Porträtt av en dam | FÜrsta boken
Henry James
Porträtt av en dam 1 Översättning av Lisbeth & Louis Renner
Fรถr sta bok e n
13
14
I D e t finns under vissa omständigheter få stunder i livet be hagligare än den som ägnas åt eftermiddagsteets ceremoni. Det finns tillfällen då situationen, antingen man dricker teet eller inte – somliga dricker det naturligtvis aldrig – i och för sig är behaglig. De som jag tänker på, när jag nu går att berätta denna enkla historia, utgjorde en beundransvärd ram till ett oskyldigt tidsfördriv. Den lilla festens tillbehör hade framdu kats på gräsmattan framför ett gammalt engelskt herresäte under vad jag skulle vilja kalla en härlig sommareftermiddags bästa timme. En del av eftermiddagen hade gått, men mycket av den var kvar, och vad som var kvar var av den finaste och sällsyntaste halt. Den verkliga skymningen skulle inte inträda ännu på många timmar, men sommarljusets flöde hade börjat ebba, luften hade blivit mjukare, skuggorna låg långa över det jämna, täta gräset. De förlängdes långsamt, och scenen skänkte den förnimmelse av stundande stillhet och ro som kanske är den förnämsta orsaken till att man särskilt njuter av en sådan omgivning vid en sådan timme. Tiden från klockan fem till åtta kan ibland vara en liten evighet, och vid ett tillfälle som detta kunde den inte vara annat än en evighet av välbehag. De personer det här gällde njöt på ett stilla sätt, och de hörde inte till det kön från vilket de i denna kult verkligt invigda anses komma. Skuggorna på den oklanderliga gräsmattan var raka och spetsiga. Det var skuggorna av en gammal man, som satt i en bekväm korgstol bredvid det låga tebordet, och av två yngre män, som gick av och an framför honom och talade flyktigt om lite av varje. Den gamle mannen höll sin kopp i handen. Det var en ovanligt stor kopp, av annan sort än den övriga servisen, med ett mönster i lysande färger. Han njöt av dess innehåll 15
långsamt, i små klunkar, och ibland höll han den länge upp mot hakan med ansiktet vänt mot huset. De yngre männen hade antingen slutat sitt te eller var likgiltiga för sitt privilegium. De rökte cigaretter medan de gick av och an. Den ene av dem såg då och då i förbigående med en viss uppmärksamhet på den äldre mannen, som omedveten om att vara observerad lät sina ögon vila på den varmt röda fasaden till sitt hem. Det hus som reste sig på andra sidan gräsmattan var också värt en sådan uppmärksamhet och var det mest typiska i den genuint engelska tavla jag har försökt måla. Det låg på en liten kulle vid floden – och den floden var Themsen, ungefär sextio kilometer från London. En lång, gavel prydd fasad av rött tegel, med vars färg tiden och vädret hade spelat alla möjliga pittoreska spratt men bara för att förbättra och förfina den, vände mot gräsmattan sina murgrönsklädda partier, sina klungor av skorstenar, sina delvis övervuxna fönster. Huset hade ett namn och en historia. Den gamle herrn som satt där och drack sitt te skulle med förtjusning ha berättat er allt om det: hur det hade byggts under Edvard VI, hur det erbjudit en natts gästfrihet åt den stora Elisabet (vars höga person hade sträckt ut sig i en väldig, magnifik och fruktansvärt obekväm säng, som alltjämt utgjorde gästrumsavdelningens högst vär derade möbel), hur det hade blivit tämligen illa tilltygat under Cromwells krig och sedan under restaurationen reparerats och betydligt utvidgats; och hur det slutligen efter att under 1700-talet ha blivit ombyggt och vanställt hade övergått i en klok amerikansk bankirs goda vård. Han hade ursprungligen köpt det därför att det ( beroende på omständigheter alltför komplicerade att här omtala) utbjöds till mycket billigt pris, köpt det under mycket knot över dess fulhet, dess höga ålder, dess obekvämlighet. Och nu efter tjugo år hade han fattats av verklig estetisk hänförelse över det, så att han kände till alla dess detaljer och karakteristiska egenskaper och kunde säga just var man skulle stå för att se dem bäst och just vid vilken timme skuggorna av dess många utsprång – som föll så mjukt över 16
