Brì±nt Land
BrÀnt Land Cecilia à hman
Första boken -Arvet efter Mörkertiden
-
© Cecilia Ă hman 2016 Förlag: BoD â Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD â Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7463-411-2
Till mamma
Kapitel 1 -Föraningar Andarna vilar över sömnigt land, vaggar trÀd och mark till sömns Blodröd sol sÀnks ner i dvala och lÀmnar allt sÄ kallt, sÄ tyst innan mÄnen erövrar himmel svart, skÀnker ro till varje sjÀl, som djupt i sömnen vilar Skuggan vÀxer i fjÀrran land, hotar allt som varit vÄrt Skuggan plöjer över mÀnniskorna fram, sÀnker sig över dem som en mantel, lÀgger sig över dem som svidande grönt stoft Drömmarna störs av oro stark, obehaget sprids i kroppar stela NÀr skuggan kommer över dig och mig, omsveper oss, skakar oss, förstör oss ska mÀnniskan vakna till ett mörker som svÀljer bÄde hopp och land -Profetia, okÀnd upphovsman 7
Ă r 603, Första tidsĂ„ldern vĂ€llen lade sig som en mörk slöja över bergen i Jungfruns BĂ€lte. Nedanför en av bergskedjans sluttningar flimrade ljusen frĂ„n en by likt eldflugor och doften av eld och matlagning lĂ„g tung mellan husen. En flock svarta fĂ„glar lyfte frĂ„n ett av taken och de skrĂ€nade medan de flög ivĂ€g över trĂ€dtopparna. NĂ€r de passerade en gĂ„rd blickade en man upp pĂ„ dem, dĂ€r han stod gömd bredvid ett trĂ€d. Hans hĂ€st stod orörlig en bit bort â ytterligare en skugga bland de andra â och den gav sig bara till kĂ€nna dĂ„ och dĂ„ genom att frusta. Mannen Ă€ndrade tyst kroppsstĂ€llning för att variera tyngden pĂ„ sina trötta och stela ben. Han befann sig nĂ„gonstans i nordöstra delen av landet och hade till slut funnit det hus han letat efter de senaste veckorna. Ett hus som tycktes stirra ut i mörkret med fönster lika glödande ögon. Bakom de ruttnande trĂ€vĂ€ggarna vĂ€ntade en livsavgörande förhandling och mannen, som aldrig blev nervös inför nĂ„got, upplevde en förvĂ„nansvĂ€rt intensiv förvĂ€ntan. Han svepte med blicken över huset, lyssnade till natten och funderade pĂ„ sitt Ă€rende dĂ€r â medan han försiktigt hukade sig ner. De senaste mĂ„naderna hade han haft en rivande otĂ„lighet inombords som inte gĂ„tt att bemĂ€stra. Livet i Fering var inte givande som det brukade vara och inte ens det faktum att han sjĂ€lv styrde staden skĂ€nkte lĂ€ngre den tillfredsstĂ€llelse han behövde. Den blandning av respekt och fruktan han fick frĂ„n befolkningen var inte tillrĂ€cklig, rikedomarna inte stora nog och slavinnorna hade blivit ointressanta och oattraktiva. De var nĂ€rmast motbjudande. Ăven de mest unika av dem â han valde alltid ut de starka, de exotiska â tycktes ha blivit grĂ„ och livlösa. En dag hade han till och med varit tvungen att döda en av dem, bara för att han inte stĂ„tt ut med den hĂ„lögda blicken. Inte ens vĂ€lbehaget av att tillfoga henne stor smĂ€rta innan han tagit hennes liv hade varit lika starkt som det brukade vara. Minnet av den goda tiden, nĂ€r han tagit allt han ville ha â kvinnor, rikedomar, makt och liv â trĂ€ngde sig in i tankarna och hĂ„nade honom. Det fick honom att tro att han hade Ă„ldrats i förtid. De svarta tankarna hade haft ett fast grepp om honom nĂ€r han fĂ„tt ett besked som vĂ€ckt honom till liv igen. En av hans medarbetare
K
8
