9789187435041

Carl O Andersson Faun Fรถrlag

Oväder över Lerslöv

På Faun Förlag har av Carl O Andersson tidigare utkommit: Paschaser till glädje och förtret (2010) Grevinnan och skjutet på Hysingeholm (2010) Fula fiskat och sprängd anka (2011) Bankrån i Lysekil (2012) Minnen, lekar och spektakel (2012)

© 2013 Författaren Illustrationer: Lars Björk Författarporträtt på omslagets baksida: Anders Svernsjö Redigering och grafisk form: Siewert Carlsson Tryck Scandinavian Book ISBN 978-91-87435-04-1 www.faunforlag.se

Oväder över Lerslöv

Carl O Andersson

Förord I denna, min sjätte bok, har jag återgått till att på nytt låta fantasin spela fritt. Boken består alltså nästan uteslutande av lögn och förbannad dikt. Men bara nästan. Ett par av de personer som omnämns i boken, har fått ståta med sina rätta namn, eller öknamn. De är personer som endast spelar en perifer roll, och som heller inte utsätts för smälek eller omnämns med negativa omdömen. De får vara med av den enda orsaken att läsare från trakten skall kunna känna igen sig.

Huvudpersonerna däremot är helt fiktiva personer, och har aldrig förekommit i verkligheten.

Detta är alltså en skröna. En ren och skär skröna, där historien gott kunde vara sanning, men är en lögn, eller en historia som gott kunde vara lögn, men som är ren sanning. Den senaste meningen skriven enbart i uppsåt att förvilla läsarna. ”För hur oanständig är inte den nakna sanningen, och hur anständig är inte den rena lögnen”.(Fritt efter Ruth Greiber). Men för att en lögn skall vara trovärdig, måste den faktiskt ha ett uns av sanning i sig, och eftersom de flesta lögner på ett eller annat sätt haltar, så bör de hållas så nära sanningen som möjligt, så att de får något att stödja sig emot. Nåväl, det gäller ju, för att ta till en riktig storfräsare i litterära sammanhang, nämligen Fjodor Dostojevskij, och citera honom: ”För att göra sanningen sannolikare, måste man absolut blanda i lite lögn”.

Nej nu skall jag inte trötta läsarna med för mycket data, utan bara konstatera att berättelsen utspelar sig under krigsåren, och handlar om en kamp mellan två personer. Å ena sidan en jovialisk, men listig torpare, som ibland, men ytterst sällan, kan bli förbannad, och å andra sidan, en desillusionerad landsfiskal som ser kriminalitet och korruption överallt och som likt en modern ”Don Quijote de la Mancha” slåss mot sina väderkvarnar.

Och härmed är ljugandet i full gång.

Innehåll Kapitel 1. Gården Lerslöv Kapitel 2. August Efraim, sorgen och kriget Kapitel 3. Landsfiskal Bärbom Kapitel 4. Misslyckat potatisköp Kapitel 5. Grisen i gropen Landsfiskal Bärboms 1:a tillslag Kapitel 6. Tingsrätten i Uddevalla Kapitel 7. Hyresgästen Kapitel 8. Tidningskalle Kapitel 9. Dynggropen Kapitel 10. ”Det ser ut att bli dåligt väder” Kapitel 11. Getingboet Kapitel 12. Den nya energipolitiken på Lerslöv Kapitel 13. Landsfiskal Bärbom planerar Kapitel 14. Landsfiskal Bärbom ”smäller till” Kapitel 15. Eftersnack – Snusfronten – Lasarettet Kapitel 16. Främmande besök på Lerslöv Kapitel 17. Vedlund Kapitel 18. Den nya hyresgästen och den nya uppfinningen Kapitel 19. En suspekt person Kapitel 20. Den ultimata planeringen Kapitel 21. Sista handen före tillslaget Kapitel 22. Klart med uppfinningen Kapitel 23. Klippet Kapitel 24. Bärbom i uppfinnarverkstaden Kapitel 25. Den halva landsfiskalsmössan Kapitel 26. Möte hos landsfiskal Bärbom Kapitel 27. Morgondagens kranka blekhet Kapitel 28. Mötet hos Kalle Sula Kapitel 29. Ett tamt tillslag Kapitel 30. Epilog

sid 9 sid 12 sid 19 sid 23 sid 28 sid 37 sid 41 sid 46 sid 49 sid 55 sid 60 sid 70 sid 76 sid 81 sid 88 sid 93 sid 99 sid 107 sid 110 sid 117 sid 123 sid 126 sid 130 sid 134 sid 138 sid 141 sid 146 sid 150 sid 154 sid 166

