martin lĂśnnebo
grundglädjen texter om liv, tro och hopp
Till alla som gör Tåredalen rik på källor
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 1
2017-09-25 22:34
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 2
2017-09-25 22:34
martin lĂśnnebo
grundglädjen texter om liv, tro och hopp
f oto av Emanuel Eriksson
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 3
2017-09-25 22:34
4
grun d gl ädj en
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 4
2017-09-25 22:34
i nnehål l Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
7
bar n dom en oc h ålder dom en Kallkällans predikan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 En barfotagosses minnen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 l iv et oc h k är lek en Mamma och jag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Det goda arbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ett barn av jorden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Det är något som inte stämmer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ett skadat barn är fött . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förundrans röda ros . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Jordelivets mening . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Syskon är livets kapitalinvestering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Drömmar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Universums vackraste blomma är Allkärleken . . . . . . Sommarhälsning från paradiset . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gud, tänk på oss . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
29 32 37 44 47 53 56 61 65 68 71 80
gl äd j en oc h s orgen För livet i torkans tid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 85 Kärlekens syster och hjärtats inneboende . . . . . . . . . . . 89 Glädjen är ett bekymmer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 5
2017-09-25 22:34
Små spår i vardagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 Sörjande till tröst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 Den heliga bekymmerslösheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 111 Igenom allvaret mot den stora glädjen . . . . . . . . . . . . . . . 117 Livets gång . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 120 Kära längtan, var finns du nu? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 123 Julens lyckligaste kung . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 127 Förnyelsens tid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 137 Ta livet på allvar och var glad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141 tron oc h hopp et Om att finna Gud . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 Trons smittbärare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 151 Små sandkorn och stora tankar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 154 Att göra det lilla . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 158 Du behöver tillit . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 167 En dålig bibelläsares bekännelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171 Jesus vandrar vid Vättern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 175 Egot och jag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179 Pelargoner och bön . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 188 Simma i Nådens hav . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 193 Skönhetens vän . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 197 När Gud klär sig . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 201 Sök först hans rike . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 205 Utan fasta blir festen fadd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 209 Han dog för dig . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 215 Till sist . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 218 Om bilderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 221
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 6
2017-09-25 22:34
Inled ni n g
fly ttb ek ym m er . Hustrun Britt-Louise och jag håller på att flytta från radhuset i Linköping där vi bott i tjugotvå år. Vi har aldrig tidigare fått bo in oss så länge. Bara en tredjedel av det som finns i huset kan tas med till nya lägenheten. Mycket måste köras till återvinningen. I radhuset har vi haft böcker från golv till tak. Att bränna böcker framkallar obehagliga minnen. Och hur ska vi i vår nya lägenhet klara de nya apparaterna med instruktioner, som är värre än dem från det berömda varu huset med möbler i tunna paket? Och varför fungerar inte eftersändningen av post? Som tur är tycks vi slippa byta namn och nationalitet. Alltid något att glädjas över, utöver flyttgröt och vänliga människors deltagande. Jag hör några kvinnor prata om vad som varit svårast i livet. Barnafödandet är i topp till dess en av kvinnorna säger: 7
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 7
2017-09-25 22:34
”Jag tycker att flyttningarna är värst. Till skillnad från förlossningarna blir de bara värre för varje gång.” Gammal, trött och tyngd av flyttbesvären vill jag helst inte skriva något alls. Jag kanske har drabbats av den berömda skrivkrampen eftersom jag vill helst bara författa dagdrömmar om bättre tider? Men nu ska jag trots allt elände alltså skriva ett förord till denna bok som innehåller korta texter som jag skrivit under lång tid. Boken har fått namnet Grundglädjen, trots att jag vet att den inte bara handlar om glädje. Men jag tycker mycket om glädje och älskar ord som ”grund”. Så när flyttkartongerna nästan är tomma sätter jag mig trots allt på sofflocket och gör ett försök. Ordet grundglädje kan ju vara en bra slagruta för att hitta glädjens grundvatten, och inte en tillfällig vattenpöl eller för orenat dagvatten. Vi anar dess närvaro hos personer vi beklagar när de säger: ”Det kunde ha varit värre” och menar det. Det gäller även för födande, flytt eller skrivkramp. Eller hos den som anser att det ligger mycket i talesättet: ”Det beror inte på hur man har det, utan hur man tar det.” Och hos dem som säger: ”Du ska se att det ordnar sig” eller ”Tack för att du frågar, det värmer.” Grundglädjen är kusin med Hoppet, kanske till och med ett halvsyskon. Och kanske grundglädjen är ett tecken på en djupare källa – ett andligt grundvatten som består trots torka och blåst? Många tror i goda tider att människan i stort lever av ytvatten allena och att glädjen endast följer med vattenströmmar från häftiga pengaskurar. Detta är inte min tro. Jag har själv varit med och sett grundglädje hos fattiga och sjuka, och total 8
grun d gl ädj en
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 8
2017-09-25 22:34
avsaknad av den hos rika och friska, vilket inte betyder att fattiga alltid är glada och att rika alltid är bittra. Glädjen har tusen dimensioner. Jag skriver om allt möjligt i denna bok, men jag hoppas att du kan upptäcka att mitt i sorlet finns det ett stilla, nästan ohörbart porlande från grundglädjekällan. Dessutom hoppas jag att det syns i bilderna.
