… med andra medel
… med andra medel
amanda peralta … med andra medel © amanda peralta & glänta produktion 2005 Utgiven av glänta produktion 2005 Tidigare utgiven av bokförlaget daidalos 1990 Graf isk form & sättning richard lindmark Tryck munkreklam ab, munkedal 2005 isbn 91-975607-2-3
4
Förord 2005 1990–2005 7, Krig, revolution, politik – vad finns kvar? 9, Det nionde korståget 12, Krigets logik och grammatik 14, Aktuella förändringar i krigets logik och grammatik 15, Kriget i Guds namn 20
Förord 1990 23 Inledning Socialismens militarisering 28, Ideologiförändring 29, Text, kontext och handling 32, En lång resa i tid och rum 34, Om tillgänglig(a) forskning(ar) och annat material 36
del i – Kriget som politikens fortsättning 1 Om begreppen krig och revolution Kriget: att söka efter definitioner 39, Från definitionerna till verkligheten 43, Krigets natur och orsaker 45, Krigets olika kategorier 52, Politik, rättvisa och krig 56, Revolutionsbegreppet 58 2
Carl von Clausewitz och den moderna krigsteorin Soldatens bildning 61, Berlin: historia, vetenskap och krig 63, Tid av reform och krig 68, 1817–1831: Det teoretiska arbetet 72, Vom Kriege 73, Om krigets natur 74, Kriget är inget annat än en fortsättning av politiken med andra medel 78, Krigsteori, strategi och taktik 79, Folkkriget 80, Krigets logik och grammatik 82, Clausewitz och 1900-talet 84
3
Friedrich Engels och Karl Marx: det invecklade spelet mellan krig och revolution Inledning 86, Engels som krigsteoretiker 88, »Generalen« tar till orda 90, Engels och Marx om krig 94, Om Fredags olika försök att skaffa sig en revolver 103, Clausewitz och Engels 109
4
Lenin: revolution är krig Inledning 111, Lenin tänker om krig 113, Det sociala kriget utkämpas överallt 115, Lenin läser Clausewitz 118, Att förvandla det imperialistiska kriget till inbördeskrig 122, Vad är fred? 124, Det rättvisa kriget som ideologiskt begrepp 127, Om stående arméer, gerillakrig och milis 129, Att betrakta kriget utifrån politiken 130
5
5
Mao Zedong: kriget blir gerillakrig Inledning 133, Mao uppfinner kriget 135, Mellan två traditioner 137, Hur man studerar krig 142, Gerillakrig som metod, armé som organisation 144, Krig, rättfärdighet och fred 146, En mot tio och tio mot en 149
del ii – Kriget som politisk handling 6
Latinamerika: det revolutionära kriget på 60-talet Inledning 153, Latinamerikas särskilda villkor 155, Att göra revolution 163, Varken fågel eller fisk 165, Politiskmilitär: ett nytt begrepp 167, Fokusteorin eller Fredags latinamerikanska sätt att skaffa sig en revolver 172, Che Guevara uppfinner sitt krig 176, Hur bildar man en fokus? 180, Debray eller fokismen som latinamerikansk leninism 182, Att revolutionera människorna 185, Revolutionen revolutioneras 188, Om naturen som politisk faktor 190, Gerillafokusen flyttar till städerna 191, En kontinent i uppror? 192, »Det kan inte finnas en revolution i revolutionen« 195, Den försvunna fokismen 198
7
Kuba: revolution som tradition Inledning 199, Det gamla imperiets favorit 200, La guerra grande 201, José Martí och den ofullbordade befrielsen 203, Om socker, slavar och mäktiga grannar 209, En nödvändig kommentar 212, Det första nederlaget: Moncada 218, Från Moncada till Granma 242, Det andra nederlaget: Granma 245, Gerillakriget börjar 247, Politisk ledning och militär ledning 249, Kuba: regel eller undantag? 255, Fokusteorin och Kuba: slutsatser 263
Avslutning Den ideologiska översättningen 265, Teorins stabila och instabila element 267, Inbördeskriget som revolutionens form 268
Noter 271 Litteratur 310 Personregister 323
6
förord 2005
