Lauren Weisberger
DIAMANTER ÄR FÖR EVIGT Översättning av Ingela Jernberg
isbn 978-91-1-301990-1 © 2008 Lauren Weisberger Norstedts, Stockholm 2009 Originalets titel: Chasing Harry Winston Översättning: Ingela Jernberg Omslag: HarperCollins Publishers Ltd 2008 Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp, grundad 1823
Trosor är ett så tarvligt ord
När det oväntat ringde på Leighs dörr klockan nio en måndagskväll tänkte hon inte, så roligt, undrar vem det kan vara, hon tänkte, skit också, försvinn. Fanns det verkligen människor som uppskattade när folk hälsade på oanmälda bara för att ”säga hej” eller ”kolla läget”? Enstöringar, antagligen. Eller sådana där vänliga Mellanvästernbor som hon hade sett porträtterade i Big Love men aldrig mött i verkligheten. Ja, den sortens människor blev nog bara glada. Men det här! Det här tog hon som rena förolämpningen. Måndagskvällar var heliga, de var en fredad zon till vilken resten av världen inte ägde tillträde, en tid av Ingen Mänsklig Kontakt då Leigh kunde slappa i mysbrallor och titta på det ena fiffigt TiVo-förinspelade avsnittet efter det andra av Project Runway. Det var den enda tiden på hela veckan som hon hade helt för sig själv och genom envis uthållighet hade hon till slut fått sina vänner, sin familj och sin pojkvän Russell att foga sig och respektera det. Tjejkompisarna hade slutat fråga om Leigh skulle hänga med ut på måndagskvällar redan i slutet av nittiotalet. Russell, som hade protesterat högljutt i början av deras förhållande, höll numera sina invändningar för sig själv och njöt till och med av att ha måndagskvällarna fria under fotbollssäsongen. Hennes mamma kämpade sig igenom en kväll i veckan utan telefon7
kontakt eftersom hon efter många år till slut hade accepterat att Leigh inte ringde tillbaka förrän tidigast tisdag morgon, oavsett hur många gånger hon tryckte på återuppringningsknappen. Till och med Leighs chef visste bättre än att be henne läsa manus en måndagskväll, eller, gud förbjude, boka in ett störande telefonsamtal. Och det var precis därför som det var så otroligt att det nyss hade ringt på Leighs dörr. Otroligt och panikframkallande. Leigh stängde snabbt av ljudet på TV :n och satt sedan blickstilla. Hon tänkte att det antagligen var fastighetsskötaren som ville byta filter i hennes luftkonditioneringsapparat, någon som delade ut reklamblad för Hot Enchiladas eller, troligast av allt, någon som hade tagit fel på hennes dörr och en grannes. Hon la huvudet på sned och lyssnade efter ljud som kunde bekräfta att inkräktaren hade gått, men det enda som hördes var det dova ihållande dunkandet från lägenheten ovanför. Eftersom Leigh var vad hennes gamla terapeut kallade ”ljudöverkänslig” och alla andra bara beskrev som ”jävligt neurotisk” hade hon självklart kollat upp grannen ovanpå innan hon plöjde ned alla sina besparingar i en lägenhet. Det var visserligen den mest perfekta lägenhet hon hade sett under det ett och ett halvt år som hon hade letat, men hon var inte den som tog några risker. Leigh hade försökt pumpa Adriana på information om kvinnan ovanför i lägenhet 17D, men hennes väninna hade bara plutat med sina fylliga läppar och ryckt på axlarna. Trots att Adriana hade bott i husets lyxiga takvåning (som upptog hela det översta våningsplanet) från den dag hennes föräldrar hade flyttat från São Paulo till New York för nästan tjugo år sedan, hade hon ingen information att ge Leigh eftersom hon så fullständigt hade anammat New York-bornas attityd av jag8
