Översättning: Lina Erkelius Översättning: Lina Erkelius
Sepetys Strimmor.indd 3
11-06-29 18.20.14
Till minne av Jonas Sepetys
Sepetys Strimmor.indd 5
11-06-29 18.20.14
NO
RR
Irland England Nederländerna
Frankrike
Tyskland
Sverige
Finland
ERS
n
Polen
rik
e
JÖN
nd tla d Es an ttl Le en au Lit
Ös ter
HA VET
Norge
ÖST
Itali e
A IS
(V
us nd) lar sla Be itrys
Rumänien
Ryssland
Ukraina
Grekland TA AR SV
Turkiet
H
AV E
T
EL
E AV
ED
H
M
Kazakstan
KA SPI SKA
Syrien
HA VE
T
T
Irak
Iran
Indien
Sepetys Strimmor.indd 6
11-06-29 18.20.15
LAPTEVHAVET (Nordenskiölds hav)
Norra polcirkeln
Kina Mongoliet
Japan Nordkorea
Sydkorea
Den här kartan är avsedd att visa hur långt Lina och hennes familj färdades. Den är inte avsedd att visa alla nationsgränser på ett exakt sätt.
Sepetys Strimmor.indd 7
11-06-29 18.20.17
EN
Kaunas
LB RA U
Smolensk Orsja
ER G
Vilnius
Minsk Omsk
Dag 1 Kaunas, Litauen Dag 3 Vilnius, Litauen Dag 4 Minsk, Vitryssland Dag 5 Orsja, Vitryssland
Sepetys Strimmor.indd 8
Dag 6 Smolensk, Ryssland Dag 21 Uralbergen Dag 30 Omsk, Sibirien Dag 42 Arbetsl채gret i Altaj
11-06-29 18.20.19
Trofimovsk
Norra polcirkeln
Jakutsk Angarafloden
Arbetslägret i Altaj
Ust-Kut
Lägret i Makarov
Bijsk
Dag 306 Arbetslägret i Altaj Dag 313 Bijsk, Sibirien Dag 319 Lägret i Makarov Dag 320 Angarafloden
Dag 350 Ust-Kut, Sibirien Dag 380 Jakutsk, Sibirien Dag 410 Norra polcirkeln Dag 440 Trofimovsk, nordpolen
Den här kartan är avsedd att visa hur långt Lina och hennes familj färdades. Alla platser är nödvändigtvis inte exakt markerade.
Sepetys Strimmor.indd 9
11-06-29 18.20.21
tjuvar och prostituerade
Sepetys Strimmor.indd 11
11-06-29 18.20.21
1 De tog mig i nattlinnet. När jag tänker tillbaka fanns det tecken. Familjefoton som brändes i öppna spisen, mamma som sydde in sina finaste silversaker och smycken i fodret på sin kappa sent på kvällen, och pappa som inte kom hem från arbetet. Min lillebror Jonas ställde frågor. Det gjorde jag också, men kanske ville jag inte se tecknen. Först senare fick jag veta att mamma och pappa hade planerat att fly. Men vi flydde inte. Vi blev gripna. 14 juni 1941. Jag hade bytt om till nattlinne och satt mig vid skrivbordet för att skriva brev till min kusin Joana. Jag öppnade ett nytt skrivblock med kritvita ark och en ask med bläckpennor och blyertspennor som jag hade fått av min faster när jag fyllde femton. Kvällsbrisen svepte in genom det öppna fönstret ovanför skrivbordet och fick gardinerna att svänga fram och tillbaka. Jag kände doften av liljekonvaljerna som mamma och jag hade planterat två år tidigare. Kära Joana. Det var inte en knackning. Det var ett angeläget bankande
Sepetys Strimmor.indd 13
11-06-29 18.20.21
14
Ruta Sepetys
