9789197729192

Harry Mathews

Mitt liv i CIA

Harry Mathews

Mitt liv i CIA en krönika över 1973

Översättning: Magnus Hedlund

PEQUOD PrESS

pequod press

Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö

För att undvika onödig förlägenhet har jag ändrat namnen på flera personer som uppträder i denna memoar.

Harry Mathews: Mitt liv i CIA © Översättaren och Pequod Press, 2010 Originalets titel: My Life in CIA © 2005 by Harry Mathews. Published by arrangement with Dalkey Archive Press, Normal, Illinois, USA Omslagsfoto: © Sigrid Estrada Grafisk produktion: Absent, Malmö Tryck: Alise-T, Riga, 2010 isbn 978-91-977291-9-2

Till Marie

Förvisso – och detta säger jag utan fruktan och från hjärtat – om jag skulle skriva med så omfattande auktoritet skulle jag föredraga att skriva så att mina ord skulle betyda den sanning vem som helst skulle finna om dessa ting, snarare än uttrycka en sann mening så klart att den utesluter alla andra, även om dessa inte innehåller någon falskhet som stöter mig.

Sankt Augustinus Confesiones, bok XIII

Jag frågade Patrick om det fanns något särskilt användbart han kunde föra vidare till mig ”om att vara i CIA ”. ”Det första att komma ihåg är att ingen med anknytning till ­Organisationen säger att de är ’i CIA ’, de är CIA , rätt och slätt.”

Sidan 81

I

Att hon var barn till en Orsini kunde varken bevisas eller motbevisas, men dessa mörka blixtrande ögon, denna mörka hy röjde det italienska blodet i hennes ådror.

Paris, 1971: en klar, lätt molnig vårmorgon, som en tuss gasväv doppad i sval kärnmjölk; och där var hon, höljd i något landsbygdschict, på Rue du Bac. Vi tillbragte mycket av vår tid i de närliggande alpbyarna söder om Grenoble. Andrées äkta man utövade juridik i Chambéry, två timmars väg bort: han stannade ofta kvar i säkerhet där under hela arbetsveckan.

Vad gjorde hon i Paris? Nej, vad höll jag på med? Inte min senaste bok, vad annat?

En kråka satt i siluett mot den vita skyn på ett tak tvärsöver gatan. Vad annat? Hon log menande. Hon såg mig blekna ”Det spelar ingen roll, Harry,” sa hon, ”inte för mej i alla fall.” Jag skakade på huvudet. ”Säg det bara.”

Hon grep mig i armen. Av en ren tillfällighet hade hon fått reda på att jag var CIA . En kollega till hennes man som arbetade inom det franska kontraspionaget hade sett mitt namn på en lista med USA -agenter.

Jag hade vetat vad hon skulle säga och jag avskydde att höra henne säga det. Vid 41 års ålder längtade jag fortfarande efter att bli betraktad som öppen och god, att framstå underbart genomskinlig (och genomskinligt underbar, utan tvivel). Det gjorde mig ont att bli tagen för spion. Inte därför att det vid den här tiden hade blivit skamligt utan därför att det helt enkelt var fel.

9

Jag hade redan gått igenom nånting liknande. Många människor i Paris ”visste” att jag var gay, därför att jag i åratal brukade äta middag flera gånger i veckan med min bäste vän och han var gay. Således. Jag ogillade inte homosexualitet, tvärtom, men hur skulle folk kunna se mig som den jag råkade vara om de gjorde ett så grundläggande misstag? Ännu en annan källa till missförstånd var att jag var ”ekonomiskt oberoende”. Detta hade förskaffat mig ryktet att vara mycket rik, vilket jag lyckligtvis inte var. (En del anförde till och med min oförklarliga rikedom som bevis på mina förbindelser med CIA , vilket var trams: om the Agency gav mig pengar borde de ha gett mig ett jobb också.) När min farmor dog 1952 ärvde jag sjuttiofemtusen dollar direkt av henne.

I åtskilliga år genererade detta en tillräcklig inkomst för att tryggt försörja mig och familjen. Senare när jag började tära på kapitalet hade jag tur med sådant jag sålde och det höll mig igång. Under det sena 60-talet tjänade jag bra på två filmer i Italien, och det hjälpte till. (Jag ärvde också tjugotusen dollar av min farfar 1959, men de pengarna använde jag till att publicera en litterär tidskrift och för att betala igen lån som jag tagit för att köpa ett hus i Alperna och en lägenhet i Paris.) Jag levde gott och jag la aldrig ut mer än tiotusen dollar per år på löpande utgifter. Detta hindrade inte de flesta människor från att tro att jag var miljonär.

En CIA -etikett var ytterligare en sån sak och när det gällde den allmänna meningen, värre. Jag insåg snabbt att det inte var mödan värt att argumentera emot: att jag inte hörde till CIA (eller var väldigt rik eller bög). Det höll bara sannolikheten vid liv. Jag var dum som brydde mig så mycket om det, men det gjorde jag.

10

Den där morgonen på Rue du Bac hade Andrée gjort officiellt det som jag trott bara var hörsägen.

Första gången jag hade fått etiketten ”agent” i Paris var 1967, vid ett vernissage på vänstra stranden. En författare som hette Michel Loriod grälade med mig. Han blev rasande och skrek plötsligt: ”Alla vet att du är CIA . Dina åsikter är värdelösa per definition.” Jag var tagen på sängen. Jag hann inte tänka ut nånting att svara.

Loriod talade med absolut övertygelse, som om han också ”visste”. Innebar det en annan förbindelse med kontraspionaget? Senare arbetade han för den franska regeringen, men då?

Kanske som avlönad angivare? Han var fattig, men så snart saker och ting gick riktigt illa, så hade han en pålitlig lösning i rockärmen. Han gick till en av sina vänner, en vacker egyptisk författare som liksom han själv var knuten till surrealistgruppen; hon antydde någonting för en välkänd surrealistisk konstnär och denne gav då Loriod en tavla att sälja. Detta måste ha varit att föredra framför att kursa information om konstvärlden. Han hade en benägenhet för utbrott av moralisk indignation, vilket också diskvalificerade honom som snok, eftersom han inte var skicklig nog att fejka dem.

11

Loriod förekom som hastigast senare i min CIA -karriär, under det som kallades ”händelserna” i maj 1968. I början av månaden ringde min ex, Niki, till mig i New York och sa att Paris var på väg mot inbördeskrig. Hon hade fått ut vår 13-årige son ur landet, men Laura, vår dotter på 17 lät sig inte rubbas.

Jag måste komma och se efter henne, nu genast.

Liksom allt annat i Frankrike var flygplatserna stängda. Jag flög till Bryssel, hyrde en folka, lastade den med fyra tiolitersdunkar bensin och var framme i Paris nästa eftermiddag. Från min lägenhet på Rue de Varenne hörde jag explosioner – bara polisgranater fick jag reda på senare, men de lät som krig. Jag ringde till vänner. Turligt nog var Sarah Plimpton hemma och hon sa att hon skulle komma och hämta mig och ta mig med på en rundtur. Det var inte krig, bara någon sorts vilt stadspsykodrama – en sann kulturrevolution medan den varade, onekligen våldsam men upphetsande.