Kapitel 1. Gården Lerslöv På gården Lerslöv, strax utanför och söder om Funestrands municipalsamhälle, bodde bonden August Efraim Persson. En illmarig, lite rundhyllt man, som hade utseendet med sig. Ingen skulle nämligen kunna komma på idén, att bakom detta vänliga och jovialiska ansikte, det kunde dölja sig en både slipad och kunnig person. Han hade något av den tappre soldaten Svejks pillemariska utseende, men hade aldrig, till skillnad från denne, någon gång blivit idiotförklarad. Nej, här var det snarare tvärtom, och en nödvändighet för att kunna tänja lite på lagarna utan att åka fast. Det var ju krig, och inte så vidare populärt hos allmänheten att behöva uppge varje liten gris, ko, får, get eller höna, som man råkade ha i sin ägo. Och ur den aspekten, var August Efraim, ”lika så god som en ann”. Gården var vackert belägen, strax söder om en liten bergsknalle, där man om somrarna kunde plocka vilda hallon och längre fram mot hösten, björnbär, nypon och slånbär. Nerfarten och infarten från huvudvägen omgavs av en kort allé bestående av fem mäktiga och tuktade kastanjeträd. Tre på ena sidan och två på den andra. Och Gud nåde den person som vågade sig på att misshandla dessa träd. Det var träd som Augusts far, ”Gammel-Efraim” en gång för länge sedan hade planterat, och som August Efraim nu betraktade som något av vårdträd.

August Efraim själv var änkeman. Och han hade så varit, ända sedan den olycksaliga dag, då hans älskade hustru Lena ryckts bort av den fruktade tuberkulosen.

Obevekligt hade tragedin slagit till. Bara några månader efter att de två, som lyckligt nygifta, en varm och solig sommardag hade vandrat ut från kyrkan. Den korta tiden av lycka, och deras förhoppningar och drömmar hade i ett enda slag förvandlats till en mardröm. Lena hade plötsligt och helt oförklarligt, drabbats av en synnerligen aggressiv form av tuberkulos. Sjukdomen hade brutit ut på bara några dagar.

Att från den ena dagen varit frisk och kry, till att dagen efter känna sig slö och hängig, och på den tredje dagen inte orka gå upp ur sängen.

Ett förhållande som även förbryllade de behandlande läkarna. Lena hade på tredje dagen av ortens provinsialläkare omedelbart remitte10

rats till närmaste sjukhus, och därifrån, efter att diagnosen fastställts, med ambulans forslats vidare till ett sanatorium. Tyvärr hade hon där snabbt blivit sämre, och dog efter endast en kort tids vistelse. Dock hade paret, under den korta tid, som de ändå fått vara tillsammans, verkligen bevisat sin kärlek för varandra. Oskiljaktiga och lyckliga hade de njutit av livet. Och just detta förhållande gjorde att upptäckten av hennes svåra sjukdom, kom som en blixt från en klar himmel.

Med ett slag raserades hela deras tillvaro, och det var som om benen slagits undan på dem. I synnerhet var det maken, den gode August Efraim, som tagit det värst. För honom var det hela katastrofalt. Lena, däremot, som tidigare nämnts omedelbart lagts in på sanatorium, hade mest oroat sig för hur det skulle gå för maken. Hur han skulle kunna klara sig, nu när han var tvungen att ensam sköta om allt där hemma. Gården med åkrarna och alla djuren. Korna skulle ju ha mat och mjölkas. Och samma gällde naturligtvis även svinen och hönsen.

De måste ju också skötas om och få mat.

