En skärva hopp Copyright © Göran Redin 2014 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Omslag och grafisk form: Roland Glukhov, Landegra Design Tryckt hos ScandBook, Falun 2014 ISBN 978-91-7557-948-1
GÖRAN REDIN
en skärva hopp
Kapitel 1 30 juni 1630
Det är en gammal sanning att man bör välja sina föräldrar med den största omsorg. Om Ture Gabrielsson vore mer begiven åt djupsinniga tankar hade han kunnat begrunda detta, där han satt vid frukostbordet i stora salen på Margretelund. Snett emot satt hans far och tog för sig av den saltade tungan med rörelser som i varje tum utstrålade eftertänksamhet. Eller om det var tveksamhet, hur nu någon kunde tveka inför något så beskedligt som saltad tunga. Tures far hade aldrig gjort något för att förlora sin näst äldste sons kärlek. Han hade väl heller aldrig gjort särskilt mycket för att förtjäna den. Men herr Gabriel Gustavsson av Oxenstiernaätten var en av rikets mäktigaste och rikaste män, så han var sannerligen inget dåligt val till far. På mödernet hade Ture haft mer blandad framgång. Han hade inte bara haft en mor som han avgudat, han hade haft två. Tyvärr var bägge nu döda. Hans mor Märta, av Bielkeätten, hade dött när Ture var sex år och hon skulle för alltid leva i kärleksfullt minne hos sin make och sina fem barn. Det märkligaste var inte att herr Gabriel lyckats gifta sig med en kvinna som varit som en av Guds änglar nedstigen till människorna, utan att han gjort om bedriften. När salig Märta så tragiskt dött i barnsäng, hade herr Gabriel gift om sig med Märtas kusin Margareta. Uppgiften att ersätta en så högt älskad maka och att axla ansvaret som mor åt fem barn mellan nio och tre år hade den goda Margareta lyckats med på det mest förunderliga vis. Barnen hade förstås satt sig 5
på tvären inför sin styvmor, men hon hade mött dem med fasthet, kärlek och respekt och de hade kapitulerat. På samma sätt hade det varit mellan Margareta och herr Gabriel. Han hade gift om sig för att barnen så innerligt väl behövde en mor men kom, under de sju år de fick tillsammans, att älska Margareta nästan lika högt som sin första fru. Nu låg även fru Margareta sedan tre år i graven, men hennes arv levde vidare i de fem hyfsat välartade barn som satt runt frukostbordet här på den gård som bar hennes namn, Margretelund. Margretelund var inget stort herresäte. Det var inte ens ett stenhus; den grå timmerfasaden visade inte på annat sätt än genom sin storlek att här bodde en herreman. Stora salen, där herr Gabriel och barnen satt till bords, var rymlig och kamrarna på övervåningen räckte gott och väl för både familjen och en handfull gäster. Men så här på sommaren var Tyresö slott, det blivande huvudsätet, en larmande byggplats insvept i kalkdamm och dagsverkarnas svordomar. Och Stockholm undvek man gärna mitt i värsta sommarhettan, när stanken från orenlighet och avskräde rullade tung längs gränderna ner mot vattnet, där uppsvällda kattlik trängdes med träcken från hundratals skutor. Nej, då var Margretelund en välsignad tillflyktsort med svalkande vindar utifrån Trälhavet och med grönskan frisk och frodig runt knuten. Fönstren i salen stod öppna mot sommaren där binas surr blandades med fåglalåten. Inte ens det mest förhärdade hjärta borde ha fyllts med annat än frid och försonlighet en dag som denna. Men kring familjen Oxenstiernas frukostbord rådde allt annat än frid och försonlighet. ”Nu är det nog talat om denna sak, Ture. Även den simplaste bonde vet att man inte bär säden till kvarnen mer än en gång. Med envishet och tjat kommer du alls ingen vart.” Herr Gabriel tuggade häftigt på den saltade tungan som vore det gammalt, segt skoläder. Det långa gråbruna håret, som 6