Veckan innan hade en självutnämnd skock författare invaderat Hôtel de Massa på Rue de Faubourg Saint-Jacques, en elegant fastighet som hyste den respektabla Société des Gens de Lettres (det franska författargillet). De nya ockupanterna grundade ett Författarfackligt förbund på bottenvåningen. Jag blev snart enrollerad av vänner och blev på det viset (förutom Stephen Spender) dess första engelskspråkiga medlem. Vi gjorde inte mycket annat än pratade, men också det hjälpte – det höll flera dussin klarögda intellektuella sysselsatta medan studenter och arbetare fick saker att hända.

12

Vi pratade och grälade om ämnen som: Hur fungerar författaren som arbetare i ett arbetarsamhälle? Kan kommersiell förlagsverksamhet någonsin bli rättvis? Ibland diskuterade vi de positioner vi skulle inta i den rådande situationen och det var då argumenten blev hätska. Det stora flertalet bland oss stödde student-arbetarrörelsen, men det fanns en liten, högljudd minoritet som var aggressiv emot den och följde det franska kommunistpartiets linje. Minoriteten bestod av redaktionen för tidskriften Tel Quel plus Paule Thévenin (hon hade en gång varit Antonin Artauds väninna); den eldades på av Tel Quels chefredaktör Philippe Sollers.

Sollers hade redan utvecklat sin egenartade litterära persona: en versatil redaktör, en briljant kritiker, bortsett från sin intensiva erotiska nyfikenhet, provokativt inkonsekvent i sina övertygelser, därtill svartsjuk, paranoid och besatt av kontroll.

På natten den 24 maj promenerade Sollers minoritet ut ur fackförbundet sedan en omröstning lämnat dem isolerade.

Senare kom Sollers ofta tillbaka ensam på bra humör och pratade med oss. Maurice Roche och jag anslöt oss en kväll till en grupp på ett café intill. Den inkluderade Maurices kompanjon, Violante do Canto, Sollers och Jean Pierre och Marie-Odile Faye. Vid något tillfälle påpekade jag hur mycket jag beklagade att min franska inte var bättre, eftersom jag gärna gått med på Clarisse Francillons generösa erbjudande att ”ta hand om Förbundets arkiv”. Sollers kastade en blick på Maurice som för att säga ”Och du säger att han inte är spion?” (Det hade funnits en spion. Marie-Odile kom på honom när han telefonerade från ett inre rum och använde termer som ”R2M till 316.”) Två dagar senare sa Jean Pierre till mig att Sollers 13

hade tagit förbundsmedlemmar på promenad runt trädgården och berättat för dem att jag hörde till CIA . Så jag tog honom på en promenad och frågade hur han kunde prata sånt strunt.

Marcelin Pleynet, sekreterare på Tel Quel och god vän till mig, kunde ha talat om för honom hur saker förhöll sig. Sollers backade. Han bara upprepade vad han hört från Loriod. Han lovade att inte vidröra ämnet igen och han höll sitt ord.

Men i tre veckor hade jag varit fångad av den allmänna upprymdheten och det var plågsamt nu att tänka att någon av dem som delade den upprymdheten tvivlade på mina motiv.

Lyckligtvis så brydde sig folk som var involverade i maj -68 inte särskilt mycket om vad en föga känd amerikansk författare höll på med. Inte ens Michel Loriod: han handlade med så konsekvent gott förnuft att jag slutade tycka illa om honom.

Så var maj förbi och jag var fortfarande besviken och förvirrad. Det var samma sorts förvirring som jag först upplevt tre år tidigare, hundratals mil från Hôtel de Massa.

14

Jag träffade Fred Warner i Kairo hösten 1963. Han kom till ett party i Lili Bellenis lägenhet på El-Gezira där jag bodde som betalande gäst. Warner var en och nittiosju lång.

Han hade ett långt, livligt ansikte och ett intensivt sätt. Han tycktes skratta hela tiden och han hade svar på allting. Han talade något som för mig lät som en parodi på oxfordengelska. Jag tålde honom inte. Jag kände inte annorlunda när jag träffade honom på lunch dagen därpå hemma hos arkitekten Hassan Fathy nära Citadellet. Det var där jag insåg att Warner och jag skulle resa ner till Luxor med samma tåg.

På vår första dag där, strax efter det att vi kommit fram, talade han om för mig att han hyrt en taxi för att besöka templet i Dendera och skulle vi kanske dela den? Jag kunde knappast tacka nej, inte mer än jag kunde tacka nej till hans förslag om att vi skulle äta middag tillsammans samma kväll. ”Vi hittar nånting i den gamla stan,” sa han. ”Du får aldrig ens tänka tanken att äta på vårt hotell. Det erbjuder garanterat internationellt kök när det är som värst.” Jag tror att det var då jag började lyssna på honom.

I kvällningen promenerade vi in till stan. Fred visade vägen genom en labyrint av gator han aldrig sett förut till en kvartersrestaurang där jag fick det bästa grillade lamm jag någonsin ätit. På vägen tillbaka stannade han till vid ett hörn – han hade uppfattat någon signal utanför mitt synfält. Han tog mig med nerför en bakgata till ett hus där det pågick en bröllopsfest. Man hälsade oss välkomna och ledde oss in. Fred gratulerade brud 15

och brudgum på sin mest urbana engelska. Folk runtomkring oss förstod inte ett ord men svarade med glädje. Vi stannade inte länge. (På vår väg ut tog en svartklädd mor avsiktligt slöjan av sin dotter för min besiktning. Flickan var högst femton år, blek som is och hjärtskärande vacker.) Medan vi vandrade mot hotellet lyssnade jag på Freds kommentarer till scenen vi just lämnat och insåg att som resenär var jag en nybörjare.

Vi åkte till Dendera dagen därpå. När Fred steg in i en underjordisk tempelkammare slog en medelstor fladdermus emot honom rakt i bröstet; han bara grymtade av överraskning. Vi hyrde felucker för att ta oss över Nilen och besöka gravar, andra tempel och Hassan Fathys by New Gurna. Till sist övertalade Fred mig att segla med honom till Abu Simbel ombord på Hapi, en liten ångare av mörkt trä med gammaldags bekvämlighet. Denna inkluderade en erfaren grekisk kock och en vacker, lidelsefull kairenesisk stewardess som hette Mimi.

(Lidelsefull visst, men inte till den grad att hon äventyrade sin kyskhet, oavsett hur länge kyssarna varade.)

När vi väl steg iland vid Assuan var Fred och jag vänner. Jag kom att lita på honom när det gällde upplysningar om världen – han hade förstahandskunskaper om hur den fungerade. Han påminde mig om Christopher Tietjens i Parade’s End: den bästa sortens tory, ärlig, omsorgsfull, fängslad av allt i livet – konst, affärer, krig, jordbruk, filosofi, politik, pengar, naturvetenskap.

