9789129686791

Rick YanceY

Den

cassie har överlevt de fyra första vågorna av en utomjordisk attack och nu flyr hon från De andra. De andra som har dödat hennes föräldrar och tillfångatagit hennes lillebror. De andra som lever på jorden bland människorna, som ser mänskliga ut men är något helt annat. cassie vet att ensam är stark inte längre bara är en tom fras, det är hennes enda chans att hålla sig vid liv.

Femt e

efteR föRsta Vågen finns baRa möRkeR. anDRa Vågen öVeRleVeR baRa De som haR tuR. tReDje Vågen öVeRleVeR baRa De som haR otuR. och näR fjäRDe Vågen haR passeRat finns baRa en Regel : lita inte på någon.

Vågen

O_Den femte vågen.indd 1

Den

Femte Vågen

R i c k

Y a n c e Y

2013-06-04 14:00

Den

Femte V책gen

I_Den Femte v책gen.indd 1

2013-06-07 13:31

I_Den Femte v책gen.indd 2

2013-06-07 13:31

R i c k

Y a n c e Y

Den

Femte Vågen

Ö v e r s ä t t ning: J a n ri s he de n

I_Den Femte vågen.indd 3

2013-06-07 13:31

Till Sandy, vars drömmar inspirerar och vars kärlek består

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm rabensjogren.se Copyright © 2013by Rick Yancey Originalets titel: The 5th Wave Översättning: Jan Risheden First published by G.P. PUTNAM’S SONS an imprint of Penguin Young Readers Group. © Omslag: Ryan Thomann Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2013 ISBN 978-91-29-68679-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Den Femte vågen.indd 4

2013-06-07 13:31

Om vi någonsin får besök av utomjordingar tror jag att det kommer att gå ungefär som när Christoffer Columbus först landsteg i Amerika, vilket inte slutade särskilt bra för urbefolkningen.

– Stephen Hawking

I_Den Femte vågen.indd 5

2013-06-07 13:31

FöRsta Vågen: Mörker anDRa Vågen: Högvatten tReDje Vågen: Pesten FjäRDe Vågen: Tystarna

I_Den Femte vågen.indd 6

2013-06-07 13:31

intRång: 1995 Det blir inget uppvaknande.

Den sovande kvinnan kommer inte att känna någonting på morgonen, bara ett vagt obehag och en känsla av att vara iakttagen. Oron kommer att ge med sig innan dagen är över och snart glömmas bort. Minnet av drömmen kommer att dröja sig kvar lite längre.

I drömmen sitter en stor uggla utanför fönstret och stirrar in på henne genom rutan med väldiga, vitkantade ögon.

Hon kommer inte att vakna. Inte heller maken som ligger bredvid henne. Skuggan som faller över dem kommer inte att störa deras sömn. Och det som har lockat skuggan dit – barnet i den sovande kvinnans kropp – kommer inte att känna något.

Intrånget lämnar huden intakt, våldför sig inte på en enda cell i hennes eller barnets kropp.

Det är över på mindre än en minut. Skuggan drar sig tillbaka.

Nu är det bara mannen, kvinnan, barnet inuti henne och inkräktaren inuti barnet. Alla sover.

Kvinnan och mannen kommer att vakna på morgonen, barnet några månader senare när han föds. Inkräktaren inuti honom kommer att sova vidare och inte vakna förrän flera år senare, då moderns oro och minnet av drömmen för länge sedan har bleknat bort.

Fem år senare är kvinnan på zoo med sitt barn och ser en likadan uggla som den i drömmen. Att se ugglan oroar henne av någon anledning som hon inte förstår.

Hon är inte den första som drömmer om ugglor i mörkret.

Hon blir inte den sista.

I_Den Femte vågen.indd 7

2013-06-07 13:31

I_Den Femte v책gen.indd 8

2013-06-07 13:31

I Den sista histoRikeRn

9

I_Den Femte v책gen.indd 9

2013-06-07 13:31

1 Utomjordingar är dumma.

Nu menar jag inte riktiga utomjordingar. De andra är inte dumma. De andra ligger så långt före oss att det är som att jämföra den dummaste människan med den intelligentaste hunden. Ingen match.

Nej, jag menar utomjordingarna inne i våra egna huvuden.

Dem som vi hittat på, dem vi har hittat på ända sedan vi förstod att de där ljusen som glittrade på himlen var solar precis som vår egen och förmodligen också hade planeter som snurrade runt dem. Du vet, sådana där utomjordingar som vi fantiserar om, sådana som vi vill bli anfallna av, mänskliga utomjordingar. Du har sett dem tusen gånger. De kommer svepande från skyn i sina flygande tefat för att jämna New York och Tokyo och London med marken, eller så kommer de marscherande genom landsbygden i jättemaskiner som liknar gigantiska spindlar, med blixtrande strålpistoler, och det slutar alltid, alltid, alltid med att mänskligheten lägger sina inre stridigheter åt sidan och tillsammans besegrar de invaderande horderna. David dödar Goliat och alla (utom Goliat) går hem glada i hågen.

Vilket trams.

Det är som om en kackerlacka skulle utarbeta en plan för att besegra skon som just är på väg att trampa sönder den.

Det går förstås inte att veta säkert, men jag slår vad om att De andra kände till de mänskliga utomjordingar som vi hade fantiserat ihop. Och jag slår vad om att de tyckte att det 10

I_Den Femte vågen.indd 10

2013-06-07 13:31

var jäkligt roligt. De måste ha skrattat så de fick ont i magen.

Om de nu har någon humor … eller några magar. De måste ha skrattat som vi skrattar när en hund gör någonting riktigt gulligt och korkat. Åh, titta på de gulliga, korkade människorna! De tror att vi tänker på samma sätt som de! Visst är det underbart!

Glöm alla flygande tefat och små, gröna män och mekaniska jättespindlar med dödsstrålekanoner.

Glöm episka slag med tanks och stridsflygplan och den illa tilltygade men rakryggade och okuvliga mänsklighetens seger över de glosögda monstren. Det är lika långt från sanningen som deras döende planet var från vår levande.

Sanningen är denna: I samma stund som de hittade oss var det kört.

2 Ibland undrar jag om jag är den sista människan på jorden.

Vilket i så fall skulle betyda att jag är den sista människan i universum.

Jag vet att det är dumt. De kan inte ha dödat alla … än.

Men jag inser att det skulle kunna bli så så småningom. Och det tror jag är precis vad De andra vill att jag ska inse.

Kommer du ihåg hur det gick för dinosaurierna? Precis.

Så antagligen är jag inte den sista människan på jorden, men en av de sista. Fullständigt ensam – och så lär jag förbli 11

I_Den Femte vågen.indd 11

2013-06-07 13:31

– tills fjärde vågen väller in och drar ner mig.

Det är en av mina nattankar. Vakna klockan tre på natten och känna att herregud, det är kört – den sortens tanke. När jag ligger hoprullad till en liten boll och är så rädd att jag inte vågar blunda, uppfylld av en rädsla så intensiv att jag måste påminna mig om att andas, måste använda ren viljekraft för att få hjärtat att fortsätta slå. När hjärnan lägger av och börjar hacka som en repig cd. Ensam, ensam, ensam, Cassie du är ensam.

Det är vad jag heter. Cassie.

Cassie är inte ett smeknamn för Cassandra. Eller Cassidy.

Cassie står för Cassiopeia, stjärnbilden, drottningen som är bunden vid sin stol på himlen i norr. Hon som var vacker men fåfäng och sattes upp i himlen av havsguden Poseidon som straff för sitt skryt. På grekiska betyder namnet ”hon vars ord överträffar alla”.

Mina föräldrar hade aldrig hört talas om den myten. De tyckte bara att det var ett fint namn.

Inte ens på den tiden då det fanns folk som kunde kalla mig någonting var det någon som kallade mig Cassiopeia.

Bara pappa, och bara när han retades, och alltid med helt fruktansvärt italienskt uttal. Det gjorde mig galen. Jag tyckte inte det var roligt eller gulligt, och det fick mig att avsky mitt eget namn. ”Jag heter Cassie!” brukade jag gasta åt honom. ”Bara Cassie!” Nu skulle jag ge vad som helst för att få höra honom säga det en gång till.

När jag fyllde tolv – fyra år före Ankomsten – fick jag ett teleskop av pappa. En klar, kylig höstkväll ställde han upp det i trädgården och visade mig stjärnbilden.

12

I_Den Femte vågen.indd 12

2013-06-07 13:31

”Ser du att den ser ut som ett W ?” frågade han. ”Varför heter den Cassiopeia om den är formad som ett W ?” sa jag. ”Vad står W för?” ”Nja … jag vet inte om det står för någonting”, svarade han med ett leende. Mamma sa alltid att leendet var det bästa han hade, så han använde det mycket, särskilt sedan han börjat bli skallig. För att dra åskådarens blick neråt, du vet. ”Så det kan stå för vad du vill! Vad sägs om wärldsbäst? Eller wacker? Eller wis?” Han lade handen på min axel och jag kikade genom teleskopet på de fem stjärnorna som brann mer än femtio ljusår från platsen där vi stod. Jag kände pappas andedräkt mot min kind, varm och fuktig i den svala, torra höstluften. Hans andetag så nära, Cassiopeias stjärnor så långt borta.