den gamla varma tegelväggen – hade de rätta måtten. Dessutom hade han, som jag sagt, kunnat berätta om de flesta av dess successiva ägare och invånare, av vilka många var allmänt kända personligheter. Men han gjorde det alltid med en stilla övertygelse om att den sista fasen av dess tillvaro inte var den minst hedrande. Den sida av huset som vette åt gräsmattan med tebordet var inte framsidan, den låg åt motsatt håll. Här var man fullt avskild från yttervärlden, och den stora gräsmatta som täckte kullens jämna topp föreföll bara vara en fortsättning av den luxuösa salongen innanför. De höga, tysta ekarna och bokarna kastade en skugga lika tät som av sammetsdraperier, och den gröna planen verkade som ett rum med stoppade stolar, med färgrika mattor, med böcker och tidningar kringströdda runt omkring. Floden flöt fram ett litet stycke därifrån. Där marken började slutta upphörde strängt taget den välvårdade gräsmattan. Men det var i alla fall en tjusande promenad ner till vattnet. Den gamle herrn vid tebordet, som hade kommit från Amerika för trettio år sedan, hade utom sitt bagage fört med sig sin typiskt amerikanska fysionomi, och han hade inte bara fört den med sig utan vårdat den ytterst väl, så att han, om så behövdes, med största tillförsikt kunde ha tagit den med sig tillbaka igen till sitt eget land. För närvarande tycktes han dock inte tänka på att resa någonstans. Hans färder var slut, och han njöt den vila som föregår den stora vilan. Han hade ett smalt, slätrakat ansikte med regelbundna drag och ett uttryck av klokhet och välvilja. Det var tydligen ett ansikte i vilket känslor sällan återspeglades, varför det uttryck av vänligt, skarpsinnigt iakttagande man just nu kunde läsa i det var desto mer iögonenfallande. Det tycktes säga att han hade haft framgång i livet, men det tycktes också säga att hans framgång inte hade varit odelad och förargelseväckande, utan haft mycket av misslyckandets försonande inverkan. Han hade helt visst en stor erfarenhet av människor, men det var en nästan lantlig enkelhet i det svaga leende som lekte på hans breda, magra 17
kinder och lyste upp hans humoristiska ögon, när han slutligen långsamt och försiktigt satte ner sin väldiga tekopp på bordet. Han var prydligt klädd i välborstade svarta kläder, men han hade en pläd över knäna, och fötterna var instuckna i tjocka, broderade tofflor. En vacker skotsk fårhund låg på gräset vid hans stol och såg upp i sin husbondes ansikte med nästan lika stor ömhet som husbonden insöp byggnadens ännu mer impo nerande fysionomi, och en liten borstig, livlig terrier ägnade en förströdd uppmärksamhet åt de andra herrarna. Den ene av dessa var en ovanligt välväxt man på omkring trettiofem år med ett ansikte lika engelskt som den nyss be skrivne äldre herrns var amerikanskt – ett sällsynt vackert ansikte, friskt, ljust och öppet med fasta, regelbundna drag, livliga grå ögon och ett klädsamt kastanjebrunt skägg. Ett sällsamt skimmer av glädje omgav honom, en strålglans av ett lyckligt temperament, förfinat av en hög kultur, som måste framkalla en känsla av avund hos nästan alla som kom i hans närhet. Han hade stövlar och sporrar, som om han just hade varit på en lång ridtur. På huvudet hade han en vit hatt, som såg ut att vara för stor för honom. Han höll båda händerna på ryggen, och en av dem – en stor, vit, välformad hand – kramade ett par ganska medfarna doggskinnshandskar. Den andre, som gick vid hans sida på gräsplanen, var en man av helt annat utseende, som, fast även han hade kunnat väcka nyfikenhet, dock inte som vännen nästan spontant framkallade en önskan hos andra att vara i hans ställe. Han var lång, mager, gänglig och hade ett fult och sjukligt, men samtidigt intelligent och tilldragande ansikte, försett men ingalunda prytt med stripiga mustascher och polisonger. Han verkade begåvad och bräcklig, en föga lycklig kombination. Han var klädd i en brun sammetsjacka, gick med händerna i fickorna, och något i hans sätt att hålla dem så visade att det var en inrotad vana. Han hade en släpande, osäker gång, som tydde på att han inte var så stadig på benen. Så ofta han gick förbi den gamle mannen i stolen lät han, som redan har nämnts, sina ögon vila på honom, 18
