning att misstänka att jag var det. Hon kunde kanske inte rå för det; hon oroade sig ständigt och var full av sprudlande energi. När hon fick se mig och Sholoongo, särskilt de dagar hon var krasslig, förvandlades mor till en ström av ord, en störtskur av känslor, och hennes ögonvrår var bara samlingspunkter för tårfyllda förebråelser. När mor sov i mörkret var hennes kinder 29

strimmiga. Var det så att hon grät medan hon drömde? I gry­ ningen fanns det fukt runt hennes ögon, väta som var som tidig morgondimma.

Mor misstänkte att andra ville undergräva hennes inflytande över mig, hennes ende son. Hon var stolt över sin intuitiva för­ måga, som hon hävdade i god tid hade varskott henne om de invävda mönstren i Sholoongos långsiktiga planer för mitt öde.

Det hände att Nonno ingrep. Det var inte så att hans ingripanden, hans försök att undanröja hennes ogrundade farhågor, någonsin lyckades. Jag minns att jag vid ett tillfälle tjuvlyssnade och hörde honom säga: »Seså, seså«, med tonfallet hos en förälder som tystar ett gnälligt barn, »pojken är ännu inte tio år, för Guds skull, och Sholoongo är bara fjorton!« Mor tyckte inte att Timir var vulgär eller hotfull. Hon tyckte att han var en änglalik gestalt i ett hushåll fullt av demoner. Hennes intuition varnade henne aldrig för hans osunda inflytande över mig. »I mina drömmar«, sa mor en gång, »har Sholoongo långa naglar, kraftigt huvud, utskjutande tänder, ben som är onormalt korta och rundade öron som liknar en honungsgrävlings. Hon gräver hela tiden, utan ett ögonblicks avbrott.« Trots att alla försök att övertyga henne om att Sholoongo inte hade några långsiktiga planer beträffande mig var fruktlösa gav min farfar och far aldrig upp. När mor ställdes mot väggen eller uppmanades ta reson brukade hon, blek av rädsla, berätta om en av sina återkommande mardrömmar: En honungsgrävling åt sig in i hennes inälvor. Far uttalade en mild förmaning och bad henne lugna ner sig. Nonno förespråkade självbehärskning och påpekade att andra kunde tycka att detta var opassande och fördomsfullt. »Det är inte den stackars flickans fel att hon blev övergiven och togs om hand av en lejoninna«, hävdade han. »Vilka bevis har vi förresten för att hon har förmåga att ändra sin mänskliga gestalt till ett djurs?« Med tjocknande saliv som om den var jäsande deg brukade jag förklara för mor att det var på hennes uppmaning som jag hade blivit presenterad för Sholoongo och hennes bror och far.

30

Jag påminde henne att det var far som när han hade träffat dem första gången beskrev dem som »tre original, lika unika som de är fascinerande, clowner i en tragisk uppsättning av en erotisk fars«.

Med huvudet lutat lite åt sidan som någon som hör dåligt lyssnade mor uppmärksamt på alla vändningar i mina fraser, noterade mina pauser och iakttog ordens kurvor. Hon kunde ha lyssnat efter någon sorts bevis för att jag hade blivit förhäx­ ad. Sedan utbrast hon hetsigt: »Jag ligger i sömnens hemsökta mörker, skild som jag är från din far av nattens fasansfulla visio­ ner. Jag har knappt hunnit somna förrän det blir en natt full av illa­varslande drömmar i vilka honungsgrävlingar äter upp mina inälvor och elefanter löper amok med de väldiga öronen resta av ilska, nattliga visioner i vilka en flodhäst brakar genom min slummers klena staket. Där det finns gravar har de skändats, kropparna har grävts upp och begravts på nytt, inte i marken utan uppe i träden, i reden avsedda för fåglar stora som ugglor.

Med ens antar högarna av uppgrävd jord formen av myrstackar med många öppningar som täcks av spindelnät. Det är en djup fruktan, och jag önskar att jag kunde bli kvitt den, men det kan jag inte.« Jag ville höra Nonnos åsikt. Hur kom det sig att flickans närvaro matade mors undermedvetna med otäcka drömmar? I sitt svar fäste Nonno min uppmärksamhet på »föreställningen« om honungsgrävlingar, vilka han sa »har begär efter honung, de är nattdjur som har för vana att gräva djupa hålor i marken«.

Det fanns ett underjordiskt samband, fortsatte han, mellan en asätande honungsgrävling och mors tro på Sholoongos djuriska krafter, förmågan att ändra sin mänskliga skepnad till det djur hon önskade.

Och Timir, hennes halvbror!