Stjärnorna känns mycket närmare nu. Närmare än de femhundra biljoner kilometer som skiljer oss åt. Så nära att jag skulle kunna röra vid dem, eller de vid mig. De är lika nära som hans andedräkt var den gången.

Det låter galet. Är jag galen? Har jag förlorat förståndet?

Men det går bara att kalla någon galen om det finns någon annan som är normal. Som med ont och gott. Om allting vore gott skulle ingenting vara gott.

Hoppsan. Det där låter, tja … galet.

Galenskap – det nya normala.

Jag borde väl kunna kalla mig galen, eftersom det bara finns en annan person som jag kan jämföra mig med: mig själv. Inte jag själv som jag är nu, huttrande i ett tält djupt inne i skogen, för rädd för att ens sticka ut huvudet ur sovsäcken. Inte den Cassie. Nej, jag menar den Cassie jag var före Ankomsten, innan De andra parkerade sina utomjordiska 13

I_Den Femte vågen.indd 13

2013-06-07 13:31

arslen högt uppe i omloppsbana runt jorden. Den tolvåriga Cassie, vars största bekymmer var de små fräknarna på näsan och det krulliga håret som hon inte kunde göra någonting åt och den gullige killen som såg henne varenda dag men inte hade en aning om att hon existerade. Den Cassie som börjat vänja sig vid det plågsamma faktum att hon bara var okej.

Såg okej ut. Var okej i skolan. Okej på karate och fotboll. I stort sett var det bara en enda sak som var unikt hos henne, det konstiga namnet – Cassie som smeknamn för Cassiopeia, vilket det ändå knappt var någon som kände till – och hennes förmåga att nudda nästippen med tungan, en egenskap som plötsligt slutat vara särskilt imponerande någonstans mellan sjätte och sjunde klass.

Den Cassie skulle förmodligen betrakta mig som galen.

Och hon är absolut galen i mina ögon. Ibland skriker jag åt henne, åt tolvåriga Cassie som deppade över sitt hår eller sitt konstiga namn eller över att hon bara var okej. ”Vad håller du på med?” skriker jag. ”Fattar du inte vad som kommer att hända?”

Men det är inte schyst. Faktum är att hon inte visste och inte kunde veta, och det var hennes välsignelse och därför saknar jag henne så mycket. Mer än någon annan, om jag ska vara ärlig. När jag gråter – när jag tillåter mig själv att gråta – så är det för hennes skull jag gråter. Inte min egen. Jag gråter över den Cassie som är borta.

Och undrar vad den Cassie skulle tycka om mig.

Om den Cassie som dödar.

14

I_Den Femte vågen.indd 14

2013-06-07 13:31

3 Han kan inte ha varit mycket äldre än jag. Arton. Kanske nitton. Men vad fan, han kan lika gärna ha varit hundranitton, vad vet jag? Fjärde vågen har varit här i fem månader nu, och jag är fortfarande inte säker på om de är människor eller någon sorts hybrider eller kanske till och med De andra själva.

Men jag gillar inte tanken att De andra skulle se ut som vi och prata som vi och blöda som vi. Jag vill tänka mig De andra som … tja, annorlunda.

Jag var ute och hämtade vatten, som jag gör en gång i veckan. Det rinner en bäck inte långt från mitt läger, men jag är orolig för att den ska vara förorenad, antingen av kemikalier eller avloppsvatten eller kanske något lik som ligger uppströms. Eller förgiftad. Att beröva oss rent vatten skulle vara ett bra sätt att snabbt utrota oss.

Så en gång i veckan hänger jag min trogna M16 över axeln och traskar ut ur skogen, till motorvägen. Tre kilometer söder ut, precis vid avfart 175, ligger det ett par bensinmackar med tillhörande närbutiker. Jag lastar på mig så många flaskor jag orkar bära, vilket inte är så många eftersom vatten är tungt. Sedan går jag tillbaka till motorvägen och den relativa säkerheten bland träden så fort jag kan, innan det hinner bli riktigt mörkt. Skymningen är bästa tiden att färdas. Jag har aldrig sett någon drönare i skymningen. Tre, fyra stycken på dagen och betydligt fler nattetid, men aldrig i skymningen.

Så fort jag slank in genom bensinstationens krossade ytter15

I_Den Femte vågen.indd 15

2013-06-07 13:31

dörr visste jag att någonting var annorlunda. Jag såg ingenting som var annorlunda – det såg precis likadant ut i butiken som en vecka tidigare, samma nerklottrade väggar, samma omkullvälta hyllor, samma tomkartonger och torkade råttskitar utspridda över golvet, samma uppbrutna kassaapparat och länsade ölkylar. Det var samma äckliga, stinkande röra som jag hade vadat igenom varje vecka den senaste månaden för att komma till lagret bakom ölkylarna. Varför folk tagit ölen och läsken, pengarna från kassan och kassaskåpet och rullarna med lotter men lämnat kvar två pallar med dricksvatten kunde jag bara inte begripa. Hur tänkte de egentligen?

Utomjordingarna anfaller! Fort, ta ölen!

Samma förödelse, samma stank av råttor och rutten mat, samma lynniga dammvirvel i det lilla ljus som letade sig in genom de skitiga fönstren, allt stök där det skulle vara.

Och ändå.

Någonting var annorlunda.

Jag stod i den lilla pölen av glasskärvor precis innanför dörren. Jag såg det inte. Hörde det inte. Kände inte lukten av det. Men jag visste ändå.

Någonting var annorlunda.

Det har gått lång tid sedan människan var ett djur som jagades av rovdjur. Hundratusen år eller så. Men djupt begravet i våra gener finns minnet kvar – gasellens uppmärksamhet, antilopens instinkt. Vinden viskar i gräset. En skugga sveper mellan träden. Och plötsligt hörs den lilla rösten som säger Sssch, det är nära nu. Nära.

Jag minns inte att jag drog ner min M16 från axeln. Ena ögonblicket hängde den på min rygg, nästa hade jag den i 16

I_Den Femte vågen.indd 16

2013-06-07 13:31

händerna med pipan mot marken, osäkrad.

Nära.

Jag hade aldrig skjutit någonting större än en kanin, och det mest som ett experiment för att se om jag kunde avlossa bössan utan att skjuta av mig någon av mina egna kroppsdelar.

En gång sköt jag över huvudena på en flock förvildade hundar som hade blivit lite för intresserade av mitt läger. En annan gång nästan rakt upp när jag fick se den lilla gröna ljusprick som var deras moderskepp tyst glida över himlen med Vintergatan som bakgrund. Okej, jag medger att det var dumt. Jag kunde lika gärna ha satt upp en reklamtavla med en stor pil som pekade mot mitt huvud tillsammans med orden HALLÅ, HÄR ÄR JAG! Efter kaninexperimentet – den lilla kaninstackaren förvandlades till en oigenkännlig massa av krossade ben och inälvor – gav jag upp tanken på att använda vapnet för jakt. Jag övade inte ens prickskytte. I den tystnad som hade lagt sig som ett lock över världen sedan fjärde vågen kom lät automatkarbinens skott som en atombomb.

Inte desto mindre betraktade jag min M16 som min bästaste bästis. Jag hade den ständigt hos mig, till och med på natten, nerkrupen hos mig i sovsäcken, trogen och pålitlig. I fjärde vågen kan man inte längre lita på att folk är folk. Däremot kan man lita på att vapen fortfarande är vapen.

Ssch, Cassie. Det är nära.

Nära.

Jag borde ha stuckit. Den där lilla rösten skyddade mig.

Den lilla rösten är äldre än jag. Den är äldre än den äldsta människa som någonsin har levat.

17

I_Den Femte vågen.indd 17

2013-06-07 13:31

Jag borde ha lyssnat på den.

I stället lyssnade jag på tystnaden i den övergivna butiken, lyssnade noga. Någonting var nära. Jag tog ett pyttelitet steg bort från dörren och glaset krasade tyst, tyst under min fot.

Och då gav Någontinget ifrån sig ett ljud, ett mellanting mellan en hostning och ett stön. Det kom från lagret, bakom kylarna, där mitt vatten fanns.

Då behövde jag inte längre någon liten röst som sa åt mig vad jag skulle göra. Det var uppenbart, inget man behövde fundera på. Spring.

Men jag sprang inte.

Den första regeln för att överleva fjärde vågen är: Lita inte på någon. Det kvittar hur de ser ut. De andra är väldigt smarta när det gäller den saken – fast okej, de är alltid smarta. Det kvittar om någon ser ut på rätt sätt och säger rätt saker och uppför sig precis som man väntar sig att de ska uppföra sig.