var bakåtkammat från flinten, guppade i takt med käkarnas rörelser. Ture betraktade honom och log. Om det var något han lärt sig i sina dispyter med käre far, så var det att envishet och tjat var den enda säkra vägen till framgång. Ture skar en rejäl bit av osten och lät den göra sällskap med en klick smör ovanpå den halvtorra brödbiten som han mjukat upp i ölsupan. Han lutade sig tillbaka i stolen, mumsade i sig av smörgåsen och slängde liksom i förbifarten upp kniven i luften, lät den snurra fulla fyra varv innan han med säker hand fångade den i handtaget. Ture gungade med kniven ett par tag för att hitta den rätta rytmen och så slängde han upp den igen, nästan ända upp till taket. Den lågt stående morgonsolen fick det att gnistra i det skarpslipade bladet och handtagets silver och röda emalj kastade solkatter över hela rummet. Han fångade den igen med ett grepp om den ofarliga änden och noterade med belåtenhet att far låtsades som om han inte sett något. Ture doppade det som var kvar av brödbiten i ölsupan och slörpade den i sig. Liksom den ölsupa som säkert många av bönderna i trakten satt och drog i sig i denna stund, så var herr Tures dryck ett uppkok på mjölk och svagdricka. De rikare bönderna kunde stärka sin ölsupa med en näve mjöl och ett ägg eller två, men på det Oxenstiernska bordet var ölsupan kryddad med både kanel och nejlika. Nejlika var en flitigt använd krydda i herr Gabriels mathållning och det berodde på det hutlösa pris som begärdes av de nederländska kryddkrämarna inne i staden. Om man tillhörde rikets förnämsta ätt så skulle det också visas tydligt för alla och envar, om det så bara gällde hur man kryddade sin ölsupa. ”Men käre far”, svarade Ture lugnt, ”hur tror du det ser ut att kungens främste kammarherre sitter hemma i godan ro medan kungen själv är ute och strider för vår tro och för vårt rikes ära?” 7
Det hördes ett illa kvävt fniss från andra sidan bordet. Ture vred på huvudet och besvarade lillebror Johans flin. De var bägge väl förfarna i spelet som ständigt pågick mellan syskonen och deras far. Det skilde inte mer än ett och ett halvt år mellan Ture och Johan och de hade alltid varit som ler och långhalm, förenade i djärvt okynne och uppkäftighet. De slogs oftare än de var sams, men när det verkligen gällde skulle den ene utan tvekan ge sitt liv för den andre. De var bröder, helt enkelt. ”Ja, nog lär det pratas om den saken”, sa Johan och fick det att låta som om det redan var det stora samtalsämnet inom rikets främsta ätter. Herr Gabriel lät höra ett obestämt brummande och trummade med högerhandens fingrar mot bordsskivan. Nu har han intagit sin hovrättsmin, tänkte Ture. Medan den gamle riksdrotsen och hovrättspresidenten Magnus Brahe ägnade sina sista år åt att räkna alla sina hemman runt hela södra Vättern, var det herr Gabriel som i praktiken ledde Svea hovrätt. Där hade han gjort sig känd som en outtröttligt sträng men rättvis vårdare av Svea rikes urgamla rätt. När herr Gabriel försökte sig på att spela domare inför barnen så visste de att slaget snart var vunnet. ”Far behöver inte vara orolig”, fortsatte Ture och lutade sig förtroligt fram över bordet. ”Som högättad kammarherre lär jag knappast stå med pik eller musköt i främsta ledet. Jag förstår om käre far är orolig men …” ”Orolig”, avbröt far. ”Vem har sagt att jag är orolig? Det är bara det att, ja, du är ju inte mer än sexton år gammal och det synes mig lite väl ungt för att fara ut i kriget.” ”Men käre far var väl inte stort äldre när ni var med på gamle kungens krigståg mot polackerna?” ”Det har väl knappast med saken att göra. Förresten var jag arton år fyllda och dessutom höll fältsjukan på att kosta mig livet där borta i Livland.” 8