lovar-att-inte-låtsas-se-dig-om-du-lovar-att-inte-låtsas-se-mig gentemot sina grannar. Därför hade Leigh tagit saken i egna händer en blåsig lördagskväll i december före jul och smugit till dörrvakten tjugo dollar i bästa Bond-stil och satt sig att vänta i lobbyn medan hon låtsades läsa ett manus. Efter att ha suttit där i tre timmar och lusläst samma stycke hundra gånger hostade dörrvakten ljudligt och tittade menande på henne över kanten på glasögonen. Leigh tittade upp och kände genast en våg av lättnad skölja över henne. Framför ett av postfacken stod en överviktig kvinna i storprickig hemmaklänning. Inte en dag under åttio, tänkte Leigh. Hon suckade av lättnad. Det betydde inga hårda stilettklackar mot parkettgolvet, inga sena fester, ingen ström av besökare som klampade runt. Leigh skrev ut en check på handpenningen redan nästa dag och två månader senare flyttade hon äntligen in i sin nya drömlägenhet – en tvåa i toppskick med renoverat kök, enormt badkar och hänförande utsikt över Empire State Building. Den var måhända en av de minsta lägenheterna i huset – okej, det var den minsta – men den var ändå som en dröm för henne, en vacker lyckträff till dröm i ett hus där Leigh aldrig hade trott att hon skulle ha råd att bo, och hon hade själv betalat för varje hutlöst dyr kvadratmeter genom hårt arbete och sparsamhet. Hur skulle hon ha kunnat veta att den till synes beskedliga grannen ovanpå ständigt gick runt i tunga fotriktiga träskor? Det grämde Leigh något enormt att hon hade trott att höga klackar var den enda potentiella bullerrisken. Det var ett amatörmässigt misstag. Innan Leigh hade sett sin granne i de förhatliga träskorna hade hon funderat ut en egen omständlig förklaring till det konstanta oväsendet ovanifrån. Hon hade kommit fram till att kvinnan måste vara holländska (eftersom alla vet att hol9
ländare bär träskor) och att hon högst sannolikt var matriark i en stor familj där alla var väldigt stolta över sitt holländska arv, och att hon ständigt och jämt fick besök av barn, barnbarn, brorssöner, brorsdöttrar, systersöner, systerdöttrar, syskon, kusiner och folk som sökte råd i största allmänhet … och att de alla bar holländska träskor. Efter att en dag ha stött på kvinnan i lobbyn och ha låtsats vara intresserad av och ojat sig över kvinnans alla motbjudande fotåkommor (där hälsporre, inåtväxande tånaglar, neurom och inflammerade stortåknölar bara var några exempel) hade Leigh rusat upp till sin lägenhet för att lusläsa bostadsrättsföreningens regler. Det var som hon hade trott, enligt reglerna var lägenhetsinnehavarna skyldiga att täcka åttio procent av sina parkettgolv med mattor, men eftersom det redan på nästa sida stod att grannen ovanpå var ordförande i föreningen insåg hon att det var en helt tandlös regel. Leigh hade redan genomlidit nästan fyra månader av träskoklampande dygnet runt, en situation som hon kanske hade kunnat se det lustiga i om det inte hade varit hon själv som var drabbad. Hennes psykiska välbefinnande verkade stå i direkt relation till volymen på och omfattningen av klampandet. När det jämna klamp-klamp-klampandet övergick till klampeliklamp-klampeli-klamp-klamp hade Leighs hjärta börjat slå i takt med det. Hon försökte att andas lugnt, men hennes utandningar var korta och raspiga och avbröts ideligen av små flämtningar som fick henne att känna sig som en guppy. När hon betraktade sin bleka hy (som hon bra dagar beskrev som liljevit och övriga accepterade som glåmig) i hallspegeln, såg hon att små svett pärlor hade börjat tränga fram i pannan. Svettningarna och andnöden drabbade henne allt oftare, och inte bara när hon hörde trä klampa mot trä. Ibland vaknade 10