1990–2005 När första upplagan av denna bok kom ut levde vi i en bipolär värld som hade börjat avvecklas. Under de femton år som har gått har vi både inordnats i en unipolär värld och bekantat oss med dess baksida. Vi har börjat lära känna unipolaritetens motsägelsefulla strategier och instabila allianser, det eviga pendlandet mellan krass nytta och stenhårda moraliska principer. Vi har bekantat oss med det unipolära krigstänkandet och, givetvis, med dess krigshandlande. Och en sak vet vi säkert i dag: den unipolära världen är absolut inte en fredlig värld. Det kalla kriget ersattes av en mängd varma, mindre krig: lågintensiva krig, territoriella invasioner, militära ockupationer, mer eller mindre misslyckade korta interventioner och något som blivit kallat för »efterkrigs-krig« eftersom det utspelar sig på platser där ett högintensivt krig utkämpats och vunnits men inte skapat förutsättningar för fred. Vi har också det man kallar »krig mot terrorismen« som i själva verket är en polisiär angelägenhet och inte något regelrätt krig, åtminstone inte enligt de olika definitioner av begreppet krig som presenteras i inledningen till denna bok. Under dessa femton år har vi också lärt oss att använda ordet globalisering alltför ofta och inte sällan i häpnadsväckande sam7
mansättningar. Nätverksorganiseringen, Internet som globaliseringens stora tekniska påskyndare och den accelererande internationaliseringen av skilda samhällsföreteelser, från sociala rörelser till polisiärt samarbete, har vänt upp och ned på världen så som vi kände den för bara femton år sedan. Vissa av modernitetens viktiga begrepp har förlorat sin betydelse, ifrågasatts eller utsatts för nya tolkningar. I en värld där övernationella strukturer har blivit mer regel än undantag blir till exempel nationalismen svår att placera och definiera. Dess roll blir mindre gripbar. Men nationalismen lever och frodas ändå och låtsas som om ingenting hänt. Samtidigt har den nationalistiska känslan till stor del avterritorialiserats. När folk rör sig i världen med eller utan papper, lagligt eller olagligt, bär de med sig sin kultur, sina traditioner, sina nationella identiteter. På den plats i världen där de stannar för att på nytt försöka bygga ett liv, kommer dessa element att ingå i nya sammansättningar. De fasta territorierna spelar en krympande roll för de nya identiteter som uppstår. Nationalismen handlar mindre om en nations existens och mer om en andlig identifikation: den föreställda gemenskapen blir mer imaginär än någonsin. Den etniska komponenten är i många fall mer framträdande än den politiska. Religionerna blir i detta sammanhang mer anpassningsbara än nationalismen, eftersom de kan avterritorialiseras snabbare och utan stora friktioner. De förvandlas på så sätt till en effektiv gränsmarkerande faktor. Det »gamla spöke« som enligt mitt förord från 1990 jagades runt i Europa och blev tunnare och mer spöklikt för varje dag, har i dag helt skingrats. Ett nytt, hotfullare och mer skräckinjagande spöke har ersatt det gamla. Ett spöke som, i mycket större utsträckning än det tidigare, känns och uppfattas som utifrån kommande, som ännu mer främmande för oss till sitt tankeinnehåll och till sin politiska praktik. När världen blir mindre kryper hotet närmare och till sist lever det mitt bland oss. Revolutionerna å sin sida verkar i dag fungera uteslutande på den politiska arenan och har lämnat tidigare sociala ambitioner och ideologiska komplikationer bakom sig. Klädda i olika orange nyanser expanderar de över länder i behov av stabila demokratiska 8
institutioner. »Revolutionerna är modernitetens samhällskirurger« skrev jag i det gamla förordet. I den postmoderna världen har revolutionens roll blivit att agera samhällsreglerare för att införa politiska justeringar i länder som förhållandevis sent inträtt i den vacklande moderniteten.