i norr hade stött pĂ„ en man som sade sig ha en dotter med magiska förmĂ„gor. Nyheten hade framkallat en vĂ€lbekant stöt av spĂ€nning inom honom och han hade genast gett sig ivĂ€g, pĂ„ jakt för att fĂ„ tag pĂ„ dyrgripen. Bara sjĂ€lva fĂ€rden hade gett honom ny livskraft. PĂ„ vĂ€gen dit hade han stött pĂ„ en flicka som vĂ€ckt den hetsiga kĂ€nslan i kroppen. Hon hade haft levande blĂ„ ögon, naiva och livsglada, och hud sĂ„ len och ren att den nĂ€rmast inbjöd till att förstöras och förintas. Efter henne hade förvĂ€ntan sprĂ€ngt inom honom och nu hade han nĂ„tt mĂ„let. En ung kvinna â med magiska förmĂ„gor och en fader som var öppen för förhandlingar. Han var övertygad om att hon var nĂ„got alldeles unikt och hade bestĂ€mt att hon skulle bli hans, vad som Ă€n krĂ€vdes. Att ha tillgĂ„ng till en slav med magiska krafter â krafter han sjĂ€lv skulle ha makten över och kunna styra efter behag â skapade nya möjligheter för honom. Drömmen hade lĂ€nge varit att ge sig ut pĂ„ haven â lĂ€ngre bort Ă€n nĂ„gon frĂ„n Kelta nĂ„gonsin seglat â och den drömmen skulle kunna besannas. Han skulle kunna upptĂ€cka nya platser och erövra dem, skaffa sig mer egendomar och undersĂ„tar. Med hjĂ€lp av magin skulle han kunna utföra allt det utan att utsĂ€tta sig sjĂ€lv för onödiga risker. Det var lyckosamt att han hunnit hit innan fler fĂ„tt reda pĂ„ att det fanns en person med magiska förmĂ„gor hĂ€r. De flesta förstod inte vilken tillgĂ„ng en sĂ„dan kvinna skulle kunna bli och hade antagligen följt traditionen i Dinethen â och avrĂ€ttat henne. Han tĂ€nkte tillbaka till sin ungdom, nĂ€r Numidias sista starka kejsarinna hade avsatts och den stora jakten pĂ„ magiker hade inletts. Han hade sjĂ€lv varit en av dem som utnyttjat kaoset för att ta land, makt och slavar i gamla Numidia och skapa landet Dinethen. Den nya kejsarinnan hade inte ens försökt stoppa dem. Med tanke pĂ„ hur fĂ„ magiker som fanns kvar var det en sĂ€llsam tur att han lyckats hitta en, Ă€ven om hon inte utvecklat sina förmĂ„gor Ă€n. Och nĂ€r hon vĂ€l var redo, dĂ„ skulle inget Ă„lderdomlig magiförakt kunna stĂ„ i vĂ€gen för hans ambitioner. Det lyste i ett av rummen pĂ„ övervĂ„ningen och en kvinna vankade fram och tillbaka dĂ€r innanför. NĂ€r hon stannade till framför fönstret insĂ„g han att han med största sannolikhet blickade upp pĂ„ mĂ„let för sin resa. Det enda man kunde se tydligt var det skimrande
9
röda hĂ„ret, som glĂ€nste och tycktes leva i skenet inifrĂ„n. För första gĂ„ngen pĂ„ lĂ€nge blev han överraskad. Han hade aldrig tidigare sett en kvinna med sĂ„dan hĂ„rfĂ€rg, inte en enda gĂ„ng under alla de Ă„r han levt i det hĂ€r landet. Medan han förestĂ€llde sig hur det skulle kĂ€nnas att dra sina grova och skrovliga hĂ€nder genom det glödande hĂ„rsvallet fuktade han lĂ€pparna med tungan. FörvĂ€ntan vĂ€xte sig het i hela kroppen och han tappade för ett ögonblick koncentrationen. Hon försvann in i rummet och han greps av besvikelse. Han lyssnade till mörkret medan upphetsningen dĂ€mpades och lugnet Ă„tervĂ€nde â det kalla, obrytbara lugnet. Trots att han inte sett den unga kvinnans ansikte visste han med sĂ€kerhet att han hittat det han sökte. Han var övertygad om att den hĂ€r varelsen skulle Ă„terföra allt det han Ă„trĂ„dde i livet. Det mĂ„ste vara ett tecken, ett tecken pĂ„ att livet inte höll pĂ„ att gĂ„ honom förlorat och att han hade mĂ„nga Ă„r kvar att leva ut sina drifter pĂ„. Han stod kvar i skydd av trĂ€det tills mĂ„nen gled upp pĂ„ den vĂ€lvda himlen â sorterade tankarna och stegade upp mot huset. NĂ€rmare det som skulle bli hans nĂ€sta Ă€godel.
