Mörkret sprider sig i Småfolkets stad. Vad är det som händer? Vem är det som vill dem så illa? Är det verkligen Liv och Dag allt hänger på – igen? En av Livets pärlor börjar skimra i grönt ...
ISBN 978-91-526-3623-7
9
789152 636237
MATTIAS LÖNNEBO
Läs också den första boken om Liv och Dag: Genom Skuggornas dal
INNAN LYKTORNA SLOCKNAR
MATTIAS LÖNNEBO INNAN LYKTORNA SLOCKNAR
MATTIAS LÖNNEBO
MATTIAS LÖNNEBO
Tidigare bok i serien: Genom Skuggornas dal, Verbum 2013
INNAN LYKTORNA SLOCKNAR © 2016 Mattias Lönnebo och Verbum AB Omslag: Peter Bergting Grafisk form: Aina Larsson/Sättaren i Ängelholm Typsnitt: Brioso Pro Tryck: Drukarnia Dimograf Sp.zo.o., Polen 2016 ISBN 978-91-526-3623-7 Verbum AB Box 22543 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se
INNEHÅLL KATTEN
7
MONSTRET OCH SNÄCKAN
18
I KLISTRET
31
UPPTÄCKTEN
41
I TRONSALEN
49
NYA KLÄDER
64
BRON TILL MÖRKRET
73
ORAKLET
81
DEN HEMLIGHETSFULLA PÄRLAN
95
DEN FÖRLAMANDE KYLAN
111
VÄVSTOLENS HEMLIGHET
124
DROTTNINGENS FÖRVÅNING
131
KATTEN
D
ag svalde den sista tuggan med bröd och ost som han ätit till frukost. Han tittade på väven som satt uppspänd i vävstolen. Det var ett fint tyg med pärlmönster som han måste göra färdigt. Den senaste tiden hade han gjort sju sådana vävar. De hade blivit mycket populära efter det att han och Liv återvänt från Skuggornas dal som hjältar. Dag suckade djupt, vände ryggen mot vävstolen och slog sig ned på pallen vid fönstret. Mammas och pappas dämpade röster hördes från köket. De 7
innan lyktorna slocknar
diskuterade priset på garn, men de hade i alla fall inte tjatat på honom. Ibland gjorde de det, tjatade och tjatade om allt han skulle hinna göra. Dag suckade igen och lutade armbågarna mot den kalla fönsterbrädan och kikade ut. Solljuset silade ned genom bladen på äppelträdet och skimrade över gårdens stenplattor. Fåglarna sjöng och hoppade mellan grenarna eller flög blixtsnabbt upp mot himlen. De var fria. De kunde flyga vart de ville, när de ville. Han önskade nästan att han var en fågel. Hammarslagen från smedjan hördes inte ännu. Men Dag visste att Liv fick jobba hårt, precis som han. Hennes hästskor sålde bra. För vilken ryttare ville inte köpa hästskor av den som ridit genom och klarat sig helskinnad ut ur Skuggornas dal? o En av ponnyerna gnäggade. Slita och Lita var deras hästar nu, och inte bara till låns. De bodde i det nya stallet som hade byggts på gården. Tänk att ha egna hästar! Liv och Dag tröttnade aldrig på att rykta och ta hand om dem. Det var roligt att sköta hästarna tillsammans. Och det var ännu roligare att rida nedför kullen genom staden, 8
maias lönnebo
höra hovarna klappra mot gatstenarna och möta leende människor som vinkade och ibland ropade saker som: – Hurra för Liv och Dag! – Tack att ni finns! En mamma kunde hålla upp sitt barn, och solen fick det lilla ansiktet och ögonen att lysa. – Titta, Teofil! Det där är Liv och Dag som hämtade tillbaka Livets pärlor! Glöm aldrig vad de gjort för oss! o Men nu, efter ett år, hade livet nästan återgått till det vanliga. Människorna i staden var fortfarande glada, men de ropade och hurrade inte hela tiden. Det är underligt med farliga äventyr, tänkte Dag. När man är mitt uppe i dem är man rädd. Men efteråt längtar man efter nya. Och det är ganska dumt, för vem vill bli rädd igen? Tankfullt lät han fingret följa fönsterbrädans gropar och ojämnheter, men ryckte till när en svart katt hoppade upp på brunnen utanför. I samma ögonblick öppnades smedjans dörr och Liv kom ut. Hon var blöt i håret. Katten såg på henne och 9
