KonstnÀren Sven Linnborgs memoarer
En farande Sven KonstnÀren Sven Linnborgs memoarer
SVEN LINNBORG
Nationalromantisk stafflimÄlare, diktare, vagabond. Idag i stort bortglömd men under sin tid uppskattad och omtalad i lokalpressen. En av JÀmtlands frÀmsta kyrkomÄlare. Inför sin 75-Ärsdag skrev han sina memoarer, hÀr för första gÄngen publicerade. LÀsaren bjuds pÄ rafflande historier: Hur han som barn arbetade som forbonde. Den strÀnga modern som blev Ätalad för att ha slÀppt in en frikyrkopredikant. En stormig
Sv ve en nL Liin nn nb bo orrg g S
1857â1932
natt hos tvÄ fÀbodsflickor. Knektjobb vid Oscar II:s norska kröning. Hur han hamnade i
teaterbrand och ett beslagtaget lik. Vi möter sorgsna riksdagsmÀn, rika sÄgverkspatroner, en munter grevinna, en lappsprÄksforskare och en fiskande engelsk lord. Linnborg far till England, hjÀlper Scotland Yard att fÄnga en förbrytare, hamnar sedan i Kanada. DÀr trÀffar han barnhusbarn som skickats för att arbeta pÄ farmer i vilda vÀstern, en inrikesminister med smak för svenska flickor, en mystisk indiankvinna, samt tvÄ missar frÄn Hertfordshire. De senare erbjuder honom att bli president över tjugotusen fÄr pÄ en stillahavsö. Vi fÄr vidare höra om farorna för en nykterist med att sÀlja konst i Finland, ett försök att leja honom som lönnmördare, hur han blev strejkbrytare i Malmö, samt inte minst ett antal oknytta spökhistorier.
En n ffa arra an nd de eS Sv ve en n E
Köpenhamns-politiets kurra. Ăventyr i Paris konstnĂ€rskretsar â med pest, kolera,
En farande Sven Konstnì±ren Sven Linnborgs memoarer
Sven Linnborg, f. 1857, d.1932. Nationalromantisk staffli- och kyrkomĂ„lare, diktare och vagabond. Började sin mĂ„larkarriĂ€r som assistent till teatermĂ„laren Kierkegaard. Spenderade sedan 3 Ă„r vid Tekniska skolan i Stockholm, dĂ€r âeleverna var som en opersonlig massa Ă€rtor slevade ur en grytaâ. De danska opponenterna i Kunsternes Studieskole i Köpenhamn passade honom bĂ€ttre, varpĂ„ följde studier vid AcadĂ©mie Julian i Paris. Dit Ă„kte han ensam och utan att kunna det sprĂ„ket. I Paris fann han ocksĂ„ sitt intresse för kyrkomĂ„lning under extra kvĂ€llsstudier vid AcadĂ©mie Nationale des Arts DĂ©coratifs. Efter studierna pĂ„börjades en vandringstid dĂ„ han reste runt och mĂ„lade i kyrkor, portrĂ€tterade gods Ă„t skogs- och sĂ„gverkspatroner, samt, vad det verkar, förförde traktens flickor. FrĂ„n att ha arbetat i ett akademiskt skolat manĂ©r gick han under 1910-talet över till en mer stiliserad nationalromantisk, dekorativ stil, kanske pĂ„verkad av Carl Larsson sĂ„vĂ€l som av kyrkomĂ„leriet. Ofta finner man landskapsmotiv med fjĂ€ll och sjöar. KaraktĂ€ristiskt Ă€r hans persikofĂ€rgade moln och solnedgĂ„ngar. Han skrev Ă€ven dikter under pseudonymen Jöns Millefolium, luffande poet.