Dessutom otålig, irritabel, orättvis (särskilt mot sina närmaste), och förtjust till och med i tråkiga storheter. Han kunde i veckor sjunka ner i en melankoli där ingen kunde nå honom.

Han hade arbetat som diplomat större delen av sitt liv.

1960 hade han framgångsrikt organiserat den internationella konferens som ledde till ett temporärt vapenstillestånd i Laos.

16

Så det var logiskt att hans första post som ambassadör skulle bli i Vientiane.

Det var 1964. Ett år senare bjöd han in mig att bo hos honom. Jag hade just avslutat min andra roman, jag hade inga planer, jag tackade ja – vem skulle inte gjort det? I november 1965 flög jag till Bangkok och vidare till Vientiane några timmar senare.

Genom planets fönster såg jag Fred, i stram givakt där han stod i det ångande solskenet på asfalten. Temperaturen måste ha varit närmare fyrtio grader. Fred bar dubbelknäppt mörk kostym och slips. Bakom honom väntade en limousin. Den tog oss till residenset, där jag skulle bo av och till i åtta veckor.

Jag hade kommit precis i tid för den stora årliga buddhistiska festen, som varade i en vecka och firades kring en marknad i That Luang, en sorts pagod byggd omkring en legendarisk bladguldsklädd Buddha. För mig innebar den en omgång kvällsfester på ambassaden.

Laos är fattigt och isolerat, men det amerikanska kriget i Vietnam hade gjort det till en diplomatisk häxkittel: det var halvneutralt territorium för Ho Chi Minhleden och U.S. Air Force-bombare. Vientianes ambassader var nu bemannade med första klassens diplomater. Jag var uppenbarligen den ende turisten i landet (druggies kom mycket senare). Jag hade ingen aning om vad jag hade traskat in i.

Första natten där sov jag i tolv timmar; sedan var jag redo att roa mig. Den australiensiska ambassaden stod för underhållningen kvällen därpå. Jag blev presenterad för ambassadören och gick sedan omkring med glaset i hand tills jag hittade en grupp som såg vänligt sinnad ut. Det var bara leenden vid åsynen av ett nytt ansikte som mitt. Vad gjorde jag här? Ingenting, 17

förklarade jag, jag var helt enkelt en författare som råkade vara vän med den brittiske ambassadören. ”Ni är amerikan?” Jag nickade, de nickade och ignorerade mig sedan sorgfälligt.

Samma sak hände igen den kvällen och kvällen därpå. Den tredje kvällen, på själva den brittiska ambassaden, trodde jag att jag visste vad som kunde vara fel. Jag gick fram till tre obekanta gäster. Åter leenden och: vad gjorde jag här? Jag var ingenjör, rörläggeri var min specialitet och jag hade blivit skickad till lägren uppe i norr – där var det tydligen problem. ”Det menar ni inte? Nu tar vi en drink till.”

Jag hade varit slarvig, inte därför att jag ljög, utan därför att jag ljög dåligt. A och O var att icke-officiella agenter måste visa upp en sannolik täckmantel.

Nu när jag var med i klubben blev jag populär i diplomatiska cirklar – och det hände när fransmännen pekade ut mig som amerikansk agent. Förutom Fred hade jag en vän när jag kom till Vientiane: en snygg ung fransman som hette Gerard Lacotte. Jag hade träffat honom i Paris, nu gjorde han sin militärtjänst på en underordnad post vid franska ambassaden. En bra, hygglig man – och det fanns ingen anledning för honom att inte tala om för sina överordnade att ryktet gick i Vientiane att jag hörde till CIA . Så sällskapligt pladder räckte för att sätta mig på den ödesdigra listan. Underrättelsetjänster använder allt de kan komma över. Det var åtminstone Freds förklaring, sedan jag berättat för honom om när jag mötte Andrée på Rue du Bac. I två år mådde jag illa av denna ”orättvisa”. Jag berättade min historia gång på gång för alla som ville lyssna. Och det är klart, varje gång jag berättade den, så trodde ännu en lyssnare att kanske hörde jag till CIA . Den värsta effekten var på mig 18

själv. Jag ville spela en roll i den poetiska subversionens stora konspiration; det var faktiskt så jag rättfärdigade mitt liv. Men hur skulle någon lyssna på mig om folk trodde jag var en simpel, avlönad konspiratör? Varje gång jag hävdade min oskuld kände jag en bitterhet lika fåfäng som svartsjukan.

19

Jag hade ytterligare en CIA -upplevelse i Laos.

Utanför Vientiane reste jag vanligtvis tillsammans med Fred.

Detta garanterade min säkerhet i den amerikanske ambassadörens ögon, eftersom han fått Fred att lova att inte utsätta mig för den minsta fara. Men när jag på Freds rekommendation for iväg på egen hand för att besöka den sydliga provinsen Champassak, så blev jag tvungen att övernatta i Savannakhet, som låg nära en sorts krigszon, så särskilda åtgärder var nödvändiga. En USAID -tjänsteman blev instruerad att möta mig vid flygplatsen; han och hans fru skulle bistå mig med rum för natten. Jag såg inte fram emot mitt uppehåll.

Det fanns åtminstone en telefonkatalog över Tulsa i mitt sovrum, med en stadskarta i, och jag kunde slå upp namn på vänner från Oklahoma som nu bodde i New York – Pradgett, Brainard, Berrigan – och skriva vykort till dem om deras hemstad. Jag gick ner till middagen. Inga drinkar. På stans marknad som vi kört förbi tidigare hade jag sett högar av meloner, papaja, mango och massor av grönsaker. Vår måltid började och slutade med rödbetor på burk och konserverad ananas.

Jag frågade min värd och en kollega som kommit dit om deras arbete. De sa att de lärde laotiska bönder hur de skulle bevattna sina grödor ordentligt; egentligen var de pensionerade militärer som höll ett öga på området. Jag inte ens skämtade om min nya CIA -status; de här två var äkta vara.

Mot slutet av middagen visade de som hastigast en viss omsorg om mig. De hade frågat om mina planer. Jag sa att 20

jag skulle resa genom norra Thailand, sedan Bangkok och slutligen Kambodja innan jag kom tillbaka till Laos. Jag hoppades att kunna stanna tio dagar i Angkor Wat. Här utbytte de två männen genuint bekymrade blickar. Min värd vände sig slutligen mot mig och deklarerade, ”Harry, en dag i Angkor är redan mycket. Det finns ingenting där förutom kilometervis av ruiner.”

Morgonen därpå sattes jag på ett plan till Paksé, den största staden i Champassak. Jag åt lunch och tog sedan en buss till Paksong, en by på randen av Bolovens-platån. Stället hade förr varit en fashionabel tillflyktsort från hettan i dalen, men nu var den övergiven. Jag var ensam i det en gång bästa hotellet.

