Tyst territorium © Fredrik Laurin, Lars Schmidt och Bokförlaget Atlas, 2013 Fotografi, omslag och bildblock: © Ola Kjelbye Redaktör: Tom Carlson Omslag: EBDC Inlaga: Conny Lindström Tryck: Bookwell, 2013 ISBN: 978-91-7389-439-5
Bokförlaget Atlas är en del av Arenagruppen. www.bokforlagetatlas.se
Innehåll Förord 6 Dag 1 – Vägspärrar Dag 2 – Smara
8
14
Decennier av kamp
26
»Den afrikanska drömmen« – det svenska fisket i Västsahara
44
Världens fiskrikaste vatten
70
Peak fosfor – Marocko sätter dagordningen
94
Dag 3 – »De hängde upp mig i taket« Dag 4 – Varnade
Dag 5 – Förföljda
34 62 82
Dag 6 – Över gränsen
120
Matlandet Västsahara
136
Dag 7 – Bagagekontroll Dag 8 – Djävulsöknen
Drömmen om egen olja
128
156
170
Dag 9 – Mot huvudstaden
180
Dag 10 – Tifariti
208
Dag 11 – Den tålmodige presidenten
235
Det perfekta offret
Låt Mr Ross sköta det
192
216
Dag 12 – Hemresa
240
Tack till…
246
Epilog: FN svek Västsahara än en gång
242
Kronologi 248 Källförteckning 254
Fรถrord
Fakta i målet är egentligen rätt enkla. Västsaharierna har rätt till sitt eget land. Internationella domstolen i Haag konstaterade det redan 1975 när Marocko bad att få frågan utredd. Spanien lovade västsaharierna självständighet när de lämnade sin gamla koloni samma år, helt i enlighet med FN. Men i praktiken är det inte så lätt. Marocko ockuperar Västsahara sedan 1975 och håller den halva av befolkningen som stannat kvar i ett järngrepp. De förföljer oppositionella och saboterar alla försök att lösa konflikten. Den andra halvan av befolkningen lever sedan snart fyrtio år i tältläger i öknen på andra sidan gränsen till Algeriet. FN har varit på plats i två decennier för att ordna en utlovad folkomröstning där det västsahariska folket ska få välja sin egen väg. Och FN:s rättschef, svensken Hans Corell, har slagit fast att västsaharierna och inga andra har rätten till vinsterna från det som utvinns i deras land. Men marockanska militärer, affärsmän och kung Mohammed VI kontrollerar det ekonomiska livet i landet. Till sin hjälp har de hyrt in fiskare från Göteborg som opererar i västsahariska vatten och köpt borriggar från Atlas Copco till fosfatgruvan i västsahariska Bou Craa. Våra pensionsfonder äger aktier i amerikanska Potash Corporation som säljer den västsahariska jorden i form av fosfor som gödning till världens bönder. Pensionsfonderna investerar också i franska Total som letar efter olja utanför kusten och en svensk före detta bankdirektör sitter i styrelsen för ett av de andra oljebolagen. förord
5
Axfood, Coop och Ica har alla köpt tomater från marockanska odlingar iden västsahariska öknen. Och Cederroth, Life och Aco har sålt omega-3-kapslar gjorda på sardiner från ett av världens sista oförstörda fiskebestånd utanför Västsahara. Så löper trådarna mellan oss och dem, kors och tvärs. Marocko har starka vänner. Landet är en afrikansk hörnpelare i USA:s krig mot terrorismen. Det är Frankrikes vapenbroder i Nordafrika och EU:s allierade i försöken att stänga ute flyktingar från Nordafrika. Varje försök att ändra status quo saboteras av Marocko som får stöd av Frankrike och USA. Resultatet är att ingenting händer och att tystnaden kring en av världens längsta konflikter känns allt mer kompakt. Hur kan det vara på det här viset? Hur kan det få fortgå? Det är frågor vi söker svar på i Göteborgs villaförorter, i foajén på hotell Westin i Berlin och i ett nästan öde presidentpalats i ett flyktingläger i Algeriet. Stockholm/Göteborg i juni 2013 Fredrik Laurin och Lars Schmidt
6
förord
DAG 1 VÄGSPÄRRAR