Manuskript av Sven Linnborg, 1932 Redigerad och utgiven av Markus Dimdal, 2014 Framsidan, sjÀlvportrÀtt av Sven Linnborg, 1882
Förlag och tryck: BoD ISBN 978-91-7463-576-8
Inledning
"Skriv dina memoarer, gamle gosse ⊠skriv", sade mig en vacker vĂ„rdag min vĂ€n bygdekrönikören, som visat mig sin senaste bok, en fint prĂ€ntad pjĂ€s frĂ„n ett förnĂ€mligt förlag. Krönikören Ă€r i vanligt fall tystlĂ„ten, en tigare, som vĂ€ger sina ord, varför jag hade vett att lystra till hans befallning, sĂ„ att jag visste vörda den som Ă€rligen menad. Ă t ett vanligt munvĂ€der med samma bud, skulle jag gapskrattat som i hĂ€delse, ty aldrig hade jag anvĂ€nt kortaste tanke pĂ„ att skriva mina memoarer. Han fortsatte lĂ„gmĂ€lt: â "Skriv! Visst mĂ„tte du ha betydligt manhaftigare saker att upprada i ord, Ă€n denna flock memoardiktande tiljornas madonnor, divor av mĂ„nga slag; pĂ„ vĂ€gar och pĂ„ hav ser, hör och snappar man vĂ€l fĂ€rgstarkare, flera krumelurlinjade livsmoment, Ă€n inom kamrars höljen! Skriv!" Jag skriver mina memoarer, jag som ej lĂ€st ett enda memoarverk, jag, som efter 1914 ej lĂ€st en rad s.k. skönlitteratur, jag, som har sjuttiofemĂ„ringens skĂ€lvande pĂ€nna i handen â skulle jag vĂ„ga, vĂ„ga försöket? Jag saknar ju varje mönster, Ă€r utan varje slags förebild, utan ledning, utan ledsagare, utan hjĂ€lpare, utan stöd. MĂ„ det vara hĂ€nt. Jag lyder min hustru och krönikören, min hustru, som önskat en minnenas camera-obscurabilder frĂ„n min lĂ„nga sjuttiofemĂ„rslevnad. â Det mĂ„ vara hĂ€nt! Memoarer, antar jag, bör vĂ€l börja och utgĂ„ frĂ„n mammas officin, vid moderns bröst, i hennes famn, den för ett barnaliv enda kĂ€nsligast ansvariga, ett barns ende sjĂ€lasörjare, vars sakrament hĂ„lles i helgelse och Ă€ra.
PÄ sjuttiofemÄrsdagen SVEN LINNBORG
3
âââ Innan jag börjar som memoarskrivare ville jag viska nĂ„gra ord mellan fyra ögon, viska i förtrolighet till den, under vars blick till Ă€ventyrs mitt skriveri kommer att vila, mönstras, rannsakas, gillas eller förkastas. Jag kom att nĂ€mna hĂ€r i inledningen att jag kĂ€nde mig stĂ„ utan ledning, utan ledsagare, utan hjĂ€lpare, utan stöd. SĂ„ har jag hört mĂ„ngen sĂ€ga i en slags beklĂ€mmande bedrövelse, dĂ„ det mörknat till för blick och sinne, dĂ„ hĂ„gen varit utan drivhjul. Med pennan i hand nu och nĂ€r allt kommer omkring, sĂ„ Ă€r jag sĂ„ sant och visst icke ensam, icke utan ledsagare, vi Ă€ro tvĂ„, ha alltid, sĂ„ lĂ„ngt som jag kan minnas, varit tvĂ„ i sĂ€llskap, tvĂ„ som ledsagat varandra, pĂ„ vĂ€gar, i varje rörelse, likt ett tvillingpar, tvĂ„ som tröstat varann, dĂ€r det sĂ„ behöfts, tvĂ„ som delat fröjder, besvĂ€r och mödor, sorger och vedervĂ€rdigheter. Vi ha samverkat i allt arbete, nogsamt aktgivande pĂ„ faror, pĂ„ de murknade spĂ€ngerna ovan de svarta klyftornas djup. Vi Ă€ro tvĂ„ som kunna tĂ€nka lik, som kunna rĂ€tta varandra, dĂ€r den svagare stakar sig, hugger i sten i övermod, hoppar över diken in pĂ„ frostade marker, och dĂ€r den starkare har luft att vara ostyrig, obestĂ€ndig, upprorisk, vild, rĂ„, simpel och lĂ„gsinnade, rovdjursbegĂ€rlig fördĂ€rvare, nĂ„got av en djĂ€vul; strax Ă€r kamraten, ledsagaren framme med sin lykta, en strĂ„lkastare, och som med blid röst tillrĂ€ttavisar och jagar bort de tĂ€ta dimmorna, som skymde, dĂ€r ögonen kröpo utefter marken, famlande, smygande som ett lurande rovdjur bland andra smygande, lurande rovdjur. Jag sjĂ€lv, den