”Det var som om hela världen liksom stannade. Inifrån bussen hördes musik. Eller mer som ett dånande ljud. En storväxt man i en mycket sliten uniform satt med bägge händerna på ratten. Hans skärmmössa var nerdragen så att ansiktet doldes.”
ISBN 978-91-526-3722-7
9
789152 637227
Markus märkvärdiga resa
Hanna Wallsten
Skolbussen som Markus brukar åka med ser inte ut som vanligt. Inte bussföraren heller. Och när Markus kliver på bussen börjar hans livs mest märkvärdiga resa – till år 51. Nästan tvåtusen år tillbaka i tiden möter Markus en värld med ökendamm, annorlunda mat och märkliga kläder. Men också människor som vill förändra världen, som den ganska galna Paulus som vill berätta för människor om sin tro. Och så den modiga Maria, förstås. Men vem är hon egentligen och var hör hon hemma? Och vem, eller vad, är den hårt arbetande bussföraren och hans mystiska chef? Markus börjar förstå att det är något han måste ta med sig, för att komma tillbaka till sin egen tid – men vad? Och hur? Han kastas in i ett äventyr fyllt av faror. Plötsligt måste Markus fly för sitt liv.
Hanna Wallsten
© 2018 Hanna Wallsten och Verbum AB Omslagsillustration: Ola Skogäng Sättning inlaga och omslag: Aina Larsson, Sättaren Tryck: Drukarnia Dimograf Sp. Zo.o, Polen 2018 ISBN: 978-91-526-3722-7 Verbum AB · Box 22543 · 104 22 Stockholm 08-743 65 00 · verbum.se
Utdrag ur körjournal kl. 7.25 den 12 september 2018 Markus Stål hämtades i Revehult. Revehult är en typisk by på landet. Några få hus och en kyrka. En blåmålad grind där M arkus stod och väntade. Han bar vid påstigning en vit långärmad tröja med bokstäverna NYC i svart på bröstet samt mörkblå, för stora jeans. Keps, skolväska och en svart låda, innehållande en saxofon. Destination: år 51.
En morgon som alla andra Den tolfte september väcktes jag av morgonsolens strålar som letade sig in mellan rullgardinen och fönsterbrädan. Klockradion började pipa och jag smällde till den, precis som jag brukar göra. Det fanns ingenting som avslöjade att den här morgonen skulle bli den märkligaste i mitt liv. Jag vinglade bort mot garderoben utan att öppna ögonen, trevade med handen efter en tröja och fick fram en extra lång med NYC på bröstet. I lådan under låg ett par för stora jeans. ”Du växer snart i dem”, hade mamma sagt i affären. Det var ganska länge sedan nu och jag hade börjat tvivla på att jag någonsin skulle fylla ut dem på vare sig längden eller bredden. Men med ett skärp och uppvikta ben funkade det ändå okej. Jag är inte så jättenoga med kläder. Det spelar ändå inte så stor roll. Den som är med i coola gänget kan ha på sig vad som helst och ändå vara cool. Den som är med i töntgänget kan ha på sig vad som helst 4
och ändå vara en tönt. Jag är någonstans mitt emellan. Jag kan ha på mig vad som helst och ändå vara någonstans mitt emellan. När jag klätt på mig gick jag ner i köket. Där rosslade mammas gamla kaffebryggare som en gammal gubbe som rökt cigaretter hela livet. Två skivor hoppade upp ur brödrosten och flög, precis som vanligt ner på golvet. Mamma böjde sig ner och plockade upp dem. ”Jag orkar inte med den här förbaskade brödrosten”, suckade hon, satte sig och la en sked apelsinmarmelad på varje brödskiva. Hon öppnade munnen och bet av nästan halva den första marmeladsmörgåsen i en tugga. Hon är alltid jättehungrig på morgnarna och därför också väldigt irriterad. Mamma hade gjort två mackor med smör och ost till mig. För mycket smör. Alltid för mycket smör. Men jag sa inget för då säger mamma bara att jag kan bre mina smörgåsar själv om jag ska vara så petig. Och det klarar inte mina fingrar när de nyss har vaknat. Då orkar mina fingrar faktiskt knappt hålla i mackan. Jag satt där och försökte föra mackan från bordet till munnen. Min lillasyster studsade omkring som en pingis boll. Hon är sju år och obegripligt morgonpigg. När klockan i köket stod på sju började mamma ropa att det var bråttom: ”Markus! Ester! Sluta ät. Gå till badrummet och borsta tänderna. Nu!” 5
