Författaren har på Kabusa Böcker tidigare utgivit: sade jag, säger jag (2003) Mitt förfärliga ansikte (2004) Lite som jag (2006) Helt åt skogen (2006) Den gången med hunden (2007)
Översättningen har fått stöd av Statens Kunstråds Litteraturudvalg
Mordet på Halland © 2009 Pia Juul/Tiderne Skifter Originalets titel Mordet på Halland Översättning Marie Norin Omslag Mimmi Andersson Grafisk form Gyllene Snittet Första svenska upplagan Kabusa Böcker 2010 Tryck Livonia Print, Lettland 2010 ISBN 978 91 7355 144 1
www.kabusabocker.se
Mordet_pa_Halland_3a.indd 4
2010-06-08 13.59
Må de få komma samman med hjärtans fröjd och gamman, som längta till varann´! SVENSK FOLKVISA
Mordet_pa_Halland_3a.indd 5
2010-06-08 13.59
1 suttit i vardagsrummet. Jag drack kaffe, han drack öl. Vi såg på en deckare. ”Henne skulle jag gärna se ut som, sa jag om kommissarien; den enda mogna kvinna man någonsin såg på teve. ”Men det gör du inte”, sa han. Jag vred på huvudet och såg på honom. Kvinnors ansikten störtar. Män får pondus. ”Du har pondus”, sa jag. Han vred på huvudet och såg på mig. ”Var?” sa han förskräckt. ”Ha-ha-ha”, sa jag. ”Jag åker klockan sju”, sa han och stängde av. ”Jag går in och skriver.” Jag la armarna om hans hals och tryckte mig så nära intill honom jag kunde, vi kysste var andra, jag gned min kind mot hans skäggstubb. ”Det dröjer inte så länge.” Jag gick in på mitt arbetsrum, snubblade över något på golvet, hasade försiktigt fram till bordet och tände arkitektlampan. Datorn blinkade. Det stod ett glas ljummet vatten på bordet, jag tog en klunk och gick bort och satte på cd-spelaren, stoppade i en cd som låg lös på hyllan, jag kunde inte se vad det var för en. Im wunderschönen Monat Mai dånade ut i rummet, men jag stängde av. Jag kan bara lyssna på den högt, och ingen annan skulle tycka om att lyssna så här sent. Jag väckte datorn och slog upp en bok och la den ifrån mig. Jag klickade, jag öppnade dokumentet, det var inte ens öppet, den sista ändringen var två dagar gammal och då hade jag bara flyttat kommatecken. Jag skulle också bara kunna gå k vä l l e n i n n a n h a d e v i
7
Mordet_pa_Halland_3a.indd 7
2010-06-08 13.59
och lägga mig. Kanske sov han inte än. Jag kände mig frusen, jag tog upp en tröja från golvet och drog den över huvudet och började läsa. Sedan skrev jag. Det hade nästan aldrig hänt tidigare, men nu, eftersom mitt manus uppslukade mig helt, glömde jag hur sent det var. Det gick timmar. Jag var stel i ryggen när jag tittade upp. Ljuset var grått, viken hade den mest osannolika färg, jag reste mig och öppnade fönstret. Det satt en koltrast och sjöng på taknocken till lusthuset. Det var en helt ljuvlig vårmorgon, men när man inte har sovit på natten och man är stel i hela kroppen och huvudet är både proppfullt och alldeles tomt, då funkar ingenting. Jag försökte, och det var inte heller likt mig, att komma underfund med hur man skulle beskriva viken som den såg ut precis nu. Solen höll på att gå upp och vattnet skiftade hela tiden färg. Jag ville inte väcka Halland, han skulle snart upp. Jag gick ut och kissade och snubblade in i vardagsrummet ner i soffan med en filt. När jag vaknade förstod jag att jag hade väckts av ett ljud, men inte vilket. Det fanns ett eko av ett högt ljud inuti mig. Jag satte mig upp och tog tag i mitt hår, det var en rörelse jag kände igen från filmer, jag lugnade ner mig och kramade filten runt knäna. Blev jag rädd? Jag tror inte att jag kan påstå att jag blev rädd, det skulle ju dessutom ha varit helt förryckt och profetiskt, men jag minns i alla fall en liten ängslan, en oro över att något inte stämde. Var det dörren jag hade hört, var det bara Halland som hade gått? På väg till badrummet kikade jag in i sängkammaren där sängen stod tom. Då hade han åkt. I duschen slog det mig att jag också hade sett hans kavaj och portfölj i hallen. Då hade han alltså inte åkt. Jag stängde av vattnet och ropade på honom. Han svarade inte, men nu 8
Mordet_pa_Halland_3a.indd 8
2010-06-08 13.59