l Atiline betraktade spegeln. Den var rektangulĂ€r och nĂ„got högre Ă€n hon sjĂ€lv, upphĂ€ngd i en ram och hade olika motiv utsirade i trĂ€et. NĂ„gon hade med stor skicklighet snidat alla möjliga varelser utmed kanten â drakar, riddare, demoner, magiker, bestar och hĂ€xor. Figurerna var frĂ€mmande â de var varelser som endast dök upp i myter och berĂ€ttelser. Hantverkaren mĂ„ste ha varit skicklig och haft en sĂ€llsynt fantasi, tĂ€nkte hon. Atiline tyckte inte om vad hon sĂ„g i spegelglaset och vĂ€nde sig dĂ€rför om och tog nĂ„gra steg i motsatt riktning, mot det enda fönstret i rummet. Det var en kvĂ€ll som passade utmĂ€rkt för drömmar om Ă€ventyr â ett annat liv Ă€n det hon levde. MĂ„nljuset lyste in, vitt, men Ă€ndĂ„ varmt och reflekterades i de ojĂ€mna glasrutorna. Mörkret utanför fick henne att kĂ€nna sig trygg dĂ€r inne, men det fungerade ocksĂ„ som en barriĂ€r. Det var uppenbart att det dĂ€r ute, bortom de vilande skogarna, bortom byn, fanns en vĂ€rld hon knappt hade nĂ„gra kunskaper om. En vĂ€rld hon drömde om att
10
ge sig ut i, men som skrĂ€mde henne nĂ„got oerhört. Utanför fönstret var det inte sĂ€rskilt kallt, trots att sommarens hetta börjat ge efter för de höstlika vindarna, men hon hade inte tillĂ„telse att lĂ€mna sitt rum. Hon funderade pĂ„ om hon skulle slĂ€nga ut spegeln för att slippa se sig sjĂ€lv i den â medan hon gjorde det tittade hon ut i natten. Vem Ă€r jag? frĂ„gade hon stjĂ€rnorna â de bara stirrade pĂ„ henne utan att ge svar. NĂ€r hon blickade upp pĂ„ himlen förestĂ€llde hon sig andra ensamma mĂ€nniskor som gjorde samma sak â det gjorde henne inte lyckligare, men pĂ„ nĂ„got sĂ€tt lĂ€ttare till sinnet. Vad hon Ă€n försökte intala sig kunde hon inte fĂ„ bort upplevelsen av att vara sjĂ€lv dĂ€r, trots att det bodde en annan person i samma hus. Nej, spegeln mĂ„ste fĂ„ stĂ„ kvar. Hon insĂ„g att hon aldrig skulle kunna skiljas frĂ„n det enda hon hade kvar frĂ„n sina riktiga förĂ€ldrar. Det var ett mysterium att styvfadern, Matus, lĂ„tit henne behĂ„lla möbeln eftersom han alltid annars brukade dras till vĂ€rdefulla föremĂ„l som kunde ge vinst. Hon visste inte hur spegeln hade förts dit, men antog att den lĂ€mnats samtidigt som hon sjĂ€lv. DĂ„ hade hon varit tre Ă„r och knappt uppfattat vad som hĂ€nt. Minnena frĂ„n det tillfĂ€llet tycktes dolda bakom en svart ridĂ„ och var omöjliga att föra fram i ljuset. Hon hade aldrig fĂ„tt veta vem som hade fört henne dit. Hon Ă„tervĂ€nde till spegeln och smekte med nyfikna fingrar dess mörka trĂ€ â lĂ€t dem följa de konstfulla utsirningarna som slingrade sig runt ramen. Utan att kunna hindra det iakttog hon speglingen av ansikte och kropp. Ja, hon var ful, som Matus ofta pĂ„pekade. Han var inte den enda som sagt det till henne och eftersom ingen nĂ„gonsin hade sagt nĂ„got annat antog hon att det var sanningen. HĂ„ret var rakt, hĂ€ngde ner i ansiktet och hade ingen speciell fĂ€rg. Matus sade att fĂ€rgen liknade torr obrukbar jord. Huden i ansiktet var rödflammig och mörka skuggor kantade ögonen. Munnen var liten och nĂ€san som ett barns. Kroppen var enligt styvfadern oformlig. Den lĂ„nga tunikan hon bar var för stor, vilket gjorde att hon sĂ„g ut som ett barn i en spannmĂ„lssĂ€ck. De klĂ€der hon fick var alltid obekvĂ€ma, begagnade, för stora och aldrig smickrande. Hon hade viss insyn i gĂ„rdens ekonomi och det fanns pengar som Matus anvĂ€nde till annat. Till vad, det hade hon dĂ€remot inte kunskap om.