Krig, revolution, politik – vad finns kvar? De antikoloniala befrielsekrig som utkämpades i Afrika under 60och 70-talen gick militärt segrande ur striden och radikala inhemska grupper tog makten i flera länder. Det koloniala arvet har dock dömt många av dessa länder till en accelererande underutveckling. Instabila politiska, sociala och ekonomiska förhållanden har permanentats i regionen. Inbördeskrig, angrepp utifrån, befolkningens dramatiska hälsosituation samt världshandelns missgynnande av dessa länder bidrar till att ytterligare destabilisera dessa samhällen. I Latinamerika har de nationella befrielserörelser som under samma period försökte förändra det politiska läget genom att utveckla en väpnad kamp, i stort upphört att fungera. Endast en av flera gerillarörelser lyckades, i överenskommelse med den tilltänkta revolutionära strategin, växa sig stark och bli en folkarmé som genom ett så kallat folkkrig besegrade landets militära styrkor och tog över den politiska makten. Det hände i Nicaragua, där den segrande sandinistiska rörelsen inte klarade sig lika bra längre fram, när det gällde att försvara sig under det kombinerade inbördes- och lågintensiva krig som följde. Till sist, när rörelsen redan var försvagad, förlorade den makten i ett påtvingat val. Det hände för femton år sedan, under den tid då den bipolära världen höll på att falla samman – och denna bok publicerades för första gången. Sett i historiens ljus förstår man nu att det nicaraguanska politiska experimentet blev ett av det kalla krigets sista offer. Om det chilenska socialistiska, fredliga demokratiska experimentet ströps genom en militär kupp 1973, blev det genom det »demokratiska« vapnet som man besegrade sandinisterna 1990. I El Salvador stoppades krigsprocessen 1992 med ett fredsavtal garanterat av FN. 9
Gerillarörelsen förvandlades till en politisk organisation som senare splittrades och gav upphov till olika politiska partier som i dag för en laglig politisk kamp. I Colombia har gerillagrupperna och framför allt den mäktigaste och äldsta av dem, FARC, förvandlats till ett endemiskt fenomen, en maktfaktor som blivit stark i delar av landet. Den tidigare politiska och militära kampen mot landets armé och regering har övergått till en blandad aktivitet med metoder och handlingar som pendlar mellan det politiska och det brottsliga. I de länder där militärdiktaturer hade krossat gerillarörelserna, växte med tiden det civila obeväpnade motståndet sig starkt och blev till sist omöjligt att undertrycka. Militärerna tvingades kalla till val och återvända till sina kaserner, där sitter de än i dag, svagare och fattigare än någonsin tidigare. Mer eller mindre intensiva demokratiska processer präglar i dag Latinamerika. Flera vänsterinfluerade regeringar har kommit till makten (i Brasilien, Argentina, Uruguay) och det är inte ovanligt att människor som deltagit i olika väpnade revolutionära försök under 60- och 70-talen i dag är regeringsmedlemmar eller parlamentsledamöter. På ett sätt kan man säga att dessa radikala rörelser relativt sett har kommit närmare sina ideal genom den fredliga, demokratiska vägen än genom sina försök att starta ett krig. Vi ska inte heller glömma att en sådan process till stor del är en konsekvens av att det kalla kriget tog slut. När det gamla spöket skingrades förlorade de olika juntageneralerna och deras beskyddare all tillstymmelse till alibi. Om inte annat bekräftar denna utveckling den kritiska analys av fokusteorin som jag presenterade i bokens andra del. Den väpnade kampen som metod för att åstadkomma radikala politiska och sociala förändringar har förlorat i anseende och styrka, den politiska och ideologiska argumentationen för det som vi kallar den revolutionära kampen har blivit motsägelsefull och oerhört mindre trovärdig än tidigare. Ingenting visar detta bättre än processen i Chiapas, där zapatistgerillan gång på gång upprepar att deras vapen endast fyller en defensiv funktion, att de inte på minsta sätt planerar att gå till angrepp, att de endast har fredliga intentioner. 10
Det är inte konstigt att man kallar zapatisterna för den första postmoderna gerillan. De är intressanta också ur en annan synvinkel, nämligen för att de aktualiserar urbefolkningens nya framträdande roll på Latinamerikas politiska och sociala fält. De flesta radikala rörelser ingår i dag i breda nätverk, överallt i världen. De söker nya vägar, nya metoder, nya strategier. Många av dessa rörelser har gått så långt som att ifrågasätta ett av sina tidigare överordnade mål, nämligen idén om att erövra den politiska makten. Man talar i dag om en »alternativ makt« som kommer att byggas underifrån. Det är självklart att en sådan strategisk föreställning utesluter möjligheten att använda sig av kriget som medel. Den etniska komponenten medför även en ny syn på den ekologiska utmaningen och bidrar till ett bestämt avståndstagande från tidigare universalistiska övertygelser. Kanske har vi här en antydan till ett svar på frågan om vad som finns kvar från den bipolära epokens radikalism. Finns det något kvar av den tidigare begreppssammanflätningen mellan krig, revolution och politik? Det revolutionära tänkandets allmänna