Som tur var, hade Lenas bror, Hjalmar Vedlund, ibland kunnat hoppa in och titta till gården, vilket frigjort August, så denne kunnat åka in och hälsa på hustrun. Detta hade emellertid enbart kunnat ske någon dag då och då, eftersom svågern ju hade sitt eget jobb att sköta. Men tack vare att Karin Svensson på Hamneröd, också kunnat ställa upp, hade det ändå gått ganska bra. Hamneröd låg endast någon kilometer från Lerslöv, och detta gjorde att Karin ofta kom över för att ge honom ett handtag. Hon, som under hela ungdomsåren varit syster, bästa vän och lekkamrat till Lena, hade också förstått vidden i den tragedi som drabbat paret, och därför tagit olyckan väldigt hårt.

På något sätt kom hon därför att känna sig förpliktad, att göra allt för att bistå August Efraim, så att denne skulle kunna få vara hos Lena så mycket som möjligt. Det var naturligtvis en mycket vänlig handling av de två vännerna, men frågan är om det ändå inte hade varit bättre om August Efraim varit tvungen att stanna kvar hemma hos djuren. En tanke som kan tyckas cynisk, men då parets möten såg ut att förvärra sorgen, måste man ändå ställa sig frågan. Det verkade nämligen som om August Efraim inte orkade med att se sin älskade tyna bort och inte orka mer. Varje gång han kommit in och besökt sin Lena, hade han blivit fullständigt chockad och tillintetgjord. Hans älskade Lena, som tidigare varit en symbol för livet och friskheten, var nu bara en skugga av sig själv. Kvinnan, som skulle föreställa hans Lena, var nu helt sängliggande, och blev allt sprödare och genomskinligare för var dag som gick. Trots att han helst skulle vilja slippa se henne, ansåg han 11

det vara en plikt att så ofta som möjligt hälsa på henne. Han kämpade mot gråten, för han ville inte visa sig svag inför henne. Dessutom både skämdes och skrämdes han av den tanke, som trängde sig på inom honom: ”Gode Gud låt henne dö. Hjälp henne att slippa ifrån detta lidande. Ha förbarmande och ta hem henne till Dig”!

Själv kände hon också att det var slut, men hennes oro för August Efraim, gjorde att hon kämpade för att visa sig glad och rask. Dock ett fåfängt spel, för August Efraim såg tydligt hur det var fatt. Dessutom hade läkarna sagt honom, att det bara kunde vara frågan om timmar eller några dagar.

Det verkade också som hans böner skulle ha hjälpt, för efter knappa tre veckor kom döden som en befriare. Med en sista kraftansträngning hade hon med svag röst sagt till översköterskan: – Snälla Du, meddela August att jag önskar att han skall gifta om sig och inte sörja.

Hennes sista flämtande ord hade varit: ”Säg honom att han skall försöka göra en annan kvinna lika lycklig, som han gjort mig”.

Dessa hennes ord hade tagit honom djupt. Så djupt att han inte kunnat förmå sig att gifta om sig, även om det nog funnits goda möjligheter.

12

Kapitel 2. August Efraim, sorgen och kriget Så hade åren gått. Över Europas himmel hade mörka orosmoln tornat upp sig, och de gamla kombattanterna från första världskriget, hade på nytt kommit att stå emot varandra och skaka sina vapen. Fruktlösa försök hade gjorts för att den här gången undvika ett storskaligt och förödande krig – Men förgäves. Missförstånd, grova misskalkyleringar och från vissa, en ren skär erövringsmentalitet, hade åter satt igång det spel som inte gick att stoppa. Hade det en gång satts igång, levde det sitt eget liv och gick inte att stoppa. Den ena våldsamhandlingen gav den andra, och snart kom hela Europa att stå i brand. De skärmytslingar som samtidigt hade rått borta i Asien, hade, efter Japans överfall på Pearl Harbor, till fullo nu blommat upp och gjort att det på hela jorden rådde förödande krig. Tyskland hade, med den starkes rätt, tagit sig för att ockupera både Danmark och Norge, varför Sverige fick göra det bästa av situationen och försöka att klara sig på egen hand.