som fick mig att hoppa till i stolen. Knytnävar som bultade på vår dörr. Ingen i huset rörde sig. Jag reste mig från bordet och kikade ut i hallen. Mamma stod med ryggen mot väggen och ansiktet vänt mot vår inramade karta över Litauen. Hon blundade och hennes ansikte var förvridet av en oro som jag aldrig hade sett förut. Hon bad. ”Mamma”, sa Jonas med bara ena ögat synligt i dörrspringan in till hans rum, ”tänker du öppna? Det låter som om de håller på att slå in dörren.” Mamma vred på huvudet och tittade på både Jonas och mig där vi stod och kikade ut från våra rum. Hon försökte tvinga fram ett leende. ”Ja, pojken min. Jag ska öppna. Jag tänker inte låta någon slå in vår dörr.” Klackarna på hennes skor ekade mot trägolvet i hallen och hennes långa tunna kjol svepte runt fotlederna. Mamma var elegant och vacker – iögonenfallande vacker faktiskt – med ett ovanligt brett leende som smittade av sig på alla i hennes närhet. Jag hade tur som fått mammas rågblonda hår och klarblå ögon. Jonas hade fått hennes leende. Det hördes höga röster i hallen. ”NKVD!” viskade Jonas och bleknade. ”Tadas sa att de körde iväg hans grannar i en lastbil. De griper folk.” ”Nej. Inte här”, svarade jag. Den sovjetiska hemliga polisen hade ingenting hemma hos oss att göra. Jag gick genom hallen för att lyssna och tittade runt hörnet. Jonas hade rätt. Mamma stod omringad av tre män från NKVD. De hade blåa mössor med ett rött band och en guldstjärna ovanför skärmen. En lång man höll våra pass i handen.
Sepetys Strimmor.indd 14
11-06-29 18.20.21
strimmor av hopp
15
”Vi behöver mer tid. Vi kan vara klara i morgon bitti”, sa mamma. ”Tjugo minuter. Annars lever ni inte ens i morgon”, sa en av männen. ”Snälla, dämpa er. Jag har barn”, viskade mamma. ”Tjugo minuter!” röt mannen. Han slängde sin glödande cigarrett på vårt rena vardagsrumsgolv och mosade ner den i träet med sin känga. Vi skulle bli behandlade likadant som den där cigarretten.
Sepetys Strimmor.indd 15
11-06-29 18.20.21
2 Skulle de gripa oss? Var höll pappa hus? Jag sprang till mitt rum. På fönsterbrädan låg plötsligt en färsk brödlimpa, och under den stack en tjock sedelbunt fram. Mamma dök upp i dörren med Jonas bakom sig. ”Men mamma, vart ska vi? Vad har vi gjort?” frågade han. ”Det är ett missförstånd. Lina, lyssnar du på mig? Vi måste skynda oss att packa. I första hand måste vi ta det vi behöver, inte det som är oss kärt. Förstår du? Lina! Kläder och skor i första hand. Försök få plats med allting i en resväska.” Mamma tittade mot fönstret. Med en snabb rörelse föste hon ner brödet och pengarna på bordet och drog för gardinerna. ”Om någon försöker hjälpa er får ni inte låtsas om dem. Det här löser vi själva. Vi får inte dra in släktingar och vänner i det här kaoset, förstår ni det? Inte ens om någon ropar ert namn får ni svara.” ”Sätter de oss i fängelse nu?” frågade Jonas. ”Lova det!” ”Jag lovar”, sa Jonas lågt. ”Men var är pappa?” Mamma tystnade och blinkade hastigt. ”Han kommer att möta oss. Vi har tjugo minuter på oss. Plocka ihop era saker. Nu!”