och i det ögonblick deras ansikten kom varandra nära skulle vem som helst lätt ha kunnat se att de var far och son. Fadern uppfångade till slut sonens blick och besvarade den med ett milt leende. »Jag har det riktigt bra«, sade han. »Har du druckit ditt te?« frågade sonen. »Ja, det smakade härligt.« »Vill du ha lite till?« Den gamle mannen gav sig god tid innan han svarade. »Jag tror jag ska vänta lite«, sade han sedan med amerikansk brytning. »Du blir väl inte kall?« frågade sonen. Fadern gned sakta sina ben. »Det kan jag inte säga innan jag känner något.« »Kanske någon annan kunde känna för dig«, sade sonen skrattande. »Ja, jag hoppas att någon alltid ska känna för mig! Känner inte ni något för mig, lord Warburton.« »Jo visst, mycket«, sade den herre som hade kallats lord Warburton. »Jag måste säga att ni ser ut att ha det ovanligt bra.« »Ja, det har jag nog också i de flesta avseenden.« Och den gamle mannen såg ner på den gröna pläden och strök den slät över knäna. »Faktiskt har jag nu haft det bra i så många år att jag förmodligen har blivit så van vid det att jag inte längre tänker på det.« »Ja, det är det tråkiga med att ha det bra«, sade lord War burton. »Vi märker det inte förrän vi har fått det otrevligt.« »Vi har nog rätt stora fordringar på livet«, sade sonen. »Ja, nog har vi det«, mumlade lord Warburton. Sedan uppstod en stunds tystnad mellan de tre männen. De båda yngre stod och såg ner på den gamle herrn, som nu räckte fram sin tekopp för att få den påfylld. »Säkert känner ni er olycklig med den där pläden om benen«, fortsatte lord Warburton, medan sonen fyllde faderns kopp. »Nej, nej, han måste ha pläden«, utbrast mannen i sammets 19
jackan. »Sätt inga sådana idéer i huvudet på honom.« »Det är min hustrus«, sade den gamle mannen enkelt. »Ja, naturligtvis, om det är av känsloskäl«, och Lord War burton bugade sig ursäktande. »Jag måste nog lämna den tillbaka till henne när hon kom mer«, fortsatte den gamle mannen. »Nej, det får du på inga villkor göra«, sade sonen. »Behåll den du på dina stackars gamla ben.« »Förklena inte mina ben, du«, sade den gamle, »jag skulle tro de är lika bra som dina.« »Förklena du mina så mycket du vill«, svarade sonen och räckte honom hans te. »Ja, vi är lite skrabbiga båda två. Jag tycker inte det är stor skillnad.« »Tackar så mycket för komplimangen. Hurdant är ditt te?« »Det är ganska varmt.« »Det brukar anses som en förtjänst.« »Ja, det är säkerligen en stor förtjänst«, sade den gamle mannen vänligt. »Han är en utmärkt sköterska, må ni tro, lord Warburton.« »Är han inte ganska drumlig?« frågade lorden. »Neej, det tycker jag inte i betraktande av att han är en smula invalid själv. Han är en mycket god sköterska för att vara en sjuk sköterska. Jag kallar honom min sjuksköterska för att han är sjuk själv.« »Nej, hör du pappa!« utbrast den fule unge mannen. »Jo, det är du. Jag önskar du inte var det. Men du kan väl ingenting göra åt det.« »Jag kan ju i alla fall försöka. Det skulle vara en god idé«, sade den unge mannen. »Har ni aldrig varit sjuk, lord Warburton?« frågade fadern. Lord Warburton funderade en stund. »Jo, en gång. I Persiska viken.« »Han skojar med dig, pappa«, sade den andre unge mannen. »Det där ska vara ett slags skämt.« 20
»Ja, det tycks finnas många slags skämt nu för tiden«, sade den gamle allvarligt. »Ni ser i alla fall inte ut som om ni nå gonsin hade varit sjuk, lord Warburton.« »Han lider av livsleda, det har han just berättat för mig och lagt ut det i alla detaljer«, sade lord Warburtons vän. »Är det sant?« frågade den gamle mannen allvarligt. »Om så vore, har er son åtminstone inte gett mig någon tröst. Han är hopplös att tala med – en riktig cyniker. Han tycks inte tro på något.« »Det är ett annat slags skämt«, sade den som anklagats för cynism. »Det är för att hans hälsa är så klen«, förklarade fadern för lord Warburton. »Det inverkar på hans tankeliv och ger sin färg åt hans livsåskådning. Han känner det som om han aldrig hade haft en chans. Men det är nästan helt och hållet teoretiskt, ser ni. Det tycks inte beröra hans sinnesstämning. Jag har nästan aldrig sett honom annat än glad – ungefär som han är nu. Han muntrar ofta upp mig.« Den så beskrivne unge mannen såg på lord Warburton och skrattade. »Är det ett högsta beröm eller en anklagelse för lättsinne? Skulle du vilja att jag omsatte mina teorier i praktiken, pappa?« »Herregud, då skulle ni nog få bevittna underliga saker!« utbrast lord Warburton. »Jag hoppas ni inte har tillägnat er den där tonen från min son«, sade den gamle mannen. »Warburtons ton är absolut sämre än min. Han låtsar att han är uttråkad. Jag är inte alls uttråkad. Jag finner snarare livet alltför intressant.« »Å, alltför intressant, det får du inte låta det bli.« »Jag har aldrig tråkigt när jag kommer hit«, svarade lord Warburton. »Era samtal är alltid så stimulerande.« »Är det ett nytt slags skämt?« frågade den gamle mannen. »Ni har förresten inte rätt att vara uttråkad var ni än är. När jag var vid er ålder hade jag aldrig hört talas om något sådant.« 21