bĂ„ngstyrige vilden, rĂ„ och brysk, simpel bracka, vilddjuret, kroppen som kryper utefter marken, kroppen med ögon som spejar utöver mossa, dymarker, djupa vatten, gĂ€rna ned i klyftors svarta djup, stĂ€dse fikna efter förförelsetillfĂ€llen, rovdjuret lösslĂ€ppt till dolska drifters övning, jag sjĂ€lv, kroppen, tar sig nu för att leka med ord, ord, ord, den lĂ€gre makten, jordkrypareförmĂ„gan Ă€r nu ordlekaren, och min kamrat Ă€r granskaren. Ja, min kamrat vakar, min ledsagare för, styr, ordnar â han Ă€r kaptenen, den ansvarige befĂ€lhavaren, dĂ„ jag,
4
kroppen, Ă€r skutan, alltid pĂ„ nĂ„got sĂ€tt skadad, murken, ett livlöst skrĂ€pvĂ€sen, som i ett faroögonblick kan gĂ„ till botten. Jag, en lĂ€gre förmĂ„gan, rĂ„dvill, tafatt, ömkligt elĂ€ndig i de fĂ„ ögonblick, dĂ„ ögat hĂ€ndelsevis virat ivĂ€g upp mot rymden, ut över vidder, jag ger mig pĂ„ nĂ„d och onĂ„d helt i min ledsagares vĂ„ld. â Till den, som möjligen blir i tillfĂ€lle att mönstra, rannsaka min ordsamling, ville jag sĂ€ga, att Ă€ven den kan ha en kamrat, en ledsagare, en förare, en ordmönstrare, ordrannsakare. Dennes kamrat och min ledsagare mötas, vĂ€xla handslag, och Ă€ro i en blink tvĂ„ vĂ€nner, som förstĂ„tt varann utan presentation, ty de Ă€ro tvĂ„ med samma lynnen, kynnen, sinnen, förmĂ„gor. De bĂ€ra samma slags lyktor, brinnande strĂ„lknippen i hĂ€nderna. Deras ögon se genom pansarplĂ„t, se genom vĂ€ggar, de se havens bottnar, de se igenom ljungeldsspringorna in i mysterier. De besitta den högre förmĂ„gan, den högre makten, det högre medvetandet; vingade föra de oss tvĂ„ jordkryparevĂ€sen överstigledes upp till tinnar pĂ„ berg, upp till ljus, visande oss, jordkrypande ordlekare, nĂ„got av det underbaraste sĂ€llsamma, som kan lĂ„nas Ă„t en tanke, nĂ„got som icke kan utsĂ€gas i ord. Vi har var sina tvĂ„ viskande ledsagare vid vĂ„ra öron, tvĂ„ som viska ut ord, rensa, ansa, likt frö, som blir utsĂ€de, och dĂ€r vart ord, likt frö, spirar, gror, blir en planta, blir ett trĂ€d, fyllt med frukter av mĂ„nga arter, nĂ€rande eller tĂ€rande, i oĂ€ndlighet alstrande, frukter till vĂ€lsignelses njutning eller frukter till förbannelses fördĂ€rv, aldrig utrotade, likt ord som aldrig dö. Dessa vĂ„ra tvĂ„ kamrater kunna bli efter vĂ„rt, vĂ„r lĂ€gre makts, godtycke, antingen ljus dag eller mörk natt, antingen en ljusets Ă€ngel eller en Luciferos, Satan. â KĂ€rt barn har mĂ„nga namn pĂ„ en vĂ€nsĂ€ll kamrat, vars egenskaper aktas, vĂ„rdas, ansas, för att bestĂ„ i varje slags vĂ€der. Utan denna kamrats ledning pĂ„ fĂ€rder, som Ă€ro vĂ„dliga, Ă€r vĂ„r vank som ett fammel i villa i nattmörker, dĂ€r vi icke skymta en kubikmeter av den innehĂ„llsrika rymden â dĂ„ Ă€ro vi, överlĂ€mnade Ă„t vĂ„rt eget försvagade förnufts och vĂ„r förvirrande
5
tankegĂ„ngs godtycke, likt grodor i en dypöl, kavande i giftmĂ€ngt vatten, och deras kvĂ€kande likna vĂ„rt munvĂ€ders ordflöde, ljud, som Ă€ro till att lystras till av vegetationsödelagda markers rovdjur. Att dĂ„ strö ut ord, Ă€r som att strö het aska ut över en fĂ€rdigansad blomstergĂ„rd, Ă€r att ödelĂ€gga. allt vad idag flit ytterst har mödat sig till med erfarenheter frĂ„n fĂ€derne, frĂ„n gĂ„ngna sekler, likt de gamla staterna i historien, de som visa oss sina gigantiska storheter och mödor i en hög ruingrus. â KĂ€rt barn har mĂ„nga namn, vackra namn. PĂ„l och PĂ€r ger en vĂ€n olika benĂ€mningar - nĂ„gon kallar den tystnad, ty