Sepetys Strimmor.indd 16
11-06-29 18.20.21
strimmor av hopp
17
Rummet började snurra. Mammas röst ekade i huvudet. ”Nu. Nu!” Vad var det som hände? Ljudet av min tioårige bror som flängde runt i sitt rum fick mig att agera. Jag tog ut resväskan ur garderoben och öppnade den på sängen. Exakt ett år tidigare hade sovjetiska trupper ryckt in i Litauen. Sedan, i augusti, annekterades vårt land officiellt av Sovjetunionen. När jag tog upp det vid middagsbordet röt pappa åt mig att aldrig någonsin säga någonting nedsättande om ryssarna. Han skickade in mig på mitt rum. Efter det höll jag tyst. Men jag funderade mycket på det. ”Skor, Jonas, extra strumpor, och en rock!” hörde jag mamma ropa ute i hallen. Jag tog ner vårt familjefoto från hyllan och lade det med guldramen vänd uppåt i den tomma resväskan. Ansiktena tittade på mig, glada, ovetande. Fotot hade tagits under påsken två år tidigare, när mormor fortfarande levde. Om vi verkligen skulle hamna i fängelse ville jag ha henne med mig. Men inte kunde vi hamna i fängelse? Vi hade inte gjort någonting olagligt. Det slamrade och dunkade i hela huset. ”Lina.” Mamma kom inrusande till mig med famnen full. ”Skynda dig!” Hon öppnade min garderob, drog ut lådorna i min byrå, slängde ursinnigt saker omkring sig, packade ner saker i min väska. ”Mamma, jag hittar inte skissblocket. Vet du var det är?” sa jag panikslaget. ”Nej. Vi köper ett nytt. Packa dina kläder nu. Fort!” Jonas kom inrusande. Han var klädd som om han skulle gå till skolan, i uniform och en liten slips, och han bar på sin skolväska. Hans blonda hår var prydligt kammat åt sidan.
Sepetys Strimmor.indd 17
11-06-29 18.20.21
18
Ruta Sepetys
”Jag är klar, mamma”, sa han med darrande stämma. ”N-nej!” stammade mamma. Ordet fastnade i halsen på henne när hon fick se Jonas klädd för skolan. Hon drog ett darrigt andetag och sänkte rösten. ”Nej, gubben, du ska ta resväskan. Kom här.” Hon grep honom i armen och sprang till hans rum. ”Lina, sätt på dig strumpor och skor. Skynda dig!” Hon slängde åt mig min regnrock. Jag drog på mig den. Jag satte på mig mina sandaler och slet åt mig två böcker, hårband och en borste. Var var skissblocket? Jag tog skrivblocket, pennskrinet och sedelbunten som låg på bordet och lade alltihop bland allt det andra som mamma och jag hade slängt ner i min väska. Jag smällde igen väskan och rusade ut ur rummet så att gardinerna fladdrade till ovanför brödet som låg kvar på bordet. ~ Jag fick syn på min spegelbild i glasdörren till bageriet och hejdade mig. Jag hade en grön färgklick på hakan. Jag torkade bort den och sköt upp dörren. En klocka pinglade ovanför mig. Inne i butiken var det varmt och luktade jäst. ”Lina, så trevligt att se dig.” Expediten skyndade sig fram till disken. ”Vad kan jag hjälpa dig med?” Kände jag henne? ”Förlåt, jag tror inte …” ”Min man är lärare vid universitetet. Han arbetar med din far”, sa expediten. ”Jag har sett dig i stan med dina föräldrar.” Jag nickade. ”Mamma skickade mig att köpa bröd”, sa jag. ”Naturligtvis.” Hon fick bråttom bakom disken, slog in en tjock brödlimpa i brunt papper och räckte mig den. När
Sepetys Strimmor.indd 18
11-06-29 18.20.21
strimmor av hopp
19
jag höll fram pengarna skakade hon på huvudet. ”Nej, nej”, viskade hon. ”Vi står redan i tacksamhetsskuld till er.” ”Jag förstår inte.” Jag sträckte fram handen lite längre. Hon låtsades inte se. Det pinglade i klockan. Någon kom in. ”Hälsa dina föräldrar så hjärtligt”, sa expediten och tog ett steg åt sidan för att hjälpa nästa kund. Senare samma kväll frågade jag pappa om brödet. ”Det var mycket vänligt av henne, men onödigt”, sa han. ”Men vad har du gjort?” frågade jag. ”Ingenting, Lina. Är du färdig med läxorna?” ”Men du måste ha gjort någonting för att förtjäna gratis bröd”, envisades jag. ”Jag förtjänar ingenting. Det rätta står man för, Lina, utan att förvänta sig tacksamhet eller någon belöning tillbaka. Se så, sätt igång med läxorna nu.”