»Ni måste ha varit mycket sent utvecklad då.« »Nej, jag var tidigt utvecklad, och det var just skälet. Vid tjugo år var jag så gott som färdig. Jag arbetade och strävade av alla krafter. Ni skulle inte ha tråkigt om ni hade något att göra, men alla ni unga går och har för ledigt. Ni tänker för mycket på era nöjen. Ni är kräsna och för lättjefulla och för rika.« »Jag må säga«, utbrast lord Warburton, »att ni knappast är den rätte mannen att anklaga en medmänniska för rikedom.« »Menar ni därför att jag är bankir?« frågade den gamle. »Ja, därför, om ni så vill, och därför att ni – inte sant? – har så obegränsade tillgångar.« »Han är inte så rik«, insköt den andre unge mannen urskul dande. »Han har gett bort kolossalt mycket pengar.« »Jag förmodar det var hans egna«, sade lord Warburton, »och kan det väl i så fall finnas något bättre bevis på rikedom? En stordonator bör inte beskylla andra för att vara alltför begivna på nöjen.« »Pappa är mycket begiven på nöjen – det vill säga andra människors nöjen.« Den gamle mannen skakade på huvudet. »Jag vill inte påstå att jag på något sätt har bidragit till mina samtidas förnöjelse.« »Kära pappa, du är alldeles för blygsam.« »Det är ett slags skämt«, sade lord Warburton. »Ni unga har alldeles för många slags skämt. Om skämten tar slut, blir det ingenting kvar.« »Lyckligtvis finns det alltid någon sorts skämt till hands«, sade den fule unge mannen. »Jag tror inte det – jag tror att livet börjar bli allvarligare. Ni unga kommer snart att få märka det.« »Livets större allvar – det är just den största anledningen till skämt.« »Det kan nog bli ganska bistra skämt«, sade den gamle mannen. »Jag är övertygad om att stora förändringar kommer att inträffa – och inte alla till det bättre.« 22
»Jag är alldeles av er mening«, förklarade lord Warburton. »Jag är också övertygad om att det kommer att bli stora föränd ringar och att en hel mängd besynnerliga händelser kommer att inträffa. Det är därför jag finner det så svårt att följa ert råd. Ni minns att ni rådde mig häromdagen att söka få tag i något att göra. Men man tvekar att söka få tag i något, när detta något vilket ögonblick som helst kan försvinna i tomma intet.« »Du skulle försöka få tag i en vacker flicka«, sade hans vän. »Han försöker av alla krafter att bli förälskad«, tillade han förklarande till fadern. »Även de vackra flickorna kan ge sig av«, sade lord War burton. »Nej, nej, de stannar nog«, svarade den gamle herrn. »De kommer inte att beröras av de sociala och politiska förändrin gar som jag talade om.« »Ni menar att de inte blir avskaffade. Bra, då ska jag lägga beslag på en sådan så snart som möjligt och haka mig fast vid henne som vid ett livbälte.« »Kvinnorna kommer att rädda oss«, sade den gamle mannen, »det vill säga de bästa av dem – för jag gör en bestämd skillnad mellan dem. Slå er ut för en bra flicka och gift er med henne, så blir ert liv mycket intressantare.« Hans åhörare gav med en stunds tystnad till känna att de uppskattade det högsinta i detta tal, ty varken för sonen eller för gästen var det någon hemlighet att hans egna erfarenheter av äktenskapet inte varit lyckliga. Men som han sade gjorde han en åtskillnad, och dessa ord var kanske avsedda som en bekännelse om hans personliga misstag, fast det naturligtvis inte passade sig för någon av de båda yngre männen att påpeka att hans egen utvalda inte hade varit en av de bästa. »Om jag gifter mig med en intressant kvinna, blir jag själv intresserad. Är det så ni menar?« frågade lord Warburton. »Jag är inte alls angelägen att gifta mig – er son har missförstått mig – men det är inte gott att veta vad en intressant kvinna kan förmå mig till.« 23
»Jag skulle vilja se vad du har för idé om en intressant kvin na«, sade hans vän. »Man kan inte se idéer, min gosse – i synnerhet inte så eteriska som mina. Om jag bara kunde se dem själv – det skulle vara ett gott steg framåt.« »Ja, för mig får ni förälska er i vem ni vill, bara inte i min systerdotter«, sade den gamle mannen. Hans son brast i skratt. »Han kommer att ta det där som en utmaning! Kära pappa, du har bott här i trettio år bland engelsmännen, och du har tillägnat dig mycket av vad de säger. Men du har aldrig lärt att förstå vad de inte säger!« »Jag säger vad jag behagar«, svarade den gamle mannen på sitt trygga sätt. »Jag har inte den äran att känna er systerdotter«, sade lord Warburton. »Det är förresten första gången jag har hört talas om henne.« »Hon är min hustrus systerdotter. Min fru tänker ta henne med sig hit till England.