Jag hade hört talas om en hygglig restaurang som sköttes av en fransman, som stannat kvar efter oberoendet. Jag letade reda på honom och han gick med på att servera mig, men inte senare än klockan sex, insisterade han. Medan vi pratade, fnissade han till och pekade på mina anklar. Ett halvt dussin blodiglar krälade raskt uppför mina sockor.

När jag promenerade runt i byn blev jag hejdad av en ung filippinare som sa att det skulle bli ett party senare på den lokala Brotherhood-kliniken. Jag borde absolut komma och se till att ta med mig en flaska whisky.

Brotherhood-klinikerna hade startats av de amerikanska och filippinska Junior Chambers of Commerce för att bidra med välbehövlig sjukvård. Amerikanerna stod för ekonomin och filippinarna för personalen. De blev ofta hjälpta av amerikanska flygvärdinnor som frivilligt ställde upp som sjukvårdsbiträden under sina långa uppehåll i Bangkok. Partyt den här kvällen firade att en grupp flygvärdinnor gav sig av och en annan kom.

21

När jag kom dit var partyt i full swing. Bord och stolar hade skjutits mot väggarna för att lämna största möjliga utrymme för dans. Filippinarna hade milslånga rullband som spelade gamla favoriter och senaste hits. Atmosfären var dallrande. Filippinare gillar att dansa, de gillar att festa – jag gissar att de gillar att leva. Jag blev förälskad i ett helt land på det dansgolvet.

Efter ett tag tog jag en paus för att svalka mig. Jag la märke till ett danspar – söt flygvärdinna, snygg ung doktor; men han var full och hon började bli arg, så jag bröt in – jag avbröt henne och frågade doktorn om han skulle vilja följa med mig: jag var för varm för att röra mig mera och ville ha nån att prata med. ”Okej, okej.” Det var den lätta biten.

Vi satte oss. Han frågade mig inte varför jag var i Laos. Han talade om det för mig. Alla visste att jag var CIA . Jag var inte beredd på detta, jag var förmodligen lite hög – tillräckligt för att vilja säga emot. Det förde naturligtvis inget gott med sig, men bara det gjorde mig än envisare. Till slut sa jag till honom att om han var en doktor, så hade han universitetsutbildning, och eftersom han talade så bra engelska, så hade han kanske studerat engelsk litteratur? Han nickade. ”Okej då, pröva mig.

Jag sa att jag var författare. Fråga mig om författare du gillar.

Kanske kommer det att övertyga dig.”

Han svajade lätt fram och tillbaka och hans ögon klarnade.

Nu skulle han slå mig i småbitar. Han sa att det bara fanns en engelsk författare han riktigt älskade. Jaha? En poet. Och? En paus före dråpslaget: ”Gerald Manley Hopkins.”

Jag avnjöt en egen paus och viskade sedan: ”My aspens dear, whose airy cages quelled, Quelled or quenched in leaves the leaping sun, All felled, felled, are all felled…”

22

och vidare till slutet av ”Binsley Poplars”, sedan ”The world is charged with the grandeur of God…,” och därefter (jag fick fram verser som jag inte ens hade memorerat) ”The Windhover.”

Doktorn erkände sig snart besegrad. Han var rentav förtjust.

Han nickade i takt med min uppläsning och rättade mig ett par gånger: ”Oh morning at the cold brink eastward…” – ”Jag tror att det ska vara ’brown’ vid den där brinken.” Vi diskuterade ”The Wreck of Deutschland” i ytterligare tjugo minuter. Till slut ursäktade han sig. ”Harry, Harry, hur ska jag nånsin kunna tacka dig? Men nu måste jag gå och lägga mig. Det var ett nöje att träffa dig.” ”Nöjet är helt på min sida!” ”Det är fantastiskt att hitta någon att tala med om Hopkins.” ”Men du vet så mycket mer om honom…” ”Nejdå – Och det är en annan sak jag måste säga dig.” ”Jaha?” ”Jag är så glad över att CIA tränar sina män så bra.”

23

II

”Vad jag faktiskt inte kan begripa,” sa Marie-Claude de Brunhoff, ”är att du inte ser den mest uppenbara lösningen.”

Hon hade en lätt hes röst som lät en förstå att i hennes värld vandrade uppriktighet och erfarenhet hand i hand. ”Medge att du är CIA . Hävda att du är CIA .”

Förneka att du är agent och folk tror att du är det. Säg att du är det och de vet att du inte är det. En hemlig agent är användbar bara så länge han förblir hemlig; att ”komma ut” kunde möjligen få folk att hålla käften, men i Frankrike skulle det alltid finnas skeptiker som anade en list.

Men jag var alltför långt från kontakt med verkligheten för att pröva nånting så förståndigt. Det hade gått två år sedan jag träffade Andrée och jag fick fortfarande ta emot blickar som den hon gav mig på Rue du Bac. Jag undvek sällskapsliv som innefattade fransmän, med undantag av Georges Perec och hans vänner, och Oulipo. Jag trodde att bortsett från att ligga lågt fanns det ingenting jag kunde göra.

27

Det fanns nånting jag kunde göra.

På nyårsafton 1972 gav Richard Carrott en fest hemma i sitt hus i Rochefort, en timme söder om Paris. Han bjöd in en hop begåvade människor: Tony Holland från London, Robert Rosenblum, Norma Evenson och Diane Kelder från New York, Patrizia Cavalli från Rom. Där fanns också fyra gäster från Chile. Deras närvaro berodde till stor del på mig. En vecka tidigare hade Maxine och jag firat julafton hos två av dem. Maxine, min partner sedan mer än ett decennium, hade träffat Silvia Uribe i New York året innan. Ännu tidigare, men också i New York, hade kompositören Morton Feldman presenterat mig för sin kollega, Enrique Cabót. Vi hade båda gillat den vi hade träffat och när vi stötte på dem i Paris och fann att de blivit ett par, så adopterade vi dem genast. Enrique var mörk, sibyllinsk och kvick; Silvia en blond arvtagerska som älskade att dansa och umgås med konstnärer. (De var tio år yngre än vi och kan mycket väl ha påmint oss om det passionerade unga par vi inte längre var.) Vi frågade Richard Carrott om vi kunde ta dem med till hans fest och de i sin tur undrade om två av deras vänner också kunde komma med, eftersom de redan kommit överens om att invänta det nya året tillsammans. Richard som var gästvänligheten personifierad och hade gott om utrymme, välkomnade dem alla.

Richards generositet lönade sig. Chilenarna var eleganta och avspända. De två vi inte hade träffat var Isabellita, skåde28

spelerska, och Pepe, modedesigner. Silvia och Enrique stödde Salvador Allendes vänsterregering, de två andra avskydde den.

Paren retade varandra hänsynslöst när de pratade politik, men också förlorarna skrattade när de andra tog poäng. De var som en familj som spelade croquet, vansinnigt tävlingslystna, men familjen gick före allt annat. Med dem pratade, dansade och drack vi bort kvällen.