tendens är inte längre att se på revolutionen som ett krig man utkämpar med militära medel. Väpnad kamp för nationell befrielse pågår även i dag på vissa platser i världen (Tjetjenien, Nepal, Kashmir osv) men allmänt kan man konstatera att själva revolutionsidén har blivit mer diffus och helt kopplad till sociala rörelser som försöker förverkliga konkreta samhällsförändringar underifrån. På detta område kan man slå fast att man har kommit över de militaristiska föreställningar som dominerat den radikala rörelsen för samhällsförändring under de senaste 200 åren. Efter denna långa tid håller skilsmässan mellan begreppen krig och revolution för första gången på att fullbordas. Denna skilsmässa innebär att begreppet politik än en gång genomgår ett innehållsskifte. En radikal politisk strategi handlar inte längre om att genom ett revolutionärt krig överta makten och skaffa sig total kontroll över ett lands politiska, sociala och ekonomiska institutioner. Det slutgiltiga målet för denna strategi var att omedelbart genomföra snabba och djupgående strukturella för11
ändringar i landet. Idén om den dramatiska samhällsomvälvningen har lämnat plats för en föreställning om stegvisa och partiella förändringar på olika samhällsområden, som successivt växer fram genom agerande på en mängd lokala, nationella och internationella arenor. Gramscis hegemoniteori, aktualiserad av nya politiska tänkare som Toni Negri, Michael Hardt och John Holloway spelar en viktig ideologisk roll. Att delta i det partipolitiska och parlamentariska spelet kan i det nya strategiska tänkandet vara en av flera nödvändiga politiska aktiviteter vilkas mål är att utveckla egna alternativa samhällsinstitutioner byggda underifrån. Taktik och strategi blir följaktligen begrepp med ett nytt innehåll. De politiska gruppernas organisationsformer blir anpassade till det nya tankesättet. Det är uppenbart att en sådan syn på politiken gör kriget helt oacceptabelt och olämpligt som en fortsättning på politiken. Det radikala tänkandet verkar ta definitivt avstånd från den clausewitzk-marxistisk-leninistiska formeln. Även i Europa håller de få väpnade grupper som fortfarande existerar på att förändra sin strategi. Irländska IRA har lagt ner den väpnade kampen. Baskiska ETA fortsätter att hävda rätten att utöva våld men det är den obeväpnade baskiska nationalismen på högerkanten som i praktiken har tagit över kampen för baskisk autonomi från Spanien. En annan fråga måste nu ställas: på vilket eller vilka områden är den clausewitzka idén om kriget som politikens fortsättning fortfarande aktuell?
Det nionde korståget Under dessa femton år har »civilisationernas krig« blivit ett vedertaget begrepp. Det visar framför allt hur modernitetens rationalitet med dess politisk-ideologiska tänkande övergår till ett kulturelltetniskt-religiöst tänkande. Det nya skrämmande spöket tillhör en annan civilisation och tillber en annan Gud. Man bekämpar honom med den egna Gudens hjälp. Passioner, rädslor och tro utgör irrationella motivationer som blir till lämpliga vapen i ett sådant krig. 12
Den civilisatoriska ambitionen och det universalistiska anspråket som karakteriserade det modern-kolonialistiska världssystemet lever fortfarande i den västerländska självbilden. Formuleringar som vi känner till från kolonialismens glansdagar forsar nu ur makt havarnas munnar och sprids entusiastiskt av medierna. På 1800- och 1900-talen räknade man också med irrationella känslor och passioner som krigsmobiliserande och legitimerande element. Den främsta bland dessa »för-politiska« motivationer var nationalismen. Den nationella känslan, denna föreställda gemenskap par excellence, brukade vara ytterst effektiv när det gällde att förvandla vanliga människor till soldater beredda att döda och dö i strid. Med modernitetens kris har den blivit otillräcklig och den tilltagande individualismen gör att människor börjar uppfatta risken att förlora egna förmåner eller det egna livet för att rädda det gemensamma intresset som alltför hög. Medborgarnas altruism är ett värde som staten varken kan klara sig utan eller tvinga fram. Det är därför inte överraskande att modernitetens sekulariserade patriotism nu lämnar plats för religionen och den andliga motivationen. Under ett krig som utkämpas mellan »civilisationer« försvarar man den egna »livsstilen« och de egna »värdena«. Det handlar om en gammal beprövad formulering från kalla krigets dagar. Under dess kyligaste period brukade generalerna i Latinamerika legitimera sitt smutsiga krig med argumentet att »vi försvarar vår västerländska och kristna civilisation och livsstil«. Nu dammas formuleringen av och tillämpas på ett nytt sätt. Om den tidigare tjänade som markör mot den gudlösa kommunismen används den nu mot det överdrivet gudfruktiga islam. Frankrikes Ludvig IX ansvarade för de två sista, misslyckade, korstågen under 1200-talets sista år. Han dog av pest i Tunisien och blev helgonförklarad. 700 år senare, i den nya andlighetens tidevarv, hittar krigstänkandet åter sin närmaste allierade i religionen. Frågan är om kriget som politikens fortsättning, så som jag presenterade det 1990, i och med denna utveckling har förlorat sin aktualitet.