vĂ„r ledsagare Ă€r ingen pratkvarn, den vedervĂ€rdiga, vars fraser giftöda, nĂ„gon kallar den det högre medvetandet, Ă€ven sjĂ€l, ande, ljus, liv, evighetsvĂ€sendets kvintesangs, slump, öde â kĂ€rt barn har mĂ„nga och vackra namn; unga flickor i Pingstljusa drĂ€kter, de, likt liljor i örtagĂ„rdar, ha benĂ€genhet att betitta den ledsagare, som de icke förneka, som de icke avvisa, för kĂ€rlek. â Jag dristar att efter hĂ„g och förmĂ„ga lĂ„na dessa, nya ljusdrĂ€ktsprydda flickors begrepp om sina ledsagares vĂ€sen, kĂ€rlekens, dĂ„ jag hĂ€r famlande prövar att leka med ord, ord! â
ïï
6
I BarndomsÄren
Min första förnimmelse av att se, bemÀrka med ögonen, att röras som varelse, att tÀnka, var vid tre Ärs Älder. Insvept i en fÄrskinnsfÀll lyftes jag ur en slÀde ut pÄ snö med rödfÀrgade hus omkring, upplysta i en skum vinterkvÀll. Jag sÄg uppÄt, mot höjden, sÄg en rörlig bÄge av fÀrgade ljusrÀnder flamma med rörelser, som tvÄ flockar av nÄgot i strid med varann, och vid sidan en mörkblÄ flÀck med gnistrande ljuspunkter. Jag hörde veka, vÀna ljud, melodier, som nÀrmade sig gÄrden, och nÄgra frostvita, rykande hÀstar komma rusande, skakande melodierna ut frÄn seldonen. SÄ bars jag in i ett riktigt talgljusupplyst rum, dÀr lÄnga karlar avpÀlsades och visade sig i svarta klÀder, och en man med grÄtt hÄr hade gulgnistrande grannlÄt pÄ drÀkten, och jag tyckte att han liknade den prydda julgranen, som stod i ett hörn i rummet. Senare fick jag veta, att min mor och jag avflyttat frÄn vÄr födelsebygd, LillhÀrdal i HÀrjedalen, till vÄrt nya hem i JÀmtland, att de svartklÀdda mÀnnen voro bevÀringsmönsterherrar och att den glittergrant utrustade grÄhÄrsmannen var landshövdingen, en högadlig herre, samt att melodierna var bjÀllerklang. Denna episod gjorde pÄ mitt unga sinne ett storartat intryck, det var som en knÀpp till uppvaknande, som ett steg ur en mörk bur över en tröskel ut till ett ljushav, som blÀndade. Det var som förnimmelsen hade fÄtt se sina grÀnser utvidgade, sÄ lÄngt ögat kunde famna. Svensta gÀstgivaregÄrd i JÀmtland, norrskenets stjÀrnevÀrldens och talgljusens lyse, lÄnga svartklÀdda, allvarliga mÀn, en prydligt rustad landshövding, vithÄrig patriark lik, ystra frustande hÀstar, klingande bjÀllrors musik, rykande, stora fat med doftande rÀtter och rodnande fyra uppassningsflickor, till livs av vÀlbehag, trevnad. Det var som en julmorgon med ljus, mat och melodier.
7
Varje morgons första tanke en lÄng tid framÄt gick till Svensta gÀstgivaregÄrd, för att leka, för att bereda sig för dagens bestyr och för att bevara bjÀllermelodierna i hÄgen. DÄ blev ock den stÄtliga Àdlingen, landshövdingen, som en prick i rymden, likt en ballong i ett snöre, som jag höll i handen, blev en ljuslockande stjÀrnan, som icke slÀpptes ur sikte. Detta blev min först lek med tankar, som formades till lÀnkar för en kedja. Men samtidigt med detta lekfullt glada smideri med lÀnkar, bildades av andra lÀnkar en annan kedja, en av enklare, grövre material med dyster grÄkall fÀrg, nÄgot liknande den skugga, som förhöjer solens strÄlsken - det var tuktandets tankelek, som blev en mörk kedja. Och de tvÄ kedjorna, ideligen smidda, blevo oskiljaktiga, bundna samman under en lÄng levnad. Med dessa hopflÀtade tanke- och erfarenhetsslingor har jag dÄ vÄgat att flÀta ihop en krans av hÄgkomster, vilka jag hÀr i nÄgon slags memoarform benÀmner:
En farande Sven.