var jag orolig, torkade mig och svepte handduken om mig medan jag gick genom huset. Jag kunde se någon genom den lilla matta rutan i ytterdörren, jag trodde att det kanske var han som stod utanför och skulle precis öppna dörren, när det ringde på. ”Ett ögonblick!” ropade jag och sprang in i sängkammaren, kastade handduken, tog på mig Hallands morgonrock och knöt den på vägen ut. När jag öppnade stod det en förvirrad man där. ”I lagens namn!” sa han, och hans röst sprack. Han höll upp en hand. ”Klockan är 7.47 och du är anhållen … Nej …” Han kippade efter luft. Jag trodde inte mina öron. Nu kände jag igenom honom. Jag kände honom inte, men kände igen honom, han kom varje morgon och parkerade snett mittemot polisstationen. Jag hade varit där en gång för att förnya mitt pass, det var enda gången. Jag visste inte om han var sekreterare eller poliskonstapel, jag hade aldrig skänkt det en tanke, och det gjorde jag inte nu heller. Jag skrattade inte, för det var tydligen inget skämt, han trampade runt på golvet, han såg skräckslagen ut. Sedan började han om från början: ”Är du inte Halland Roes fru?” ”Jo!” sa jag. ”Du är anhållen. Du är arresterad för mordet på Halland …” Han böjde sig framåt, han var verkligen fruktansvärt andfådd. Jag gick förbi honom ut på de kalla gatstenarna, ut på torget och såg mig omkring. Långt borta i andra änden var det en folksamling. Nu hörde jag polissirener på håll. ”Vad har hänt?” sa jag. Inger kom ut på trappen till grannhuset. ”Vad har hänt, Björn?” sa hon till mannen. ”Halland Roe har blivit skjuten!” flämtade han och pekade ner i andra änden. Sedan pekade han på mig. ”Det var hon som …” 9
Mordet_pa_Halland_3a.indd 9
2010-06-08 13.59
Jag sprang. ”Stoppa henne!” ropade idioten och sprang efter. Men jag sprang ju ner för att se vad som hade hänt, jag flydde inte. Det absurda var inte att han påstod att jag hade skjutit någon, utan att Halland skulle vara skjuten. Jag trodde över huvud taget inte på det, inte förrän jag såg honom. ”Om du går”, hade min man sagt den där gången för tio år sedan, ”får du aldrig träffa Abby igen.” ”Det bestämmer inte du!” sa jag med gäll röst. Jag hörde att min röst var gäll och blev förvånad. Abby var fjorton år, hon kunde väl bestämma själv. Det kunde hon, och det gjorde hon. Antingen kände han henne bättre än jag gjorde, och det är troligt, eller så påverkade han henne, och det är också troligt. Jag hade bara träffat henne några enstaka gånger efter det, och det var länge sedan sist. Hon var envis. Jag hade ett litet album med bilder på henne som var alldeles utnött. Men jag visste att det inte kostade mig något att vara sentimental på det viset. Hon föraktade mig, och det gjorde jag själv också när jag tänkte efter, så jag tänkte bara efter ytterst sällan. Till exempel slutade jag nästan helt att dricka kort efter att jag hade flyttat ifrån dem, i alla fall slutade jag dricka mig full. Efter att flera gånger ha suttit berusad och lipat över Abby och genom tårarna skymtat Hallands missnöjda miner över att jag inte längre bara tänkte på honom utan alltid på min dotter, bestämde jag mig för att hålla mig till en öl, ett glas vin. Det hade han inget emot så länge jag lät mig uppslukas av honom. Det var inget han behövde säga högt, jag uppfattade alla små signaler. Om jag inte lät mig uppslukas av honom var ju allt dessutom förgäves. Än mer förgäves.
10
Mordet_pa_Halland_3a.indd 10
2010-06-08 13.59
Jag hade stelnat till. Jag stod en bit ifrån och såg på Hallands tunga kropp, hans ansikte på gatstenen, ena ögat halvöppet, hans stora mun och de smala läpparna, det bakåtstrukna, vita håret, den svarta slipsen, den vita skjortan med blodfläcken. Pondus. Abby, tänkte jag. Gatstenarna blänkte, de var våta, och det var morgonljuset. Annars var torget alltid tomt här, nu vimlade det av folk, ett par rosor blommade redan mot de gula och vitkalkade murväggarna. ”Det är hennes man”, var det någon som sa, och de flyttade på sig och gjorde plats, men jag hade sett tillräckligt. Jag märkte att de stirrade. Någonstans i bakhuvudet dök tanken upp att kasta mig över hans kropp och gråta högljutt, men alltihop var väldigt oklart och overkligt och skulle inte bli tydligare av att jag blev teatral. Istället gick jag baklänges och vände mig till slut om och gick tillbaka till huset på iskalla fötter. Dörren stod fortfarande öppen och jag började skaka i samma sekund jag tog tag i dörrhandtaget. Knappt hade jag skjutit igen dörren bakom mig förrän jag sjönk ner på golvet i hallen och låg ihopkrupen och hulkade högt. Men det jag tänkte var inte: Halland, åh Halland – det var åter igen, som för en stund sedan ute på torget: Abby! Jag vill ringa Abby!
11
Mordet_pa_Halland_3a.indd 11
2010-06-08 13.59