13
Krigets logik och grammatik Det första man kan konstatera är att statens politik, till skillnad från de radikala rörelserna, i dag är lika beredd att använda sig av det militära medlet som den var i det förflutna. I den allra renaste clausewitzka betydelsen fortsätter staten att föra fram den egna politiken med andra medel när och var det anses nödvändigt. Men politiken är inte densamma nu som under bipolaritetens dagar och följaktligen blir kriget inte heller samma krig. Bipolaritetens krigstänkande gav upphov till den nukleära upptrappningen som i sin tur tvingade fram terrorbalansen, som förvandlade kriget till ett permanent hot om ömsesidig total utplåning. Kriget blev på detta sätt mer skrämmande och på samma gång mer abstrakt. Eller, för att säga det i clausewitzka termer, kriget kom avsevärt närmare det totala, eller absoluta, eller ideala kriget. Med Clausewitz ord kan vi säga att den bipolära politikens logik blev upphov till en alldeles speciell krigsgrammatik. De verkliga krigen hade under modernitetens period successivt närmat sig det »ideala« kriget. Denna process nådde sin klimax under terrorbalansens dagar. Det är kanske nödvändigt att här påminna om innehållet i Clausewitz idé om »kriget i sig« eller »det totala kriget«. Han hävdar att om kriget inte med nödvändighet skulle vara underordnat den politiska logiken, om det verkliga kriget i stället kunde följa sin egen logik, då skulle parterna ingå i ett upptrappat våldsspel som skulle sluta först när en motståndare totalt tillintetgjorde den andra eller båda parterna ömsesidigt fullkomligt eliminerade varandra. Det är detta han kallar »kriget i sig«. Men, hävdar Clausewitz, i den verkliga världen är kriget alltid och utan undantag underställt politiken. I och med slutet av 1700-talet blev krigen i Europa mer obegränsade än tidigare, i första hand på grund av att de blev hela folkets angelägenhet. Förklaringen till att kriget hade blivit mer massivt och våldsamt, att större mänskliga och materiella resurser än någonsin tidigare blev mobiliserade och att kriget visade en växande tendens att totalt utplåna fienden, måste sökas i de dramatiska poli14
tiska förändringarna, i synnerhet i den franska revolutionen. Dessa krig närmade sig det ideala på ett sätt som 1600- och 1700-talens krig aldrig gjorde, hävdar Clausewitz. De två stora världskrigen kom på 1900-talet att aktualisera Clausewitz synsätt. Kriget är, och jag upprepar det än en gång, en fortsättning av politiken med andra medel. Kriget i verkligheten följer aldrig sin egen logik utan bestäms av politikens logik. Men det har däremot en egen grammatik. Det kalla krigets grammatik kunde, om det inte varit underställt politiken, lätt ha förvandlat konflikten till det absoluta kriget som bara finns i idéernas värld.