Bevisade inte pappas död det? Till och med om främlingen är en liten tant som är gulligare än gammelfaster Tilly och har en hjälplös kattunge i famnen så vet man inte säkert – det kan man aldrig göra – att hon inte är en av dem och att hon inte gömmer en laddad fyrtiofemma bakom den ludna, lilla kissen.

Det är inte otänkbart. Och ju mer man tänker, desto mer tänkbart blir det. Lilla tanten måste väck.

Det är det som är det jobbiga, det som – om jag tänkte för mycket på det – skulle få mig att krypa ner i sovsäcken, dra igen blixtlåset och sakta svälta ihjäl. Om man inte kan lita på någon finns det ingen man kan lita på. Det är bättre att chansa på att faster Tilly är en av dem än att satsa allt på att 18

I_Den Femte vågen.indd 18

2013-06-07 13:31

man skulle ha råkat snubbla över en annan överlevare.

Det är helt diaboliskt.

Det tvingar oss isär. Det gör oss så mycket lättare att jaga och utrota. Fjärde vågen tvingar oss att leva isolerade, utan hjälp av andra, och sakta men säkert blir vi tokiga av ensamheten och rädslan och väntan på det oundvikliga.

Så jag sprang inte. Jag kunde inte. Vare sig det var en av dem eller faster Tilly så måste jag försvara mitt territorium.

Det enda sättet att överleva är att göra det ensam. Det är regel nummer två.

Jag följde de snyftande hostningarna eller vad man nu ska kalla dem tills jag kom till dörren in till lagret. Jag smög på tå, nästan utan att andas.

Dörren stod på glänt, precis så mycket att jag kunde slinka in sidledes. På väggen mittemot mig hängde en metallhylla och till höger fanns den långa, smala korridoren som löpte längs hela väggen med kylar. Det fanns inga fönster här inne.

Det enda ljuset var den döende dagens sjukligt brandgula sken bakom mig, fortfarande tillräckligt starkt för att kasta min skugga över det klibbiga golvet. Jag hukade mig. Min skugga hukade sig också.

Jag kunde inte se runt hörnet av kylen ut i korridoren. Men jag hörde att den – eller det – befann sig längst in, hostande, stönande, och så den där gurglande snyftningen.

Antingen svårt skadad eller spelar svårt skadad, tänkte jag.

Behöver hjälp eller har gillrat en fälla.

Det var så livet på jorden hade blivit efter Ankomsten. En antingen/eller-värld.

Antingen är det en av dem och då vet den att du är här eller 19

I_Den Femte vågen.indd 19

2013-06-07 13:31

så är det inte en av dem och då behöver den din hjälp.

Oavsett vilket måste jag resa mig och gå runt hörnet.

Så jag rätade på mig.

Och gick runt hörnet.

4 Han låg tryckt mot väggen sju meter bort, med de långa benen utsträckta framför sig och ena handen om magen. Han var klädd i fältuniform och svarta kängor och täckt av smuts och glänste av blod. Det var blod överallt. På väggen bakom honom. I en pöl på betonggolvet under honom. Över hela hans uniform. I det toviga håret. Blodet glittrade mörkt, svart som tjära i skumrasket.

I andra handen höll han en pistol, och den var riktad mot mitt huvud.

Vi var som spegelbilder. Hans pistol och min automatkarbin. Fingrar på avtryckarna: hans, mitt.

Att han siktade på mig med en pistol bevisade ingenting.

Han var kanske verkligen en sårad soldat och trodde jag var en av dem.

Eller inte. ”Släpp vapnet”, rosslade han.

I helvete heller. ”Släpp vapnet!” ropade han då, eller försökte ropa. Orden var spruckna och trasiga, sönderslagna av blodet som steg ur 20

I_Den Femte vågen.indd 20

2013-06-07 13:31

hans mage. Det rann blod över hans underläpp och hängde i en darrande droppe från den skäggstubbiga hakan. Tänderna glänste av blod.

Jag skakade på huvudet. Jag hade ljuset i ryggen och hoppades att han inte såg hur jag darrade eller skräcken i mina ögon. Det här var inte någon jäkla kanin som var dum nog att hoppa in i mitt läger en solig morgon. Det här var en människa. Eller såg i alla fall ut precis som en.

Grejen med att döda någon är att man inte vet om man klarar det förrän man faktiskt gör det.

Han sa det en tredje gång, inte så högt som den andra gången. Det lät mer som en bön. ”Släpp vapnet.”

Det ryckte i handen med pistolen. Mynningen sjönk mot golvet. Inte mycket, men vid det här laget hade mina ögon vant sig vid ljuset och jag såg en bloddroppe rinna nerför pipan.

Och sedan släppte han pistolen.

Den föll ner mellan hans ben med ett hårt kling. Han lyfte den tomma handen och höll den över axeln med handflatan framåt. ”Okej”, sa han med ett blodigt halvleende. ”Din tur.”

Jag skakade på huvudet. ”Andra handen”, sa jag och hoppades att min röst lät starkare än jag kände mig. Mina knän hade börjat skaka, det värkte i armarna och snurrade i huvudet. Och så kämpade jag mot en stark lust att kräkas. Man vet inte om man klarar det förrän man gör det. ”Jag kan inte”, sa han. ”Andra handen.” ”Rör jag den här handen är jag rädd att magen ska rinna ut.”

21

I_Den Femte vågen.indd 21

2013-06-07 13:31

Jag rättade till kolven mot axeln. Jag svettades, skakade i hela kroppen, försökte tänka. Antingen/eller, Cassie. Vad tänker du göra? Antingen/eller? ”Jag håller på att dö”, konstaterade han. På det här avståndet syntes hans ögon bara som prickar av reflekterat ljus. ”Så du kan antingen göra slut på mig eller hjälpa mig. Jag vet att du är mänsklig …” ”Hur vet du det?” frågade jag snabbt innan han hann dö.

Om han var en riktig militär visste han kanske hur man såg skillnaden. Det skulle i så fall vara extremt användbar information. ”Om du inte varit det skulle du redan ha skjutit mig.” Han log igen, med smilgropar i kinderna, och då fattade jag plötsligt hur ung han var. Bara ett par år äldre än jag. ”Är du med?” sa han lågt. ”Det är så du vet.” ”Det är så jag vet vad då?” Mina ögon tårades. Hans liggande kropp slingrade sig som en spegelbild i lustiga huset.

Men jag vågade inte släppa greppet om vapnet för att gnugga mig i ögonen. ”Att jag är en människa. Annars skulle jag ha skjutit dig.”

Det lät rimligt. Eller var det bara för att det var vad han ville? Han kanske hade släppt sitt vapen för att jag skulle släppa mitt, och i samma sekund jag gjorde det skulle han dra den extrapistol som han hade gömd innanför kläderna och sedan skulle kulan säga hej till min hjärna.

Detta är vad De andra har gjort med oss. Man kan inte slå sig ihop för att kämpa utan tillit. Och utan tillit fanns inget hopp.

Hur utrotar man alla människor? Man berövar dem deras mänsklighet.

22

I_Den Femte vågen.indd 22

2013-06-07 13:31

”Jag måste se din andra hand”, sa jag. ”Men jag sa ju …” ”Jag måste se din andra hand!” Nu sprack rösten. Jag kunde inte hjälpa det.

Han tappade besinningen. ”Då får du fan skjuta mig! Skjut mig bara, och få det gjort!”

Hans huvud föll bakåt mot väggen, munnen öppnades och ett fruktansvärt, plågat tjut kom ut och studsade mellan väggar, golv och tak och slog mot mina öron. Jag visste inte om han skrek på grund av smärtan eller av insikten om att jag inte tänkte rädda honom. Han hade gett efter för hoppet, och då är man död. Då är man död innan man dör. Långt innan man dör. ”Om jag visar handen”, flämtade han och gungade fram och tillbaka mot den blodiga betongen, ”hjälper du mig då?”

Jag svarade inte. Jag svarade inte eftersom jag inte hade något svar. Jag visste inte vad jag skulle göra från en nanosekund till nästa.

Så han tog beslutet åt mig. Han tänkte inte låta dem vinna, det är vad jag tror nu. Han tänkte inte sluta hoppas. Om det blev hans död skulle han i alla fall dö med en liten gnutta av sin mänsklighet kvar.

Med en grimas lyfte han sakta vänsterhanden. Dagen var nästan slut nu, det var knappt något ljus kvar och det som fanns verkade glida bort från källan, från honom, förbi mig och ut genom den halvöppna dörren.

Hans hand hade en skorpa av halvtorkat blod. Det såg ut som om han hade en röd handske på sig.

Det svaga ljuset kysste hans blodiga hand och glimmade 23

I_Den Femte vågen.indd 23

2013-06-07 13:31

längs någonting långt och tunt och metalliskt och mitt finger drog åt om avtryckaren och automatkarbinen sparkade mot min axel, hårt, och pipan hoppade i mitt grepp när jag tömde magasinet. Och långt, långt bortifrån hörde jag någon som skrek, men det var inte han som skrek, det var jag, jag och alla andra som fanns kvar, om det nu var någon annan kvar.