Herr Gabriel sträckte sig efter vinkannan och med en irriterad knyck slog han upp mer i sin bägare. Han stänkte ut en försvarlig skvätt på bordet och utan att tänka sig för försökte han torka bort skvätten med handen. Det mesta av rödvinet sögs raskt upp av skjortans krås som stack fram ur rockärmen. ”Förresten finns det många hedervärda tjänster inom förvaltningen”, fortsatte herr Gabriel medan han betraktade sitt misslyckade städförsök. ”Jag vet att riksamiralen söker dugliga unga män, jag kan tala med honom när jag är i staden härnäst.” Ture rätade på ryggen. Här gällde det att gå till motanfall utan att tveka. Amiralitetet, det var ju ett öde värre än döden. Inte för ett ögonblick tänkte Ture sitta på något dammigt rum på Skeppsholmen och räkna tjärtunnor medan armén gick i strid mot kejsarens trupper nere i Tyskland. ”Vår förvaltning är utan tvekan rikets ryggrad”, sa Ture. Och en säker väg till en tidig död av ren leda, tänkte han. ”Men min plats är likafullt vid kungens sida”, fortsatte han och gjorde sitt bästa för att se allvarstyngd ut. ”Det är inte bara min hederssak – det är en hederssak för vår ätt. Lika väl som käre farbror Axel tjänar kungen som rikets kansler, lika väl som ni käre far tjänar kungen i rådet och i hovrätten, på samma sätt är det min plikt att tjäna kungen.” Ture visste inte var han hade fått dessa högstämda ord ifrån; han kanske hade lyssnat för mycket på sin storebror och sin syster. Men i samma stund han uttalade dem så visste han att han hade lyckats. Far såg på honom med den där rynkan mellan ögonbrynen som betydde att han funderade på ett beslut. Och när det gällde barnen brukade hans beslut stämma överens med deras vilja. ”Om jag inte kommer ihåg fel så definierar Grotius anfallskriget som högst tveksamt ur rättssynpunkt. Hur ser du på det, käre bror?” 9
Och var fick den luft ifrån, undrade Ture och gav storebror Gustav en så förintande blick som han mäktade. Kunde han inte haft vett att knipa käft en liten stund till? Ständigt detta beskäftiga behov att öppna sin stora trut och mästra omgivningen med någon meningslös skärva kunskap. Nu kom far av sig i beslutsfattandet och då kunde det ta dagar, ja, rent av veckor, innan man fått honom tillbaka i rätt läge. Just som Ture börjat treva efter ett riktigt dräpande genmäle kom en flickröst in från vänster. ”Som vanligt har du fel, Gustav.” Nu du Gustav, tänkte Ture, nu har du allt dragit fel tjur i svansen. Han gav lillasyster Margareta ett uppmuntrande leende och lutade sig tillbaka för att avnjuta hur hon smulade sönder deras besserwisser till storebror. Margareta strök bort en ljusbrun hårlock från ögonen och la motvilligt ifrån sig den bok hon läst medan hon stoppat i sig vad som råkat ligga inom räckhåll. Man kunde inte beskylla henne för att vara petig med maten. Inte så länge hon hade en bok under näsan, vilket hon nästan alltid hade. Hon rynkade sin runda näsa och naglade fast Gustav med sina lugna, blå ögon. ”Du har rätt i att Grotius diskuterar olika former av krigshandlingar i sin De jure belli ac pacis. Men rätten är enligt honom inte avhängig av om parten anfaller eller blir anfallen, utan främst av furstens eller statens övriga skäl att föra krig.” Gustav såg ut som om någon slagit honom i ansiktet med en blöt skurtrasa. Johan gapskrattade och minstingen Gabriel följde försiktigt efter i munterheten. Ture blev tvungen att mönstra all sin självbehärskning för att inte hånskratta åt hur Margareta punkterat den pompöse pastejen Gustav. Men han ville inte riskera någon tillrättavisning från far. En frälseman skulle veta att styra sina känslor, inte flamsa för minsta småsak som en kökspiga. Men när till och med far började skratta kunde Ture ge efter och delta i munterheten. 10