Eftermiddagen därpå satt jag ensam i min parislägenhet.

Mitt vardagsrum var fyllt av mörkgrått vinterljus. Jag kände mig dyster och avdomnad, lärde mig än en gång att början på ett nytt år inte förändrar någonting. Efter att ha undertecknat fredsavtalet hade Amerika till och med börjat bomba Nordvietnam igen.

Någon på nedervåningen ringde för att bli insläppt. Jag tryckte för att öppna dörren och gick ut i uppgången för att fråga vem det var. Enrique och Silvia kom uppför trappan och höll upp var sin flaska champagne. Enrique förkunnade: ”Vi måste hålla oss tränade.”

Jag hämtade en iskylare. Vi satte oss ner runt kaffebordet.

Vi var en bra bit in på den första flaskan när Silvia frågade. ”Känner du dig dyster, Harry?” ”Egentligen inte. Det är mest efterfestdepression.” ”Och Maxine, kanske? Vi visste inte.” Maxine skulle snart lämna Paris för gott.

Ja, sa jag, naturligtvis; och det var sant. Jag berättade också för dem att jag hade publiceringsbekymmer. Jag kom även att nämna min CIA -besatthet. ”Aha,” sa Enrique, ”du förstår, vi visste inte att du var CIA .

Det förklarar vad du gör med din tid. Vi började oroa oss för dig.”

29

”Det är inte roligt,” snäste jag.

Silvia anmärkte: ”Du måste helt enkelt komma till Chile. Jag vet att där pågår massor som skulle hålla dig sysselsatt.” ”Och mer och mer allteftersom sommaren blir hetare. Det är därför vi åker tillbaka tidigare.”

Jag försökte le åt deras retsamhet, utan större framgång. ”Jag vet att jag är hopplös, men jag sitter fast i detta. Ibland när jag vaknar är den första tanke som dyker upp i hjärnan: folk tror att jag är CIA -agent – folk jag tycker om.”

Enrique och Silvia såg på varandra och började skratta. ”Vad är det som är så roligt?”

Silvia svarade: ”Det är att du har fått materialet till en storslagen komedi. Men du borde inte stå och hänga i kulissen och klaga. Träd fram i ljuset och spela för allt vad tygen håller!” ”Jag fattar inte.” ”Folk tror att du är CIA -agent,” förklarade Enrique. ”och du har insett att du inte kan få dem att tro nånting annat. Försök inte ens. Visa dem att de har rätt. Gör det till en alldeles egen roll. Det är en vinnare. Respektabla herrar kommer att smickra dig och förfölja dig för att komma åt information som du inte har, tro mig. De kanske till och med betalar för det – och du av alla människor vet hur man ska hitta på det som de vill höra.

Och tänk på alla kvinnor som längtar sig fördärvade efter att gå i säng med en riktig spion!”

Jag tänkte att detta var som Marie-Claude de Brunhoffs råd med kreativ skruv. Jag kände att jag var på vippen att träda ut ur mitt väl omhuldade mörker. Vi öppnade den andra flaskan champagne. Till och med mina kvasi-Mies-stolar började se uppmuntrande ut, mina gula kängor likaså.

30

”Och ni båda tycker verkligen att det är okej att jag ger mig ut för att vara agent? För CIA , för helvete!” ”Du kunde ju försöka med KGB -svängen. Det skulle vara intressant. Svårare dock, och mer riskabelt. Det är bara en lek, Harry. Du tycker synd om dig själv därför att du ofrivilligt har hamnat mitt i det. Men så snart du börjar ta ledningen kommer du att få skitroligt. Och vad som än händer så kommer det ganska snart att gå upp i rök och du är fri igen.”

Jag tvivlade fortfarande. ”Vad får er att tro att jag skulle klara av det? Det blir ett helt nytt liv för mig.” ”Klagar du?” ”Jag tillbringar största delen av tiden antingen hemma hos mig eller hos några vänner. Vad menar ni jag skulle göra – om jag vågar?” ”Sluta nu, Harry!” sa Silvia. ”Spjärna inte emot. Du älskar att gå på. Om du inte minns kvällen i går, så gör jag det.” ”Det gör jag inte och berätta ingenting, tack.” ”Sätt upp ett par enkla regler för dig själv,” la Enrique till. ”Förneka aldrig att du är CIA . Det har i alla fall aldrig fungerat – och särskilt inte på oss! Lägg märke till hur du vanligen agerar med andra människor och fundera sedan på vad du kan få att se ut som misstänkt beteende.” (Detta hade ibland hänt utan att jag ens försökt.) ”Lär dig snacket i branschen och undslipp dig lite då och då. Och viktigast av allt: skaffa dig en anständig täckmantel.”

Just det sista hade alltid gnagt. Det var korkat att ta mig för CIA när varje CIA -agent utomlands hade ett jobb – åtminstone en diplomatisk post, allra bäst ett ”riktigt” jobb. Det var ett grundläggande krav. ”Ni tror verkligen att jag klarar av det?”

31

”Du klarar av det.”

Jag tänkte att de förmodligen hade rätt. De verkade känna mig bättre än jag kände mig själv. ”Okay, men om nånting går fel så köper ni mig en biljett till Santiago.” ”Glöm inte att skicka oss ett vykort.”

Och så kapitulerade jag för denna nya Idé.

Vi gick på bio för att fira. The Tall Blond Man with One Black Shoe visade sig vara ännu roligare än vi väntat oss.

32

Januari 1973 var en bra tid att börja ett nytt liv. Jag levde ensam för första gången någonsin. De två barn jag sett efter sedan mitt äktenskap sprack var utflugna – min dotter 1969, min son 1972 – och nu hade Maxine, som varit med mig i tolv år, beslutat att hon fått nog och återvänt till New York. Två av mina bästa vänner var oceaner borta, John Ashbery i Amerika och Fred Warner i Japan. Georges Perec, som hade blivit en stöttepelare i mitt liv i Paris, var så upptagen med att göra sin första film att jag bara sällan såg honom. Jag hade åtskilliga kvinnliga vänner som på något vis lyckades stå ut med mina spasmodiska kontakter (kanske gillade de det) men ingen av dem var någon regelbunden partner.

Mitt skrivarliv hade nästan stannat upp. Min tredje roman hade gått rundan bland förläggarna i New York i fyra år. Jag tänkte inte påbörja ännu en.

Så min Idé hade mycket utrymme att växa i. Jag skulle behöva släppa min plan att lära mig klassisk grekiska igen, någonting som nu tedde sig som en patetisk övning i att suga upp ledig tid. Den enda verkligt otrevliga konsekvensen jag stod inför var att jag med full avsikt associerade mig med en organisation som fördömdes över hela världen. Men var inte det det pris jag redan betalade? Var det inte just det avsiktliga valet att verka otäck som gjorde denna spelöppning upphetsande, som skulle få den att fungera? Det nya spelet tycktes verkligen mer lovande än att gå och sura hemma framför spegeln och undra hur snabbt jag tappade håret.