Leigh i genomsvettiga lakan, ur en sömn som var så djup att det nästan gjorde ont, av att hon hade hjärtklappning. I förra veckan, mitt i en annars fullständigt avslappnande shavasna (trots a capella-versionen av Amazing Grace i högtalarna), kände Leigh en skarp smärta skjuta genom bröstet vid varje kontrollerat andetag. Och i morse, när hon som vanligt tvingade sig själv att ta tunnelbanan fastän hon avskydde varje sekund av resan, kände hon hur strupen snörptes samman och pulsen rusade i höjden när hon såg den mänskliga tidvattensvågen av pendlare trycka sig in på N-tåget. Det kunde bara finnas två rimliga förklaringar och även om Leigh var något av en hypokondriker insåg till och med hon att hon inte var någon trolig hjärtinfarktskandidat. Hon hade helt enkelt drabbats av en panikångestattack. I ett lönlöst försök att hålla paniken i schack pressade Leigh fingertopparna mot tinningarna och lutade huvudet från sida till sida, vilket så klart inte hjälpte ett skit. Det kändes som om hon bara hade tio procent av sin vanliga lungkapacitet och precis när hon började fundera på vem som skulle hitta hennes döda kropp, och när, hörde hon en kvävd snyftning och ljudet av ringklockan igen. Hon tassade tyst fram på tå och kikade genom titthålet på ytterdörren men det enda hon kunde se var en tom korridor. Det var precis så här det gick till när folk blev rånade och våldtagna i New York. De blev lurade att öppna sin dörr av någon slug kriminell typ. Mig lurar ni inte, tänkte hon och slog numret till dörrvakten. Nu övergav hon alla försök att vara tyst. Strunt samma att säkerheten i hennes hus var i klass med FN :s, eller att hon trots sina åtta år som New York-bo inte kände någon som ens hade blivit utsatt för så mycket som en ficktjuv, eller att risken att en galen mördare skulle välja just hennes lägenhet 11
bland mer än tvåhundra andra i samma hus var minimal … Det var så här det började. Dörrvakten svarade efter fyra evighetslånga signaler. ”Gerard? Det är Leigh Eisner i lägenhet 16D. Det står någon utanför min dörr. Jag tror att de tänker försöka bryta sig in. Kan du komma upp genast? Bör jag ringa polisen?” Orden forsade fram samtidigt som Leigh vankade av och an i den lilla hallen och tryckte ut Nicorette i munnen direkt ur folieförpackningen. ”Självklart kan jag genast skicka upp någon, miss Eisner, men är ni säker på att det inte är miss Solomon? Hon kom för några minuter sedan och gick direkt upp till er lägenhet, vilket ju är helt i sin ordning eftersom hon står på er lista över godkända besökare.” ”Är Emmy här?” frågade Leigh. Hon glömde genast alla tankar på sin nära förestående död genom våld eller sjukdom, slängde upp ytterdörren och fann Emmy sittande på golvet där ute med uppdragna knän och kinderna våta av tårar, gungande fram och tillbaka. ”Behöver ni någon mer hjälp, miss Eisner? Ska jag fortfarande…” ”Nej tack, Gerard. Vi klarar oss själva nu”, sa Leigh och smällde igen mobiltelefonen och körde ned den i kängurufickan på sin sweatshirt. Sedan sjönk hon ned på knä och slog armarna om Emmy. ”Vad är det, raring?” sa hon med mjuk röst samtidigt som hon samlade Emmys tårindränkta hår i en hästsvans och förde bort det från hennes ansikte. ”Vad har hänt?” Leighs omtanke utlöste en ny ström av tårar. Emmy snyftade så våldsamt att hela hennes lilla kropp darrade. Leigh tänkte 12