« »Min mor har tillbringat vintern i Amerika«, förklarade nu unge mr Touchett, »och vi väntar henne tillbaka när som helst. Hon skriver att hon har upptäckt en systerdotter och att hon har bjudit henne att följa med hit över.« »Jag förstår – mycket vänligt av henne«, sade lord Warburton. »Är den unga damen intressant?« »Vi vet knappt mer om henne än du. Min mor går inte in på några detaljer. Hon meddelar sig för det mesta med oss per telegram, och hennes telegram är ganska outgrundliga. Det påstås att damer inte kan skriva telegram, men min mor behärskar fullständigt koncentrationens konst. ›Trött Amerika, hettan förfärlig, återkommer England med systerdotter, första ångare, hygglig hytt.‹ Såna meddelanden är det hon skickar oss, det där var det sista som kom. Men dessförinnan hade vi fått ett annat, och jag tror det var i det som hon första gången talade om systerdottern. ›Bytt hotell, mycket dåligt, oförskämd 24
portier, adress här. Tagit systers flicka, dog förra året, reser till Europa, två systrar, fullt oberoende.‹ Det där har min far och jag funderat på länge och väl. Det ger rum för så många tolkningar.« »En sak är fullkomligt klar«, sade den gamle mannen, »och det är att hon har gett portiern på hotellet en grundlig upp sträckning.« »Jag är inte så säker ens på det, eftersom han tycks ha drivit ut henne. Vi trodde först att systern som hon nämner kunde vara portierns syster, men när hon sedan talar om en syster dotter, förefaller det som om hon menar en av mina mostrar. Sedan gäller det att fundera ut vems de båda andra systrarna är. De är troligen döttrar till min avlidna moster. Men vem är ›fullt oberoende‹, och i vad mening används uttrycket? Den saken är ännu inte klar. Avser det särskilt den unga dam som min mor har tagit under sitt beskydd, eller gäller det också hennes systrar – och syftar det på karaktären eller ekonomin? Betyder det att de är välsituerade eller att de inte vill stå i tacksamhetsskuld till någon? Eller helt enkelt att de helst går sina egna vägar?« »Vad det nu annars betyder, är det nog säkert att det betyder det sista«, sade mr Touchett. »Ja, ni får väl snart se«, sade lord Warburton. »När kommer mrs Touchett?« »Det har vi inte en aning om. Så snart hon kan få en hygglig hytt. Hon kanske väntar på den alltjämt, men det kan också hända att hon redan har stigit i land i England.« »I så fall skulle hon troligen ha telegraferat till er.« »Hon telegraferar aldrig när man väntar det – bara när man inte gör det«, sade den gamle mannen. »Hon tycker om att dimpa ner på mig helt plötsligt. Hon tror kanske hon ska komma på mig med något galet. Det har hon nu inte gjort hittills, men hon låter inte avskräcka sig.« »Det är hennes del av familjedraget, av oberoendet som hon talar om.« Hennes sons syn på saken var tydligen mera 25
välvillig. »Hur självständiga de där unga damerna än kan vara, så är hon inte sämre. Hon vill göra allting själv och tror inte alls på någon annans förmåga att hjälpa henne. Mig anser hon inte vara till mer nytta än ett frimärke utan gummi, och hon skulle aldrig förlåta mig, om jag skulle ta mig friheten att resa till Liverpool och möta henne.« »Du kan väl åtminstone låta mig veta när din kusin kom mer?« sade lord Warburton. »Bara på det villkor jag antydde – att ni inte får förälska er i henne«, inföll gamle mr Touchett bestämt. »Det tycker jag är hårt. Anser ni mig inte god nog åt henne?« »Jag anser er för god – jag skulle inte vilja att hon gifte sig med er. Hon har inte kommit hit för att se sig om efter en man, hoppas jag. Det är många unga amerikanskor som gör det, som om det inte skulle finnas präktiga karlar i deras hemland. Förresten är hon troligen redan förlovad. Amerikanska flickor är nästan alltid förlovade. Dessutom är jag när allt kommer omkring inte så säker på att ni skulle bli en god äkta man.« »Högst sannolikt är hon förlovad. Jag har träffat ganska många amerikanska flickor, och de har alltid varit förlovade, fast jag på min ära aldrig har kunnat märka att det gjorde någon skillnad! Och vad beträffar att jag skulle bli en god äkta man«, fortsatte lorden, »så är jag själv inte så säker på den saken – men man kan ju försöka.« »Försök bäst ni vill, men försök inte med min systerdotter«, log den gamle mannen, vars motstånd mot denna tanke präg lades av bred humor. »Nåja, när allt kommer omkring är hon kanske inte värd försöket«, sade lord Warburton med ännu bredare humor.