Det var alla vi hjälplösa, hopplösa, dumma människor som skrek, för vi hade fått alltihop om bakfoten, det var ingen svärm av utomjordingar som hade kommit ner från himlen i sina flygande tefat eller stora vandrande metallgrejer som någonting i Star Wars eller söta lilla rynkiga E.T. som bara ville plocka några blad, käka lite godis och åka hem. Det är inte så det slutar.

Det är inte alls så det slutar.

Det slutar med att vi dödar varandra bakom tomma ölkylar i de sista solstrålarna en sensommardag.

Jag gick bort till honom innan det sista ljuset hunnit försvinna. Inte för att se om han var död. Jag visste att han var död. Jag gick dit för att se vad det var som han fortfarande höll i sin blodiga hand.

Det var ett krucifix.

5 Det var den sista människan jag har sett.

Löven faller tätt nu och nätterna har blivit kalla. Jag kan 24

I_Den Femte vågen.indd 24

2013-06-07 13:31

inte stanna här i skogen. Inga blad som gömmer mig för drönarna, jag vågar inte tända en lägereld – jag måste härifrån.

Jag vet vart jag måste ta mig. Det har jag vetat länge. Jag lovade en sak. Ett sådant löfte som man inte bryter, för om man bryter det har man brutit en del av sig själv, kanske den viktigaste delen.

Men man intalar sig så mycket. Typ: Först måste jag tänka ut någonting. Jag kan inte traska rakt in i lejonets kula utan en plan. Eller: Det är hopplöst, det är ingen idé längre. Du har väntat för länge.

Vad jag än hade för skäl att inte sticka tidigare så borde jag ha gjort det natten då jag dödade honom. Jag vet inte hur han var sårad – jag undersökte inte kroppen, och det borde jag ha gjort, hur förstörd jag än var. Han kunde förstås ha blivit skadad i någon sorts olycka, men det är mer sannolikt att någon – eller något – hade skjutit honom, att någon eller något fortfarande var kvar … om nu inte Krucifixsoldaten hade dödat henne/honom/dem/det. Eller så var han en av dem och krucifixet bara ett knep …

Det är ett annat sätt som De andra jävlas med våra hjärnor på: de osäkra omständigheterna kring din säkra undergång.

Det kanske är det som blir femte vågen, att de angriper oss inifrån och förvandlar våra egna tankar till vapen.

Kanske kommer den sista människan på jorden inte att dö av svält eller törst eller bli uppäten av vilda djur.

Kanske kommer den sista som dör att bli dödad av den sista som lever.

Okej, Cassie, nu släpper vi det där.

Trots att det är rena självmordet att stanna här och jag har 25

I_Den Femte vågen.indd 25

2013-06-07 13:31

ett löfte som jag måste hålla så är sanningen att jag inte vill ge mig av. Den här skogen har varit mitt hem ett bra tag nu.

Jag känner varenda stig, vartenda träd, varenda slingerväxt och varenda buske. Jag bodde i samma hus i sexton år och kan ändå inte tala om exakt hur det såg ut i trädgården, men däremot kan jag detaljerat beskriva vartenda blad och varenda kvist i den här skogen. Jag har ingen aning om vad som finns utanför det här skogsområdet och de tre kilometer motorväg som jag vandrar längs varje vecka för att skaffa förnödenheter. Mer av samma sak, misstänker jag – övergivna småstäder där det stinker från avlopp och ruttnande lik, utbrända ruiner, förvildade hundar och katter, seriekrockade bilar i rader som sträcker sig flera kilometer längs motorvägen. Och döda kroppar. Massor av döda kroppar.

Jag packar ihop. Tältet har länge varit mitt hem, men det är för stort och min packning måste vara lätt. Bara det nödvändigaste, med Lugern, min M16 och min trogna bowiekniv högst upp på listan. Sovsäck, första hjälpengrejer, fem flaskor vatten, tre kartonger med ölkorv och några sardinburkar. Före Ankomsten avskydde jag sardiner. Nu har jag fått smak för dem. Gissa vad som är det första jag tittar efter när jag kommer till en ny matbutik? Sardiner.

Böcker? De är tunga och tar plats i den redan proppfulla ryggsäcken. Men det är något visst med böcker. Det tyckte pappa också. Vårt hus var fyllt från golv till tak med alla böcker han hittade efter att tredje vågen hade utplånat tre och en halv miljard människor. Medan vi andra letade drickbart vatten och mat och samlade på oss vapen inför den slutliga uppgörelse vi trodde skulle komma, var pappa ute med min lillebrors röda dragkärra och körde hem böcker.

26

I_Den Femte vågen.indd 26

2013-06-07 13:31

De hisnande siffrorna avskräckte honom inte. Det faktum att mänskligheten på fyra månader hade decimerats från sju miljarder till några hundra tusen förmådde inte rubba hans övertygelse om att vår art skulle överleva. ”Vi måste tänka på framtiden”, envisades han. ”När det här är över måste vi bygga upp nästan alla delar av civilisationen på nytt.”

Ficklampa. Reservbatterier.

Tandborste och tandkräm. Jag är fast besluten att åtminstone ha rena tänder när slutet kommer.

Handskar. Två par strumpor, trosor, en reseförpackning tvättmedel, deo och schampo. (Tänker vara ren när det är dags. Se ovan.)

Tamponger. Jag oroar mig ständigt över mitt lager och över om jag ska hitta några fler.

Min plastpåse med foton. Pappa. Mamma. Min lillebror Sammy. Mina far- och morföräldrar. Min bästa vän Lizbeth.

Ett foto av Ben ”Alltså-du-är-ju-så-gullig” Parish, utklippt ur skolkatalogen, eftersom Ben skulle bli min pojkvän och/eller/ kanske min man – även om han inte visste om det. Han visste knappt att jag fanns. Jag kände en del av hans kompisar, men jag var en tjej i bakgrunden, åtskilliga steg bort. Det enda som var fel med Ben var hans längd – han var mer än trettio centimeter längre än jag. Nej förresten, nu är det två saker: hans längd och det faktum att han är död.

Min mobil. Den blev stekt under första vågen och det går inte att ladda den igen. Mobilmasterna funkar inte och även om de gjort det så finns det ingen att ringa till. Men ja, du vet, det är ju ändå min mobil.

27

I_Den Femte vågen.indd 27

2013-06-07 13:31

Nagelklippare.

Tändstickor. Jag tänder inga brasor, men förr eller senare kan det hända att jag behöver bränna upp eller spränga någonting.

Två randiga anteckningsblock med spiralrygg, ett med lila pärm och ett med röd. Mina älsklingsfärger plus att det är mina dagböcker. En del av det där med hoppet. Men om jag är sist och det inte finns någon kvar som kan läsa dem kanske någon utomjording gör det, och då får de veta precis vad jag tycker om dem. Om du skulle vara utomjording och läser det här: DRA ÅT HELVETE. Min påse med fruktkolor där de orangea redan är slut. Tre paket tuggummi, spearmint. Mina två sista klubbor.

Mammas vigselring.

Sammys gamla, slitna nallebjörn. Inte för att den skulle vara min nu. Inte för att jag någonsin gosar med den eller så.

Det är allt jag lyckas få plats med i ryggsäcken. Konstigt.

Känns som om det både är för mycket och inte tillräckligt.

Ett par pocketböcker går ändå att trycka ner, nätt och jämnt. Huckleberry Finn eller Vredens druvor? Sylvia Plaths dikter eller Sammys Shel Silverstein-bok? Antagligen ingen bra idé att ta Plath. För deprimerande. Silversteins böcker är skrivna för barn, men jag blir fortfarande glad av dem. Jag bestämmer mig för Huckleberry (känns passande) och Och trädet var lyckligt. Ses snart, Shel. Klättra ombord, Jim. Jag hivar upp ryggsäcken på ena axeln, hänger bössan över den andra och traskar iväg längs stigen till motorvägen. Ser mig inte om.

Vid de sista träden stannar jag. En backe på sju meter leder 28

I_Den Femte vågen.indd 28

2013-06-07 13:31

ner till de södergående filerna som är fulla med krockade bilar, högar med kläder, sönderrivna soppåsar och utbrända skrov av tankbilar med allt från bensin till mjölk. Överallt står det bilar, en del utan värre skador än några bucklor på kofångarna, andra i kilometerlånga ormar av seriekrockade vrak. Morgonsolen glittrar i allt det krossade glaset.

Inga lik. Bilarna har stått här sedan första vågen och övergavs av sina ägare för länge sedan.

Det var inte många som dog av första vågen, den enorma elektromagnetiska puls som kom farande genom atmosfären exakt klockan elva på förmiddagen den tionde dagen. Bara runt en halv miljon, gissade pappa. Okej, en halv miljon människor låter mycket, men egentligen är det bara en droppe i befolkningshavet. Det dog hundra gånger så många under andra världskriget.