11
Hon lade omedvetet handen pĂ„ magen men drog hastigt bort den nĂ€r en omedelbar kĂ€nsla av Ă€ckel vĂ€llde upp inom henne. Trots att hon försökte lĂ„ta bli tĂ€nkte hon tillbaka pĂ„ vad som hĂ€nt den gĂ„ngna dagen. Hon hade vaknat ute pĂ„ fĂ€ltet i gryningen, hoprullad i filten, nĂ€r ett av fĂ„ren hade vĂ€ckt henne genom att andas i hennes nacke. Det skira morgonljuset hade legat likt en tunn dimma över landskapet och luften hade doftat friskt av grĂ€s och dagg. Hon hade vaktat fĂ„ren medan de betade och inga rovdjur hade uppenbarat sig. Morgonen hade varit vĂ€lsignat lugn. Hon hade kunnat sitta avslappnat i solen och drömma sig bort och nĂ€r halva dagen passerat hade kinderna blivit varma och solbrĂ€nda. NĂ€r eftermiddagen kommit och solen smekt trĂ€dens toppar med glöd hade hon vallat djuren nĂ€rmare gĂ„rden och precis tagit fram torkat kött för att Ă€ta nĂ€r Matus ropat frĂ„n huset. Hon hade varit instĂ€lld pĂ„ att fĂ„ tid för sig sjĂ€lv och sina egna tankar, men varit tvungen att lyda. NĂ€r hon kommit in i huset hade han granskat henne kritiskt och suckat. âVarje gĂ„ng jag ser dig tycks det bara bli vĂ€rre. Du Ă€r ute och rör pĂ„ dig hela dagarna och fĂ„r lagom med mat av mig, men Ă€ndĂ„, Ă€ndĂ„ lyckas du pĂ„ nĂ„got sĂ€tt bara bli kraftigare och kraftigare ⊠nej, kraftig Ă€r inte rĂ€tt ord, en muskulös individ kan kallas kraftig, du Ă€r ⊠motbjudande. En man skulle aldrig vilja ta i nĂ„gon som du â bara tanken fĂ„r mig att rysa. Har du nĂ„gon förklaring till det hĂ€r?â Atiline hade tittat plĂ„gat bort, förestĂ€llt sig att hon var nĂ„gon annanstans. Det var aldrig lönt att försöka förklara â det skulle bara göra Matus mer uppjagad. âIngen förklaring? Fundera pĂ„ det till imorgon. Du fĂ„r inget senmĂ„l idag och du hĂ„ller dig pĂ„ ditt rum tills jag tillĂ„ter dig att komma ut igen. Har du förstĂ„tt?â hade han sagt med kalla ögon. âMen fĂ„ren âŠâ hade hon invĂ€nt medan grĂ„ten trĂ€ngde upp i ögonen. DĂ„ hade han rest sig med den obehagliga snabbhet som alltid överraskade henne â han var vanligtvis lĂ„ngsam och lat â och slagit henne över kinden. Det vĂ€rkte fortfarande och knakade i kĂ€ken. Han hade tagit ett hĂ„rt grepp om armen â ett grepp som lĂ€mnade djupa spĂ„r efter sig, inte bara i huden â och gĂ„tt sĂ„ nĂ€ra att hon kĂ€nt den frĂ€na lukten frĂ„n hans kropp.