Aktuella förändringar i krigets logik och grammatik Den unipolära politiken har nya mål som skiljer sig från bipolaritetens. Följaktligen skapar man i dag nya spelregler för kriget. Den politiska logiken, och i dess följd krigets grammatik, har redan genomgått uppenbara förändringar. I den ständiga dialektiken mellan medel och mål, så som Clausewitz tänkte sig den, har nu de uppnådda målen ersatts av nya, som i sin tur kräver tillämpningen av en förnyad uppsättning av medel. Att upprätthålla sitt världsherravälde är den unipolära politikens huvudsakliga behov. Den behöver säkerställa och homogenisera sin kontroll över världen, i synnerhet över regioner med instabila politiska förhållanden och/eller avogt inställda regimer och som dessutom förfogar över strategiskt betydelsefulla naturtillgångar. För att uppnå det politiska målet aktiverar man det militära medlet på två eller flera olika platser och mot flera olika motståndare samtidigt. Kriget har plötsligt blivit avsevärt avlägset det totala eller ideala kriget. Ur rent teknisk-militärt perspektiv påminner de senaste konfrontationerna mer om kolonialismens gamla »straffexpeditioner«, »pacificeringar«, »interventioner« och »vedergällningar« än om regelrätta krig som utkämpas mellan likvärdiga arméer. Den amerikanska militärapparaten, som i sig är tekniskt och resursmässigt betydligt starkare än alla andra arméer i världen, blir, i jämfö15
relse med den militära kapaciteten hos dess aktuella motståndare i Afghanistan och Irak, groteskt överlägsen. Krigets nya grammatik ser man i de nya mål som fastställs, framför allt i den överordnade militära strategi som koncentrerar sig på att snabbast möjligt helt besegra motståndaren. Det handlar om att undvika ett ställningskrig där man fastnar i utdragna positionsstrider över terrängen, med stora förluster i manskap och material som resultat. Denna typ av krig är oekonomiska och psykologiskt nedbrytande. Det medel man tillämpar för att uppnå en snabb seger är den massiva användningen av högteknologiska konventionella vapen som kan slå ut exakt bestämda mål på enorma avstånd. Dessa precisionsvapen är ytterst effektiva för att uppnå två olika resultat: de skapar största möjliga förödelse på punkter av vital betydelse för fienden och de garanterar de egna truppernas säkerhet. Kriget på avstånd ger anledning till frågor kring själva krigets natur. Redan för länge sedan, när tekniskt förbättrade krigsmaterial i form av effektivare gevär och kanoner användes för första gången, började man fundera på vad denna utveckling betydde ur ett krigsfilosofiskt perspektiv. Soldaterna stod alltmer sällan ansikte mot ansikte, vilket väckte frågor om tapperhetens och patriotismens betydelse. Behövde man egentligen vara modig för att skjuta en kanonsalva på långt avstånd? Blev medborgare som i mycket lägre utsträckning än tidigare riskerade det egna livet för att försvara sitt land mindre patriotiska eller blev den patriotiska känslan förändrad, kanske mer abstrakt (något som till exempel Hegel spekulerar över i sin Rättsfilosofi)? En annan tidig iakttagelse handlade om hur dödandet antog en tilltagande opersonlig karaktär och man såg i detta en avhumanisering av krigets villkor. Med flyganfallen och senare med atombomben kulminerade denna process. Dödandet blev massivt, avlägset och anonymt. En soldats krigarroll kunde bestå i att från ett flygplan dra i en spak och fälla en bomb över en stad. Den civila befolkningen blev ett tillåtet mål för kriget på avstånd. Angriparen uppfattade offren bara som oansenliga rörliga prickar eller som en anhopning små 16
myror. Medborgarens tapperhet i statens tjänst hade blivit ännu abstraktare och det motsvarades av dödandets och offrens allt högre grad av abstraktion. Sådana funderingar aktualiseras nu i samband med förnyelsen av de militärstrategiska målen. I det högteknologiska kriget kan en soldats krigsinsats huvudsakligen bestå i att han/hon – som själv befinner sig på tryggt avstånd från krigsskådeplatsen, kanske i ett annat land eller ute till havs på ett hangarfartyg – trycker på vissa knappar efter att ha utfört några kalkyler. Genom att titta på en dataskärm kan han/hon se angreppets resultat. Ur denna soldats perspektiv blir det, vilket många har påpekat, svårt att bevara medvetandet om att det handlar om ett verkligt krig och inte om en simulering eller ett spännande dataspel. Att döda andra i ofattbart stora mängder utan att man själv på minsta sätt riskerar det egna livet väcker nya filosofiska och psykologiska frågor. Behöver man egentligen vara en militär för att utföra en sådan krigshandling? Räcker det inte med att anlita vilken teknisk expert som helst? Hur ser en person som utför sådana handlingar på sina medmänniskor? De tekniska medel som öppnar vägen för denna nya krigsstrategi utvecklas i USA genom nära samarbete mellan krigsmakten och vapenindustrin, det så kallade militärindustriella komplexet. Under senare år har samarbetet utvecklats till att bli alltmer symbiotiskt, en utveckling som från den politiska sidan uppmuntras och påskyndas. Statens politik agerar å sin sida i samförstånd med olika stora privata aktörer. Sammanflätningen av intressen indikerar att den politiska logiken vidgas och att det, åtminstone delvis, ändrar krigets typologi. På så sätt har man börjat praktisera outsourcing of war. En mängd olika tjänster som tidigare utfördes av krigsmakten ansvarar nu privata företag för, även medan kriget pågår och till och med på själva krigsskådeplatsen. Staten fortsätter att vara huvudansvarig för krigsföringen men den räknar nu med privata intressenter som fungerar som dess medansvariga eller partner. Vilket innebär att begreppet politik, som för Clausewitz uteslutande betydde statens politik och som marxisterna vidgade till att omfatta klasspolitiken nu laddas med ett modifierat innehåll. 17