Och vi hade lite tid på oss att förbereda oss, även om vi inte riktigt visste vad det var vi förberedde oss på. Tio dagar efter de första satellitbilderna av moderskeppet som passerade Mars för att skicka iväg första vågen. Tio dagar av kaos. Undantagstillstånd, långmöten i FN, parader, takfester, ett ändlöst tjatter på internet och dygnetruntbevakning av Ankomsten i alla medier. Säkerhetsrådet sammankallade till ett stängt krismöte som inga journalister hade tillgång till.

Många bara drog, som våra grannar, familjen Majewski.

På eftermiddagen den sjätte dagen fyllde de husbilen med allt de fick plats med och körde iväg, anslöt sig till en massutvandring till någon annanstans, för av någon anledning verkade det tryggare var som helst utom just där man var.

Tusentals människor gav sig av till bergen … eller öknen …

29

I_Den Femte vågen.indd 29

2013-06-07 13:31

eller träsken. Någon annanstans, helt enkelt.

Familjen Majewskis någon annanstans var Disney World.

De var inte ensamma. Disney slog sitt besöksrekord under de tio dagarna innan den elektromagnetiska pulsen slog till. ”Men varför just Disney World?” frågade min pappa mr Majewski.

Och mr Majewski svarade: ”Jo, ungarna har aldrig varit där.”

Båda hans barn gick på college.

Catherine, som hade kommit hem från Baylor dagen innan och bara var ett par år äldre än jag, frågade: ”Vart tänker ni åka?” ”Ingenstans”, sa jag. Och jag ville inte åka någonstans heller. Jag förnekade fortfarande situationen, låtsades att allt det knäppa med utomjordingarna skulle lösa sig. Jag vet inte hur, kanske genom att vi undertecknade något slags intergalaktiskt fredsfördrag. Eller så skulle de nöja sig med att ta lite jordprover och åka hem sedan. Förresten hade de kanske bara kommit hit på semester, som familjen Majewski till Disney World. ”Ni måste sticka”, sa hon. ”De tar städerna först.” ”Du har säkert rätt”, sa jag. ”De skulle aldrig drömma om att utplåna Sagoriket.” ”Hur skulle du helst dö?” fräste hon. ”Gömd under sängen eller medan du åker bergochdalbana?”

Bra fråga.

Pappa sa att världen höll på att delas upp i två läger: stannare och flyttare. Flyttarna flydde till bergen – eller bergochdalbanorna. Stannarna spikade för fönstren, hamstrade 30

I_Den Femte vågen.indd 30

2013-06-07 13:31

konserver och ammunition och hade på CNN på tv:n dygnet runt.

Det kom inga meddelanden från våra objudna galaktiska gäster under de första tio dagarna. Inga ljusföreställningar.

Inga rymdskepp landade på gräsmattan utanför Vita huset, inga figurer klädda i silverglänsande sparkdräkter och med uppsvällda skallar och utstående ögon krävde att få bli förda till vår ledare. Inga jättesnurror med blinkande ljus dånade ut sitt budskap på musikens universella språk. Och inget svar när vi skickade vårt meddelande. Som var något i stil med: ”Hej, välkomna till jorden. Hoppas ni får en trevlig vistelse här. Snälla, döda oss inte.”

Ingen visste vad de skulle göra. Vi antog att regeringen hade någon sorts koll. Regeringen hade alltid planer för allting, så vi utgick från att de hade en plan för vad som skulle ske om E.T. plötsligt dök upp, objuden och oanmäld, lite som den där konstige kusinen som ingen i släkten vill prata om.

En del stannade. En del flyttade. En del gifte sig. En del skilde sig. En del gjorde barn. En del tog livet av sig. Vi gick runt som zombier, med robotliknande rörelser och tomma blickar, utan att riktigt kunna fatta vidden av det som hände.

Det är svårt att tro nu, men vår familj fortsatte, precis som det stora flertalet, att leva som om den mest monumentalt överväldigande händelsen i mänsklighetens historia inte alls höll på att utspela sig rakt ovanför våra huvuden. Mamma och pappa åkte till jobbet, Sammy var på dagis och jag gick i skolan och på min fotbollsträning. Det var så normalt att det var helt sjukt.

Vid slutet av dag ett hade alla över två års ålder sett moderskeppet i närbild tusen gånger – denna enorma, lysande, grågröna 31

I_Den Femte vågen.indd 31

2013-06-07 13:31

koloss i samma storlek som Manhattan som låg i omloppsbana fyrahundra kilometer ovanför jordytan. NASA tillkännagav sin plan att plocka fram en rymdfärja ur sin malpåse för att försöka kontakta skeppet.

Men vad bra, tänkte vi. Den här tystnaden är hemsk. Har de åkt flera miljarder mil bara för att stirra på oss? Det är oförskämt.

Dag tre gick jag ut med en kille som hette Mitchell Phelps.

Bokstavligen gick ut – dejten ägde rum i vår trädgård på grund av utegångsförbudet. Han tittade in på Starbucks på vägen hem till mig och vi satt på uteplatsen på baksidan och sörplade ur våra pappmuggar medan vi låtsades att vi inte såg pappas skugga röra sig fram och tillbaka när han vankade av och an i vardagsrummet. Mitchell hade flyttat till staden bara några dagar före Ankomsten. Han satt bakom mig på litteraturlektionerna, och jag gjorde misstaget att låna ut min överstrykningspenna till honom. Rätt vad det var frågade han om jag ville hitta på något, för en tjej som lånar en sin överstrykningspenna måste förstås tycka att man är snygg. Jag vet inte varför jag sa ja. Han var inte gullig och inte särskilt intressant om man såg förbi det faktum att han var nyinflyttad, och han var definitivt inte Ben Parish. Det var å andra sidan ingen – utom Ben Parish, vilket var själva problemet.

Från ungefär tredje dagen pratade man antingen om De andra hela tiden, eller så försökte man att inte prata om dem alls. Jag hamnade i den andra kategorin.

Mitchell tillhörde den första. ”Tänk om det är vi?” sa han.

Det dröjde inte länge efter Ankomsten förrän alla konspi32

I_Den Femte vågen.indd 32

2013-06-07 13:31

rationstokar började surra om topphemliga regeringsprojekt eller en plan att konstruera en utomjordingskris för att kunna beröva oss våra friheter. Jag trodde att det var åt det hållet han var på väg och stönade. ”Va?” sa han. ”Jag menar inte vi själva. Jag menar, tänk om de är vi från framtiden?” ”Och det är som i Terminator, eller?” sa jag och himlade med ögonen. ”De har kommit för att stoppa maskinernas uppror. Eller så är de kanske maskiner. Det är kanske Skynet.” ”Jag tror inte det”, sa han, som om jag menat allvar. ”Det är farfarsparadoxen.” ”Vilket då är farfarsparadoxen? Och vad fan är förresten farfarsparadoxen?” Han hade sagt det som om han utgick från att jag visste vad farfarsparadoxen var, för om jag inte gjorde det var jag en idiot. Jag avskyr när folk gör så. ”De – jag menar vi – kan inte färdas bakåt i tiden och förändra någonting. Om man åkte tillbaka och mördade sin farfar innan man föddes skulle man inte kunna åka tillbaka i tiden och mörda sin farfar.” ”Varför skulle man vilja mörda sin farfar? ” Jag vred på sugröret i min jordgubbsfrappuccino för att få fram det där speciella gnisslet som man bara får av ett sugrör i ett plastlock. ”Poängen är att det räcker med att komma dit för att ändra historiens gång”, sa han. Som om det var jag som hade börjat prata om tidsresor. ”Måste vi prata om det här?” ”Vad finns det annars att prata om? ” Hans ögonbryn klättrade upp mot hårfästet. Mitchell hade väldigt buskiga ögonbryn. Det var en av de första sakerna jag lade märke till 33

I_Den Femte vågen.indd 33

2013-06-07 13:31

hos honom. Och så bet han på naglarna. Det var det andra jag lade märke till. Man kan få reda på mycket om en person genom att se hur han sköter sina nagelband.

Jag tog fram mobilen och messade till Lizbeth: hjälp mig

”Är du rädd?” frågade han. För att få min uppmärksamhet.

Eller för att på något sätt bli lugnare själv. Han tittade väldigt intensivt på mig.

Jag skakade på huvudet. ”Bara uttråkad.” En lögn. Det var klart att jag var rädd. Jag visste att jag var taskig men kunde inte låta bli. Av någon anledning som jag inte kan förklara var jag arg på honom. Kanske var jag egentligen arg på mig själv för att jag hade tackat ja till en dejt med en kille som jag inte var intresserad av. Eller så var jag arg för att han inte var den kille som jag ville dejta. Jag var arg på honom för att han inte var Ben Parish, vilket inte var hans fel. Men ändå. med vad? ”Vi kan prata om vad som helst”, sa han. Han tittade på rosenrabatten och snurrade runt bottensatsen av sitt kaffe i muggen medan hans knä guppade så våldsamt upp och ner under bordet att min mugg skakade. mitchell

Mer behövde jag nog inte säga. ”Vem är det du messar till?” sa ju att du inte skulle dejta honom

”Ingen du känner”, sa jag. vet inte varför jag gjorde det

”Vi kan åka någonstans”, sa han. ”Vill du gå på bio?” ”Det är utegångsförbud”, påminde jag honom. Ingen fick 34

I_Den Femte vågen.indd 34

2013-06-07 13:31

vara ute efter nio utom militär- och utryckningsfordon. lol för att göra ben svartsjuk

”Är du sur, eller?” ”Nej”, sa jag. ”Jag har ju sagt vad jag är.”