jag h ar allti d t yc k t om att berätta i bilder, antydningar och tystnad – ibland konkret i trä och färg. Händerna vill också ha ett ord med i laget. Det ödet har även drabbat det vita radhuset och trädgården i Linköping. Luffare i gången tid lämnade hemliga tecken på eller vid hus för att ge tips till nästa vandringsman om vad det var för folk som bodde där. Runt huset med de blå dörrarna har även jag lekt luffare. Jag tänkte inte på grundglädje när jag ritade, grävde, plane rade, målade, förgyllde och smidde här. Det bara blev som det blev, vilket även avslöjar något. Det kan man ana också här på bilderna i boken. Texter som förklarar bilderna finns längst bak. Men jag och Britt-Louise, som arbetat mycket i trädgården, är glada att det som vi nu lämnar får tala och blomma i boken. Också trädgården har likheter med grundglädjen. Bilder är budskap, små poetiska försök, ohörbara toner i ett musikverk. När vi inte längre orkade med vårt underbara fritidsställe på Gräsö nere vid havet planterade vi blå blommor mot gatan så som vore det en strandlinje. Det är ju lust att skapa för öga och känsla. Inledn i ng
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 9
9
2017-09-25 22:34
Tillsammans med grannen och vännen Bernt Magnusson började jag att lära mig smide, Bernt mest och bäst. Så växte det fram former i järn, mässing, glas, sten och ametist, som bärare av hemligheter tillsammans med blommorna, buskarna och träden. Bernt smidde, jag nöjde mig med att hitta på, rita och vara smedhalva. Till några av de kanske svårtydda figurerna har jag här skrivit texter som förhoppningsvis kan väcka tankar Om du i Linköping, med Polstjärnan i ryggen, har gått Yrkesvägen fram och passerat raden av vita hus syns har du kunnat se fyra tecken. Dessa fyra – storlommen, fisken, orkidén och den uppåtgående solen – har varit hörnstenar i husets livsfilosofi: Mysteriet, Hoppet, Kärleken och Tron. Bildporten invid staket utgör en av de stora gudsuppenbarelserna på vår planet, berättelsen om Mose och den brinnande busken. För att påminna om att mysteriet är gränslöst större än vår kunskap, ser vi Okunnighetens moln sväva över busken. Vi lever alla våra liv under det molnet. På andra sidan staketet finns åtta pelare som speglar skapelsens vishet. Pelarna och pärlan har tillkommit för att varje dag påminna om Skapelsen, alla tiders mirakel. Dessa pelare håller nu på att flyttas till stiftsgården Vårdnäs tillsammans med trädgårdens Gudspärla. Det vore en glädje för mig och Britt-Louise om skapelsepelarna skulle kunna hjälpa fler att ana hur vi i vår kristna tradition kan tolka Skapelsens mysterium, Guds största verk. Universum är inte en meningslös kosmisk vulkan. Jorden är ett växthus, även för andliga blomster. För mig är det naturligt att med vördnad läsa den gamla skapelseberättelsen som en hyllning till den heliga Treenigheten 10
grun d gl ädj en
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 10
2017-09-25 22:34
och att försöka leva i harmoni med skapelsen. Det är lika självklart för mig att samtidigt läsa med vetenskapens glasögon på. ”Sanningen skall göra er fria”, säger aposteln Paulus. Det betyder att en del av skapelsens dagar blir långa … exempelvis några miljarder år. För Gud, som är evigheten, är detta ingen tid alls att tala om. ß Linköping den 7 september 2017 Martin Lönnebo
Inledn i ng
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 11
11
2017-09-25 22:34
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 12
2017-09-25 22:34
BARNDOMEN OCH Ã…LDERDOMEN
13
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 13
2017-09-25 22:34
14
grun d gl ädj en
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 14
2017-09-25 22:34