â Varje gĂ„ng som tuktandets levnad, har tanken i rusande lek Svensta gĂ€stgivaregĂ„rd, vilostĂ€llet melodierna, med julgransljus av landshövding.
gissel slagit under en lÄng och fart sökt sig en rast i med de klingande bjÀllertalg och med glittergrann
Man hade givit mig namnet Sven, jag hade vÀckts till besittning Ä Svensta gÀstgivaregÄrd, och en lÄng tid tycktes jag höra ihop med Svensta, som blev mina irrande tankars viloplats, Svens stÀlle. Och med denna tanke minns jag att jag bars med fÄrskinnsfÀllen pÄ in i ett talgljusupplyst rum, dÀr det osade nybrÀnt kaffe och en man kysste min iskalla nÀsa. Och denne man var min fader, i ett nytt, enkelt hem. Han var folkskollÀrare och hade ett slöjdrum med redskap av diverse slag och trÀmaterialier.
8
Detta slöjdrum blev mitt egentliga hemvist, min tillflyktsort, dĂ€r tanke och hĂ€nder lĂ€rde sig tidsfördriv, lĂ€rde sig att röras, Ă€vlas, pröva och dĂ€r jag inte fick lĂ€ra mig begripa, att mödornas lek och allvar hör ihop med tuktan. Jag inventerade slöjdaffĂ€ren, plockade allt i en hög, borrade en pryl genom sko och fot och fick för detta min första risbastu av min mor. Detta var en nyhet, som drev hĂ„gen till Svensta vilostĂ€lle. Det var som hade en lĂ€ngtan vaknat att fĂ„ ut och resa, att fĂ„ fĂ€rdas genom de blĂ„ skogarna för att fĂ„ höra bjĂ€llermelodier, för att fĂ„ se en landshövding i glitterskrud inför rykande fat med doftande rĂ€tter. Det var magra Ă„r i JĂ€mtland pĂ„ den tiden och födan var Ă€n magrare. Under Ă„ret 1867 var jag jĂ€mnt tio Ă„r och fick skral husmanskost; födoransonerna tillmĂ€ttes smĂ„; en liten sillbit till dĂ„lig potatis och ett stycke bröd av grĂ„grönfĂ€rgat kornmjöl blandat med barkstoft, ofta nog seg gröt, som kunde dragas till trĂ„dar â dĂ„ drog hĂ„gen till landshövdingens mat Ă„ Svensta gĂ€stgiveri. Det Ă„rets vinter var ock kall och hĂ„rd. Jag sĂ€ndes att gĂ„ en kvarts mil över en sjö, att i en handelsbod fĂ„ kaffe och socker pĂ„ kredit, klĂ€dd i slitna hemvĂ€vda klĂ€der och med skor, som liknade bockhorn, isfrusna. Mitt pĂ„ sjön mötte jag en Ă„kande, som under tystnad rusade ur slĂ€den och med hundskinnshandskarna fyllda med snö gned mina öron, kinder och i synnerhet nĂ€san, varpĂ„ han sĂ„ under tystnad Ă„ter steg i sin slĂ€de och fortsatte. Handelsmannen sade, att jag hade "frösit" min nĂ€stipp och mina öron, att det visade sig vara 58 [?] grader kallt i byn, helt visst 5 grader kallare ute pĂ„ sjön. Ă ret dĂ€rpĂ„ fick jag Ă„tfölja min mor till slĂ€ktingar i LillhĂ€rdal, för att dĂ€r fira jul. Vi hade ingen bjĂ€llra i selen. I LillhĂ€rdal hade jag en enda tanke, jag Ă„stundade en bjĂ€llra. Och i ett skĂ„p i stallsvalen, hos en farbror pĂ„ gĂ„rden PĂ€nningbanken, hittade jag en liten ensam bjĂ€llra bland jĂ€rnskrot, och jag stoppade bjĂ€llran i byxfickan, berusad av fröjd.