snabbt efter vad som skulle kunna orsaka en sådan smärta och kunde bara komma på tre saker: ett dödsfall i familjen, ett väntat dödsfall i familjen eller en man. ”Är det dina föräldrar, raring? Har något hänt dem? Har det hänt Izzie något?” Emmy skakade på huvudet. ”Berätta vad det är, Emmy. Är allt som det ska med Duncan?” Den sista frågan framkallade ett tjut som var så hjärtskärande att det skar genom märg och ben på Leigh. Bingo. ”Det är slut”, hulkade Emmy. ”Det är definitivt slut.” Emmy hade sagt samma sak inte mindre än åtta gånger under de fem år som hon och Duncan hade varit tillsammans, men den här gången verkade annorlunda på något sätt. ”Men vännen då, jag är säker på att det bara är…” ”Han har träffat en annan.” ”Han har vad då?” Leigh släppte taget om Emmy och satte sig upp. ”Förlåt, låt mig formulera om det där, jag köpte honom en annan.” ”Vad pratar du om?” ”Kommer du ihåg att jag gav honom ett medlemskap i Clay när han fyllde trettioett? Han ville ju så desperat gärna komma i form igen. Minns du också att han aldrig gick dit? Inte en enda jävla gång på två år. Han skyllde på att det var tidsineffektivt att ställa sig på ett löpband. Och hur smart var jag, då? I stället för att glömma hela jävla grejen betalade jag för en personlig tränare, så att han inte skulle behöva slösa en sekund av sin dyrbara tid på att träna som alla vi andra.” ”Jag tror jag fattar.” 13
”Vad då? Du tror att han knullade henne, va?” Emmy skrattade dystert. Folk blev ofta förvånade över att Emmy kunde vara så grov i munnen – hon var trots allt bara 1,55 lång och såg ut som en tonåring – men Leigh var så van att hon inte ens reagerade längre. ”Det trodde jag också, men det är mycket värre.” ”Det låter illa nog, hjärtat.” Kärleksfull förståelse och stöttning var det bästa Leigh kunde erbjuda just nu, men Emmy verkade inte ett dugg tröstad. ”Du undrar säkert på vilket sätt det skulle kunna bli värre, eller hur? Jo, det ska jag berätta. Han nöjde sig inte bara med att knulla henne – det hade jag kanske kunnat stå ut med – nej, han blev kär i henne.” Emmy gjorde arga citattecken i luften och himlade med blodsprängda ögon. ”Han, väntar på henne, tills hon känner sig redo. Hon är för fan OSKULD ! Här har jag stått ut med fem år av otrohet, lögner och perversa sexuella önskemål bara för att han ska kunna gå och KÄRA NED SIG I EN LITEN OSKULD SOM JOBBAR SOM TRÄNARE PÅ GYMMET! SOM JAG DESSUTOM HAR BETALAT FÖR ! Kär! Vad ska jag ta mig till, Leigh?” Leigh tog Emmy under armen och hjälpte henne upp på fötter, lättad över att äntligen kunna göra något konkret. ”Kom, gumman, så går vi in. Jag sätter på te så får du berätta allt.” Emmy snörvlade. ”Åh, herregud, det hade jag glömt … Det är ju måndag. Jag vill inte störa. Jag klarar mig.” ”Var inte fånig nu. Jag hade ändå inget särskilt för mig”, ljög Leigh. ”Nu är det du som följer med in.” Leigh ledde in Emmy till soffan, klappade på det stoppade armstödet för att visa var hon skulle vila huvudet, och försvann runt hörnet in i köket. Med dess arbetsbänkar i spräcklig granit och nya köksmaskiner i rostfritt stål var köket det rum som 14
Leigh tyckte bäst om i hela lägenheten. Alla hennes grytor och stekpannor hängde i storleksordning i krokar under överskåpen, och alla köksredskap och kryddor var noggrant ordnade i matchande behållare i glas och rostfritt stål. Smulor, fläckar, omslagspapper eller smutsig disk existerade inte. Kylskåpet var så rent att det såg ut som om någon hade dammsugit det och alla arbetsytor var fullständigt fläckfria. Om det vore möjligt för ett rum att personifiera sin ägares neurotiska personlighet skulle köket och Leigh ha varit enäggstvillingar. Leigh fyllde tekitteln (som hon hade köpt på rea så sent som förra veckan på Bloomingdale’s, som en liten present till sig själv), dukade en bricka full med ost och tunna vetekex, och kikade runt hörnet ut i vardagsrummet för att försäkra