Sepetys Strimmor.indd 19
11-06-29 18.20.21
3 Mamma packade en lika stor resväska åt Jonas. Den fick hans lilla tunna kropp att se ännu mindre ut, och han var tvungen att sluta bägge händerna runt handtaget och böja sig bakåt för att ens få väskan att lyfta från golvet. Han varken klagade eller bad om hjälp. Ljudet av glas och porslin som krossades hördes i huset med korta mellanrum. Vi hittade mamma i matsalen, där hon stod och slängde alla våra finaste kristallglas och vårt bästa porslin i golvet. Hennes ansikte blänkte av svett och de guldgula hårlockarna hade fallit ner i ögonen på henne. ”Mamma, nej!” skrek Jonas och sprang fram mot skärvorna på golvet. Jag fick tag i honom innan han tog i de vassa bitarna. ”Mamma, varför har du sönder våra fina saker?” frågade jag. Hon hejdade sig och stirrade på porslinskoppen i sin hand. ”För att jag tycker så mycket om dem.” Hon kastade koppen i golvet, och utan att ens göra en paus för att se den krossas sträckte hon sig efter nästa kopp. Jonas började gråta.
Sepetys Strimmor.indd 20
11-06-29 18.20.21
strimmor av hopp
21
”Gråt inte, pojken min. Vi köper mycket finare saker sedan”, sa mamma. Dörren slogs upp och in kom de tre NKVD-männen med bajonettgevär. ”Vad har hänt här?” röt en av dem, den långe, och blickade ut över förödelsen. ”Det var en olyckshändelse”, svarade mamma lugnt. ”Du har förstört sovjetisk egendom!” vrålade mannen. Jonas drog sin resväska tätt intill sig, orolig att också den i vilket ögonblick som helst skulle bli sovjetisk egendom. Mamma såg sig i spegeln i hallen, rättade till sina lösa lockar och satte på sig sin hatt. En av NKVD-männen slog till henne på axeln med gevärskolven och knuffade in henne mot spegeln. ”Borgarsvin, ni ska alltid ödsla tid. Den där hatten lär du inte behöva”, sa han hånfullt. Mamma återfick balansen och sträckte på sig, slätade ut kjolen och rättade till hatten. ”Förlåt mig”, sa hon tonlöst. Sedan ordnade hon till håret igen och satte hattnålen på plats. Förlåt mig? Var det verkligen det hon hade sagt? De här männen störtar in hos oss sent på kvällen, knuffar in henne i spegeln – och hon ber dem förlåta henne? Så sträckte hon sig efter den, den långa grå kappan, och med ens förstod jag. Hon hanterade männen från hemliga polisen på samma sätt som hon skulle ha hanterat spelkorten i en avgörande spelomgång. Vem skulle lägga vad härnäst? Jag tänkte på hur hon hade sytt in smycken, dokument, silversaker och andra värdesaker i kappfodret. ”Jag måste gå på toaletten”, sa jag i ett försök att avleda deras uppmärksamhet från mamma och kappan. ”Du har trettio sekunder på dig.”
Sepetys Strimmor.indd 21
11-06-29 18.20.21
22
Ruta Sepetys
Jag stängde badrumsdörren om mig och fick syn på mitt ansikte i spegeln. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur snabbt det skulle förändras, täras. Om jag hade vetat det, skulle jag ha tittat noggrannare, lagt mina drag på minnet. Det var sista gången på mer än ett decennium som jag såg mig i en riktig spegel.
Sepetys Strimmor.indd 22
11-06-29 18.20.21