9
Vid mina krĂ€ngande rörelser pinglade bjĂ€llran till i fickan, och ljudet hördes visst av farbror, som undrade om jag tyckte om bjĂ€llror. Nu hade min far nĂ„gon gĂ„ng talat om en underlig herre till mĂ€nniska, greken Sokrates, som vankade kring pĂ„ gator, torg och i stugor och sporde folk, om de hade fĂ„tt höra den inre rösten, som kallar, bjuder, förmanar, varnar att leda tillrĂ€tta, en kropps ledsagare, förare, vĂ€gvisare, den inre röst som höll en mĂ€nskovarelse vaken, den röst, som aldrig vek frĂ„n ens öra, som följde en ytterst i havet, djupt ned i mörkrets rike. Med bjĂ€llran i knutna nĂ€ven i byxfickan hörde jag Sokrates ropa till mig: â Hör du rösten, lymmel? â Och jag gick ut i mĂ„nskenskvĂ€llen, sĂ„g upp mot stjĂ€rnorna och lade den stulna bjĂ€llran tillbaka i jĂ€rnskrothögen. DĂ„ vi reste fick jag av farbror Anders pĂ„ PĂ€nningbanken just denna lilla bjĂ€llra och flera till pĂ„ en lĂ€derrem, som han fĂ€ste i vĂ„r egen sele. Och under resan till JĂ€mtland lekte mina bjĂ€llror, lekte i alla tonarter, Ă€n i moll, som en klagan och Ă€n segervisst jublande, Ă€n i lĂ€ngtan, likt tankar som svĂ€vade ut över vidderna bort till okĂ€nda byar pĂ„ bergbranterna, dĂ€r röken ur skorstenarna stod som en pelare rakt upp i skyn, upp till norrskenets lekande dans. Ă ter hemma i JĂ€mtland var det som vanligt att efter skolans timmar fĂ„ sin ranson straff för spratt och missgrepp. Och jag började att grubbla över en sĂ„dan ordning, om den var korrekt, om den var nödvĂ€ndig, nyttig, hĂ€lsosam. Jag började protestera, blev trotsig. Jag hade tidigt satts att utrĂ€tta nyttans Ă€renden; storvĂ€xt, som jag var, gick jag som en bonddrĂ€ng i allt slags utearbete, ty min far hade ock ett bondehemmansbruk, varför skulle jag dĂ„ lönas med stryk. Och jag undrade över att min far aldrig gav mig risbastonad, ej ens med ord bestraffade mig. Han stod tyst, vart blek, sĂ„g vemodigt pĂ„, nĂ€r min mor i hetsig iver excerserade med ofta nytaget ris, som tycktes vara hennes nöje.
10
Den enda fröjd i hĂ„gen var att dĂ„ och dĂ„ fĂ„ Ă„ka med min mor ute i bygderna, till bönemöten, dĂ€r hon alltid sjöng lovsĂ„nger. Mor var dĂ„ blid som en vĂ„rmorgon i skogen och sjöng ljudeligt, sjöng sĂ„, att nĂ„gon hĂ€r och dĂ€r i lokalen snyftade. Min mor var ansedd som en storsĂ„ngerska, alltid efterfrĂ„gad till möten. Som sexton Ă„rs flicka hade hon en kvĂ€ll pĂ„ en fĂ€bodvall sjungit folkvisor, dĂ„ nĂ„gra skogstaxerare frĂ„n Göteborg hade hört henne och inbjudit henne att sjunga inför dem pĂ„ lediga stunder. Dessa skogsköpare hade funnit att hennes sĂ„ngröst var vĂ€rd ett bĂ€ttre öde Ă€n att njutas av kossor och getter pĂ„ fĂ€bovall. Och de ordnade sĂ„, att Anna Berger skulle följa riksdagsmannen Sven Jonsson i Alingdal till Stockholm, att dĂ€r gĂ„ i sĂ„nglĂ€ra. I Stockholm kom hon att bo hos en bekant till riksdagsmannen, en som varit prĂ€st i HĂ€rjedalen, men nu var baptistsektens överhuvud i Sveriges rike, en Wiberg. Denne Wiberg hade besök av en engelsk predikant, Scott, vars möten blevo uppmĂ€rksammade av alla slags folklager, vilka uppfattade