I praktiken har den nya militära strategin hittills inte varit helt lyckad. I Irak fungerade den effektivt och planenligt under själva angreppsfasen. Markkriget kom i gång efter att de intensiva precisionsanfallen hade försvagat och förvirrat ett försvar som redan från början saknat vapenresurser lämpliga för att stoppa dessa anfall. Den avgrundslika skillnaden mellan motståndarnas vapenteknologiska tillgångar blev avgörande. Framryckningen på marken underlättades trots att motståndet var hårt i några områden och orsakade vissa förluster i liv. På kort tid kom man fram till Bagdad och det militära motståndet var över efter några få dagar. Segraren tog över den politiska och militära kontrollen av landet och president Bush proklamerade den amerikanska segern inför världen. Det var då svårigheterna började. Det framgångsrika kriget förvandlades successivt till ett för ockupationsmakter klassiskt problem. Ett oregelbundet motstånd med inslag av stadsgerilla växte fram. Olika grupper om vilka ingen vet säkert huruvida de samarbetar sinsemellan eller inte utför sabotageaktioner och blodiga attentat, inklusive en del självmordsattacker. I fallet Irak förvärrades problemet av ockupationsmaktens bristfälliga planering gällande den civila befolkningens säkerhet och landets administration och infrastruktur. De två senaste årens utveckling i Irak bjuder på en återgång till de former av krig som Clausewitz studerade, i synnerhet den spanska civilbefolkningens krig mot den franska militära ockupationen under Napoleons tid. Den politiska lösningen på problemet – att snabbt avveckla ockupationen – kräver att man först garanterar en viss politisk stabilitet i Irak. Clausewitz lär oss att angreppskrigen alltid är farligare än försvarskrigen. Det går att vara framgångsrik under anfallets första fas – i fallet Irak under den högteknologiska inledningen – men den markockupation som med nödvändighet följer skapar alltid stora politiska och militära risker. Patriotiska, etniska och religiösa känslor mobiliseras i kampen mot inkräktaren och får en del stöd från en illa behandlad och försvarslös befolkning. En annan aspekt av kriget som en fortsättning av politiken handlar i dagens läge om den typ av armé och manskap det är i behov 18
av. Värnpliktsarmén, som var en grundpelare för modernitetens krigsdoktrin, håller på att försvinna. I de länder som ännu behåller den har man drastiskt begränsat antalet inkallade soldater (som till exempel i Sverige), eller så har armén hamnat i ett nedbrytande kaotiskt tillstånd som i Ryssland. Den nya typen av armé vilar dels på en fast grund av yrkessoldater och dels på rekryteringen av ett stort antal frivilliga soldater som aktiveras under bestämda tidsperioder. Man erbjuder dessa frivilliga vissa förmåner för att underlätta rekryteringen. För USA:s del var det nederlaget i det impopulära Vietnamkriget som på sikt tvingade fram beslutet att avskaffa värnpliktsarmén, medan samma sak hände i Argentina när militärdiktaturen föll, till stor del som en konsekvens av nederlaget i Falklandskriget. Den amerikanska modellen av yrkesarmé med frivilliga rekryter har kritiserats för att vara socialt ojämlik, eftersom det är mest unga ekonomiskt underprivilegierade människor som undertecknar kontraktet med krigsmakten. En avsevärd del av dem tillhör dessutom landets icke vita befolkning. Men till och med den nya armémodellen har blivit problematisk. När anfallskriget i Irak vanns men ersattes av det nuvarande utdragna »efterkrigs-kriget« började den amerikanska armén lida större förluster i liv, vilket avskräcker många potentiella nya rekryter. En annan effekt av denna situation är att de frivilliga soldaterna i många fall får sina tjänsteperioder förlängda på mer eller mindre fastställda tider. Allt detta påverkar i sin tur rekryteringen, som på senare tid inte uppfyllt de tilltänkta kvoterna. En mängd frågor om framtidens lösningar på arméproblematiken inställer sig. Machiavelli var kanske den förste att kritisera de legosoldatsarméer som var den dominerande arméformen under hans egen tid. Han föreslog att Florens skulle bygga upp en milisliknande armé med stadens egna invånare som soldater. I och med de stora revolutionerna och med nationalismens uppgång förvandlades arméerna snabbt till medborgararméer. Med Clausewitz ord kan vi säga att medborgararmén, den som vi kallar värnplikts armén, hör samman med en tid då kriget var hela folkets angelä19
genhet och krigsföringen låg närmare det absoluta, ideala kriget än någonsin tidigare. Medborgararmén uppfattades också som ett stort steg framåt för demokratin och även som en agent för radikaliseringen av samhället. I kapitel 3, om Engels och Marx krigstänkande, uppmärksammar jag en text av Engels i vilken han hävdar att värnplikten spelar större roll än valen för spridningen av de socialistiska idéerna i Tyskland. Framtidens arméer kommer som alltid att formas efter den politiska logikens behov. Kanske pekar amerikanernas outsourcing of war mot en kommande typ av armé som till en viss del återaktualiserar den modell som Machiavelli en gång vände sig emot.