Ända tills klockan var åtta minuter över sju var den här dagen exakt likadan som alla andra vardagar i mitt ganska händelselösa liv. Jag gillar det. Jag tycker inte om när det händer saker som jag inte är beredd på. Jag trivs när allt är som vanligt. När vi stod framför badrumsspegeln med varsin tandborste i munnen kom jag på att jag skulle berätta för mamma om en ny låt som jag hade gjort på min saxofon. ”Jag har hittat på en ny låt”, sa jag. Lite tandkrämslödder hoppade ner på hakan. Men mamma lyssnade inte. Hon såg i stället bekymrat på Ester. ”Du ser febrig ut”, sa hon. ”Näää”, ropade Ester och kastade sin tandborste i golvet. ”Var är termometern nu då?” frågade mamma rakt ut i luften. Det blev tyst i någon halv sekund. Och kanske var det den där lilla tystnaden som fick mig att ana att något skulle hända. Det är sällan tyst hemma hos oss. Men det var inte tystnaden ändå. Jag kunde svära på att jag kände en svag doft. Jag kan än i dag inte säga hur det doftade. Bara att det inte doftade som vanligt. När den halva sekunden hade gått började mamma rota i badrumsskåpet och muttrade något om att någon borde komma hit och städa en gång för alla. Doften försvann lika hastigt som den hade kommit och jag gick efter termometern som låg i översta lådan i 6
hallbyrån. Jag visste att den var där. Jag hittar nästan allt. Bortglömda biblioteksböcker, hemliga brev, udda strumpor, godis som mamma har gömt, den lilla blå legobiten med dataklistermärke som Ester behöver för sitt bygge. Vad som helst hittar jag. Jag kan liksom inte låta bli att lägga märke till saker. Och så kommer jag ihåg dem också. Det var inte särskilt länge sedan Ester senast hade feber och jag visste att hon gömt termometern i hallbyrån för att mamma inte skulle kunna kontrollera temperaturen och tvinga henne att stanna hemma. Mamma gav mig ett trött leende till tack och tryckte in termometern i Esters högra öra. Den visade över 39 grader. ”Kolla vänster också”, protesterade Ester. ”Där är jag inte alls sjuk.” ”Det spelar ingen roll”, sa mamma sammanbitet. ”Jag kan ju inte skicka halva dig till skolan.” Ester stampade i golvet, hon hatar att vara hemma från skolan. Hon tycker att skolan är det bästa som finns. Där är vi inte riktigt överens. Jag tycker det finns en del med skolan som skulle kunna vara mycket bättre. Den otroligt jobbiga Linda som alltid ska bestämma vilka som får vara med i coola gänget, till exempel. Och de iskalla duscharna som vi tvingas stå i efter gympan. Vår nya lärare, Sonja Blå, skulle också kunna vara mycket lättare att ha att göra med. 7
Men jag måste gå dit och därför snörade jag på mig gympaskorna och slog igen ytterdörren bakom mig. Plötsligt kände jag den där doften igen. ”Du glömde saxofonen.” Mamma hade öppnat dörren bakom mig och höll fram den stora, svarta väskan som saxofonen låg i. Jag tog den och log när jag kände tyngden. För bara ett par veckor sedan hade jag fått börja spela på en tenorsax i stället för den lite mindre altsaxen. ”Gullgubbe”, sa mamma och log tillbaka mot mig. ”Du får spela din nya låt för mig när du kommer hem.” ”Okej”, sa jag och började småspringa nerför vår trädgårdsgång mot den blå grinden nere vid byvägen. Jag drog in den svala morgonluften i näsan, men nu kände jag bara doften av nyklippt gräs och en svag lukt från hönshuset när jag sprang förbi det. Gruset knastrade under gympaskorna. Skolväskan hängde över ena axeln och dunsade mot höften. Saxen slog mot smalbenet. Skolbussen kommer till vår grind klockan kvart över sju. Min klasskompis Anton brukar också vänta vid vår grind. Han är fotbollsgalen och bor lite längre upp i backen. Jag öppnade grinden och hann se att Anton kom springande uppifrån sitt hus. Han dribblade en boll framför sig och höll en annan under armen. ”Lämna ena bollen åtminstone”, ropade jag för nu hörde 8
jag att bussen kom i kröken borta vid sommargästernas lilla stuga. Precis just då slog doften emot mig igen. Samma obestämda doft som tidigare men nu mycket starkare. Så stark att jag helst inte ville andas in den.