12
âDu lyssnar ju inte pĂ„ vad jag sĂ€ger! Jag ska inte behöva sĂ€ga det en gĂ„ng till!â hade han skrikit. Hon hade lydigt gĂ„tt upp pĂ„ rummet och sett i spegeln att han hade rĂ€tt â hon var motbjudande. KlĂ€derna hon hade pĂ„ sig sĂ„g lika hopplösa ut som hon. Med trötta fingrar försökte hon sudda bort bilden frĂ„n ögonen. Genom vĂ€ggen hörde hon hur ytterdörren öppnades pĂ„ undervĂ„ningen och ett samtal inleddes. Hon suckade uppgivet. Matus bekanta var en samling mĂ€n som alltid studerade henne pĂ„ ett sĂ€tt som hon inte tyckte hon borde utsĂ€ttas för och de samtalade öppet och brutalt framför henne. Matus brukade tvinga henne att nĂ€rvara medan de drack och pratade â hon avskydde det. Hon lyckades ibland smita undan, sĂ€tta sig i en fönsternisch och drömma sig bort â hade hon tur glömde de att hon var dĂ€r. Ăven om hon inte lyckades undvika dem tappade mĂ€nnen Ă€ndĂ„ alltid intresset för henne. Matus var stĂ€ndigt besviken pĂ„ att hon inte lyckades fĂ„nga nĂ„gon av vĂ€nnernas intresse och han konfronterade henne ofta genom att pĂ„peka hennes fel och brister. Egenskaperna han brukade nĂ€mna var inprĂ€ntade i henne. Hon trodde inte att nĂ„gon visste vem hon egentligen var â hon mĂ€rkte knappt sjĂ€lv lĂ€ngre vad som var hon och vad som var det skal andra sĂ„g. Varje gĂ„ng hon tyckte sig ana vem hon var kom Matus och ryckte undan den nyfunna insikten. Hon undrade vem som befann sig pĂ„ undervĂ„ningen och som anlĂ€nt sent. Matus och hans vĂ€nner brukade dricka tidigt pĂ„ eftermiddagen och fortsĂ€tta in pĂ„ natten â det kom sĂ€llan gĂ€ster pĂ„ kvĂ€llen. Det hördes mörka röster â gĂ€sten mĂ„ste ocksĂ„ vara en man. Hon blev orolig och misstĂ€nksam. Varför hade inte Matus bett henne komma ner? Vad var det för hemlighetsfullt möte? Atiline upplevde hur atmosfĂ€ren runt henne förĂ€ndrades â nĂ„got frĂ€mmande fyllde rummet, vĂ€ggarna tycktes trycka sig nĂ€rmare och det luktade instĂ€ngt. Hon fick rysningar över hela kroppen och ryggen blev iskall. Hon vĂ€nde sig om flera gĂ„nger, med en kĂ€nsla av att nĂ„gon fanns i rummet tillsammans med henne. DĂ€r fanns ingen förutom hon, men Ă€ndĂ„ stelnade kroppen till av fasa. Sakta sneglade hon mot spegeln och möttes av en bild som fick henne att utstöta ett plĂ„gat kvidande. Det var hon som avspeglades, men det
13
var en förvrĂ€ngd bild av henne, med livlösa ögon, blodigt ansikte och ett huvud med ojĂ€mnt rakat hĂ„r. TĂ„rar glĂ€nste pĂ„ sĂ„riga kinder och doften av blod stack i nĂ€sborrarna. Hon strĂ€ckte upp ena handen och den reflekterades i spegeln, trevade med darrande fingrar vid ansiktet och kĂ€nde sĂ„rskorpor mot fingertopparna som inte funnits dĂ€r ögonblicket innan. Runt halsen satt ett brett halsband. Det var sirligt och rikt utsmyckat, men sĂ„ hĂ„rt Ă„tdraget att hon hade svĂ„rt att andas. Ett mĂ€rke var tatuerat pĂ„ den ena kinden. Spegelbilden försökte skapa ord med de stela lĂ€pparna, bedjande ord om hjĂ€lp. Den skrĂ€mmande synen, som pĂ„ nĂ„got sĂ€tt trĂ€ngt sig pĂ„ och blivit verklig, försvann lika snabbt som den uppstĂ„tt och hon sjönk ner pĂ„ det hĂ„rda golvet â med ögon som stirrade framĂ„t, rakt in i intet.