”Förlåt mig, Gustav”, sa herr Gabriel medan han med handen kvävde det sista frustande skrattet, ”men jag tycker verkligen du borde veta bättre än att utmana Margareta i ett sådant ämne.” Han skrattade till igen och vände sig sedan mot Margareta med en stränghet som inte övertygade någon. ”Snälla Margareta, lägg nu för en gångs skull undan din bok och ät frukost med oss som det anstår en förnäm fröken.” Margareta lät höra en motsträvig suck och la ifrån sig boken, fast hon lät den ligga uppslagen och lutad mot ett brödfat så att hon ändå kunde läsa texten. ”Vad läser du för något i dag, förresten?” undrade herr Gabriel. Margareta sträckte ut högerarmen, trevade runt, ryckte undan handen från smörbyttan och greppade ett ägg från skålen intill. Samtidigt som hon vände blad och gav sig in i någon särdeles intressant paragraf förde hon ägget till munnen och tog ett bestämt bett. Det tog några tuggor innan hon insåg att ägget hade skalet kvar. Till och med Gustav kostade på sig ett par sträva ljud som skulle föreställa skratt medan Margareta frustade äggskal. ”Min älskade dotter”, sa herr Gabriel när han skrattat färdigt, ”du må vara den mest studerade i den här familjen, men Gud hjälpe mig, vad du är tankspridd ibland.” Så vände han sig mot Ture medan han stack till sig en bit rökt fisk. Ture höll andan och försökte se ut som om han inte tänkte på något särskilt. ”Och dig, Ture, vad ska jag göra med dig?” Herr Gabriel stoppade en bit fisk i munnen och tuggade en stund. Han sköljde ner tuggan med det öl han gärna drack till maten när inga av hans ståndsbröder fanns i närheten. En Oxenstierna, Banér, Bielke eller Stenbock drack minsann inte något annat än rhenskt av bästa sort. Tänk om de simpla bönderna skulle få se att högfrälset kunde äta och dricka samma enkla kost – skam och vanära. 11
”Jag misstänker att om jag försöker hindra dig så kommer du att tjata och tjata så jag inte får någon lugn stund.” Ture satt alldeles stilla. ”Jaja. Jag skriver till kungen och begär att du får ansluta dig till armén och åter träda i hans tjänst, när han så finner lämpligt.” Ture for upp från stolen, sprang runt och hade så när givit sin far en kram innan han kom på att det rakt inte passade sig. I stället bugade han sig, behärskat som det anstod en ung ädling. ”Tack, far. Jag lovar att inte göra dig besviken.” Herr Gabriel harklade sig och gned sig över skägget. ”Jag tvivlar inte på att du kommer att göra din plikt. Det är inte det som oroar mig.” Herr Gabriel böjde sig ner över tallriken och grep sig an frukosten med stor iver. Runt honom var stora salen på Margretelund i fullt uppror. Ture och Johan hoppade runt och dunkade varandra i ryggen, skrattade och tjoade på ett sätt som passade illa ihop med deras börd. Unge Gabriel hängde med i munterheten, medan Gustav försökte återföra sina yngre bröder till ordningen, men eftersom det inte passade sig att höja rösten hade han föga framgång. Den ende som tog saken med ro var Margareta. Hon vände blad i sin bok medan hon knaprade på en brödkant. När det värsta ståhejet hade lagt sig slog Margareta ihop boken, la den ifrån sig och såg mot sin far. Det var nog för att alla var så uppspelta som det tog en stund innan tystnaden la sig och far och alla bröderna förundrat såg på Margareta. Ingen kunde minnas när Margareta senast lagt ifrån sig sin bok vid vilken måltid det än månde vara, med eller utan gäster. Herr Gabriel la ifrån sig kniven. ”Hur är det fatt, Margareta? Mår du inte bra?” ”Jag vill också åka till Tyskland.” Det var Gustav som fattade först. 12