August Efraim hade, för att slippa att alltför mycket grubbla över livets orättvisor, grävt ner sig i liknöjdhet och inte gjort mer än nödvändigt för att djuren skulle må bra. Den tragiska händelsen med hustruns död, hade han i början upplevt som en spark i magen, eller som någon illasinnad hade slagit undan hans ben. All luft hade gått ur honom, och de storslagna planer som de båda haft för gårdens framtid och utveckling, hade i ett enda slag gått upp i rök. Faktum var att han totalt hade tappat sugen och lusten att fortsätta. Den kvinna, som han velat leva för och leva med, fanns inte längre, så vad fanns det då kvar att kämpa för? Då svågern, Hjalmar Vedlund, hade märkt det fysiska och psykiska förfallet hos August Efraim, hade han berättat detta för hustrun Ellen, och hon som var ett manhaftigt fruntimmer, hade genast skällt ut honom och sagt: – Jaha, och du låter det bara hända utan att göra något åt det? Va? Att du bara inte skäms… August Efraim litar ju på dej. Nej, nu blir jag så arg så att… Så att…

13

Ellen blev först tyst, och letade i huvudet förtvivlat efter de rätta orden för vad hon kände och tyckte. Men sedan drog hon ett djupt andetag och började därefter läxa upp Hjalmar: – Seså din olycka, nu tar du cykeln och trampar ner till August och skäller ut honom efter noter! Ja just det. Skäll ut honom ordenligt!

Fråga honom va det är för idiotiskt jamsande han håller på med? Just det! Och fråga honom också va han tror Lena skulle sagt, om hon sett honom nu? Låta allt gå åt pipan? Bära sej åt så barnslig och idiotiskt?

Va? Nu gör han ju precis tvärt emot vad som Lena skulle ha tyckt.

Nej Hjalmar, åk nu ner till honom på direkten och se till att få fart på den där drönaren. Och om inte annat hjälper, så får du, ta mig tusan, ta och ge honom en riktig ordentlig spark i röven.

Hjalmar stirrade förvånat upp hustrun. Vad i fridens namn hade det tagit åt henne? Hon brukade ju aldrig använda sig av sådant språk?

Men Ellen stirrade bara tillbaka. Hon tänkte inte vika undan, och till slut, när Hjalmar blev tvungen att ge sig och vika undan blicken, sa hustrun: – Ja stirra du! Du hörde rätt. Jag svor faktiskt. Och du vet att jag inte brukar svära. Men nu förstår du, är jag så fly förbaskad av att se och höra hur August Efraim fördärvar livet för sig, att jag inte kan hålla igen. Jag blir så…

Ellen hejdade sig, och Hjalmar kunde se hur hon förtvivlat sökte efter ett anständigt ord för att slippa att återigen behöva använda sig av en svordom. Men tydligen var hon alltför uppjagad och exalterad för att hennes hjärna skulle fungera som vanligt, och hon fräste till: – Äsch, pallra dej i väg nu! Och spar för all del inte på krutet, när du läxar upp honom!

Hjalmar förstod att Ellen var rejält upprörd. Erfarenhetsmässigt visste han också att det då varken var tid eller dags för någon diskussion.

Han tog därför snabbt sin mats ur skolan och trampade iväg. Och snabbt trampade han. Det formligen ven om öronen på honom, och han blev tvungen att mer eller mindre ställa sig på bromsen nere vid gammelgården för att få ner farten såpass, att han kunna klara den skarpa kurvan som fanns i slutet på backen. Den tvära inbromsningen tvingade honom också att kvick sätta ner ena benet för att få rätsida på situationen, och Erik Olssons fru Irma, som just gått ut en sväng för att få luft, kunde inte låta bli att säga: – Herre jestanes va Hjalmar kör, det har väl aldrig hänt nån olycka?

14

Men då hon såg att Hjalmar vände söderut, lugnade hon sig och sa till sig själv att mannen bara blivit tokig. Så kastade hon en sista blick ner i backen, ryckte på axlarna och gick in.

Hjalmar, som inte var riktigt klar på hur han burit sig åt för att klara kurvan, satte åter upp farten när han väl kommit ut på stora vägen mot Gravarne. Med hustruns ord ringande i huvudet, trampade han nu på förbi Robacken och drog inte ner på farten, förrän han körde av vägen och utför backen med de stora kastanjeträden, som nyss hade blommat så vackert. Där var han tvungen att bromsa in på farten för att köra ”som folk”, och inte köra av vägen som ledde vidare in på August Efraims ägor. I sakta mak cyklade han förbi det gamla ”Grålleträdet” och gled nu av bara farten fram till boningshuset. Där hoppade han av cykeln och lutade den mot husväggen. Först nu märkte han hur andfådd han var, och beslöt sig för att stanna kvar en stund där ute för att hämta anda.