l I det flĂ€mtande gula skenet frĂ„n facklor nedstuckna i marken avtecknade sig flera hundra tĂ€lt mot det tryckande mörkret. NĂ„gra fĂ„ mĂ€nniskor syntes â anonyma skuggor som skyndade sig hem till sina egna bĂ€ddar, eller till nĂ„gon annans. Ovanför den lĂ„nga dalen, dĂ€r mĂ€nniskor, tĂ€lt och Ă„krar omringades av tusentals trĂ€d, bredde det oĂ€ndliga himlavalvet ut sig, med vita punkter och en kall mĂ„ne till synes fastlĂ„sta dĂ€r. I utkanten av lĂ€gret rörde sig tysta gestalter, bevĂ€pnade med svĂ€rd och sköldar. Uppe i trĂ€den befann sig fler som gjorde iakttagelser i natten, med fyllda koger och pilbĂ„gar till hands. En katt slank fram mellan tĂ€lten, stannade till och blickade med guldglĂ€nsande ögon ut i mörkret â pĂ„ jakt efter nĂ„got Ă€tbart. Den fortsatte och passerade ett stort tĂ€lt, dĂ€r det innanför vĂ€ggarna hördes ett utmattat skrik. Det skrĂ€mde katten som frĂ€ste till och kilade ivĂ€g bland skuggorna. Inuti tĂ€ltet lĂ„g en kvinna i en sĂ€ng. Hennes andning var inte lugn och tyst som sömnens normala andning, utan kom ut i snabba och hetsiga pustar. Ăgonlocken var stĂ€ngda, men man kunde se hur ögonen fladdrade fram och tillbaka bakom den tunna huden. DĂ„ och dĂ„ rörde sig hĂ€nderna ryckigt över filten som var lagd över henne. PĂ„ en enkel pinnstol invid bĂ€dden satt en man framĂ„tlutad
14
över kvinnan. Han grep tag i och kramade kvinnans ena hand. Utanför spelade syrsorna en klagande melodi. Endast tvĂ„ lyktor lyste upp tĂ€ltet och skuggor rörde smeksamt över kvinnans ansikte. Hon var yngre Ă€n mannen bredvid, men sĂ„g ut att ha uppnĂ„tt en Ă„lder nĂ€r man kunde tĂ€nkas ha vuxna barn. Hon hade silverfĂ€rgade slingor i det mörkbruna hĂ„ret, fĂ„rad hud i ansiktet och missfĂ€rgningar pĂ„ ovansidan av de smala hĂ€nderna. De djupa linjerna i huden, vid sidan av munnen, tydde pĂ„ att hon ofta log. Anletsdragen var lika mannens, med markerade kindben, en lĂ„ng haka och en mun som verkade stĂ€ndigt redo för ett varmt leende. Hon mumlade nĂ„got och den tĂ„lmodige mannen lutade sig hoppfullt Ă€nnu nĂ€rmare. NĂ€r han förstod att hon fortfarande drömde suckade han och strök med sina seniga fingrar försiktigt över hennes ena kind. Dunklet fick den solbrĂ€nda, rynkiga huden att likna barken pĂ„ ett trĂ€d. Det grĂ„a hĂ„ret pĂ„minde om lavar och hĂ€ngde tunt ner till axlarna â ögonen var inramade av slokande, vita ögonbryn. Ett glĂ€nsande Ă€rr löpte frĂ„n ena nĂ€sborren, ner till överlĂ€ppen och verkade försvinna in i munnen. Hela mannens gestalt uttryckte en stor trötthet som inte bara verkade bero pĂ„ hans höga Ă„lder. Tyget som hĂ€ngde för tĂ€ltöppningen drogs Ă„t sidan och en Ă€ldre kvinna steg in, tillsammans med en pust kylig nattluft som doftade av jord och trĂ€. Ansiktet var hĂ€rdat och hade mĂ„nga fina linjer â hĂ„ret var alldeles vitt â men hon rörde sig Ă€ndĂ„ med bĂ„de smidighet och stor sjĂ€lvsĂ€kerhet. Hennes blotta nĂ€rvaro i rummet tycktes jaga ivĂ€g de obehagliga skuggorna som lurat i hörnen och mörkret som verkade omfamna kvinnan i sĂ€ngen flydde med dem. âHur mĂ„r Embla, Leman? Kommer hon att hĂ€mta sig?â frĂ„gade kvinnan. Han sade ingenting, stirrade bara avvaktande pĂ„ henne. Det var som att han anade att samtalet skulle leda till ett beslut han inte ville behöva ta. âSĂ€g mig sanningen!â röt hon till. Ljudet lĂ€t skrĂ€mmande gĂ€llt i det tysta och trĂ„nga utrymmet. Kvinnan stĂ€ngde munnen, andades nĂ„gra gĂ„nger och lugnade ner sig. Tittade bort ett ögonblick och sĂ„g honom sedan i ögonen.