33

En månad senare var det en av mina kvinnliga vänner som gav mig den första verkliga chansen att leka spion.

Innan dess hade jag tränat. Böcker var inte till stor nytta, bortsett från ett par romaner, men vem kan lita på en romanförfattare? Andra författare var huvudsakligen intresserade av att skälla på CIA , inte av att förklara hur det fungerade, förutom kuriositeter som Castros exploderande cigarr. Jag gjorde mitt bästa för att föreställa mig hur ett hemligt liv skulle se ut. Närhelst jag gick in någonstans, gjorde jag ett nummer av att stanna och kontrollera platsen. Jag gick alltid på trottoaren mittemot huset jag bodde i innan jag gick över gatan till ytterdörren. På parties drack jag ibland enbart mineralvatten – det lade folk alltid märke till. Jag kom fram till att livet som hemlig agent var som att ha ett förhållande med en gangsters fru.

Ibland kunde jag använda en helt vanlig situation.

Jag rökte cigarrer, helst Havanas. I Paris var dessa dyra och ojämna till kvalitén; i Genève var de pålitliga och rimligt prissatta. Genève låg inte långt från mitt hus i Alperna och när jag var där köpte jag alltid så många som jag vågade ta med genom den franska tullen. Året innan hade jag talat om cigarrer med en av huvudkyparna på Brasserie Lipp, det fashionabla brasseriet vis Saint Germain-de-Prés. Han talade om för mig att Rafael Gonzales lonsdales var hans favoriter och två gånger köpte jag honom en låda på tjugofem, som han genast betalade för. Jag hade kvar en låda som jag kunde leverera.

I flera dagar höll jag utkik på Lipp från Café de Flore på 34

andra sidan gatan. Vid middagstid förvissade jag mig om att min hovmästare var i tjänst och satte mig sedan vid ett ytterbord i caféet. Även när trafiken var tät kunde jag tydligt se de flesta som gick in på brasseriet. Jag väntade på någon som säkert kände mig.

Klockan nio den fjärde kvällen dök Charlotte Aillaud upp på den bortre trottoaren. Hon kom från Rue du Dragon med sin son Gilles och hans kompis Eduardo Arroyo. Dessa tre kände alla i Paris, också mig. De försvann in på Lipp. Jag följde efter dem ett par minuter senare. Jag såg att de satt sig vid sitt vanliga bord ute till höger och stannade där jag var säker på att de kunde se mig. Jag stod ett ögonblick och sökte av resten av rummet med vad jag hoppades var iögonfallande diskretion och gick sedan rakt bort till där min hovmästare stod. Jag drog fram den inslagna cigarrlådan ur min överrock; han stoppade den under armen, tog en plånbok från bröstfickan och räckte mig med en artig lätt bugning flera stora sedlar. Jag vände och gick ut igen, medan jag tittade ner.

Tre veckor senare var jag en kväll hemma hos Maurice Roche och Violante. Maurice sa retsamt att om jag använde Lipp som brevlåda skulle jag i alla fall pröva deras öl. Jag ryckte på axlarna och bad om en whisky till. Detta var nånting att dricka för. Ändock, att sticka åt en hovmästare ett paket kunde inte utgöra ett otvetydigt bevis på underrättelseverksamhet. Ett tillfälle att producera den sortens bevis kom med ett oväntat telefonsamtal från Marie-Claude Podopoulos.

35

Jag hade gått ut med Marie-Claude av och till under ett års tid. Hon var i tjugofemårsåldern, söt, smart, spännande, cool, och bodde fortfarande hos sina föräldrar när jag träffade henne. Jag mötte ofta hennes far när jag ringde på hos henne – Eugène Podopoulos, en välkänd kardiolog. (Tack vare att jag kände hans dotter övervakade han personligen ett stresstest jag tog vid det amerikanska sjukhuset.)

Marie-Claude ringde på grund av någonting ”en vän” hade berättat. Han hade skyndat sig för att hinna med 63:ans buss vid Raspail-hållplatsen på Boulevard Saint Germain. Han hade missat den, men hade kommit tillräckligt nära för att se mig stiga på precis innan dörrarna stängdes. Han väntade på nästa buss och vid hållplatsen efter såg han till sin förvåning mig stiga på än en gång. Han blev nyfiken. Vad höll jag på med?

Varför skulle jag byta buss i samma riktning och på samma linje? Han beslöt att följa efter mig.

Jag hade hoppat av vid Carrefour de l’Odéon och promenerat ner för Rue de l’Ancienne Comédie till ett galleri alldeles bortanför Rue de Buci. Jag hade gått in på galleriet, kommit ut mindre än en minut senare och gett mig av nerför Rue Dauphine – någonting som var helt meningslöst eftersom det förde mig bort från mitt slutliga mål, en av 63:ans hållplatser på Rue des Écoles. ”Så, älskling, vad håller du på med?”

Det som hänt var mycket enkelt. Jag hade varit på väg till ett galleri där min vän Hugh Weiss hade en utställning, därefter 36

tänkte jag hämta lite vin som jag hade ställt undan vid en Nicolasbutik vid Sèvres-Babylone. Så snart jag satt mig ner på bussen hade jag kommit på att jag glömt min checkbok och stigit av vid nästa hållplats för att gå tillbaka och hämta den, men insåg att jag då var ännu längre hemifrån än från galleriet, så jag beslöt att jag lika gärna kunde fortsätta, vilket innebar att ta nästa buss. På galleriet fann jag att Hughs utställning hade flyttats till kommande vecka. Jag promenerade omkring i kvarteren ett tag innan jag slutligen beslöt mig för att resa hem igen.

Vad jag sa till Marie-Claude var: ”Du vet hur tankspridda författare är – jag är väl inget undantag,” och lade med utstuderad oberördhet till, ”men säg till din vän att i hans skor skulle jag vara försiktig (je ferais attention). Förresten, MarieClaude – fick din far nån gång mitt tack för att han tog hand om mig på sjukhuset?” ”Jag förstår,” sa Marie-Claude.

Vem var Marie-Claudes snokande vän? Det lät som någon som var redo att svälja betet. Om han gjorde det skulle han bli stjärnvittnet till mitt nya liv.

Onsdagen veckan därpå gick jag på Hugh Weiss’ uppskjutna vernissage. Marie-Claude var också där. Jag pratade ett tag med Hugh och hans krets tills jag såg Marie-Claude gå för sig själv till baren längst in i galleriet. Jag gick snabbt bort till henne och frågade direkt om hennes vetgirige vän råkade vara där med henne. Hon pekade ut honom tvärsöver rummet. Hon erbjöd sig inte att presentera honom och lika bra var det. Jag var inte intresserad av att lära känna honom – jag ville se honom.

Jag såg honom igen följande morgon när jag gick och köpte min Herald Tribune hos den lokale tidningsförsäljaren. Han satt på Le Saint Germain, ett café på hörnet av Boulevard Raspail, 37

och drack kaffe och läste sin egen tidning. Jag hoppades att detta skulle vara en daglig ritual.