Han såg frustrerad ut, visste inte vad han skulle säga. ”Jag försökte bara komma på vad de är för några”, sa han. ”Du och resten av planeten”, sa jag. ”Ingen vet något egentligen, och de säger inget, så alla sitter och gissar och spekulerar, och det är rätt meningslöst. De är kanske ett rymdresande musfolk från planeten Ost som har kommit för att ta vår Emmentaler.” bp vet inte att jag existerar

”Vet du vad”, sa han, ”det är inte så trevligt att sitta och messa medan jag försöker prata med dig.”

Han hade rätt. Jag stoppade mobilen i fickan. Vad är det som händer med mig? undrade jag. Den gamla Cassie skulle aldrig ha gjort så. De andra hade redan börjat förändra mig, men jag ville låtsas att allt var som vanligt. ”Har du hört att de håller på och bygger en landningsbana?” sa han, fast jag just hade sagt att ämnet tråkade ut mig.

Jag hade hört det. I Death Valley. Japp, det är sant. Death Valley – Dödens dal. ”Personligen tror jag inte det är särskilt smart”, sa han. ”Att rulla ut röda mattan åt dem.” ”Varför inte?” ”Det har gått tre dagar och de har vägrat alla former av kontakt. Om de är vänligt sinnade skulle de väl ha sagt hej vid det här laget?” ”De kanske bara är blyga.” Jag snurrade en hårtest runt 35

I_Den Femte vågen.indd 35

2013-06-07 13:31

fingret och drog lite i den för att framkalla den där vagt behagliga smärtan. ”Som om de var nyinflyttade”, sa han. Den nyinflyttade.

Det kan inte vara lätt att vara nyinflyttad. Det kändes som om jag borde be om ursäkt för att jag varit otrevlig. ”Jag var lite taskig innan”, medgav jag. ”Förlåt.”

Han tittade oförstående på mig. Han pratade om utomjordingarna, inte om sig själv, och sedan säger jag någonting om mig själv, som är varken det ena eller det andra. ”Det gör inget”, sa han. ”Jag hörde att du inte brukar dejta så mycket.”

Aj. ”Vad har du mer hört?” En sådan där fråga som man inte vill veta svaret på men ändå inte kan låta bli att ställa.

Han sörplade i sig sin latte genom det lilla hålet i locket. ”Inte särskilt mycket. Jag har inte typ frågat alla jag träffat.” ”Men du frågade någon som sa att jag inte dejtar så mycket.” ”Jag sa bara att jag funderade på att fråga dig och då sa hon att visst, Cassie är rätt cool. Och jag frågade hurdan du var.

Och hon sa att du var trevlig men att jag inte skulle hoppas för mycket eftersom du var intresserad av Ben Parish …” ”Sa hon det? Vem var det som sa det?”

Han ryckte på axlarna. ”Jag minns inte vad hon heter.” ”Var det Lizbeth Morgan?” Jag ska döda henne. ”Jag vet inte vad hon heter”, sa han. ”Hur såg hon ut?” ”Långt, brunt hår. Glasögon. Jag tror hon heter Carly eller något.” ”Jag känner ingen …”

36

I_Den Femte vågen.indd 36

2013-06-07 13:31

Herregud. Någon Carly som jag inte ens känner vet allt om mig och Ben Parish – eller att det inte finns något att veta om mig och Ben Parish. Och om Carly-eller-något visste så visste alla. ”Jaha, hon har i alla fall fel”, fnös jag. ”Jag är inte intresserad av Ben Parish.” ”Det kvittar för min del.” ”Inte för min.” ”Det här verkar inte funka”, sa han. ”Vad jag än säger blir du antingen uttråkad eller arg.” ”Jag är inte arg”, sa jag ilsket. ”Okej, då hade jag väl fel.”

Nej, han hade rätt. Och det var fel av mig att inte tala om för honom att den Cassie han träffat inte var samma Cassie som jag var förut. Cassie före Ankomsten skulle inte ha varit elak mot en mygga. Jag var inte redo att erkänna sanningen: Det var inte bara världen som hade förändrats när De andra kom. Vi förändrades. Jag förändrades. I samma ögonblick som moderskeppet visade sig började jag gå längs en väg som skulle sluta på lagret till en närbutik, bakom några tomma ölkylar. Den där kvällen med Mitchell var bara början på min evolution.

Mitchell hade rätt, De andra hade inte bara tittat förbi för att säga hej. Kvällen före första vågen var världens ledande teoretiske fysiker, en av världens smartaste typer (det var så det stod på textremsan under hans ansikte: En av världens smartaste typer) med på CNN. Han sa: ”Jag känner mig inte uppmuntrad av tystnaden. Jag är rädd för att vi kan vänta oss något som mer liknar Christoffer Columbus ankomst till Amerika än någonting ur Närkontakt av tredje graden, och 37

I_Den Femte vågen.indd 37

2013-06-07 13:31

hur det gick för indianerna vet vi alla.”

Jag vände mig mot pappa och sa: ”Vi borde atombomba dem.” Jag fick höja rösten för att höras över tv:n – pappa drog alltid upp volymen under nyheterna så att han hörde dem över mammas tv i köket. Hon gillade att se på TLC medan hon lagade mat. Jag kallade det för Fjärrkontrollernas krig. ”Cassie!” Han var så chockad att hans tår började krulla sig i de vita sportsockorna. Han var uppfödd på Närkontakt av tredje graden och E.T. och Star Trek och helt såld på idén att De andra hade kommit för att befria oss från oss själva. Ingen mer svält. Inga mer krig. Alla sjukdomar skulle utplånas. Kosmos hemligheter skulle uppdagas. ”Förstår du inte att det här kan vara nästa steg i vår evolution? Ett enormt språng framåt.

Enormt.” Han gav mig en tröstande kram. ”Vi har tur som är här och kan uppleva det.”

Sedan tillade han nonchalant, som om han pratade om att laga en brödrost: ”Dessutom skulle kärnvapen inte göra mycket skada i rymdens vakuum. Det finns ingenting som kan bära tryckvågen.” ”Så det där snillet på tv snackar bara jävligt mycket skit?” ”Inte det språket, Cassie”, förmanade han mig. ”Han har rätt att ha en åsikt, men det är också just vad det är. En åsikt.” ”Men om han har rätt, då? Tänk om grejen där uppe är någon sorts version av Dödsstjärnan?” ”Skulle de färdas tvärs över galaxen bara för att spränga oss i bitar?” Han klappade mig på benet och log. Mamma vred upp volymen ute i köket. Han pressade upp volymen till tjugosju. ”Okej, men tänk om det är en intergalaktisk mongolhord, 38

I_Den Femte vågen.indd 38

2013-06-07 13:31

som det han pratar om?” envisades jag. ”De kanske har kommit hit för att erövra jorden, trycka ihop oss i reservat, förslava oss …” ”Cassie”, sa han. ”Bara för att någonting kan hända betyder inte det att det kommer att hända. Och förresten är alltihop bara lösa spekulationer. Den där typens. Mina. Ingen vet varför de är här. Är det inte precis lika troligt att de har färdats hela vägen hit för att rädda oss?”

Fyra månader efter att han uttalat dessa ord var min pappa död.

Han hade fel om De andra. Jag hade fel. Och en av världens smartaste typer hade också fel.

De var inte här för att rädda oss. Eller för att förslava oss eller stänga in oss i reservat.

De var här för att döda oss.

Allihop.

6 Jag funderade länge på om jag skulle förflytta mig på dagen eller natten. Mörkret är bäst om man är orolig för att stöta på dem. Men dagsljuset är bättre om man vill kunna få syn på en drönare innan den får syn på en själv.

Drönarna dök upp i sluttampen av tredje vågen. Cigarrformade, mattgråa saker som snabbt och tyst gled genom luften många hundra meter ovanför marken. Ibland svepte de förbi 39

I_Den Femte vågen.indd 39

2013-06-07 13:31

utan att stanna. Ibland kretsade de där uppe som vråkar. De kan vända på en femöring och tvärstanna, från dubbla ljudhastigheten till noll på mindre än en sekund. Det var så vi visste att det inte var våra egna drönare.

Vi visste att de var obemannade (eller obeandrade) eftersom en av dem kraschade några kilometer från vårt flyktingläger. Först ett bdhump när den sprängde ljudvallen, sedan ett skärande tjut när den störtade och slutligen fick marken att skaka under våra fötter när den plöjde ner i en obrukad majsåker. En spaningsgrupp traskade iväg till nedslagsplatsen för att kolla vad det var. Okej, kanske inte någon grupp egentligen – det var bara pappa och Hutchfield, killen som bestämde i lägret. När de kom tillbaka rapporterade de att farkosten var tom. Var de säkra på det? Tänk om piloten hade hoppat före smällen? Pappa sa att den var fullproppad med utrustning och att det inte skulle få plats någon pilot. ”Om de inte är fem centimeter långa.” Stort skratt. På något sätt blev fasan mindre fasansfull om man tänkte sig De andra som halvdecimeterlånga pysslingar.