Ka l l kä l l ans e va ng el ium när jag var poj k e – nu är jag barn blott till sinnelaget – sprang jag ofta sommartid på bara fötter från det nästan vita huset ner mot det lockande blanka träsket. Fötterna stannade strax innan de fick njuta av det ljumma vattnet vid stranden eller trampa på de hala flata stenar där de små mörka lakarna gömde sig för de gröngula gäddorna. Kallkällan fick nästan alltid besök först. En del äldre menade att den var en helgad Treenighets källa. För mig som pojke var den en livsspegel. Jag kunde spegla mitt ansikte i källan med himlen som bakgrund, ibland samtidigt med en törstig kalv med outgrundliga ögon, vars andedräkt fick ytan att darra. Genom spegeln såg jag brunfläckiga grodor som underifrån tittade förundrade på bilderna. Från vilken värld kom de? Från vilken kom pojken som sågs ovanför vattenytan? Ba r ndome n oc h ålde rdome n
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 15
15
2017-09-25 22:34
När jag sitter i min mest slitna fåtölj och filosoferar kommer plötsligt barndomens kallkälla till mig igen. Den rinner porlande upp ur parketten framför mina fötter. ”God afton”, tror jag att den säger ( Jag hör inte så bra). ”Trevligt att se dig igen.” Den påminner mig om att första gången vi sågs var en strålande sommarmorgon år 1930, klockan var drygt halv åtta. Familjen skulle strax ro över träsket till sjöfoderslåttern på andra sidan, ja där bortom Högholmen där det växte bra med fräkne som gör våra kära fjällkor lyckliga. Min äldsta syster Märta gick för att fylla kaggen med kallkällans svala vatten. Jag satt på Märtas arm, skrattade tandlöst och vinkade. Tycke uppstod, och jag fick jag spegla mig i källans vatten. Lever Märta? Jo, hon porlar fortfarande i mitt sinne, jag har svårt att skilja dem åt. Källan fortsätter och läser porlande kallkällans evangelium: Grundglädje är balans och harmoni. Jag är en reflex av det gränslösa Livsmysteriet. Jag är stilla djup och stilla yta. Jag får mitt vatten från djupet. Jag ger det vidare till den som behöver. Jag är ro, ty jag får. Jag är ren, ty jag ger. Jag är sval i hetta. Jag är varm i köld. I det lilla speglar jag det stora.
16
grun d gl ädj en
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 16
2017-09-25 22:34
Det är inte lätt i vår tid varken för kallkälla, grundglädje eller drömmande barfotabarn. En granne till oss i det nästan vita huset ville ta vatten från källan till sin boplats på berget där han levde med hustru, deklarationsblanketter, blommor, katt, kor, biltraktor och en grå, slug märr. Han fick lov av pojkens alltid vänliga föräldrar. Strax satt det cementringar och dito lock på källan. Jovisst, grannen var en framåtsträvande nästan modern människa, han menade väl. En pump med surrande motor drog upp vattnet. Källan moderniserades och blev följdriktigt helt rationell, men kom att likna en sarkofag i förfall. Nu är mannen, hustrun, katten, korna, den sluga hästen och biltraktorn borta, deklarationerna är för evigt avlämnade. Sarko fagen över källan finns kvar, men källan speglar inte längre himlen. Liknar den vår nuvarande härskande kultur? Hur ska vi finna och bevara förbindelsen mellan det lilla och det stora, mellan yta och djup? Ja, hur ska vi klara detta? Förbindelsen mellan djup och yta försämras snabbt. Tradition, andlighet, natur, tystnad och ödmjukt lyssnande är inte vår kulturs kännetecken. Men var inte rädd. Ett tydligt gryningsljus kan även skönjas. Jag berättar ofta om mörkret, därför att jag älskar ljuset och gryningsfolket. Jag är alls inte en dysterkvist, eller någon som tycker om att skrämma upp folk. Det är inte hopplöst, och det finns tecken på början till ny insikt och beslutsamhet. För att nå den insikten bör vi mogna i vår vishet. Vi får försöka att vända blicken inåt och inte bara utåt. Då kommer vi att se att den källa med grundvatten, som redan finns i djupet av vårt eget väsen och speglar Det Stora Hela, det som vi inte känner men tillhör – Gud. Ba r ndome n oc h ålde rdome n
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 17
17
2017-09-25 22:34