9
Markus börjar en lång resa Och i samma ögonblick som jag satte handen för näsan fick jag se bussen. Det var inte alls den vanliga, vita minibussen. I stället körde en stor, silvergrå buss mot mig i hög fart och tvärnitade alldeles framför mina fötter. Dörren öppnades med ett gnisslande ljud. Det var som om hela världen liksom stannade. Inifrån bussen hördes musik. Eller mer som ett dånande ljud. Ljudet och doften svepte in mig i en känsla som bara kan beskrivas som overklig. En storväxt man i en mycket sliten uniform satt med bägge händerna på ratten. Hans skärmmössa var nerdragen så att ansiktet doldes. Både uniformen och mössan hade nog varit blå en gång i tiden. Men nu var färgen så urblekt att den mest påminde om hur vattnet blir om man häller upp det i ett glas där det finns lite mjölk kvar på botten. Ester kallar det för Spökvatten. Jag stirrade på mannens enorma händer och kände hur hela min kropp blev först alldeles varm och sedan alldeles 10
kall. Jag tror att jag aldrig blivit så rädd förut. Inte ens när jag råkade se ett avsnitt av en polisserie där skurken lurpassade på ett stackars barn i en lada. Jag stod där i vad som kändes som flera timmar, utan att röra mig. ”Ska du stå där hela dagen?” ropade munnen under skärmmössan. För ett ögonblick tänkte jag att jag kanske hade blivit rädd i onödan. Precis så där kunde vår busschaufför Ove snäsa till när någon var långsam att kliva på. ”Ove?” sa jag försiktigt. Min röst lät som ett litet muspip. ”Va?” sa bussföraren och lyfte ansiktet mot mig så att jag mötte hans blick under kepsens skärm. De gröna ögonen lyste. Jag kan svära på att ögonen lyste av sig själva. Oves ögon hade aldrig någonsin lyst över huvud taget. Hans ögon var för det mesta ganska trötta och lite rödsprängda. Jag fick en känsla av att den här bussföraren inte alls var en vanlig människa. Just som jag tänkte det blixtrade Inte-vanliga-Oves ögon till. Utan att jag ville tog jag plötsligt ett stapplande steg framåt. Och klev på bussen. Doften, ljudet, ögonen. Allt var fel. Jag borde stå kvar i vägkanten och låta bussen köra. Men det var som om mina fötter gick av sig själva. Det kändes som om ljusskenet från Inte-vanliga-Oves ögon hypnotiserade mig. Så snart jag kommit innanför dörren slog den igen bakom 11
mig. Jag vände mig om och såg Anton komma ner till vår grind. Han höll fortfarande den ena bollen under armen, den andra sparkade han upp mot huset igen i ett perfekt långskott. Han såg inte åt mitt håll. Det var som om han inte alls såg bussen. Han bara tittade mot mitt hus som om jag inte hade kommit än. ”Anton”, ropade jag innan Inte-vanliga-Ove trampade gasen i botten och jag klamrade mig fast i ryggstödet på det främsta sätet. En flicka som satt på sätet skrek till när mina händer råkade få tag i hennes ena hårfläta. ”Förlåt!” skrek jag. Jag måste skrika. Dels för att överrösta musiken och motorbullret, dels för att jag höll mig så hårt fast att jag var tvungen att ta i med hela kroppen. Och när man tar i allt vad man orkar med magen så skriker man automatiskt om man vill säga något. ”Sitt ner i bussen”, ropade Inte-vanliga-Ove. Bussen krängde och jag ramlade ner på sätet bredvid flickan med flätorna. Min saxofonväskas vassa hörn borrade in sig i mitt vänstra lår. Jag kved tyst och hasade ner väskan på golvet framför mina fötter. Skolväskan som fortfarande hängde på axeln dinglade ut i mittgången när bussen gjorde ännu en kraftig sväng. Jag fick tag på väskan och la den i knät i stället. Bussföraren körde lite lugnare nu. Jag vred försiktigt på huvudet och såg bakåt i bussen. Där satt flera barn, men inte alls de barn som brukade åka med bussen. Närmast bakom mig och flickan med flätorna satt två 12
killar i min ålder. De hade sjömanskostymer på sig och i famnen hade båda två varsin portfölj i brunt skinn. Snett bakom dem, på andra sidan gången, satt en tjej som såg ut att vara fjorton, kanske femton år. Hon hade en stor, svart klänning. Kjolen i klänningen såg ut att vara uppspänd med en stålställning, för den låg inte ner utan stod liksom omkring henne. Hon tryckte ner den i knät med händerna och en liten, röd bok. Ännu några säten bakom henne skymtade jag ett barn som var barfota. Barnets kläder hängde som trasor på kroppen. Håret föll ner över ansiktet och det var omöjligt att avgöra om barnet var en pojke eller en flicka. Alla hade uppspärrade ögon och satt stelt på sina platser. De var väl lika skräckslagna som jag. Och det var ju inte så konstigt. Att bli upplockad av ett dånande fordon insvept i en overklig doft var inte något som gjorde en lugn precis. Samtidigt var jag oändligt lättad över att de satt där. Jag var i alla fall inte ensam. Jag vände mig mot flickan som satt bredvid. ”Vart ska vi?” undrade jag oroligt. Hon var klädd i en brun plyschtröja och såg på mig med stora och snälla, blå ögon. ”Jag ska av på första hållplatsen i alla fall”, viskade hon. Just då tvärstannade bussen. Jag försökte torka av den smutsiga fönsterrutan med tröjärmen för att se var vi var. Men jag kunde bara urskilja en blå himmel och något långt bort som kanske liknade fabriksskorstenar. 13