Vi var på väg till Smara. Det var mörkt, bussen murrade. De flesta nickade till, själv hade jag petat i mig två sömntabletter och sov halvt medvetslös. Det var bara vid vägspärrarna ett gnag av oro tvingade mig upp ur dvalan. Västsahara var ockuperat land och journalister inte välkomna. Därför var Ola och jag inbäddade i en turistresa med åtta pensio närer: de två äldsta var 79 år. Hedervärt folk med ärlig uppsyn. Där fanns också Frans, en student med guldlockigt hår. Men Ola och jag, hade vi något att frukta? När vi först hade sett de andra resenärerna på Arlanda, pratade vi om vår ovana vid strapatser. Där stod en skara i grönt, brunt och kaki. Ola granska de dem med sin fotografblick och letade efter det ord som kunde beskriva deras klädsel. Vi enades om funktionsplagg: kläder där ingen smuts syns, som har många fickor, dragkedjor och är lättvättade. På Arlanda syntes de väl, bland Saharas sanddyner skulle de knappt gå att upptäcka. »De är redo för action«, sa Ola. Han tittade oroligt ner på sina chinos och ett par gympadojor som han fått i betalning för ett fotouppdrag. Vi gick fram och presenterade oss. Vi skulle tillbringa tolv dygn ihop: »Rundresa i Nordafrika, Marocko, Västsahara, Algeriet«, enligt resebroschyren. Det var första gången en resebyrå anordnade en tripp till det stängda Västsahara, en chans att se det ockuperade landet. Eftersom reskamraterna hade pungat ut med drygt 25 000 kronor var för att besöka denna misshandlade och nästan bort dag 1 – vägspärrar
9
glömda nation, borde de utgöra någon sorts grädda av det solida riska Sverige. Därför värda att lära känna närmare, tänkte vi. De två längsta och smalaste, Stina och Leif, släpade på en jättekasse i galon, svart med vita prickar. Den var full med sådant de tänkte kunde bli bra presenter: pennor, block, skjortor, klän ningar, en stor mässingsskål. Själva hade vi köpt med oss fyra fotbollar av VM-snitt, med tillhörande pumpar. Dem skulle vi ge till några barn. En ljus kvinna gick fram till Ola. Hon hette Anna och såg arg ut. »Jag hjälpte din bror med research för en pjäs om Kuba«, sa hon. Ola log uppmuntrande, glad att någon kände till hans bror. »Sedan gjorde han en jävla skitpjäs!« sa Anna. En resenär berättade att detta var femte gången han reste med resebyrån. Han hette Erik, satt ensam och drack en stor kopp kaffe vid ett bord. Erik var före detta kameraman och fascinerad av öknen. Och Afrika och en massa andra platser. Hans syster drev ett regnskogshotell i Kenya. Erik var förtjust i prylar som gjorde resandet lätt: soldrivna lampor, ultralätta sovsäckar och annat som såg till att företag som Naturkompaniet och Fjällräven blomstrade. Ett stillsamt par från Mellansverige avvek en smula. Deras klädsel andades mer stadspromenad än ökenvandring och de höll låg profil i det allmänna hälsandet. Själva hade vi smugit med under falska premisser; upp gett lärare som yrke för att vara säkra på att de marockanska myndigheterna skulle bevilja visum. Till de andra sa vi som det var, vi skulle skriva och fotografera. Vi blev därmed allas oro och angelägenhet och först senare slog det oss att vi kanske utsatte dem för fara. 10
Tyst territorium
Tillsammans med studenten Frans åt vi en degig croque monsieur och drack en Staropramen i avgångshallen innan planet till Agadir lyfte. Frans var 20 år, påläst och engagerad. Han hade ett uppdrag: skulle för Emmaus Ålands räkning undersöka om någon västsaharisk människorättsorganisation kunde vara en lämplig mottagare av bidrag. På planet öppnade jag en bok med ett gulbrunt fotografi som omslag – några byggnader och en ensam kvinna i en oas. Jag hade köpt den på Bokbörsen för 90 kronor, det knastrade svagt när jag öppnade den. Det var inte sand, utan bindningen som protesterade mot att öppnas efter många år i vila. Författaren, fransmannen Michel Vieuchange, var trött på det bekväma livet. I 20-årsåldern greps han av längtan efter att brinna, att totalt gå upp i något och frigöra sig från allt som han var van vid. »Vilken längtan kan vara djupare än att känna avsmak för det som har behagat en; vad kan vara mer levande och starkt än att förakta det som varit, att förneka sin existens från igår?« undrade han. Vieuchange hade gjort militärtjänst i Marocko och tillsammans med sin bror Jean letade han efter den utmaning som skulle tvinga honom att glömma allt det som varit och helt koncentrera sig på – som det skulle visa sig – att överleva. Under den här tiden, slutet av 1920-talet och början av 1930-talet, hade bröderna som alla andra läst rapporter om piloterna i Aéropostale som flög med post kors och tvärs mellan de franska besittningarna i Nordafrika. Den mest berömde av piloterna var Antoine de Saint-Exupéry, författaren som skrivit barnboken Den lille prinsen. dag 1 – vägspärrar