Det var en daglig ritual. De tre följande morgnarna satte jag mig längst in på Le Saint Germain klockan nio. Marie-Claudes vän dök upp regelbundet mellan halv tio och tio. Jag var mycket belåten över att han inte visade något tecken på att känna igen mig. Jag minns att jag den tredje morgonen läste att Pablo Neruda sedan han avgått som ambassadör i Frankrike skulle ägna sig helt och fullt åt att ”besjunga det chilenska folkets ära och landets arbetares dygder.”

Den följande måndagen började jag gå förbi Saint Germain utan att gå in. Jag bar på en portfölj och promenerade raskt nerför Boulevard Saint-Germain. Vid hörnet av Rue SaintSimon stannade jag till i dörrnischen till en bokhandel och såg mig om. Inget spår av mitt offer, inte den första morgonen och inte den andra; den tredje var han där. Jag ledde honom via en slingrande väg – rues de Bellechasse, Varenne, Bourgogne, Las-Cases – till Sainte Clothilde-kyrkan. Jag gick långsamt och förväntansfullt runt den lilla parken framför kyrkan. Sedan skyndade jag hem en helt annan väg. Jag försäkrade mig om att jag aldrig tappade min skuggare.

Samma eftermiddag tog jag metron till Saint Augustin på högra stranden. Jag steg omedelbart in i en taxi som släppte av mig, tillbaka igen på andra sidan stan, nära ett Avis biluthyrning i femtonde arrondissementet. Jag hyrde deras billigaste modell, en Peugeot 204. I en halvtimme roade jag mig med att öva ”undvikande körtekniker” innan jag styrde mot Sainte Clothilde. Jag körde in i det första lediga utrymmet som öppnade sig på parksidan av Rue Marignac. Innan jag gick därifrån öppnade jag en springa i fönstret i bakdörren på 38

trottoarsidan, lämnade samma dörr olåst och klistrade en fem cm lång bit tejp över den nedre kanten av dörren.

Nästa morgon ledde jag Marie-Claudes vän tillbaka till Sainte Clothilde, den här gången via Place du Palais-Bourbon. Åter vandrade jag långsamt runt den lilla parken. När jag kom till Rue Marignac drog jag fram ett blankt kuvert ur yttre facket på portföljen och när jag gick förbi hyrbilen stack jag in det genom bakrutan. (Jag hade övat på denna manöver och utförde den utan att hejda gångtakten.) Jag gick direkt hem så snart jag hade sett mig om och konstaterat att mannen hade kommit fram till bilen. Jag visste att jag kunde räkna med honom. Snart skulle han läsa den maskinskrivna sidan i kuvertet: I kölvattnet på förra veckans besvikelser har ett aggressivt beteende gett resultat.

Efter att ha gett prov på våldsamma och onödiga provokationer undkom Saint Sulpice med en enda utvisning. Port Royal visade upp samarbetsanda och disciplin.

Port Royal visade en ovanlig mognad: energisk, men listig.

Pascal och Racine visade vägen, tätt följda av Fénelon (en uppenbarelse – gammal hund visar nya tricks).

Den pålitlige Quesnel fick ersättas av Sévigné. Grignan och Corneille täckte utomordentligt. La Rochefoucauld och La Fayette såg till att det rörde sig framåt och deras smarta avledningsmanövrer tillät Fénelon att göra mål, han hittade rätt riktning på tredje försöket: Bousset kommer inte längre att vara något problem.

Denna uppvisning ger Port Royal många skäl att vara uppåt.

Vår styrka i djup och kollektiva lösningar bådar gott för nästa veckas knepiga besök i Sainte Chapelle.

Den kvällen for jag tillbaka till Saint Sulpice med taxi. Min väninnas vän syntes inte till någonstans. Tejpen på bildörren 39

var borta; kuvertet hade noggrant återförslutits, men var lite rivet i ett hörn. Det var min fyrtiotredje födelsedag och jag hade goda skäl att fira. Jag hade visat att jag kunde uppträda framgångsrikt i det spel jag valt att spela. Detta vägde mer än väl upp det faktum att dollarn (dvs. min köpkraft) just hade devalverats tio procent.

40

Även om jag gillade att leka spion, så är midvintern i Paris en hopplös årstid. Offentliga platser är deprimerande tomma efter den spenderglada semestern. De sex första veckorna på året hade varit kalla och klara, åtminstone så klara som fukten och den förorenade luften tillät, men vädret hade blivit varmare och rostigt solsken hade lämnat plats åt moln och dimma. De första fallen av vad som då kallades la grippe anglaise och sedan Hong Kong-influensa hade rapporterats. Jag började bli bekymrad och jag hade verkligen något att bekymra mig över: jag hade inte tagit mig an problemet med täckmantel. Att jag inte hade någon täckmantel kanske inte skulle avhållit så många från att tro att jag var CIA -agent, men det skapade en absurd situation. Problemet var att om jag ville ha någon sorts regelbundet jobb så måste jag ansöka om arbetstillstånd och det var en väldigt lång och opålitlig procedur. Att starta eget var en byråkratisk mardröm och skulle oundvikligen dra in le fisc (skattemyndigheterna) i varje vrå av mitt liv. Jag kunde inte heller be någon vän (till exempel någon av de galleriägare jag kände) att ge mig en icke-officiell deltidsanställning, eftersom jobbet skulle fungera som täckmantel och som sådan måste det vara öppet och synligt för alla.

Under tiden hade det snöat i Vercors, ett bergsmassiv i det alpina förlandet där jag köpt ett hus femton år tidigare. Närmare en meter snö hade fallit i byarna, två meter på de övre backarna. Jag tog tåget till Grenoble, där en vän mötte mig och körde mig hem; hem var en bondgård på bergssidan utanför 41

Lans-en-Vercors, över 1 000 meter högt, med åkrar framför och skog bakom. Halv elva morgonen därpå gled jag nerför ett soligt berg ovanför den närbelägna staden Villard-de-Lans.

I Vercors åker man skidor på ganska låga höjder – 1 000 till 2 000 meter – och detta har en fördel: enbart de högsta linbanorna tar en dit där det inte finns någonting annat än snö och berg; oftast åker man en kilometer utför genom tall- och granskog. Skidåkningen den morgonen var enastående, och den tycktes stimulera tankeverksamheten så som långa vandringar alltid gör: när jag for över den gnistrande gläntan Pré des Prés på min tredje tur insåg jag vad min täckmantel skulle bli.

Problemet rörde huvudsakligen hur det skulle ta sig ut. Eftersom jag inte kunde få något reguljärt arbete fick jag hitta på en oberoende sysselsättning som skulle bekräfta sig själv – och det kunde gärna vara arbete som kunde anses användbart för underrättelseverksamhet.

Två egenskaper krävs av en underrättelseofficer på fältet: placering och tillgång, det vill säga, vetskap om var information fanns att tillgå och hur man fick tag på den. Vilken aktivitet kunde erbjuda dessa egenskaper? Någonting som hade med resor att göra, särskilt resor till länder på andra sidan järnridån.