26
II
M e d a n denna skämtsamma konversation ägde rum mellan de båda andra, strövade Ralph Touchett ett stycke utåt gräs planen. Han gick med sin vanliga släpande gång, händerna i fickorna och den lilla livliga terriern i hälarna. Hans ansikte var vänt mot huset, men ögonen höll han tankfullt sänkta mot marken, varför han utan att själv märka det var föremål för observation från en ung dam, som sedan en liten stund hade stått i den stora, vackra portalen. Hans uppmärksamhet riktades först på henne genom hundens uppförande. Den lilla terriern rusade plötsligt fram under en hel skur av gälla skall, där tonen dock var mer välkomnande än utmanande. Den unga damen i fråga tycktes genast rätt uppfatta hundens ivriga hälsning. Han kom emot henne med stor hastighet, stannade vid hennes fötter, tittade upp och skällde av alla krafter, varpå hon utan tvekan böjde sig ner, tog upp honom mot sitt ansikte medan han fortsatte sitt livliga gläfs. Hans husbonde hade nu hunnit se att Bunchies nya vän var en lång flicka i svart som föreföll att vara vacker. Hon var barhuvad, som om hon bodde i huset – något som framkallade undran hos sonen till dess ägare med tanke på det absoluta portförbud för besökare som faderns ohälsa sedan någon tid hade gjort nödvändigt. Under tiden hade även de båda andra herrarna lagt märke till nykomlingen. »Vad nu då, vem är den där främmande damen?« frågade mr Touchett. »Kanske är det mrs Touchetts systerdotter, den oberoende unga damen«, föreslog lord Warburton. »Troligen är det hon, att döma av det sätt varpå hon hanterar hunden.« Även collien hade nu värdigats observera nykomlingen, och 27
långsamt viftande på svansen styrde han sina steg mot flickan i portalen. »Men var är min hustru då?« mumlade den gamle mannen. »Förmodligen har den unga damen lämnat henne efter sig någonstans, det hör väl till oberoendet.« Flickan talade leende med Ralph, medan hon alltjämt höll upp terriern framför sig. »Är det här er lilla hund?« »Han var min för ett ögonblick sen, men nu ser det alldeles ut som om han var er.« »Kan vi inte ha honom tillsammans?« frågade flickan. »Det är en sån liten sötnos.« Ralph såg på henne. Hon var oväntat vacker. »Ni kan få honom helt och hållet«, svarade han sedan. Den unga damen tycktes äga ganska mycken tilltro både till sig själv och andra, men denna plötsliga generositet kom henne att rodna. »Jag bör kanske säga er att jag förmodligen är er kusin«, sade hon och satte ner hunden. »Se här kommer en till!« fortsatte hon hastigt då collien kom fram. »Förmodligen!« utbrast den unge mannen skrattande. »Jag ansåg den saken för klar! Har du kommit hit med min mor?« »Ja, för en halvtimme sen.« »Och har hon avlämnat dig här och gett sig av igen?« »Nej, hon gick direkt till sitt rum och bad mig säga dig, om jag träffade på dig förstås, att du skulle komma upp till henne en kvart i sju.« Den unge mannen såg på sin klocka. »Tack så mycket, jag ska vara punktlig.« Sedan såg han på sin kusin igen. »Du är mycket välkommen hit. Det var roligt att få råka dig.« Hon stod där och såg sig omkring på allt med en blick som antydde snabb uppfattning – på sin kusin, på de båda hundarna, på de två herrarna under träden, på den vackra scen som omgav henne. 28
»Jag har aldrig sett något så vackert som det här stället. Jag har redan varit överallt, här är förtjusande.« »Jag är ledsen att du har varit här så länge utan att vi har vetat om det.« »Din mamma har sagt mig att i England fäster sig ingen vid när gäster kommer och far, så jag trodde det skulle så vara. Är en av de där herrarna din far?« »Ja, den äldre – han som sitter«, sade Ralph. Flickan skrattade till. »Jag misstänkte aldrig att det var den andre. Men vem är det?« »Det är en vän till oss – lord Warburton.« »Å, jag hoppades just att det skulle finnas en lord också, det är alldeles som i en roman.« Sedan utbrast hon plötsligt: »Å, du lilla bedårande kryp!