Jag valde att färdas dagtid. Då kunde jag hålla ett öga på himlen och det andra på marken. Det slutade med att mitt huvud gungade upp och ner, upp och ner, åt sidorna, sedan upp igen, som på en groupie på en rockkonsert, tills jag blev yr och lite illamående.

Dessutom fanns det en sak till att oroa sig för nattetid, förutom drönarna. Vildhundar, prärievargar, björnar och vargar som kom ner från Kanada, kanske till och med ett lejon eller en tiger som rymt från zoo. Jag vet, jag vet, det finns ett Trollkarlen från Oz-skämt gömt där. Varsågod, skjut mig.

40

I_Den Femte vågen.indd 40

2013-06-07 13:31

Och även om det inte skulle vara mycket bättre så trodde jag att mina chanser mot dem skulle vara större i dagsljus.

Eller till och med mot någon av min egen sort, om jag nu inte är sist. Tänk om jag snubblar över en annan överlevare som bestämt sig för att det bästa att göra med alla hon eller han råkar på är samma sak som jag gjorde med Krucifixsoldaten?

Vilket leder till frågan om vad jag själv tycker är bäst att göra. Skjuta så fort jag ser någon? Vänta på deras första drag och riskera att det blir min död? Jag undrar, och det är inte första gången, varför vi inte hittade på någon sorts kod eller hemligt handslag eller något liknande innan de dök upp – något som skulle visa att vi tillhörde de goda. Vi kunde förstås inte veta att det var de som skulle komma, men vi var ju rätt säkra på att någonting skulle komma förr eller senare.

Det är svårt att planera för vad som ska hända när det som händer är något man inte har planerat för.

Jag måste försöka få syn på dem först, bestämde jag mig för. Ta betäckning. Inga eldstrider. Inga fler krucifixsoldater!

Det är soligt och vindstilla, men kallt. Inte ett moln på himlen. Jag traskar på, mitt huvud svänger upp och ner, från höger till vänster, medan ryggsäcken dunsar mot ena skulderbladet, bössan mot det andra. Jag går längs ytterkanten av mittremsan som skiljer de södergående filerna från de norrgående, stannar så fort jag tagit några steg för att sno runt och speja bakom mig. En timme. Två. Och jag har kommit max en och en halv kilometer.

Det läskigaste av alltihop – läskigare än de övergivna bilarna och de hopknycklade vraken och glassplittret som gnistrar i oktobersolen, läskigare än allt skräp och alla prylar 41

I_Den Femte vågen.indd 41

2013-06-07 13:31

som är slängda på mittremsan, det mesta dolt i det knähöga gräset så att markremsan ser knölig ut, full med utslag – det läskigaste är tystnaden.

Surret är borta.

Du minns Surret.

Om du inte växte upp på en bergstopp eller bodde i en grotta hela ditt liv så fanns Surret alltid runt dig. Det var det som var livet. Det var det hav vi simmade i. Det oavbrutna ljudet av alla de saker vi hade byggt för att göra livet enklare och mindre tråkigt. Den mekaniska sången. Den elektroniska symfonin. Surret från alla våra saker och från oss alla. Borta.

Det här är ljudet av jorden innan vi erövrade den.

Ibland, sent på natten när jag ligger i mitt tält, tycker jag att jag kan höra stjärnorna skrapa över himlen. Så tyst är det. Efter ett tag blir det nästan outhärdligt. Jag får lust att skrika allt vad jag kan. Jag vill sjunga, ropa, stampa med fötterna, klappa händer, vad som helst för att visa att jag är närvarande. Mitt samtal med soldaten var de första ord jag sagt högt på flera veckor.

Surret dog tio dagar efter Ankomsten. Jag satt på dagens tredje lektion och skrev ett mess till Lizbeth, det sista mess jag någonsin skulle skicka. Jag minns inte exakt vad det stod.

Klockan elva på förmiddagen. En varm, solig vårdag. En dag som gjord för att klottra i kollegieblocket och dagdrömma och önska att man varit var som helst utom på mattelektion med ms Paulson.

Första vågen vällde in utan pukor och trumpeter. Den var inte dramatisk. Inte chockerande eller överväldigande.

Lamporna slocknade bara.

Ms Paulsons overheadprojektor dog.

42

I_Den Femte vågen.indd 42

2013-06-07 13:31

Skärmen på min mobil blev svart.

Någon i bakre delen av klassrummet pep till. Typiskt. Det kvittar när på dagen det händer – så fort strömmen går är det någon som tjuter som om hela huset höll på att rasa.

Ms Paulson sa åt oss att sitta kvar på våra platser. Det är det andra folk gör när strömmen går. De far upp för att … göra vad då? Det är konstigt. Vi är så vana vid elektricitet att vi inte vet vad vi ska göra när den försvinner. Så vi flyger upp och börjar babbla som idioter. Får panik. Som om någon hade stängt av syret för oss. Men Ankomsten hade gjort det ännu värre. Om man sitter på nålar i tio dagar och väntar på att någonting ska hända blir man lite stirrig.

Så när de drog ur sladden blev vi lite mer hysteriska än vanligt.

Alla började prata på samma gång. När jag sa att min mobil hade dött plockade alla andra fram sina döda mobiler. Neal Croskey som satt längst bak och lyssnade på sin Ipod medan ms Paulson höll lektion drog lurarna ur öronen och frågade högt varför musiken hade tystnat.

Det man gör sedan när strömmen har gått, efter paniken, är att springa till ett fönster. Varför man gör det vet man inte riktigt. Det är väl den där känslan av att det är bättre att se vad det är som händer. Världen fungerar utifrån och in. Så om ljuset slocknar tittar man ut.

Och ms Paulson försökte förgäves skingra trängseln framför fönstren. ”Lugn! Tillbaka till era platser. Det kommer säkert snart ett meddelande …”

Och det gjorde det, någon minut senare. Inte över högtalarsystemet, dock, och inte från mr Faulks, den tillförordnade 43

I_Den Femte vågen.indd 43

2013-06-07 13:31

rektorn. Det kom från himlen, från dem. I form av en Boeing 727 som tumlade mot jorden från tretusen meters höjd tills den försvann bakom en rad träd och exploderade. Eldklotet efter nedslaget påminde om svampmolnet från en atombomb.

Tjenare jordbor! Nu börjar partyt!

Man skulle kunna tro att en sådan syn skulle få oss att springa och gömma oss under våra bänkar. Men icke. Vi tryckte oss mot fönstret och spanade upp i den molnfria himlen efter det flygande tefatet som måste ha skjutit ner flygplanet. För det måste väl ha varit ett flygande tefat? Vi visste hur en högklassig rymdinvasion gick till. Flygande tefat som susade genom atmosfären med skvadroner av stridsflygplan hack i häl medan missiler och målsökande raketer ven från bunkrarna på marken. På något overkligt och ganska sjukt sätt ville vi se någonting sådant. Då skulle det här vara en fullständigt normal rymdinvasion.

Vi stod där i en halvtimme och väntade. Ingen sa särskilt mycket. Ms Paulson sa åt oss att gå tillbaka till våra platser. Vi ignorerade henne. Första vågen hade bara pågått i en halvtimme, men den sociala ordningen höll redan på att bryta ihop.

Alla kollade gång på gång sina mobiler. Vi såg inte sambandet – planet som kraschade, lamporna som slocknade, våra döda mobiler, klockan på väggen med stora visaren fast på tolvan och lilla på elvan.

Sedan flög dörren upp och mr Faulks sa åt oss att gå till gymnastiksalen. Jag tyckte det var grymt smart. Samla alla på ett ställe så att utomjordingarna inte skulle behöva slösa så mycket ammunition.

Så vi marscherade iväg till gympasalen och satte oss på läk44

I_Den Femte vågen.indd 44

2013-06-07 13:31

tarna i det nästan totala mörkret medan rektorn gick fram och tillbaka med en megafon och med jämna mellanrum stannade för att säga till oss att vara tysta och vänta på att våra föräldrar skulle komma.

Men de elever som hade kört med egna bilar till skolan, då? Fick inte de gå? ”Era bilar fungerar inte.”

Vad i helvete? Vad menar han med att bilarna inte funkar?

Det gick en timme. Två. Jag satt bredvid Lizbeth. Vi sa inte mycket, och när vi gjorde det viskade vi. Inte för att vi var rädda för megafonen utan för att vi lyssnade. Jag vet inte riktigt vad vi lyssnade efter, men det var tyst på det där sättet som innan molnen öppnar sig och åskan brakar igång. ”Det är kanske nu det händer”, viskade Lizbeth. Hon gned sig nervöst om näsan. Grävde in de lackade naglarna i sitt blonderade hår. Trampade med foten. Gnuggade sig i ögat. Hon hade precis börjat med linser och de irriterade henne hela tiden. ”Någonting händer definitivt”, viskade jag. ”Jag menar att det händer. Det kan vara slutet.”