Efter någon minut, tyckte han att han andades normalt och att pulsen lugnat ner sig. Det var dags att, så att säga, ta tjuren vid hornen.

Han knackade på, och blev efter en kort stund insläppt av August Efraim. För Hjalmar blev det något av en chock att få se August. Blek och tanig var han, och han såg absolut inte ut att må bra. Skjortan hade endast ett par knappar knäppta, och den hade heller inte blivit nerstoppad där bak, utan hängde delvis utanpå byxorna. Vidare hasade han omkring på golvet utan något annat på fötterna än ett par grova yllesockor. Hjalmar ryste. Tänk att sorgen efter hustrun, på så kort tid hade kunnat förändra den annars så ordentlige och propre August Efraim. Hur sömngångaraktigt han nu rörde sig, och hur slapp och ointresserad han nu såg ut att vara. Det var uppenbart att han här måste ta i med hårdhandskarna, om han skulle kunna åstadkomma något positivt, eller över huvud taget skull kunna nå fram till honom.

Han bestämde sig för att till punkt och pricka följa hustrun Ellens råd, och tänkte därför först att försöka få ögonkontakt med August. Han kastade en blick på honom, och ryste till, då han såg den hukade och håglösa figuren. Därför gav han upp ett högt och kraftigt rop: – Hallå där! Kom igen nu August!

När denne tittade upp, tog han omedelbart ögonkontakt och med ögonen stint riktade mot August, sög Hjalmar in så mycket luft som han var mäktig, och sa därefter med hög och dominerande röst: – Nej fy fààn va här ser ut! Nu måste du förbanne mej rycka upp dej! Seså, sträck på dej och gör dej inte sämre än du är. Och Ellen som skickade med en påse bullar. Men nej du, dom ska du allt få vänta på.

15

Så nu är det dags. Nu sätter du igång och diskar och städar upp. Jag hjälper dej med att sopa och torka golvet. Sedan skall du få lägga en ren duk på bordet och sätta på kaffe, för då ska vi dricka kaffe och mumsa på Ellens bullar. Men inte förr än allt är klart. Och det är bäst att du gör som jag säger, annars får du med Ellen att göra. Och hon är sannerligen inte go att tas med, när hon är på det humöret. Det kan jag lova dej.

Hjalmar tyckte sig märka att August Efraim ändå gjorde ett försök till uppryckning. Utan att säga emot, men med ett lite snett leende på läpparna, började han nu att rensa upp på bordet, medan Hjalmar lite förvånad tittade på. Så fortsatte han att torka av för att slutligen lägga på en ren duk. Nöjd men också en smula förvånad över Augusts medgörlighet, började Hjalmar med att sopa och sedan svabba av golvet, som han lovat. Och medan han höll på med detta, fortsatte August med sitt. Han tog ner kaffekvarnen, la i kaffe och malde. Därefter sköljde ur kaffekitteln, fyllde på med rent friskt vatten, hällde på det nymalda kaffet och satte pannan på spisen. Hjalmar höll hela tiden ett vakande öga på honom, och kunde nöjt konstatera att August faktiskt, utan protester, gjorde som han blivit tillsagd. Han la till och med in ett par nya vedträn i spisen, och ställde sig sedan att diska färdigt all gammal disk.

Hjalmar, som noga följde varje rörelse som August gjorde, tyckte sig också kunna konstatera att denne nu verkade betydligt piggare. ”Kanske det bara var det som fattats”, tänkte Hjalmar. ”Kanske var det bara en spark i ändan på honom som fattats. Att någon sett till att ge honom en ordentlig knuff för att fart på honom?”

Efter att ha torkat färdigt golvet, tog han hinken och gick ut på förstubron. Där tömde han ut den på gräsmattan, satte den sedan upp och ner uppe på kanten av trappan. Därefter gick tillbaka in till August i köket och satte sig. Med tillfredsställelse kunde han se att även August gjort sitt, och var på väg att hälla upp kaffe i kopparna. Hjalmar tänkte att detta nog var det rätta tillfället att prata med honom, och sa med en barsk och fordrande röst.