«, böjde sig ner och tog upp terriern igen. Hon stod kvar där de hade träffat varandra och visade ingen lust att gå fram och tala med mr Touchett, och medan hon dröjde i portalen, slank och älsklig, undrade hennes kusin om hon väntade att den gamle mannen skulle komma och hälsa på henne. Amerikanska flickor var vana vid mycken uppmärksamhet, och det hade ju antytts att denna hade mycket stark självkänsla. Ralph kunde förresten se det i hennes ansikte. »Vill du inte komma och hälsa på min far?« vågade han i alla fall framkasta. »Han är gammal och bräcklig – han måste hålla sig i sin stol.« »Å, så tråkigt!« utbrast flickan och började genast gå framåt. »Av din mor fick jag det intrycket att han var en intensivt verksam man.« Ralph Touchett dröjde ett ögonblick med svaret. Sedan sade han: »Hon har inte sett honom på ett år.« »Han har åtminstone en vacker plats att sitta på. Kom nu, min lilla hund!« »Vi är mycket fästa vid det här gamla stället«, sade Ralph och såg från sidan på sin följeslagerska. 29
»Vad heter han?« frågade hon och ägnade åter sin uppmärk samhet åt terriern. »Min far, menar du?« »Ja«, sade den unga damen leende. »Men tala inte om för honom att jag frågade.« De hade nu kommit fram till den plats där gamle mr Touchett satt, och han reste sig långsamt från sin stol för att hälsa på den nykomna. »Mamma är här«, sade Ralph, »och detta är miss Archer.« Den gamle mannen lade sina båda händer på flickans axlar, såg en stund på henne med stor välvilja och kysste henne sedan chevalereskt. »Det är en sann glädje för mig att se dig här, men jag önskar du hade gett oss tillfälle att ta emot dig bättre.« »Å, vi blev ståtligt mottagna«, sade flickan. »Det var åtmins tone ett tiotal tjänare i hallen, och en gammal dam stod i dörren och neg.« »Vi kan ordna det festligare än så – om vi blir underrättade i tid!« Och den gamle mannen stod där och log, gned händerna och nickade långsamt åt henne. »Men mrs Touchett tycker inte om några ceremonier.« »Hon gick direkt till sitt rum.« »Ja – och låste in sig. Så gör hon alltid. Förmodligen får jag se henne någon gång nästa vecka.« Och mrs Touchetts man återtog långsamt sin plats i stolen. »Mycket förr än så«, sade miss Archer. »Hon kommer ner till middagen, klockan åtta. Glöm inte en kvart i sju«, tillade hon och vände sig leende mot Ralph. »Vad ska hända en kvart i sju?« »Då ska jag träffa mamma«, sade Ralph. »Lyckans gullgosse!« sade den gamle mannen. »Men nu måste du slå dig ner och få en kopp te«, fortsatte han vänd till sin hustrus systerdotter. »Jag fick te på mitt rum genast jag kom«, svarade denna unga dam. »Jag är så ledsen över att ni är sjuk«, tillade hon 30
och betraktade sin åldrige värd. »Å, jag är en gammal man, min lilla vän, tiden är inne för mig att bli gammal. Men jag blir nog bättre nu sen du har kommit hit.« Hon hade sett sig omkring igen – på gräsmattan, de stora träden, den vasskantade, silverglänsande Themsen, det vackra gamla huset och även på personerna omkring sig – en allt om fattande överblick, sådan man kunde vänta sig av en ung flicka vilken tydligen var både intelligent och vaken. Hon hade satt sig på en stol och släppt ner den lilla hunden. Hennes händer, som låg knäppta i knäet, lyste vita mot den svarta klänningen. Hon bar huvudet högt, hennes ögon glänste, hennes smidiga gestalt vände sig graciöst än hit och än dit i samklang med den vakenhet med vilken hon tydligen upptog intryck. Dessa intryck var många och återspeglades alla i ett stilla, klart leende. »Jag har aldrig sett någonting så vackert som detta!« sade hon slutligen. »Det tar sig mycket bra ut«, sade mr Touchett. »Jag vet precis hur det måste verka på dig. Jag har känt detsamma själv. Men du är också mycket vacker«, tillade han, med en artighet som på intet vis var närgången, och hans framskridna ålder gav honom ju privilegiet att säga sådant – även till unga flickor som möjligen kunde bli en smula häpna över att höra det. Hur pass häpen denna unga dam blev behöver vi här inte exakt ange. Hon reste sig emellertid genast med en rodnad som inte var en vederläggning. »Ja visst, naturligtvis är jag förtjusande«, svarade hon med ett kort skratt. »Hur gammalt är det här huset? Är det från Elisabets tid?« »Det är tidig Tudor«, svarade Ralph Touchett. Hon vände sig mot honom och betraktade ett ögonblick hans ansikte. »Tidig Tudor? Så förtjusande! Och det finns säkert många liknande i England?« »Många som är mycket bättre än det här.« 31