Om jag arbetade för CIA skulle jag kunna sköta en resebyrå, i brist på det, skulle jag inte kunna etablera mig som resekonsult?

Således föddes en ny och nödvändig inrättning på sista skjutsen av mitt lopp: Locus Solus – Internationell Resekonsult.

Namnet avgjorde saken. Locus Solus hade varit en liten tidskrift som jag startat tretton år tidigare tillsammans med tre poetvänner (det var ursprungligen titeln på ett verk av en av våra idoler, Raymond Roussel). Tidskriften publicerades officiellt i Lans-en-Vercors, eller snarare, icke-officiellt: då 42

som nu ville jag undvika byråkratiskt krångel och jag lyckades övertala den stillsamme, vänlige man som skötte – och fortfarande sköter – det lokala postkontoret att låta mig använda min personliga adress som tidskriftens.

Jag gick upp till skidliften för att pröva en annan pist. Jag var nöjd med den täckmantel jag hade valt. Att ha verksamheten i Lans skulle hjälpa till att skydda den från nyfikna parisiska vänner (det skulle också händelsevis rättfärdiga att jag tillbragte tid i bergen, vilket jag älskade). Arbete på reseområdet skulle förse mig med en uppenbar ”papperskvarn”, som man i branschen kallade den radda dokument en god agent förväntades producera. Min egen papperskvarn skulle bestå av resenärens främsta verktyg: kartor. När den tiden kom skulle jag göra klart att mina kartor var proppfulla av politisk och ekonomisk information – även geografisk information, eftersom det inte var någon hemlighet att Sovjetunionens officiella kartor var falsifierade, särskilt de över centrala Sibirien. På det viset kunde jag hävda att jag uppenbarligen hade ”access”.

Jag insåg att jag redan såg bortom mitt första mål att övertyga världen om att jag var en spion till att i praktiken handla som om jag vore en.

På toppen av skidliften i Villard finns det ett trevligt pensionat som heter Cote 2 000 och jag gick in dit för en lunch på rökt bergsskinka, rödbets- och endivsallad och ett torrt vitt vin de Savoie. Jag skidade under den klara solen tills snön började mjukna. Hemma igen började jag arbeta på att formge mitt kommersiella brevpapper och skissa på den presentation jag skulle använda för att lansera mitt företag.

Efter en stund började jag undra vad nära vänner skulle tro om att jag startade ett reseföretag. Georges Perec, André du 43

Bouchet, Henry och Judy Pillsbury, John och Chantal Hunt visste alla att jag aldrig varit CIA . De skulle tala om för mig att min plan var lika idiotisk som mina bekymmer bakom den. Till dem skulle jag säga att jag bara hjälpte en behövande bekant. Jag hade bara bestått med namn och adress för firman och gått med på att ha en hedersställning i den.

Min ”behövande bekant” kunde också öka mysteriet kring företaget. Som grädde på moset fick den verkställande direktören det omisskännligt polska namnet Elzbieta Sosnowska, följt av Sinclair Dillon, kassör (också påhittad) och Harry Mathews, sekreterare. Korrespondens skulle ställas till sekreterarens kontor i Lans-en-Vercors. I min presentation försäkrade jag att denna ”stad” (800 inv.) låg i själva hjärtat av Västeuropa, vilket skulle kunna ha varit sant när det gällde kråkor, vildsvin och helikoptrar. Men jag betonade att Locus Solus’ räckvidd var världsomspännande: ”Våra dagars resande kanaliseras till standardrouter. Hos oss ägnar vi oss åt undantagsresenären med ovanliga krav, om de så tar honom till Bolivia, Ungern eller Yttre Mongoliet.” Resten höll jag kort och vagt.

På morgonen besökte jag vår postmästare. Han hade inte glömt min tidskrift. Jag förklarade att den nu innefattade också en resesektion och att detta något försenat lett till ett konfidentiellt månatligt brev utskickat till våra prenumeranter – härav tillägget ”internationell resekonsult” till ursprungstiteln. Han gick med på att låta mig fortsätta att använda min egen adress för affärskorrespondens.

Jag körde till Grenoble och köpte den bästa telefonsvarare som fanns. Jag försäkrade mig om att den hade stort svarsutrymme och den senaste tekniken för att lyssna av meddelanden på avstånd.

44

Paris blev synligt genom tågfönstret som en klunga smutsiga ljus i en skrud av regn. Jag hade haft ett par dagar till med skidåkning under blå himmel innan jag beslöt att det var dags att sätta igång. Under färden på fem timmar hämtade jag in nyheter som jag missat. Israel fick på käften igen, den här gången för att de skjutit ner ett libyskt trafikflygplan över Sinai. Franska högergrupper samlades i någonting som kallades Front national. Marskalk Pétains kista hade stulits från graven på Ile d’Yeu, men återfunnits strax efteråt.

Tidigt morgonen därpå gick jag till den lilla pappershandeln runt hörnet på Rue du Bac. Jag visste att ägaren gjorde tryckeriarbeten för lokala företag. Han gav mig nyttiga råd om typsnitt och layout för mitt nya brevpapper.

Jag fick chansen att offentliggöra Locus Solus redan samma dag. Jag tillhörde en organisation som hette AARO , the Association of Americans Resident Overseas. (Jag hade gått med därför att medlemmarna hade tillgång till god medicinsk vård.)

I morgonposten fann jag AARO :s årliga formulär som begärde in rekommendationer för dess Yrkeskatalog. Jag skrev in informationen om ”Locus Solus – Internationell Resekonsult” och lade den på lådan vid tolvtiden. Det skulle säkerligen inte innebära så mycket, det visste jag, men det kunde inte skada.

45

Jag frågade Patrick om det fanns något särskilt användbart han kunde föra vidare till mig ”om att vara i CIA”. ”Det första att komma ihåg är att ingen med anknytning till ­Organisationen säger att de är ’i CIA’, de är CIA, rätt och slätt.”

Genom en serie osannolika händelser under 1970-talets början kommer Harry Mathews, som vid tiden bor i P ­ aris, att allmänt betraktas som CIA-agent. Till och med hans vänner har sina misstankar, vilka bara förstärks varje gång han nekar till anklagelserna. Med växande frustration inför att ingen vill tro honom bestämmer sig Mathews för att spela med.

Mitt liv i CIA skildrar Mathews upplevelse av att vara spion in spe 1973, omgiven av laddade världshändelser – kuppen i Chile, Watergate-skandalen, Vietnam­krigets slut. Låtsas­ leken kommer plötsligt att ta en ödesdiger vändning, då ett antal utlänska underrättelsetjänster bestämmer sig för att han ska elimineras.

Harry Mathews gör dessa märkliga händelser till en spännande thriller, där gränsen mellan fakta och fiktion efterhand blir något otydlig.

ISBN 978-91-977291-9-2

PEQUOD PrESS