Kriget i Guds namn Folk som anklagas för att utföra terroristiska handlingar (från den palestinska intifadan till diverse irreguljära väpnade överraskningsangrepp världen över) brukar försvara sig med att det är den egna svagheten som tvingar fram dessa metoder. I avsaknad av de resurser i vapen, förnödenheter och manskap som starka stater förfogar över, blir dessa handlingar den enda egna möjligheten att göra motstånd. »Om vi hade de helikoptrar och missiler som Israel har skulle vi inte behöva kasta bomber«, säger en Hamas-ledare. Det handlar om den gamla konflikten mellan musen och elefanten som så många gånger utspelat sig i världshistorien. Terror och terrorism är termer som betecknar en enorm mängd företeelser av skilda slag som på så sätt buntas samman och fördöms urskillningslöst. För vi vet alla att det som stämplats som terrorism i dag inte nödvändigtvis är terrorism i morgon, som fallet Nelson Mandela visat. En annan aspekt av terrorfrågan handlar om statsterrorismen, en form av terror som under senare år har blivit otillräckligt uppmärksammad trots att den fortsätter att vara högaktuell på många olika platser i världen. Det asymmetriska förhållandet mellan statsstyrd terrorism och terrorism på privat initiativ skulle behöva egna studier eftersom historien visar att några stater uppmuntrar, utbil20
dar och finansierar privata terrorgrupper som aktiveras i destabiliseringssyfte mot en gemensam fiende. Inte sällan vänder sig dessa grupper sedan mot sina tidigare finansiärer och instruktörer, som fallet al Qaida så dramatiskt illustrerar. Den fundamentalistiska terrorismen, eller terrorismen i Guds namn, är nu i allas mun och tankar. Den religiösa motivationen överskuggar hos dessa grupper det politisk-ideologiska tänkandet. Strategin verkar inte gå längre än till att straffa och skapa rädsla hos motståndare och medlet för att uppnå detta är att utföra spektakulära sprängningar som kräver många offer, och som utförs av egna »martyrer«. Det överordnade målet sägs vara att störta de gudlösa regimerna och skapa ett jordiskt gudsrike. Värt att uppmärksamma är deras intensiva utnyttjande av modern teknik jämte deras ständiga kritik av den gudlösa moderniteten. Idén att »islamisera moderniteten och inte modernisera Islam« som en av deras mest kända paroller lyder, säger inte något bestämt om vilken dialektik mellan medel och mål som dessa grupper utvecklar i sin kamp. Begreppet Jihad, vars betydelse många orientalister tvistar om, är uppenbarligen mycket svårt att översätta och anpassa till det västerländska krigsfilosofiska tänkandet och allmänt sett till den västerländska rationaliteten. Att bekämpa den fundamentalistiska religiösa terrorn hör till brottsbekämpningsområdet, oavsett vilken religion terrorgrupperna bekänner sig till. Formuleringen om »kriget mot terrorismen« är i själva verket inte något annat än en metafor. Att militärt angripa ett land med en misshaglig regering och föra krig mot dess befolkning i antiterrorismens namn är, om inte annat, ett allvarligt politiskt misstag. För, som den gamle Clausewitz skulle säga, medel och mål bör överensstämma med varandra, vara i samklang med varandra och stödja varandra. Att föra ett högteknologiskt precisionskrig mot ett land som medel för att nå målet att tillintetgöra religiösa fundamentalistiska terrorgrupper – som dessutom opererar från andra länder – blir, ur en rent krigsteoretisk synpunkt, helt ohållbart.
21
… med andra medel
… med andra medel