Vi kan, med god vilja och gudomlig hjälp, börja befria vår egen inre källa från hindrande höljen och stoppa utdikningsförsöken. Vi kan låta den spegla klart, inte bara i andra människors ansikten, utan även himlavalvet och all-livet, det fysiska och andliga. Det är inte hopplöst! Och det är inte löjligt att hoppas, drömma och bedja. ß
18
grun d gl ädj en
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 18
2017-09-25 22:34
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 24
2017-09-25 22:34
25
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 25
2017-09-25 22:34
L IV ET O C H KĂ„R L E K E N
27
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 27
2017-09-25 22:34
28
grun d gl ädj en
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 28
2017-09-25 22:34
m amm a och ja g
d et kom s om ett brev på posten. Det hade hastat från staden i norr till sonen långt hemifrån. I brevet låg ett kort av mamma. Hon står där så underbart vacker med högt uppsatt hår, en blus med långa vida armar, hög krage och knappar fram. Kjolen är lång och mörk, man skymtar endast skorna. I bakgrunden är en skön kuliss med balustrad och blommor värdiga en patriciervilla i Rom eller ett adelspalats i Aten. Hon, den unga jungfrun, liknar nornan som blommar i liden på vägen till torpet. Hon är så vacker, välformat ansikte, vek mun och rak gestalt. Hon är endast 18 år. Vad drömmer hon om? Vad tror hon att livet ska ge henne? En dröm kände jag till, hon ville bli lärarinna. En annan självklar, hon ville möta kärleken. Hon hade förmodligen gått till fots de tre milen från skogstorpet till trästaden vid den breda älven. För första gången blev hon fotograferad. Jag hoppas, kära mamma, att du blev litet högfärdig när du såg dig på kortet, även om det säkert inte kunde göra dig rättvisa. Liv et och k ärl eke n
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 29
29
2017-09-25 22:34
Ett år hade gått på det nya århundrandet, 1900-talet, när mästerfotografen C Kranke i Skellefteå dök in under sitt svarta skynke och fångade in mamma på glasplåten. Flickan blev inte lärarinna, vart skulle hon ha fått pengarna ifrån till seminariet? Men hennes åttonde och sista barn, han som nu skriver denna artikel, lyckades hon övertala att läsa en förberedelsekurs för inträde vid folkskollärarseminarium. Hon önskade honom det högsta man kunde nå här i livet. Så långt nådde han dock inte. Men han var nöjd ändå. Kärleken däremot fann hon i rikt mått, både den jordiska och den himmelska. C Kranke, den vackra trästaden och min mamma med sina drömmar har för länge sedan gått ur tiden. I brevet hemifrån låg även ett polyfoto av sonen, taget i Skellefteå vid samma ålder, förmodligen 1948. Mor och son är påfallande lika, fast mamma naturligtvis är mycket vackrare. Men det är en stor skillnad. Jag känner den i mitt hjärta när jag håller fotografierna i handen. När fotot av mig togs tillhörde mamma Dem som lever. Men nu är hon en av Dem som har levat. När fotot av mamma togs hörde jag till Dem som inte levat. Nu är jag en av Dem som lever. Men eftersom jag fick hälsningen på min 70-årsdag hör jag snart till samma kategori som mamma, alltså Dem som har levat. Tiden är den verkliga stormakten inför vilken allt utom Gud är intet. En oändlig tid när vi inte är, så en kort tid när vi är, då vi tycker att vi är så märkvärdiga, sedan en gränslös tid när vi inte är. Den tid vi är bevarade i människors minnen är så kort att vi kan glömma den. När jag synar fotografierna ser jag att skapelsens Gud dock är generös med i vår livslängd. Det är ju alldeles tydligt att jag 30
grun d gl ädj en
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 30
2017-09-25 22:34