Gång på gång plockade hon ur batteriet till sin mobil och stoppade i det igen. Bättre än att inte göra någonting alls, antar jag.

Hon började gråta. Jag tog ifrån henne mobilen och höll henne i handen. Såg mig omkring. Hon var inte ensam om att gråta. Vissa elever bad. Och en del gjorde bådadera, både grät och bad. Lärarna stod samlade i dörren till gympasalen som en mänsklig sköld om nu varelserna från yttre rymden bestämde sig för att storma lokalen. ”Det är så mycket jag vill göra”, sa Lizbeth. ”Jag har aldrig 45

I_Den Femte vågen.indd 45

2013-06-07 13:31

ens …” Hon kvävde en snyftning. ”Du vet.” ”Jag har en känsla av att det sker en hel del ’du vet’ just nu”, sa jag. ”Förmodligen här under läktaren också.” ”Tror du?” Hon torkade sig om kinden med handflatan. ”Du, då?” ”Om jag har ’du vet’, menar du?” Jag hade inga problem med att prata om sex. Mitt problem var att prata om sex i förhållande till mig själv. ”Äh, det vet jag väl att du inte har. Herregud! Det var inte det jag menade.” ”Det trodde jag.” ”Jag pratar om våra liv, Cassie! Herregud, hela jäkla världen håller kanske på att gå under och det enda du vill göra är att prata om sex!”

Hon tog sin mobil ur min hand och fumlade med batteriluckan. ”Och det är därför du helt enkelt borde säga det till honom”, sa hon och drog i snöret till sin munkjacka. ”Säga vad till vem?” Jag visste precis vad hon menade, jag försökte bara vinna tid. ”Ben! Du borde berätta vad du känner. Vad du har känt ända sedan vi gick i trean.” ”Du skämtar, va?” Jag kände hur det hettade i kinderna. ”Och sedan borde du ha sex med honom.” ”Lizbeth, lägg av.” ”Det är sant.” ”Jag har inte velat ha sex med Ben Parish ända sedan trean”, viskade jag. Trean? Allvarligt? Jag sneglade på henne för att se efter om hon lyssnade. Tydligen inte.

46

I_Den Femte vågen.indd 46

2013-06-07 13:31

”Om jag var som du skulle jag bara gå fram till honom och säga: ’Jag tror att det här är slutet. Det är slutet, och fan heller att jag tänker dö i den här gympasalen utan att ha sex med dig.’ Och vet du vad jag skulle göra sedan?” ”Nej, vad då?” Jag fick hålla mig för skratt när jag föreställde mig hans min. ”Sedan skulle jag ta med honom ut till parken och ha sex med honom.” ”I parken?” ”Eller omklädningsrummet.” Hon viftade frenetiskt med handen för att få med hela skolan – kanske hela världen. ”Det kvittar var.” ”Det stinker i omklädningsrummet.” Jag tittade på konturerna av Ben Parishs urgulliga huvud två rader längre fram. ”Sådant där händer bara i filmer”, sa jag. ”Visst, totalt orealistiskt. Till skillnad från det som händer just nu.”

Hon hade rätt. Det var totalt orealistiskt. Båda sakerna – att utomjordingar skulle invadera jorden och att Ben Parish skulle invadera mig.

Hon läste tydligen mina tankar. ”Du skulle i alla fall kunna tala om hur du känner.”

Skulle kunna, ja. Skulle någonsin göra, nja …

Och jag gjorde det aldrig. Det var sista gången jag såg Ben Parish, när han satt där i den mörka, kvava gymnastiksalen (hemmaplan för Hawks!), två rader framför mig, och jag såg bara baksidan av honom. Han dog antagligen i tredje vågen tillsammans med nästan alla andra, och jag talade aldrig om vad jag kände för honom. Jag kunde ha gjort det. Han visste 47

I_Den Femte vågen.indd 47

2013-06-07 13:31

vem jag var, han satt bakom mig i några ämnen.

Han mindes det säkert inte, men i femman åkte vi samma buss till skolan, och en eftermiddag råkade jag höra honom prata om att hans lillasyster fötts dagen innan och jag vände mig om och sa: ”Jag fick en lillebror förra veckan!” Och han sa: ”Är det sant?” Inte ironiskt utan som om han tyckte det var ett häftigt sammanträffande, och i typ en månad gick jag omkring och trodde att vi hade ett särskilt band tack vare ett par nyfödda ungar. Sedan började vi high school och han blev skolans största stjärna i amerikansk fotboll medan jag bara blev en av alla tjejer som stod och såg på när han gjorde touchdowns. Jag fick kämpa mot impulsen att springa fram och säga: ”Hej, jag är Cassie, tjejen från bussen. Kommer du ihåg bebisarna?”

Det lustiga är att han nog skulle ha gjort det. Ben Parish nöjde sig inte med att vara den gulligaste killen på hela skolan. Bara för att plåga mig med sin perfektion envisades han dessutom med att vara en av de smartaste. Och sa jag att han var snäll mot små djur och barn? Hans lillasyster var och tittade på varenda match, och när vi vann distriktsmästerskapet sprang Ben raka vägen till henne, hivade upp henne på axlarna och ledde paraden runt planen medan hon vinkade till publiken som en prinsessa.

Och just det, en sak till. Hans leende. Jag orkar inte ens säga något om hans leende.

Efter ytterligare en timme i den mörka, kvava gympasalen såg jag min pappa i dörren. Han vinkade till mig, som om han kom till skolan varenda dag för att ta med mig hem efter en rymdinvasion. Jag kramade Lizbeth och sa att jag skulle 48

I_Den Femte vågen.indd 48

2013-06-07 13:31

ringa så fort telefonerna funkade igen. Jag tänkte fortfarande som innan Surret försvann. Du vet – strömmen går, men den kommer alltid tillbaka. Så jag gav henne bara en kram och kan inte påminna mig att jag sa att jag älskade henne.

Vi gick ut och jag sa: ”Var är bilen?”

Och pappa sa att bilen inte fungerade. Inga bilar fungerade. Gatorna var fulla med stillastående bilar och bussar och motorcyklar och lastbilar, överallt stod det krockade fordon, bilar som vikt sig runt telefonstolpar eller stack ut ur husväggar. Massor av människor fastnade när den elektromagnetiska pulsen slog till. De automatiska låsen på dörrarna fungerade inte och de blev tvungna att bryta sig ut ur sina egna bilar eller sitta där och vänta på att någon skulle komma och rädda dem. De skadade som ändå kunde röra sig kröp ut till vägkanten eller trottoaren för att vänta på ambulansen, men det kom ingen ambulans för de fungerade inte heller. Likadant med brandbilar och polisbilar. Allt som gick på batterier eller elektricitet eller hade en motor dog prick klockan elva den förmiddagen.

Pappa började gå. Han höll mig hårt om handleden, som om han var rädd att någonting skulle komma svepande ur himlen och gripa tag i mig. ”Ingenting fungerar. Ingen elektricitet, inga telefoner, inga avlopp …” ”Vi såg ett flygplan som kraschade.”

Han nickade. ”Det gjorde nog allihop. Allt och alla som var i luften när den slog till. Stridsflygplan, helikoptrar, militärtransporter …” ”När vad då slog till?”

49

I_Den Femte vågen.indd 49

2013-06-07 13:31

”EMP”, sa han. ”En elektromagnetisk puls. Om man framställer en som är tillräckligt stark slår den ut hela elnätet.

All kommunikation, all transport. Allt som flyger eller kör slås ut.”

Det var två och en halv kilometer hem till oss. De längsta två och en halv kilometer jag någonsin har gått. Det kändes som om ett draperi hade fallit över allting, ett draperi som var målat så att det såg ut precis som vad det dolde. Men ibland fick man en glimt genom draperiet och förstod att någonting var väldigt fel. Som alla dessa människor som stod på sina förstubroar med sina döda mobiler i händerna och tittade upp i himlen. Eller stod böjda under de öppna motorhuvarna till sina bilar och pillade med kablarna, för det är vad man gör när bilen dör – pillar med kablarna. ”Men det är ingen fara”, sa pappa och klämde om min handled. ”Det är ingen fara. Det finns en god chans att våra reservsystem inte slogs ut, och regeringen har säkert en katastrofplan med skyddade baser och så vidare.” ”Och varför tror du att de slår ut elen om deras plan är att hjälpa oss till nästa steg i vår evolution, pappa?”

Jag ångrade mig så fort jag sagt det. Men jag började få panik. Han tog inte illa upp. Han tittade på mig och log lugnande och sa: ”Allt kommer att bli bra”, för det var vad jag ville att han skulle säga och det var vad han ville säga och det är så man gör när ridån faller – man säger repliken som publiken vill höra.

50

I_Den Femte vågen.indd 50

2013-06-07 13:31