”År 1972”, skrek Inte-vanliga-Ove. Flickan med flätorna reste sig. Innan hon gick av bussen log hon snabbt mot mig och lyfte försiktigt handen till någon slags blyg vinkning. ”Vi ses”, sa hon lågt. Jag lossade greppet om skolväskan och vinkade lika försiktigt tillbaka. Jag lutade mig fram och viskade: ”När då?” Men flickan svarade inte. Hon hoppade ner på marken utanför bussdörrarna utan att tveka. Bussen rullade iväg och jag svängde runt för att hinna se henne genom fönstret. Men hon var försvunnen. Jag satt stilla och höll hårt om skolväskan. Det sög i magen när bussen ökade farten. Och vid nästa tvärnit ramlade jag nästan av sätet. ”År 1878”, ropade Inte-vanliga-Ove och pojkarna i sjömanskostym klev av. Tjejen med den stora, svarta klänningen hoppade av på ”År 1653”. ”Ta det försiktigt med råttor och vatten”, sa Inte-vanligaOve när barfotaungen gick av på ”År 1356”. ”Råttor och vatten”, upprepade han igen innan han stängde bussdörren. ”Du blir sjuk av råttor och vatten.” Jag var ensam kvar på bussen och klamrade mig fast, beredd på att Inte-vanliga-Ove skulle trampa gasen i botten igen. Men det gjorde han inte. I stället reste han sig från förarplatsen. Han såg med ens helt vanlig ut. Inget ljus14
sken i ögonen. Bara en lång och bred man i blå uniform och med en blå skärmmössa som han nu hade skjutit upp lite på huvudet så att hans panna och lite av håret skymtade fram, rött och spretigt. ”Hej på dig”, sa han och gav mig en vänlig klapp på axeln. ”Pojken från landet.” ”Ja”, sa jag och försökte göra rösten aningen stadigare än ett muspip. ”De andra plockade jag upp i staden. De fick all information och kläder där”, fortsatte han. ”Jaha”, suckade jag. Så är det nämligen nästan alltid. De som bor i en stad är alltid lite bättre, lite mer ”normala”. Jag har stört mig på det många gånger. Jag förstår inte varför det aldrig händer att en sån som Inte-vanligaOve plockar upp lantisarna först och sedan åker in till staden. Jag fattade det knappt själv, men mitt i den totalt overkliga upplevelsen av att ha blivit bortförd av en dånande och konstigt doftande buss, började jag hetsa upp mig över det orättvisa i att alltid bli behandlad som lantisen, som säkert bygger kojor i skogen hela dagarna. Jag sträckte lite på mig och mötte för första gången bussförarens blick. Han såg på mig och mungiporna drogs sakta uppåt i ett gillande leende. Han läste på ett papper som var fäst på ett litet skrivunderlägg. Det dinglade en penna i ett snöre från underläggets nedre hörn. 15
”På min lista står det att du ska åka ganska långt”, sa han sedan. Jag började jag långsamt fatta. Sjömanskostymerna, stora kjolen och klädtrasorna var kläder som människor hade på sig på gamla målningar. Plyschtröjan hade jag sett på gamla fotografier från när mamma var liten. ”Är det här en tidsmaskin?” hörde jag mig själv fråga.
16
”Det var som om hela världen liksom stannade. Inifrån bussen hördes musik. Eller mer som ett dånande ljud. En storväxt man i en mycket sliten uniform satt med bägge händerna på ratten. Hans skärmmössa var nerdragen så att ansiktet doldes.”
ISBN 978-91-526-3722-7
9
789152 637227
Markus märkvärdiga resa
Hanna Wallsten
Skolbussen som Markus brukar åka med ser inte ut som vanligt. Inte bussföraren heller. Och när Markus kliver på bussen börjar hans livs mest märkvärdiga resa – till år 51. Nästan tvåtusen år tillbaka i tiden möter Markus en värld med ökendamm, annorlunda mat och märkliga kläder. Men också människor som vill förändra världen, som den ganska galna Paulus som vill berätta för människor om sin tro. Och så den modiga Maria, förstås. Men vem är hon egentligen och var hör hon hemma? Och vem, eller vad, är den hårt arbetande bussföraren och hans mystiska chef? Markus börjar förstå att det är något han måste ta med sig, för att komma tillbaka till sin egen tid – men vad? Och hur? Han kastas in i ett äventyr fyllt av faror. Plötsligt måste Markus fly för sitt liv.
Hanna Wallsten