– Bravo, min vän, men det är inte slut med det här. Nej du, så lätt kommer du inte undan. Ånej, nu skall du först höra vad jag har att säga. Jo, som jag sa tidigare, så skickade Ellen med några färska bullar, och dom tycker jag att vi kan ta och hugga in på nu. Och medan du sitter och tuggar, så skall du få höra va Ellen och jag har att säga dej. Lyssnar du?

August nickade jakande.

16

Och Hjalmar skrädde inte orden. Nej, han lade verkligen manken till. Han lade ut texten och gjorde allt för att få August att förstå, hur fel han hittills hade betett sig. Både mot Lena och mot sig själv. Så gjorde han en kort paus för att hämta anda, och började sen: – Bara lägga av? Helt simpelt lägga av? Va tusan… Det begriper du väl är åt helsike fel metod? Va? August sa inget. Han var tyst, och Hjalmar passade på att avsluta utskällning genom att med emfas klämma ut med: – Va fa… Tänk dej själv om Lena hade sett hur du har misskött dig och huset. Va? Och för att inte nämna hur det såg ut i köket när jag kom… Fy fààn! Ostädat, odiskat och djävligt! Va? Hela jäkla diskbänken full med odiskade kastruller och tallrikar. Va? Vad tror du egentligen hon skulle ha sagt? Lena? Och du som förr var så ordentlig och noga? Tror du hon skulle blivit glad? I helskota heller! Hon skulle ha gråtit blod! Det skulle hon ha gjort. Och hon skulle ha blivit fruktansvärt ledsen. Ja, så ledsen att…

Han hejdade sig några sekunder och fortsatte sedan.

– Nää, och nu när vi också har fått ett krig på halsen, så kan vi inte bara lägga av! Nej nu måste vi i stället ta i extra mycke. Lägga av?

17

Bah! Nej gosse, nu gäller det att se till att det finns tillräckligt med mat för alla här i landet. Så ryck upp dej nu för tusan och sitt inte där och häng läpp! Gå inte omkring och tyck synd om dej själv, för det är det ta mig tusan inte.

Så fick han syn på pamfletten, som de själva fått med posten dagen tidigare. Han tog upp den och stack den under näsan på August.

– Se här! Tänk på att det är allvarliga tider nu, och att vi måste hjälpas åt. Samarbeta. Det finns andra som har det mycket, mycket värre. Nej, nu djädrar är det slut med att slöa och dra benen efter dej.

Stora starka karlen… Nej fy fan August! Och inte skall du tro att det hjälper att slita ditt hår i förtvivlan, för inte blir sorgen lättare att bära om du blir flintskallig. Nå, vad säger du?

August Efraim satt en stund tyst och såg framför sig. Så svalde han ner resterna av den bulle han tuggat på, tog ett djupt andetag, reste sig upp från bordet och sa: – Ellen och du har alldeles rätt. Nu måste det bli en ändring. Seså, ge hit en ny bulle.

Hjalmar tog själv en bulle och sköt över påsen mot August Efraim – Här har du... Det är detsamma som ”var så god”. Nå August, är det nåt du behöver ha hjälp med? Nåt som du ligger långt efter med?

Hjalmar såg hur August Efraim funderade innan han svarade: – Neej, det tror ja inte. Det är nog mest här inne i huset, som jag ligger efter. Djuren har jag varit noga med och sett till, så dom har det inte gått nån nöd på. Nej, det är nog bara här i huset, men det skall jag allt kunna klara upp själv. Hm, men tack i alla fall. Det är verkligen gott att ha er. Hm förresten så är det nog bäst att du tar det lite försiktigt ett tag framöver. Vi har ju fått en ny landsfiskal, som visst lär vara en ettrig fan. Det sägs att han har paragraftecken till pupiller.

– Jo, det sägs ju det. Men jag tänker inte ta några risker. Ska nog passa mej.

– Bra. De två männen satt kvar och pratade en god stund om ditt och datt, men mest om det fruktansvärda kriget som återigen härjade i Europa.