innan lyktorna slocknar
sträckte upp sin svans. Tippen på svansen rörde sig sakta fram och tillbaka. Dag sträckte också på sig, reste sig och gick ut i hallen. Han knäppte sin skjorta på vägen. Med en snabb rörelse lyfte han upp hinken, och knuffade till dörren så att den öppnades. – Trilla inte lilla katt! utbrast Liv och tog några steg närmare. Den hoppade genast ned, skuttade fram och försvann in under hennes långa klänning. Den strök sig mot benen. Liv fnissade, böjde sig ned, tog fram katten och smekte dess rygg. Den spann högt, sträckte på sig och buffade mot hennes hand. Kurr! Kurr! Kurr! – Men vad har du här? Liv fingrade på kattens rygg, men den drog sig undan. – Stackars liten! Du har fått något i pälsen! Stå stilla så ska jag hjälpa dig! Dag log och klev ut på gården. Marken hade ännu inte hunnit värmas upp, och stenplattorna var fortfarande så kalla att han knep med tårna. – God morgon, sa han. Vi har fått besök ser jag! – Ja, svarade Liv snabbt. Men katten har något 10
maias lönnebo
i pälsen. Jag tror det är en sticka, och jag får inte rycka ut den. – Låt mig försöka. Liv höll fast katten, och Dag kände i pälsen. – Här är faktiskt något, sa han. – Hoppas att den inte klöser mig, viskade Liv. Katten stod helt stilla. Det var som om den förstod att barnen ville den väl. Dag rynkade pannan och höll andan. Han ryckte till och katten jamade. Liv släppte taget och den skuttade i väg, vände sig om och blängde anklagande. Dag höll upp en mörk sticka. – Jag fick ut den! Men vad stor den är, som en tandpetare! – Stackars kisse! sa Liv. Men nu är det bra! Hon såg vänligt på katten som tog en lång omväg längs gårdens mur innan den slank ut genom grinden med vajande svans. – Den verkar inte vara så tacksam, muttrade hon. – Nej, men vi hjälpte den ändå. Det är bra, sa Dag. Han gick tillbaka till hinken och hängde den på kroken över brunnen, tog tag i veven och hissade 11
innan lyktorna slocknar
ned den. Det gnisslade lite när han vevade upp den vattenfyllda hinken igen. Han lyfte av den från kroken, vände sig om och log mot Liv. – Vi har varit på spännande äventyr du och jag, men nu är det vardag igen. Jag är lite uttråkad faktiskt. Han suckade. – Vi hjälpte i alla fall katten, sa hon. Han nickade och ställde in hinken i hallen. Mörka droppar bredde ut sig på stenarna där han skvimpat ut lite vatten. – Ja, nu är det vardag igen, viskade hon. Det är väl bäst att jag hämtar ved. Mer spännande än så här blir det nog inte. – Ska jag hjälpa dig? undrade Dag. – Visst. Med tunga steg gick de fram till vedboden och kikade in. Några få pinnar fanns kvar längst inne vid väggen. På golvet låg en ensam kotte och lite bark. Liv och Dag såg på varandra. Nu skulle de bli tvungna att gå ända till torget för att köpa ny ved. Någon harklade sig. De ryckte till och snurrade runt. Borta vid ingången till gården stod en liten 12
maias lönnebo
gumma. Hon hade öppnat grinden utan att den gnisslat det minsta. Dag hade aldrig sett henne förut. Hennes ansikte var mycket rynkigt, håret mörkgrått, som järn, och på hennes smala axlar balanserade katten. I handen höll hon en korg. – Ni ser förskräckta ut, som om ni sett ett spöke! skrockade hon. – Jag blev bara överraskad, sa Liv, och förde en lock åt sidan. – Du är inget spöke, skrattade Dag. Gumman svarade inte. – Men vem är du? undrade Liv. – Bara en gammal gumma som kommit för att tacka. Liv höjde på ögonbrynen. – Tacka? Gummans blick var genomträngande. – Ni hjälpte min katt. Han hade fått något i pälsen, en sticka. Ni plockade bort den. – Det är sant, sa Dag. Att vi hjälpte honom, alltså. Livs ögon smalnade. – Men hur vet du att vi hjälpte honom? Du var ju inte här? Gumman sträckte på sig. 13