15
âJag Ă€r ledsen Leman, men var snĂ€ll och sĂ€g mig sanningen. Embla Ă€r lika viktig för mig som jag vet att hon Ă€r för dig â men framför allt Ă€r hon viktig för vĂ„r framtid. DĂ€rför behöver jag henneâ. Han böjde sig fram mot sĂ€ngen och tecknade med ena handen mot henne. âHon sover nu? Ăr det över för den hĂ€r gĂ„ngen?â frĂ„gade kvinnan. Han nickade stumt och sjönk ihop â utmattad som efter en kraftanstrĂ€ngning. Embla andades djupt och fridfullt, hĂ€nderna lĂ„g stilla pĂ„ filten. Hon verkade vara brĂ€ckligare Ă€n bĂ„de Leman och den andra kvinnan, trots att hon var yngre. Det vilade en sĂ„rbarhet över hela hennes uppenbarelse, vilket avspeglade sig i varje del av kroppen. Den vithĂ„riga kvinnan stod orörlig vid tĂ€ltöppningen och studerade eftertĂ€nksamt Leman och Embla. Det var tydligt att mĂ„nga tankar upptog hennes sinne och hon tycktes just dĂ„ inte vara riktigt nĂ€rvarande. Leman förmodade att tankarna istĂ€llet riktades mot andra problem som stĂ€ndigt krĂ€vde uppmĂ€rksamhet och insatser. Man anade en trötthet i ögonen som hon tvingat sig sjĂ€lv att inte pĂ„verkas av just dĂ„ â utan istĂ€llet försökt trĂ€nga undan för en framtida dag nĂ€r hon tillĂ€t sig veta av den. Att stĂ„ dĂ€r, alldeles stilla, tycktes göra henne rastlös och hon tog snart nĂ„gra steg nĂ€rmare sĂ€ngen. Leman rörde sig Ă€ntligen, slöt ena handen om ett pappersark som vilat i knĂ€et och rĂ€ckte det till henne. Handen darrade lĂ€tt. Hon tog emot arket och lĂ€ste de ord som var skrivna dĂ€r. NĂ„got i hĂ„llningen visade att hon blivit illa berörd av de nedskrivna orden. Efter en stunds plĂ„gsam tystnad vĂ€nde sig kvinnan om och lĂ€mnade tĂ€ltet. Leman hörde dĂ€mpade röster utanför. Han reste sig mödosamt upp och smög nĂ€rmare ljudet för att kunna uppfatta vad som sades. âVar Ă€r Asol? Jag behöver honom. Leta genast reda pĂ„ honom â men dĂ€r Ă€r han ju, Asol kom hit! Ăr du snĂ€ll och lĂ€mnar oss ifred Yenlie?â Steg hördes lĂ€mna platsen, andra Ă„ter nĂ€rmade sig. Det var tyst en stund. Kvinnan sade nĂ„got till Asol som Leman inte kunde urskilja. Asol i sin tur svarade med ett anklagande tonlĂ€ge. âDet hĂ€r Ă€r viktigt Asol, mycket viktigt. FörstĂ„r du? Viktigare Ă€n
16