Han anlände med en hy som var lika uppsprucken som den torra öken han hade kommit från, någon provinshuvudstad i lan­ dets inre vars invånare var lika immuna mot törst som kameler.

Jag hade blivit förälskad i hans syster och hade inte många vänner 31

på den tiden. Eftersom far tyckte om Timir gick mor med på förslaget att jag skulle bli god vän med honom. Far var med när vi träffades första gången, och han uppmuntrade mig vältaligt och föreslog att jag skulle lära Timir hur man levde i storstaden och av honom lära mig om kulturen hos de landsortsbor som utgör majoriteten av landets befolkning.

Jag kommer aldrig att glömma den minutiösa omsorg som ägnades alla förberedelser för att säkerställa att vårt möte skulle krönas med omedelbar framgång! Det kunde ha varit ett bröllop där min far påtog sig ansvaret för att det fullbordades. Det blev en tids övervakad uppvaktning som varade i nästan en månad, och far var närvarande i sin roll som kontrollant och rådgivare.

Under tiden var våra familjer i varandras hus likt tjuvars händer i andra tjuvars fickor. Mor övertalade Nonno att låna Madoobe, deras far, hälften av de pengar han behövde för att börja arbeta som hästtämjare.

Sanningen om pojken var sorgligt nog mer invecklad, för han hjälpte mig mycket lite, lärde mig ingenting om nomadernas kultur och var mer intresserad av vad han kallade sina »sex­ eruptioner« än av innehållet i mina spirande idéer om sakers ursprung. Sholoongo och jag delade åtminstone en själslig skärpa, ett äkta intresse för sakers begynnelse. Hon förklarade hemlig­ heter, lärde mig det grundläggande i det jag antog var sufistiska traditioner och gav den tydligaste feministiska tolkning av myten om Carraweelo som jag hade hört. Carraweelo är drottningen under vars styre männen övertog den ledande ställningen i sam­ hällsordningen efter Somalias gamla matriarkat och kvinnorna anklagades för att ha svikit landets visioner och inte ha kunnat regera på ett rättvist sätt.

De fördelar jag erhöll genom vänskapen med Timir var av tvivelaktigt värde. Trots det hindrade hans vänliga ingripanden Sholoongo från att påverka mors undermedvetna. Men just som mina föräldrar kände sig som lugnast rådde Nonno mig att vara försiktig: »För även om en vulkan inte är aktiv är den aldrig död.

Den kan explodera och bli till dödsbringande sjöar av lava.« 32

Timir hade sina »eruptioner«. Jag såg aldrig någon vara så belå­ten med sig själv som han just som det gick för honom. Han tog sina ejakulationer på lika stort allvar som fadern när denne rökte sin vattenpipa, ritualer som tryggade deras aldrig sviktande vitalitet. Timir onanerade när han var nedstämd och tillfreds­ ställde sig själv när han var stressad. Han medgav att han hade gjort det tillsammans med andra pojkar förut och att han hade älskat med äldre kvinnor, några av dem prostituerade. Men han hävdade att inget var lika njutbart som att låta det gå i handen med lite hjälp av blad från gob-trädet. En enda gång gjorde jag honom sällskap och tuggade på en näve blad, och även om det gick för oss samtidigt var min utlösning inte lika tillfredsställande som när jag hade en eskapad med Sholoongo. Jag vågade aldrig fråga någon av dem, men jag undrade om han och Sholoongo också gjorde det.

För att ta reda på det sov jag över i deras hus.

Jag var spänd, låg vaken större delen av natten och började kän­ na mig dåsig strax före gryningen. Jag sover lätt och minns att jag halvsovande vände på mig och satte mig upprätt när någon gick förbi min säng. Det hade inte blivit riktigt ljust än, och jag hade inte hört muezzinen väcka de trogna muslimerna till deras plikter. Madoobe, deras far, gick ut ur rummet och rörde sig lika tyst som natten. Jag förmodade att han tänkte gå runt knuten för att kasta vatten.

Oförmögen att hålla tillbaka min växande nyfikenhet därför att jag inte hört någonting från honom på en mycket lång stund klev jag ur sängen, gick ut ur rummet och letade ängsligt efter eventuella förändringar i omgivningen. Stelt uppmärksam och påtagligt besvärad slappnade jag av först när jag såg den eben­ holtssvarte Madoobe ett stycke längre bort. Han var helt naken. I handen hade han ett föremål som liknade en käpp och som han gned sig på ryggen med, upp och ner, upp och ner.

För att se bättre gick jag närmare, nerhukad. Men jag skrämde en av korna, som tyckte att jag rörde mig hotfullt, den stampade 33