sig om att Emmy hade det bekvämt. När hon såg att Emmy låg raklång på rygg med ena armen över ögonen smög hon fram sin mobiltelefon, valde Adrianas namn i kontaktlistan och skrev: Nödsituation. Slut mellan E & D. Kom hit. Snarast. ”Har du en värktablett?” ropade Emmy från soffan. Och sedan, mer dämpat: ”Duncan hade alltid värktabletter med sig.” Leigh hade på tungan att säga att Duncan hade kånkat runt på en massa saker. Numret till sin favoriteskortfirma, ett plånboksstort foto av sig själv som barn och, då och då, en könsvårta eller två som han svor bara var ”hudflikar”, men hon höll tand för tunga. För det första hade det varit onödigt, Emmy led tillräckligt som det var, och för det andra hade det varit hycklande. I motsats till vad alla andra trodde hade inte Leigh heller världens mest perfekta förhållande. Hon sköt snabbt undan tankarna på Russell. ”Visst. Jag ska strax ta fram några åt dig”, sa hon och stängde av plattan under den visslande kitteln. ”Teet är klart.” 15
De hade precis tagit sina första klunkar när det ringde på dörren igen. Emmy tittade frågande på Leigh som svarade: ”Adriana.” ”Det är öppet!” ropade Leigh ut mot hallen, men det hade Adriana redan listat ut. Hon stormade in i vardagsrummet och ställde sig med händerna i sidorna och betraktade scenen framför sig. ”Vad är det som pågår här?” frågade hon uppfordrande. Adrianas lätta brasilianska brytning, som när hon var lugn endast gav en sexig melodiös klang åt hennes röst, gjorde henne nästan obegriplig när hon (som hon själv uttryckte det) kände ”passionerat” för något eller någon. Vilket var i stort sett hela tiden. ”Var är drickat?” Leigh pekade mot köket. ”Vattnet är fortfarande varmt. Kolla i skåpet ovanför mikron. Jag har en massa olika sorter…” ”Inte te!” tjöt Adriana och pekade på Emmy. ”Ser du inte att hon är olycklig? Här behövs riktiga drinkar. Jag blandar några caipirinhas.” ”Jag har ingen mynta. Eller lime. När jag tänker efter är jag inte ens säker på att jag har rätt sorts sprit”, sa Leigh. ”Jag tog med allt vi behöver”, flinade Adriana och höll upp en stor papperspåse. Leigh tyckte ofta att Adriana var irriterande rättfram, ibland på gränsen till burdus, men i kväll kände Leigh sig tacksam över att hon tog kontroll över situationen. Det hade gått nästan tolv år sedan Leigh såg Adrianas leende för första gången och hon blev fortfarande lika hänförd varje gång. Och konfunderad. Hur var det möjligt att någon kunde vara så vacker? undrade hon för hundratusende gången. Vad var det för högre makt som hade satt samman denna perfekta kombination av gener? Vem var det 16
som hade bestämt att en enda människa förtjänade att ha en sådan hy? Det var djupt orättvist. Det tog ytterligare några minuter innan drinkarna var blandade och utdelade och alla hade gjort det bekvämt för sig, Emmy och Adriana nedsjunkna i soffan och Leigh i skräddarställning på golvet. ”Berätta nu i lugn och ro allt som har hänt”, sa Leigh och la en hand på Emmys vrist. Emmy suckade tungt och för första gången sedan hon hade kommit verkade det som om hon inte hade några tårar kvar. ”Det finns egentligen inte så mycket att berätta. Hon är helt bedårande, på gränsen till äckligt söt. Och ung. Jätteung.” ”Vad menar du med jätteung?” frågade Leigh. ”Tjugotre.” ”Det är inte så ungt.” ”Hon har en MySpace-profil”, sa Emmy. Leigh gjorde en grimas. ”Och hon är med på Facebook.” ”Jösses”, muttrade Adriana. ”Ja, jag vet. Hennes älsklingsfärg är lavendel, hennes favoritbok South Beach-dieten och hon bara älskar kakdeg, lägereldar och att titta på tecknade filmer på lördagsmorgnar. Och just det, hon måste få nio timmars sömn, annars blir hon så grinig.” ”Och mer?” frågade Leigh fastän hon redan anade svaret. ”Vad vill ni veta?” Adriana kickade igång den frågesportsliknande utfrågningen. ”Namn?” ”Brianna Sheldon.” ”College?” ”Southern Methodist University, medie- och kommunika17