11
Bröderna Vieuchange fann sin utmaning i det område som piloterna ansåg vara farligast. Dit skulle Michel bege sig, hans bror skulle komma till undsättning om situationen krävde. »Ett land, vars like knappast finns, bebott av morer, allt vildare, allt fientligare mot roumin, medvetna om den nära före stående tid då deras land ska öppnas med våld. Tills den dagen kommer stänger de missunnsamt om sig i sin öken, och ve den som råkar i deras händer: om han inte blir nedhuggen, är en plåg sam fångenskap det enda han kan räkna med«, skriver bröderna. Det de kallar »roumin« var västerlänningar. Platsen bröderna väljer är den som ligger längst bort i en i övrigt vit fläck på kartan: Smara. De beskriver den isolerade sta den där karavanvägarna möts som morernas »centrum för plund ring och fanatism«. Nu skulle vi också dit, som första anhalt på rundresan i Västsahara. På flygplatsen i Agadir väntade en minibuss med en liten rundhyllt äldre man som chaufför. Det var en varm och syrelös transport, och vi letade länge efter en fungerande bankomat där reseledaren Lotta kunde hämta ut dirham. På det lilla hotellet Jamil lastade vi snabbt om packning en – strippade ner den för turen till Västsahara. Vi tog en enkel middag på busstationen: kefte med kallt ris och ljummen pommes frites. Mycket vatten till. Toaletten såg för jävlig ut, men vi var tvungna att använda den; vi skulle sitta på buss i minst tio timmar. Efter två timmar på Supratours reguljärbuss stannade vi för paus nära gränsen till det marockanerna kallar »Södra provins erna«, alltså Västsahara. En halvtimme senare var det dags för den första vägspärren. 12
Tyst territorium
En värdig polisman gick sakta genom bussen och tittade på oss alla, en i taget. Han var inte hotfull, bara noggrann. Mörkret sänkte sig. Vi dåsade i sätena, försökte låta bli att tänka på alla timmar som var kvar. En stank av fotsvett lägrade sig över bussen. Marockansk pop gnisslade ur en ung kvinnas hörlurar snett framför mig. Jag petade i mig mina sömntabletter, rättade till ryggkudden och försvann.
dag 1 – vägspärrar
13
Fredrik Laurin & Lars Schmidt
Fredrik Laurin & Lars Schmidt
På en ökenremsa i Sahara ligger landet med enorma
Lars Schmidt är undersökande
journalist som bland annat kartlagt finansiären bakom The Pirate Bay. Fredrik Laurin är undersökande reporter på svt:s Uppdrag Granskning. 2013 tilldelades han Guldspaden för sitt avslöjande av Telia Soneras affärer med regimen i Uzbekistan.
naturrikedomar, men där invånarna lever i armod. Västsahara har slitits sönder efter närmare fyrtio år av krig, ockupation och internationellt maktspel. Hälften av befolkningen lever på flykt i Algeriet. Allt medan världen tittar åt ett annat håll. Den bortglömda konflikten är nära knuten till Sverige och eu. Vi har den praktiskt taget i våra kroppar. Industrin i väst köper västsahariernas fosfat, fisk och frukt av ockupationsmakten Marocko, i strid med fn:s regler. Fredrik Laurin och Lars Schmidt har besökt flyktingläger och presidentpalats, mött aktivister och fn-sändebud, rest igenom ändlösa öknar i jakt på svar. De visar hur en liten ekonomisk elit i Västsahara kontrollerar såväl fisket som grönsaksindustrin och hur även svenska intressen är inblandade. Med hjälp av isotopanalyser har de följt fosfatlasterna från gruvan i Bou Craa till våra matdiskar. Till sist måste frågan ställas: Ligger frihet för Västsaharas folk i någons intresse?
Tyst territorium är deras första bok.
9 789173 894395
AtLAS