demonstrationerna med arg hĂ„g, och dĂ„ varje möte slutade med pöbelupplopp, stenkastning, skrĂ€n och otidigheter. En kvĂ€ll var min mor nĂ€ra att bli stenad. Under alla dessa larmande möten blev hon "vĂ€ckt" och kom att inse sin förmĂ„ga och syndiga stĂ€llning som sĂ„ngerska i det vĂ€rldsliga livets tjĂ€nst. Riksdagen var Ă€ndad och min mor följde Sven Jonsson hem till LillhĂ€rdal. Och dĂ€r lĂ€nkade hon sina livsöden med riksdagsmannen Sven Jonssons nyaste son Erik, Erik Linnborg, min far, som dĂ„ var folkskollĂ€rare i LillhĂ€rdal. â FrĂ„n ett bönemöte i JĂ€mtbygden, dĂ€r min mor sjöng i Juldagarna, minns jag, som hĂ€nt igĂ„r, att jag smög mig med andra pojkar ut pĂ„ den nattgamla isen pĂ„ en sjövik, dĂ„ vi tioĂ„ringar sĂ„go tvĂ„ klart skinande ljus ute pĂ„ isen utanför en större by Ă„ sjöns motsatta strand, omkring en kvarts mil ifrĂ„n oss. Vi hade hört pojkars skrĂ€n, som tystnat. SĂ„ hördes en klockas kling farande vĂ€gen utefter stranden vidare in i byn, dĂ€r mötet hölls, och en Ă„kande kom i rask fart in pĂ„ möteslokalens gĂ„rd. Vi lĂ€mnade isen, som gungade under vĂ„ra fötter, för att se pĂ„ den
11
svettrykande hÀsten, dÄ röster hördes, jÀmmer och snyftningar och tvÄ par bondfolk kastade sig i slÀden och Äkte ivÀg i trav. Deras pojkar, med oss jÀmnÄriga, hade drunknat Ä samma flÀck och i samma stund, som vi hade sett ljusen flamma. Ljusen, klockklingandet, hÀsten, hade de rÀddat oss frÄn att drunkna? DÄ och sedan trodde jag sÄ, och har ej alltsedan satt min fot pÄ nattgammal is. Mina förÀldrar voro allvarsamt religiösa, ej blott pÄ söndagarna, de tragglade i oss barn religiösa bud och lagar varje vardagskvÀll och min mor sÄg jag ligga i tyst bön pÄ sina knÀn varje kvÀll under sitt lÄnga och mödosamma liv. Min tystlÄtne far var Àven klockare och sÄledes lutheranskt korrekt statskyrklig. Han var ock hÀradets vaccinatör och litet lÀkemÀstare, dÀr det behövdes, dÄ ju folk i allmÀnhet högst ogÀrna anlitade en gammal frÀsig, försupen och svordomsskrÀnig provinsiallÀkare, som mÄste vara betydligt spritbeskÀnkt, för att kunna bota krÀmpor. Min far hade ett blÀnkande fint instrument, som kallades snÀppare, och med ett hack av denna fjÀdrande apparat tömde hann ondblod ur mÄngen kropp. Det hÀnde att folk Äkte lÄng vÀg med nÄgon virrig, nÄgon med vanvettsanfall, dÄ snÀpparen bevisade sig vara ett radikalmedel att ÄterstÀlla rubbad jÀmvikt. Se, pÄ den tiden visste ej folk hÀruppe vad hospital var för slags inrÀttning. Min mor var mera larmande, högljudd, livlig, ungdomlig, ej litet hÀftig och uppbrusande och hade i sitt religiösa liv en slags egenvilja i Äsikter, som skakade gammal-lutheranskt surmulet tyngda. Och hon hade sex argsinta ögon, som vakade med ugglenit över hennes förehavande pÄ möten ute i bygderna. En kvÀll kom en farande predikant, som fick hÀrbÀrge hos oss och fick predika i vÄr sal, i sÄ kallade helgdagsstugan. Genast voro de sex uggleögonen i farten, den gamle försupne lÀnsmannen, den gamle komministern och den Àn Àldre prosten. Min mor sÀndes till tings, att stÄnda ansvar för krÀnkt lutheransk kyrkoordning.