känner igen mig i mamma, jag är dold i hennes gener, sätt att tänka och tro, eller svagheten att glömma bort namn, så som hon finns i mig. Något i mig fanns med på fotot som Kranke tog, något av mamma fanns på mitt polyfoto. Vi människor är mycket mer människosläkte än isolerande individer. Därför är det ett skydd mot intigheten att komma ihåg förfäderna och anmödrarna och värna om barn och barnbarn och de ännu inte födda. Ändock var det nära att jag inte skulle ha blivit till. Pappa och mamma hade kommit överens om en lördag när de skulle förlova sig. Men pappa kom inte. Han var en praktisk man och tyckte att det regnade för mycket och väntade till dess vädret blev vackert. Det gillade inte mamma. När jag synar fotografiet kan jag i minnet se hur huden skrynklar sig. Mamma är nu en sliten åttabarnsmor. Hon sitter tungt i sin stol i köket. Friden är stor. Det är sol i köket. Det är påskdagsmorgonens epistel medan stolen rör sig som ett fartyg i dyningar: ”Detta förgängliga måste iklädda sig oförgänglighet, och detta dödliga iklädda sig odödlighet …” Sedan sätter pappa sig vid tramporgeln och tar med säker röst upp påskpsalmen nummer 101: ”Och avgrunden bävar. Halleluja!” Mamma sitter i frid. Hon tror, så som yngste sonen, att det som har varit, det som är och det som ska komma finner sin vilja i evigheten som är Gud, som livet är, som ÄR. Därför kan hon sitta där i frid med ljust ansikte. Evigheten är havet. Tiden är endast dyningar på ytan. Kristi ärorika uppståndelse från de döda är segertecknet. Döden har inte sista ordet. ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” ß Liv et och k ärl eke n
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 31
31
2017-09-25 22:34
d et g od a ar b etet jo r den är ur star k särskilt när den tar hjälp av trädrötter och tjäle. Efter några års möda lyckades den verkligen fullborda sitt elaka uppsåt och stjälpa över ända tio meter av vår stabila trädgårdsmur. Stenarna låg där på trottoaren när våren kom som offer och fick mig att skämmas inför grannarna, även om de var försynta och jag inte låtsades höra deras tysta protester. Men säkert noterade de stenarnas anklagelser. Alla vet vi ju att en tomt runt ett vitt radhus bör vara prydlig. Och muren är ansiktet utåt. Jag hade ingen möjlighet att låtsas som att jag inte hörde. En mulen dag med kallblåst stod jag där med spettet och rensade stenarna från cementbruk. Det var nästan lika hårt som storgatstenarna men spettet vann. Sedan tog jag spaden och grävde fram grunden, armerade med järn, lade på nytt cement bruk och började mura. 32
grun d gl ädj en
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 32
2017-09-25 22:34
Alldeles okunnig tyckte jag inte att jag var. I ungdomen hade det hänt att jag varit hantlangare till murare och sett hur det gått till. Och jag hade fått de råd jag behövde av min kunnige äldre bror som jag en gång betjänat som tegelbärare och bruksslav. Det började bra. Jag hade fått rådet att bygga en vägg av bräder med rätt lutning ut mot gatan så att murens perfekta utförande skulle väcka de förbigåendes ”oförställda beundran”. Sagt och gjort. Jag snickrade en lätt flyttbar konstruktion som väckte min egen belåtenhet. Så var det bara att börja mura. Det var bara det att bruket inte ville ligga kvar på stenens kortändor. Och att alla stenar var olika. Dessutom var de snedhuggna för att passa att stoppa ner i en gata som lutade. Vår gata var helt plan. Efter en stund flyttade jag undan träkonstruktionen för att kunna peta in bruket från båda hållen. Någon lina spände jag inte ut, för jag såg spåren efter den gamla muren. Nu var jag fri som fågeln. Jag satte mig att vila på den färdiga muren. Arbetaren är värd sin lön. Om det nu ens kallas arbete det jag har gjort? Det är ytterst tveksamt. På hundra år har vi förändrat det vackra ordet arbete. Det är bara bokstäverna som är sig lika. Trefalt är det omprogrammerat så det likt ett smart datavirus är på väg att ta kontrollen över vår hjärna: Arbete blev lönearbete. Att bygga murar på ”fritiden”, att fostra barnen och se till farmor var inte arbete. Jo, om man såg till grannens barn och en okänd farmor. Sedan blev arbetet ”självförverkligande” vilket är ”livets mening”. Den som är barn, gammal, sjuk eller arbetslös är väl då närmast värdelös? Arbete Liv et och k ärl eke n
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 33
33
2017-09-25 22:34