»Säg inte det, min son!« invände den gamle mannen. »Det finns inga bättre än detta.« »Jag har ett som är mycket bra, kanske i vissa avseenden till och med bättre«, sade lord Warburton, som dittills inte hade deltagit i samtalet men hållit ett uppmärksamt öga på miss Archer. Han bugade sig lite och log. Han hade ett utmärkt sätt mot damer. Flickan uppskattade det genast. Hon hade inte glömt att detta var lord Warburton. »Det skulle vara ett stort nöje för mig att få visa er det«, tillade han. »Tro honom inte«, utropade den gamle herrn. »Bry dig inte om att se på det! Det är en gammal usel kasern – det kan aldrig jämföras med det här.« »Ja, det kan ju inte jag bedöma«, sade flickan och log mot lord Warburton. För denna diskussion intresserade sig Ralph Touchett inte det minsta. Han stod med händerna i fickorna och såg ut som om han ingenting hellre skulle önska än att återknyta sitt eget samtal med sin nyfunna kusin. »Är du mycket förtjust i hundar?« frågade han som inledning, och han tycktes medveten om att det var en tafatt inledning för en intelligent man. »Ja, mycket.« »Kom ihåg att terriern är din«, fortsatte han, alltjämt lite tafatt. »Jag är glad om jag får ha honom så länge jag är här.« »Det blir väl länge, hoppas jag.« »Så vänligt sagt. Jag vet inte riktigt, det får min moster be stämma.« »Det ska jag göra upp med henne – en kvart i sju.« Och Ralph såg ännu en gång på sin klocka. »Jag är i alla fall glad över att vara här«, sade flickan. »Jag misstänker att du inte låter andra bestämma vad du ska göra eller inte.« »Jo, för all del, bara de bestämmer som jag vill.« »Jag ska bestämma den här saken som jag vill«, sade Ralph. 32
»Det är ju ofattbart att vi inte har träffat dig förr.« »Jag fanns där hela tiden – du behövde bara söka upp mig.« »Där? Var menar du?« »I Förenta staterna. I New York och Albany och på andra ställen i Amerika.« »Jag har varit där – överallt, men aldrig träffade jag dig. Jag kan inte förstå det.« Miss Archer tvekade lite. »Det var för att din mor och min far hade blivit ovänner efter min mammas död. Hon dog när jag var liten. Jag trodde aldrig jag skulle träffa dig.« »Jag ställer mig inte solidarisk med min mor i alla hennes tvister – Gud förbjude!« utropade den unge mannen. »Har du nyligen förlorat din far?« fortsatte han i allvarligare ton. »Ja, för omkring ett år sen. Sedan dess har moster varit mycket vänlig mot mig. Hon sökte upp mig och föreslog att jag skulle följa med henne till Europa.« »Jaha«, sade Ralph, »hon har adopterat dig.« »Adopterat mig?« Flickan stirrade på honom, och hennes ansikte rodnade åter, men fick på samma gång ett flyktigt uttryck av smärta, som i viss mån oroade den unge mannen. Han hade inte tänkt sig att hans ord skulle få den verkan. Lord Warburton, som tycktes hysa en konstant önskan att närmare skärskåda miss Archer, styrde just då sina steg fram till de båda kusinerna, och hon lyfte sina häpna ögon mot honom. »Nej, nej, hon har inte adopterat mig«, sade hon. »Förresten har jag ingen lust att bli adopterad.« »Snälla du, förlåt mig«, mumlade Ralph. »Jag menade bara – jag menade…« Han visste faktiskt inte vad han menade. »Du menade att hon hade tagit hand om mig. Hon tycker om att ta hand om folk. Hon har varit mycket vänlig mot mig. Men«, tillade hon med synbar iver att uttrycka sig tydligt, »jag sätter oerhört stort värde på min frihet.« »Talar ni om mrs Touchett?« ropade den gamle mannen från sin stol. »Kom hit, min lilla vän, och berätta för mig om henne. 33