tionsvetenskap, Kappa Kappa Gamma.” Emmy uttalade de tre sista orden med perfekt fisförnämt uttal. ”Hemstad?” ”Född i Richmond, uppvuxen i ett villaområde utanför Charleston.” ”Musik?” ”Som om du ens behöver fråga. Kenny Chesney.” ”Sport i high school?” ”Alla på en gång. Ett, två, tre”, sa Emmy. ”Cheerleading”, sa Adriana och Leigh i kör. ”Givetvis.” Emmy suckade. Men så log hon för ett kort ögonblick. ”Jag hittade några foton av henne från hennes systers bröllop på fotografens sajt. Hon klär till och med i blågrön taft. Jag mår bara illa av hela grejen.” Tjejerna skrattade. De var alla väl förtrogna med denna den äldsta av systerskapets ritualer. När ens liv ligger i spillror och ens före detta pojkvän plötsligt dyker upp på weddingchannel. com finns det bara en sak som hjälper: att snacka skit om den nya flickvännen. Det var faktiskt så de hade funnit varandra från första början. Leigh och Emmy träffades på grundkursen i astronomi. En kurs som båda hade anmält sig till för att ta de fruktade obligatoriska naturvetenskapspoängen. För sent insåg de att kursen i själva verket var en krävande blandning av kemi, matte och fysik, och inte ett tillfälle att titta på vackra stjärnor och lära sig stjärnbildernas namn, som de hade hoppats på. Eftersom Leigh och Emmy var de minst kompetenta och mest lågpresterande studenterna i sin studiegrupp hade hjälpläraren till slut låtit dem förstå att de skulle bli underkända på kursen om de inte skärpte sig. För att råda bot på situationen hade de bestämt sig för att träffas tre gånger i veckan och plugga i 18
studierummet på Emmys studenthem – en inglasad och lysrörsbelyst liten skrubb inklämd mellan köket och den kombinerade dam- och herrtoaletten. De skulle precis börja gå igenom anteckningarna inför det kommande mitterminsprovet när de hörde en smäll följd av höga, otvetydigt kvinnliga, skrik. Emmy och Leigh tittade på varandra och log när de hörde de hårda orden som utväxlades längre ned i korridoren, säkra på att det var ännu ett gräl mellan en försmådd studentska och en full kille som inte hade hållit sitt löfte att ringa dagen efter. Grälet kom närmare och några sekunder senare kunde Emmy och Leigh bevittna hur en ursnygg kvinna med gyllenblont hår och sexig brytning blev utskälld efter noter av en hysterisk, inte alls lika söt, blondin precis utanför studierummet. ”Jag fattar inte hur jag kunde rösta på dig!” skrek tjejen med det tomatröda ansiktet. ”Jag som ställde mig upp inför hela studentföreningen och rekommenderade dig. Är det så här du tackar mig? Genom att ligga med min pojkvän?” Bombnedslaget med brytningen suckade uppgivet. ”Jag har bett om förlåtelse, Annie. Jag hade aldrig gjort det om jag vetat att han var din pojkvän.” Det verkade inte lugna skrikerskan ett dyft. ”Hur hade det kunnat undgå dig? Vi har varit tillsammans i, typ, månader!” ”Tanken slog mig aldrig eftersom det var han som kom fram till mig igår kväll, han som flörtade med mig, han som bjöd mig på drinkar och han som frågade om jag ville följa med på hans studentföreningsfest. Jag är ledsen, men det fanns inget som tydde på att han hade en flickvän. Tro mig, om jag hade misstänkt det hade jag inte varit intresserad.” Tjejen sträckte fram handen i en försoningsgest. ”Snälla du, män är faktiskt inte så viktiga. Kan vi inte bara glömma det?” 19