blev förtjänst, inte tjänst till våra medmänniskor, till jorden och till Gud. Arbetet blev allt mer ”främmande”. Jag tar i lite extra men det är inte svårt att se sanningen i det jag skriver. Att arbete bara är lönearbete andas bedrägeri. I en avhandling har man visat att det kanske arbetas mer utan för lönesystemet än innanför, exempelvis i hem, utbildningar, sammanslutningar. Utan detta arbete skulle vårt samhälle falla sönder och samman. Jag sitter på den krokiga muren och tänker på arbetets helgon Martin Luther. Han är fruktansvärd i sitt vrede. För att kunna fortsätta läsa honom har jag varit tvungen att inte smaka på hans vredes frukter. I kärlek däremot är han underbar, nådens och arbetets apostel i världskyrkan. När hjärtat vänder sig mot Skaparen upphör lönearbetet, vi behöver inte förtjäna nåden, arbetet är redan gjort i vårt ställe. Vara går före göra. När hjärtat vänder sig mot det skapade är arbetet däremot i centrum. Det är vår gudstjänst, vi delar med Skaparen i att uppehålla livet. Luther älskade det latinska ordet vocatio, kallelse. Stenarna som fallit ut muren ropade tyst på den ansvarsfulle tomtvårdaren: ”Sätt in oss i muren”. Det goda arbetet är att lyssna till anropen i an-svar. Jo, det var lättare förr att se sambandet mellan anrop och ansvar. Om vi barn inte bar in veden kunde inte gröten kokas, hämtade vi inte in vatten fick vi inte silverte, vevade vi inte separatorn blev det ingen grädde till smörkärnan. På den moderna marknaden finns så mycket som kallas arbete som inte är så nödvändigt. Och avståndet mellan skapare och nyttjare är ofta så långt att sambandet inte syns. 34
grun d gl ädj en
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 34
2017-09-25 22:34
Jag tror att världens goda framtid, i den utsträckning det beror på människans möda, främst är att finna i det goda arbetet, det som är en tjänst till livet som ett svar på dess rop. Om vi bara gör det som behövs blir det hav av tid över till lek och sång. ß
Liv et och k ärl eke n
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 35
35
2017-09-25 22:34
36
grun d gl ädj en
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 36
2017-09-25 22:34
ett ba r n av jo rde n
jag s itter alldeles stilla, lätt framåtböjd, grubblande, medan sommaren utanför fönstren går fort framåt och skimrar grönare än min skjorta. Du har väl inga stora personliga bekymmer? påpekar någon. Nä. Och det är jag innerligt tacksam för. Men jag har några små personliga. Som exempelvis att få ihop en text som kan minska dina eventuella bekymmer. Och det är inte så lätt eftersom jag skriver ut i tomma luften. För övrigt tycker jag inte att man ska ta sig själv alltför högtidligt. Marcus Aurelius, ni vet den romerske filosofkejsaren, satt i sitt befälstält och skrev: Snart kommer du att ha glömt allt. Snart kommer alla att ha glömt dig. Den tanken tyckte kejsaren var befriande. Han tänkte Liv et och k ärl eke n
52636893_lonnebo_grundgladjen_inl.indd 37
37
2017-09-25 22:34
martin lönnebo är biskop emeritus i Linköpings stift och skapare av radbandet Frälsarkransen. Lönnebo har även skrivit boken om Frälsarkransen och många andra böcker, senast Hjärtats sånger. emanuel eriksson har tagit alla bilder i Martin Lönnebos trädgård. Han jobbar till vardags som kommunikatör på Lin köpings stift.
martin lönnebo
Möt Martin Lönnebo i en högst personlig bok om livet, familjen och gudstron – och de människor han mött genom åren. I ett 40-tal korta texter får vi ta del av hans tro och livsfilosofi och samtidigt kliva in genom grinden till den fantasifulla trädgård som han och hustrun nu har lämnat efter 22 år.
grundglädjen
”Den här boken har fått namnet Grundglädjen trots att jag vet att den inte bara handlar om glädje. Men jag tycker mycket om glädje och älskar ord som ’grund’. Och kanske grundglädjen är ett tecken på en djupare källa – ett andligt grundvatten som består trots torka och blåst?”
martin lönnebo
grundglädjen texter om liv, tro och hopp