12
Det hĂ€nde sig att den gamle ordinarie domaren, en ytterst högkyrklig lutherantrogen herre, blivit hindrad och sĂ€nt en nykommen Upsalajurist, en Wasell, att vara tingsordförande â det sades för första gĂ„ngen. Denne Wasell fann för gott att anmĂ€rka dels att viktigare mĂ„l förefunnos att avhandla, dels att Fansby tingssal icke var nĂ„got lutherskt domkapitel, varför han avfĂ€rdade mĂ„let och hĂ€nvisade min mor till sina sysslor. Ej sĂ€llan gick hon och sysslade och sjöng Peder Dasâ visor och dĂ„ pĂ„ norska sprĂ„ket. Peder Das hade varit prost i Trondhjem och utgivit en samling friare hĂ„llna religiösa sĂ„nger. Och dĂ„ hon slutat sjunga, sĂ„ suckade hon och undrade huru de hade det, slĂ€kten pĂ„ HĂ€llestads gĂ„rd i Elverum i Norge, ett hem vid RenaĂ€lv. Hennes slĂ€kts stamfader hade pĂ„ femtonhundratalet kommit som landsförvist Ă€dling frĂ„n utlandet och slagit sig ned som rashĂ€stuppfödare pĂ„ HĂ€llestad, en storgĂ„rd. Han sades ha varit invecklad i en statspolitisk konspiration och anklagad för frireligiös propaganda, skulle ha hetat ungefĂ€r BergĂšre, men i Elverum senare kallats Berger, min moders flicknamn. Min morfar hade kommit över till HĂ€rjedalen vid en tid dĂ„ min farfar varit medlem i grĂ€nsregleringskommissionen och stakade grĂ€nsen utefter JĂ€mtlands- och HĂ€rjedalsgrĂ€nserna. De bĂ„da slĂ€kterna hade i lĂ„nga tider sinsemellan haft hĂ€st- och andra affĂ€rer. Av denna slĂ€ktblandning hade visst min mor, som hon sade, Ă€rvt sitt lynne, sitt kynne, sitt heta blod, sitt sotsvarta hĂ„r, sin örnnĂ€sa, sin jĂ€ttekroppsstyrka, sina ögon, som skiftade i alla lynneskulörer. Varje söndag var mor som en ny varelse, ej blott i habit men ock i sitt vĂ€sen som nyrustad i helgdagsstass, lugn, tyst, aldrig i kontakt med tuktandets ris. Hon gick dĂ„ och gnolade egna melodiskapelser till strofer ur Jobs bok, som hon formade till med rim, en lek som hon ofta övade. DĂ„ min far gĂ„tt till sin tjĂ€nst i kyrkan, satt hon hemma och lĂ€ste i sin stora Bibel och slutade lĂ€sa, nĂ€r kyrkklockorna ringde.
13
[ Enligt kyrkböckerna föddes Sven Samuel Vilhelm Linnborg den 22/8 1857 i LillhĂ€rdal och dog den 3/7 1932 i Marieby. Det betyder att han aldrig fick uppleva sin 75-Ă„rsdag, till vilken han ser ut att ha planerat att fĂ€rdigstĂ€lla sina memoarer. Att texten Ă€r sĂ„ tunn pĂ„ uppgifter om hans sista decennier beror kanske pĂ„ att han aldrig hann skriva den riktigt klart. / M.D. ] Mer om Linnborgs liv och leverne finns att lĂ€sa i: Erik J. Bergströms bok âResor med penna, pensel och palettâ. Titta Ă€ven in pĂ„: http://markus.dimdal.se/linnborg/
88
KonstnÀren Sven Linnborgs memoarer
En farande Sven KonstnÀren Sven Linnborgs memoarer
SVEN LINNBORG
Nationalromantisk stafflimÄlare, diktare, vagabond. Idag i stort bortglömd men under sin tid uppskattad och omtalad i lokalpressen. En av JÀmtlands frÀmsta kyrkomÄlare. Inför sin 75-Ärsdag skrev han sina memoarer, hÀr för första gÄngen publicerade. LÀsaren bjuds pÄ rafflande historier: Hur han som barn arbetade som forbonde. Den strÀnga modern som blev Ätalad för att ha slÀppt in en frikyrkopredikant. En stormig
Sv ve en nL Liin nn nb bo orrg g S
1857â1932
natt hos tvÄ fÀbodsflickor. Knektjobb vid Oscar II:s norska kröning. Hur han hamnade i
teaterbrand och ett beslagtaget lik. Vi möter sorgsna riksdagsmÀn, rika sÄgverkspatroner, en munter grevinna, en lappsprÄksforskare och en fiskande engelsk lord. Linnborg far till England, hjÀlper Scotland Yard att fÄnga en förbrytare, hamnar sedan i Kanada. DÀr trÀffar han barnhusbarn som skickats för att arbeta pÄ farmer i vilda vÀstern, en inrikesminister med smak för svenska flickor, en mystisk indiankvinna, samt tvÄ missar frÄn Hertfordshire. De senare erbjuder honom att bli president över tjugotusen fÄr pÄ en stillahavsö. Vi fÄr vidare höra om farorna för en nykterist med att sÀlja konst i Finland, ett försök att leja honom som lönnmördare, hur han blev strejkbrytare i Malmö, samt inte minst ett antal oknytta spökhistorier.
En n ffa arra an nd de eS Sv ve en n E
Köpenhamns-politiets kurra. Ăventyr i Paris konstnĂ€rskretsar â med pest, kolera,