innan lyktorna slocknar
– Han berättade det så klart! – Gjorde han? Men katter kan väl inte tala? Gumman skrockade hest. – Vi förstår varandra rätt så bra vid det här laget. Vi är gamla vänner. Katten strök sin nos mot hennes öra. – Jag vill tacka och belöna er. Hon höll fram sin korg. – Kom närmare min flicka. Ta en till dig och en till den snälla pojken! Liv ryckte på axlarna och gick fram. Korgen var fylld med pepparkakshjärtan. En härligt kryddig doft slog emot henne, och hon kände hur det vattnades i munnen. – Ni får var sin, log gumman. Resten ska någon annan ha, men två kan ni ta! Det märks inte när jag har bakat så många. – Tack! – Låt er väl smaka, sa hon. Liv gav den ena kakan till Dag, och de blundade och luktade på dem. De skulle just tacka gumman, men hon var inte kvar, grindhålet var tomt. Både hon och katten var borta. Liv och Dag skyndade sig dit och spanade nedåt 14
maias lönnebo
gränden. Lite tvätt vajade från ett klädstreck som gick mellan de gamla stenhusens översta våningar. De stirrade längs gatan som gick upp till slottsporten, men den var lika tom. Utanför slottet lutade sig de uttråkade vakterna mot sina långa spjut. Men ingen gumma och ingen katt. – Vart tog hon vägen? utbrast Liv frustrerat. De återvände till brunnen fulla av undran. Dag såg på kakorna. – Men kakorna är kvar i alla fall. – Pepparkakshjärtan, för att vi hjälpte katten. – Då var de tacksamma, trots allt, sa Dag. Kakorna är nog jättegoda! Han slickade sig om munnen. – Mmm! Jag tänker äta upp min! – Jag med! sa Liv. Hon höll upp sitt hjärta. – Men det står något på det, med pyttesmå bokstäver. – Gör det? Liv och Dag kisade och undersökte sina kakor. – Önskekaka … sa Liv. – Ja, det är svårt att läsa, men så står det! sa Dag. – Det där tror inte jag på, fnissade hon. 15
innan lyktorna slocknar
– Inte jag heller. Men det gör inget! Den är lika god för det! Och på tre tuggor hade Dag glufsat i sig sin. Livs kaka räckte lite längre. Hon blundade och njöt. – Jättegod! – Mycket, sa Dag och smackade högt. Men nu är den tyvärr slut! – Ja, den här kakan blir väl det mest spännande i dag? Jag önskar verkligen att det hände något annorlunda. Gör inte du det, Dag? Han skrattade. – Jag önskar mig ett annat äventyr än min vanliga vävstol … och … Han var på väg att säga något mer, men blev i stället kritvit i ansiktet. – Jag mår nog inte riktigt bra. Jag känner mig konstig. – Du kanske åt för snabbt? Liv höll plötsligt för munnen. – Hjälp, vad det snurrar! Hon satte sig på marken. Dag sjönk ned bredvid henne. – Vad var det i kakorna? stönade han. 16
maias lönnebo
Dörren till smedjan öppnades, och ut kom Livs pappa. Han rynkade pannan. – Var är du, Liv? Har du börjat med veden? Han gick ut genom grinden och tittade åt båda hållen. Eftersom hon inte var där ryckte han på axlarna och gick in igen.
17
Mörkret sprider sig i Småfolkets stad. Vad är det som händer? Vem är det som vill dem så illa? Är det verkligen Liv och Dag allt hänger på – igen? En av Livets pärlor börjar skimra i grönt ...
ISBN 978-91-526-3623-7
9
789152 636237
MATTIAS LÖNNEBO
Läs också den första boken om Liv och Dag: Genom Skuggornas dal
INNAN LYKTORNA SLOCKNAR
MATTIAS LÖNNEBO INNAN LYKTORNA SLOCKNAR
MATTIAS LÖNNEBO