”Du, skulle du åka till Tyskland?” Han började skratta. ”Och vad i Herrans namn skulle du nere i Tyskland och göra? Slänga böcker i huvudet på papisterna, kanske?” Trots att Ture älskade sin syster kunde han inte hjälpa att han drogs med i skrattsalvorna. Det var ju bara för dråpligt. Vad skulle en fjortonårig flicka, av högvälboren ätt dessutom, nere i den krigiska röran i Tyskland och göra? Margareta la armarna i kors över bröstet och såg ilsket från den ene brodern till den andre. När skratten började ebba ut vände hon sig mot far. ”Far, du vet att min håg står mer till studier än till annat. Både Gustav, Ture och Johan har fått åka till Uppsala men ärligt talat, jag lägger inte två strån i kors för de studierna.” Hon såg föraktfullt på sina äldre bröder. Det var bara Gustav som gjorde en ansats att protestera. Både Ture och Johan visste blott allt för väl hur rätt hon hade. ”I Tyskland finns det riktiga universitet med framstående lärare, inte bara gamla fyllbultar som knappt kan sitt latin.” ”Såja, sakta i backarna”, invände herr Gabriel, ”inte för att jag annars har mycket till övers för den där uppkomlingen Skytte, men jag skulle aldrig kalla honom för en gammal fyllbult.” Margareta verkade inte ha lyssnat. Hon fortsatte, allt mer uppeldad. ”Tänk bara. Greifswald, Leipzig, Göttingen, kanske till och med Nürnberg.” Margareta slog ihop sina händer och log lyckligt. Man kunde nästan ha trott att hon var förälskad, tänkte Ture, i stället för att drömma om något dammigt universitet. ”Hör nu här, min bästa Margareta.” Herr Gabriel rätade på ryggen och intog sin allra mest faderligt bestämda hållning. ”Inte nog med att du är flicka, du är bara fjorton år. Inte ens om vi vore simpla borgare eller lågfrälse skulle jag släppa i väg min enda dotter på ett sådant stolligt företag.” 13
Med en ytterst avmätt rörelse placerade han händerna framför sig på bordsskivan och sträckte på nacken. ”Vi är Oxenstierna, ifall unga fröken har glömt det. Vår familj är en av landets äldsta och förnämsta ätter, vi är rikets främsta stolthet och värn. Och vi vet, banne mig, vad som passar sig.” Margareta himlade med ögonen. Den tiraden hade hon hört tusen gånger förut och hon var säker på att hon skulle få höra den tusen gånger till, innan hon på något sätt lyckades ta sig hemifrån. ”Men far …” ”Nej, nu har jag sagt mitt och så talar vi inte mer om den saken.” Margareta såg ut som om hon rakt inte tänkte ge sig så enkelt. Om jag känner min kära syster rätt, tänkte Ture, så grupperar hon om och anfaller på den andra flanken. ”Jag tänkte på en helt annan sak”, började Margareta när herr Gabriel hade börjat äta igen. ”Borde det inte snart vara Gabriels tur att åka till Uppsala? Om ett eller två år, kanske?” ”Hur så?” Herr Gabriel rynkade pannan. Ture klandrade inte far för misstänksamheten. Margareta var inte bara beläst, hon var också listig som en gammal räv. ”Jag bara tänkte, Gabriel är ju min käre lillebror. När nu våra äldre bröder börjar försvinna i väg som kammarherrar och vad det nu kan bli, så är det snart bara Gabriel och jag kvar. Jag tänkte att jag borde följa med honom till Uppsala, som sällskap och stöd.” När hennes far fortfarande såg misstänksam ut skyndade hon sig att tillägga: ”Far vet ju att Uppsala kan vara en farlig plats för unga män.” Hon gav sina äldre bröder ett svepande ögonkast, möjligen för att påminna sin far om deras inte helt lyckade studier. 14
Herr Gabriel funderade en stund under tystnad. ”Det ligger måhända något i det du säger, Margareta. När det blir så dags för Gabriel så får du följa med. Men några studier blir det självfallet inte tal om, det hoppas jag att du förstår?” Margareta slog ner blicken i största blygsamhet, som det anstod en ung fröken av förnämsta ätt. ”Självfallet inte, käre far. Hur skulle det se ut?” Ture bet sig hårt i läppen för att inte börja skratta. Om ett par år skulle Uppsala universitet få sin första kvinnliga student, vare sig man ville eller inte. Och Ture tvivlade inte heller på att om han bara lyckades hålla sig vid liv tillräckligt länge där nere i Tyskland, skulle han få sällskap av sin kära syster. Om nu bara inte kriget hann ta slut innan dess, förstås.