Efter ungefär en dryg kvarts utbyte av åsikter, tyckte de förmodligen att ämnet för tillfället var slutdiskuterat, och efter att ha tagit avsked av varandra, följde August med Hjalmar ut på förstubron. Där stod han nu, med sina egenhändigt tillverkade träskor på fötterna och kramade hårt Hjalmars hand. Lite tagen, och ”blank” i ögonen var han nog, när han med tjock röst sa: 18

– Tack ska du ha Hjalmar. Det här ska jag aldrig glömma. Och hälsa och tacka Ellen också. Hon är verkligen ett rekorderligt fruntimmer.

– Jo, men så ä hon ju också syster till din Lena. Hm, två speciellt duktiga rejäla kvinnor båda.

Det såg faktiskt ut som om Hjalmars utskällning av August Efraim hade haft verkan. Denne tog sig verkligen i kragen. Den slapphet och ovilja som han tidigare visat, var nu som bortblåst. Det ”Ellenska budskapet”, som på ett bitskt sätt framförts av Hjalmar, plus medvetandet om kriget som åter härjade i Europa, hade haft effekt. Dessa omständigheter fick människor att förstå att det nu krävdes exceptionella åtgärder både från regering och landet i allmänhet, och från det lilla neutrala Sveriges befolkning, i synnerhet. På samma sätt kom det också att påverka August, och fick honom att räta på ryggen och börja leva igen. När så i radion, regeringen ständigt framhöll budskapet om att vi nu måste kunna stå på egna ben och klara oss själva, så blev detta en uppmaning, vilket satte hela Svenska folket på alerten. Som bonde tillhörde ju August Efraim den livsmedelsproducerande sektorn, och han kom därför att känna ett särskilt ansvar att försöka bidra så gott han kunde. Nu var han med i leken igen. På nytt kände han att han gjorde nytta, och detta gav honom extra energi att göra sitt bästa.

Gården Lerslöv låg vid mynningen av en å, där sankmarken gav ett gott bete till de fem korna, och lite längre in mot land, hade han reserverat ett gott stycke mark åt havreodling till svinen, samt ytterligare en bit upp mot berget, där sandjorden tog vid, odlade han den yppersta potatis av sorten ”King Edward”, som man kunde tänka sig.

Där hade han, och pappan före honom, odlat King Edward så länge han kunde minnas. Och allt gick åt. Det var de fasta kunderna som tog lejonparten, men med lite tur kunde också andra få möjlighet att köpa, men då måste de vara ute i god tid med sina beställningar. Ryktet om den fina potatisen hade nämligen spridit sig, och då åkern inte var av den storlek han skulle önskat, så kunde han tyvärr inte tillgodose allas behov. Efterfrågan var större än tillgången, och detta var ett faktum från vilket även den nytillsatte landsfiskalen Emil Bärbom, skulle få dra erfarenhet av.

19

Oväder över Lerslöv är författarens sjätte skröna, som tillsammans med Carl O Anderssons tidigare böcker har bildar en särskild värld befolkad av författarens märkvärdiga personager. Boken består nästan uteslutande av lögn och förbannad dikt. Men bara nästan. Ett par av de personer som omnämns i boken, ståtar med sina rätta namn, eller öknamn. De utsätts inte för smälek eller negativa omdömen men läsare från trakten känner igen dem. Huvudpersonerna, däremot, är helt fiktiva personer. En ren och skär skröna, men historien kunde gott vara sanning.

Det är en berättelse som gott kunde vara lögn, men som är ren sanning. Den senaste meningen skriven enbart i uppsåt att förvilla läsarna. ”För hur oanständig är inte den nakna sanningen, och hur anständig är inte den rena lögnen.”

(Fritt efter Ruth Greiber). En trovärdig lögn bör hållas så nära sanningen som möjligt. Den får då något att stödja sig emot. Eller för att tala med Fjodor Dostojevskij: ”För att göra sanningen sannolikare, måste man absolut blanda i lite lögn.” Oväder över Lerslöv utspelar sig under krigsåren, och handlar om en kamp mellan två personer. En jovialisk men listig torpare och en desillusionerad landsfiskal, som ser kriminalitet och korruption överallt och likt Don Quijote de la Mancha slåss mot sina väderkvarnar.

www.faunforlag.se